BETÄNKANDE om den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

MOTIVERING

YTTRANDE från utskottet för utveckling (23.3.2011)

YTTRANDE från utskottet för internationell handel (17.3.2011)

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

20.4.2011 - (2010/2205(INI))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
Föredragande: Richard Falbr

Förfarande : 2010/2205(INI)

Dokumentgång i plenum

Dokumentgång :

A7-0172/2011

Ingivna texter :

A7-0172/2011

Debatter :

PV 06/06/2011 - 23
CRE 06/06/2011 - 23

Omröstningar :

PV 08/06/2011 - 6.7
CRE 08/06/2011 - 6.7
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2011)0260

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
MOTIVERING
YTTRANDE från utskottet för utveckling
YTTRANDE från utskottet för internationell handel
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

om den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar

(2010/2205(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

– med beaktande av artiklarna 2, 3, 6 och 21 i fördraget om Europeiska unionen,

– med beaktande av artiklarna 7, 9, 145–161, 206–209 och 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF),

– med beaktande av artiklarna 5,12, 14, 15,16, 21, 23, 26, 27, 28, 29, 31, 32, 33, 34 och 36 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

– med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948) och andra FN-instrument på området för mänskliga rättigheter, särskilt konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966), konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965), konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), konventionen om barnets rättigheter (1989) samt Internationella konventionen om skyddet av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter (1990) och konventionen om funktionshindrade personers rättigheter (2006)[1],

– med beaktande av den ram för företag och mänskliga rättigheter, vilken med titeln ”Protect, Respect and Remedy” föreslagits av professor John Ruggie, FN:s generalsekreterares särskilda representant med ansvar för frågor om de mänskliga rättigheterna och transnationella och andra företag och enhälligt gillats av FN:s råd för de mänskliga rättigheterna 2008 (resolution 8/7) samt av de nyligen offentliggjorda riktlinjerna för genomförandet av denna ram[2] och av slutsatserna från rådet (utrikes frågor) den 9 december 2009 där det framhölls vikten av näringslivets roll när det gäller att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna och där rådet på nytt gav sitt fulla stöd till det arbete som utförs av FN:s särskilda representant[3],

– med beaktande av den senaste rapporten från John Ruggie, FN:s generalsekreterares särskilda representant med ansvar för frågor som rör de mänskliga rättigheterna och transnationella och andra företag[4],

– med beaktande av den europeiska sociala stadgan, särskilt artiklarna 5, 6 och 19[5],

– med beaktande av Europeiska konventionen om migrerande arbetstagares rättsställning[6],

– med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner, framför allt de åtta kärnkonventionerna om föreningsfrihet och tillämpning av principerna för den kollektiva förhandlingsrätten (konventionerna nr 87 och 98), om avskaffande av alla former av tvångs- eller obligatoriskt arbete (konventionerna nr 29 och 105), om avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (konventionerna nr 100 och 111) samt om effektivt avskaffande av barnarbete (konventionerna nr 138 och 182)[7],

– med beaktande också av ILO:s konventioner om arbetsklausuler (offentlig upphandling) (konvention nr 94) och om kollektivförhandlingar (konvention nr 154)[8],

– med beaktande av ILO:s agenda för anständigt arbete och ILO:s globala sysselsättningspakt, som antogs i fullständig enighet den 19 juni 2009 vid Internationella arbetskonferensen[9],

– med beaktande av den deklaration om social rättvisa för en rättvis globalisering som samfällt antagits av ILO:s 183 medlemsstater den 10 juni 2008[10],

– med beaktande av Marrakechavtalet om inrättande av Världshandelsorganisationen (WTO) samt den förklaring som antogs vid den fjärde ministerkonferensen i november 2001 i Doha, särskilt punkt 31[11],

– med beaktande av det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS-avtalet), framför allt artikel I.2 d, med det så kallade leveranssätt 4 (Mode 4)[12],

– med beaktande av rapporten från Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension ”A Fair Globalisation: Creating Opportunities For All”,[13]

– med beaktande av statschefernas uttalande vid G20-mötet i Pittsburgh den 24‑25 september 2009[14],

– med beaktande av de mest aktuella uppdateringarna av OECD:s riktlinjer för multinationella företag[15],

– med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1927/2006 av den 20 december 2006 om upprättande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter[16] samt ändring av förordning (EG) nr 546/2009,

– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (utstationeringsdirektivet)[17],

– med beaktande av sin resolution av den 20 september 1996 om kommissionens meddelande om införande av demokratiska principer och mänskliga rättigheter i avtal som ingås mellan gemenskapen och tredje land (KOM(95)0216)[18] och sin resolution av den 14 februari 2006 om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal[19],

– med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2001 om öppenhet och demokrati i internationell handel[20] där man begär att ILO:s grundläggande normer på arbetsområdet ska respekteras av WTO och att Europeiska unionen accepterar ILO:s beslut, inbegripet eventuella uppmaningar om sanktioner till följd av allvarliga kränkningar av grundläggande normer på arbetsområdet,

– med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2007 om anständigt arbete för alla[21], där man uppmanar till införande av sociala normer vid främjandet av anständiga arbetsvillkor i Europeiska unionens handelsavtal, särskilt de bilaterala avtalen,

– med beaktande av sin resolution av den 15 november 2005 om globaliseringens sociala dimension[22],

– med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2005 om exploateringen av barn i utvecklingsländer, med särskild inriktning på barnarbete[23],

– med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2006 om rättvis handel och utveckling[24],

– med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2007[25] om EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter, såsom ett svar på kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi” (KOM(2006)0567),

– med beaktande av sina resolutioner från 2002 om kommissionens grönbok om främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar[26] och av den 14 april 1999 om EU‑normer för europeiska företag som är verksamma i utvecklingsländer: mot en europeisk uppförandekod [27],

– med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2007 om företagens sociala ansvar: ett nytt partnerskap[28],

– med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal[29],

– med beaktande av sina resolutioner om avtalen om ekonomiskt partnerskap med AVS‑regionerna och AVS-staterna, särskilt resolutionerna av den 26 september 2002[30], den 23 maj 2007[31] och den 12 december 2007[32],

– med beaktande av rådets slutsatser av den 14 juni 2010 om barnarbete[33],

– med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 16 september 2010: ”En värld i förändring: en utmaning för EU”[34],

– med beaktande av kommissionens meddelande om ”Globaliseringens sociala dimension – EU:s politiska bidrag för att få fördelarna att gynna alla” (KOM(2004)0383),

– med beaktande av den förnyade europeiska sociala agendan från den 2 juli 2008 (KOM(2008)0412),

– med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Anständigt arbete för alla – EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen” (KOM(2006)0249),

– med beaktande av det offentliga samråd om företags offentliggörande av information om annat än ekonomiska frågor, vilket inleddes av enheten för ekonomisk rapportering vid GD Inre marknaden och tjänster[35],

– med beaktande av kommissionens meddelande med titeln: ”Handel, tillväxt och världspolitik. Handelspolitiken – en hörnsten i Europa 2020-strategin” (KOM(2010)0612),

– med beaktande av det allmänna preferenssystemet, som är i kraft sedan den 1 januari 2009 och som ger tullfrihet eller sänkta tullar för ett större antal produkter samt innehåller ett nytt incitament för sårbara länder med specifika behov i fråga om handel, finansiering och utveckling[36],

– med beaktande av alla avtal som Europeiska unionen har ingått med tredjeländer,

– med beaktande framför allt av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) och Europeiska gemenskapen, som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 och reviderades 2005 och 2010[37],

– med beaktande framför allt av de avslutade förhandlingarna mellan EU, Colombia och Peru om ett flerpartsavtal om handel[38],

– med beaktande av utfrågningen om tillämpningen av sociala normer och miljönormer i handelsförhandlingarna som organiserades den 14 januari 2010 av Europaparlamentet,

– med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

– med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel (A7‑0172/2011), och av följande skäl:

A. EU:s strikta normer för socialskydd och skydd av de mänskliga rättigheterna har en avgörande betydelse för Europeiska unionen när den förhandlar om handelsförbindelser med tredjeländer.

B. Alla medlemsstater, liksom också alla andra stater, måste utgående från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skydda de ekonomiska och sociala rättigheterna, i vilka det också ingår att alla har rätt att bilda fackföreningar och ansluta sig till dem för att skydda sina intressen.

C. ILO:s kärnkonventioner har internationellt erkänts som en grundval för fri handel men dessvärre följs de inte till fullo av alla medlemsstater.

D. Det ligger i unionens intresse att ingå bilaterala handelsavtal till nytta för unionen och dess handelspartner, så länge som vardera avtalsparten respekterar de rättigheter som stadfästs i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

E. I sociala frågor och frågor som gäller samarbete mellan medlemsstaterna utgående från den öppna samarbetsmetoden måste alla medlemsstater inta en attityd som klart återspeglar den europeiska sociala modellen.

F. En demokratisk rättsstat förutsätter starka och fria fackföreningar, sociala sammanslutningar och folkrörelser och dessa kan finnas bara i ett demokratiskt samhälle med maktfördelning.

G. Vissa utvecklingsländer gör gällande att de utsätts för påtryckningar i och med att unionen ber att de ska följa internationella arbetsnormer så att de frånhänder sig komparativa fördelar.

H. I ILO:s deklaration från 2008 om social rättvisa för en rättvis globalisering som samfällt antagits av ILO:s 183 medlemsstater står dock att brott mot de grundläggande principerna och rättigheterna i arbetslivet inte kan åberopas eller på annat sätt användas som en legitim komparativ fördel och att arbetsnormerna inte bör användas för i protektionistiskt handelssyfte.

I. Vissa tredjeländer försöker genomdriva leveranssätt 4[39] när de förhandlar om handelsavtal med EU.

J. Många företag tar sitt sociala ansvar och gör sitt för att inom de områden de kan påverka garantera efterlevnaden av sociala normer och miljönormer, till exempel genom att ansluta sig till FN:s Global Compact eller till frivilliga branschinitiativ.

K. De grundläggande principerna för företagens sociala ansvar, som är fullt erkända internationellt inom såväl OECD och ILO som FN, handlar om det ansvarsfulla beteende som förväntas av företagen, och förutsätter i första hand att företagen följer gällande lag, särskilt när det gäller anställningar, förbindelserna med arbetsmarknadens parter, de mänskliga rättigheterna, miljön, konsumenternas intressen, öppenhet från företagens sida gentemot konsumenterna, samt bekämpande av korruption.

L. En rekommendation om företagens sociala ansvar bör antas på EU-nivå och det bör uppmuntras till efterlevnad av den.

M. Globaliseringen underlättar arbetstagarnas rörlighet mellan medlemsstaterna samt till tredjeländer.

N. ILO:s roll för att fastställa nya normer har påtagligt försvagats de senaste åren och brukar inskränka sig till att organisationen antar förklaringar som sedan inte följs, trots ILO:s medverkan i G20, trots att agendan för anständigt arbete erkänts runtom i världen och trots att anställning och anständigt arbete tagits med i det första millenniemålet.

O. Föreningsrätten och rätten att effektivt kollektivförhandla bör ovillkorligen respekteras.

P. Agendan för anständigt arbete bör främjas.

Q. Det är av yttersta vikt att all slags diskriminering i lönefrågor förhindras i enlighet med principen om lika lön för likvärdigt arbete, såsom det krävs i artikel 23 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

R. Av halvtidsöversynen av EU:s system med allmänna tullförmåner (GSP)[40] framgår det att handelssystemet GSP+ som kräver att mottagarländerna ratificerar och effektivt genomför vissa angivna internationella konventioner om mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsnormer, hållbar utveckling och god förvaltning avsevärt har påverkat jämställdheten i positiv riktning i dessa länder.

S. Socialt skydd för arbetstagare bör främjas.

T. Arbetet med att ratificera och tillämpa de ILO-konventioner som ILO betecknat som aktuella måste främjas, så att vi gradvis når fram till en allt bättre täckning av de fyra pelarna inom begreppet anständigt arbete (sysselsättning, socialskydd, dialog mellan arbetsmarknadens parter, arbetstagares rättigheter) och där särskild uppmärksamhet ägnats konventionerna om social styrning, som handlar om yrkesinspektioner (konventionerna nr 81 och 129), om anställningspolitik (konvention nr 122) och om trepartssamråd (konvention nr 144).

U. I meddelandet om en förnyad social agenda av den 2 juli 2008 (KOM(2008)0412) uppmanades EU:s medlemsstater till förnyade insatser för att ratificera och tillämpa de ILO-konventioner som av ILO betecknats som aktuella, för att föregå med gott exempel för sina partner i världen.

V. Den effektiva tillämpningen av internationella arbetsnormer i många länder motverkas av att arbetsmarknadsförvaltningen är svag och arbetsmarknadens parter saknar kapacitet.

W. ILO uppskattar i ”Global Employment Trends 2011” att 50,1 procent av alla arbetstagare under 2009, alltså 1,53 miljarder personer, arbetade i otrygga anställningsförhållanden[41] och den finansiella och ekonomiska krisen har bromsat upp och vänt den minskningstrend som dessa anställningsförhållanden visat före 2008.

X. Enligt ILO:s rapport om den sociala tryggheten i världen 2010 har över 50 procent av alla arbetstagare inget socialskydd. Det finns ett förnyat intresse av att bygga ut socialskyddets täckning, samt för främjandet av system för social trygghet.

Allmänna principer

1. Europaparlamentet erinrar om att EU ämnar bli världsledande inom socialpolitiken genom att arbeta för sociala syften överallt i världen. Parlamentet framhåller Europaparlamentets viktiga roll, vilken härrör från Lissabonfördraget och avsevärt ökar parlamentets inflytande.

2. Europaparlamentet erinrar också om att man måste ta hänsyn till den övergripande sociala klausulen i artikel 9 i FEUF när man dryftar unionens politik och målsättningar. I samband med exempelvis artiklarna 46 och 49 i FEUF eller EU:s handelspolitik kan unionen inte bortse från det allmänna intressets krav[42].

3. Europaparlamentet erinrar ytterligare om att artikel 7 i FEUF innefattar krav på samstämmighet i EU:s politik samt på att lagstiftaren måste beakta samtliga EU:s mål och handla i enlighet med principen om tilldelade befogenheter, vilket innebär att man måste nå fram till en korrekt avvägning mellan de olika målen och/eller intressena vid antagandet av en rättsakt med en specifik rättslig grund[43].

4. Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att följa ILO:s kärnkonventioner, framför allt genom att undanröja hinder mot föreningsfriheten och kollektivförhandlingar, vilka skapats genom uppmuntran till falskt egenföretagande eller genom att tvinga enskilda att frångå kollektivavtal.

5. Europaparlamentet uppmanar parterna i frihandelsavtalen att, i enlighet med de skyldigheter som följer av medlemskap i ILO och ILO:s förklaring om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och uppföljningen av denna som antogs vid internationella arbetskonferensens åttiosjätte möte 1998, åta sig att respektera, främja och i sina lagar och förfaranden införa principerna för de grundläggande rättigheterna, nämligen

a) föreningsfrihet och erkännande av rätten till kollektiva förhandlingar,

b) avskaffande av alla former av tvångsarbete eller obligatoriskt arbete,

c) ett faktiskt avskaffande av barnarbete, och

d) avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och förvärvsarbete.

Internationellt samarbete – social allians

6. Europaparlamentet erinrar om att EU runtom i världen ses som en tilldragande och attraktiv partner till följd av sitt unika sätt att förena en dynamisk ekonomi med en social modell.

7. Europaparlamentet framhåller att den europeiska sociala modellen såsom huvudinslag bakom den ekonomiska framgången erbjuder lika möjligheter inom utbildningen och yrkesutbildningen och på arbetsmarknaden, tillsammans med tillgång till sociala tjänster på lika villkor.

