Betänkande - A7-0045/2011Betänkande
A7-0045/2011

REKOMMENDATION om utkastet till beslut av rådet och företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet om ingående av luftfartsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Kanada, å andra sidan

2.3.2011 - (15380/2010 – C7‑0386/2010 – 2009/0018(NLE)) - ***

Utskottet för transport och turism
Föredragande: Silvia-Adriana Ţicău

Förfarande : 2009/0018(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :  
A7-0045/2011
Ingivna texter :
A7-0045/2011
Antagna texter :

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

om utkastet till beslut av rådet och företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet om ingående av luftfartsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Kanada, å andra sidan

(15380/2010 – C7‑0386/2010 – 2009/0018(NLE))                                       

(Godkännande)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av utkastet till beslut av rådet och företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet (15380/2010),

–   med beaktande av förslaget till luftfartsavtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Kanada, å andra sidan (08303/10/2009),

–   med beaktande av rådets begäran om godkännande i enlighet med artiklarna 100.2 och 218.6 andra stycket a, led v och artikel 218.8 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C7-0386/2010),

–   med beaktande av artiklarna 81 och 90.8 i arbetsordningen,

–   med beaktande av rekommendationen från utskottet för transport och turism (A7‑0045/2011).

1.  Europaparlamentet godkänner att avtalet ingås.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen samt till regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna och Kanada.

MOTIVERING

Inledning

Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, utvidgade de områden där parlamentets godkännande krävs för ingående av ett internationellt avtal. Luftfartsavtalen ingår nu i denna kategori, eftersom de täcker ett område där det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas[1]. Tidigare har parlamentet bara hörts om sådana avtal.

Även om EU och Kanada länge har haft ekonomiska och politiska förbindelser har luftfartssektorn, fram tills det nuvarande avtalet undertecknades, varit föremål för bilaterala avtal med 19 av EU:s medlemsstater. Många av dessa avtal var restriktiva och gav inte fullständig tillgång till respektive marknad. I november 2002 fastslog EG-domstolen att vissa bestämmelser i dessa avtal strider mot gemenskapsrätten. I oktober 2007 gav rådet därför kommissionen mandat att förhandla om ett heltäckande luftfartsavtal som skulle ersätta de befintliga bilaterala avtalen. 2007 reste nio miljoner människor mellan EU och Kanada.

Förhandlingsmandatet gällde öppnandet av luftfartsområdet mellan EU och Kanada i syfte att skapa en gemensam lufttransportmarknad, med fri rörlighet för investeringar och frihet för europeiska och kanadensiska lufttrafikföretag att tillhandahålla luftfartstjänster utan restriktioner, även på den andra partens inhemska marknad. Flera av gemenskapens önskemål skulle tvinga Kanada till genomgripande lagändringar, främst för att ta bort restriktionerna för utländskt ägande och utländsk kontroll av kanadensiska lufttrafikföretag och för cabotagetrafik. Mandatet medgav därför uttryckligen att ett avtal kan genomföras gradvis. Under förhandlingarna accepterade EU att man inte kunde nå en fullständig investeringsöppning från första början, utan att det gradvis kunde skapas en öppning i olika faser under en övergångsperiod.

Luftfartsavtalet mellan EU och Kanada paraferades den 30 november 2008, godkändes vid toppmötet mellan EU och Kanada den 6 maj 2009 och undertecknades den 17–18 december 2009. EU och Kanada förhandlade även fram ett avtal om luftfartssäkerhet. Detta är föremål för en separat rekommendation (A7-0298/2010).

Avtalets innehåll

Avtalet innehåller bestämmelser om ett gradvis införande av trafikrättigheter och investeringsmöjligheter och om ett långtgående samarbete i ett antal frågor, bl.a. skyddsåtgärder, säkerhet, sociala frågor, konsumentintressen, miljö, flygledningstjänst, statligt stöd och konkurrens. Alla lufttrafikföretag i EU kommer att kunna flyga direkt till Kanada från hela EU. Genom avtalet avskaffas alla restriktioner om linjer, priser och antalet flygningar per vecka mellan Kanada och EU. Det kommer att vara fritt fram för lufttrafikföretagen att ingå kommersiella avtal, såsom code share-avtal, som är viktiga för lufttrafikföretag som flyger till ett stort antal destinationer, och att sätta sina priser i enlighet med konkurrenslagstiftningen.

Avtalet innehåller bestämmelser för ett öppnande av marknaden i flera faser, som kopplas till större investeringsfrihet från båda sidor.

Fas ett gäller i de fall då utländskt ägande av lufttrafikföretag är begränsat till 25 procent, såsom var fallet när förhandlingarna om avtalet avslutades. Lufttrafikföretagen har obegränsade möjligheter att bedriva direkttrafik mellan valfri plats i Europa och valfri plats i Kanada. Det kommer inte längre att finnas några begränsningar för antalet lufttrafikföretag som flyger mellan EU och Kanada och inte heller på antalet flygningar varje flygbolag får göra. Fraktflyg kommer att ha rätt att flyga vidare till tredjeländer.

Fas två kommer att inledas så snart Kanada har vidtagit de åtgärder som krävs för att göra det möjligt för europeiska investerare att äga andelar motsvarande 49 procent av rösterna i de kanadensiska lufttrafikföretagen. Detta innebär att vissa ytterligare rättigheter införs, däribland rätten för fraktflyg att erbjuda tjänster till tredjeländer från den andra parten utan att återvända till sitt hemland. Kanada införde denna möjlighet i mars 2009.

Fas tre inleds när båda sidor har gjort det möjligt för investerare att starta och kontrollera nya lufttrafikföretag på varandras marknader. Då kommer passagerarflyg att kunna flyga vidare till tredjeländer.

Fas fyra är det slutliga steget med full frihet att flyga mellan, inom och bortanför de båda marknaderna, inklusive mellan platser inom den andra partens territorium (cabotage). Denna fas kommer att genomföras när båda sidor har vidtagit de åtgärder som krävs för att tillåta att deras lufttrafikföretag fullständigt ägs och kontrolleras av medborgare från den andra parten.

Båda sidor enades om ett nära samarbete för att minska flygets effekter på klimatet. På säkerhetsområdet medför avtalet ömsesidigt godkännande av varandras standarder och en enda säkerhetskontroll (dvs. passagerare, bagage och frakt som ska flygas vidare undantas från ytterligare säkerhetsåtgärder). Det finns också specifika bestämmelser för att bättre ta tillvara konsumenternas intressen, däribland ett åtagande om remissrundor i syfte att i största möjliga utsträckning nå enhetliga regler i frågor om till exempel ersättning för vägrad ombordstigning, tillgänglighet och återbetalning till passagerare. Avtalet innehåller en stark mekanism som ska säkerställa att lufttrafikföretag inte riskerar att diskrimineras vad gäller tillgång till infrastruktur eller statligt stöd.

Utvärdering

Detta avtal kan med fog anses vara det mest ambitiösa luftfartsavtal som har tecknats mellan EU och ett stort partnerland. Avtalet kommer att leda till en kraftig förbättring av förbindelserna mellan marknaderna och förbindelserna mellan personer, samt skapa nya möjligheter för flygbranschen genom en gradvis liberalisering av bestämmelserna om utländskt ägande. Det är framför allt mer långtgående och specifikt än avtalet mellan EU och Förenta staterna vad gäller trafikrättigheter, ägande och kontroll, även efter den tillfälliga tillämpningen av det ändrande protokollet (”andra fasen”).

Enligt en undersökning som kommissionen har genomfört kommer ett öppet avtal med Kanada att leda till ytterligare en halv miljon passagerare under det första året, och inom några år förväntas 3,5 miljoner extra passagerare utnyttja de fördelar som ett sådant avtal kan ge. Avtalet skulle kunna ge konsumentfördelar på minst 72 miljoner euro genom lägre avgifter och skulle även bidra till att skapa nya arbetstillfällen.

Även om detta avtal går längre än avtalet med Förenta staterna när det gäller tillträde till marknaden, så är det mindre specifikt när det gäller att erkänna betydelsen av den sociala dimensionen. Båda parter kan begära ett möte i den gemensamma kommittén för att diskutera avtalets effekter på arbets- och anställningsförhållanden, men det står inte explicit att ”De möjligheter som skapas genom avtalet [inte är] avsedda att undergräva arbetsnormerna”[2] och den gemensamma kommittén behöver inte heller ”överväga de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av tillämpningen av avtalet, och utforma lämpliga svarsåtgärder i frågor som på goda grunder anses angelägna”[3].

Det är därför viktigt att kommissionen använder avtalet, och då framför allt möjligheten att hänvisa frågor till den gemensamma kommittén, för att främja efterlevnaden av relevant internationell lagstiftning om sociala rättigheter, särskilt normerna för arbetslivet i de grundläggande konventionerna från Internationella arbetsorganisationen (ILO 1930–1999), OECD:s riktlinjer för multinationella företag (1976, reviderade 2000) och Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser från 1980.

Det krävs definitivt fler samråd och ökat samarbete i säkerhetsfrågor, i synnerhet mot bakgrund av den rådande situationen i världen. Detta får dock inte leda till överdrivna eller osamordnade åtgärder där det inte har gjorts någon ordentlig riskbedömning. Det vore därför önskvärt om kommissionen och Kanada skulle se över de nya säkerhetsåtgärder som vidtagits sedan 2001 för att undvika överlappning och svaga länkar i säkerhetskedjan. I detta sammanhang välkomnas avtalets mål om en enda säkerhetskontroll, snarare än en ny kontroll av passagerare och baggage vid varje byte.

Slutsats

Med tanke på den gemensamma kommitténs viktiga roll, inklusive politiskt känsliga miljö- och arbetsstandarder, är det viktigt att kommissionen ser till att parlamentet informeras fullt ut och rådfrågas om kommitténs arbete i enlighet med bestämmelserna i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen[4]. Det är också viktigt att parlamentet följer upp de olika faserna i öppnandet av marknaden såsom beskrivs under ”Avtalets innehåll” (se sidan 6 ovan).

Trots dessa förbehåll är de ambitiösa målen i detta avtal mycket välkomna. Avtalet bör fungera som ett riktmärke för andra pågående förhandlingar. Föredraganden rekommenderar därför parlamentet att godkänna luftfartsavtalet mellan EU och Kanada.

  • [1]  Artikel 218.6 a v i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  • [2]  Se artikel 17b i avtalet mellan EU och Förenta staterna.
  • [3]  Artikel 18.4.b efter ändring genom protokollet.
  • [4]  P7_TA-PROV(2010)0366

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

28.2.2011

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

27

0

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Georges Bach, Antonio Cancian, Saïd El Khadraoui, Carlo Fidanza, Knut Fleckenstein, Jacqueline Foster, Mathieu Grosch, Jim Higgins, Dieter-Lebrecht Koch, Georgios Koumoutsakos, Eva Lichtenberger, Hella Ranner, Olga Sehnalová, Brian Simpson, Dirk Sterckx, Keith Taylor, Giommaria Uggias, Thomas Ulmer, Peter van Dalen, Artur Zasada, Roberts Zīle

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Philip Bradbourn, Frieda Brepoels, Spyros Danellis, Ádám Kósa, Janusz Władysław Zemke

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Karin Kadenbach