Förfarande : 2015/2352(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0308/2016

Ingivna texter :

A8-0308/2016

Debatter :

PV 30/11/2016 - 18
CRE 30/11/2016 - 18

Omröstningar :

PV 01/12/2016 - 6.23

Antagna texter :

P8_TA(2016)0478

BETÄNKANDE     
PDF 409kWORD 70k
19 oktober 2016
PE 582.416v02-00 A8-0308/2016

om ansvarsskyldighet, ersättning och ekonomisk säkerhet avseende olje- och gasverksamhet till havs

(2015/2352(INI))

Utskottet för rättsliga frågor

Föredragande: Kostas Chrysogonos

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet
 RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGENI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om ansvarsskyldighet, ersättning och ekonomisk säkerhet avseende olje- och gasverksamhet till havs

(2015/2352(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

  med beaktande av kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om skadeståndsansvar, ersättning och ekonomisk säkerhet avseende olje- och gasverksamhet till havs i enlighet med artikel 39 i direktiv 2013/30/EU (COM(2015)0422),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument Liability, Compensation and Financial Security for Offshore Accidents in the European Economic Area, som åtföljer kommissionens rapport om detta ärende (SWD(2015)0167),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG (direktivet om säkerhet till havs)(1),

–  med beaktande av den konsekvensanalys som åtföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om säkerhet för prospekterings-, undersöknings- och produktionsverksamhet för olja och gas till havs (SEC(2011)1293),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG av den 19 november 2008 om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (direktivet om miljöansvar)(3),

–  med beaktande av den internationella och regionala lagstiftningen om skadeståndsanspråk till följd av olje- och gasolyckor till havs, särskilt den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (ansvarighetskonventionen) av den 27 november 1992, den internationella konventionen om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (fondkonventionen) av den 27 november 1992, den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom bunkerolja (bunkerkonventionen) av den 23 mars 2011, den nordiska miljöskyddskonventionen mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige samt offshore-protokollet till Barcelonakonventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion (offshoreprotokollet),

–  med beaktande av domstolens dom av den 13 september 2005(4),

–  med beaktande av artikel 83.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den omarbetade Bryssel I-förordningen)(5),

–  med beaktande av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention)(6),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen)(7),

–  med beaktande av den slutrapport som konsultbyrån BIO by Deloitte utarbetat för kommissionen Civil liability, financial security and compensation claims for offshore oil and gas activities in the European Economic Area(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 13 september 2011 om utmaningen att nå en säker olje- och gasverksamhet till havs(9),

–  med beaktande av Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen i april 2010,

–  med beaktande av tillbuden med Castorplattformen utmed kusterna i Castellón- och Tarragonaprovinserna i Spanien, däribland 500 registrerade jordskalv, som direkt berör tusentals EU-medborgare,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0308/2016), och av följande skäl:

A.  I artikel 194 i EUF-fördraget anges uttryckligen medlemsstaternas rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av sina energikällor. Dock bör detta ske i en anda av solidaritet och med hänsyn till miljöskydd.

B.  Inhemska olje- och gaskällor kan bidra avsevärt till att tillgodose EU:s nuvarande energibehov och är särskilt viktiga för en tryggad energiförsörjning och diversifierad energianvändning.

C.  Olje- och gasverksamheten till havs sker allt oftare i allt mer extrema miljöer och kan komma att få omfattande och ödesdigra konsekvenser för miljön och ekonomin i havs- och kustområdena.

D.  Även om produktionen av olja och gas i Nordsjön har minskat under de senaste åren kommer antalet anläggningar till havs sannolikt att öka i Europa i framtiden, särskilt i Medelhavet och Svarta havet.

E.  Olyckor som orsakas av olje- och gasplattformar får förödande gränsöverskridande konsekvenser, och därför är det nödvändigt och proportionerligt med EU-insatser för att förebygga och avhjälpa samt för att försöka bekämpa sådana olyckor.

F.  Europaparlamentet minns den tragiska förlusten av de 167 oljearbetare som omkom i Piper Alpha-katastrofen utanför Aberdeen i Skottland den 6 juli 1988.

G.  Ett antal studier, bland annat en studie av parlamentets egen utredningstjänst och en av det gemensamma forskningscentrumet, beräknar antalet tillbud inom EU:s olje- och gassektor till flera tusen, eller närmare bestämt 9 700 mellan 1990 och 2007. Den kumulativa effekten av dessa tillbud, inklusive de tillbud som är mindre omfattande, har allvarliga och långvariga följder för den marina miljön och bör beaktas i direktivet.

H.  I enlighet med artikel 191 i EUF-fördraget ska alla EU-åtgärder på detta område bygga på en hög skyddsnivå utgående bl.a. från försiktighetsprincipen, principen om förebyggande åtgärder, principen att förorenaren betalar samt hållbarhetsprincipen.

I.    Det har inte har inträffat några större olyckor till havs i EU sedan 1988, och 73 procent av olje- och gasproduktionen i EU kommer från medlemsstater vid Nordsjön, som redan konstaterats ha världens effektivaste system för säkerhet till havs. EU har en kuststräcka på omkring 6 800 mil, och antalet offshoreanläggningar kommer sannolikt att öka betydligt i framtiden, särskilt i Medelhavet och Svarta havet, vilket visar på hur viktigt det är att utan dröjsmål fullt ut genomföra och upprätthålla direktiv 2013/30/EU samt säkerställa att en adekvat rättslig ram är på plats för att reglera all havsbaserad verksamhet innan en allvarlig olycka inträffar. Enligt artikel 191 i EUF-fördraget ska unionens miljöpolitik bygga på försiktighetsprincipen och på principen om förebyggande åtgärder.

J.  System för skadeståndsansvar är det främsta sättet att tillämpa principen att förorenaren betalar. På så sätt kan man säkerställa att företag hålls ansvariga för skador som orsakats inom ramen för affärsverksamheten och sporra dem att vidta förebyggande åtgärder, utveckla praxis och vidta åtgärder som minimerar riskerna för sådana skador.

K.  Trots att direktivet om säkerhet till havs gör licensinnehavarna strikt ansvariga för förebyggande och avhjälpande av miljöskador som uppstått till följd av deras verksamhet (artikel 7 jämförd med artikel 38 – som utvidgar räckvidden för direktivet om miljöansvar till medlemsstaternas kontinentalsocklar), har inte någon omfattande EU-ram för skadeståndsansvar kunnat införas genom direktivet.

L.  Det är ytterst viktigt att det finns ändamålsenliga och adekvata mekanismer för ersättning och för snabb och adekvat hantering av skadeståndsanspråk för skador på personer, djur och miljö till följd av olje- och gasverksamhet till havs. Det är dessutom viktigt att ha tillräckliga resurser för att kunna återställa centrala ekosystem.

M.  I direktivet om säkerhet till havs stadgas det inte om harmonisering när det gäller ansvarighet för olyckor till havs, och den nuvarande internationella rättsliga ramen gör det svårt att driva igenom civilrättsliga skadeståndsanspråk över nationsgränserna.

N.  I direktivet om säkerhet till havs fastställs förhandsvillkor för att säkerställa att licensinnehavare aldrig är tekniskt eller finansiellt inkapabla att hantera följderna av sin verksamhet till havs. Det krävs även att medlemsstaterna ska fastställa förfaranden för snabb och adekvat hantering av krav på ersättning, även när det gäller ersättning som ska betalas ut för gränsöverskridande tillbud, samt göra det lättare att sätta in hållbara ekonomiska instrument (artikel 4).

1.  Europaparlamentet välkomnar antagandet av direktiv 2013/30/EU (direktivet om säkerhet till havs), som kompletterar direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (miljöansvarsdirektivet) och direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön (miljökonsekvensbedömning), liksom rådets ratificering av offshore-protokollet till Barcelonakonventionen som ett första steg för att skydda miljön, mänsklig verksamhet och arbetstagares säkerhet. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som inte ännu införlivat de ovannämnda direktiven i nationell lagstiftning att göra det så snart som möjligt. Medlemsstaterna uppmanas också att garantera oberoendet för de behöriga myndigheterna enligt artikel 8 i direktivet om säkerhet till havs, och kommissionen uppmanas att bedöma lämpligheten i att införa ytterligare harmoniserade regler om skadeståndsansvar, ersättning och ekonomisk säkerhet för att förhindra framtida olyckor med gränsöverskridande följder.

2.  Europaparlamentet beklagar djupt att olyckor betecknas som ”allvarliga” enligt direktiven 2013/30/EU och 2004/35/EU endast om de orsakar dödsfall eller allvarlig skada, utan att något sägs om miljökonsekvenserna. Parlamentet framhåller att en olycka – på grund av sin omfattning eller på grund av att den till exempel påverkar skyddade områden, skyddade arter eller särskilt känsliga livsmiljöer – kan få mycket allvarliga miljökonsekvenser även om den inte orsakar dödsfall eller allvarlig skada.

3.  Europaparlamentet betonar att effektiv tillämpning av principen att förorenaren betalar när det gäller olje- och gasverksamhet till havs inte enbart bör omfatta kostnaderna för att förebygga och avhjälpa miljöskador – vilket nu uppnås till en viss grad genom direktivet om säkerhet till havs och direktivet om miljöansvar – utan även kostnaderna för att täcka traditionella skadeståndsanspråk i enlighet med försiktighetsprincipen och principen om hållbar utveckling. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att överväga att inrätta en rättslig mekanism för ersättning vid olyckor till havs, i likhet med den som föreskrivs i lagen om oljeverksamhet i Norge, åtminstone för sektorer som riskerar att drabbas hårt, såsom fiskeri och kustturism och andra sektorer i den blå ekonomin. Parlamentet rekommenderar i detta sammanhang att missförhållanden eller tillbud som uppstår till följd av företagsverksamhet bedöms kvantitativt och kvalitativt och därmed att samtliga sekundära effekter för berörda parter inbegrips. När det gäller miljöansvaret understryker parlamentet också avvikelserna och bristerna vid införlivandet och tillämpningen av direktivet om miljöansvar, vilket även har tagits upp i kommissionens andra rapport om genomförandet. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att direktivet om miljöansvar genomförs på ett effektivt sätt, och att ansvarsutkrävandet för miljöskador vid olyckor till havs är tillgängligt i tillräckligt hög utsträckning i hela EU.

4.  I detta sammanhang beklagar Europaparlamentet att direktivet om säkerhet till havs inte omfattar skadeståndsansvar för direkt eller indirekt vållade skador på fysiska eller juridiska personer, oavsett om det gäller personskada, egendomsskada eller ekonomisk förlust.

5.  Europaparlamentet beklagar också att det sätt på vilket ansvaret hanteras varierar avsevärt från en medlemsstat till en annan. Parlamentet understryker att det inte finns något skadeståndsansvar för många av medlemsstaternas verksamhet till havs och gasverksamhet med avseende på de flesta ersättningsanspråk från tredje part för traditionell skada som orsakats av en olycka. Dessutom finns det i många medlemsstater inga garantier för att verksamhetsutövare eller ansvariga personer har tillräckliga ekonomiska tillgångar för att täcka ersättningskrav. Parlamentet framhåller dessutom att det ofta förekommer osäkerhet om hur medlemsstaternas rättssystem skulle hantera de många olika civilrättsliga krav som kan följa av olje- och gastillbud till havs. Parlamentet anser därför att det behövs en europeisk ram som bör grunda sig på lagstiftningen i de medlemsstater som kommit längst. Ramen bör omfatta inte bara personskador och skador på egendom utan också rena ekonomiska förluster, och bör säkerställa effektiva mekanismer för ersättning till offren och för sektorer som kan påverkas allvarligt (t.ex. fiske och kustturism). Kommissionen uppmanas i detta sammanhang att bedöma huruvida en horisontell EU-ram för kollektiv prövning skulle kunna vara en möjlig lösning, och att särskilt uppmärksamma detta vid utarbetandet av genomförandet av direktivet om säkerhet till havs.

6.  Ur detta perspektiv betonar Europaparlamentet att yrkanden på ersättning och avhjälpande åtgärder för traditionell skada ytterligare hindras av civilprocessrättsliga regler om tidsfrister, finansiella kostnader, bristande möjligheter till förlikning i allmänhetens intresse och krav på ersättning för kollektiv skada, liksom av bestämmelser om bevisföring som varierar avsevärt från en medlemsstat till en annan.

7.  Europaparlamentet betonar att ordningarna för ersättning måste kunna hantera gränsöverskridande krav effektivt, snabbt, inom rimlig tid och utan diskriminering mellan kärande från olika EES-länder. Parlamentet rekommenderar att såväl primär- som sekundärskador i alla berörda regioner inbegrips, med beaktande av att större ytor påverkas negativt vid specifika tillbud och att följderna efter lång tid fortfarande kan vara påtagliga. Parlamentet framhåller att de grannländer som inte är medlemmar av EES ska respektera internationell rätt.

8.  Europaparlamentet anser att strikta ansvarsbestämmelser för olyckor till havs bör fastställas i syfte att underlätta tillgången till rättslig prövning för dem (både juridiska och fysiska personer) som drabbats av olyckor till havs, eftersom detta kan utgöra ett incitament för offshoreoperatören att hantera verksamhetsrisker på tillbörligt sätt. Ekonomiska ansvarstak bör undvikas.

9.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att beakta den särskilda situationen för arbetstagare i olje- och gasindustrin till havs, särskilt i små och medelstora företag. Parlamentet påpekar att olje- och gastillbud till havs kan ha särskilt allvarliga konsekvenser för branscher som fiskeri och turism, liksom för andra sektorer som är beroende av den gemensamma marina miljöns goda tillstånd för att de ska kunna utöva sin verksamhet. Dessa sektorer, som omfattar många små och medelstora företag, riskerar nämligen att lida avsevärd ekonomisk förlust i samband med en allvarlig olycka till havs.

10.  Därför betonar Europaparlamentet att det är ytterst viktigt att man uppdaterar de befintliga ansvarssystemen i medlemsstaterna för att se till att ett tillbud som inträffar i deras territorialvatten inte får några negativa konsekvenser för den framtida olje- och gasverksamheten i det berörda landet eller i hela EU, om tillbudet inträffar i ett område som i hög grad är beroende av intäkterna från turismen. Kommissionen uppmanas därför att på nytt överväga om man behöver införa gemensamma EU-standarder för system för ersättning och avhjälpande åtgärder.

11.  Europaparlamentet betonar vikten av att de planerade ersättningarna omfattar offer för oavsiktliga skador i samband med prospektering, undersökningar och drift av anläggningar till havs.

12.    Europaparlamentet noterar att kommissionen avser att genomföra en systematisk datainsamling genom EU:s grupp av myndigheter för olje- och gasverksamhet till havs för att göra en mer omfattande analys av effektiviteten i och omfattningen av de nationella ansvarsbestämmelserna.

13.  Europaparlamentet betonar att kommissionen regelbundet bör kontrollera att de nationella rättssystemen och företagen iakttar de relevanta ansvars- och skadeståndsbestämmelserna i direktivet om säkerhet till havs, och kontrollera redovisningen hos operatörer med verksamhet till havs. Om det råder bristande överensstämmelse uppmanar parlamentet kommissionen att vidta åtgärder i syfte att förhindra allvarliga tillbud och begränsa deras effekter för personer och för miljön. Parlamentet rekommenderar att en gemensam mekanism på europeisk nivå inrättas för registrering av tillbud och missförhållanden.

14.  Europaparlamentet betonar att man behöver finna en balans mellan att snabbt betala en skälig ersättning till offer och förebygga utbetalning av illegitima anspråk (problemet med missbruk) genom att skapa ökad säkerhet kring det finansiella ansvaret för många offshoreföretag och undgå långdragna och kostsamma rättegångar.

15.  Europaparlamentet beklagar att ingen av medlemsstaterna uttryckligen fastställer en bred uppsättning av instrument för ekonomisk säkerhet i syfte att ersätta anspråk i samband med traditionell skada vid olje- och gastillbud till havs. I detta sammanhang understryker parlamentet att ett överdrivet försäkringstagande eventuellt kan leda till att marknaden för instrument för ekonomisk säkerhet blir sluten, vilket i sin tur kan leda till brist på konkurrens och till ökade kostnader.

16.  Europaparlamentet beklagar avsaknaden av instrument för ekonomisk säkerhet i EU för att täcka de skador som vållas av de mest kostsamma olyckorna till havs. En av anledningarna kan vara att omfattningen av skadeståndsansvaret kan göra sådana instrument onödiga i vissa medlemsstater.

17.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla detaljerade uppgifter om användningen av finansieringsinstrument och adekvat täckning av olyckor till havs, inbegripet de mest kostsamma.

18.  Europaparlamentet anser att alla fall av bevisat ansvar, liksom närmare uppgifter om vilka påföljder som tillämpats, bör offentliggöras i syfte att göra den verkliga kostnaden för miljöskador uppenbar för alla.

19.  Europaparlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att ta fram instrument för ekonomisk säkerhet i syfte att ersätta anspråk i samband med traditionell skada på grund av olje- och gastillbud till havs kopplade till allmän verksamhet eller transport, även i samband med insolvens. Parlamentet anser att detta skulle kunna begränsa externaliseringen av verksamhetsutövarnas ansvar för förorening till följd av olyckor till statskassan, som i annat fall skulle åläggas skadeståndskostnaderna såvida bestämmelserna inte ändras. I detta sammanhang skulle det också kunna övervägas att införa en fond som bygger på avgifter från den havsbaserade industrin.

20.  Europaparlamentet anser det nödvändigt att analysera i vilken grad införandet av straffrättsligt ansvar på unionsnivå utöver civilrättsliga påföljder kommer att få ytterligare avskräckande effekter, vilket kommer att förbättra miljöskyddet och efterlevnaden av säkerhetsåtgärder. Parlamentet välkomnar därför EU:s införande av direktivet om miljöbrott, som harmoniserade straffrättsliga påföljder för vissa överträdelser av EU:s miljölagstiftning. Parlamentet beklagar dock att direktivets tillämpningsområde inte omfattar all verksamhet i direktivet om säkerhet till havs. Parlamentet beklagar dessutom att definitionerna av brott och minimipåföljderna när det gäller överträdelser av säkerheten till havs inte är harmoniserade inom EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att låta större oljeolyckor bli del av tillämpningsområdet för direktivet om miljöbrott och att i tid, dock senast den 19 juli 2019, förelägga parlamentet sin första rapport om genomförandet av direktivet om säkerhet till havs.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta nödvändiga studier för att fastställa i vilken utsträckning de enskilda medlemsstaterna och deras kustområden är utsatta för ekonomiska risker. Hänsyn bör i detta fall tas till inriktningen för näringslivssektorn i de enskilda områdena, intensiteten av olje- och gasverksamhet till havs i de enskilda områdena, de förutsättningar under vilka denna verksamhet genomförs, klimatfaktorer såsom havsströmmar och vindar och de miljönormer som tillämpas. Parlamentet rekommenderar därför att mekanismer för skydd och säkerhet införs för det berörda området när verksamhet läggs ned. Parlamentet välkomnar att branschen byggt fyra anordningar för förslutning (capping stacks), som kan minska oljeutsläpp vid olyckor till havs.

22.  Europaparlamentet efterlyser en skräddarsydd arktisk miljökonsekvensbedömning för all verksamhet som bedrivs i den arktiska regionen, där ekosystemen är särskilt ömtåliga och nära anslutna till den globala biosfären.

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga möjligheten att anta ytterligare åtgärder som skulle erbjuda olje- och gasverksamhet till havs ett effektivt skydd innan det inträffar en allvarlig olycka.

24.  I detta sammanhang uppmanar Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta utredningen av möjligheterna till en internationell lösning, med tanke på att många olje- och gasbolag som är verksamma i EU också är aktiva i resten av världen, och att en global lösning skulle säkerställa jämlika konkurrensvillkor på global nivå för alla, om kontrollen av utvinningsföretag ökades utanför EU:s gränser. Medlemsstaterna uppmanas att snabbt ratificera Parisavtalet om klimatförändringar från december 2015.

25.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1)

EUT L 178, 28.6.2013, s. 66.

(2)

EUT L 328, 19.11.2008, s. 28.

(3)

EUT L 143, 30.4.2004, s. 56.

(4)

Mål C-176/03, kommissionen mot rådet, ECLI:EU:C:2005:542.

(5)

EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

(6)

EUT L 339, 21.12.2007, s. 3.

(7)

EUT L 199, 31.7.2007, s. 40.

(8)

BIO by Deloitte (2014), Civil liability, financial security and compensation claims for offshore oil and gas activities in the European Economic Area, slutrapport utarbetad för kommissionen, GD Energi.

(9)

EUT C 51 E, 22.2.2013, s. 43.


MOTIVERING

Bakgrund

Olje- och gasverksamhet till havs sker längre ut från land och ofta i mycket djupare vatten än tidigare. Viss verksamhet genomförs i svår terräng, t.ex. i Arktis, och på platser där intäkterna i hög grad är beroende av turism, t.ex. i Medelhavet och Egeiska havet. Över 90 procent av den olja och 60 procent av den gas som produceras i Europa (EU och Norge respektive Island) utvinns genom verksamhet till havs. Denna verksamhet (prospektering och utvinning) pågår i eller har planerats att genomföras i 18 medlemsstaters territorialvatten.

Till följd av explosionen på och oljeläckaget från Deepwater Horizon den 20 april 2010 antogs direktivet om säkerhet till havs i syfte att införa minimikrav för att förebygga allvarliga olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs i EU samt begränsa konsekvenserna av sådana olyckor. Medlemsstaterna skulle uppdatera sin nationella rättsliga ram för olje- och gasverksamhet till havs senast den 19 juli 2015 för att ramen skulle vara förenlig med direktivet om säkerhet till havs. Eftersom denna tidsfrist har löpt ut för länge sedan borde man ha fastställt de centrala delarna i en unionsomfattande ram för att förhindra allvarliga olyckor och begränsa följderna av dem.

I artikel 7 jämförd med artikel 38 i direktivet om säkerhet till havs görs licensinnehavarna strikt ansvariga för förebyggande och avhjälpande av miljöskador som uppstått till följd av deras verksamhet till havs. De relevanta myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för miljöskydd ska se till att den ansvariga verksamhetsutövaren fastställs. När orsakssambandet fastställts och en saneringsplan upprättats och godkänts ska nödvändiga förebyggande eller avhjälpande åtgärder etc. vidtas. I artikel 4 i direktivet om säkerhet till havs fastställs förhandsvillkor avseende licenser för att säkerställa att licensinnehavare aldrig är tekniskt eller finansiellt inkapabla att hantera följderna av sin verksamhet till havs. I direktivet krävs det även att medlemsstaterna dels ska fastställa förfaranden för snabb och adekvat hantering av ersättningsanspråk, även när det gäller ersättning som ska betalas ut för gränsöverskridande tillbud, dels göra det lättare att sätta in hållbara ekonomiska instrument.

Civilrättsligt och straffrättsligt ansvar

Direktivet omfattar dock inte skadeståndsansvar för fysiska eller juridiska personer, oavsett om det gäller indirekt eller direkt personskada, egendomsskada eller ekonomisk förlust. Det omfattar inte heller straffrättsligt ansvar för olyckor till havs, eventuella böter och andra straff som inte innebär frihetsberövande. Även om brott mot säkerheten till havs ingår i straffrättslagstiftningen i många medlemsstater(1), är varken brottsrekvisit eller lindrigaste typ av och nivå på påföljderna dock harmoniserade i EU. Införande av en straffrättslig ansvarsskyldighet på unionsnivå kan utöver civilrättsliga påföljder få ytterligare avskräckande effekter, vilket kan förbättra miljöskyddet och efterlevnaden av säkerhetsåtgärder. Detta skulle vara i linje med EU-lagstiftningen i den omfattning som straffrättsliga åtgärder antas för att säkerställa effektivt genomförande av EU:s miljöpolitik(2). Enligt artikel 83.2 i EUF-fördraget kan minimiregler dessutom antas på unionsnivå genom att man fastställer brottsrekvisit och påföljder, om detta visar sig nödvändigt för att säkerställa effektivt genomförande av unionens politik. Detta innebär i sin tur att man bör kontrollera nödvändigheten och proportionaliteten för att kunna betrakta brott mot direktivet om säkerhet till havs såsom straffbara handlingar.

Ansvarsskyldigheten kan delas upp i tre kategorier, nämligen personskada, egendomsskada och ekonomisk förlust. Enligt den slutrapport som BIO by Deloitte utarbetat för kommissionen om civilrättsligt ansvar, finansiell säkerhet och skadeståndsyrkanden i samband med olje- och gasverksamhet till havs inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har alla berörda länder bestämmelser om krav på ersättning för personskada och egendomsskada till följd av olyckor till havs. Denna ansvarsskyldighet är nästan alltid finansiellt obegränsad i EES(3). Länderna hanterar dock ansvarsskyldigheten för sådana olyckor på mycket varierande sätt. Skadeståndsansvaret för olyckor till havs begränsas i de flesta av de berörda länderna av krav på juridiskt bindande bevis på vårdslöshet, krav på att ekonomiska förluster är direkta och/eller ett direkt förbud mot utbetalning av ersättning för ekonomisk förlust, om det inte föreligger personskada eller egendomsskada (s.k. undantagsregel).

Kommersiellt fiskeri och människor som är involverade i vattenbruk eller havsbruk kan lida direkt ekonomisk förlust i samband med läckage av olja eller kemikalier från olje- eller gasverksamhet till havs eller olämplig användning av lösningsmedel, om de inte kan fortsätta sin kommersiella verksamhet till följd av förbud mot fiskeri och försäljning av skaldjur eller på grund av reducerade marknader eller förlust av marknader. Företag inom turismen kan också lida direkt ekonomisk förlust till följd av förlorade vinster för att de har färre kunder eller inga kunder alls på grund av olje- och kemikalieutsläpp som sköljts upp på stränderna. De berörda företagen inom branschen kan variera från hotell, restauranger och kryssningsfartyg till kaféer och souvenirbutiker. Slutligen kan ett antal andra industrier i kustområdena påverkas på liknande sätt, t.ex. kraftverk och avsaltningsanläggningar som använder stora mängder havsvatten och som kan få funktionsfel om det kommer in oljehaltigt vatten i anläggningarna.

Det enda EES-land som har särskild lagstiftning om ersättningsansvar i samband med förorening från ett olje- eller gastillbud till havs är Norge, med avseende på fiskeriet. Danmark har infört ett strikt skadeståndsansvar för personskada, egendomsskada och ekonomisk förlust som orsakas av undersökning och produktion av kolväten. Utöver sin allmänna skadeståndslagstiftning ser det ut som om Grekland och Cypern skulle ålägga licensinnehavare eller leasetagare ansvaret för direkt ekonomisk förlust inom ramen för sina avtal om standardproduktionsdelning respektive utkast till avtal om standardleasing. Eftersom det i avtalen har införts skyldigheter att ersätta personer som lidit skada till följd av olje- och gasverksamhet till havs är det dock endast staten som har rätt att kräva att licensinnehavaren eller leasetagaren uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet. Kärande skulle därför vara tvungna att övertala staten att agera för deras räkning.

Även om Bryssel I-förordningen och Rom II-förordningen bidrar till att skydda kärandes intressen i samband med olyckor som inträffat i jurisdiktioner med mindre strikta bestämmelser om civilrättsligt ansvar än i deras eget land, bör man undersöka närmare huruvida detta är tillräckligt när det gäller tillgång till rättslig prövning samt jämlika konkurrensvillkor för företag. Skillnaderna mellan ansvarssystemen ökar möjligheterna till forum shopping (dvs. att man försöker få talan prövad i det förmånligaste processlandet) om det skulle inträffa utsläpp av olja, gas eller andra farliga ämnen till följd av en olje- eller gasolycka till havs.

Föredraganden anser därför att det är ytterst viktigt att man uppdaterar de befintliga ansvarssystemen i medlemsstaterna för att säkerställa att om ett tillbud inträffar i staternas territorialvatten får det inte några negativa konsekvenser för den framtida olje- och gasverksamheten i det berörda landet eller i hela EU, såvida tillbudet inträffar i ett område som i hög grad är beroende av intäkterna från turismen. Med beaktande av den ekonomiska recessionen och kopplingen mellan främjandet av olje- och gasverksamhet till havs som ett sätt att åtgärda staternas underskott/skulder leder bristen på ett effektivt system för ansvarsskyldighet och finansiell säkerhet för att täcka sådana anspråk till en stor risk för de berörda länderna.

Ekonomisk säkerhet

I enlighet med skäl 63 i direktivet om säkerhet till havs bör kommissionen förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om ”lämpliga åtgärder för att säkerställa ett tillräckligt stabilt skadeståndsansvarssystem för skador i samband med olje- och gasverksamhet till havs samt krav på ekonomisk förmåga, vilket inbegriper tillgång till lämpliga instrument för finansiell säkerhet eller andra arrangemang. Detta kan omfatta en undersökning av om det går att införa ett ömsesidigt kompensationssystem.”

För närvarande har de flesta länder endast en ersättningsmekanism, nämligen försäkring. Detta står i skarp kontrast till de mekanismer som en licensinnehavare för olje- och gasverksamhet till havs kan välja för att uppfylla de skyldigheter som ingår i en licens eller ett avtal, och som för det mesta inbegriper bankgarantier, fullgörandegarantier, försäkring och eventuella garantier från moderbolag. Slutligen är det inte klart om de försäkringspremier som godkänts av de behöriga myndigheterna i de berörda länderna täcker direkt ekonomisk förlust – som argument kan man konstatera att det finns få skäl för en licensinnehavare för olje- och gasverksamhet till havs att vidta finansiella säkerhetsåtgärder för en ansvarsskyldighet som inte existerar i den jurisdiktion där han eller hon bedriver verksamhet.

Föredraganden anser därför att man bör främja en balanserad lösning när det gäller kraven på obligatorisk finansiell säkerhet för att oljebolagen inte ska tvingas ut ur olje- och gasindustrin. Detta bör ske på ett sätt som garanterar att principen om att förorenaren betalar inte urholkas genom att det fastställs alltför låga minimisäkerhetsbelopp, eller genom att den obligatoriska säkerheten begränsas enbart till försäkringsprodukter.

Slutsats

Effektiviteten hos de enskilda ländernas system för ersättning när det gäller traditionell skada till följd av förorening från olje- och gasverksamhet till havs, systemen för hantering av skadeståndsanspråk samt tillgängligheten till instrument för och kraven på finansiell säkerhet har en nära inbördes koppling. Man kan hävda att de allra flesta krav i samband med traditionell skada till följd av förorening från olje- och gasverksamhet till havs hänför sig till direkt ekonomisk förlust. Om systemet för ansvarsskyldighet i en medlemsstat inte erkänner denna typ av förlust eller har antagit en konservativ strategi i fråga om krav till följd av direkt ekonomisk förlust, är det irrelevant huruvida det finns en effektiv ordning för hantering av krav på ersättning eller om sådana krav omfattas av instrument för finansiell säkerhet.

Med beaktande av de ersättningssystem som finns i medlemsstaterna förefaller det ytterst viktigt att man avgör huruvida de flesta civilrättsliga anspråk i samband med olyckor som medfört skada i form av omfattande förorening kommer att omfattas av de befintliga lagstiftningssystemen och övriga systemen samt ad hoc-ordningar eller rättsliga ordningar i de berörda länderna. I många medlemsstater (med undantag av Frankrike, Nederländerna och Danmark) är det osannolikt att kärande – särskilt företag som lidit indirekt förlust såsom färjor, fiskförädlingsföretag etc. – kommer att ha möjlighet till lagföring. Sådana anspråk har lagts fram i EU, främst när det gäller oljeutsläpp från fartyg och inom ramen för den internationella ordning som etablerats mot bakgrund av ansvarighetskonventionen och fondkonventionen och som täcker inkomstförlust då denna är direkt. Det finns dock inte sådana konventioner för ersättning av skada till följd av olje- och gasverksamhet till havs, och de konventioner som anges ovan skulle sannolikt inte omfatta sådana olyckor, eftersom olje- och gasanläggningar till havs högst sannolikt inte skulle betraktas som ”fartyg” i enlighet med dessa konventioner.

Föredraganden anser därför att kommissionen bör samarbeta nära med medlemsstaterna och säkerställa att systemen för ersättning och finansiell säkerhet i samband med olje- och gasverksamhet till havs i EU uppdateras, och mer specifikt att det i) införs bestämmelser om ersättning till tredje part för traditionell skada som förorsakats av olyckor i samband med olje- och gasverksamhet till havs, ii) inrättas en effektiv ordning för ersättning i samband med hantering av relevanta betalningar, samt iii) att det garanteras att verksamhetsutövarna och andra ansvarsskyldiga parter har tillräckliga finansiella tillgångar för att uppfylla ersättningsanspråk.

(1)

Danmark, Förenade kungariket och Norge.

(2)

Mål C-176/03, kommissionen mot rådet, dom av den 13 september 2005.

(3)

Tyskland får begränsa ansvaret i samband med ett skadeståndsanspråk där strikt ansvarsskyldighet gäller.


YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (12.7.2016)

till utskottet för rättsliga frågor

över ansvarsskyldighet, ersättning och ekonomisk säkerhet avseende olje- och gasverksamhet till havs

(2015/2352(INI))

Föredragande av yttrande: Nikos Androulakis

FÖRSLAG

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanar utskottet för rättsliga frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet påminner om de miljöskador som vållades av Deepwater Horizon-olyckan. Parlamentet påpekar också att Castor-projektet orsakade ungefär 500 jordbävningar utanför Tarragonas och Castellós kuster under 2013, och att dessa direkt berörde tusentals EU-medborgare.

2.  Europaparlamentet minns den tragiska förlusten av de 167 oljearbetare som omkom i Piper Alpha-katastrofen utanför Aberdeen i Skottland den 6 juli 1988.

3.  Europaparlamentet noterar att det inte har inträffat några större olyckor till havs i EU sedan 1988 och att 73 procent av olje- och gasproduktionen i EU kommer från medlemsstater vid Nordsjön, som redan konstaterats ha världens effektivaste system för säkerhet till havs. Parlamentet understryker att EU har en kuststräcka på omkring 6 800 mil och att antalet offshoreanläggningar sannolikt kommer att öka betydligt i framtiden, särskilt i Medelhavet och Svarta havet, vilket visar på hur viktigt det är att utan dröjsmål fullt ut genomföra och upprätthålla direktiv 2013/30/EU samt säkerställa att en adekvat rättslig ram är på plats för att reglera all havsbaserad verksamhet innan en allvarlig olycka inträffar. Enligt artikel 191 i EUF-fördraget ska unionens miljöpolitik bygga på försiktighetsprincipen och på principen om att förebyggande åtgärder bör vidtas.

4.  Europaparlamentet beklagar djupt att olyckor betecknas som ”allvarliga” enligt direktiven 2013/30/EU och 2004/35/EU endast om de orsakar dödsfall eller allvarlig skada, utan att något sägs om miljökonsekvenserna. Parlamentet framhåller att en olycka – på grund av sin omfattning eller på grund av att den till exempel påverkar skyddade områden, skyddade arter eller särskilt känsliga livsmiljöer – kan få mycket allvarliga miljökonsekvenser även om den inte orsakar dödsfall eller allvarlig skada.

5.  Europaparlamentet påpekar att ett antal studier, särskilt en studie av parlamentets egen utredningstjänst och en av det gemensamma forskningscentrumet, beräknar antalet olyckor inom EU:s olje- och gassektor till flera tusen, eller närmare bestämt 9 700 mellan 1990 och 2007. Vidare påpekar parlamentet att den kumulativa effekten av dessa olyckor, inklusive de olyckor som är mindre omfattande, har allvarliga och långvariga följder för den marina miljön och bör beaktas i direktivet.

6.  Europaparlamentet välkomnar antagandet av direktiv 2013/30/EU (direktivet om säkerhet till havs), som kompletterar direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (miljöansvarsdirektivet) och direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön (miljökonsekvensbedömning), liksom rådets ratificering av offshore-protokollet till Barcelonakonventionen som ett första steg för att skydda miljön och arbetstagares hälsa och säkerhet. Parlamentet påminner om att tidsfristen för införlivande av direktivet var den 19 juli 2015, och noterar att de flesta medlemsstater ännu inte har genomfört de relevanta bestämmelserna i direktivet om säkerhet till havs. Parlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa en noggrann övervakning av dess genomförande i syfte att bedöma lämpligheten i att införa ytterligare harmoniserade bestämmelser om ansvarsskyldighet, ersättning och ekonomisk säkerhet för att förbättra efterlevnaden av direktivet om säkerhet till havs så snart som möjligt för att effektivt förhindra framtida olyckor.

7.  Europaparlamentet upprepar att det finns ett behov av att genomföra och offentliggöra regelbundna riskanalyser och miljökonsekvensbedömningar av all havsbaserad verksamhet, i linje med andra EU-rättsakter och politiska områden såsom biologisk mångfald, klimatförändring, hållbar markanvändning, skydd av den marina miljön och utsatthet för och motståndskraft mot olyckor och naturkatastrofer, samt att ge personalen lämplig utbildning innan licens ges för den berörda verksamheten. Parlamentet uppmanar Europeiska sjösäkerhetsbyrån att bistå kommissionen och medlemsstaterna i utarbetandet av beredskapsplaner, och välkomnar att branschen byggt fyra anordningar för förslutning (capping stacks), som kan minska oljeutsläpp vid olyckor.

8.  Europaparlamentet efterlyser en skräddarsydd arktisk miljökonsekvensbedömning för all verksamhet som bedrivs i den arktiska regionen, där ekosystemen är särskilt ömtåliga och anslutna till den globala biosfären.

9.  Europaparlamentet understryker behovet att säkerställa snabba och ändamålsenliga avhjälpande åtgärder, inklusive adekvat ersättning till alla som drabbas av föroreningar och eventuella miljöskador som vållats av större olyckor till havs, i enlighet med principen om att förorenaren betalar.

10.  Europaparlamentet framhåller behovet av att se till att all havsbaserad verksamhet underkastas fortlöpande specialiserad tillsyn från medlemsstaternas sida med avseende på efterlevnaden av unionsrätten, för att se till att ändamålsenliga kontroller genomförs i syfte att förhindra allvarliga olyckor och begränsa deras effekter för personer och för miljön.

11.  Europaparlamentet konstaterar att direktivet om säkerhet till havs visserligen innehåller vissa särskilda bestämmelser om ansvarsskyldighet och ersättningsrelaterade frågor, men det fastställs ingen heltäckande EU-ram för ansvarsskyldighet. Parlamentet betonar behovet att säkerställa lika tillgång till rättslig prövning och ersättning för skada i händelse av olyckor med gränsöverskridande konsekvenser, med tanke på att vissa medlemsstater enligt artikel 41.3 och 41.5 i direktivet om säkerhet till havs till viss del undantas.

12.  Europaparlamentet beklagar att bestämmelserna om straffrättsligt ansvar med anknytning till överträdelser av säkerheten till havs inte är harmoniserade inom EU. Kommissionen uppmanas att lägga fram ett förslag för att lägga till brotten enligt direktivet om säkerhet till havs i tillämpningsområdet för direktiv 2008/99/EG (direktivet om miljöbrott), eftersom detta skulle utgöra ytterligare en avskräckande faktor.

13.  Europaparlamentet noterar att kommissionen avser att genomföra en systematisk datainsamling genom EU:s grupp av myndigheter för olje- och gasverksamhet till havs för att göra en mer omfattande analys av effektiviteten i och omfattningen av de nationella ansvarsbestämmelserna.

14.  Europaparlamentet beklagar djupt att omfattningen av ansvarsskyldighet för skador och ekonomisk förlust, som kommer att vara ett viktigt verktyg för att säkerställa verklig säkerhet till havs inom unionen, skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Kommissionen uppmanas att bedöma behovet av att harmonisera ansvaret på unionsnivå, med beaktande av den gränsöverskridande karaktären för denna verksamhet.

15.  Europaparlamentet anser att strikta ansvarsbestämmelser för olyckor till havs bör fastställas i syfte att underlätta tillgången till rättslig prövning för dem (både juridiska och fysiska personer) som drabbats av olyckor till havs, eftersom sådana bestämmelser kan utgöra ett incitament för offshoreoperatören att hantera verksamhetsrisker på tillbörligt sätt. Ekonomiska ansvarstak bör undvikas.

16.  Europaparlamentet anser att alla fall av bevisat ansvar, liksom närmare uppgifter om vilka påföljder som tillämpats, bör offentliggöras i syfte att göra den verkliga kostnaden för miljöskador uppenbar för alla.

17.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla detaljerade uppgifter om användningen av finansieringsinstrument och full täckning för olyckor till havs, inbegripet de mest kostsamma.

18.  Europaparlamentet beklagar avsaknaden av instrument för ekonomisk säkerhet i EU för att täcka de skador som vållas av de mest kostsamma olyckorna till havs. En av anledningarna kan vara att omfattningen av skadeståndsansvaret kan göra sådana instrument onödiga i vissa medlemsstater.

19.  Europaparlamentet konstaterar att det i många medlemsstater saknas lagstadgade krav på specifik täckningsgrad. Parlamentet anser att det eventuellt inte vore ändamålsenligt att ha specifika belopp på EU-nivå, men betonar att det behöver skapas ett EU-ramverk för att räkna fram de belopp som ska krävas av de nationella myndigheterna vilket respekterar särdragen hos verksamheten, de lokala driftsförhållandena och varje anläggnings omgivande område, i syfte att tillhandahålla full täckning för olyckor med gränsöverskridande konsekvenser.

20.  Europaparlamentet inser att det är nödvändigt att medge tillräcklig flexibilitet när det gäller instrumenten för ekonomisk säkerhet, men understryker behovet av större harmonisering av reglerna för kontroll av att formen och beloppet för den ekonomiska säkerhet som erbjuds är tillräckliga för att täcka den potentiella skadan och att enheter för ekonomisk säkerhet kan tillgodose efterfrågan på täckning, så att en proportionell användning av sådana instrument uppmuntras. Kommissionen uppmanas att lägga fram förslag eftersom detta är en särskilt viktig fråga med tanke på att olyckor av detta slag är av gränsöverskridande karaktär.

21.  Europaparlamentet konstaterar att en mängd produkter för ekonomisk säkerhet kan användas för att säkra riskerna för de mest kostsamma och mest sällan förekommande olyckorna till havs. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utöka tillämpningsområdet för de mekanismer för ekonomisk säkerhet som godtas för verksamhet till havs och motsvarande licens, och samtidigt säkerställa en likvärdig täckningsgrad.

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga att inrätta en rättslig mekanism för ersättning vid olyckor till havs, i likhet med den som föreskrivs i lagen om oljeverksamhet i Norge, åtminstone för sektorer som riskerar att drabbas hårt, såsom fiskeri och kustturism och andra sektorer i den blå ekonomin.

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, varje gång när ett överträdelseförfarande inleds mot en medlemsstat, framträda inför parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för att rapportera om ärendet och om de åtgärder som ska vidtas för att sätta stopp för den berörda medlemsstatens agerande.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande

12.7.2016

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

58

7

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Marco Affronte, Margrete Auken, Pilar Ayuso, Zoltán Balczó, Catherine Bearder, Ivo Belet, Simona Bonafè, Biljana Borzan, Lynn Boylan, Cristian-Silviu Buşoi, Soledad Cabezón Ruiz, Nessa Childers, Alberto Cirio, Birgit Collin-Langen, Mireille D’Ornano, Miriam Dalli, Seb Dance, Jørn Dohrmann, Ian Duncan, Stefan Eck, Bas Eickhout, Eleonora Evi, José Inácio Faria, Karl-Heinz Florenz, Francesc Gambús, Elisabetta Gardini, Gerben-Jan Gerbrandy, Jens Gieseke, Julie Girling, Sylvie Goddyn, Françoise Grossetête, Andrzej Grzyb, György Hölvényi, Anneli Jäätteenmäki, Jean-François Jalkh, Karin Kadenbach, Kateřina Konečná, Giovanni La Via, Peter Liese, Norbert Lins, Valentinas Mazuronis, Susanne Melior, Miroslav Mikolášik, Massimo Paolucci, Gilles Pargneaux, Piernicola Pedicini, Pavel Poc, Frédérique Ries, Michèle Rivasi, Annie Schreijer-Pierik, Renate Sommer, Dubravka Šuica, Tibor Szanyi, Nils Torvalds, Jadwiga Wiśniewska, Damiano Zoffoli

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Nikos Androulakis, Paul Brannen, Nicola Caputo, Martin Häusling, Merja Kyllönen, Christel Schaldemose, Keith Taylor

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Jiří Maštálka, Maurice Ponga


RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGENI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

13.10.2016

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

18

2

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Max Andersson, Joëlle Bergeron, Marie-Christine Boutonnet, Jean-Marie Cavada, Kostas Chrysogonos, Therese Comodini Cachia, Mady Delvaux, Rosa Estaràs Ferragut, Enrico Gasbarra, Gilles Lebreton, António Marinho e Pinto, Julia Reda, Evelyn Regner, Pavel Svoboda, József Szájer, Tadeusz Zwiefka

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Daniel Buda, Sergio Gaetano Cofferati, Pascal Durand, Evelyne Gebhardt, Constance Le Grip, Virginie Rozière

Senaste uppdatering: 18 november 2016Rättsligt meddelande