BETÄNKANDE om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner (KOM(1998)0126 - C4-0251/98 - 98/0099(COD)) Föredragande av yttrande: Maria Margarethe Berger för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt (Hughes-förfarandet)

4 september 1998

Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik
Föredragande: Lyndon Harrison

I en skrivelse av den 23 april 1998 framlade kommissionen i enlighet med artikel 189b.2 och artikel 100a i EG-fördraget ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner.
A. FÖRSLAG TILL RÄTTSAKT - FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTION
B. MOTIVERING
YTTRANDE

I en skrivelse av den 23 april 1998 framlade kommissionen i enlighet med artikel 189b.2 och artikel 100a i EG-fördraget ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner.

Vid plenarsammanträdet den 11 maj 1998 tillkännagav parlamentets ordförande att han hänvisat detta förslag till utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som utsetts till ansvarigt utskott och till utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt som utsetts till rådgivande utskott.

Vid utskottssammanträdet den 20 oktober 1997 utsåg utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik Lyndon Harrison till föredragande.

Vid plenarsammanträdet den 17 juli 1998 meddelade ordföranden att detta betänkande skulle utarbetas enligt Hughes-förfarandet av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik i samarbete med utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt.

Vid utskottssammanträdena den 23 april, 25 maj, 24 juni och den 3 september 1998 behandlade utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik kommissionens förslag och förslaget till betänkande.

Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet enhälligt förslaget till lagstiftningsresolution.

Följande var närvarande vid omröstningen: von Wogau (ordförande), Katiforis, Garosci och Secchi (vice ordförande), Harrison (föredragande), Anttila (suppleant för Cox), Aritio Toledo, Barton (suppleant för Billingham), Beres, Blot (suppleant för Trizza), Bowe (suppleant för Caurdron), Camisón Asensio (suppleant för Arroni), Carlsson, Castagnede, Cassidy (suppleant för de Brémond d'Ars), Christodoulou, Cunningham (suppleant för Glante), de Lassus Saint Genies (suppleant för Scarbonchi), de Rose, Alan John Donnelly, Ettl (suppleant för Kuckelkorn), Fayot, Fourçans, Friedrich, García Arias , García-Margallo y Marfil, Gasòliba i Böhm, Glase (suppleant för Konrad), Hendrick, Herman, Hoppenstedt, Ilaskivi, Imbeni, Kestelijn-Sierens, Larive, Lukas, Erika Mann (suppleant för Murhpy), Thomas Mann (suppleant för Langen), Metten, Mezzaroma, Miller, Paasilinna, Peijs, Pérez Royo, Porto (suppleant för Lulling), Rapkay, Read, Riis-Jørgensen, Rübig, Skinner (suppleant för Randzio-Plath), Soltwedel-Schäfer, Tappin (suppleant för Torres Marques), Thyssen, Willockx (suppleant för Wibe) och Wolf (suppleant för Hautala).

Yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt bifogas detta betänkande.

Betänkandet ingavs den 4 september 1998.

Fristen för ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken det skall behandlas.

A. FÖRSLAG TILL RÄTTSAKT - FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner (KOM(1998)0126 - C4-0251/98 - 98/0099(COD))

Förslaget godkänns med följande ändringar:

Kommissionens förslag [1]

Parlamentets ändringsförslag

(Ändringsförslag 1)

Stycke 7 i ingressen

7. Betalningsförseningar leder till att företagen, särskilt de små och medelstora företagen, utsätts för betungande administrativa och ekonomiska bördor. Betalningsförseningar är dessutom en vanlig orsak till att företag får betalningssvårigheter, som hotar deras fortsatta existens och leder till att många arbetstillfällen går förlorade.

7. Extremt långa betalningstider och betalningsförseningar leder till att företagen, särskilt de små och medelstora företagen, utsätts för betungande administrativa och ekonomiska bördor. Dessa problem är dessutom en vanlig orsak till att företag får betalningssvårigheter, som hotar deras fortsatta existens och leder till att många arbetstillfällen går förlorade.

(Ändringsförslag 2)

Stycke 13 i ingressen

13. Äganderättsförbehåll för att påskynda betalning är idag ett instrument med begränsningar, eftersom nationell lagstiftning skiljer sig åt på ett antal punkter. Borgenärerna bör få möjlighet att hävda ett äganderättsförbehåll över hela gemenskapen genom att använda en standardklausul som bör erkännas av alla medlemsstater för att på så sätt undvika att för långa betalningstider och betalningsförseningar negativt påverkar handelstransaktionerna inom den inre marknaden.

(Ändringsförslag 3)

Stycke 15 i ingressen

15. De offentliga myndigheterna verkställer ett stort antal betalningar till företag. Sträng betalningsdisciplin från dessa myndigheters sida skulle efter hand påverka hela samhällsekonomin i rätt riktning. I fråga om betalningar som görs av kommissionen har det redan fattats ett beslut om att ge vissa borgenärer rätt till dröjsmålsränta vid betalningsförseningar.

15. De offentliga myndigheterna verkställer ett stort antal betalningar till företag. Sträng betalningsdisciplin från dessa myndigheters sida skulle efter hand påverka hela samhällsekonomin i rätt riktning. Vad gäller offentliga upphandlingsavtal försenar de företag som slutit avtal också ofta betalningarna till sina leverantörer och underleverantörer genom att påtvinga dessa orimligt långa betalningstider, något som drabbar många framför allt små- och medelstora företag. I fråga om betalningar som görs av kommissionen har det redan fattats ett beslut om att ge vissa borgenärer rätt till dröjsmålsränta vid betalningsförseningar.

(Ändringsförslag 4)

Stycke 16a i ingressen (nytt)

16a.Vid en översyn av detta direktiv kan det bli nödvändigt att påtala konsekvenserna av långa avtalsreglerade betalningsperioder.

(Ändringsförslag 5)

Stycke 16b i ingressen (nytt)

16b. Medlemsstaterna bör vara på sin vakt mot ojusta affärsmetoder till exempel inom detaljhandeln där svartlistning används för att hindra leverantörer att yrka på snabb betalning.

(Ändringsförslag 6)

Stycke 16c i ingressen (nytt)

16c. För vissa produkter, till exempel livsmedelsprodukter med kort hållbarhet, är betalningsförseningar inte en följd av faktiska marknadsförhållanden utan snarare en följd av snedvridningar av konkurrensen, vilka bör rättas till.

(Ändringsförslag 7)

Stycke 16d i ingressen (nytt)

16d. Begreppet "upphandlande myndighet" skall motsvara den definition som i direktiven 92/50/EEG och 93/37/EEG givits angående offentlig upphandling.

(Ändringsförslag 8)

Stycke 16e i ingressen (nytt)

16e. Det föreligger hinder för licensierade inkassoföretag att dra nytta av friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden. Dessa hinder bör avlägsnas för att göra det möjligt för dessa företag att driva in fordringar för sina klienter i hela gemenskapen.

(Ändringsförslag 9)

Artikel 2.1

1. handelstransaktioner: transaktioner mellan två eller flera fysiska eller juridiska personer som utövar handels- eller yrkesverksamhet i deras affärsverksamhet, eller mellan sådana personer och offentliga myndigheter, när transaktionerna innebär att varor eller tjänster tillhandahålls mot ersättning,

1. handelstransaktioner: transaktioner mellan företag när transaktionerna innebär att varor eller tjänster tillhandahålls mot ersättning. Med företag menas en permanent upprättad organisation som bedriver självständig affärsverksamhet, även om den drivs av en enskild person och vare sig den bedrivs i vinstsyfte eller ej. Upphandlande myndigheter inklusive Europeiska unionens institutioner betraktas alltid som företag i detta direktiv,

(Ändringsförslag 10)

Artikel 2.3

3. äganderättsförbehåll: det förhållandet att säljaren behåller äganderätten till de berörda varorna tills köparen har erlagt full betalning.

3. äganderättsförbehåll: den överenskommelse som inte är knuten till formella förutsättningar och som innebär att säljaren behåller äganderätten till de berörda varorna tills full betalning erlagts,

(Ändringsförslag 11)

Artikel 2.4

4. offentliga myndigheter: statliga, regionala eller lokala myndigheter och offentligrättsliga organ eller sammanslutningar mellan en eller flera sådana myndigheter eller offentligrättsliga organ. Med offentligrättsligt organ menas ett organ som har inrättats i uttalad avsikt att fylla allmännyttiga behov utan handels- eller industrikaraktär, som är en juridisk person och som huvudsakligen finansieras av statliga, regionala eller lokala myndigheter eller av andra offentligrättsliga organ eller som står under tillsyn av dessa organ eller som har en förvaltnings-, lednings- eller tillsynsstyrelse, i vilken fler än hälften av ledamöterna utnämns av statliga, regionala eller lokala myndigheter eller av andra offentligrättsliga organ,	4.Upphandlande myndigheter: Europeiska gemenskaperna och de organ som inrättats till följd av EG-fördraget, EKSG-fördraget och Euratom-fördraget och som är juridiska personer; statliga, regionala eller lokala myndigheter, organ som lyder under offentlig rätt, sammanslutningar bildade av en eller flera sådana myndigheter eller organ som lyder under offentlig rätt.
	Ett organ som lyder under offentlig rätt är varje organ:
	- som har tillkommit i det särskilda syftet att tillgodose allmänna intressen och inte har industriell eller kommersiell karaktär, och
	- som är juridisk person, och
	- som till större delen finansieras av staten eller regionala eller lokala myndigheter, eller av andra organ som lyder under offentlig rätt; eller som står under administrativ tillsyn av sådana organ; eller som har en administrativ, verkställande eller övervakande styrelse, där fler än hälften av medlemmarna utses av staten eller regionala eller lokala myndigheter, eller av andra organ som lyder under offentlig rätt,

(Ändringsförslag 12)

Artikel 2.4a (ny)

4a. inkassoföretag: varje fysisk eller juridisk person som innehar licens att driva in fordringar i enlighet med artikel 7.

(Ändringsförslag 13)

Artikel 2.5

5. offentliga upphandlingskontrakt: skriftliga avtal som sluts mellan fysiska eller juridiska personer och offentliga myndigheter.

5. offentliga upphandlingskontrakt: skriftliga eller muntliga avtal som sluts mellan upphandlande myndigheter i enlighet med punkt 4 och företag som inte är upphandlande myndigheter.

(Ändringsförslag 14)

3.1

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att,	Medlemsstaterna skall, under förutsättning att varorna eller tjänsterna har tillhandahållits i vederbörlig ordning och de underliggande juridiska villkoren har uppfyllts på riktigt sätt, genomföra den lagstiftning som är nödvändig och ändra sina regler för förfaranden för att säkerställa att:
a) fristen vid betalning av skulder inte får överstiga 21 kalenderdagar räknat från faktureringsdagen, om inte något annat anges i kontraktet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor,	a) fristen vid betalning av skulder inte får överstiga 21 kalenderdagar räknat från den dag fakturan mottagits om inte något annat anges i kontraktet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor,
b) betalningsfristen skall räknas från den dag då varorna eller tjänsterna levererats, om det saknas faktura, om faktureringsdagen inte kan bestämmas med säkerhet eller om faktureringsdagen föregår leveransdagen,	b) fakturan skall anses mottagen senast den femte kalenderdagen efter det att den avsänts, om inte säljaren eller köparen kan bevisa att den mottogs vid en annan tidpunkt,
c) borgenären skall ha rätt att kräva dröjsmålsränta av gäldenären på det utestående beloppet när betalningsfristen enligt a och b har överskridits utan att borgenären har erhållit det förfallna beloppet,	c) betalningsfristen skall räknas från den dag då varorna eller tjänsterna levererats, om det saknas faktura, om den dag fakturan mottagits inte kan bestämmas med säkerhet eller om faktureringsdagen föregår leveransdagen,
d) dröjsmålsräntan skall löpa automatiskt från dagen efter förfallodagen utan krav på föregående påminnelse,	d) köparen, på egen bekostnad, skall förse säljaren med ett skuldebrev som uttryckligen skall ange betalningsdag och som skall garanteras av ett erkänt kreditinstitut, om förfallodagen i kontraktet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor infaller efter mer än 45 kalenderdagar,
e) dröjsmålsräntan ("lagstadgad dröjsmålsränta"), som borgenären har rätt att kräva, skall motsvara summan av Europeiska centralbankens reporänta ("referensräntan") plus minst 8 procentenheter ("marginalen"), om inte något anges i avtalet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor; för medlemsstater som inte deltar i tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen skall den referensränta som avses ovan vara motsvarande ränta som fastställs av deras centralbank,	e), normal förfallodag och räntenivå i enlighet med denna artikel skall tillämpas om köparen inte erbjuder säljaren ett skuldebrev i enlighet med punkt d ovan och alla eventuella friskrivningar i kontrakt som är till nackdel för säljaren från denna bestämmelse skall vara ogiltiga; kontraktet skall emellertid fortsätta att gälla i övriga delar,
f) den lagstadgade dröjsmålsräntan i varje medlemsstat skall ändras automatiskt i enlighet med den referensränta som nämns i e,	f) borgenären skall ha rätt till ränta från gäldenären på alla utlöpande skulder om förfallodagen som fastställd i punkterna a till e ovan har överskridits utan att borgenären har erhållit det till betalning förfallna beloppet,
g) borgenären, förutom rätten till dröjsmålsränta, skall ha rätt till full ersättning från gäldenären för den skada som uppstått.	g) dröjsmålsräntan skall löpa automatiskt från dagen efter förfallodagen utan krav på föregående påminnelse,
	h) dröjsmålsräntan ("lagstadgad dröjsmålsränta"), som borgenären har rätt att kräva, skall motsvara summan av Europeiska centralbankens reporänta ("referensräntan") plus minst 8 procentenheter ("marginalen"), om inte något anges i avtalet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor; för medlemsstater som inte deltar i tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen skall den referensränta som avses ovan vara motsvarande ränta som fastställs av deras centralbank,
	i) den lagstadgade dröjsmålsräntan i varje medlemsstat skall ändras automatiskt i enlighet med den referensränta som nämns i e,
	j) borgenären, förutom rätten till dröjsmålsränta, skall ha rätt till full ersättning från gäldenären för följande kostnader:
	1. borgenärernas kostnader för banklån eller kontokrediter, i den utsträckning denna inte redan gottgjorts till fullo av rätten till dröjsmålsränta,
	2. administrativa kostnader för indrivningen som uppstår i borgenärernas verksamhet,
	3. kostnader som drabbar en tredje part,
	4. kostnader för indrivning som uppstår till följd av domstolsförhandlingar,
	Inga övriga anspråk på ersättning kan göras för följdskador som uppstår på grund av betalningsförseningar.
	Medlemsstaterna får begränsa kostnaderna för juridiska ombud i dessa ersättningar.

(Ändringsförslag 15)

Artikel 3.2a (ny)

2a. Sedan den kommitté som avses i artikel 9 har yttrat sig skall kommissionen, åtminstone de första tre åren efter direktivets ikraftträdande, genomföra en årlig översyn av bland annat den lagstadgade räntesatsen för att bedöma effekterna på handelstransaktionerna och lagstiftningens funktion i praktiken. Resultatet av den här översynen och av annan översyn skall redovisas för parlamentet.

(Ändringsförslag 16)

Artikel 3.2b (ny)

2b. Senast två år efter direktivet trätt i kraft och därefter med regelbundna intervaller skall kommissionen lägga fram rapporter för parlamentet och rådet om vilka effekter långa avtalsreglerade betalningstider har för den inre marknaden och för små och medelstora företag; kommissionen får i samband härmed föreslå eventuella lämpliga åtgärder.

(Ändringsförslag 17)

Artikel 3.2c (ny)

2c. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att minska de långa betalningstiderna inom den inre marknaden.

(Ändringsförslag 18)

Artikel 4.1

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att säljaren skall behålla äganderätten om denne skriftligen meddelar köparen om sin avsikt att göra detta senast den dag då varorna levereras.	1. Medlemsstaterna skall beträffande handelstransaktioner i enlighet med artikel 2.1 säkerställa att säljaren skall behålla äganderätten om ett avtal om äganderättsförbehåll slutits.
Omedelbart när förfallodagen har passerats utan att köparen har betalat kan säljaren kräva att varorna skall lämnas tillbaka. Så snart köparen är i besittning av varorna blir denne ansvarig för eventuell skada på eller förlust av varorna. Ett giltigt meddelande om äganderättsförbehållet får finnas i säljarens standardkontrakt, på fakturan, eller i ett separat avtal.	Omedelbart när förfallodagen har passerats utan att köparen har betalat kan säljaren kräva att varorna skall lämnas tillbaka. Medlemsstaterna får vidta särskilda åtgärder för varor som levereras inom ramen för utförandet av tjänster och som ingår i annan lös eller fast egendom. Medlemsstaterna skall säkerställa att klausulen om äganderättsförbehåll är bindande för tredje man, även om gäldenären går i konkurs eller vid varje annat förfarande av liknande typ som erkänns i nationell lagstiftning i medlemsstaterna. Senast då köparen är i besittning av varorna blir denne ansvarig för eventuell skada på eller förlust av varorna. Ett giltigt meddelande om äganderättsförbehållet får finnas i säljarens standardkontrakt, på fakturan, eller i ett separat avtal. Inga andra formella förfaranden skall krävas.
Medlemsstaterna skall godkänna giltigheten av de klausuler som ingår i bilagan eller av klausuler med motsvarande verkan.	Medlemsstaterna skall godkänna giltigheten av de klausuler som ingår i bilagan eller av klausuler med motsvarande verkan.

(Ändringsförslag 19)

Artikel 4.2

2. Punkt 1 skall bara tillämpas på skulder som skall betalas genom en enda betalning.

(utgår)

(Ändringsförslag 20)

Artikel 4.3

3. Medlemsstaterna skall ange rättsverkningarna av äganderättsförbehållet när det gäller aspekter som inte täcks av detta direktiv och särskilt i fråga om rättsverkningar för tredje man som handlar i god tro.

Berör inte den svenska texten.

(Ändringsförslag 21)

Artikel 4.3

3. Medlemsstaterna skall anta bestämmelser, särskilt i fråga om skyddet av tredje man som handlar i god tro, beträffande avbetalningar som gäldenären redan gjort.

(Ändringsförslag 22)

Artikel 6

Förenklat rättsligt förfarande vid småskulder	Förenklat rättsligt förfarande vid småskulder
Medlemsstaterna skall se till att det finns enkla förfaranden för att driva in skulder upp till ett tröskelvärde som inte skall understiga 20 000 ecu. Dessa förfaranden skall vara enkla och billiga sätt att med hjälp av rättsväsendet driva in skulder.	Medlemsstaterna skall se till att det finns enkla förfaranden för att driva in skulder upp till ett tak som inte skall understiga 20 000 ecu. Dessa förfaranden skall vara enkla och billiga sätt att med hjälp av rättsväsendet driva in skulder.
Tröskelvärdet kan av kommissionen vid behov anpassas till ändrade ekonomiska förhållanden i enlighet med det förfarande som anges i artikel 9.	Tröskelvärdet kan av kommissionen vid behov anpassas till ändrade ekonomiska förhållanden i enlighet med det förfarande som anges i artikel 9.
Dessa förfaranden skall kunna användas av borgenärer från alla medlemsstater, oavsett var de har sitt hemvist.	Dessa förfaranden skall kunna användas av borgenärer från alla medlemsstater, oavsett var de har sitt hemvist.

(Ändringsförslag 23)

Artikel 6a (ny)

6a. Medlemsstaternas regler om att företrädas i rättsliga förfaranden skall inte påverkas av ovan angivna bestämmelser.

(Ändringsförslag 24)

Artikel 7

Medlemsstaterna skall säkerställa att det i offentliga upphandlingskontrakt skall finnas noggranna uppgifter om vilka betalningsfrister och tidsgränser de offentliga myndigheterna tillämpar. Särskilt skall tidsgränser fastställas för att fullgöra sådana administrativa rutiner som föregår betalning, såsom inlämningsförfaranden.

Medlemsstaterna skall säkerställa att det i offentliga upphandlingskontrakt skall finnas noggranna uppgifter om vilka betalningsfrister och tidsgr?nser de upphandlande myndigheterna tillämpar, även om dessa regleras i genom lag fastställda allmänna bestämmelser om kontraktering. Särskilt skall tidsgränser fastställas för att fullgöra sådana administrativa rutiner som föregår betalning, såsom inlämningsförfaranden. Samma skyldighet till öppenhet gäller för förhållandet mellan huvudentreprenör och underentreprenör vid offentliga upphandlingskontrakt.

(Ändringsförslag 25)

Artikel 7a (ny)

	Inkassoföretag
	1. En medlemsstat i vilken ett inkassoföretag är registrerat för att bedriva inkassoverksamhet (hemstaten) och som förfogar över ett licensieringssystem som ger inkassoföretag licens att driva in fordringar skall bevilja licens till alla företag som uppfyller de krav som anges i stycke 2 i denna artikel.
	2. Hemstaten skall säkerställa att inkassoföretagen uppfyller följande minimikrav för att få driva in fordringar och erhålla den licens som avses i stycke 1 ovan:
	a) mycket höga normer för hedervärt och etiskt beteende, bland annat åtaga sig att undvika att trakassera gäldenärer samt avstå från metoder vilka skulle kunna ge gäldenären felaktig uppfattning om
	- gränserna för inkassoföretagets befogenheter,
	- det faktum att inkassoföretaget saknar de befogenheter som tillkommer en offentlig myndighet, och
	- gäldenärens rätt till försvar,
	b) de verkställande direktörerna får inte ha varit straffade,
	c) de verkställande direktörerna skall ha minst tre års erfarenhet av inkassoverksamhet,
	d) ekonomiska garantier till skydd för klienter och gäldenärer,
	e) indrivna medel skall placeras på ett konto som är skilt från inkassoföretagets egna medel och klientmedel,
	f) tydlig och regelbunden rapportering från inkassoföretaget till klienten inklusive överföring av alla belopp som indrivits för kundens räkning inom de tidsfrister som anges i avtalet,
	g) övervakning av en privat eller offentlig organisation som garanterar att de ovan uppställda kriterierna efterlevs.
	3. Medlemsstaterna skall ömsesidigt erkänna licenser som inkassoföretag givits att driva in fordringar i enlighet med denna artikel.
	4. Den medlemsstat i vilken fordran drivs in (värdstaten) kan begära kan begära att inkassoföretaget uppfyller de krav som anges i stycke 2 i denna artikel. Om ett inkassoföretag efter att ha mottagit två sådana uppmaningar ändå agerar i strid med dessa krav kan (värdstaten) begära att inkassoföretagets hemstat skall vidta lämpliga åtgärder för att antingen säkerställa att inkassoföretaget efterlever dessa krav eller återkalla licensen. Om hemstaten inte inom en månad vidtar åtgärder med anledning av en sådan begäran och om inkassoföretaget fortsätter att agera i strid med dessa krav har värdstaten rätt att inte ta hänsyn till inkassoföretagets licens.

(Ändringsförslag 26)

Artikel 8.1

1. de offentliga myndigheterna, vid betalning av avtalsreglerade fordringar såsom anges i artikel 3.1 a och 3.1 b inte skall överskrida 60 kalenderdagar, och att avtal om en längre betalningsfrist än den ovannämnda inte gäller under några förhållanden,

1.de offentliga myndigheterna, vid betalning av avtalsreglerade fordringar såsom anges i artikel 3.1 a och 3.1 b inte skall överskrida 45 kalenderdagar, utom i de fall när kontraktet avser ett värde överstigande 100 000 ecu då motsvarande tid inte skall överskrida 60 kalenderdagar, och att avtal om en längre betalningsfrist än den ovannämnda inte gäller under några förhållanden; beträffande arbeten som utförs i enlighet med offentliga upphandlingsavtal skall den huvudsakliga leverantören bevilja alla underleverantörer åtminstone lika förmånliga villkor som denne själv erhåller enligt kontraktet med den offentliga myndigheten,

För att garantera att alla underleverantörer erhåller dessa villkor skall den huvudsakliga leverantören åläggas att tilhandahålla en garanti utställd till underleverantörern som täcker betalning av alla utestående skulder. Denna garanti skall förfalla till batalning 60 dagar efter det datum underleverantörern skickade fakturan till den huvudsakliga leverantören,

(Ändringsförslag 27)

Artikel 8.2

2. borgenären skall ha rätt till dröjsmålsränta från den offentliga myndigheten på det utestående beloppet när betalningsfristen har överskridits, varvid dröjsmålsräntan skall beräknas på det sätt som anges i punkt 1 d) och 1 e) i artikel 3 och dröjsmålsräntan skall betalas automatiskt av den offentliga myndigheten utan att något särskilt krav behöver framställas,

2. borgenären skall ha rätt till dröjsmålsränta från den offentliga myndigheten på det utestående beloppet från och med förfallodagen, varvid dröjsmålsräntan skall beräknas på det sätt som anges i punkt 1 e) i artikel 3 och dröjsmålsräntan skall betalas automatiskt av den upphandlande myndigheten,

(Ändringsförslag 28)

Artikel 8.3

3. den offentliga myndigheten inte får försöka utverka att borgenären avsäger sig någon av rättigheterna enligt denna artikel.

3. den upphandlande myndigheten inte får försöka utverka att borgenären avsäger sig någon av rättigheterna enligt denna artikel, lika litet som borgenären får anmoda sina leverantörer eller underföretagare att göra detta eller kräva att de skall göra avkall på denna sin rättighet.

(Ändringsförslag 29)

Artikel 9

Kommitté	Kommitté
En kommitté, som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande, skall inrättas för att se över tillämpningen av direktivet och särskilt de frågor som nämns i artikel 3.2 och artikel 6.	En kommitté, som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande, skall inrättas för att se över tillämpningen av direktivet och särskilt de frågor som nämns i artikel 3.2 och artikel 6.
Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är, om nödvändigt genom omröstning.	Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är, om nödvändigt genom omröstning.
Yttrandet skall protokollföras och dessutom har varje medlemsstat rätt att begära att få sin uppfattning tagen till protokollet.	Yttrandet skall protokollföras och dessutom har varje medlemsstat rätt att begära att få sin uppfattning tagen till protokollet.
Kommissionen skall ta största hänsyn till det yttrande som kommittén avgett. Den skall underrätta kommittén om det sätt på vilket dess yttrande har beaktats.	Kommissionen skall ta största hänsyn till det yttrande som kommittén avgett. Den skall underrätta kommittén om det sätt på vilket dess yttrande har beaktats.
	Kommitténs ordförande kan på Europaparlamentets eller egen begäran höras av Europaparlamentets ansvariga utskott.

(Ändringsförslag 30)

Artikel 9a (ny)

Från och med den dag då detta direktiv träder i kraft skall kommissionen vartannat år, på grundval av de rapporter som medlemsstaterna lämnar in till kommittén, utarbeta en rapport om de framsteg som gjorts på betalningsfristernas och betalningsförseningarnas område, de åtgärder som har vidtagits och de resultat som uppnåtts. Kommissionen skall lägga fram denna rapport för Europaparlamentet och rådet, eventuellt tillsammans med lämpliga förslag.

(Ändringsförslag 31)

Artikel 10.2

2. Medlemsstaterna får behålla eller anta regler som är strängare än de regler som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

2. Medlemsstaterna får behålla eller anta regler som är gynnsammare för borgenären än de regler som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

(Ändringsförslag 32)

.BILAGA

Uppställning över de skrivningar som för ändamålet enligt artikel 4 ovan skall erkännas i alla medlemsstater:	Berör inte den svenska texten.
SV: "Varorna förblir säljarens egendom tills de betalats."

Lagstiftningsresolution med Europaparlamentets yttrande över förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner (KOM(1998)0126 - C4-0251/98 - 98/0099(COD))

(Medbeslutandeförfarandet - första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(1998)0126

- 98/0099(COD))[2],

- med beaktande av artikel 189b.2 och artikel 100a i EG-fördraget i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag (C4-0251/98),

- med beaktande av artikel 58 i arbetsordningen,

- med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt (A4-0303/98).

1. Parlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet,

2. uppmanar kommissionen att ändra sitt förslag i överensstämmelse härmed, i enlighet med artikel 189a.2 i EG-fördraget,

3. uppmanar rådet att införliva parlamentets ändringar i den gemensamma ståndpunkt som rådet skall anta i enlighet med artikel 189b.2 i EG-fördraget,

4. uppmanar rådet att underrätta parlamentet om det har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt och begär då att medlingsförfarandet skall inledas,

5. påminner kommissionen om att den är skyldig att förelägga parlamentet varje ändring som den har för avsikt att göra i det av parlamentet ändrade förslaget,

6. uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra detta yttrande till rådet och kommissionen.

[1] () EGT C 168, 3.6.1998, s. 13.
[2] () EGT C 168, 3.6.1998, s. 13.

B. MOTIVERING

Detta förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner är ett resultat av den negativa inverkan som betalningsförseningarna fortfarande har på den inre marknaden. Eftersom flertalet medlemsstater inte vidtagit några åtgärder med anledning av kommissionens rekommendation av den 12 maj 1995 och Europaparlamentets resolution av den 4 juli 1996 är det motiverat att lägga fram detta direktiv.

Det är också ett faktum att medlemsstaternas egna lagar på området är otillräckliga (även om det är vissa medlemsstaters uppfattning att detta förslag går för långt). Det kommer emellertid inte att hindra de medlemsstater som så vill från att införa strängare åtgärder (vilket för närvarande är fallet med Förenade kungariket).

En av de mest intressanta aspekterna hos detta direktiv är de åtgärder som inte föreslås. Till exempel användning av licensierade inkassoföretag som en del i ett åtgärdspaket för att angripa problemet med betalningsförseningar. Användning av licensierade och noga reglerade inkassoföretag skulle underlätta för små och medelstora företag att driva in fordringar (inklusive fordringar på företag i andra länder) och skulle också skapa en inre marknad för inkassoföretag samt garantera att inkassoföretagen var tvungna att agera på ett riktigt sätt för att inte förlora sin licens att bedriva denna lukrativa verksamhet. I detta syfte föreslår föredraganden att det införs en artikel som skulle göra det möjligt för licensierade inkassoföretag att bedriva gränsöverskridande verksamhet för att driva in fordringar. Dessutom anser föredraganden att det finns ett behov av en lösning som innebär både "hängsle och livrem" när det gäller frågan om ersättning för uppkommen skada. Föredraganden föreslår därför att det tydligare skall anges vilken rätt till ersättning som finns, samt vilken ersättning som inte kan krävas. I detta avseende bör det göras helt klart att det inte kan göras några anspråk på ersättning för följdskador och det bör även klargöra vilka ersättningsanspråk som kan göras.

Kommissionen föreslår att den maximala betalningsfristen skall uppgå till 21 dagar för betalningar inom den privata sektorn (om inget skriftligt avtal finns) medan den skall vara 60 dagar i den offentliga sektorn. Det finns skäl att förespråka en längre tidsperiod i den offentliga sektorn. Det faktum att betalningarna inom den offentliga sektorn är av en annan art (användning av offentliga medel och behov av ytterligare kontroll av omfattande offentliga projekt) innebär att det måste ges tid till genomförande av dessa kontroller. Tjänstetillhandahållare och varuleverantörer som är verksamma i den offentliga sektorn bör emellertid ha rätt att snabbt få betalt för varor av normalt slag som kontorsmateriel och datorer. Föredraganden föreslår därför att det sätt en gräns på 45 dagar inom den offentliga sektorn för varor som inte utgör omfattande offentliga projekt (mindre än 100 000 ecu) och en gräns på 60 dagar för omfattande offentliga projekt. Dessutom krävs det ytterligare kontroller för att säkerställa att de offentliga medlen redovisats ordentligt innan betalningarna slutförs. Föredraganden föreslår dessutom att alla underleverantörer som utför arbete i enlighet med ett avtal med den offentliga sektorn skall behandlas på samma sätt som huvudleverantören. Syftet med detta är att huvudleverantören inte skall kunna dra nytta av offentliga medel genom att ge sina underleverantörer sämre villkor än de han själv åtnjuter från staten.

Beträffande frågan om det är den dag kvittot utfärdats eller den dag varan fakturerats som skall utgöra utgångspunkt för betalningsperioden bör det noteras att fakturan kan anlända före varorna. Föredraganden föreslår alltså att om leveransen av varorna försenas så att dessa anländer efter fakturan skall betalningsperioden på 21 dagar anses inledd den dag varorna levererades.

Beträffande snabba indrivningsförfaranden föreslås att alla medlemsstater skall förfoga över sådana förfaranden och att de skall kunna användas av borgenärer från alla medlemsstater, oavsett var dessa har sitt hemvist. Förfarandets längd bör inte överstiga 60 dagar. Denna tidsperiod får dock inte påverka reglerna om delgivning och svarandens rätt att bestrida skulden. Det har även införts en bestämmelse i syfte att förhindra diskriminering av företag från andra medlemsstater samt göra det möjligt för ett utländskt företag att driva in fordringar på gäldenärer i deras egna medlemsstater och därigenom kringgå ett omständligt juridiskt förfarande i det egna landets domstol. Föredraganden stöder detta förslag och anser att det kommer att bidra till att förbättra direktivets funktion.

Det är också att välkomna att närhelst den avtalsenliga betalningsskyldigheten åsidosätts kommer företag som betalar för sent inte bara att åläggas att betala ut ersättning i form av dröjsmålsränta utan också ersättning för kostnader i samband med indrivningen av fordringarna (det vill säga kostnader för rättsliga förfaranden och administrativa kostnader). Företagen som sådana kommer alltså att kunna driva in kostnader i samband med indrivningen av fordringarna, vilket bör välkomnas med de ändringar som angavs ovan.

I artikel 3 i det föreliggande direktivet fastställs att borgenären har rätt att kräva dröjsmålsränta som skall motsvara summan av Europeiska centralbankens reporänta plus minst 8 procentenheter, om inte något anges i avtalet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor. Detta räntetillägg kan senare ändras om det, sedan kommittén hörts (se nedan), skulle konstateras att räntesatsen inte satts på en tillräckligt hög nivå för att avhålla köpare från att betala för sent. För närvarande skulle dessa bestämmelser om de tillämpades, medföra en räntesats på mellan 11 och 12 %. Föredraganden anser att detta är ett rimligt tillvägagångssätt, men att räntesatsen under inledningsskedet bör ses över med jämna mellanrum för att säkerställa att den har avsedd avskräckande effekt. Denna översyn bör göras av kommissionen i samråd med den kommitté som omnämns i artikel 9 och ett ändringsförslag har lagts fram i detta syfte. Parlamentet bör årligen föreläggas resultatet av denna översyn som också bör kunna omfatta andra frågor (se nedan).

I arbetsdokumentet tog föredraganden också upp frågan om vad som kommer att ske med de länder som inte deltar i den gemensamma valutan. Olika räntesatser i medlemsstater som omedelbart, respektive först i ett senare skede deltar i den gemensamma valutan skulle kunna betraktas som något som ger upphov till en störning på den inre marknaden med avseende på ersättningsnivåer. Detta skulle å andra sidan kunna betraktas som ett problem av övergående natur till dess alla medlemsstater deltar i den gemensamma valutan. Föredraganden föreslår emellertid i ett ändringsförslag till artikel 3.1 e att räntesatsen i de medlemsstater som inte deltar i tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen skall vara den högsta av Europeiska centralbankens reporänta och motsvarande ränta som fastställs av deras centralbank.

I arbetsdokumentet behandlades också institutionella frågor i anslutning till den kommitté som skall se över hur direktivet fungerar. Troligen kommer denna kommitté endast att sammanträda vid ett fåtal tillfällen, till exempel i händelse av att procentsatsen för den förseningsränta som skall läggas till Europeiska centralbankens reporänta skulle anses vara för låg. Föredraganden anser emellertid att det bör finnas en möjlighet till dialog mellan denna kommitté och Europaparlamentet och har därför lagt fram ett ändringsförslag med denna innebörd.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de lagar och andra författningar som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. De länder i Central- och Östeuropa som vill bli medlemmar i EU kommer att bli tvungna att anta detta förslag med ovan angivna lydelse. Detta kommer också att vara till hjälp för de företag som kommer att bedriva handel i regionen att få betalt på utsatt tid. Detta bör uppmuntras och utgör ett ytterligare skäl till varför detta utkast till direktiv bör införas så snart som möjligt i syfte att skapa ökat förtroende i de kretsar som bedriver handel. Föredraganden anser att effekterna av detta direktiv på länderna i Central- och Östeuropa och EESländerna samt nuvarande medlemsstater bör undersökas som en del av den föreslagna översynen av räntetillägget på 8 procentenheter (se ändringsförslag 5).

YTTRANDE

(artikel 147 i arbetsordningen)

till utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik

om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner (KOM(1998)0126 - 98/0099(COD)) (betänkande av Harrison)

Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt

Föredragande: Maria Berger

ÄRENDETS GÅNG

Vid utskottssammanträdet den 19 maj 1998 utsåg utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt Maria Berger till föredragande.

Vid utskottssammanträdena den 30 maj och den 21-23 juli 1998 behandlade utskottet förslaget till yttrande.

Vid det sistnämnda sammanträdet antog utskottet enhälligt nedanstående slutsatser.

Följande var närvarande vid omröstningen: De Clercq (ordförande), Palacio Vallelersundi (vice ordförande), Rothley (vice ordförande), Berger (föredragande), Barzanti, Carlo Casini, Cassidy, Ewing, Fontaine, Gebhardt, Lehne, David Martin, McIntosh, Mosiek-Urbahn, Thors och Wijsenbeek.

Inledning

Föreliggande direktivförslag syftar till att motverka de negativa ekonomiska följderna av dålig betalningsmoral, främst för små och medelstora företag. Syftet med direktivet är att få till stånd en harmonisering av reglerna om förfallodag, dröjsmålsränta, skadestånd och äganderättsförbehåll och att dessutom föreskriva införande av snabba och enkla förfaranden för indrivning av fordringar samt regler för hur man företräds i dessa förfaranden.

Rättslig grund och andra primärrättsliga aspekter

Kommissionen stöder förslaget till direktiv på artikel 100a i EG-fördraget. De många olika regler som förslaget innehåller väcker först frågan om huruvida Europeiska gemenskapen har befogenhet att utfärda vissa bestämmelser i förslaget.

Syftet med förslaget till direktiv är visserligen en bättre fungerande inre marknad, men de föreskrivna åtgärderna kan nästan helt och hållet hänföras till civilrätt och civilprocess. Dessa regler skall tillämpas inte bara inom den gränsöverskridande handeln utan även när det gäller rent nationella rättsförhållanden. De ändrar eller kompletterar centrala anordningar i medlemsstaternas civilrättseller civilprocessystem och begränsar i synnerhet avtalsfriheten.

De befogenhetsartiklar i EU-fördraget som direkt svarar mot civilrätten tillåter inte någon särskilt långtgående harmonisering av förfarandet i civilrätten och civilprocess, eller utesluter den helt och hållet.

Artikel K 3 tillsammans med artikel K 1.6 i EU-fördraget äger bl.a. tillämpning på civilrättsligt samarbete.

I artikel 220 i EG-fördraget hänvisas till förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställande av rättsliga avgöranden och skiljedomar.

I artikel 73m i EG-fördraget[1], som skall införas genom Amsterdamfördraget, beskrivs åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder som skall vidtas i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

Då inte heller artikel 130 i EG-fördraget kan tillämpas och i syfte att undvika att artikel 235 i EG-fördraget tillämpas, skall direktivutkastet på grundval av den rättsliga grund som kommissionen valt i artikel 100a i EG-fördraget ändras på så sätt att det fortfarande förefaller vara försvarbart enligt de kriterier som avses i artikel 100a i EG-fördraget.

Ytterligare begränsningar i det gemenskapsrättsliga regelutrymmet framgår av artikel 222 i EG-fördraget, särskilt med avseende på reglerna om den egendomsrättsliga aspekt som äganderättsförbehållet innebär, samt rent allmänt av artikel 3b i EG-fördraget.

Kommentarer till förslaget till direktiv

Rent allmänt kan det påpekas att endast några centrala punkter i förslaget till direktiv kan väljas ut inom ramen för detta yttrande och att någon fullständig analys av följderna för medlemsstaternas rättsordningar inte kan göras på den tid som står till förfogande och med den plats och de medel som är disponibla.

Artikel 1: Räckvidd

I artikel 1 görs ett försök att beskriva direktivets räckvidd, men det visar sig vara uppenbart felaktigt mot bakgrund av direktivets innehåll. Direktivet skall för det första inte tillämpas på betalningar utan på fordringar och på en åtminstone temporärt utebliven betalning. För det andra regleras i förslaget dessutom dröjsmålsränta, skadestånd och äganderättsförbehåll samt ett snabbt och ett förenklat civilförfarande.

Artikel 2: Definitioner

Av artikel 1 i förening med de definitioner som artikel 2 innehåller framgår emellertid räckvidden av förslaget till direktiv.

Direktivet skall vara tillämpligt på samtliga penningfordringar i handelstransaktioner, dvs. när det gäller "transaktioner mellan två eller flera fysiska eller juridiska personer som utövar handels- eller yrkesverksamhet i deras affärsverksamhet, eller mellan sådana personer och offentliga myndigheter, när transaktionerna innebär att varor eller tjänster tillhandahålls mot ersättning"[2].

Denna definition skulle få till följd att, åtminstone enligt några medlemsstaters lagstiftning, aktiebolag med begränsat antal aktieägare och vars aktier inte omsätts på marknaden enligt handelsrätten[3], en vanlig bolagsform för små och medelstora företag, som varken är fysiska eller juridiska personer utan har en särskild status som partiellt rättskapabla, inte hamnar inom direktivets räckvidd.

Den nuvarande definitionen av handelstransaktion (affärsverksamhet) i artikel 2.1 är i den tyska texten snävare formulerad ("gewerbliche Tätigkeit") än i den engelska ("carrying on a trade or profession"), i den franska ("exerçant un commerce ou une profession") och i den italienska ("che esecitano un'attività commerciale, una profession o un mestiere"). Den tyska formuleringen inbegriper således varken fria yrken eller jordbruk (det sistnämnda gäller även för övriga språkversioner).

Därför borde en definition införas som även omfattar dessa verksamhetsformer samt de partiellt rättskapabla rättssubjekten genom att begreppet företag införs.

Förslaget omfattar i princip både gränsöverskridande och icke gränsöverskridande fall, vilket inte kan motiveras med den valda rättsliga grunden, även om den snedvridande verkan av en begränsning till gränsöverskridande fall klart kan skönjas.

Definitionen av äganderättsförbehåll är tautologisk i den tyska versionen: "äganderättsförbehåll" ("Eigentumsvorbehalt") definieras i princip som förbehåll ("Vorbehalt") i äganderätten ("Eigentum") i stället för bibehållande av äganderätten trots att varorna överlämnats. Det är i synnerhet inte klart, om detta förbehåll skall ha sakrättslig eller endast obligationsrättslig verkan. Begreppet äganderättsförbehåll i förslaget förefaller dessutom, vilket bekräftas i artikel 4.1, vara ett rättsligt tillstånd som härrör från en ensidig akt. Detta strider mot rättsuppfattningen i de medlemsstater, i vilkas rättssystem det krävs en överenskommelse om att ägenderättsförbehåll i syfte att förhindra en enligt lag bestämd övergång av äganderätten.

När det gäller myndighetsbegreppet, skulle det vara möjligt att hänvisa till det beprövade begreppet "upphandlande myndighet" i enlighet med anbudsdirektiven i stället för att införa en ny definition. De rättssubjekt som omfattas av denna definition skulle vara desamma.

Artikel 3: Betalningsfrist

Under punkt a och b fastställs betalningsfristen till 21 dagar räknat från faktureringsdagen. Genom överenskommelse eller genom allmänna försäljningsvillkor är det möjligt att avvika från detta i alla riktningar.

Om det ensidigt fastställda fakturadatumet åberopas, gömmer sig här följaktligen risker för rättssäkerheten, särskilt om fakturan skickas för sent eller av misstag har daterats fel. För att jämställa avtalsparterna mer förefaller det därför vara på sin plats att utgå från den dag då fakturan kommer fram. Om fakturan inte skickas som rekommenderad försändelse, är det åtminstone möjligt att i regel få fram utdelningsdatumet enligt erfarenhetsmässiga principer för dagarna för postgången.

Regeln i artikel 3.1 a) med dess 21-dagarsfrist utgör i jämförelse med de gradvisa skalorna i de flesta nationella rättsordningar och även med reglerna i FN:s köprättskonvention[4] en förenkling som sannolikt inte täcker alla möjliga fall. Fördelarna med den precisering och standardisering som är förknippade med detta kan emellertid betraktas som mer utslagsgivande.

Den leveransdag som nämns i artikel 3.1 b) är inte definierad. Det är inte klart vad som avses med leverans. Om man tar de eventuella tidpunkterna för äganderättsövergången som jämförelse, kan det bli tal om den enbart obligationsrättsliga[5] överenskommelsen, avsändandet (dvs. överlämnandet till transportören), den fysiska ankomsten hos mottagaren, "överlämnandet genom handlingar" och en rad andra tidpunkter. Särskilda komplikationer uppstår i trepartsförhållanden: När levererades varan till B, om A fraktar den direkt till B:s kund C?

I den gränsöverskridande verksamheten bör det beaktas, att enligt kollisionsreglerna i den internationella privaträtten skall sakrättsliga förvärv och förluster inklusive innehav bedömas enligt lagstiftningen i den stat där sakerna befinner sig, när det sakförhållande som ligger till grund för förvärvet eller förlusten har fullbordats. Enligt kollisionsrätten är sakrätten i motsats till obligationsrätten inte dispositiv. Rom-konventionen skall bara tillämpas på avtalsenliga skuldförhållanden när det gäller gränsöverskridande fall.[6]

Artikel 3: Dröjsmålsränta

Det händer ofta att det som skall betalas inte har fullgjorts i vederbörlig ordning, att avtalet uppvisar rättsliga brister (inte har kommit till stånd på ett giltigt sätt, har hävts, kan hävas etc.) eller att fakturabeloppet inte har fastställts tillräckligt noga eller att andra slag av "patologiska" fall föreligger.

I de nationella rättssystemen föreskrivs mycket detaljerade lösningar för att säkerställa att de olika intressena tillvaratas på ett rättvist sätt.

Det skulle vara svårt att försvara dröjsmålsränta för en bristfällig eller försenad leverans, och kommissionen önskar heller inte att kopplingen till leveransdagen i artikel 3.1 b skall tolkas på det sättet. En sådan tolkning av direktivet, som vore möjlig, måste uttryckligen undanröjas.

Därför föreslår föredraganden av yttrandet att reglerna i artikel 3, i den mån som problemfallet inte regleras i artikel 3, skall omfattas av den absoluta förutsättningen att rättsförhållandena uppfylls i vederbörlig ordning och att de är utan fel. För alla övriga fall skulle respektive tillämplig nationell lösning tillämpas.

De föreslagna dröjsmålsräntorna förefaller oförsvarbart höga. En så hög räntesats får karaktären av straff och schablonbelopp och är främmande för åtminstone flertalet rättsordningar i medlemsstaterna.

Det bör vidare beaktas att den enhetliga regleringen av dröjsmålsräntans storlek för några medlemsstater kommer att innebära en fördubbling av den nu gällande lagstadgade dröjsmålsräntan. När små och medelstora företag, vars överlevnad ju skall säkerställas genom detta direktiv, befinner sig i en gäldenärsställning, borde de inte utsättas för överdrivet höga tilläggskrav från sina avtalsparter, som ytterligare skulle förvärra deras tillfälliga betalningssvårigheter. Dessa kostnader skulle även upptas i priskalkylen.

Frågan om en skälig dröjsmålsränta är emellertid inte en fråga som fortsättningsvis måste följas upp av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Däremot kan inte befogenheten överföras på kommissionen för att den skall fastställa räntesatsen på nytt genom underlåtenhet att följa bestämmelserna om ändring av direktiv.

Artikel 3: Ersättning för uppkommen skada

Vilka rättigheter borgenären har vid betalningsförsening vid sidan av dröjsmålsräntan regleras i artikel 3.1 g. Borgenärens rätt till (icke ansvarsavhängig!) "full" ersättning för den skada som "uppstått" är anmärkningsvärd. Borgenären skulle t.ex. kunna anlita en exceptionellt dyr advokat eller en exceptionellt dyr inkassobyrå utan att han därmed handlar olagligt.

Vid en ordagrann tolkning av punkt g är borgenärens rätt inte begränsad till den skada som drabbat honom/henne själv (dvs. borgenären). Detta skulle kunna tolkas på så sätt att borgenären har rätt till ersättning för den skada som uppstått för andra personer.

De olika varianterna av utformningen av borgenärens anspråk är möjliga att föreställa sig. Det kan varken vara en uppgift för ett direktiv eller för ett yttrande att uppfinna skadeståndsrätten på nytt.

Däremot borde rätten ersättning för skäliga indrivningskostnader komma till tydligt uttryck, medan regleringen av ytterligare kostnader fortfarande borde vara förbehållen de nationella rättssystemen.

Artikel 4: Äganderättsförbehåll

Den nuvarande formuleringen av artikel 4.1 i kommissionsförslaget skulle göra det möjligt att även utfärda ett äganderättsförbehåll ensidigt och retroaktivt, dvs. efter det att avtalet har slutits men senast på dagen för leverans. Detta strider mot rättsuppfattningen i vissa medlemsstater. Det skall därför klargöras att äganderättsförbehållet skall avtalas mellan avtalsparterna.

Fall där leverantören till exempel avyttrar en vara från tredje man, som har beviljat honom förfoganderätt, är inte reglerade. Inte heller är sådana fall reglerade, där B till C vidareförsäljer en vara, som han med äganderättsförbehåll förvärvat av A, där den avyttrade varan har bearbetats eller där skyddet för tredje man som handlat i god tro uttryckligen undantas som en aspekt som inte täcks av direktivet.

I de nationella rättssystemen föreskrivs avancerade men olika lösningar på alla dessa problem. Det kan inte vara en uppgift för detta direktiv att här föreskriva slutgiltiga regleringar.

I direktivet undantas avbetalningar från verkningarna av ett överenskommet äganderättsförbehåll. I betraktande av praxis är detta obegripligt. Ett egendomsförbehåll avtalas ju vanligtvis just när köpeskillingen skall betalas i delbelopp.

Artikel 5: Snabbindrivning av obestridda fordringar och Artikel 6: Förenklat rättsligt förfarande vid småskulder

Genom dessa båda förfaranden underlättas möjligheterna att få hjälp från rättsväsendet, och möjligheterna att erhålla en exekutionstitel förenklas och påskyndas.

Genom artikel 5 och 6 skulle emellertid medlemsstaterna teoretiskt tvingas att inrätta två nya slag av förfaranden. Detta kan inte omfattas av den valda rättsgrunden.

Dessutom döljer sig bakom en skenbart oskyldig formulering avskaffandet av advokattvånget. Artikel 5.4 har följande lydelse: "Borgenären skall kunna välja om han vill låta sig företrädas av ett ombud eller inte." Ett sådant avskaffande av advokattvånget omfattas inte av gemenskapens befogenhet.

EG-domstolen har i domen "Reisebüro Bröde"[7] uttalat att en bedömning av nödvändigheten att låta den affärsmässiga rättsliga indrivningen av fordringar vara förbehållen advokater, i det skick gemenskapsrätten befinner sig, faller under medlemsstaternas befogenhet.[8] Detta uttalande passar exakt in på den situation som i regel uppträder vid tillämpning av detta direktiv och kan dessutom generaliseras.

Det är också tvivelaktigt vilket tillämpningsområde som återstår för artikel 6. Om en fordran är obestridd eller bestridd framkommer normalt först under själva förfarandet.

Mot bakgrund av det ovan sagda föreslår föredraganden att endast minimikrav tas in i direktivet och att ett enhetligt förfarande utan en övre gräns införs.

Artikel 7 och 8: Särskilda bestämmelser för upphandlande myndigheter

Upphandlande myndigheter kommer i åtnjutande av en förlängning - som dock inte kan ändras genom avtal - av betalningsfristen från 21 till 60 dagar.

Man bör nu komma ihåg att i begreppet upphandlande myndighet ingår t.ex. även små landsortskommuner med liten budget. Dessa är själva beroende av anslag från andra myndigheter, som kanske beviljas bara en gång i kvartalet. De kan därför ofta bara ingå avtal, framför allt på stora belopp, om överenskommelse kan träffas om längre betalningsfrister. Om de nu påtvingas stelbenta förfallofrister, ställs de inför valet att antingen inte alls påbörja ett större projekt eller att inte skuldsätta sig hos sin avtalspart utan på annat håll för att fullfölja sina lagstadgade förpliktelser. Det argument som ständigt anförs för att rättfärdiga denna bestämmelse, att upphandlande myndigheter måste föregå med gott exempel när det gäller att noga iaktta betalningsdisciplin, kan bara understödjas och måste även gälla för organen inom EU. Medlemsstaternas parlament borde emellertid få jämställa ekonomiskt svaga upphandlande myndigheter med privata företag.

Artikel 10

Artikel 10.2 innehåller en förmånsklausul för medlemsstaterna. Genom den nya formuleringen görs ett försök att precisera den.

Förslagets förhållande till FN:s köprättskonvention

FN:s köprättskonvention (Convention on Contracts for the International Sale of Goods, CISG/Convention sur les contrats de vente de marchandises (Wien 1980)) nämns intressant nog inte alls av kommissionen, trots att den innehåller materiella regler inom området för avtal om köp av varor mellan parter som har sina dotterbolag i olika länder.[9] CISG skall inte tillämpas på köp av konsumentvaror. Den innehåller bl.a. bestämmelser om slutande av avtal, säljarens skyldigheter (leverans av varan, varans överensstämmelse med avtalet och tredje mans rättigheter eller anspråk, köparens rättsmedel vid avtalsbrott från säljarens sida), köparens skyldigheter, överföring av ansvar och gemensamma bestämmelser om säljarens och köparens skyldigheter. CISG och förslaget till direktiv överlappar varandra delvis när det gäller säljarens rättsmedel på grund av avtalsbrott från köparens sida, när det gäller överföring av ansvar, när det gäller skadestånd och när det gäller räntor.

Med avseende på de räntor som skall betalas inom ramen för CISG utgör förslaget till direktiv ytterligare en konkretisering.

Skadeståndsanspråket enligt CISG är emellertid vida mer differentierat än den modell som föreslagits av kommissionen. Det omfattar den förlust som uppstått på grund av avtalsbrott, inklusive den uteblivna vinsten. Den är oberoende av skulden. Enligt artikel 74 andra meningen i CISG får skadeståndet emellertid inte överstiga den förlust som den part som begått avtalsbrott hade förutsett när avtalet slöts som eventuell följd av avtalsbrottet, eller borde ha förutsett med beaktande av de omständigheter som parten kände till eller måste känna till. Vidare mildras ansvarigheten genom artikel 79 i CISG, om underlåtenheten att fullgöra avtalet beror på ett hinder som ligger utanför vad parten kan påverka.

Bestämmelsen om överföring av ansvar i artikel 4.1 andra stycket, andra meningen i förslaget, är inte i alla fall förenlig med bestämmelserna om överföring av ansvar i artikel 66-70 i CISG.

Förslaget till direktiv skulle tvinga många medlemsstater att inte fästa avseende vid sina skyldigheter enligt CISG gentemot tredje land. I den mån som dessa medlemsstater inte anslöt sig till EG förrän de hade ratificerat CISG är artikel 234 EG-fördraget tillämplig. Även ur denna synvinkel är det tillrådligt att begränsa direktivet till gränsöverskridande handelstransaktioner mellan EU:s medlemsstater.

Slutsatser

Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt uppmanar utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik att som ansvarigt utskott införliva följande ändringsförslag i sitt betänkande:

Kommissionens förslag

Parlamentets ändringsförslag

(Ändringsförslag 1)

Stycke 7 i ingressen

7. Överdrivet långa betalningsfrister och betalningsförseningar leder till att företagen, särskilt de små och medelstora företagen, utsätts för betungande administrativa och ekonomiska bördor. Dessa problem är dessutom en vanlig orsak till att företag får betalningssvårigheter, som hotar deras fortsatta existens och leder till att många arbetstillfällen går förlorade.

(Ändringsförslag 2)

Stycke 15 i ingressen

15. De offentliga myndigheterna verkställer ett stort antal betalningar till företag. Sträng betalningsdisciplin från dessa myndigheters sida skulle efter hand påverka hela samhällsekonomin i rätt riktning. I fråga om betalningar som görs av kommissionen har det redan fattats ett beslut om att ge vissa borgenärer rätt till dröjsmålsränta vid betalningsförseningar.

15. De offentliga myndigheterna verkställer ett stort antal betalningar till företag. Sträng betalningsdisciplin från dessa myndigheters sida skulle efter hand påverka hela samhällsekonomin i rätt riktning. När det gäller offentlig upphandling försenar även företag med kontrakt utbetalningarna till sina leverantörer och underleverantörer samt fastställer orimliga betalningsfrister, vilket påverkar många, framför allt små och medelstora, företags intressen mycket negativt. I fråga om betalningar som görs av kommissionen har det redan fattats ett beslut om att ge vissa borgenärer rätt till dröjsmålsränta vid betalningsförseningar.

(Ändringsförslag 3)

Stycke 16a i ingressen (nytt)

16a. Begreppet "upphandlande myndighet" skall motsvara den definition som i direktiven 92/50/EEG och 93/37/EEG givits angående offentlig upphandling.

(Ändringsförslag 4)

Artikel 2.1

1. handelstransaktioner: transaktioner mellan två eller flera fysiska eller juridiska personer som utövar handels- eller yrkesverksamhet i deras affärsverksamhet, eller mellan sådana personer och offentliga myndigheter, när transaktionerna innebär att varor eller tjänster tillhandahålls mot ersättning,	1. handelstransaktioner: transaktioner mellan företag när transaktionerna innebär att varor eller tjänster tillhandahålls mot ersättning. Med företag menas en organisation som bedriver självständig affärsverksamhet under en längre period, vare sig den bedrivs i vinstsyfte eller ej.
	Upphandlande myndigheter betraktas alltid som företag i detta direktiv,

(Ändringsförslag 5)

Artikel 2.4

4. offentliga myndigheter: statliga, regionala eller lokala myndigheter och offentligrättsliga organ eller sammanslutningar mellan en eller flera sådana myndigheter eller offentligrättsliga organ. Med offentligrättsligt organ menas ett organ som har inrättats i uttalad avsikt att fylla allmännyttiga behov utan handels- eller industrikaraktär, som är en juridisk person och som huvudsakligen finansieras av statliga, regionala eller lokala myndigheter eller av andra offentligrättsliga organ eller som står under tillsyn av dessa organ eller som har en förvaltnings-, lednings- eller tillsynsstyrelse, i vilken fler än hälften av ledamöterna utnämns av statliga, regionala eller lokala myndigheter eller av andra offentligrättsliga organ,	4. upphandlande myndigheter: Europeiska gemenskaperna och de organ som inrättats till följd av EG-fördraget, EKSG-fördraget och Euratom-fördraget och som är juridiska personer; statliga, regionala eller lokala myndigheter, organ som lyder under offentlig rätt, sammanslutningar bildade av en eller flera sådana myndigheter eller organ som lyder under offentlig rätt.
	Ett organ som lyder under offentlig rätt är varje organ:
	- som har tillkommit i det särskilda syftet att tillgodose allmänna intressen och inte har industriell eller kommersiell karaktär, och
	- som är juridisk person, och
	- som till större delen finansieras av staten eller regionala eller lokala myndigheter, eller av andra organ som lyder under offentlig rätt; eller som står under administrativ tillsyn av sådana organ; eller som har en administrativ, verkställande eller övervakande styrelse, där fler än hälften av medlemmarna utses av staten eller regionala eller lokala myndigheter, eller av andra organ som lyder under offentlig rätt,

(Ändringsförslag 6)

Artikel 2.5

5. offentliga upphandlingskontrakt: skriftliga avtal som sluts mellan fysiska eller juridiska personer och offentliga myndigheter.

5. offentliga upphandlingskontrakt: skriftliga eller muntliga avtal som sluts mellan upphandlande myndigheter i enlighet med punkt 4 och företag som inte är upphandlande myndigheter.

(Ändringsförslag 7)

Artikel 3.1

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att,

1. Medlemsstaterna skall utförda nödvändiga rättsliga föreskrifter och ändra sina föreskrifter för förfaranden så, att överlag, i det fall då en vara levererats eller en tjänst utförts på avtalsenligt sätt och ingenting är att invända mot det rättsförhållande som ligger till grund för detta, följande skall kunna säkerställas:

(Ändringsförslag 8)

Artikel 3.1 a

a) fristen vid betalning av skulder inte får överstiga 21 kalenderdagar räknat från faktureringsdagen, om inte något annat anges i kontraktet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor,	a) fordringar skall förfalla senast 21 dagar efter fakturans mottagande, om inte något annat anges i kontraktet eller i säljarens allmänna försäljningsvillkor;
	fakturan skall anses ha mottagits senast den femte dagen efter det att den skickats, om inte köparen eller säljaren kan påvisa att den mottagits vid någon annan tidpunkt,

(Ändringsförslag 9)

Artikel 3.1 b

b) betalningsfristen skall räknas från den dag då varorna eller tjänsterna levererats, om det saknas faktura, om faktureringsdagen inte kan bestämmas med säkerhet eller om faktureringsdagen föregår leveransdagen,

b) förfallodagen skall räknas från den dag då varorna eller tjänsterna levererats, om det saknas faktura, om det inte kan bestämmas med säkerhet vilken dag fakturan kommit fram eller om fakturan kommit fram före leveransdagen,

(Ändringsförslag 10)

Artikel 3.1 g

g) borgenären, förutom rätten till dröjsmålsränta, skall ha rätt till full ersättning från gäldenären för den skada som uppstått.	g) borgenären, förutom rätten till dröjsmålsränta, skall ha rätt till ersättning från gäldenären för följande kostnader:
	1) Borgenärens kostnader för banklån eller övertrasseringskrediter, i den omfattning dessa inte helt kompenseras av rätten till dröjsmålsränta.
	2) Administrativa kostnader för indrivning i borgenärens företag.
	3) Kostnader för tredje man.
	4) Kostnader för indrivning med rättsligt förfarande.
	Skadestånd utbetalas inte för följdkostnader som uppkommer på grund av en betalningsförsening.
	De kostnader som skall ersättas måste vara rimliga och nödvändiga för ett ändamålsenligt rättsligt förfarande. Borgenären kan begära ersättning för kostnader enligt punkterna 1, 2 och 3 ovan endast om gäldenären varit oaktsam.

(Ändringsförslag 11)

Artikel 3.2

2. Den marginal som avses i punkt 1 e kan ändras av kommissionen enligt det förfarande som anges i artikel 9 om det visar sig att den lagstadgade dröjsmålsräntan inte längre är tillräckligt hög för att avskräcka köparen från att betala för sent och för att ersätta säljaren för förluster som uppkommit genom betalningsförseningen, särskilt för ränta som säljaren måste betala för övertrasserad checkkredit.

(utgår)

(Ändringsförslag 12)

Artikel 4.1 första stycket

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att säljaren skall behålla äganderätten om denne skriftligen meddelar köparen om sin avsikt att göra detta senast den dag då varorna levereras.

1. Medlemsstaterna skall beträffande handelstransaktioner i enlighet med artikel 2.1 säkerställa att säljaren skall behålla äganderätten om ett avtal om äganderättsförbehåll slutits.

(Ändringsförslag 13)

Artikel 4.1 andra stycket

Omedelbart när förfallodagen har passerats utan att köparen har betalat kan säljaren kräva att varorna skall lämnas tillbaka. Så snart köparen är i besittning av varorna blir denne ansvarig för eventuell skada på eller förlust av varorna. Ett giltigt meddelande om äganderättsförbehållet får finnas i säljarens standardkontrakt, på fakturan, eller i ett separat avtal.

Omedelbart när förfallodagen har passerats utan att köparen har betalat kan säljaren kräva att varorna skall lämnas tillbaka. Medlemsstaterna skall säkerställa att klausulen om äganderättsförbehåll är bindande för tredje man, även om gäldenären går i konkurs eller vid varje annat förfarande av liknande typ som erkänns i nationell lagstiftning i medlemsstaterna. Senast då köparen är i besittning av varorna blir denne ansvarig för eventuell skada på eller förlust av varorna. Ett giltigt meddelande om äganderättsförbehållet får finnas i säljarens standardkontrakt, på fakturan, eller i ett separat avtal. Inga andra formella förfaranden skall krävas.

(Ändringsförslag 14)

Artikel 4.2

2. Punkt 1 skall bara tillämpas på skulder som skall betalas genom en enda betalning.

(utgår)

(Ändringsförslag 15)

Artikel 4.3

3. Medlemsstaterna skall anta bestämmelser, särskilt i fråga om skyddet av tredje man som handlar i god tro, beträffande avbetalningar som gäldenären redan gjort och för ärenden d?r äganderättsförbehållet inte kan användas som säkerhet.

(Ändringsförslag 16)

Artikel 5

Snabbindrivning av obestridda fordringar	(utgår)
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns ett snabbt indrivningsförfarande för obestridda fordringar.
2. Detta förfarande skall vara tillämpligt oberoende av skuldens storlek.
3. Förfarandet skall vara tillgängligt för borgenärer från alla medlemsstater, oavsett var de har sitt hemvist.
4. Borgenären skall kunna välja om han vill låta sig företrädas av ett ombud eller inte.
5. Förfarandet inför domstolen skall utformas på ett sådant sätt att en period på 60 kalenderdagar inte får överskridas, räknat från den dag då borgenärens ansökan kommer in till den dag då exekutionstiteln, eller motsvarande dokument, blir verkställbar. Denna tidsperiod får inte påverka
a) tillämpningen av reglerna om delgivning, och
b) svarandens rätt att bestrida skulden.

(Ändringsförslag 17)

Artikel 6

Medlemsstaterna skall se till att det finns enkla förfaranden för att driva in skulder upp till ett tröskelvärde som inte skall understiga 20 000 ecu. Dessa förfaranden skall vara enkla och billiga sätt att med hjälp av rättsväsendet driva in skulder.	Medlemsstaterna skall se till att det finns enkla förfaranden för att driva in skulder upp till ett tröskelvärde som inte skall understiga 5 000 ecu. Dessa förfaranden skall vara enkla och billiga sätt att med hjälp av rättsväsendet driva in skulder.
Tröskelvärdet kan av kommissionen vid behov anpassas till ändrade ekonomiska förhållanden i enlighet med det förfarande som anges i artikel 9.	(utgår)
Dessa förfaranden skall kunna användas av borgenärer från alla medlemsstater, oavsett var de har sitt hemvist.	Dessa förfaranden skall kunna användas av borgenärer från alla medlemsstater, oavsett var de har sitt hemvist.

(Ändringsförslag 18)

Artikel 6a (ny)

6a. Medlemsstaternas regler om att företrädas i rättsliga förfaranden skall inte påverkas av ovan angivna bestämmelser.

(Ändringsförslag 19)

Artikel 7

Genomblickbarhet i offentliga upphandlingskontrakt	Offentliga upphandlingskontrakt
Medlemsstaterna skall säkerställa att det i offentliga upphandlingskontrakt skall finnas noggranna uppgifter om vilka betalningsfrister och tidsgränser de offentliga myndigheterna tillämpar. Särskilt skall tidsgränser fastställas för att fullgöra sådana administrativa rutiner som föregår betalning, såsom inlämningsförfaranden.	Medlemsstaterna skall säkerställa att det i offentliga upphandlingskontrakt skall finnas noggranna uppgifter om vilka betalningsfrister och tidsgränser de upphandlande myndigheterna tillämpar. Särskilt skall tidsgränser fastställas för att fullgöra sådana administrativa rutiner som föregår betalning, såsom inlämningsförfaranden.

(Ändringsförslag 20)

Artikel 8.1

Medlemsstaterna skall säkerställa att

1. de offentliga myndigheterna, vid betalning av avtalsreglerade fordringar såsom anges i artikel 3.1a och 3.1b inte skall överskrida 60 kalenderdagar, och att avtal om en längre betalningsfrist än den ovannämnda inte gäller under några förhållanden,

1. förfallodagen för upphandlande myndigheters betalning av avtalsreglerade fordringar inte skall infalla senare än 60 kalenderdagar efter de tidpunkter som anges i artikel 3.1 a och 3.1 b, och att avtal om en längre betalningsfrist än den ovannämnda inte gäller under några förhållanden; vid offentlig upphandling skall huvuduppdragstagaren medge underuppdragstagare minst lika gynnsamma villkor som de som den upphandlande myndigheten beviljat huvuduppdragstagaren ,

(Ändringsförslag 21 från Wijsenbeek)

Artikel 8.2

(Ändringsförslag 22)

Artikel 8.3

3. den offentliga myndigheten inte får försöka utverka att borgenären avsäger sig någon av rättigheterna enligt denna artikel.

(Ändringsförslag 23)

Artikel 9

En kommitté, som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande, skall inrättas för att se över tillämpningen av direktivet och särskilt de frågor som nämns i artikel 3.3 och artikel 6.	(utgår)
Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är, om nödvändigt genom omröstning.
Yttrandet skall protokollföras och dessutom har varje medlemsstat rätt att begära att få sin uppfattning tagen till protokollet.
Kommissionen skall ta största hänsyn till det yttrande som kommittén avgett. Den skall underrätta kommittén om det sätt på vilket dess yttrande har beaktats.

(Ändringsförslag 24)

Artikel 9a (ny)

9a. Från och med den dag då detta direktiv träder i kraft skall kommissionen vartannat år, på grundval av de rapporter som medlemsstaterna lämnar in till kommittén, utarbeta en rapport om de framsteg som gjorts på betalningsfristernas och betalningsförseningarnas område, de åtgärder som har vidtagits och de resultat som uppnåtts. Kommissionen skall lägga fram denna rapport för Europaparlamentet och rådet, eventuellt tillsammans med lämpliga förslag.

(Ändringsförslag 25)

Artikel 10.2

2. Medlemsstaterna får behålla eller anta regler som är strängare än de regler som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

2. Medlemsstaterna får behålla eller anta regler som är gynnsammare för borgenären än de regler som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

(Ändringsförslag 26)

.BILAGA

Uppställning över de skrivningar som för ändamålet enligt artikel 4 ovan skall erkännas i alla medlemsstater:	Berör inte den svenska texten.
SV: "Varorna förblir säljarens egendom tills de betalats."

[1] () Särskilt punkt c i denna.
[2] () Artikel 2.1.
[3] () OCH (allmänt handelsbolag), KG (kommanditbolag), OEG (allmänt handelsbolag) och KEG (kommandit-handelsbolag).
[4] () Artikel 58.
[5] () Detta gäller för privaträttsliga system som tillåter övergång av ägande genom en enkel obligationsrättslig överenskommelse.
[6] () EGT C 27, 26.1.1998, s. 34, artikel 1.1.
[7] () Dom av den 12 december 1996 i mål C-3/95, Reisebüro Bröde mot Gerd Sandker, REG 1996, s. I-6511.
[8] () § 41.
[9] () Art. 1.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy