Talmannen. – Nästa punkt är debatten om uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton, om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen.

Rådets ordförande Zsolt Németh kommer att tala för Catherine Ashton.

  Zsolt Németh, för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Herr talman! Jag är här i dag för att presentera några kommentarer om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen i den höga representanten Catherine Ashtons frånvaro.

Den senaste tiden har situationen i Syrien förändrats dramatiskt. I Jemen kan en situation som redan nu är förfärlig mycket väl komma att förvärras och den mycket spända stämning som råder i Bahrain är mycket allvarlig, även om blodbadet inte har varit lika omfattande där. EU har följt den snabba utvecklingen i hela regionen mycket uppmärksamt, vilket visat sig genom ett stort antal högnivåmöten, formella uttalanden och rådsslutsatser.

Utöver detta har Catherine Ashton hela tiden upprätthållit kontakten med viktiga samarbetspartner i de berörda länderna. Detta sker varje dag per telefon eller genom hennes företrädare i landet i fråga för att utöva EU:s inflytande där så är möjligt och där det kan vara till hjälp. Varje lands situation är unik och kräver en strategisk, noggrant uttänkt och skräddarsydd reaktion. När saker och ting sker så snabbt blir det än viktigare att tillämpa en förnuftig politik som bygger på fasta grundläggande principer.

Jag vill ta upp tre principer. För det första avståndstagande från våld – massprotester måste alltid hanteras fredligt och med fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. För det andra främjande av dialog – meningsskiljaktigheter och klagomål måste hanteras på ett konstruktivt sätt av rätt människor som är redo att tala med varandra och bortse från fördomar och förhandsvillkor. För det tredje måste grundläggande politiska och ekonomiska reformer komma inifrån länderna själva och EU har tydligt klargjort att man är redo att skyndsamt tillhandahålla stöd när så begärs.

Låt mig nu mer specifikt gå in på de tre aktuella länderna.

I Bahrain förblir situationen spänd, trots att livet på gatorna till viss del återgått till det normala. Gripanden fortsätter och personer grips trots att de till synes inte har gjort något annat än att utöva sin yttrandefrihet. Precis som på andra platser i regionen har EU och den höga representanten öppet fördömt våldet i Bahrain och uppmanat myndigheterna och alla styrkor som är närvarande att fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt internationella humanitära standarder.

Vi har även upprepade gånger uppmanat myndigheterna i Bahrain och oppositionen att inleda en verkligt nationell dialog. Den höga representanten har talat med utrikesministern i just detta syfte. Utan konkreta åtgärder för att förmå rätt personer att tala med varandra utan undantag och förhandsvillkor finns det en ökad risk för att de radikala elementen får övertaget. Detta skulle få tydliga och oroande konsekvenser för den regionala stabiliteten. Det bästa sättet att bibehålla och främja stabiliteten är och förblir genom dialog. Detta är det budskap som den höga representanten kommer att ta med sig när hon inom kort, denna månad, träffar ministrarna i Gulfstaternas samarbetsråd.

I Syrien har folkliga protester spridit sig över en rad städer sedan mitten av mars. Det brutala förtryck som dessa har mötts av är oacceptabelt. Den höga representanten och EU har flera gånger uppmanat de syrianska myndigheterna att upphöra med våldet, respektera människors rätt till fredliga demonstrationer och lyssna till deras berättigade önskemål. Det syrianska folket förtjänar efterlängtade politiska reformer, framför allt när det gäller yttrandefrihet, politiskt deltagande och styrelseformer.

President Assads tal till nationen den 30 mars innehöll vare sig information om ett tydligt reformprogram eller tidtabell för dess genomförande. EU kommer att fortsätta försöka förmå Syrien att utan fördröjning genomföra reformer. De måste vara verkliga, politiska, samhällsekonomiska och seriösa – inte bara kosmetiska – och genomföras utan ytterligare fördröjning. Vi kommer mycket noggrant att övervaka hur den nya regeringen, som ännu inte har bildats, går vidare med reformerna. Vi hoppas att bildandet av en rättslig kommitté kommer att leda till att ny lagstiftning upprättas så att det blir möjligt att häva undantagstillståndet och garantera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Samtidigt kommer EU, offentligt och privat, fortsätta försöka förmå det syrianska ledarskapet att avstå från att använda våld mot demonstranter. Lika viktigt som detta är emellertid att förmedla att de som gör sig skyldiga till våld och dödande måste hållas ansvariga och att alla politiska fångar och människorättsförsvarare måste släppas fria.

I Jemen fortsätter situationen att ge upphov till stor oro. Den höga representantens budskap efter det beklagliga våldet den 18 mars var kristallklart och i slutsatserna från rådet (utrikesfrågor) den 21 mars upprepas EU:s fördömande av användningen av våld mot de protesterande. EU tydliggjorde också att de som gör sig skyldiga till att människor dödas och skadas kommer att hållas ansvariga för sina handlingar och ställas inför rätta.

Sedan dess har budskapen från ledarna i Jemen varit mindre tydliga. Av detta skäl uppmanade den höga representanten president Saleh direkt per telefon den 30 mars att göra allt som står i hans makt för att undvika ytterligare blodsutgjutelse. Hon tydliggjorde att hon anser att det bästa sättet att säkerställa detta är genom att inleda en trovärdig och snabb politisk övergång utan fördröjning. Denna konstitutionella övergång bör grundas på självständiga och konsekventa åtaganden som fullföljs.

Det börjar bli ont om tid och det är människorna i Jemen som drabbas. Därför har EU varit och fortsätter att vara mycket aktivt engagerad i arbetet med att försöka lösa krisen i Jemen i samarbete med internationella samarbetspartner.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Talmannen. – Medan Elmar Brok sitter bredvid José Ignacio Salafranca vill jag ta tillfället i akt att gratulera honom till hans lags framgångar i går. Han bär Schalke 04:s halsduk, och detta lag vann en strålande seger, dock med hjälp av en av de bästa spelarna i världen, nämligen spanjoren Raúl. Nu när vi har gratulerat Elmar Brok ger jag José Ignacio Salafranca ordet. Han ska tala för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) under en och en halv minut.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag instämmer helt och hållet i det du har sagt.