8. Europaparlamentet anser att underlåtenhet att iaktta grundläggande internationella sociala normer är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna.

9. Europaparlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med internationella organisationer för att förbättra globaliseringens sociala dimension och då ta den europeiska sociala modellen som rättesnöre.

10. Europaparlamentet betonar vikten av ett konsekvent handlande i socialskyddsfrågor inom och utanför unionen.

11. Europaparlamentet föreslår att det utvecklas en dialog med alla berörda parter där de sociala frågornas vikt betonas och tyngdpunkten vilar vid att pragmatiska och hållbara lösningar genomförs och verkställs i praktiken. Parlamentet betonar i det här sammanhanget att arbetsmarknadens parter måste väckas till ökat medvetande om sina rättigheter och skyldigheter

12. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att förstärka de behöriga internationella institutionernas roll (särskilt ILO, WTO, OECD och FN) samt söka samarbete med dem för att utarbeta, genomföra och främja grundläggande internationella sociala normer och tillhörande sanktioner.

13. Europaparlamentet förespråkar att unionen inte ska ingå handelsavtal med länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna eller de grundläggande arbetsnormerna.

14. Europaparlamentet stöder skapandet av verktyg för att det med partnerländerna upprättas en hållbar dialog som utgår från ömsesidig respekt och strävar efter att utveckla partnerländernas, särskilt utvecklingsländers, egna resurser samt att de omsorgsfullt kan utveckla olika sektorer inom näringslivet.

15. Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att vid förhandlingarna anpassa sin kravnivå till varje partnerlands utvecklingsnivå. Parlamentet föreslår därför att kommissionen upprättar en förteckning över ytterligare normer som ska tillämpas successivt och flexibelt, med hänsyn till den ekonomiska, sociala och miljömässiga situationen i partnerlandet.

16. Europaparlamentet anser att genomförandet av dessa grundläggande normer både i partnerlandet och på europeiskt territorium bör följas upp kontinuerligt av oberoende organ, och om det på grundval av på förhand fastställda kriterier konstateras att de inte tillämpas eller att de överträds, måste detta kunna bestraffas via verkningsfulla och transparenta förfaranden.

17. Europaparlamentet anser att dessa normer måste tillämpas i sin helhet och att varken frizoner eller värdlandsavtal bör kunna användas för att kringgå dem.

18. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med partnerländerna för att bekämpa könsdiskriminering och alla former av våld mot kvinnor och förverkliga jämställdheten både inom och utanför unionen, i enlighet med principerna i millennieutvecklingsmålen och handlingsplanen från Peking. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen och medlemsstaterna att genomföra åtgärder som märkbart befäster kvinnornas rättsliga och sociala ställning för att de bidrag kvinnor kan ge till den ekonomiska och sociala utvecklingen ska kunna komma till sin rätt.

19. Europaparlamentet välkomnar jämställdhetsfrämjandet i utvecklingsländer och -territorier med hjälp av nuvarande och kommande handelsavtal inom ramen för det allmänna systemet med tullförmåner. Parlamentet vill att ratificering och effektivt genomförande av internationella jämställdhetskonventioner ska utgöra förutsättningar för alla avtal om utrikeshandel och ekonomiskt partnerskap.

20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med varandra och med partnerländerna för att skydda utsatta grupper samt att bekämpa, inte bara könsdiskriminering utan också diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. Parlamentet fäster särskild uppmärksamhet vid personer som diskrimineras och missgynnas på flera olika sätt för att de bakomliggande fattigdomsorsakerna ska kunna åtgärdas.

21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i handelsavtal, dialoger med tredjeländer och inom utvecklingssamarbetet prioritera avskaffandet av barnarbete och respekten för barnets rättigheter och noterar att den privata sektorn har en nyckelroll i samband med respekten för barnets rättigheter. Parlamentet anser att åtgärderna mot barnarbete bör innefatta att det skapas anständiga arbeten för vuxna medan det ordnas med lämplig utbildning för barnen och efterlyser dessutom ett europeiskt journummer för barnarbete där medborgare kan anmäla alla företag som använder sig av barnarbete någonstans i världen. Parlamentet anser att detta journummer bör ha begränsad men tillräcklig kapacitet för att kunna offentliggöra en årlig rapport över sina resultat

22. Europaparlamentet betonar att unionens utlägg i samband med utvecklingssamarbets-, associerings- eller stabilitetsavtal och handelsavtal öppnar unika möjligheter att hjälpa partnerländerna med att inrätta fungerande institutioner inom utbildning, yrkesutbildning och på arbetsmarknaden samt ett grundläggande socialt skydd så att den sociala och ekonomiska tryggheten, och följaktligen välståndet, ökar.

23. Europaparlamentet vidhåller att kommissionen och medlemsstaterna inom utvecklingssamarbetet och det externa biståndet bör stödja genomförandet av program för anständigt arbete, vilka återspeglar nationella behov och prioriteringar inom sysselsättnings- och socialpolitiken och bygger på en trepartsöverenskommelse (mellan arbetsgivare, arbetstagare, regeringar). Parlamentet ber ytterligare kommissionen och medlemsstaterna att bättre inlemma social- och sysselsättningspolitiska mål i sektorer som har med ekonomi och handel att göra i samband med utvecklingssamarbetet och det externa biståndet.

24. Europaparlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med partnerländer för att bland deras invånare höja den kompetens som behövs för sysselsättning och nya arbetstillfällen, för att detta ska sporra till stabilitet, välstånd samt utveckling av samhällen med plats för alla och en sund förvaltning, framför allt i grannskapet till EU.

25. Europaparlamentet vill att det ska tillsättas socialattachéer inom den nya utrikestjänsten så att den fungerar effektivare inom socialpolitiken och, framför allt, för att anständigt arbete för alla förverkligas såsom ett centralt mål för politiken.

26. Europaparlamentet påpekar att även om den internationella trenden inom bilaterala handelsavtal gradvis går i riktning mot en ökad acceptans för arbetsnormer och sociala normer i samband med handelsagendor, så innehåller frihandelsavtal fortfarande i allmänhet få hänvisningar till sociala normer. Parlamentet beklagar att EU inte har en enhetlig formulering av en ”social klausul” som kan införas i alla bilaterala handelsavtal. Parlamentet uppmanar EU att i linje med andra internationellt antagna och erkända normer (dvs. ILO:s grundläggande arbetsnormer) lägga till en social klausul i alla sina externa handelsavtal, även i dem som faller inom WTO:s område.

27. Europaparlamentet erinrar om att WTO:s nuvarande praxis bör vara till lika stor nytta för utvecklingsländerna som för de utvecklade länderna.

28. Europaparlamentet erinrar om att konkurrenskraft och socialpolitik måste kopplas till varandra och betonar att det under inga omständigheter kan accepteras att den europeiska sociala modellen försvagas till förmån för konkurrenskraft och förmenta ekonomiska fördelar. Parlamentet framhåller än en gång att den europeiska sociala modellen måste vara ett exempel för skyddet av arbetstagarna i utvecklingsländerna.

Företagens sociala ansvar

29. Europaparlamentet erinrar om att EU har satt som mål både att bli ett kompetenscentrum för företagens sociala ansvar och att främja företagens sociala ansvar i sin externa politik. Parlamentet uttrycker sin erkänsla för kommissionens ansträngningar att främja bästa praxis i fråga om det sociala ansvaret bland europeiska företag som är verksamma utomlands, men betonar att den bör ta större hänsyn till betydelsen av certifieringar och märkningar som visar att företag följer principerna om företagens sociala ansvar.

30. Europaparlamentet anser att företagens sociala ansvar är ett exempel på meningsfullt och icke-bindande engagemang från de multinationella företagens sida. Parlamentet rekommenderar ett målinriktat stöd till detta ansvar, bland annat genom standarden ISO 26000, FN:s Global Compact eller OECD:s riktlinjer för multinationella företag samt genom att företagens sociala ansvar kopplas till bredare initiativ för främjande av anständigt arbete inom en sektor, i lokalsamhällen, på lands- eller regionnivå, såsom ILO:s program ”Better Work” och ”SCORE”, under medverkan av arbetstagare, arbetsgivare, myndigheter och andra berörda parter.

31. Europaparlamentet understryker eftertryckligen att det på EU-nivå inte bör antas något direktiv om företagens sociala ansvar och om respekten för detta ansvar.

32. Europaparlamentet anser att kommissionen i sitt kommande meddelande om internationaliseringen av små och medelstora företags verksamhet bör föreslå åtgärder som gör det möjligt att stödja och främja initiativ från de små och medelstora företagen i fråga om företagens sociala ansvar med respekt för principen om att ”tänka småskaligt först” och med hänsyn till deras särdrag.

33. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att eftersträva en förstärkning av den aktuella uppdaterade versionen av OECD:s riktlinjer för multinationella företag och då hålla fast vid och förbättra deras tillämpning i ”särskilda situationer” samt införa bästa praxis för de ”nationella kontaktpunkterna”, bland annat en översikt av hur Europeiska unionen genom Europeiska utrikestjänstens delegationer bättre kan fullgöra sina skyldigheter med avseende på nationella kontaktpunkter.

34. Europaparlamentet påpekar att företagens sociala ansvar bör befatta sig med nya frågor, såsom arbetets uppläggning, lika möjligheter och social integrering, åtgärder mot diskriminering samt utveckling av livslång utbildning och yrkesutbildning. Parlamentet betonar att företagens sociala ansvar bör omfatta sådant som arbetets kvalitet, lika lön och karriärmöjligheter samt främjande av innovativa projekt för att stödja övergången till en hållbar ekonomi.

35. Europaparlamentet anhåller om att kommissionen och medlemsstaterna ska uppmana företag med säte i EU att respektera de mänskliga rättigheterna, bland dem också de ekonomiska och sociala rättigheterna, samt miljön i all verksamhet runtom i världen, framför allt den verksamhet som bedrivs av deras dotterbolag och andra anknutna juridiska enheter.

36. Europaparlamentet betonar att det bör anses som lika viktigt att EU-företag i tredjeländer följer strikta miljönormer, som att de följer bestämmelserna om arbetstagarnas rättigheter, eftersom skador på miljön nästan alltid också medför risker för arbetstagarnas hälsa och förstör jordbruksområden, fiskevatten och andra ekonomiska resurser och således berövar många människor deras utkomstmöjligheter.

37. Europaparlamentet betonar att de europeiska företagen, deras dotterbolag och deras underleverantörer på grund av sin tyngd i den internationella handeln spelar en mycket viktig roll för att främja och sprida de sociala normerna och arbetsnormerna i världen, och att deras uppträdande därför bör överensstämma med europeiska värderingar och internationellt erkända normer. Parlamentet anser det rimligt att europeiska företag som flyttar ut sin produktion till länder med mindre stränga sociala krav kan ställas till svars, även inför europeiska domstolar, för eventuella skador och negativa externa effekter som drabbar lokalbefolkningen.

38. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ändra sitt förslag till förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2010/0383 (COD)), så att en kärande kan stämma ett dotterbolag med säte i ett tredjeland, tillsammans med det europeiska moderbolaget, samt genom att skapa ytterligare behörighetsregler.

39. Europaparlamentet ber kommissionen att arbeta för att företagens sociala ansvar beaktas i handelspolitiken på multilateral nivå, både i de internationella forum som stöder företagens sociala ansvar, särskilt OECD och ILO, och inom ramen för WTO och utvecklingen efter Doha-rundan.

40. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i de frihandelsavtal och investeringsavtal som den förhandlar om med tredjeländer systematiskt inkludera ett avsnitt om hållbar utveckling med en rättsligt bindande klausul om företagens sociala ansvar.

41. Europaparlamentet föreslår att denna klausul om företagens sociala ansvar ska innehålla krav på att respektera ILO:s åtta kärnkonventioner och fyra prioriterade konventioner, och därutöver incitament för företagen att göra åtaganden om socialt ansvar samt ett aktsamhetskrav, det vill säga ett krav på att företag och koncerner ska vidta förebyggande åtgärder för att kartlägga och förebygga alla kränkningar av mänskliga och miljömässiga rättigheter samt korruption och skatteflykt, även inom sina dotterbolag och distributionskedjor, det vill säga inom sin inflytandesfär.

Arbetstagarnas rättigheter och arbetsförhållandena

42. Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater att respektera och främja ILO:s grundläggande arbetsnormer, följa de avtal som hittills ingåtts på det sociala området och att tillämpa principerna om arbetstagarnas rättigheter i dessa rent praktiskt.

43. Europaparlamentet betonar att upprepade överträdelser av de grundläggande arbetsnormerna har rapporterats i flera länder med GSP+-status, men att detta dock inte lett till att förmånerna avskaffats. Parlamentet anser att EU:s strävan att globalt främja socialpolitik och grundläggande arbetsnormer urholkats av att de villkor som uppställts inte tillämpats och att detta strider mot principen om att åstadkomma konsekvens i politiken.

44. Europaparlamentet välkomnar ILO:s övervakningssystem för internationella arbetsnormer som är unikt på internationell nivå och som bidrar till att garantera att länderna genomför de konventioner som de ratificerar. Parlamentet betonar vikten av att ILO hjälper länderna genom dialog mellan arbetsmarknadens parter och tekniskt bistånd när problem uppstår.

45. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja ett närmare samarbete mellan WTO och ILO för att ILO ska kunna inkomma med expertrapporter till WTO vid handelstvister, så att arbetsnormerna och principen om anständigt arbete blir ett inslag i all verksamhet som bedrivs av WTO och den sociala utvecklingen inte ställs på spel.

46. Europaparlamentet anser att unionspolitiken bör inrikta sig såväl på enskilda personer som på institutioner i fråga om humankapitalets utveckling och arbetsmarknadens reformer.

47. Europaparlamentet uttrycker oro över hur somliga tredjeländer använder leveranssätt 4‑processen för sin handelsverksamhet och uppmanar i stället kommissionen och medlemsstaterna att sträva efter att ge den internationella migrationen en sådan struktur att utnyttjande och kunskapsflykt kan undvikas.

48. Europaparlamentet stöder initiativ som bidrar till att dialogen och samarbetet mellan arbetsmarknadens parter utvecklas i partnerländerna och över nationsgränserna och ber kommissionen att vidareutveckla de nuvarande programmen, med tyngdpunkten lagd på program som syftar till att öka arbetsmarknadens parters institutionella kapacitet för att utforma och genomföra politiken.

49. Europaparlamentet förordar ett undantagslöst genomförande av såväl föreningsfriheten för fackföreningar som rätten till kollektivförhandlingar för att villkoren för anständigt arbete ska kunna genomdrivas, förbättras och försvaras.

50. Europaparlamentet erinrar om EU:s riktlinjer för olika människorättsfrågor och framhåller att de utgör en stark politisk signal om att unionen prioriterar sådana frågor. Parlamentet uppmanar därför rådet att anta liknande riktlinjer utgående från ILO:s åtta kärnkonventioner, för att dessa riktlinjer sedan ska kunna användas som ett pragmatiskt redskap med vars hjälp EU bättre kan föra fram sin externa socialpolitik. Parlamentet upprepar att respekten för internationell lagstiftning om de mänskliga rättigheterna kvarstår som en bindande skyldighet för alla företag enligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

51. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att proaktivt hantera de sociala konsekvenserna av de anpassningar och den omstrukturering som är förknippade med globaliseringen.

Globalt ekonomiskt styre

52. Europaparlamentet välkomnar att G20 håller möten på socialministernivå och uppmanar kommissionen att aktivt delta i dem. Parlamentet beklagar att uppföljningen på EU-nivå fortfarande överlag är otillfredsställande.

53. Europaparlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att ta med sysselsättnings-, social- och miljöpolitiken, och även jämställdhetsfrågor, i alla förhandlingar om globalt ekonomiskt styre och makroekonomiska dialoger.

54. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra till gott styre på det finansiella området, skatteområdet och inom rättsväsendet, som ett sätt att stärka globaliseringens sociala dimension.

55. Europaparlamentet ber kommissionen att utfärda en rekommendation till EU:s medlemsstater om genomförande och ratificering av sådana ILO‑konventioner om förbättring av arbetstagarnas rättigheter och arbetsförhållandena som av ILO anses som aktuella, både i unionen och partnerländerna, varvid syftet ska vara att uppnå en rättvis globalisering med plats för alla genom att den externa dimensionen av medlemsstaternas ekonomiska politik och socialpolitik görs mera konsekvent. Parlamentet uppmanar kommissionen med tanke på detta att uppmuntra medlemsstaterna till regelbundna översyner av vilka konsekvenser deras ekonomiska politik, finanspolitik och handelspolitik för med sig.

56. Europaparlamentet anser att den rikliga floran av internationella tillsynsorgan skapar akuta konsekvens- och effektivitetsproblem för den internationella rättsordningen, särskilt när det gäller skyddet av arbetstagarnas rättigheter och de grundläggande rättigheterna.

57. Europaparlamentet föreslår att omdefinieringen av globalt styre bör syfta till större integration av tillsynsorgan i FN:s rättsordning och större respekt för de principer som omfattas av FN:s specialorgan, särskilt ILO och WHO.

o o

58. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till medlemsstaternas regeringar och parlament.

[1] http://www2.ohchr.org/english/law/
[2] http://www.business-humanrights.org/SpecialRepPortal/Home/Protect-Respect-Remedy-Framework
[3] http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/SV/foraff/111871.pdf
[4] http://www.business-humanrights.org/SpecialRepPortal/Home/Protect-Respect-Remedy-Framework
[5] http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Html/163.htm
[6] http://www.coe.int/t/dg3/migration/documentation/Default_conv_en.asp
[7] http://www.ilo.org/ilolex/english/convdisp1.htm
[8] http://www.ilo.org/ilolex/english/convdisp1.htm
[9] http://www.ilo.org/jobspact/about/lang--en/index.htm
[10] http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/@dgreports/@cabinet/documents/publication/wcms_099766.pdf
[11] http://www.wto.org/english/thewto_e/minist_e/min01_e/mindecl_e.htm
[12] WTO: GATS, Article 1(2)(d) = MODE 4.
[13] Genève, ILO 2004; http://www.ilo.0rg/fairglobalization/report/lang--en/index.htm
[14] http://www.pittsburghsummit.gov/mediacenter/129639.htm
[15] http://www.oecd.org/document/33/0,3746,en_2649_34889_44086753_1_1_1_1,00.html
[16] EUT L 48, 22.2.2008, s. 82.
[17] EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.
[18] EGT C 320, 28.10.1996, s. 261.
[19] EUT C 290 E, 29.11.2006, s. 107.
[20] EGT C 112 E, 9.5.2002, s. 326.
[21] EUT C 102 E, 24.4.2008, s. 321.
[22] EUT C 280 E, 18.11.2006, s. 65.
[23] EUT C 157 E, 6.7. 2006, s. 84.
[24] EUT C 303 E, 13.12.2006, s. 865.
[25] EUT C 102 E, 24.4.2008, s. 128.
[26] EUT C 187 E, 7.8.2003, s. 180.
[27] EGT C 104, 14.4.1999, s.176.
[28] EUT C 301 E, 13.12.2007, s. 45.
[29] Antagna texter, P7_TA(2010)0446.
[30] EUT C 273 E, 14.11.2003, s. 305.
[31] EUT C 102 E, 24.4.2008, s. 301.
[32] EUT C 323 E, 18.12.2008, s. 361.
[33] Rådets slutsatser av den 14 juni 2010 om barnarbete, 10937/1/2010.
[34] Rådets slutsatser av den 16 september 2010, EUCO 21/1/10 rev 1.
[35] http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/2010/non-financial_reporting_en.htm
[36] EUT L 211, 6.8.2008.
[37] http://ec.europa.eu/development/icenter/repository/second_revision_cotonou_agreement_20100311.pdf
[38] http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=691
[39] WTO: Artikel I.2 d i GATS-avtalet = Mode 4 (leveranssätt 4).
[40] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2010/may/tradoc_146196.pdf
[41] Otrygga anställningsförhållanden: sammanfattande benämning på egenföretagare och oavlönade arbetare inom familjen. Indikatorn på otrygga anställningsförhållanden är en av de officiella sysselsättningsindikatorerna inom millennieutvecklingsmålen, mål 1: Utrota extrem fattigdom och hunger.
[42] Europaparlamentets rättstjänsts yttrande om räckvidden för artikel 9 i FEUF (övergripande socialt stadgande), inbegärt av sysselsättningsutskottets ordförande (SJ-00004/10), punkt 15.
[43] Ovan citerade verk, punkt 8.

Socialpolitikens externa dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer.

Fastän Lissabonstrategin fäste och Europa 2020-strategin fäster större avseende vid socialpolitiken än vad som någonsin tidigare varit fallet, fortsätter dock konkurrenskraften och de ekonomiska faktorerna att träda i förgrunden jämfört med de sociala frågorna.

Grundläggande arbetsnormer ingår i de åtta ILO-konventionerna som lägger tyngdpunkten vid föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete och obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning och avskaffande av barnarbete. Det framgår klart, inte bara av dessa konventioner utan också av rapporten från Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, att den snäva inriktningen på marknaderna måste läggas om till förmån för ett hänsynstagande till människors intresse ur ett bredare perspektiv betraktat, vilket innebär att tyngdpunkten måste vila vid att arbetstagarnas rättigheter ska skyddas och arbetslagstiftningen ha sista ordet. Om EU ska förhandla med tredjeländer måste dessa respektera allt det ovansagda. Detta är ett oeftergivligt villkor för att det ska kunna förhandlas med tredjeländer. Handelspolitiken kan inte bortse från eventuella försummelser vid efterlevnaden av arbetstagarnas rättigheter och därför kan samhällsutvecklingen fortsätta endast efter det att sådana brister avhjälpts.

Genom att fastställa arbetsnormer arbetar EU till stöd för att män och kvinnor ska kunna få anständigt och produktivt arbete under villkor av frihet, jämställdhet, säkerhet och människovärde. Mot bakgrund av dagens globalisering är internationella arbetsnormer själva grunden för att världsekonomins tillväxt ska kunna bli till nytta för alla.

Internationella arbetsnormer bör först och främst garantera att människor kan utvecklas som människor. Människor är inga varor som man förhandlar om priset på. Arbetet ingår som en del av vårt vardagsliv och är avgörande för den enskildes människovärde, välfärd och utveckling. Här har vi de värden som bör vara huvudmålen för den ekonomiska utvecklingen. Internationella arbetsnormer används därefter för att den ekonomiska utvecklingen verkligen ska fortsätta att starkt inrikta sig på att förbättra människans liv och människovärde och inte på att fastställa arbetsförhållanden och arbetstagarnas rättigheter.

Då vi bedömer situationen i sådana länder som det är någon mening att förhandla med måste vi utgå från EU:s socialpolitik och från de garantier som ingår i EU:s sociala stadga. EU:s socialpolitik gentemot tredjeländer måste vara konsekvent, pragmatisk, enig och professionell. Förhållandet till ILO och WTO spelar en väsentlig roll i detta sammanhang och borde vara mera balanserat. Det paradoxala är att ju större inflytande EU har över ILO‑konventionerna, desto mindre ratificeras dessa konventioner. I fråga om WTO måste kopplingen mellan handelsförhandlingar och sociala normer stärkas.

Vid sekelskiftet lade EU om sin strategi för socialpolitikens externa dimension från ett hårt till ett mjukt tillvägagångssätt, vilket innebar att unionen, efter att ha inriktat sig på att koppla sociala normer till handelsavtal nu kom att inrikta sig mera på internationellt samarbete och internationell dialog.

EU använder olika sorters redskap för genomförandet av socialpolitik i tredjeländer. Det handlar då om hårda instrument, mjuka instrument och finansieringsinstrument. Att dessa instrument används bevisar att EU förväntar sig ett visst slags beteende som ett resultat av förbindelserna med sina handelspartner. Stötestenen är dock hur dessa instrument genomförs i partnerländerna och hur genomförandet övervakas. Därför måste EU absolut fästa större avseende vid genomförandet av dem samt vid att detta genomförande övervakas. Detta gäller särskilt för ILO-konventionerna samt för principerna om företagens sociala ansvar. Ofta är det de enskilda ländernas rättsordning som lägger hinder i vägen för detta, men bristande politisk vilja och ekonomiska påtryckningar på hemmaplan spelar också en roll. Ytterligare en viktig faktor är att arbetstagarna inte känner till sina rättigheter.

EU:s val av instrument för att utöva påverkan på olika länder betingas av ländernas geografiska läge, deras förbindelser med EU och, framför allt, av hur långt man kommit med förhandlingarna om deras eventuella anslutning till EU. Till detta kommer ännu sådana faktorer som landets ekonomiska situation och dess ställning i den globala konkurrensen. Det är ju så, att ju närmare EU ett land är beläget, desto närmare ekonomiska och politiska förbindelser har det med EU och desto större inflytande har EU på landet.

EU använder sig alltmer av mjuka instrument. De inriktar sig huvudsakligen på dialog och rekommendationer (företagens sociala ansvar, agendan för anständigt arbete) och därför har de ingen normativ karaktär. De vill få till stånd att ett land ska ändra sitt beteende utgående från att landet överväger vilka alternativ som står till buds för det. De hårda instrumenten, såsom unionslagstiftningen och andra regler (frihandelsavtal, ILO-konventioner, WTO:s handelspolitik) har juridiska konsekvenser och länderna kan straffas om de bryter mot dem. Därför är det ibland betänkligt att de används. Finansieringsinstrumenten omfattar däremot bidrag, tekniskt stöd och fonder, såsom fonden för anpassning till globaliseringens effekter, med vilkas hjälp man kan utverka önskat beteende. Det tekniska stödet ges till exempel till länder som förbereder sig inför en EU-anslutning och har formen av stöd till dem för att de ska kunna anpassa sin lagstiftning till europeiska normer, bland annat genom olika utbildningsprogram (Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen).

Inom området utländska investeringar håller Kina och övriga framväxande ekonomier i Asien på att bli allt viktigare aktörer. Detta är likväl förenat med en risk för att dessa länder och deras företag kommer att exportera sänkta arbetsnormer. Vi kan inte tillåta att tredjeländer som vill ingå handelsavtal med EU struntar i de regler som är bindande för EU.

EU måste hålla ett öga på processer av det slag som avses med Mode 4. Det innebär att internationella företag får anlita egna anställda utomlands där de bedriver verksamhet och begränsar på så sätt värdlandets anställdas rättigheter. Sådant här gynnar i själva verket social dumping, som EU skarpt motsätter sig. Därför kan varken Mode 4 eller liknande företeelser accepteras vid några avtalsförhandlingar.

EU har gott rykte inom den internationella dialogen om socialfrågor. Här anses EU som en lyhörd partner som man har förtroende för. Det här måste vi använda för att ännu mer vittgående mål som fastställts av EU ska kunna uppnås. Ett av dem är att bygga upp ett konsekvent, helhetsbetonat och professionellt tillvägagångssätt för EU i frågor som berör socialpolitikens externa dimension. Huvudrollen spelas här av samordning, dels inom Europaparlamentet, men dels också inom kommissionen och den nyinrättade utrikestjänsten.

Nästa steg bör bestå i att det inrättas en social allians, där och genom vilken EU skulle kunna sprida strikta arbetsnormer. Kina är ett typexempel på ett land som snabbt håller på att bli en väsentlig aktör i Asien. Landets betydelse ökar, men begreppsområdet arbetsnormer har fortfarande en rätt negativ klang i kinesiska öron. Trots detta finns det inget skäl att inte dra nytta av de historiskt sett goda relationerna med Kina eller att inte inrätta en social allians med Kina. Likaså bör det tidigare nämnda samarbetet med icke-statliga organisationer såsom ILO och WTO förbättras. Här behövs det balans så att inte de nära banden mellan ILO och EU leder till att ILO kommer att uppfattas som bara ett verktyg för EU. En starkare anknytning mellan handelsförhandlingar och sociala normer inom ramen för WTO har redan tidigare förts på tal.

Sociala normer genomförs huvudsakligen av internationella företag. Därför måste vi absolut få en klar och otvetydig definition av begreppet företagens sociala ansvar, så att det blir slut på den begreppsförvirring som råder i dag och så att det fastställs både minimikrav för företagens sociala ansvar och ett sätt att övervaka att de uppfylls.

Företag och organisationer grundas huvudsakligen för att de ska eftersträva ett snävt avgränsat intresse, nämligen att gå med vinst. De är allt mindre villiga att följa nationell och internationell lagstiftning och sina avtalsenliga förpliktelser. De utnyttjar maximalt ställen där skatterna är lägst, arbetskraften billigast och lagstiftningen till skydd för miljön och de mest utsatta arbetstagarna som mest släpphänt. Multinationella företag dirigerar ofta de regeringar som är intresserade av den verksamhet företagen bedriver på deras territorium. Antalet så kallade osäkra arbetstillfällen, alltså arbetstillfällen där varken anställningstryggheten eller löneförmånerna är tillräckliga, växer hela tiden.

Det går inte att lagstiftningsvägen tvinga företagen att handla mot sina intressen och dela det lokala och regionala ansvaret samt företagsansvaret för hur deras beslut påverkar dem som berörs av dem, och detta gäller framför allt på de platser där företagen bedriver sin verksamhet. Detta innebär att situationen radikalt förändrats jämfört med vad den var innan globaliseringen kom i gång. På den tiden var företag som i flera årtionden bedrivit verksamhet i någon region skyldiga att ta ansvaret för situationen och utvecklingen där.

Företagens sociala ansvar är ett begrepp som använts sedan sjuttiotalet. Somliga definierar det som att företagen på frivillig grund integrerar sociala och miljömässiga hänsyn i sin affärsverksamhet och i sin samverkan med olika aktörer.

De multinationella företagen har kommit fram till att om de tar på sig en del av de kostnader som staten avsagt sig ansvaret för, då kommer de att få en starkare ställning i samhället och följaktligen gå med bättre vinst. I somliga länder rättar företagen till sociala orättvisor om staten inte gör det. Företagen byggde upp sin politik för socialt ansvar under en tid av ekonomisk tillväxt. Men kommer inte detta att bli annorlunda nu, när vi lever i ekonomiskt sämre tider?

Europeiska fackliga samorganisationen och den internationella fackföreningsrörelsen tar avstånd från företagens sociala ansvar om det används eller missbrukas endast för PR, reklam och marknadsföring. De accepterar företagens sociala ansvar om det bidrar till hållbar tillväxt, om det inte kringgår dialogen med de anställda och om det inte ses som ett alternativ till arbetslagstiftning och kollektiva förhandlingar.

Om ett företag ska anses som ansvarsmedvetet inför offentligheten, då måste det börja med att inom sig självt tillämpa högt ställda normer och först därefter tillämpa dem i relation till omvärlden, gentemot de parter som berörs av det.

Detta innebär att främja och respektera anständiga anställningsförhållanden, uppmuntra delaktighet från de anställdas sida genom samråd och information och genom kollektivförhandlingar, utveckla de anställdas yrkesfärdigheter och livslånga lärande, följa normerna för arbetarskydd, främja jämställdheten, skapa en omgivning där arbetsmarknadens parter kan föregripa och hantera förändringarna på arbetsmarknaden, bland annat strukturomvandlingen, förbättra arbetets kvalitet samt integrera och skydda utsatta grupper av arbetstagare, såsom ungdomar, äldre personer, funktionshindrade och invandrare.

Det betänkliga med företagens sociala ansvar är att det fortfarande handlar om ett frivilligt initiativ och att man därför befarar att det kan saknas objektiva och konsekventa kriterier med insyn för de anställda, konsumenterna och andra berörda parter, utgående från vilka det skulle gå att mäta hur ett företag skött sig i fråga om sitt sociala ansvar.

En annan fråga som kan diskuteras på tal om företagens sociala ansvar handlar om att det kan bli ett slags mjuk lagstiftning. Om statsmakterna inte längre vill ta sitt ansvar för att bevara den europeiska sociala modellen, då är det risk för att såväl arbetslagstiftningen som socialtrygghetssystemen och socialtjänsterna kan komma att privatiseras. Det går inte att slå vakt om dem med hjälp av ett frivilligt initiativ som företagens sociala ansvar, som det inte går att juridiskt framtvinga efterlevnaden av.

Dessutom råder det risk för feltolkningar samt för att institutionaliserade företeelser såsom socialt partnerskap, dialogen mellan arbetsmarknadens parter, de anställdas medverkan och fackföreningarnas rättigheter ersätts med någonting som är frivilligt och icke-bindande.

Den globala konkurrensen får företagen att expandera till nya marknader. Detta ställer krav på omfattande investeringar. Följden blir att finansvärlden kommer in i företagens värld och påverkar deras beslutsfattande för att de genom aktieaffärer ska göra snabba vinster, helst omedelbart och genom spekulation.

Den internationella finansvärlden och de internationella institutionerna och investerarna håller alltså på att få ett slags kontrollfunktion över företagens ekonomiska verksamhet. Finansmarknaden är på väg att bli en marknad för kontroll över företagen.

Den här frågan har också tagits upp av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) som utarbetat det slutgiltiga förslaget till vad som kallas ISO 26 000, en standard som bör ha ratificerats av medlemsstaterna vid utgången av 2010. Texten sammanställdes av regeringar, arbetstagarnas företrädare (facket), näringslivet, företrädare för konsumenter och kunder, icke-statliga organisationer, tjänster och forskningsorganisationer, den akademiska världen och många andra. Dessa sakkunniga stammar från över 90 länder och 40 internationella eller regionala organisationer. Vissa av dem försökte ge texten en annorlunda karaktär än den mycket tekniska utformning som ISO:s standarder brukar ha.

Den här standarden är avsedd som vägledning för användarna och är varken avsedd eller lämplig för certifieringsändamål. Om någon skulle erbjuda certifiering enligt ISO 26 000 eller påstå sig vara certifierad enligt den, då vore detta en oriktig tolkning av syftet och ändamålet med denna internationella standard.

I framtiden är det viktigt att Europaparlamentet går samman med internationella och europeiska fackföreningar och för fram egna positiva och brådskande rekommendationer som en del av initiativet.

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar
(2010/2205(INI))

Föredragande: Catherine Grèze

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1. Europaparlamentet understryker att efterlevnaden av de grundläggande arbetsnormerna, Internationella arbetsorganisationens (ILO) agenda för anständigt arbete, OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s initiativ Global Compact (företagens världsomspännande pakt) kan ha en positiv inverkan på ett lands ekonomi genom att garantera sociopolitisk stabilitet och höja kompetensen hos landets arbetskraft. Parlamentet anser i detta sammanhang att införandet av en social klausul i WTO:s avtal är ytterst viktigt eftersom arbetsnormer är nödvändiga för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås och för att de fattiga ländernas egen utveckling ska kunna främjas. Parlamentet konstaterar att de sociala bestämmelserna i EU:s förmånshandelsavtal presenteras som uppnåbara mål snarare än tvingande rättsliga åtaganden, då det inte finns några bestämmelser om faktiska verkställighetsmekanismer. Parlamentet understryker därför vikten av att konkreta åtgärder vidtas för att kunna garantera att de sociala bestämmelserna i EU:s förmånshandelsavtal genomförs och att de på lämpligt sätt övervakas, ses över och verkställs.

2. Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att utöva påtryckningar på europeiska företag som är etablerade i utvecklingsländer att föregå med gott exempel när det gäller socialt ansvar och främjande av anständigt arbete.

3. Europaparlamentet understryker att upprepade överträdelser av de grundläggande arbetsnormerna har rapporterats i flera länder med GSP+-status, men att detta inte lett till upphävande av förmånerna. Parlamentet anser att den bristande tillämpningen av villkorlighet underminerar EU:s ambition att främja socialpolitiken och de grundläggande arbetsnormerna globalt och strider mot principen om konsekvens i utvecklingspolitiken.

4. Europaparlamentet uppmärksammar på att även om den internationella trenden när det gäller bilaterala handelsavtal går mot en ökad acceptans för arbetsnormer och sociala normer i samband med handelsagendor, så innehåller frihandelsavtal i allmänhet få hänvisningar till sociala normer. Europaparlamentet beklagar att EU inte har en enhetlig formel för en ”social klausul” som kan införas i alla bilaterala handelsavtal. Parlamentet uppmanar EU att i linje med andra internationellt antagna och erkända normer (dvs. ILO:s grundläggande arbetsnormer) lägga till en social klausul i alla sina externa handelsavtal, även i dem som faller inom WTO:s område.

5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja initiativ som har till syfte att främja produktiv sysselsättning, investering i mänskliga resurser, omfördelningsmekanismer, socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, social dialog och en effektiv tillämpning av rättigheterna i arbetslivet.

6. Europaparlamentet uppmanar parterna i frihandelsavtalen att fortsätta att erkänna att full och produktiv sysselsättning och anständiga arbetsvillkor för alla är centrala element i en hållbar utveckling för alla länder och ett prioriterat mål för internationellt samarbete, och att främja utvecklingen av internationell handel på ett sätt som leder till full och produktiv sysselsättning och anständiga arbetsvillkor för alla i enlighet med ministerförklaringen 2006 från FN:s ekonomiska och sociala råd om full sysselsättning och anständiga arbetsvillkor.

7. Europaparlamentet uppmanar parterna i frihandelsavtalen att, i enlighet med de skyldigheter som följer av medlemskap i ILO och ILO:s förklaring om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och uppföljningen av denna som antogs vid internationella arbetskonferensens åttiosjätte möte 1998, åta sig att respektera, främja och i sina lagar och förfaranden införa principerna för de grundläggande rättigheterna, nämligen

a) föreningsfrihet och erkännande av rätten till kollektiva förhandlingar,

b) avskaffande av alla former av tvångsarbete eller obligatoriskt arbete,

c) ett faktiskt avskaffande av barnarbete, och

d) avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och förvärvsarbete.

8. Europaparlamentet konstaterar att det är upp till enskilda länder och medlemsstater att underteckna ILO:s konventioner, men beklagar bristerna i genomförandet och tillämpningen av de sociala normerna, särskilt vad gäller ILO-konventionerna och principerna om företagens sociala ansvar, i vissa av EU:s partnerländer. Parlamentet uppmuntrar därför EU att vidta åtgärder för att säkra ett effektivt genomförande av sociala normer. Parlamentet understryker att ILO tillåter handelssanktioner mot länder som inte uppfyller sina internationella åtaganden. Parlamentet uppmanar EU att följa en strategi som grundar sig på incitament och sanktioner i samband med bilaterala och regionala avtal så att man kan se till att de sociala bestämmelserna i EU:s förmånshandelsavtal tillämpas på ett effektivt sätt. Parlamentet understryker att GSP och GSP+ måste övervakas på ett enhetligt sätt och att övervakningsprocessen måste bli mer öppen.

9. Europaparlamentet välkomnar ILO:s övervakningssystem för internationella arbetsnormer som är unikt på internationell nivå och som bidrar till att garantera att länderna genomför de konventioner som de ratificerar. Parlamentet betonar vikten av att ILO hjälper länderna genom social dialog och tekniskt bistånd när problem uppstår.

10. Europaparlamentet uppmärksammar att EU redan har åtagit sig att främja anständigt arbete och bekämpa exploatering, framför allt i sina handelsavtal, men att EU samtidigt underlåter att tillämpa den villkorlighet som finns införd i många av de bilaterala och regionala frihandelsavtalen. Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang EU att integrera socialpolitiken med Europeiska utrikestjänsten och garantera ratificeringen och genomförandet av de grundläggande arbetsnormerna, samt undvika undantag från de generella bestämmelserna i exempelvis de industriella frizonerna för bearbetning på export, eftersom sådana undantag medför risk för en s.k. kapplöpning mot botten, och därmed underminerar vissa sociala normer.

11. Europaparlamentet vidhåller att handelsförhandlingar som förs inom WTO inte får äventyra den sociala utvecklingen. Parlamentet hävdar återigen att ILO bör tillåtas inkomma med expertrapporter till WTO vid handelstvister.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra till gott styre på det finansiella området, skatteområdet och inom rättsväsendet, som ett sätt att stärka globaliseringens sociala dimension.

13. Europaparlamentet påminner om att företagens sociala ansvar är ett koncept som innebär att företag på frivillig basis införlivar sociala och miljömässiga hänsyn i sin verksamhetsstrategi. Europaparlamentet konstaterar att genomförandet av metoderna för företagens sociala ansvar kan återupprätta förtroendet för näringslivet, vilket är nödvändigt för Europas sociala marknadsekonomi. Europaparlamentet konstaterar emellertid att den heterogena karaktären hos konceptet företagens sociala ansvar, som lett till att olika företag har tagit fram olika normer för social redovisning, revision och rapportering, väcker frågan om jämförbarhet. Parlamentet erkänner de insatser som EU har gjort för att ta fram mer allmänna riktlinjer för att definiera och tillämpa företagens sociala ansvar, men poängterar samtidigt att konceptets skilda former och heterogena karaktär fortfarande kvarstår. Parlamentet uppmanar EU att vidta konkreta åtgärder i internationella forum för att avskaffa den helt frivilliga karaktären hos konceptet företagens sociala ansvar och fastställa tydliga juridiska skyldigheter för företagen i fråga om mänskliga rättigheter och grundläggande arbetsnormer jämte effektiva sätt att ställa dem till svars vid brott mot bestämmelserna. Parlamentet anser exempelvis att när medlemsstater uppmanas av multinationella företag att lämna investeringsgarantier bör dessa garantier vara bundna till tillämpningen av de officiella riktlinjerna för företagens sociala ansvar.

14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utforma ett proaktivt förhållningssätt när det gäller hanteringen av de sociala konsekvenserna av de anpassningar och den omstrukturering som är förknippade med globaliseringen.

15. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja ILO:s grundläggande konventioner på ett mer proaktivt sätt och inrätta ett europeiskt journummer för barnarbete där medborgare kan anmäla europeiska företag som använder sig av barnarbete någonstans i världen. Ansvariga för detta journummer bör ha begränsad men tillräcklig möjlighet till efterforskning för att kunna a) publicera en årlig rapport över sina resultat, och b) hjälpa europeiska företag att få bort barnarbete från deras leverantörskedja.

16. Europaparlamentet uppmanar EU att vidta lämpliga åtgärder på internationell nivå för att bekämpa den sociala dumpning som företag ägnar sig åt i vissa länder, både inom EU och i tredjeländer som EU betalar utvecklingsstöd till.

17. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att hitta en god jämvikt mellan att å ena sidan främja industrins konkurrenskraft och å andra sidan hantera företagens inverkan på miljön och på samhället. Parlamentet välkomnar kommissionens initiativ att införliva företagens sociala ansvar i Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar
(2010/2205(INI))

Föredragande: Tokia Saïfi

FÖRSLAG

Utskottet för internationell handel uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1. Europaparlamentet erinrar om att EU har satt som mål både att bli ett kompetenscentrum för företagens sociala ansvar och att främja företagens sociala ansvar i sin externa politik. Parlamentet uppskattar kommissionens ansträngningar att främja bästa praxis i fråga om det sociala ansvaret bland europeiska företag som är verksamma utomlands, men understryker att den bör ta större hänsyn till betydelsen av certifieringar och märkningar som visar att företag följer principerna om företagens sociala ansvar.

2. Europaparlamentet anser att underlåtenhet att iaktta grundläggande internationella sociala normer är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna.

3. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att förstärka de behöriga internationella institutionernas roll (särskilt ILO, WTO, OECD och FN) samt deras samarbete för att utarbeta, genomföra och främja grundläggande internationella sociala normer och tillhörande sanktioner.

4. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i de frihandelsavtal och investeringsavtal som den förhandlar om med tredjeländer systematiskt inkludera ett avsnitt om hållbar utveckling med en rättsligt bindande klausul om företagens sociala ansvar.

5. Europaparlamentet föreslår att denna klausul om företagens sociala ansvar ska innehålla krav på att respektera ILO:s åtta grundläggande och fyra prioriterade konventioner, och därutöver incitament för företagen att göra åtaganden om socialt ansvar samt ett aktsamhetskrav, det vill säga ett krav på att företag och koncerner ska vidta förebyggande åtgärder för att kartlägga och förebygga alla kränkningar av mänskliga och miljömässiga rättigheter samt korruption och skatteflykt, även inom sina dotterbolag och distributionskedjor, det vill säga inom sin inflytandesfär.

6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid förhandlingarna anpassa sin kravnivå till varje partnerlands utvecklingsnivå. Parlamentet föreslår därför att kommissionen upprättar en förteckning över ytterligare normer som ska tillämpas successivt och flexibelt, med hänsyn till den ekonomiska, sociala och miljömässiga situationen i partnerlandet.

7. Europaparlamentet anser att både i partnerlandet och på europeiskt territorium bör genomförandet av dessa grundläggande normer följas upp kontinuerligt av oberoende organ, och om de inte tillämpas eller om de överträds, på grundval av på förhand fastställda kriterier, måste detta kunna bestraffas via verkningsfulla och transparenta förfaranden.

8. Europaparlamentet anser att dessa normer måste tillämpas i sin helhet och att varken frizoner eller värdlandsavtal bör kunna användas för att kringgå dem.

9. Europaparlamentet betonar att de europeiska företagen, deras dotterbolag och deras underleverantörer på grund av sin tyngd i den internationella handeln spelar en mycket viktig roll för att främja och sprida de sociala normerna och arbetsnormerna i världen, och att deras uppträdande därför bör överensstämma med europeiska värderingar och internationellt erkända normer. Parlamentet anser det rimligt att europeiska företag som flyttar ut sin produktion till länder med mindre stränga sociala krav kan ställas till svars, även inför europeiska domstolar, för eventuella skador och negativa externa effekter som drabbar lokalbefolkningen.

10. Europaparlamentet anser att kommissionen i sitt framtida meddelande om internationaliseringen av små och medelstora företags verksamhet bör föreslå åtgärder som gör det möjligt att stödja och främja initiativ i fråga om företagens sociala ansvar med respekt för principen om att ”tänka småskaligt först” och med hänsyn till deras särdrag.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Thijs Berman, Michael Cashman, Corina Creţu, Nirj Deva, Leonidas Donskis, Charles Goerens, Catherine Grèze, András Gyürk, Eva Joly, Filip Kaczmarek, Franziska Keller, Miguel Angel Martínez Martínez, Gay Mitchell, Norbert Neuser, Bill Newton Dunn, Maurice Ponga, Birgit Schnieber-Jastram, Alf Svensson, Eleni Theocharous, Patrice Tirolien, Ivo Vajgl, Anna Záborská, Iva Zanicchi, Gabriele Zimmer

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Proinsias De Rossa, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Santiago Fisas Ayxela, Isabella Lövin, Judith Sargentini, Jan Zahradil

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Josefa Andrés Barea

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy