BETÄNKANDE om Europaparlamentets sammansättning

3.10.2007 - (2007/2169(INI))

Utskottet för konstitutionella frågor
Föredragande: Alain Lamassoure och Adrian Severin

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om Europaparlamentets sammansättning

(2007/2169(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av sin resolution av den 11 juli 2007 om sammankallandet av regeringskonferensen: Europaparlamentets yttrande (artikel 48 i EU-fördraget)[1],

–   med beaktande av artikel I-20.2 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa av den 29 oktober 2004 och protokoll 34 till detta fördrag[2],

–   med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Bryssel den 21‑22 juni 2007[3],

–   med beaktande av artikel 1.15 i utkastet till fördrag om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (ändringsfördraget)[4],

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A6‑0351/2007), och av följande skäl:

A. Europeiska rådet i Bryssel den 21–22 juni 2007 uppmanade Europaparlamentet att senast i oktober 2007 lägga fram ett utkast till initiativ till beslut om Europaparlamentets framtida sammansättning enligt protokoll 34, såsom 2004 års regeringskonferens enades om.

B.  Mandatfördelningen för valperioden 2009–2014 regleras för närvarande i artikel 9.2 i akten av den 25 april 2005 om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen.

C. I utkastet till ändringsfördrag föreslås en ändring av fördraget om Europeiska unionen (ny artikel [9a]) i syfte att införa ett nytt förfarande för fastställandet av Europaparlamentets sammansättning. Förfarandet innebär en övergripande gräns på 750 platser, högst 96 platser per medlemsstat och lägst 6 samt en princip om degressiv proportionalitet.

D. Principen om degressiv proportionalitet definieras inte i fördraget. Principen bör preciseras på ett tydligt och objektivt sätt, så att den kan bli vägledande för varje form av omfördelning av platserna i Europaparlamentet.

E.  När principen om degressiv proportionalitet således är definierad kan den i kraft av sin primärrättsliga förankring fungera som en måttstock på huruvida det beslut som behöriga institutioner har att fatta för att slå fast Europaparlamentets sammansättning är förenligt med fördraget.

F.  Om principen inte efterlevs kan domstolen till och med vidta sanktionsåtgärder.

G. Under nuvarande omständigheter är det viktigt att se till att ingen medlemsstat får färre platser än vad som blev resultatet av den senaste utvidgningen.

H. Det är inte lämpligt att i detta skede ta hänsyn till effekterna av framtida utvidgningar som inte kan bedömas på förhand och vars konsekvenser kan beaktas i erforderlig utsträckning i anslutningsakterna i form av ett tillfälligt överskridande av gränsen 750 ledamöter, precis som var fallet vid den senaste utvidgningen.

I.   Ett tydligt, begripligt och insynsvänligt system måste kunna anpassas till utvecklingen av medlemsstaternas befolkningsstorlek utan att det ska krävas grundläggande omförhandlingar.

J.   Ett rättvist, begripligt och varaktigt system för fördelningen av platserna i Europaparlamentet är nödvändigt för att stärka den demokratiska legitimiteten hos det organ som företräder folken. Detta är en förutsättning för allmänhetens bild av parlamentets roll och för parlamentets medverkan i åsiktsbildnings- och lagstiftningsprocesserna i gemenskapen.

K. Den nuvarande fördelningen av platserna i Europaparlamentet gör att det verkar lämpligt, och även rimligt, att för det parlament som väljs 2009 fastställa ett platsantal som medger en övergång från nuläget till det antal som skulle följa av ett mer stabilt system som bygger på degressiv proportionalitet.

1.  Europaparlamentet delar Europeiska rådets vilja att redan nu nå en politisk överenskommelse som gör det möjligt att anpassa Europaparlamentets sammansättning i enlighet med andan och bokstaven i det nya fördraget och att ge överenskommelsen en formell status så snart det nya fördraget har trätt i kraft och i god tid före valet till Europaparlamentet 2009.

2.  Europaparlamentet anser att parlamentets nya sammansättning bör ligga närmare den demografiska verkligheten och bättre återspegla unionsmedborgarskapet för att på så sätt stärka parlamentets demokratiska legitimitet då det har att utöva de utökade befogenheter som blir en följd av det nya fördraget.

3.  Europaparlamentet konstaterar att parlamentets sammansättning såsom den anges i anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien i vilket fall som helst måste ändras omedelbart efter det att ändringsfördraget trätt i kraft.

4.  Europaparlamentet konstaterar att artikel [9a] i dess lydelse enligt utkastet till ändringsfördrag ger ramarna, med ett tak på sammanlagt 750 platser, en högsta gräns på 96 platser för den folkrikaste medlemsstaten och en lägsta gräns på 6 platser för den minst befolkade staten. Dessutom slår man fast principen att unionens medborgare skall representeras med degressiv proportionalitet, utan att denna princip definieras närmare.

5.  Europaparlamentet påpekar att de ramar som anges i ovannämnda artikel [9a] gör det möjligt att förena principen om effektivitet, i och med att taket för antalet ledamöter sätts på en nivå som fortfarande är förenligt med parlamentets roll som lagstiftande församling, principen om pluralism, i och med att alla större politiska inriktningar, både majoritet och opposition, i respektive medlemsstat kan representeras, och principen om solidaritet, i och med att staterna med den största befolkningen går med på att vara underrepresenterade så att staterna med minst befolkning blir bättre representerade.

6.  Europaparlamentet anser att principen om degressiv proportionalitet innebär att kvoten mellan befolkning och antalet ledamöter för varje medlemsstat måste variera beroende på staternas respektive befolkningsmängd, så att varje ledamot från en medlemsstat med stor befolkning företräder fler medborgare än varje ledamot från en medlemsstat med liten befolkning, men att ingen medlemsstat med mindre befolkning kan få fler platser än en stat med större befolkning.

7.  Europaparlamentet understryker, med hänsyn till att begreppet medborgarskap för närvarande inte i tillräckligt hög grad harmoniserats mellan medlemsstaterna, att man när det gäller varje medlemsstats befolkningsmängd bör använda de uppgifter som tillhandahålls av Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat), och som även är de uppgifter som Europeiska unionens råd använder då man vid ett beslut med kvalificerad majoritet måste kontrollera procentandelen av EU:s sammanlagda befolkningsmängd.

8.  Europaparlamentet anser att man i detta skede av den europeiska integrationsprocessen inte för någon medlemsstat bör föreslå någon minskning av dess antal platser i jämförelse med vad den tilldelats i anslutningsfördraget för Bulgarien och Rumänien, med undantag för minskningen från 99 till 96 ledamöter för den folkrikaste medlemsstaten Tyskland, som följer av mandatet för ändringsfördraget.

9.  Europaparlamentet anser för övrigt att man under nuvarande omständigheter inte bör minska antalet platser i parlamentet, och därmed unionsmedborgarnas representation i EU-institutionerna, redan i förväg inför framtida utvidgningar, för vilka någon tidpunkt ännu inte går att förutse.

10. Europaparlamentet föreslår därför att antalet platser i Europaparlamentet i framtiden fördelas på grundvalen 750 ledamöter. Vid framtida utvidgningar bör detta tak kunna överskridas tillfälligt fram till slutet av respektive valperiod, precis som skedde för Bulgarien och Rumänien. Därefter bör man se över fördelningen av platser i parlamentet vid nästföljande val till Europaparlamentet.

11. Europaparlamentet påminner om att domstolen i framtiden skulle kunna vidta sanktionsåtgärder om principen om degressiv proportionalitet inte respekteras, så snart akten om fastställande av Europaparlamentets sammansättning införlivats med sekundärrätten vilken måste hålla sig till de begränsningar och principer som lagts fast i fördraget.

12. Europaparlamentet uppmanar regeringskonferensen att i en förklaring, bifogad till konferensens slutakt, om artikel [9a].2 i fördraget om Europeiska unionen i dess lydelse enligt utkastet till ändringsfördrag, ta med det bifogade förslaget till Europeiska rådets beslut om Europaparlamentets sammansättning, med anvisning om att ett formellt antagande ska inledas i enlighet med förfarandet i artikel [9a].2 omedelbart efter ändringsfördragets ikraftträdande. Parlamentet förbinder sig för sin del att vidta åtgärder så snart ändringsfördraget trätt i kraft. Parlamentet uppmanar Europeiska rådet att verkställa ovannämnda förklaring så snart ändringsfördraget trätt i kraft och i enlighet med dess bestämmelser så att medlemsstaterna i god tid kan anta nödvändiga interna bestämmelser för anordnandet av valet till Europaparlamentet för valperioden 2009–2014.

13. Europaparlamentet framhåller att den översyn som fastställs i artikel 3 i Europeiska rådets ovannämnda beslut ska utnyttjas till att undersöka om det är tekniskt och politiskt möjligt att utgå ifrån antalet europeiska medborgare, i stället för antalet invånare enligt de uppgifter som årligen fastställs av Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat).

14. Europaparlamentet pekar på ett oupplösligt politiskt samband mellan den föreslagna nya fördelningen av platserna enligt principen om degressiv proportionalitet och hela reformpaketet för unionens institutioner, särskilt principen om ”dubbel majoritet” för definition av rådsmajoriteten (artikel [9c].4 i EU-fördraget i dess lydelse enligt utkastet till ändringsfördrag) och kommissionens sammansättning (artikel [9d].5 i ovannämnda fördrag). Parlamentet understryker i detta sammanhang hur viktigt det är att detta reformpaket är enhetligt samtidigt som hänsyn tas till varje institutions juridiska särdrag. Europaparlamentet accepterar att reformen av majoritetsomröstningen i rådet och kommissionens sammansättning inte ska trädda i kraft förrän 2014, medan den nya fördelningen av platserna i parlamentet ska gälla redan från 2009. Europaparlamentet förbehåller sig emellertid rätten att, i ljuset av de reformer av EU-institutionerna som i slutändan kommer att skrivas in i ändringsfördraget, se över sin tillstyrkan av Europeiska rådets beslut i enlighet med artikel [9a] i fördraget om Europeiska unionen om den nya fördelningen av platserna i parlamentet.

15. Europaparlamentet är medvetet om att parlamentets sammansättning i den föreslagna utformningen är en objektiv tillämpning av bestämmelserna i utkastet till ändringsfördrag men att anpassningar i framtiden kommer att bli nödvändiga i och med de nya utmaningar som väntar på lång sikt, främst vid framtida utvidgningar. Vid en sådan framtida reform måste man också korrigera tänkbar olikbehandling som kan finnas kvar av historiska skäl.

16. Europaparlamentet föreslår Europeiska rådet att i god tid före varje nytt val till Europaparlamentet, tillsammans med parlamentet, granska de aktuella befolkningssiffrorna och att fastställa dessa uppgifter som beräkningsunderlag.

17. Europaparlamentet begär i detta avseende att man undersöker möjligheterna att välja en del av Europaparlamentets ledamöter från en nationsövergripande lista. Parlamentet anser att detta skulle ge det bidrag som krävs för att ge debatterna inför valet en verkligt europeisk dimension, inte minst genom att de europeiska partierna skulle få en central roll.

18. Europaparlamentet bekräftar att det föreligger ett nära samband mellan detta förslag och ändringsfördragets ikraftträdande. Om det inte skulle bli möjligt att framgångsrikt avsluta ratificeringen av ändringsfördraget före valet till Europaparlamentet 2009, måste fördelningen av platserna i parlamentet i enlighet med de befintliga fördragen fortsätta att gälla.

19. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och ovan nämnda betänkande från utskottet för konstitutionella frågor till regeringskonferensen, Europeiska rådet, rådet, kommissionen och till kandidatländernas regeringar och parlament.

• [1]  Antagna texter från detta sammanträde, P6_TA-PROV(2007)0328.
• [2]  EUT C 310, 16.12.2004, s. 1.
• [3]  11177/1/07 REV 1.
• [4]  CIG 1/07 av den 23 juli 2007.

BILAGA

Förslag till Europeiska rådets beslut om Europaparlamentets sammansättning

EUROPEISKA RÅDET HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av artikel [9a].2 i fördraget om Europeiska unionen,

med beaktande av Europaparlamentets initiativ,

med beaktande av Europaparlamentets godkännande,

och av följande skäl:

(1) Det är lämpligt att snarast anta det beslut som avses i artikel [9a].2 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen så att medlemsstaterna kan anta de interna bestämmelser som krävs för att anordna valet till Europaparlamentet för valperioden 2009–2014.

(2) I detta beslut bör kriterierna i artikel [9a].2 första stycket respekteras, det vill säga att antalet företrädare för unionens medborgare inte får överstiga 750, att medborgarna skall företrädas i degressiv proportionalitet, med minst sex ledamöter per medlemsstat. Ingen medlemsstat får tilldelas fler än 96 platser.

(3) Hänsyn bör i detta skede inte tas till effekterna av tänkbara framtida utvidgningar. Detta kan i stället ske i relevanta anslutningsakter i form av ett tillfälligt överskridande av gränsen 750 ledamöter, såsom var fallet vid Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:

Artikel 1

Principen om degressiv proportionalitet enligt artikel [9a] i fördraget om Europeiska unionen ska tillämpas på följande sätt:

–    De lägsta och högsta antal som fastställs i fördraget måste utnyttjas fullt så att fördelningen av platser i Europaparlamentet skiljer sig så lite som möjligt jämfört med hur befolkningen fördelar sig mellan medlemsstaterna.

–    Ju fler invånare ett land har, desto fler antal platser har det rätt till.

–    Ju fler invånare ett land har, desto högre är det antal invånare som varje ledamot av Europaparlamentet företräder.

Artikel 2

I enlighet med artikel 1 fastställs antalet valda företrädare i Europaparlamentet från varje medlemsstat enligt nedan, med verkan från och med början av valperioden 2009–2014.

Belgien	22
Bulgarien	18
Tjeckien	22
Danmark	13
Tyskland	96
Estland	6
Irland	12
Grekland	22
Spanien	54
Frankrike	74
Italien	72
Cypern	6
Lettland	9
Litauen	12
Luxemburg	6
Ungern	22
Malta	6
Nederländerna	26
Österrike	19
Polen	51
Portugal	22
Rumänien	33
Slovenien	8
Slovakien	13
Finland	13
Sverige	20
Förenade kungariket	73

Artikel 3

Detta beslut skall ses över i tillräckligt god tid före valperioden 2014–2019 i syfte att fastställa ett system som i framtiden gör det möjligt att före varje nytt val till Europaparlamentet omfördela platserna mellan medlemsstaterna på ett objektivt sätt och på basis av den princip om degressiv proportionalitet som fastställs i artikel 1, med beaktande av ett eventuellt ökat antal stater och av den demografiska befolkningsutveckling som konstaterats.

Artikel 4

Detta beslut träder i kraft den dag det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Bryssel den

På Europeiska rådets vägnar

Ordförande

MOTIVERING

I – Historisk bakgrund

Från och med 1979 väljs ledamöterna i Europaparlamentet av medlemsstaternas medborgare genom allmänna, direkta och hemliga val. Denna ordning infördes efter Europeiska rådets möte i Bryssel (12–13 juli 1976) då även kvoter för antalet företrädare från varje land fastställdes. De största länderna (Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Förenade kungariket) fick 81 företrädare var, medan de mindre länderna fick företrädare i förhållande till befolkningens storlek, men fler än ländernas folkmängd i förhållande till den Europeiska ekonomiska gemenskapens befolkning vid den tidpunkten (25 för Nederländerna, 24 för Belgien, 16 för Danmark, 15 för Irland och 6 för Luxemburg).

Efter Greklands anslutning 1981 och Spaniens och Portugals anslutning 1986 fördelades nya platser till respektive länder i enlighet med samma grundprincip (Grekland och Portugal fick 24 platser var, medan Spanien fick 60 platser).

Vid sitt möte i Edinburgh (11–12 december 1992) enades Europeiska rådet om en ny sammansättning av Europaparlamentet på grundval av ett förslag från parlamentet[1], där man tog hänsyn till Tysklands återförening (genom att bevilja Tyska förbundsrepubliken ytterligare 18 mandat, men dessutom 6 extra mandat till Frankrike, Italien, Nederländerna och Förenade kungariket, 4 till Spanien samt 1 till Belgien, Grekland och Portugal) och den framtida anslutningen av vissa EFTA‑länder. Europaparlamentets förslag baserades på principen om degressiv proportionalitet. Samma modell användes för att fastställa antalet ledamöter från Österrike, Finland och Sverige (21, 16 respektive 22 platser) även om man gjorde en smärre justering av det antal mandat som en strikt tillämpning av modellen skulle ha inneburit.

Europaparlamentets förslag till fördelning av platserna i parlamentet grundades på följande modell: 6 platser per medlemsstat oavsett folkmängd, plus en extra plats per 500 000 invånare för en folkmängd på 1–25 miljoner, en extra plats per miljon invånare för en folkmängd på 25–60 miljoner och en extra plats för per två miljoner invånare för en folkmängd på mer än 60 miljoner. Modellen har emellertid inte tillämpats strikt.