Zsolt Németh, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill framhålla att vi noggrant har följt informationsflödet från den höga representanten Catherine Ashton när det gäller utvecklingen i dessa länder och jag anser att vi bör erkänna det arbete hon utför på EU:s vägnar för att stödja strävan efter demokrati i Bahrain, Jemen och Syrien. I morgon kommer parlamentet att anta en resolution om detta som stöds av alla politiska grupper.

Jag vill emellertid ta upp några frågor, herr talman, och jag vill be Zsolt Németh att vidarebefordra dem till Catherine Ashton.

För det första finns det inom vissa av unionens organ, och naturligtvis även i parlamentet, en känsla av att vi tar ett steg tillbaka i utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och att vi återvänder till den tid som präglades av politiskt samarbete. Det var naturligtvis därför vi upprättade Lissabonfördraget.

För det andra finns det en inkonsekvens i det ökade behovet av EU-närvaro i dessa länder samtidigt som det inte finns någon kunskap om vad slutresultatet av dessa övergångsprocesser kommer att bli. Det är tydligt att vi måste finnas där och det är också tydligt att den paroll som används i Catherine Ashtons meddelande är mycket klok: mer reformer ger mer stöd.

Den fråga jag vill ställa – och jag ska avsluta nu, herr talman – är huruvida EU:s medlemsstater är villiga att öka resurserna för att tillgodose de växande behoven i dessa länder?

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi är i allra högsta grad medvetna om det intensiva diplomatiska arbete som Catherine Ashton har lagt ned, och fortsätter att lägga ned, och vi är även medvetna om de svårigheter hon möter i dessa situationer. Det är sant att Syrien, Jemen och Bahrain är länder som vi inte har några avtal med, förutom handelsavtal som exempelvis inte innehåller klausuler om mänskliga rättigheter, och vi har därför mycket få påtryckningsmedel att tillgå.

Trots detta vill jag säga tre saker. Den första handlar om strävan hos de människor som befinner sig på gatorna i dag, och som beskjuts av tjuvskyttar. Vi ska inte bara stå bakom dessa människor utan även se till att det till varje pris blir ett slut på våldet. I dag träffade jag en syriansk oliktänkande. Det som dessa oliktänkande begär är ett slut på våldet så att de kan uttrycka sig. När det gäller detta vill jag säga att vi, om det blir nödvändigt, bör använda hela den arsenal av sanktioner som vi har till vårt förfogande för att få ett slut på våldet, trots att vi inte har något avtal med Syrien.

Det andra jag vill säga är att dessa är länder – och det gäller Gulfstaterna såväl som Libyen – som vi har försett med vapen, faktiskt alltför mycket vapen. Jag anser att ett minimikrav är bättre vapenkontroll så att dessa länder och deras regeringar inte förvandlas till krutdurkar som vänder sig mot sina befolkningar.

Slutligen är det frågan om dubbelmoral. Jag anser att vi har varit mycket kloka när det gäller Bahrain och att vi har varit mycket stränga i förhållande till andra länder. Jag vet att situationen i Bahrain är särskilt känslig, att Saudiarabien har sänt trupper dit och att Saudiarabien och Gulfstaternas samarbetsråd hjälper oss mot Libyen, men vi får inte erbjuda vår tystnad när det gäller de shiiter som för närvarande förtrycks av regeringen i Bahrain i utbyte mot priset av ett fat olja och stödet för oss mot den libyska regeringen.

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är arg. Vid vårt gruppmöte i går lyssnade vi på tre ögonvittnen från Human Rights Watch och Amnesty International som var på plats i Bahrain, Jemen och Syrien. Deras berättelser var förskräckliga.

Det gjorde mig arg. Den skrivelse vi mottagit från Catherine Ashton innehåller ingen strategi. Återigen är det en annan dagordning. Vi bör upphöra med att sända tomma budskap, såsom vi under alltför lång tid har gjort när det gäller Tunisien, Egypten och Libyen. Det är dags att agera.

För det första bör EU kräva en särskild session i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. FN bör sända en delegation till de tre länderna för att se till att regimerna ställs till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

För det andra bör EU kräva ett förbud mot vapenexport från alla EU:s medlemsstater till dessa tre länder. Det är oacceptabelt att EU-länder fortfarande säljer vapen till dessa regimer.

För det tredje bör EU klargöra att om de politiska regimerna i dessa länder utgör ett hinder mot demokratisering så är det dags för dem att avgå. Samtidigt bör vi införa sanktioner, exempelvis frysa tillgångar och införa reseförbud.

Jag upprepar att det är dags att agera.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det är verkligen goda nyheter att befolkningarna börjar återkräva sina fri- och rättigheter och att de kräver en förändring av den politiska regimen och ökad demokrati. Detta är centralt för EU:s utrikespolitik och det europeiska projektet, och är något som inte bör mötas av annat än entusiasm och stöd från vår sida.

De dåliga nyheterna är emellertid att dessa befolkningar drabbas av ett ytterst hårt förtryck när de demonstrerar för dessa värden och denna strävan medan de riskerar livet. Detta är helt oacceptabelt. Den absoluta nödvändigheten av att skydda befolkningarna, som har lett till militära insatser i Libyen, måste nu anta nya former för att skydda dem som demonstrerar i dessa tre länder.

Jag anser att uttalandena är ytterst viktiga – de berättigade uttalandena, den strävan som dessa befolkningar har – men vi behöver även åtgärder. Som en del av dessa åtgärder behöver vi en försäkran om att alla de ledare som är ansvariga för att ha använt oproportionerligt stort våld mot sina befolkningar inte kommer att förbli ostraffade. För att detta ska bli möjligt måste de diplomatiska krafterna hos medlemsstaterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter göra allt de kan för att få till stånd delegationer, rapporter och resolutioner så att de ansvariga politikerna försäkras om att dessa våldshandlingar inte kommer att förbli ostraffade.

Slutligen anser jag att vi utan tvekan har metoder för att kringgå pressens mörkläggning. Såväl inhemska som utländska journalister drabbas av stora svårigheter när de försöker dokumentera situationen. Vi vet vad vi ska göra, vi har de instrument som behövs för att kringgå dessa hinder. Vi måste absolut utnyttja dem. När vi har de medel som krävs för att agera anser jag att vi måste hitta ett sätt att använda dem.

Detta är uppenbarligen inte rätt tidpunkt att jaga den syrianske presidenten och försöka förmå honom att underteckna ett återtagandeavtal som under alla omständigheter endast kan bli verklighet under vissa villkor, däribland ett mycket seriöst, effektivt och relevant program, genomförandet av reformer i Syrien och frisläppandet av alla samvetsfångar och fredliga demonstranter, inte bara här, utan även i de andra två länderna.

  Sajjad Karim, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har följande kommentar till ministern: När jag satt här och lyssnade till ditt uttalande hörde jag vad du sade, men det var bara ord – ibland mycket trevliga ord, men tyvärr tomma ord. Allt var reaktionärt, det fanns inget proaktivt i det du sade till oss. Medan jag lyssnade skrev jag ordet ”plan” på ett tomt pappersark för att anteckna din information om vilka åtgärder EU tänker vidta. Pappret är fortfarande helt tomt. Du hade inget att bidra med i dag.

Det fanns inget proaktivt i den handlingsplan som du skisserade för oss. Människor i hela Mellanöstern hoppas att EU ska göra något och hjälpa dem att vinna sina rättigheter, och allt du har att säga dem är tomma ord.

I den senaste handlingsplanen som lades fram saknades kärnpunkten, och det diskuterades mycket i pressen om att ledarna i Mellanöstern fortfarande kan ta pengar från sina befolkningar och skicka dem hit till Europa, och vi gör ingenting för att stoppa det i framtiden.

Du sade själv att tiden håller på att rinna ut. Om det stämmer, och det anser jag att det gör, varför har du då inget annat än ett tomt papper att visa upp för oss i dag? Visa lite mer respekt för parlamentet är du snäll.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Vi står enade med folket i Jemen, Syrien och Bahrain i deras förhoppningar om frihet och demokrati, i det blodiga kväsandet av demonstrationerna och de folkliga protesterna. Vi måste därför tala klarspråk. För det första vädjar jag om att vi ser till att omedelbart få stopp på vapenförsäljningen till dessa länder. EU fortsätter att sälja vapen som används för att döda civila. För det andra måste vi stå på folkets sida, inte på auktoritära eller diktatoriska regimers sida.

Men i vår solidaritet får vi dock inte glömma att vi fortfarande tillämpar dubbla måttstockar, med en uppsättning regler för att tillgodose folkens demokratiska förhoppningar, och en annan för att se om vårt hus och sköta våra affärer. I Libyen har bombningarna helt klart gått utöver FN:s mandat, medan vi i Bahrain inte gjorde något annat än att protestera när den saudiarabiska armén gick in i landet för att rädda en kleptokrati. Medan unga gör allt de kan för att kämpa mot arméerna och polisen och lägger ned själ och hjärta i att konfrontera dessa styrkor, begränsar vi oss till att utfärda diplomatiska noter.

Jag vill avsluta med att säga att det är lika fel att tro att det finns militära lösningar på politiska problem som det är för oss att tro att arabfolken fortfarande inte har insett vårt dubbelspel.

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Herr talman! Ett radikalt regimskifte genom att radikala islamiska krafter tar över makten i Syrien, Bahrain och Jemen skulle vara rena katastrofen, både nationellt och internationellt.

De verkliga vinnarna i den här oförutsedda situationen, åtminstone på Arabiska halvön, skulle helt klart bli den härskande duon i Iran, Khamenei/Ahmadinejad, och detta skulle sätta stopp för de redan små chanserna till en persisk vår för ögonblicket. Krisläget i Damaskus, Manamah och Sana’a ger EU ett utmärkt tillfälle att i nära samarbete med Förenta staterna ställa tydliga villkor, dvs. politiska och socioekonomiska reformer, för vårt fortsatta stöd till dessa regimer i trångmål.

Herr talman, för några år sedan besökte vi Syrien med en delegation från Europaparlamentet. Sedan 2003 har Syrien, som är den enda sekulära staten i regionen, varit en tillflykt för hundratusentals irakiska kristna, vilket bör vara en varningssignal. Vi i väst måste göra allt som står i vår makt för att se till att det extremt blodiga sekteristiska inbördeskriget i Irak inte smittar av sig på Syrien.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jasminrevolutionen som inleddes i Tunisien går tyvärr inte lika fredligt till i Jemen, Syrien och Bahrain. En dialog mellan regeringen och oppositionen är utan tvekan det bästa sättet att enas om en aktiv lösning på de sociala och ekonomiska problemen, vilket är vad folket vill, och för att gå mot ett mer demokratiskt deltagande. Men om överenskommelser av den typen hålls eller inte är en helt annan fråga. Protestvågen utlöstes ju faktiskt av brutna löften om politisk reform. Folket har tystats med löften alldeles för länge och nu krävs det åtgärder. Den dubbla strategin att våldsamt kväsa protestdemonstrationer och samtidigt utlova några få mindre reformer utan att verkligen göra politiska förändringar kan leda till en upptrappning av situationen i alla tre länderna, vilket vi vet mycket väl.

Den rådande oron i Syrien skapar en risk för att de vapen som regeringen köper kanske säljs vidare till terroristorganisationer som Hizbollah. Enligt min åsikt bör EU agera som en opartisk medlare i dessa konflikter.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Matchen är inte vunnen förrän den andra halvleken är slut, så låt oss vänta på returmatchen mellan Inter Milan och Schalke 04 för att se vem som går vidare till nästa omgång. Men jag håller med om att Raúl är en fantastisk fotbollsspelare.

Det som sker i Syrien, Jemen och Bahrain skiljer sig inte från vad som sker på andra håll i världen. Även om orsakerna till sådana uppror vanligen är ekonomiska finns det alltid en djup längtan efter frihet. Facebook och internet har brutit många, alltför många, falska demokratiers isolering som har fortlevt länge i många regioner i världen.

Det finns ett nytt ledarskap, en ny syn på politiken, som avspeglar många ungas drömmar. Det finns en önskan om medborgarskap, särskilt där världens ungdomar är mer medvetna och utbildade. För några dagar sedan släpptes dissidenten Suhayr al-Atassi, och det är en signal, om än svag, som visar att tankefriheten och den politiska friheten utvecklas. Samma upphetsning känns av i Jemen, där protesterna mot president Ali Abdullah Saleh ökar, och samma sak händer i stort sett i Bahrain. Vi måste agera med kraft för att stoppa våldet. Folken behöver hjälp på vägen mot demokrati, och vi får helt enkelt inte halka efter ännu en gång.

Händelserna i Medelhavsområdet är helt klart svåra att tolka, och därför måste EU höja sin röst och agera solidariskt, vilket just nu skulle hjälpa de regioner som utsätts för ökat migrationstryck i Medelhavsområdet.

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Herr talman! Vare sig det gäller den samordnade krypskyttsattacken eller protestlägret i Sana’a i Jemen den 15 mars, nedslåendet av protesterna med 100 000 personer i Dara i Syrien den 17 mars eller sjätte månaden i Salmaniyasjukhuset i Bahrain, där skadade demonstranter förs bort av kapuschongklädda beväpnade män för att aldrig återvända, och dit de skadade är tvungna att vända sig eftersom sjukhuset har den enda blodbanken i landet, måste vi visa att parlamentet, medan medierna bara koncentrerar sig på ett land i taget, kommer att försvara de mänskliga rättigheterna överallt där de hotas.

I dag måste vi uppmana rådet (utrikes frågor) att kräva att alla som begår våldshandlingar tar sitt ansvar, och vi måste kräva oberoende utredningar utan straffrihet. Detta är den viktigaste varningen för att förhindra ytterligare våld mot demonstranterna nu.

När vi hör att de bahrainska säkerhetsstyrkorna har avfyrat vad som påstås vara icke dödande kulor på mindre än en meters avstånd och dödat demonstranter genom att bokstavligen spränga deras huvuden i bitar, måste vi upphäva tillståndsgivning, leveranser och överföring av alla vapen till regionen.

Avslutningsvis måste principerna i kommissionsledamot Štefan Füles meddelande om det sydliga grannskapet ligga till grund för vår strategi för att ingå ett associeringsavtal med Syrien. Processen måste börja med att vi kräver obehindrat tillträde för internationella människorättsövervakare nu. Arabvärlden har förändrats i och med Jasminrevolutionen och vi måste visa att även vi har förändrats.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Våren har kommit till Medelhavsområdet, men i Persiska viken och i Syrien härskar fortfarande vintern. De våldsbilder som når oss är fruktansvärda. Flera hundra människor har dödats och Amnesty International och FN kommer med alarmerande rapporter.

De krav som gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ställer är tydliga. Vi vill att FN:s människorättsråd i Genève ska hålla ett extramöte så snart som möjligt. Europarådet och de EU-medlemsstater som är företrädda i FN:s människorättsråd bör framföra det kravet. Människorättsrådet agerar alltid snabbt när det gäller att välja sida i Mellanösternkonflikten. Nu är det dags att det tar itu med den verkliga utmaning som dessa extrema människorättskränkningar faktiskt utgör. Vi behöver reformer, en övergång till demokrati och ett vapenembargo. Allt detta har redan nämnts under debatten.

Jag såg den syriske presidenten Bashar al-Assads tal direkt. Detta är en medeltidsaktig diktatur som använder PR-byråer i väst för att presentera sina företrädare som pseudomoderniserande influenser i eleganta tidskrifter. PR-byråerna och tidskrifterna bör fråga sig om de verkligen gör rätt.

Nu till Jemen. Det är där den största risken finns enligt min mening, dvs. risken för en splittring mellan nord och syd, en aktiv al-Qaida-cell och faran för en svag statsbildning. Vi har redan en svag statsbildning av det slaget i Somalia, och vårt Atalantauppdrag är aktivt i Adenbukten. EU har ett direkt intresse i området och vi behöver höra mer än det som rådets företrädare sade här i dag.

  Frieda Brepoels (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Ärligt talat måste jag erkänna att jag blev förvånad när jag hörde de tre principer som ministern redogjorde för: förkastande av våld, främjande av dialog för att sammanjämka åsiktsskillnader och komma till rätta med en del av de saker som folk är missnöjda med, och naturligtvis, de nödvändiga politiska reformerna.

Att bara mana till dialog för närvarande kommer faktiskt inte att göra någon skillnad och det är inte heller trovärdigt. Jag anser att EU måste vidta mycket starkare åtgärder för att få till stånd demokratiska reformer. Vi hör att vice ordföranden/den höga representanten har många officiella kontakter, men vad gör hon för att upprätthålla kontakten med det civila samhället och vad gör hon för att lyssna till dem?

De tidigare talarna har redan sagt att EU omedelbart måste upphöra med att förse regionen med vapen. När jag till exempel hör att vapen värda över 100 miljoner euro har levererats enbart till Jemen under det senaste året av så många som åtta europeiska länder, undrar jag om EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport egentligen betyder något över huvud taget. Borde vi inte agera snabbt i den här frågan?

  Fiorello Provera (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer att tala om Bahrain. Detta lilla land har ett strategiskt läge när det gäller balansen i Persiska viken och energiförsörjningskanalerna. Det är väl känt att det finns ett stort oljeraffinaderi för saudisk råolja i landet.

Jag vill uppmärksamma er på en aspekt av den här situationen som jag anser vara särskilt oroande. Tillförlitliga källor talar om ett iranskt inflytande över Bahrains shiamuslimska befolkning, förutom de rättmätiga kraven på mer omfattande reformer av landets regering. Det är svårt att avgöra hur stort inflytande externa influenser har på händelserna i Bahrain, men det finns en risk för att regionen destabiliseras, vilket i sin tur kan sprida sig till Saudiarabiens östra regioner, som är hemvisten för en annan stor shiamuslimsk befolkningsgrupp. Iran finansierar Hamas, stöder Hizbollah i Libanon och påverkar Iraks inrikespolitik, vars regering domineras av shiamuslimer. Om störningen av balansen sprider sig uppåt Persiska viken skulle det få uppenbara följder och återverkningarna skulle kunna bli globala.

Vi måste vara mycket försiktiga i våra bedömningar av händelseutvecklingen i Mellanöstern och skilja mellan folkens rättmätiga förhoppningar om ökad demokrati och externa influenser som har strategiska ambitioner i området.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Herr talman! Vi talar i dag om tre mycket olika länder med mycket specifika lokala förhållanden. I Jemen har upproret fått enorma proportioner, trots det brutala våldet från polisen och armén. I Bahrain finns det en allvarlig risk för att hela regionen kan destabiliseras till följd av Saudiarabiens och Irans inblandning. I Syrien har oppositionen slutligen praktiskt taget inget manöverutrymme och regimen verkar vara beredd att gå hur långt som helst för att kväsa protesterna.

Med tanke på de särskilda omständigheterna anser jag att EU bör ha bilaterala förbindelser med dessa länder. Vissa principer måste dock upprätthållas. Alla medborgare har naturligtvis rätt att demonstrera och fritt uttrycka sina åsikter. Men vad bör vi göra när medborgarna går ut i fredliga protester och samtidigt utsätts för förtryck till följd av polisens och arméns ingripanden? Ska vi utreda detta internationellt? Vad gör EU för att se till att sådana utredningar genomförs?

För det andra har regeringarna en skyldighet att föra en dialog med oppositionen och organisationer från civilsamhället, eftersom våld och förtryck aldrig är lösningen. Vad exakt gör EU för att främja en sådan dialog? Och om regimerna i Syrien och Bahrain, och även i Jemen, trots detta fortfarande inte kan eller inte vill lyssna till sina folk, vad kommer konsekvenserna i så fall att bli för våra förbindelser med dessa länder?

Vi måste erbjuda konkret hjälp, vilket har sagts många gånger, men denna konkreta hjälp måste också vara verkligt meningsfull. Hur ska vi åstadkomma detta? Jag skulle ha velat få höra om våra planer i den frågan i dag.

Jag vill bara rikta en kommentar till kommissionsledamoten. I det särskilda fallet med Syrien, och även Turkiet, anser jag att vi bland annat bör mana till påtryckningar som ett led i de planer som tydligen kommer att utformas under de kommande dagarna.

En avslutande kommentar. Jag anser att vår delegation för förbindelserna med Mashrekländerna skulle kunna göra stor nytta här och vi bör göra allt vi kan för att delegationen ska kunna göra en insats.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Herr talman! EU måste vara konsekvent i sina uttalanden och åtgärder om de folkliga upproren i Jemen, Syrien, Bahrain och andra länder i arabvärlden. Det är mer som står på spel än EU:s trovärdighet: det handlar även om effektiviteten i det budskap som EU sänder till de diktaturer som protesterna riktas mot och de människor som riskerar livet när de går ut på gatorna och kräver mänskliga rättigheter, rättvisa och demokrati.

I Bahrains fall har EU agerat på ett fruktansvärt ambitiöst sätt. Detta är en avspegling av motsägelserna i en utrikespolitik med dubbla måttstockar, som handlar om olja och medlemsstaternas vapenleveranser, inte bara till Bahrain, utan även till Saudiarabien, i strid mot den gemensamma ståndpunkten om export av militär utrustning.

Parlamentet kräver ett omedelbart stopp för vapenförsäljningen, och vice ordföranden/den höga representanten uppmanar – högt och tydligt – de bahrainska myndigheterna att ange hur många som har dödats eller som saknas efter det att de fredliga protesterna brutalt slogs ned, och att omedelbart häva de mörkläggningsåtgärder som har vidtagits mot medierna.

  Edward McMillan-Scott (ALDE). – (EN) Herr talman! I går kväll hjälpte jag till att anordna en utfrågning av experter från regionen som talade om för oss att i Bahrain har minst 23 personer hittills dödats av säkerhetsstyrkorna, i Syrien 132 och i Jemen minst 63 personer. Man kan verkligen fråga sig vad EU kan göra i den här situationen. I vår resolution som kommer att antas i morgon kommer vi faktiskt med några förslag.

Jag måste dock säga att Europaparlamentet under de föregående månaderna har antagit resolutioner om Tunisien, Egypten och Libyen, och mitt kontor har jämfört dessa resolutioner med kommissionens åtgärder, kommissionens förändringsplan, och jämförelsen är inte särskilt uppmuntrande. Våra ord har ingen mening om inte kommissionen och rådet lyssnar till oss.

Jag kommer att publicera denna analys på min webbplats. Europaparlamentet fick ytterligare ansvarsområden i och med Lissabonfördraget. De två andra institutionerna som ansvarar för EU:s utrikespolitik måste därför ta parlamentet på allvar. Vi måste alla arbeta tillsammans, särskilt nu när det sker omvälvande förändringar i arabvärlden.

  Pino Arlacchi (S&D). – (EN) Herr talman! Syrien, Bahrain och Jemen är tre maktvälden som nu utmanas av sina egna medborgare, och människorna förtjänar därför vårt villkorslösa stöd. Hittills har EU:s åtgärder när det gäller demokratiseringsvågen i regionen varit osäkra och saknat styrka och trovärdighet. Om vi vill att våra åtgärder ska vara starka och trovärdiga måste vi först och främst sluta tillämpa de dubbla måttstockar vi använt tidigare.

Vi stödde dessa autokratier på flera olika sätt och tillsammans med Ryssland och Förenta staterna sålde vi européer alla möjliga vapen till dem. Nu beklagar vi konsekvenserna av vår vapenhandel med autokratierna i Persiska viken, det vill säga dödsfallen, de oskyldiga offren för de vapen som vi sålde till dessa länder.

Om vi vill vara trovärdiga borde vi upphäva alla vapenförsäljningskontrakt med dessa länder och Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), och kräva att ett vapenembargo införs i hela regionen Nordafrika och Mellanöstern. De pengar som frigörs genom att de berörda ländernas militärbudgetar minskar kan användas för en fond för demokratisk övergång.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Herr talman! Det historiska och oåterkalleliga steget mot demokrati i arabländerna slutade inte med den fortfarande känsliga övergångsperioden i Egypten och Tunisien, och inte heller med världssamfundets stöd, som även det är historiskt, för att tillämpa ansvarsprincipen för att skydda den libyska befolkningen.

Kommissionsledamot Štefan Füle, förändringsvågen fortsätter nu i Syrien, Jemen och Bahrain, och EU måste följa med i skeendet och lära sig av tidigare händelser för att ta ledningen i den internationella reaktionen genom långtgående åtgärder, t.ex. den väldefinierade europeiska grannskapspolitiken, och genom konkreta och omedelbara åtgärder så att befolkningen i de berörda länderna och även folket i EU ser att det inte finns några sprickor i EU:s åtagande för frihet, värdighet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Myndigheterna i Syrien, Jemen och Bahrain borde tänka på att när staten brukar våld mot folket får det omedelbara återverkningar, och de måste också inse att det inte är tillräckligt att göra ytliga ändringar i sina autokratiska regeringar. De måste i stället omedelbart inleda en dialog med oppositionsrörelserna och det civila samhället, omedelbart släppa politiska fångar, journalister och människorättsförsvarare och omedelbart avlysa undantagstillståndet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Vi får inte blunda för de uppenbara människorättskränkningar som sker i de tre länderna.

Situationen i Syrien är mycket allvarlig och det är det land som har mest att förlora. I Syrien görs lärare, oppositionsaktivister, journalister och bloggare till måltavlor. Många dödas, många häktas, utländska journalister har sparkats ut ur landet, en informationsblockad har införts och det finns över huvud taget ingen oberoende press. Vi bör följaktligen överväga sanktioner mot Syrien.

Vi bör även överväga politiska sanktioner mot Jemen och Bahrain. När det gäller Jemen har vi ett gällande avtal om vapenexport, så vi bör överväga att upphäva avtalet.

När vi diskuterar situationen i dessa tre länder bör vi först och främst kräva ansvarstagande, för det andra bör FN:s människorättsråd i Genève hålla extramöten ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Rosario Crocetta (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag bodde i Bahrain i tre år, från 1987 till 1990. Då betraktades Bahrain som ett av de mest demokratiska länderna kring Persiska viken och den synen har levt kvar även under de senaste åren. Tänk då vad som sker i andra länder, till exempel att Saudiarabien faktiskt verkställer några hundra avrättningar per år, de fruktansvärda massakrerna i Iran och att dödande faktiskt är en vardaglig företeelse kring hela Persiska viken och pressen fullständigt förnekas sina friheter.

I dag antog vi resolutionen om Syrien, Jemen och Bahrain, men när kommer vi att utarbeta resolutioner om Saudiarabien, Algeriet, Kina och om de andra länder som kränker de mänskliga rättigheterna i världen? Problemet som jag ser det är att det sker något konstigt här i väst, för å ena sidan ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Vilken roll bör EU spela i länder vars regimer konfronteras av folket, men vars ledare fortsätter att slå dövörat till för de upprepade kraven på mer demokrati, verkliga strukturreformer och en mer rättvis utveckling? Det är den frågan som vi ställs inför.

Jag anser att det finns en viktig sak vi kan börja med, som dessutom är brådskande. EU måste spänna sina muskler genom att använda hela sin arsenal av tillgängliga sanktioner för att få slut på förtrycket och se till att politiska fångar och journalister omedelbart släpps. Vi måste stödja inrättandet av en oberoende kommission som kan undersöka de handlingar som har begåtts och kräva ett extramöte i FN:s människorättsråd.

På medellång sikt anser jag att vi återigen bör överväga våra förbindelser med dessa länder. Från och med nu måste EU visa att det starkt står på den allmänna opinionens sida, på folkets sida, inte på makthavarnas.

Därför måste unionen inleda och föra en ständig dialog med alla krafter i civilsamhället, med alla som vill stödja demokrati samt ledarna för oppositionsrörelserna. Det handlar alltså om en djupgående förändring ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Vi har hört att parlamentet nu verkligen menar allvar med att ta itu med de grova människorättskräkningarna i de tre länderna, dvs. Bahrain, Jemen och Syrien. Nu måste Europeiska utrikestjänsten och kommissionen tala om för oss hur vi kan visa att vi inte längre arbetar efter dubbla måttstockar.

Vi har fått höra om en massa konkreta åtgärder. Vi behöver information om hur FN:s människorättsråd går vidare i frågan. Står EU enat i kravet på ett extramöte om Syrien, Bahrain och Jemen?

Vi har hört att det är dags att vi slutar exportera vapen till dessa länder.

Vi har inte råd att vänta. Vad kommer Europeiska utrikestjänsten och kommissionen egentligen att göra åt allt detta?

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! I Syrien har säkerhetsstyrkorna brutalt och med dödlig kraft slagit ned demonstrationerna om rättmätiga klagomål. President Bashar al-Assads stridslystnad och retorik gentemot Israel, vår allierade, hans stöd till terrorister som Hizbollah och hans vänskap med Iran visar enligt min åsikt att han är en farlig autokrat.

Bahrain är däremot en relativt modern och progressiv konstitutionell monarki. Tyvärr fortsätter shiamuslimska extremister, inspirerade och stödda av Iran, att underblåsa sekteristiska spänningar och sprida propaganda mot regeringen och kungen. Kungen har tålmodigt ansträngt sig för att lyssna till demonstranternas åsikter och inleda en dialog, men vi måste naturligtvis fördöma att obeväpnade demonstranter har dödats.

I Jemen verkar det avslutningsvis som om president Ali Abdullah Saleh genom att använda oproportionerligt våld har stött bort sina främsta uppbackare, inklusive Förenta staterna, trots de starka åtgärderna under många år för att undanröja al-Qaidaterrorister. Att dra tillbaka EU-stödet från landet nu, utan att vi vet vad som kommer att hända härnäst, är en ytterst riskabel strategi.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Vi kan fråga oss vad vi kan göra för att mildra det politiska dödläget och folkets lidande i dessa länder, men det förutsätter tre saker. För det första om vi kan göra något, för det andra om det är vår sak att agera, och för det tredje om den rådande situationen inte på något sätt kan tillskrivas vår inblandning i saken.

Brittisk militärpersonal friställs i detta nu – ofta när de är i aktiv tjänst – av den usla brittiska regeringen. Det skulle vara absurt att förvänta sig att den återstående militärpersonalen klarar av ytterligare aktioner.

Staterna ingår en högtidlig men vanligen oskriven överenskommelse med sina trupper om att sända dem i strid där de riskerar livet, men endast när nationens eller medborgarnas livsviktiga intressen står på spel. Vi har inga viktiga intressen i dessa stater. Det finns också all anledning att tro att de externa styrkor som är knutna till Förenta staterna och dess allierade har ett egenintresse av att destabilisera Syrien. Jag har inget till övers för Baathregimen …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Jag är övertygad om att många av de unga som lever i dessa länder längtar efter demokrati, modernisering och frihet. Det måste vi ta hänsyn till. Vi måste försöka vinna vänner i länderna och inte generalisera vår bedömning. I stället måste vi märka ut de personer som inte följer det moderna samhällets regler. Vi bör anordna utbytesprogram för små och medelstora företag, lärare, universitetslärare och journalister. Vår uppgift är att knyta vänskapsband i de berörda länderna. Jag hoppas att vi snart kommer att vidta åtgärder av den här typen.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman, herr minister! Precis som många här i parlamentet i dag ser jag med fasa på det våld och de människorättskränkningar som har begåtts i hela regionen. Jag vill dock inte missa tillfället att säga – särskilt till dig, herr minister – att ditt uttalande här i dag för den vice ordföranden/den höga representanten mycket tydligt, och kanske bättre än någon av oss någonsin skulle kunna göra, visar att detta ämbete och de miljontals euro vi har lagt ned på det är helt meningslöst.

Ditt budskap i dag är helt riktigt, dvs. förkastande av våld samt främjande av dialog och reformer i de berörda länderna. Men uppriktigt sagt är allt sådant bara tomt prat i situationer som denna. Vi behöver mycket, mycket mer än ett enstaka telefonsamtal och ett uttalande eller vad det nu kan röra sig om, och jag tror att folket i Mellanöstern …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Zsolt Németh, för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Tack så mycket för era inlägg.

(EN) Herr talman! Låt mig först särskilt besvara några av frågorna om Bahrain.

Frågan om Irans inblandning i Bahrains inrikespolitik togs upp. Det finns inga tillförlitliga bevis hittills för att Iran har lagt sig i situationen i Bahrain genom att provocera fram en radikalisering. Det är helt klart en risk och ytterligare ett gott skäl till att inleda en nationell dialog i Bahrain så snart som möjligt för att undvika det alternativet.

När det gäller den saudiarabiska invasionen i Bahrain vill jag påpeka att de sex staterna i Gulfstaternas samarbetsråd har ingått en gemensam säkerhetsöverenskommelse. Närvaron av styrkor från Saudiarabien och andra stater i samarbetsrådet är ett krav i överenskommelsen, och det var mer än en GCC-stat som bidrog med styrkor. Detta är inte bara en formalistisk fråga. Vi måste ta den regionala dimensionen på stort allvar i vår bedömning av händelseutvecklingen i regionen.

I fråga om Jemen vill jag påpeka att EU har stoppat visst bistånd till landet, t.ex. hjälpen till civil terrorismbekämpning. Vi ansåg att vi behövde en differentierad strategi i det här avseendet.

Jag kommer nu att besvara några frågor på ungerska.

(HU) José Ignacio Salafranca tog upp frågan om vilka resultat övergången kommer att ge. I det avseendet vill jag betona att vi inte vet vad resultatet av arabvåren blir. Ingen vet, och för några månader sedan visste vi inte ens att en sådan dominoeffekt skulle sättas i rörelse. Jag anser dock att slutresultatet av arabvåren inte är givet för närvarande. Det kommer i mycket hög utsträckning att bero på oss. Det är också det svaret jag vill ge José Ignacio Salafranca: slutresultatet av denna arabvår kommer även i mycket stor utsträckning att bero på oss.

De förslag som har lagts fram under debatten är mycket användbara, och jag är övertygad om att både de närvarande företrädarna för kommissionen och för rådet och utrikestjänsten varmt välkomnar alla förslag. Vi håller på att utvärdera vår grannskapspolitik, och alla förslag som har framförts här kommer att integreras i översynen. Jag menar därför att det är en mycket lycklig omständighet att toppmötet för det östliga partnerskapet i Budapest, som enligt planerna skulle hållas om några veckor, inte kommer att genomföras, eftersom vi på så sätt får tid på oss att ta med de förslag som nu har lagts fram i översynen av grannskapspolitiken.

Jag anser att det är mycket viktigt att grannskapspolitiken görs enhetlig. Den måste täcka den östliga dimensionen på samma sätt som den sydliga. Det enda sättet för oss att vara trovärdiga i våra sydliga grannars ögon är att utforma en enhetlig, konsekvent och genomtänkt grannskapspolitik här, inom EU, eftersom de noga följer allt vi säger. De förslag som har framförts om grannskapspolitiken nu under debatten – till exempel av de senaste talarna, Diane Dodds och Paul Rübig – betonade förbindelserna med det civila samhället. Prioriterad behandling av våra kontakter med civilsamhället, med människorna, särskilt ungdomar, är en av idéerna bakom vår grannskapspolitik.

Arbetet för att få fram helt nya medel, om nödvändigt medel i ny omfattning, måste också vara en central aspekt av översynen. Men samtidigt får vi inte glömma att varje aspekt kräver en individuell behandling. Det finns länder där införandet av sanktioner eller vapenembargon, eller militäraktioner i vissa fall, redan har blivit oundvikligt. Som ni vet är Libyen inte det enda landet i vårt södra grannskap där ett beväpnat ingripande är på gång, utan det pågår även en militär aktion i Elfenbenskusten sedan några dagar tillbaka. Detta är ett separat diskussionsämne här i kväll, så vi kommer att tala om det.

Jag anser att de länder där ett militärt ingripande har blivit oundvikligt till följd av inbördeskrig inte får sammanblandas med de länder vi diskuterar nu, även om dessa repressiva, auktoritära länder även har lätt att ta till våld. Jag anser dock att vice ordföranden/den höga representanten har sänt ett mycket starkt budskap till dessa länder när det gäller deras inställning till våld. Och de militäraktioner som genomförs i Libyen och Elfenbenskusten måste även fungera som ett mycket starkt budskap till de berörda länderna, alla tre. Under de senaste veckorna har både EU och världssamfundet format en mycket tydlig filosofi.

”Rätten att skydda” och ”ansvaret att skydda” är nya principer som nyligen har tillämpats av världssamfundet, och detta måste även fungera som en varningssignal för Jemen, Bahrain och alla auktoritära regimer i regionen. Det som sker nu, de militära ingripandena, är inte en parallell till Irak, utan i mycket högre grad till Rwanda eller Kosovo, där världssamfundet blev tvunget att ingripa för att skydda befolkningarna. Jag anser att världssamfundet nu sänder ett mycket tydligt budskap till de länder som brukar våld mot sina medborgare.

Ärade parlamentsledamöter, låt mig bara kort besvara några specifika förslag. Jag kommer att vidarebefordra ert mycket samstämmiga förslag om att sammankalla ett särskilt möte i FN:s människorättsråd till vice ordföranden/den höga representanten. Det förslaget har definitivt varit ett genomgående tema i debatten och bör övervägas. Jag kommer också att till den höga representanten vidarebefordra den lika tydliga och eniga åsikt om vapenexport som har framförts. Vi måste skapa en lämplig avvägning mellan samarbete och sanktioner med avseende på dessa tre länder.

Detta är helt klart särskilt viktigt, inte bara när det gäller sanktioner och militära ingripanden, utan även samarbete och, om så blir nödvändigt, någon form av sanktioner mot en grupp av länder. Jag anser också att det som Ria Oomen-Ruijten sade, att EU måste kunna lita mycket starkt på Turkiet i utformningen av en politik för regionen, är mycket viktigt. Tack så mycket för debatten och era kommentarer, inlägg och frågor.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Resolutionen om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen påtalar helt riktigt det brutala och blodiga förtrycket, vars offer är demonstranter i såväl Syrien som Jemen och Bahrain. Ledarna för dessa tre länder ger order om att skjuta sitt eget folk, som rättmätigt kräver politisk frihet, mänsklig värdighet och social rättvisa. Genom denna resolution uttrycker Europaparlamentet kraftfullt sin solidaritet med Syriens, Bahrains och Jemens folk, som visar stort mod genom att ge uttryck för sina förhoppningar när de ställs inför regeringsstyrkor som öppnar eld mot obeväpnade civila.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Jämte den islamiska tron har Syrien, Bahrain och Jemen en sak gemensamt: en auktoritär regim, vare sig härskaren är en kung, en president eller Assadklanen. Enligt västs syn är dessa system otvivelaktigt odemokratiska. Ökande revolutionära tendenser som i Egypten eller Tunisien kvävs i sin linda och demokrati och mänskliga rättigheter åsidosätts. I Jemen utsätts exempelvis 37 procent av de minderåriga flickorna för tvångsäktenskap. Detta innebär att Jemen hamnar på andra plats i världen, endast överträffat av Somalia. Regeringarna i dessa tre länder måste visa att de arbetar för och inte emot sina folk. EU har i årtionden stött och uppvaktat länder som detta när det har varit till dess ekonomiska och geopolitiska fördel. EU bör kämpa starkare för demokrati och mänskliga rättigheter och bekämpa den radikala islamiseringen i dessa länder.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (EN) Även om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen kräver omedelbara åtgärder vill jag uppmärksamma er på den alarmerande situationen i Libanon, där sju EU-medborgare från Estland hålls fångna. Jag vill tacka Catherine Ashton för hennes snabba svar och försäkran för två veckor sedan om att frågan kommer att behandlas på högsta möjliga nivå i EU. Vi har nu fått informationen att kidnapparna, som säger att de är medlemmar i ”Rörelsen för pånyttfödelse och reform” har skickat ett oklart utpressningsbrev där de förklarar att de kommer att meddela sina vidare krav vid ett senare tillfälle. De sju estländska medborgarna sägs vara vid liv. Jag vill vädja till Catherine Ashton om att hon i sin egenskap av vice ordförande/hög representant engagerar sig i lösningen på gisslankrisen. EU-medborgares liv står på spel och detta kräver Europeiska utrikestjänstens omedelbara uppmärksamhet. Detta är en chans för Catherine Ashton att visa vad hon verkligen går för.