Genom Amsterdamfördraget bekräftades denna modell och fick en institutionell dimension. Samtidigt infördes effektivitetsprincipen som innebar att det totala antalet ledamöter i Europaparlamentet inte fick överstiga 700. Detta högsta antal ändrades under förhandlingarna om Nicefördraget och utsträcktes till 732 ledamöter efter utvidgningsprocessen. Under samma förhandlingar antogs en proportionell justering, så att det totala antalet ledamöter skulle förbli konstant. Detta innebar alltså att ett antal medlemsstater avstod från några av sina platser (Spanien 10, Frankrike, Italien och Förenade kungariket 9, Nederländerna 4, Österrike och Sverige 3, Danmark, Finland och Irland 2 samt Belgien, Grekland och Portugal 1) för att säkerställa en balanserad och effektiv sammansättning efter östutvidgningen.

II – Nuvarande situation

1.   Inom Europeiska unionens institutionella struktur är de huvudsakliga beslutsfattarna Europaparlamentet och rådet. Rådet är det organ som företräder medlemsstaterna och Europaparlamentet är det organ som företräder medborgarna. Detta blev särskilt tydligt efter 1979 när parlamentet för första gången utsågs av medborgarna i varje medlemsstat genom direkta val.

2.  Europaparlamentet är visserligen ”medborgarnas parlament”, men bestämmelserna gör att dess sammansättning varken är eller någonsin har varit ”proportionell” i förhållande till varje medlemsstats befolkning, vilket man hade kunnat förvänta sig. Slutsatsen av detta är att alla ledamöter i Europaparlamentet inte företräder samma antal invånare, i motsats till vad man kunde förvänta sig av ett organ som företräder medborgarna. Medborgarnas röstvikt i de olika medlemsstaterna är alltså långt ifrån densamma.

3.   Denna utifrån ett demokratiskt perspektiv ganska egendomliga situation kan i viss mån förstås om man beaktar den komplicerade verkligheten för unionens politiska system:

–  De enorma skillnaderna i folkmängd mellan medlemsstaterna (Tysklands befolkning är till exempel ungefär 205 gånger större än Maltas, Nederländerna har 21 gånger fler invånare än Cypern och Spanien mer än fyra gånger så många invånare som Portugal), det faktum att de viktigaste politiska grupperingarna i varje land – åtminstone majoriteten och oppositionen – måste vara företrädda samt behovet av att hålla antalet parlamentsledamöter inom rimliga gränser för att institutionens effektivitet inte ska bli lidande är faktorer som alla kräver en viss ”flexibilitet” i tillämpningen av proportionalitetsprincipen.

–  Dessutom får man inte glömma bort den speciella politiska konstruktion som unionen vilar på. Även om rådet är den institution där medlemsstaterna som sådana är företrädda har medlemsstaterna inte samma inflytande i beslutsförfarandet, utom i de fall då rådets beslut fattas genom enhällighet (vilket tenderar att ske alltmer sällan). När systemet med kvalificerad majoritet tillämpas har det alltid funnits ett system med röstviktning som i någon mån tar hänsyn till medlemsstaternas olika folkmängd. Detta förstärks i viss utsträckning i utkastet till ändringsfördrag (precis som i konstitutionsfördraget) eftersom man erkänner befolkningsstorlek som ett av kriterierna för den ”dubbla majoritet” som ligger till grund för beräkningen av ”kvalificerad majoritet”. Om det nuvarande systemet utvecklades i riktning mot en mer jämlik viktning av medlemsstaternas röster i rådet är det möjligt att man skulle kunna ta en mer exakt hänsyn till befolkningsstorleken när det gäller Europaparlamentets sammansättning. Men det finns inga tecken på en sådan utveckling inom den närmsta framtiden.

4.   Det var just det faktum att det nya systemet med kvalificerad majoritet (dubbel majoritet) förutsätter större hänsyn till befolkningskriteriet som ledde till att man vid regeringskonferensen 2004 beslutade att Europaparlamentets sammansättning skulle ses över i enlighet med det nya förfarandet och de särskilda begränsningar och principer som detta innebar samt att översynen skulle ske i god tid innan det nya omröstningssystemet i rådet trädde i kraft, vilket då förutsågs ske 2009[2].

Som vi vet trädde inte konstitutionsfördraget i kraft. Enligt det utkast till ändringsfördrag som nu diskuteras ska det nya röstsystemet inte träda i kraft förrän 2014. Detta skulle kunna ge anledning att argumentera för att den nya principen för Europaparlamentets sammansättning inte heller borde träda i kraft förrän detta datum. Vid Europeiska rådets senaste möte i juni uppmanade man emellertid uttryckligen parlamentet att lägga fram sitt förslag om omfördelningen av platserna före oktober, förmodligen på grund av politiska påtryckningar från vissa medlemsstater för vilka denna fråga är särskilt viktig. Det innebär att en politisk överenskommelse om denna omfördelning måste vara klar redan innan de övergripande reformerna i det nya fördraget godkänns.

Det är emellertid vår övertygelse att parlamentet bör lämna ett positivt svar på rådets begäran, i synnerhet som det nya parlament som väljs 2009 bör kunna dra nytta av de nya befogenheter som föreskrivs i utkastet till ändringsfördrag. Vi förutsätter att Europeiska rådets begäran innebär att vårt förslag kommer att ligga till grund för en politisk överenskommelse som under alla omständigheter måste underställas ett formellt beslut i enlighet med det nya förfarandet så snart ändringsfördraget har ratificerats och träder i kraft.

III – Rättslig situation

5.   Fördelningen av platser i Europaparlamentet är en mycket känslig fråga på grund av nationella intressen. Varje förslag att se över fördelningen måste ta hänsyn till de rättsligt bindande bestämmelserna i de befintliga fördragen och de förändringar som planeras inom ramen för ändringsfördraget. Förslaget måste också ligga tillräckligt nära det nuvarande systemet så att det inte leder till alltför genomgripande förändringar. Det måste slutligen grundas på fasta principer för att den traditionella kohandeln utifrån rent nationella intressen ska kunna undvikas.

6.   Den rättsliga ramen för Europaparlamentets sammansättning är relativt komplicerad.

6.1. Fram tills i dag har parlamentets sammansättning och fördelningen av platser varit tydligt fastställda i fördraget.

Parlamentet består för närvarande av 785 ledamöter, som fördelas i enlighet med artikel 190 i EG‑fördraget (i dess ändrade lydelse enligt Nicefördraget) och artikel 21 i protokollet om villkoren och bestämmelserna för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeisk unionen (som fogats till fördraget av den 25 april 2005 om Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen)[3].

6.2.  När det gäller valet 2009 kommer emellertid parlamentets sammansättning att vara annorlunda, i enlighet med de regler som redan trätt i kraft och som godkänts och ratificerats av samtliga medlemsstater (artikel 9.2 i akten om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (som fogats till ovannämnda anslutningsfördrag av den 25 april 2005))[4]. Denna akt föreskriver att det ska finnas totalt 736 ledamöter i Europaparlamentet och att platserna ska fördelas mellan de 27 medlemsstaterna på ett sådant sätt att alla medlemsstater från Lettland och uppåt (räknat i folkmängd), med undantag för Tyskland, kommer att förlora flera platser jämfört med i dag (från som mest 6 platser för Frankrike, Förenade kungariket och Italien till som lägst 1 plats för alla medlemsstater i storleksordning mellan Sverige och Lettland). Bara Tyskland, Slovenien, Estland, Cypern, Luxemburg och Malta behåller sin nuvarande ställning[5].

Detta är den rättsliga situation som under alla omständigheter kommer att råda vid 2009 års val om det ändringsfördrag som man för närvarande förhandlar om inte träder i kraft i tid.

6.3. Dessutom bör vi ta hänsyn till utkastet till ändringsfördrag där ett nytt förfarande för fördelningen av platser i Europaparlamentet inrättas och där det införs ett antal särskilda regler (identiska med dem som föreskrivs i konstitutionsfördraget) som måste beaktas i samband med en eventuell omfördelning[6].

–  Vad gäller förfarandet föreskrivs att antalet platser och fördelning av platser i Europaparlamentet ska antas genom ett beslut i Europeiska rådet och inte som tidigare på grundval av bestämmelserna i fördraget. Detta beslut ska fattas med enhällighet på grundval av ett initiativ från Europaparlamentet och efter parlamentets godkännande (artikel I-20.2 andra stycket i FEU). Det innebär att fördelningen av platser hädanefter kommer att vara en fråga som omfattas av sekundärlagstiftningen, inom de i fördragen fastställda gränserna. Fördelningen kommer inte längre att vara fastställd i primärlagstiftningen. Det innebär också att frågan kommer att hänskjutas till EG‑domstolen om principerna i fördragen inte tillämpas korrekt.

–  När det gäller innehållet måste följande begränsningar och principer respekteras (artikel I-20.2 första stycket):

–  Det totala antalet platser i parlamentet begränsas till 750.

–  Ingen medlemsstat får tilldelas mer än 96 platser (vilket i någon mån minskar de större ländernas inflytande, eftersom det nuvarande taket för en medlemsstat är 99, dvs. i Tysklands fall).

–  En minimitröskel på 6 platser per medlemsstat fastställs (för närvarande är minimitröskeln 5 platser, vilket gäller Malta).

–  Fördelningen av platser måste inom ramen för dessa begränsningar respektera principen om ”degressiv proportionalitet”.

7.   I utkastet till ändringsfördrag definieras emellertid inte betydelsen av principen ”degressiv proportionalitet” – som av tradition ansetts vara riktlinjen för fördelningen av platser, även om detta är första gången som begreppet uttryckligen skulle nämnas i fördragen.

IV – Framtida arbete

8.   I utkastet till ändringsfördrag bekräftas de i konstitutionsfördraget fastställda begränsningarna samt betonas principen om ”degressiv proportionalitet”. Det är alltså parlamentets uppgift att ge principen ”degressiv proportionalitet” ett innehåll:

–  I teorin kan platserna fördelas mellan medlemsstaterna enligt en strikt proportionell princip på grundval av folkmängden. Även om ett sådant förfarande inte är otillåtet enligt principen om ”degressiv proportionalitet”, menar utskottet för konstitutionella frågor att det inte är ett realistiskt alternativ i detta skede av unionens politiska integration.

–  Ett alternativ skulle kunna vara att utarbeta en reviderad version av den modell på vilken 1992 års beslut grundades, dvs. behålla principen om degressiv proportionalitet men starta från ett lägre minimiantal ledamöter och tilldela färre platser per capita och/eller ändra befolkningsgränserna. Det är dock viktigt att komma ihåg att inslaget av degressiv proportionalitet skulle minska de mest folkrika medlemsstaternas representation i parlamentet ännu mer än tidigare, eftersom denna modell även efter en justering kommer att fortsätta att gynna de övriga länderna, framför allt länder med en genomsnittlig folkmängd.

–  Ett annat alternativ skulle kunna vara en linjär minskning av det tilldelade antalet platser enligt den modell som använts fram tills i dag. En utvidgningsprocess skulle då få samma relativa effekt på fördelningen av antalet ledamöter. Minskningsfaktorn skulle behöva beräknas i samband med varje ny anslutning, som en funktion av procenten av det övre taket på 750 ledamöter i förhållande till det teoretiska antalet totala ledamöter som skulle bli resultatet av en tillämpning av den nuvarande modellen för både nuvarande medlemsstater och anslutande stater. Utskottet för konstitutionella frågor anser emellertid att en eventuell ytterligare nedskärning av antalet parlamentsledamöter för någon medlemsstat inte vore lämplig för närvarande (se nedan, punkterna 16 och 18).

9.   För att försöka ge regeln om degressiv proportionalitet en definition som ska kunna fungera bör vi enas om följande principer:

a)   Principen om effektivitet. – Europaparlamentet kan inte fungera med mer än ett visst antal ledamöter (därför är begränsningen 750 logisk).

b)   Principen om nationell representation och väljarnas motivation. – Varje medlemsstat bör förfoga över ett minimiantal platser för att kunna sända ett lämpligt antal parlamentsledamöter med uppgift att företräda de nationella politiska huvudströmningarna i Europaparlamentet. På så sätt uppmuntras de nationella medborgarna att delta i valen och även i EU:s demokratiska process.

c)   Principen om europeisk solidaritet. – Enligt denna princip godtar stater med stor befolkning att de tilldelas färre platser än vad som skulle ha varit fallet om principen med fullständig proportionalitet tillämpats strikt. Syftet är att stater med liten befolkning ska bli bättre representerade än om man tillämpar principen med fullständig proportionalitet.

d)   Principen om relativ proportionalitet. – Förhållandet folkmängd/antal platser är större ju större en stat är och mindre ju mindre en stat är.

e)   Principen om rättvis fördelning. – Ingen stat kommer att få fler platser än en större stat eller färre platser än en mindre stat.

f)    Principen om motiverad flexibilitet eller flexibel direkt proportionalitet/degressivitet. – Med beaktande av de övrig principerna kan man komma överens om att göra smärre förändringar när det gäller antalet platser. Detta bör ske genom ett öppet förfarande och i syfte att så långt det är möjligt justera skillnaderna mellan staterna i fråga om befolkning och antal platser. Detta bör leda till en så linjär kurva som möjligt.

10. Hur ska arbetet gå vidare inom ramen för dessa förutsättningar? Det idealiska alternativet skulle vara att komma överens om en odiskutabel matematisk modell för ”degressiv proportionalitet” som skulle garantera en lösning inte bara i samband med den översyn som pågår just nu utan även med tanke på framtida utvidgningar eller ändringar på grund av demografiska förändringar.

11. En analys av de olika förslag i denna riktning som har lagts fram i debatten visar emellertid att alla matematiska modeller för degressiv proportionalitet är baserade på någon form av politiskt förhandsantagande som i slutändan kommer att gynna vissa grupper av medlemsstater. Den så kallade paraboliska metoden är logiskt sett mycket tilltalande, men den kommer, beroende på om kurvan är mer konkav eller mer konvex, att gynna de större alternativt de mindre länderna… Detta innebär att det i realiteten inte finns någon abstrakt, objektiv eller i alla lägen bra matematisk lösning på ett problem som i grunden är politiskt.

12. Det är inte desto mindre uppenbart att principen om degressiv proportionalitet måste ges ett minimum av innehåll som gör det möjligt för oss att reglera vissa situationer som uppenbarligen strider mot denna princip.

13.  Det mest självklara sättet att på ett neutralt sätt definiera detta innehåll är baserat på kvoten mellan folkmängden i en viss given medlemsstat och antalet platser i Europaparlamentet. Även om vi skulle följa en princip om fullständig proportionalitet skulle denna kvot förbli densamma (eller näst intill densamma) i alla medlemsstater. Det innebär att varje parlamentsledamot från alla medlemsstater då skulle företräda i stort sett samma antal invånare. (För 2009 skulle detta exempelvis innebära att om parlamentet bestod av 750 ledamöter skulle varje plats motsvara ungefär 657 000 invånare, detta förutsatt att folkmängden i de 27 medlemsstaterna ligger kvar på nuvarande 492 miljoner invånare.) Det skulle då vara ganska enkelt att beräkna antalet ledamöter för varje land.

14.  I stället för fullständig proportionalitet är det emellertid begreppet ”degressiv proportionalitet” som kommer att gälla enligt ändringsfördraget. Det är därför riktigt att säga att kvoten borde variera i förhållande till befolkningens storlek i de olika medlemsstaterna. Ju större befolkningen är i en medlemsstat, desto högre måste antalet invånare som varje ledamot från den medlemsstaten företräder bli. Ju mindre folkmängden är i en medlemsstat, desto mindre blir antalet invånare som företräds av varje parlamentsledamot från den medlemsstaten.

15.  Av detta framgår det tydligt att om kvoten folkmängd/antal ledamöter för en medlemsstat med lägre folkmängd är högre (eller till och med lika högt) jämfört med kvoten folkmängd/antal ledamöter för en medlemsstat med större folkmängd utgör detta en uppenbar överträdelse av principen om degressiv proportionalitet.

16.  Faktum är att om man analyserar den fördelning som skulle gälla för valperioden 2009‑2014 och redan nu tar hänsyn till de förändringar som det utkast till ändringsfördrag som man för närvarande förhandlar om oundvikligen skulle medföra (Tyskland skulle automatiskt förlora 3 platser och tilldelas 96 i stället för 99 platser, medan Malta skulle vinna 1 plats och tilldelas 6 i stället för 5 platser) kan man dra slutsatsen att i vissa fall efterlevs inte denna regel[7].

17. Detta resultat bekräftas om vi följer en alternativ strategi som tydligt visar varje medlemsstats relativa ställning när det gäller förhållandet mellan dess folkmängd och dess representation i Europaparlamentet: förhållandet mellan den procentandel platser som tilldelas varje medlemsstat (med hänsyn till det totala antalet platser i parlamentet) och procentandelen av befolkningen i varje medlemsstat (med hänsyn till unionens totala befolkning). Om principen om ”degressiv proportionalitet” ska följas måste detta förhållande vara högre för mindre medlemsstater än för större medlemsstater. Den slutsats vi kan dra är att denna regel i vissa fall överträds[8], vilket utgör en exakt motsvarighet till exemplet med förhållandet folkmängd/antal platser, som visade att principen om degressivitet inte följs.

18. Innan vi föreslår en lösning måste vi emellertid besluta om vi redan nu ska beakta eventuella ytterligare utvidgningar.

Eftersom det inte är säkert att någon utvidgning kommer att äga rum inom en snar framtid anser vi att parlamentet bör finna en lösning på den nuvarande situationen och vid en eventuell ny anslutning göra som tidigare, dvs. tillfälligt överskrida taket och lösa framtidsproblemen i samband med anslutningsförhandlingarna, i enlighet med de principer som är fastställda i fördragen och med hänsyn till det framtida förfarandet.

19.  Samtidigt skulle vi kunna enas om principen att inför 2009 års val se till att ingen medlemsstat förlorar ytterligare platser än vad som redan skett efter antagandet av protokollet om villkoren och bestämmelserna för Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeisk unionen.

20.  Den kombinerade tillämpningen av dessa kriterier innebär att vi har 16 ”fria platser” att omfördela: 750 ‑736 = 14 (skillnaden mellan utkastet till ändringsfördrag och det ändrade Nicefördraget efter Bulgariens och Rumäniens anslutning) plus 2 platser som tillkommit beroende på att Tyskland enligt utkastet till ändringsfördrag automatiskt kommer att förlora 3 platser och Malta tilldelas en extra plats, vilket gör 14 + 3 ‑1 = 16. För att kunna omfördela dessa platser måste vi lösa de fall av uppenbara överträdelser av principen om degressiv proportionalitet som redovisats. Eventuella andra rättvisekriterier eller kriterier av politisk natur kan bara komma i fråga inom ramen för dessa begränsningar. Utskottet för konstitutionella frågor anser att det förslag det lägger fram troget avspeglar detta resonemang och att det utgör en rimlig, rättvis och välavvägd lösning av ett mycket komplicerat problem.

21.  Dessa kriterier bör utvecklas ytterligare och göras snävare så att man ytterligare närmar sig en lösning som är bättre anpassad till dessa principer. Då kan vi kanske försöka få fram mer exakta riktlinjer som skulle kunna tillämpas i samband med framtida utvidgningar och på så sätt undvika eller väsentligt minska den traditionella politiska kohandeln på grundval av nationella intressen.

Dessutom finns det skäl att i samband med den första översynen av det föreslagna systemet undersöka om det är tekniskt och politiskt möjligt att utgå ifrån antalet europeiska medborgare, i stället för antalet invånare enligt de uppgifter som årligen fastställs av Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat).

Denna två‑tredjedelsstrategi gör det möjligt att trots tidsbristen komma fram till en lösning inför 2009 års val. Samtidigt är det via den översynsklausul som införts med tanke på 2014 års val möjligt att även ta hänsyn till att rådet vid den tidpunkten kommer att tillämpa ett röstningssystem med dubbel majoritet. En mer grundlig översyn av fördelningen av platserna i parlamentet vore visserligen önskvärd med tanke på parlamentets demokratiska legitimitet, men faktum är att en sådan endast kan genomföras i ett bredare perspektiv i samband med en översyn av den övergripande balansen mellan unionens institutioner.

BILAGA 1

Medl. stater	Befolkn. (1) (i miljoner)	% av befolkn. EU–27	Platser fram till 2009	”Nice” rev. (2) 2009–2014	”Nice” rev. - Kvot befolkn./ EP‑ledam.	”Nytt” (3) 2009–2014 förslag bet.	”Nytt” - Kvot befolkn./ EP‑ledam.	Förslag bet. (4) (effekter)
DE	82,438	16,73%	99	99	832 707	96	858 729	-3
FR	62,886	12,76%	78	72	873 417	74	849 811	+2
UK	60,422	12,26%	78	72	839 194	73	827 699	+1
IT	58,752	11,92%	78	72	816 000	72	816 000
ES	43,758	8,88%	54	50	875 160	54	810 333	+4
PL	38,157	7,74%	54	50	763 140	51	748 176	+1
RO	21,61	4,38%	35	33	654 848	33	654 848
NL	16,334	3,31%	27	25	653 360	26	628 231	+1
EL	11,125	2,26%	24	22	505 682	22	505 682
PT	10,57	2,14%	24	22	480 455	22	480 455
BE	10,511	2,13%	24	22	477 773	22	477 773
CZ	10,251	2,08%	24	22	465 955	22	465 955
HU	10,077	2,04%	24	22	458 045	22	458 045
SE	9,048	1,84%	19	18	502 667	20	452 400	+2
AT	8,266	1,68%	18	17	486 235	19	435 053	+2
BG	7,719	1,57%	18	17	454 059	18	428 833	+1
DK	5,428	1,10%	14	13	417 538	13	417 538
SK	5,389	1,09%	14	13	414 538	13	414 538
FI	5,256	1,07%	14	13	404 308	13	404 308
IE	4,209	0,85%	13	12	350 750	12	350 750
LT	3,403	0,69%	13	12	283 583	12	283 583
LV	2,295	0,47%	9	8	286 875	9	255 000	+1
SL	2,003	0,41%	7	7	286 142	8	250 375	+1
EE	1,344	0,27%	6	6	224 000	6	224 000
CY	0,766	0,16%	6	6	127 667	6	127 667
LU	0,46	0,09%	6	6	76 667	6	76 667
MT	0,404	0,08%	5	5	80 800	6	67 333	+1
	492,881	100,00%	785	736	669 675	750	657 175

1)  Befolkningsmängden enligt de uppgifter som kommissionen officiellt överlämnat till rådet den 7 november 2006: se dok. nr 15124/06 i vilket uppgifterna sammanställs på grundval av Eurostats beräkningar.

2)  ”Nice” rev.: fördelning av platser enligt art. 189 i FEG, ändrat genom art. 9 i anslutningsakten för BG/RO.

3)  ”Nytt”: nytt förslag på grundval av art. 9A i FEU ny (I–20). (4) De nya siffrorna för Tyskland och Malta är resultatet av tillämpning av bestämmelserna i utkastet till ändringsfördrag.

BILAGA 2

Kvot ”Befolkning per EP-ledamot” 2009–2014

Enligt det nya förslaget

Enligt det reviderade Nicefördraget

BILAGA 3[9]

Member State / État membre	Popula-tion (millions)	% of / de la population UE-27	«Nice» rev. 2009-2014	% MEPs	Ratio % MPE- % popu-lation	Proposal / Proposition rappor-teurs 2009-2014	% MEPs	Ratio % MPE-% population Proposal / Proposition rapporteurs
DE	82,438	16,73%	99	13,45%	0,77	96	12,80%	0,76
FR	62,886	12,76%	72	9,87%	0,76	74	9,87%	0,77
UK	60,422	12,26%	72	9,78%	0,79	73	9,37%	0,79
IT	58,752	11,92%	72	9;78%	0,82	72	9,60%	0,8
ES	43,758	8,88%	50	6,79%	0,76	54	7,20%	0,81
PL	38,157	7,74%	50	6,79%	0,87	51	6,80%	0,88
RO	21,61	4,38%	33	4,48%	1,02	33	4,40%	1
NL	16,334	3,31%	25	3,40%	1,02	26	3,47%	1,05
EL	11,125	2,26%	22	2,99%	1,31	22	2,93£	1,3
PT	10,57	2,14%	22	2,99%	1,39	22	2,93%	1,37
BE	10,511	2,13%	22	2,99%	1,39	22	2,93%	1,38
CZ	10,251	2,08%	22	2,99%	1,43	22	2,93%	1,41
HU	10,077	2,04%	22	2,99%	1,46	22	2,93%	1,44
SE	9,048	1,84%	18	2,45%	1,32	20	2,67%	1,45
AT	8,266	1,68%	17	2,31%	1,36	19	2,53%	1,51
BG	7,719	1,57%	17	2,31%	1,46	18	2,40%	1,53
DK	5,428	1,10%	13	1,77%	1,6	13	1,73%	1,57
SK	5,389	1,09%	13	1,77%	1,61	13	1,73%	1,59
FI	5,256	1,07%	13	1,63%	1,64	13	1,63%	1,62
IE	4,209	0,85%	12	1,63%	1,91	12	1,60%	1,88
LT	3,403	0,69%	12	1,09%	2,36	12	1,60%	2,32
LV	2,295	0,47%	8	0,95%	2,29	9	1,20%	2,55
SI	2,003	0,41%	7	0,82%	2,31	8	1,07%	2,61
EE	1,344	0,27%	6	0,82%	3	6	0,80%	2,96
CY	0,766	0,16%	6	0,82%	5,06	6	0,80%	5
LU	0,46	0,09%	6	0,82%	9	6	0,80%	8,9
MT	0,404	0,08%	5	0,68%	10,12	6	0,80%	10
EU/ UE-27	492,881	100,00%	736	100%		750	100%

• [1]  Resolution av den 10 juni 1992 om ett enhetligt valsystem vid val av Europaparlamentets ledamöter, EGT C 176, 13.7.1992, s. 71 (betänkande av De Gucht).
• [2]  Protokoll 34 om övergångsbestämmelser för unionens institutioner och organ. I artikel 1.1 föreskrivs följande: ”I tillräckligt god tid före 2009 års val till Europaparlamentet ska Europeiska rådet i enlighet med artikel I-20.2 i konstitutionen anta ett europeiskt beslut om fastställande av Europaparlamentets sammansättning”. I artikel 2.1 föreskrivs följande: ”Bestämmelserna i artikel I-25.1, I-25.2 och I-25.3 i konstitutionen om definitionen av kvalificerad majoritet i Europeiska rådet och rådet ska få verkan den 1 november 2009, efter det att 2009 års val till Europaparlamentet hållits, i enlighet med artikel I-20.2 i konstitutionen.”
• [3]  EUT L 157, 21.6.2005, s. 35.
• [4]  EUT L 157, 21.6.2005, s. 206.
• [5]  Se tabell i bilaga I (s. 9), spalten ”Nice” rev (2) 2009–2014.
• [6]  Artikel I-20.2:
  2. Europaparlamentet ska vara sammansatt av företrädare för unionens medborgare. Deras antal får inte överstiga 750. Medlemsstaterna ska företrädas i degressiv proportionalitet, med minst sex ledamöter per medlemsstat. Ingen medlemsstat får tilldelas fler än 96 platser.
  Europeiska rådet ska på Europaparlamentets initiativ och med dess godkännande med enhällighet anta ett europeiskt beslut om Europaparlamentets sammansättning, varvid principerna i första stycket ska respekteras.
• [7]  Se bilaga I och II, s. 9–10.
• [8]  Se bilaga III, s. 11.
• [9]  Befolkningsmängden enligt de uppgifter som kommissionen officiellt överlämnat till rådet den 7 november 2006: se dok. nr 15124/06 i vilket uppgifterna sammanställs på grundval av Eurostats beräkningar.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	2.10.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	17 5 3
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Jim Allister, Enrique Barón Crespo, Jens-Peter Bonde, Richard Corbett, Andrew Duff, Maria da Assunção Esteves, Ingo Friedrich, Bronisław Geremek, Genowefa Grabowska, Anneli Jäätteenmäki, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Jo Leinen, Íñigo Méndez de Vigo, Rihards Pīks, Adrian Severin, József Szájer, Riccardo Ventre, Johannes Voggenhuber, Bernard Wojciechowski
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Elmar Brok, Carlos Carnero González, Klaus Hänsch, Alain Lamassoure, Stavros Lambrinidis, Gérard Onesta, Bernard Poignant, György Schöpflin, Kathy Sinnott, Alexander Stubb
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)	Othmar Karas, Eoin Ryan, Rainer Wieland