Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 7 juli 2011 om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om Europaåret för aktivt åldrande (2012) (KOM(2010)0462 – C7-0253/2010 – 2010/0242(COD))

P7_TA(2011)0332 A7-0061/2011

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(2010)0462),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 153.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7-0253/2010),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av yttrandet från budgetutskottet över förslagets ekonomiska förenlighet,

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 21 oktober 2010(1),

–  efter att ha hört Regionkommittén,

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 18 maj 2011 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

–   med beaktande av artiklarna 55 och 38 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för regional utveckling och utskottet för kultur och utbildning (A7-0061/2011).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet godkänner Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma förklaring som bifogas denna resolution.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid den första behandlingen den 7 juli 2011 inför antagnadet av Europaparlamentets och rådets beslut (EU) nr .../2011om Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna (2012)

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, beslut nr 940/2011/EU.)

BILAGA

Gemensam förklaring från Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgeten

Finansieringsramen för genomförandet av Europaåret ska, i enlighet med artikel 8, uppgå till minst 5 000 000 EUR. 2,3 miljoner EUR av 2011 års budget kommer att användas, utan att tillgängliga marginaler utnyttjas, till framför allt kommunikationsverksamhet och EU-konferenser för Europaåret, och minst 2,7 miljoner EUR, som ska omprioriteras från befintliga resurser utan att befintliga marginaler utnyttjas, kommer att reserveras och synliggöras i en budgetpost i budgetförslaget för 2012.

(1) EUT C 51, 17.2.2011, s. 55.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om situationen i Syrien, Jemen och Bahrain mot bakgrund av situationen i arabvärlden och Nordafrika

P7_TA(2011)0333 RC-B7-0389/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Syrien, Jemen and Bahrain, särskilt resolutionen av den 7 april 2011 om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2011 om Europeiska unionens förbindelser med Gulfstaternas samarbetsråd(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 7 april 2011 om översynen av den europeiska grannskapspolitiken – den sydliga dimensionen(3),

–  med beaktande av uttalandena av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant om Syrien den 18, 22, 24 och 26 mars, den 23 april, den 6 och 11 juni 2011, om Jemen den 10, 12 och 18 mars, den 27 april, den 11, 26 och 31 maj och den 3 juni 2011, samt om Bahrain den 10, 12 och 18 mars, den 3 maj och den 1 juli 2011,

–  med beaktande av vice ordförandens/den höga representantens uttalanden på EU:s vägnar om Syrien den 29 april 2011,

–  med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 25 maj 2011 om ny respons på ett grannskap i förändring, vilket kompletterar det gemensamma meddelandet av den 8 mars 2011 om ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet,

–  med beaktande av det uttalande om det södra grannskapet som gjordes vid Europeiska rådets möte den 23–24 juni 2011,

–  med beaktande av FN:s råd för mänskliga rättigheters resolution om Syrien av den 29 april 2011,

–  med beaktande av rådets beslut 2011/273/Gusp av den 9 maj 2011, 2011/302/Gusp av den 23 maj 2011 och 2011/367/Gusp av den 23 juni 2011 om Syrien,

–  med beaktande av rådets (yttre förbindelser) slutsatser av den 23 maj och den 20 juni 2011,

–  med beaktande av FN:s generalsekreterares uttalande av den 3 juni 2011 om Syrien,

–   med beaktande av FN:s generalsekreterares uttalande av den 23 juni 2011 om domarna mot 21 bahrainska politiska aktivister, människorättsförsvarare och oppositionsledare,

–  med beaktande av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheters preliminära rapport om Syrien av den 14 juni 2011,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

–  med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter från 1990,

–   med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966,

–  med beaktande av FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1975,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare från 2004, som uppdaterades 2008,

–  med beaktande av artikel 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Fredliga demonstranter i länderna i Nordafrika och Mellanöstern har uttryckt legitima förhoppningar om demokrati och framfört starka krav på institutionella, politiska, ekonomiska och sociala reformer som har som mål att skapa en verklig demokrati, bekämpa korruption och nepotism, säkerställa respekten för rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, utjämna de sociala skillnaderna och skapa bättre ekonomiska och sociala villkor.

B.  Det gemensamma meddelandet av den 25 maj 2011 om ny respons på ett grannskap i förändring innehåller en ny strategi som går ut på att man ser över genomförandet av de grundläggande principerna för EU:s yttre åtgärder, dvs. de universella värdena mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet, vilka står i centrum för grannskapspolitiken. Samtidigt framgår det av strategin att EU måste stödja demokratiseringsprocesserna i Nordafrika och Mellanöstern.

Syrien

C.  Sedan de våldsamma repressalierna inleddes i Syrien i mars 2011 har våldet trappats upp, och säkerhetsstyrkorna har svarat på de fortsatta protesterna med massgripanden och ökande brutalitet. Enbart i provinsen Dara har över 400 civila dödats, och totalt i hela landet möjligen över 1 000 personer.

D.  Nyinspelade videofilmer som sänts världen över har visat oroväckande bilder av godtyckligt gripna syriska barn som torterats eller misshandlats, vilket i vissa tragiska fall, som när det gäller den trettonårige pojken Hamza al-Khateeb, har lett till döden. Dessutom har användningen av skarp ammunition mot demonstranter redan orsakat minst trettio barns död enligt uppgifter från FN:s barnorganisation Unicef den 31 maj 2011.

E.  I sitt tredje tal till nationen den 20 juni 2011 tillkännagav president Bashar al-Asad att Syriens framtid skulle utformas inom ramen för en nationell dialog. Trots upprepade löften om politiska reformer och förändringar i Syrien har myndigheterna inte vidtagit några trovärdiga åtgärder för att infria dessa löften. Över 800 fall av påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden och 11 000 fall av godtyckliga gripanden har redan dokumenterats av människorättsorganisationer.

F.  Med tanke på den allvarliga situationen i Syrien antog rådet den 23 juni 2011 ett beslut och en förordning om införande av restriktiva åtgärder mot ytterligare sju personer som fördes upp på förteckningen från den 9 maj 2011. Särskilda åtgärder vidtogs, bland annat visumförbud och frysning av tillgångar. Rådet införde också ett embargo riktat mot fyra enheter med anknytning till den syriska regimen omfattande vapen och utrustning som kan användas för internt förtryck.

G.  Associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Syrien, å andra sidan, har aldrig undertecknats. Undertecknandet av detta avtal har på Syriens begäran skjutits upp sedan i oktober 2009, och rådet har redan beslutat att inte vidta några ytterligare åtgärder. Respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är en väsentlig del av detta avtal.

H.  Det finns en allvarlig risk för en ökning av de våldsamma angreppen från extremistgrupper, bl.a. väpnade jihadistgrupper. Det är viktigt att de olika religiösa samfunden i Syrien, bl.a. den stora andel irakiska flyktingar som har kommit till landet, får skydd.

I.  Efter belägringen av Dara inledde säkerhetsstyrkorna en storskalig militär operation och en kampanj med godtyckliga gripanden i de närliggande städerna. Uppskattningsvis 12 000 syrier från Jisr ash-Shagur med omnejd har flytt från Syrien till Turkiet av fruktan för säkerhetsstyrkornas vedergällningar, och enligt Röda halvmånen väntar ytterligare 17 000 människor på att ta sig över gränsen.

Jemen

J.  Situationen i Jemen är fortfarande djupt oroande efter månader av våld och oroligheter som har vållat det jemenitiska folket stort lidande. Många har dödats och sårats, demonstranter har fängslats och den ekonomiska och politiska krisen i landet har förvärrats.

K.  Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) har tagit initiativ till en plan för ett fredligt maktöverlämnande som ännu inte har undertecknats av Jemens president, Ali Abdullah Saleh.

L.  Den 3 juni 2011 skadades Jemens president, Ali Abdullah Saleh, allvarligt i ett angrepp mot hans bostad och han vårdas nu i Saudiarabien. Makten har tillfälligt överlämnats till landets vicepresident, Abd al-Rab Mansur al-Hadi.

M.  Jemen är Mellanösterns fattigaste land med utbredd undernäring, sinande oljereserver, en växande befolkning, en svag central regering, allt större vattenbrist och få investeringar i landets ekonomi. Det finns en allvarlig oro för att Jemen ska upplösas. Sedan februari råder en bräcklig vapenvila med de shiitiska rebellerna i norra delen av landet, och i landets södra del verkar en separatiströrelse. Dessutom finns det uppgifter som tyder på att många al-Qaida-anhängare använder Jemen som bas.

Bahrain

N.  Det nationella säkerhetstillståndet i Bahrain hävdes den 1 juni 2011 och kung Hamad Bin Isa al-Khalifa efterlyste då en nationell dialog som inleddes den 2 juli 2011.

O.  Den 29 juni 2011 inrättade kung Hamad en oberoende kommission som bestod av internationella oberoende experter. Syftet med denna kommission är att utreda människorättsbrott begångna under regeringens senaste tillslag mot demonstranter som krävde reformer.

P.  Den 22 juni 2011 avkunnade Bahrains domstol för nationens säkerhet, en militärdomstol, sin dom mot 21 bahrainska oppositionsaktivister. Sju av dessa fälldes i sin frånvaro, åtta oppositionsaktivister dömdes till livstids fängelse och 13 andra fick fängelsestraff på upp till 15 år för ”konspiration mot regeringen”. Många andra politiska aktivister, människorättsförsvarare och journalister fängslades under de protester med krav på reformer som nyligen har ägt rum. Enligt människorättsorganisationer har de utsatts för tortyr, misshandel och trakasserier.

Q.  Den 22 maj 2011 bekräftade den nationella appellationsdomstolen Ali Abdullah Hassan al Sankis och Abdulaziz Abdulridha Ibrahim Husseins dödsdomar för mordet på två poliser under protesterna mot regeringen i Bahrain. Verkställandet av avrättningarna har skjutits upp till september.

R.   47 bahrainska läkare och sjuksköterskor har anklagats för ”anstiftan till att störta regeringen med våld” och ställts inför rätta i en bahrainsk militärdomstol. Sjukvårdspersonalen gav alla sårade likvärdig vård, i överensstämmelse med sina yrkesetiska riktlinjer.

S.  På begäran av Bahrains regering har utländska styrkor under Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) flagg satts in i Bahrain.

1.  Europaparlamentet fördömer kraftfullt regimernas oproportionerliga våld mot de fredliga demonstranterna och beklagar djupt det stora antalet dödade och sårade. Parlamentet uttrycker sitt deltagande med de anhöriga till dem som dödats eller sårats och manar till ett omedelbart stopp för blodspillan och ett frisläppande av de personer som gripits. Vidare efterlyser parlamentet utredningar av morden, gripandena och den påstådda användningen av tortyr.

2.  Europaparlamentet hyllar folket för det mod man har visat prov på i sin fredliga kamp för demokratisk förändring, i synnerhet kvinnorna, som har stått och ofta står kvar i fronten för protesterna.

3.  Europaparlamentet uppmanar det politiska ledarskapet i arabländerna att infria sina åtaganden genom att utan dröjsmål inleda en förbehållslös, öppen och konstruktiv politisk dialog med deltagande av alla demokratiska politiska partier och rörelser, liksom företrädare för det civila samhället, i syfte att bana väg för verklig demokrati och genomförandet av reella, långtgående och betydande institutionella, politiska, ekonomiska och sociala reformer, som är avgörande för den långsiktiga stabiliteten och utvecklingen i dessa länder och i regionen i stort.

Syrien

4.  Europaparlamentet fördömer kraftfullt det upptrappade våldet i Syrien och de fortsatta allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, liksom belägringen av ett antal städer som Dara, Jisr ash-Shagur och Hama och massgripandena, de utomrättsliga avrättningarna, de godtyckliga frihetsberövandena och anklagelserna om påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden och om tortyr.

5.  Europaparlamentet beklagar djupt att det hävande av undantagstillståndet som aviserades den 21 april 2011 inte har omsatts i praktiken, att flera andra reformer som president Asad utlovat inte har genomförts och att politiska fångar fortfarande hålls fängslade, trots den amnesti som presidenten nyligen utlyste. De syriska myndigheterna uppmanas att utan dröjsmål häva belägringen av de städer som drabbats samt bevilja omedelbart och ohindrat tillträde för humanitära organisationer och hjälparbetare.

6.  Europaparlamentet uppmanar de syriska myndigheterna och president Bashar al-Asad att sätta stopp för dödandet av obeväpnade demonstranter och att omedelbart frige samtliga demonstranter, journalister, människorättsförsvarare och politiska fångar som hålls frihetsberövade. Parlamentet begär att alla demokratiska krafter och det civila samhällets aktörer ska involveras i en omedelbar och verklig politisk process för att bidra till demokratiseringen i Syrien utifrån en konkret tidsplan för grundläggande reformer och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

7.  Europaparlamentet uppmanar de syriska myndigheterna att ge utländsk press rätt att resa in i landet och förvissa sig om riktigheten i påståendet att det är ”beväpnade extremistligor” som först skjuter på säkerhetsstyrkorna, vilket regimen har påstått för att rättfärdiga det oförsvarliga blodbad som äger rum. De syriska myndigheterna uppmanas att samarbeta fullt ut med kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och andra FN-enheter och att ge dem obehindrat tillträde.

8.  Europaparlamentet uppmanar de syriska myndigheterna att omedelbart frige alla barn som gripits i samband med undertryckandet av demonstrationer eller liknande händelser. Myndigheterna uppmanas också att grundligt utreda de anmälda fallen av våld mot barn och att i framtiden avstå från gripanden av barn och andra kränkningar av barns rättigheter.

9.  Europaparlamentet välkomnar rådets beslut att införa restriktioner mot Syrien och mot personer som är ansvariga för det våldsamma förtrycket av civilbefolkningen, att ställa in samtliga förberedelser av nya bilaterala samarbetsprogram, suspendera pågående bilaterala program med de syriska myndigheterna inom ramen för Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och Medainstrumentet, uppmana Europeiska investeringsbanken att i dagsläget inte godkänna någon ny finansiell EIB-verksamhet i Syrien, överväga ytterligare indragning av gemenskapsbiståndet till Syrien mot bakgrund av utvecklingen och att inte gå vidare med associeringsavtalet med Syrien. Parlamentet stöder de smarta sanktioner som rådet antagit, och uppmanar rådet att ta ett kraftfullt diplomatiskt initiativ för att få andra länder att anta samma sanktioner. Rådet bör fortsätta att utöka de riktade sanktionerna mot alla personer och enheter med koppling till regimen, med målet att försvaga och isolera dem och därmed bereda väg för en övergång till demokrati.

10.  Europaparlamentet ger sitt kraftfulla stöd till EU:s diplomatiska insatser tillsammans med dess partner från världssamfundet för att förmå FN:s säkerhetsråd att fördöma det pågående våldet i Syrien, motsätta sig straffrihet och uppmana de syriska myndigheterna att tillmötesgå det syriska folkets legitima strävanden. Parlamentet beklagar att dessa ansträngningar hittills inte har burit frukt och att en resolution inte har kunnat presenteras. EU:s medlemsstater och vice ordföranden/den höga representanten uppmanas att fortsätta att samarbeta med sina internationella partner för att få FN:s säkerhetsråd att engagera sig i situationen i Syrien och för att se till att de syriska myndigheterna fullgör sitt ansvar att skydda det syriska folket.

11.  Europaparlamentet välkomnar Turkiets beslut att hålla gränsen öppen för syriska flyktingar, liksom den snabba mobiliseringen av Röda halvmånens resurser.

12.  Europaparlamentet välkomnar EU:s erkännande av Turkiets och andra regionala parters insatser för att ta itu med olika aspekter av krisen, särskilt de humanitära aspekterna, och påpekar att man kommer att arbeta tillsammans med dem när det gäller situationen i Syrien. Parlamentet uppmanar Turkiet och EU att intensifiera sitt utrikespolitiska samarbete och uppmuntrar med eftertryck till gemensamma ansträngningar till stöd för demokratisering och utveckling i Mellanöstern och i Nordafrika.

13.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att omgående ge bistånd och stöd till de turkiska och libanesiska myndigheternas arbete för att hantera den humanitära krisen vid deras respektive gränser mot Syrien, även genom att inrätta en humanitär korridor på FN-nivå.

14.  Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten, rådet och kommissionen att gynna de framväxande demokratiska oppositionsrörelserna i och utanför landet. I detta sammanhang begär parlamentet att det snarast kommer igång en verklig politisk dialog som leder till en djupgående demokratiseringsprocess i Syrien.

Jemen

15.  Europaparlamentet fördömer i skarpast möjliga ordalag den senaste tidens väpnade angrepp i Jemen, bl.a. angreppet den 3 juni 2011 mot presidentens bostad. Alla parter uppmanas att upphöra med alla fientligheter, respektera de mänskliga rättigheterna och stå fast vid en permanent vapenvila.

16.  Europaparlamentet välkomnar vicepresident Abd al-Rab Mansur al-Hadis åtagande att respektera vapenvilan, dra tillbaka armén från Jemens städer och garantera ett vederbörligt skydd för alla framtida fredliga protester och demonstrationer.

17.  Europaparlamentet uttrycker solidaritet med folket i Jemen, välkomnar dess strävan efter demokratiska förändringar i landet och stöder GCC:s arbete i den mån det är inriktat på att hitta en förhandlingslösning – vilket innebär att president Saleh och hans familjemedlemmar, som fortfarande sitter kvar vid makten, måste avgå – inom ramen för ett mer inkluderande politiskt system som är inriktat på fattigdomsbekämpning och förbättrade levnadsvillkor för majoriteten av befolkningen.

18.  Europaparlamentet beklagar djupt att de jemenitiska myndigheterna inte lyckades garantera fri lejd för diplomater från Förenade arabemiraten i Sana den 22 maj 2011, bland annat för generalsekreteraren för GCC och för ambassadörer från flera GCC-medlemsstater, EU, Förenade kungariket och Förenta staterna. Myndigheterna i Jemen uppmanas att till fullo respektera Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser.

19.  Europaparlamentet ser med oro på att det saknas framstegsrapporter från den kommitté på hög nivå som Jemens regering utsett för att utreda attacken mot demonstranter den 18 mars 2011 i Sana, där 54 människor dödades och över 300 sårades. Vice ordföranden/den höga representanten uppmanas att stödja kraven på en internationell oberoende utredning av denna incident.

20.  Europaparlamentet välkomnar det uppdrag som kontoret för FN:s råd för mänskliga rättigheter utfört i Jemen. Inom ramen för detta uppdrag har man utvärderat människorättssituationen i landet och kommer nu att utfärda rekommendationer till Jemens regering och världssamfundet.

Bahrain

21.  Europaparlamentet fördömer förtrycket i Bahrain och begär att samtliga fredliga demonstranter – inklusive politiska aktivister, journalister och människorättsförsvarare – omedelbart och ovillkorligt släpps på fri fot, liksom de 47 bahrainska läkare och sjuksköterskor som utförde sin yrkesplikt. Parlamentet uttrycker djup oro över att åtta oppositionsaktivister har dömts till livstids fängelse och att 13 personer har dömts till 15 års fängelse.

22.  Europaparlamentet välkomnar hävandet av det nationella säkerhetstillståndet i Bahrain och kung Hamad Bin Isa al-Khalifas uppmaning till nationell dialog. Den nationella dialog som kung Hamad inlett kan bara bli verklighet om alla politiska krafter deltar, även oppositionen och det civila samhället, i syfte att bana väg för verklig demokrati och politiska reformer i Bahrain.

23.  Europaparlamentet uppmanar de bahrainska myndigheterna att omvandla Ali Abdullah Hassan al-Sankis och Abdulaziz Abdulridha Ibrahim Husseins dödsstraff och att återinföra de facto-moratoriet för dödsstraff.

24.  Europaparlamentet välkomnar kung Hamads beslut att inrätta en oberoende kommission som ska utreda människorättsbrott begångna under regeringens senaste tillslag mot demonstranter som krävde reformer. Parlamentet begär att kommissionen ska vara fullständigt opartisk och medge insyn i sitt arbete, och uppmanar Bahrains regering att inte blanda sig i kommissionens arbete.

25.  Europaparlamentet välkomnar inrättandet av ett ministerium för mänskliga rättigheter och social utveckling i Bahrain och uppmanar detta ministerium att agera i enlighet med internationella normer och skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter.

26.  Europaparlamentet är bekymrat över närvaron av utländska styrkor under GCC:s flagg i Bahrain. GCC uppmanas att i egenskap av regional kollektiv aktör bidra med resurser i syfte att agera konstruktivt och medla till förmån för fredliga reformer i Bahrain.

Arabvärlden och Nordafrika

27.  Europaparlamentet stöder övergången till demokrati i Egypten och Tunisien, som är det första exemplet på den demokratiseringsprocess som just nu äger rum och ett tecken på den nya vågen av deltagande av medborgarna och framför allt ungdomarna i arabvärlden. Parlamentet ger sitt kraftfulla stöd till människors strävan efter frihet, mänskliga rättigheter och demokrati och efterlyser öppna, rättvisa och fria valprocesser i båda länderna, varvid hänsyn bör tas till deras individuella omständigheter. Världssamfundet uppmanas att göra ytterligare ansträngningar för att stödja och uppmuntra den politiska reformprocessen i länder i Nordafrika och Mellanöstern.

28.  Europaparlamentet upprepar världssamfundets åtagande att skydda civila i Libyen, bl.a. genom att utöva intensifierat tryck på den libyska regimen, och att stödja uppbyggnaden av en demokratisk libysk stat. Parlamentet välkomnar EU:s beslut att påskynda sina sanktioner mot regimen genom att föra upp sex regimkontrollerade hamnmyndigheter på EU:s förteckning över frysning av tillgångar. Parlamentet uppmanar än en gång överste Muammar Mohammed Abu Minyar Gaddafi att omgående lämna över makten.

29.  Europaparlamentet är oroat över det lidande som det libyska folket utsätts för på grund av matbrist, bristande tillgång till sjukvård och brist på kontanter för att betala ut löner och tillgodose olika administrativa behov. Vice ordföranden/den höga representanten och EU:s medlemsstater uppmanas att snabbt agera för att låta det nationella övergångsrådet förfoga över delar av de frusna libyska tillgångarna, med tillstånd från och under tillsyn av FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté, så att de akuta behoven kan tillgodoses.

30.  Europaparlamentet uppmanar rådet och vice ordföranden/den höga representanten att ta ytterligare initiativ för att hitta en lösning på konflikten, med hänsyn till den arresteringsorder som Internationella brottmålsdomstolen nyligen utfärdat mot överste Gaddafi, hans son Saif al-Islam Gaddafi och Abdullah al-Sanussi.

31.  Europaparlamentet välkomnar reformprocessen i Marocko, i synnerhet den föreslagna författningsreform som har blivit föremål för en folkomröstning, som ett steg i rätt riktning för att skapa ett öppnare, modernare och mer demokratiskt styre. De politiska partierna i Marocko uppmanas att aktivt ta del i förändringsprocessen. Medborgarna, organisationerna i det civila samhället och de politiska partierna bör fortsatt stå i centrum för det fortlöpande genomförandet av reformerna. Parlamentet noterar att Marocko var det första landet i regionen som beviljades framskjuten ställning i förbindelserna med EU.

32.  Europaparlamentet noterar det glädjande tillkännagivandet från Algeriets president om att en demokratiseringsprocess ska inledas och ett bättre styre komma till stånd i landet, bland annat genom ett hävande av undantagstillståndet och ett genomförande av en planerad författningsreform. Parlamentet understryker behovet att påskynda dessa initiativ och efterlyser ett kraftfullt engagemang från de algeriska myndigheterna i denna reformprocess, som bör vara inkluderande och öppen för det civila samhället.

33.  Europaparlamentet välkomnar åtagandet till förmån för politiska reformer i Jordanien, särskilt översynen av författningen och arbetet inom kommittén för nationell dialog. Parlamentet berömmer de jordanska myndigheternas insatser och framhåller behovet av att reformerna genomförs i praktiken. Parlamentet noterar att EU sagt ja till ett partnerskap med framskjuten ställning för Jordanien 2010.

34.  Europaparlamentet framhåller att rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet som myndigheterna bör garantera. Myndigheterna uppmanas att erbjuda de religiösa samfunden i respektive länder ett tillförlitligt och effektivt skydd och att garantera personlig säkerhet och fysisk integritet för medlemmar i alla religiösa samfund.

35.  Europaparlamentet uttrycker sitt kraftfulla stöd för rådets ståndpunkt om att den europeiska grannskapspolitiken måste kunna möta utmaningarna i det södra grannskapet. Parlamentet välkomnar EU:s och medlemsstaternas åtagande att följa med och stödja konkreta ansträngningar som görs av de regeringar som verkligen är engagerade i politiska och ekonomiska reformer samt av de civila samhällena. Parlamentet ser positivt på vice ordförandens/den höga representantens inrättande av en arbetsgrupp för södra Medelhavsområdet.

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att tillämpa en differentierad strategi som bygger på den ”mer för mer”-politik som fastställs i det gemensamma meddelandet av den 25 maj 2011 om länderna i södra Medelhavsområdet. Syftet med denna politik är att gynna de länder som gjort verkliga framsteg i fråga om demokrati, fria och rättvisa val och framför allt mänskliga rättigheter.

37.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att fortsätta att tillhandahålla nödvändigt humanitärt bistånd till fördrivna personer i regionen, av vilka många nu lever som flyktingar längs gränserna till sina länder.

38.  Europaparlamentet välkomnar det Deauville-partnerskap med befolkningen i regionen som inletts av medlemmarna i G8. Parlamentet noterar att de första länderna i partnerskapet kommer att vara Egypten och Tunisien. Rådet och EU:s medlemsstater uppmanas att samordna sina insatser med G8-medlemmarna, som är beredda att utvidga detta partnerskap till att omfatta alla de länder i regionen som engagerar sig för en övergång till fria, demokratiska och toleranta samhällen.

o
o   o

39.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaternas regeringar och parlament, Arabrepubliken Syriens regering och parlament, Republiken Jemens regering och parlament, Republiken Turkiets regering och parlament, Konungariket Bahrains regering och parlament, det nationella övergångsrådet, Konungariket Marockos regering och parlament, Folkrepubliken Algeriets regering och parlament, Konungariket Jordaniens regering och parlament, Arabrepubliken Egyptens regering, Republiken Tunisiens regering, GCC:s generalsekreterare och generalsekreteraren för unionen för Medelhavsområdet.

(1) Antagna texter, P7_TA(2011)0148 (2) Antagna texter, P7_TA(2011)0109. (3) Antagna texter, P7_TA(2011)0154.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om EU:s utrikespolitik till stöd för demokratisering (2011/2032(INI))

P7_TA(2011)0334 A7-0231/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, särskilt artikel 21, och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt artikel 25,

–  med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter,

–  med beaktande av FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,

–  med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, de OSSE-åtaganden som fastställdes i Köpenhamn 1990 och vid toppmötet i Istanbul 1999, då alla OSSE-länder åtog sig att inbjuda internationella observatörer, framför allt från OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR), till sina val,

–  med beaktande av Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter och Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter,

–  med beaktande av ILO:s konvention 169 av den 7 juni 1989 om urbefolkningar och stamfolk,

–  med beaktande av artiklarna 2, 6, 8 och 21 i fördraget om Europeiska unionen,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som tillkännagavs i Strasbourg den 12 december 2007,

–  med beaktande av artiklarna 8, 9 och 96 i partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och EG (2000),

–  med beaktande av resolutionen om främjande och konsolidering av demokratin, antagen av FN:s generalförsamling den 4 december 2000(1), och dess resolution av den 20 december 2004 om en förstärkt roll för regionala, subregionala och övriga organisationer och mekanismer i syfte att främja och konsolidera demokratin(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 av den 20 december 2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (EIDHR),

–  med beaktande av sin resolution av den 20 september 1996 om kommissionens meddelande om införande av demokratiska principer och mänskliga rättigheter i avtal som ingås mellan gemenskapen och tredje land(3) och sin resolution av den 14 februari 2006 om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 15 mars 2001 om kommissionens meddelande om EU:s stöd till och övervakning av val(5),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 april 2002 om kommissionens meddelande om Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land(6),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 maj 2008 om EU:s valobservatörsuppdrag: mål, tillvägagångssätt och framtida utmaningar(7),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 oktober 2009 om främjande av demokrati i EU:s yttre förbindelser(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 mars 2010 om effekterna av den globala finansiella och ekonomiska krisen på utvecklingsländerna och utvecklingssamarbetet(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 21 september 2010 om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas, framför allt punkterna 71, 72 och 73(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om företagens sociala ansvar och miljöansvar vid internationella handelsavtal(11),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal(12),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 december 2010 om årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området(13),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor(14),

–  med beaktande av sin resolution av den 5 april 2011 om migrationsströmmar till följd av instabilitet: Omfattning och roll för EU:s utrikespolitik(15),

–  med beaktande av samtliga avtal mellan Europeiska unionen och tredjeländer och människorätts- och demokratiklausulerna i dessa avtal,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 18 maj 2009 om stöd för en demokratisk samhällsstyrning – på väg mot en förstärkt EU-ram,

–  med beaktande av de båda uppsättningarna med rådets slutsatser om demokratistöd i EU:s yttre förbindelser, det vill säga dem av den 17 november 2009 och dem av den 13 december 2010, som innehåller en lägesrapport för 2010 och en förteckning över pilotländer,

–  med beaktande av det gemensamma dokumentet från kommissionen och rådets generalsekretariat om en förstärkning av demokratin i EU:s yttre förbindelser (SEK(2009)1095),

–  med beaktande av det gemensamma meddelandet till Europeiska rådet, Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln ”Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet” (KOM(2011)0200),

–  med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Köpenhamn den 22 juni 1993,

–  med beaktande av Europeiska kommissionens tematiska och geografiska finansiella instrument för demokratisering, mänskliga rättigheter och människohandel (exempelvis Aeneas, dess efterföljare det tematiska programmet för migration och asyl, Migration: EU Expertise, EIDHR, Taiex, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet osv.),

–  med beaktande av rapporten av den 21 mars 2011 från FN:s generalsekreterares särskilda representant för mänskliga rättigheter och transnationella och andra företag(16),

–  med beaktande av att en post som vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och en operativ europeisk utrikestjänst inrättades den 1 januari 2011,

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0231/2011), och av följande skäl:

A.  I unionens fördrag förklaras att de mänskliga rättigheterna och demokratin är grundläggande värden för EU och att de utgör de principer och mål för EU:s yttre åtgärder som unionen måste främja som allmänna värden.

B.  Demokrati är det bästa skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tolerans gentemot alla samhällsgrupper och lika möjligheter för alla.

C.  Demokratin har utvecklats till att bli ett allmänt värde, men de demokratiska systemen kan ha olika utformning och fungera på olika sätt. Detta exemplifieras av att EU består av 27 medlemsstater som har olika men på jämbördigt sätt giltiga former av demokrati, formade av historien, kulturen och omständigheterna, och också av EU i sig, som utgör en form av överstatlig demokrati som är unik i världen. Det finns ingen enskild modell eller plan för demokratin, men det råder enighet om demokratins centrala beståndsdelar.

D.  I två resolutioner från FN:s generalförsamling(17) har dessa beståndsdelar definierats.

E.  Mänskliga rättigheter och demokrati är oupplösligt förbundna. Enbart i en demokrati kan människor fullt ut åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och enbart om mänskliga rättigheter respekteras kan demokrati existera.

F.  Rättsstatsprincipen måste råda, och man måste garantera likhet inför lagen, erkännande av privat äganderätt och avsaknad av godtycklig inblandning från de offentliga myndigheternas sida, både i lagstiftningen och i praktiken. Detta kräver att offentliga institutioner utövar sina befogenheter genom öppna, ansvarsskyldiga demokratiskt valda personer och offentliga tjänstemän, samt ett oberoende och opartiskt rättsväsen.

G.  Jämlikhet och icke-diskriminering är grundläggande och alla har rätt att åtnjuta alla mänskliga rättigheter utan att diskrimineras på grundval av ras, kön, sexuell läggning, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, börd eller ställning i övrigt. Demokratin bör garantera alla människors rättigheter, däribland de personer som tillhör minoriteter, ursprungsbefolkningar och andra utsatta grupper, samtidigt som mäns och kvinnors möjlighet att delta på lika villkor i politiken och i beslutsfattandet är en förutsättning för verklig demokrati.

H.  Demokratisk samhällsstyrning omfattar bland annat skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, rätt till rättslig prövning, en framträdande roll för parlament och lokala myndigheter i beslutsfattandet och öppen förvaltning av offentliga finanser. Ledares och offentliga tjänstemäns ansvarsskyldighet inför medborgarna är en grundläggande del av demokratin, och kampen mot korruption är i detta sammanhang av central betydelse. Demokratisk samhällsstyrning leder också till civil kontroll av säkerhetssektorn.

I.  Alla medborgare har rätt att regelbundet rösta i öppna och rättvisa val och att kandidera till offentliga uppdrag.

J.  Åsikts- och yttrandefrihet i politiska, sociala och ekonomiska frågor i vid bemärkelse, utan risk för statliga påföljder, är en universell rättighet liksom möjligheten att leta efter olika informationskällor.

K.  Alla medborgare har rätt att bilda oberoende föreningar och organisationer, inklusive oberoende politiska partier och intressegrupper.

L.  Politiska partier och de olika politiska åsikter och intressen samt den regionala eller kommunala tillhörighet de företräder är av grundläggande betydelse. Politiska partier måste få verka fritt utan inblandning från regeringen eller verkställande tjänstemän. Valda företrädare, oavsett om de stöder eller är motståndare till regeringen, behöver befogenhet och resurser för att kunna diskutera och godkänna lagstiftning och nationella budgetar och ställa regeringar till svars för offentlig förvaltning och användning av medel. Starka parlament, i egenskap av offentliga forum för att på fredlig väg förhandla om motstridiga politiska och sociala intressen, och nationella lagstiftande beslutsfattande organ är grundläggande för deltagardemokrati.

M.  Organisationer i det civila samhället och icke-statliga aktörer är en grundläggande byggsten för en välfungerande demokrati och spelar en viktig roll för att skapa en demokratisk kultur som är djupt rotad i samhället, eftersom de företräder allmänhetens krav och ställer offentliga myndigheter till svars för deras handlingar.

N.  Oberoende och mångsidiga medier är grundläggande för att garantera att många olika åsikter kommer till uttryck och delges allmänheten, och fri tillgång till information och kommunikation och ocensurerad tillgång till internet (internetfrihet) är universella rättigheter som är oumbärliga för att garantera öppenhet och ansvarsskyldighet i den offentliga förvaltningen.

O.  Utbildning om demokratiska värderingar är viktig för att främja demokrati, liksom åldersanpassat deltagande i beslutsfattandet inom utbildningsinstitutioner.

P.  EU-institutionerna måste använda dessa demokratins särdrag som byggstenar för unionens stöd till särskilda områden i syfte att bistå tredjeländer på deras väg mot demokrati.

Q.  I rådets slutsatser från 2009 och 2010 om stöd till demokratin i EU:s yttre förbindelser tas dessa särdrag upp.

R.  EU:s anslutning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stärker både det europeiska systemet för skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s ställning i förhållande till tredjeländer.

S.  Det är av yttersta vikt att återigen fastslå att de medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är ömsesidigt beroende av och ömsesidigt förstärker varandra och att en verklig demokrati endast kan byggas upp om samtliga dessa rättigheter garanteras. Demokratin utgör det bästa sättet att garantera och skydda mänskliga rättigheter och möjliggöra en hållbar ekonomisk utveckling. Det är av yttersta vikt att civilsamhället aktivt deltar i och bidrar till samhällsstyrningen, något som fortfarande alltför ofta försummas.

T.  I sitt handlingsprogram för demokratistöd i EU:s yttre förbindelser bekräftade rådet sin vilja att öka samstämdheten och effektiviteten i sitt stöd, men endast begränsade framsteg har gjorts här.

U.  Unionen förfogar över en bred uppsättning instrument för stöd till demokratin och de mänskliga rättigheterna, såsom politiska och ekonomiska avtal, handelsavtal och partnerskap, vilka innehåller människorätts- och demokratiklausuler, en särskild stimulansordning för hållbar utveckling och gott styre (GSP plus), den politiska dialogen, åtgärder inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), uppdrag inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), särskilda finansiella instrument, samverkansprojekt och valobservatörsuppdrag. Det är emellertid nödvändigt att åstadkomma en samstämd och resultatinriktad människorätts- och demokratipolitik som grundas på standardmetoder och är anpassad till situationen i varje enskilt land och undanröjer befintliga inkonsekvenser och dubbla normer i EU:s yttre politik till stöd för demokratisering samt undviker att införa nya sådana, ägnar särskild uppmärksamhet åt de särskilda behoven i känsliga lägen och situationer efter konflikter och främjar demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling om sammanhängande mål.

V.  EU bör ta större hänsyn till de sociala, politiska, ekonomiska och strategiska förutsättningarna i ett land när man beslutar om att bevilja eller dra tillbaka handelspreferenser som till exempel GSP plus.

W.  EU bör intensifiera sitt arbete för att främja normer och faktorer som rör demokrati genom sin verksamhet i internationella organisationer och bör fortsätta främja ett effektivt genomförande av de uppgifter och skyldigheter som man åtagit sig inom och genom de forum i vilka EU:s medlemsstater deltar.

X.  Övervakning och verkställande av rättsligt bindande människorättsklausuler i EU:s internationella avtal utgör fortfarande en stor utmaning. Ett tillfälligt upphävande av ett internationellt avtal mellan EU och ett partnerland till följd av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller demokratin är ett verktyg som har inrättats för att kunna användas i vissa situationer. Trots att människorätts- och demokratiklausulen ofta kränks, och trots att vissa tredjeländer inte respekterar sina åtaganden i de berörda internationella avtalen, leder detta endast undantagsvis till att regeringarna i dessa länder beläggs med påföljder eller i tillräcklig utsträckning hålls ansvariga, inte ens vid grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. EU:s underlåtenhet att utnyttja detta verktyg fortsätter att undergräva unionens trovärdighet som en stark och beslutsam aktör på den internationella arenan.

Y.  Påföljder ska väljas på ett rättvist, återhållsamt och klokt sätt. Påföljderna får aldrig i första hand gå ut över invånarna i det berörda landet.

Z.  Unionen förfogar över verkliga möjligheter till incitament på detta område, som kan användas som drivkraft för reformer, men deras fulla potential har inte utnyttjats av politiska skäl och särskilt på grund av bristande samförstånd i EU om vikten av att främja demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i motsats till andra prioriteringar. I teorin finns inget strukturellt eller rättsligt hinder mot en samordnad användning av de yttre finansieringsinstrumenten för att stödja demokratisering.

AA.  Resolution 63/168, som antogs av FN:s generalförsamling den 18 december 2008, uppmanar till ett globalt moratorium för dödsstraff. Dödsstraff utdöms fortfarande i många länder och i vissa fall även för minderåriga.

AB.  Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) hör till de viktigaste delarna av EU:s politik, eftersom det är inriktat på åtgärder som inte går att genomföra med bilaterala samarbetsinstrument.

AC.  EIDHR gör det möjligt att finansiera EU:s valobservatörsuppdrag (EU EOM), som är centrala instrument för samverkan för att befästa demokratin, men lämplig uppföljning och lämpligt genomförande av rekommendationerna från dessa uppdrag har ofta uteblivit.

AD.  Denna situation har kunnat uppstå till följd av en brist på politisk vilja hos regeringarna i de länder som tar emot EU:s valobservatörer och kommissionens och medlemsstaternas oförmåga att se till att dessa rekommendationer följs upp med särskilda stödprogram, särskilt till förmån för nyvalda parlament.

AE.  Europaparlamentet förfogar ännu inte över tillräckligt detaljerade analyser som ger en överblick över EU:s demokratistöd i dess helhet, inklusive det stöd som utgår från medlemsstaterna. Detta beror i viss utsträckning på sådant som öppenhet, tillgång till handlingar eller på att rådet ännu inte har tagit ställning.

AF.  Enbart genom att tillämpa en princip om fullständig villkorlighet för stödet kan man uppnå verklig demokratisering, verklig respekt för de mänskliga rättigheterna och verkligt förbättrade ekonomiska framtidsutsikter för lokalbefolkningarna. Principen om villkorlighet bör fastställas tillsammans med mottagarländerna och i nära samråd inte bara med regeringarna utan också med det civila samhället samt med fullständig respekt för lokalbefolkningarnas faktiska behov.

AG.  Politiska partier och parlament, valda vid fria och rättvisa val, är centrala faktorer för alla demokratier och demokratiseringsprocesser. Stödet till och tillämpningen av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter har ännu inte motsvarat den betydelse dessa aktörer har haft.

AH.  Arbetet vid FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors egenmakt (UN Women) är av största vikt för att stödja kvinnor som bidrar till och deltar i demokratiseringsprocessen.

AI.  Det råder brett samförstånd mellan EU:s institutioner om demokratins flerdimensionella, komplicerade och långsiktiga natur, men kommissionen och medlemsstaterna har inte beaktat hela valcykeln när de utarbetat program och genomfört åtgärder till stöd för demokratin.

AJ.  I de länder som genomgår en demokratiseringsprocess är kvinnor och barn särskilt utsatta när det gäller människohandel, även människohandel i prostitutionssyfte.

Behovet av ett paradigmskifte

1.  Europaparlamentet anser att endast demokratier som bygger på rättsstatsprincipen kan utgöra en grund för balanserade strukturella partnerskap mellan tredjeländer och EU, som också tar hänsyn till behoven och intressena hos båda parter och deras respektive befolkningar.

2.  Europaparlamentet betonar att partnerskap som grundas på dialog och samråd ökar egenansvaret för demokratisering och stärker den demokratiska samhällsstyrningen, och uppmanar alla EU-institutioner att använda dessa dialoger på ett mer samstämt, konsekvent och samordnat sätt.

3.  Europaparlamentet anser att EU:s roll som ”mjuk makt” i det globala systemet endast kan befästas om skyddet för de mänskliga rättigheterna är en verklig politisk prioritering i förhållande till tredjeländer.

4.  För att EU ska kunna föra en trovärdig och samstämd utrikespolitik och stödja den demokratiska utvecklingen anser Europaparlamentet att man inom EU och medlemsstaterna alltid måste eftersträva en exemplarisk politik präglad av respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratin.

5.  Europaparlamentet anser att man genom fattigdomsbekämpning och undanröjande av de hinder som ligger i vägen för ländernas utveckling på ett avgörande sätt kan bidra till demokratiseringsprocesserna.

6.  De pågående händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har visat gränserna för en koncentration på säkerhet – särskilt kampen mot olaglig migration – och stabilitet, som har misslyckats med att minska fattigdom och sociala orättvisor. Europaparlamentet betonar att ”säkerhet kontra demokrati” är ett falskt dilemma, eftersom det inte kan finnas någon mänsklig säkerhet i ett samhälle utan demokratisk och ansvarsskyldig regering. Ekonomisk tillväxt har inträtt, men vinsterna av denna har inte fördelats rättvist. Parlamentet anser därför att frågan om social rättvisa och bekämpning av orättvisor måste bli ett grundläggande mål för EU:s yttre politik, eftersom detta är oumbärligt för att skapa ett fredligt, välmående och demokratiskt samhälle.

7.  Europaparlamentet framhåller behovet av ett paradigmskifte som inriktas på en verklig konsolidering av demokratin som grundas på en utveckling som kommer inifrån, är hållbar och övergripande, gynnar folken samt respekterar rättstatsprincipen och grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. EU måste medverka till att ett klimat utvecklas som gynnar framväxten av ett demokratiskt samhälle.

8.  Europaparlamentet framhåller att demokrati som styrelsesystem erbjuder mekanismer för fördelning av den politiska makten och hantering av konflikter, vilket är av grundläggande betydelse för stabila och fredliga samhällen. Demokrati måste emellertid växa fram på hemmaplan och är inte något som på ett konstlat sätt kan påtvingas av utomstående aktörer. Parlamentet hävdar att EU, tillsammans med världssamfundet, kan spela en aktiv roll när det gäller att stödja processerna för att befästa demokratin.

9.  Europaparlamentet anser att om en demokratiseringsprocess ska bli framgångsrik är det avgörande att den berör den sociala och ekonomiska utvecklingen i det berörda landet så att befolkningens grundläggande rättigheter, till exempel rätten till utbildning, hälsa och sysselsättning, garanteras.

10.  Europaparlamentet anser att erfarenheten av övergången till demokrati efter de diktatoriska kommunistregimernas kollaps i Central- och Östeuropa bör delas med de nya framväxande demokratiska krafterna i Nordafrika och i Mellanöstern i stort. Parlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att delta mer aktivt i den pågående demokratiseringsprocessen i denna viktiga grannregion, och uppmanar även europeiska partier att utveckla samarbetsprogram med framväxande partner alla grannregioner.

11.  Europaparlamentet understryker att man nu måste prioritera en förstärkt och kraftfullare användning av unionens befintliga uppsättning instrument och incitament, som sammanförs i strategier som är anpassade till situationen i varje land, och undanröja bristande samstämdhet och dubbla normer i genomförandet, vilka skadar synen på EU och dess förmåga att genomföra en kraftfull och samstämd yttre politik. Parlamentet betonar att en sådan strategi kräver en verklig politisk förändring så att demokrati, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna blir en grundval för EU:s utrikespolitik, som måste omvandlas till politiska mål men också integreras i politikens utformning och struktur.

12.  Europaparlamentet kräver att de internationella avtalen, de landsvisa strategidokumenten, handlingsplanerna, programmet GSP plus och alla övriga former av avtalsförbindelser mellan unionen och ett tredjeland förstärks genom en tydligare formulering av klausulerna om mänskliga rättigheter, demokrati, ursprungsbefolkningars rätt till föregående samråd, god samhällsstyrning, tydliga mekanismer i samband med bristande efterlevnad (på grundval av åtminstone dem som ingår i Cotonouavtalet), åtaganden tillsammans med särskilda, mätbara, uppnåeliga och tidsbestämda kriterier för utvärdering av framsteg samt en exakt tidsplan för genomförandet. Parlamentet beklagar att trots klausulerna om mänskliga rättigheter i Cotonouavtalet blundar EU ofta för att regeringar som är parter i Cotonouavtalet vid upprepade tillfällen systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter och att unionen inte vidtar några åtgärder mot dessa regeringar. Parlamentet uppmanar kommissionen att anta en samstämd politik som syftar till att avskräcka från brott mot mänskliga rättigheter, till exempel genom att minska anslagen till regeringar som inte respekterar demokrati och mänskliga rättigheter, det vill säga att neka dem budgetstöd samtidigt som man ökar de ekonomiska medlen för att stärka det civila samhället och kringgå dessa regeringar.

13.  Europaparlamentet erinrar om att den gemensamma handelspolitikens mål bör samordnas helt med EU:s övergripande mål. Enligt artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska den gemensamma handelspolitiken föras inom ramen för principerna och målen för unionens yttre åtgärder. I enlighet med artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen ska EU dessutom bidra till hållbar utveckling, utrotning av fattigdomen och skydd för de mänskliga rättigheterna.

14.  Europaparlamentet betonar vikten av en kontinuerlig uppföljning av avtalens genomförande och efterlyser i detta sammanhang konsekvensbeskrivningar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati som komplement till konsekvensbeskrivningarna av hållbar utveckling, detta i syfte att säkerställa en fortlöpande utvärdering av avtalen.

15.  Europaparlamentet konstaterar att demokratiska principer och värderingar kan uppmuntras ytterligare genom att man främjar ratificeringen av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och prioriterar de regioner som är underrepresenterade, i syfte att förstärka stadgans universella karaktär samt kampen mot straffrihet, folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

16.  Europaparlamentet beklagar att kommissionen endast mycket sällan använder sig av de mekanismer som gör det möjligt att dra in de förmåner som beviljats inom ramen för GSP plus vid överträdelser av överenskommelserna i enlighet med denna särskilda stimulansordning. Parlamentet tar avstånd från kommissionens inställning och konstaterar att kommissionen trots samstämmiga uppgifter från ett flertal internationella organisationer vägrar att inleda undersökningar av ett antal länder som gynnas genom GSP plus och som starkt misstänks för att inte följa ingångna överenskommelser.

17.  Europaparlamentet påminner om att det kraftfullt har tagit ställning för att i samtliga frihandelsavtal införa rättsligt tvingande krav på det sociala och miljömässiga området och även krav på att de mänskliga rättigheterna ska respekteras samt att den minsta gemensamma nämnaren ska vara den förteckning över överenskommelser som ingår i förordningen om GSP plus.

18.  Europaparlamentet bekräftar på nytt att parlamentet måste genomföra en striktare kontroll av dessa delar. Följaktligen uppmanas rådet och kommissionen att göra parlamentet delaktigt i alla skeden som rör förhandling, ingående, tillämpning och upphävande av internationella avtal med tredjeländer, framför allt i samband med att man fastställer förhandlingsmandat för nya avtal och särskilt i fråga om främjandet av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet måste göras delaktigt i dialogen mellan associeringsråden, eller andra jämbördiga politiska organ med ansvar för administration av ett avtal, om genomförandet av åtagandena i fråga om demokratisering, och parlamentet måste delta i beslutsförfarandet om att inleda samråd eller tillfälligt upphäva ett avtal.

19.  Europaparlamentet anser att man bör dra lärdom av historien när det gäller beslutsfattande för att förbättra förbindelserna med partnerländerna, och betonar att en framskjuten ställning enbart får beviljas om partnerländerna uppfyller tydliga krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Parlamentet efterlyser återigen en tydlig samrådsmekanism som garanterar att parlamentet kommer att informeras fullt ut på alla nivåer av förhandlingarna.

20.  Det är inom FN:s ram som uppföljningen av människorättsläget i varje enskilt land får sin huvudsakliga legitimitet. Europaparlamentet påpekar än en gång att samtliga EU-länder måste inta en gemensam ståndpunkt i alla FN-organ. Parlamentet uppmanar emellertid kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att lägga fram regelbundna övergripande rapporter om tredjeländernas genomförande av de åtaganden i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter som särskilt ingår i avtalen med unionen.

21.  Europaparlamentet bekräftar återigen EU:s kontinuerliga stöd till det arbete som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, UN Women och Unicef utför, och uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att nära samarbeta med rådet för mänskliga rättigheter.

22.  Europaparlamentet kräver också att unionen på demokratiseringens känsliga område grundar sina strategier på en noggrann analys av möjligheterna till reformer i tredjeländerna och ledarnas politiska vilja att engagera sig i ett sådant arbete samt identifierar eventuella hinder för att kunna utforma smidigare strategier. Denna identifiering bör baseras på återkommande diskussioner med alla demokratiska krafter i landet i fråga så att arbetet grundas på ömsesidigt förtroende och ömsesidig kännedom.

23.  Europaparlamentet konstaterar att EU-bistånd i form av budgetstöd till auktoritära stater inte alltid är en garanti för demokratisk utveckling. Det är resultatet av biståndet, snarare än insatserna, som bör stå i fokus för vår utvärdering av biståndseffektiviteten.

24.  Europaparlamentet rekommenderar att Europeiska unionen, i de fall som rör de mest komplicerade partnerskapen, avstår från att isolera dessa länder och i stället sköter sina förbindelser med dem på grundval av lämplig och effektiv villkorlighet, som utgör ett verkligt incitament för demokratiska reformer, krav på god samhällsstyrning och respekt för de mänskliga rättigheterna, samt att unionen ser till att folken verkligen drar nytta av samarbetet. Parlamentet godkänner principen om ”mer för mer” enligt meddelandet ”Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet”. I gengäld bör unionen inte tveka att omstrukturera de medel som tidigare varit avsedda för länder vilkas regeringar inte fullgör sina åtaganden i fråga om demokratisk samhällsstyrning och omfördela dem till förmån för länder som hunnit längre i genomförandet av sina åtaganden, inom ramen för såväl Europa-Medelhavspartnerskapet som det östliga partnerskapet. Parlamentet efterlyser ökad tonvikt på främjandet av demokrati i partnerskaps- och grannskapspolitiken.

25.  Europaparlamentet uppmanar unionen att inte tveka att utfärda relevanta, proportionella och smarta påföljder riktade mot regimens huvudansvariga myndigheter – samtidigt som man ger stöd till befolkningen och ökar det direkta stödet för att stärka det civila samhället – när gäller länder som inte uppfyller sina åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning och demokratisering. Innan åtgärder vidtas bör man noga överväga vilka följder sådana påföljder kan få för befolkningen i mottagarländerna. Parlamentet betonar att samarbetet med tredjeländer måste ske på grundval av jämbördig och ömsesidig respekt länderna emellan. Parlamentet efterlyser inrättandet av ett nätverk för finansiellt stöd, under överinseende av en Europa-Medelhavsbank, för att främja tekniska och företagsrelaterade utvecklingsinitiativ.

26.  Europaparlamentet betonar dock att detta tillvägagångssätt, tillsammans med den kommande reviderade europeiska grannskapspolitiken, innebär att ett differentierat tillvägagångssätt endast kan bli ett värdefullt och trovärdigt instrument om man kräver samma mål i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati för alla partnerländer i den europeiska grannskapspolitiken. Parlamentet betonar att EU återigen skulle förlora sin trovärdighet om man gjorde skillnad mellan ”miniminormer” som ska respekteras av de mest komplicerade länderna och mer krävande normer för de mest utvecklade länderna.

27.  Europaparlamentet uppmanar rådet och Europeiska utrikestjänsten att integrera användningen av ”smarta” påföljder och hot om dem som ett instrument inom ramen för EU:s människorättspolitik gentemot de mest förtryckande regimerna. Parlamentet är övertygat om att selektiva negativa påföljder, såsom frysning av tillgångar och inreseförbud för högt uppsatta personer, kan och bör utnyttjas på ett sätt som inte förhindrar ytterligare diplomatiska förbindelser, bilateral handel, tillhandahållande av EU-bistånd och kontakter mellan människor. Parlamentet upprepar dock att för att verkligen avskräcka från brott mot mänskliga rättigheter bör riktade påföljder tillämpas systematiskt och samstämt samt inom ramen för bredast tänkbara internationella samarbete.

28.  Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att, när så krävs, utöva påtryckningar på regeringarna i de medlemsstater som är kända för brott mot mänskliga rättigheter i syfte att förbättra människorättssituationen i dessa länder och följaktligen påskynda demokratiseringsprocessen.

29.  Europaparlamentet önskar att ett forum inrättas som samlar de nationella parlamenten och Europaparlamentet för behandling av utrikespolitiska frågor, särskilt sådana känsliga frågor som mänskliga rättigheter och demokrati.

Att fördjupa den politiska dimensionen

30.  Europaparlamentet anser att man måste tillämpa ett globalt och samstämt tillvägagångssätt som grundas på strategier för utveckling, mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning, social integration, främjande av kvinnor och minoriteter och religiös tolerans som ytterligare ett instrument inom EU:s yttre politik. Detta är oumbärligt för att förena de båda tillvägagångssätt som finns på området för främjande av demokratin, det vill säga å ena sidan det utvecklingsinriktade tillvägagångssätt som koncentreras på socioekonomiska framsteg för alla och tillväxt för de fattiga, å andra sidan det politikinriktade tillvägagångssätt som stöder politisk mångfald, parlamentarisk demokrati och respekten för rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och ett fungerande civilt samhälle. Parlamentet betonar att detta stöd för den politiska dimensionen i tredjeländer måste utgöra ett stöd för kapacitetsuppbyggnad av institutionerna och mångfald, framför allt när det gäller rättsväsendets oberoende och integritet samt mekanismer för god samhällsstyrning, däribland kampen mot korruption, samt institutionellt stöd snarare än inblandning. Parlamentet understryker det mervärde som Europaparlamentets tidigare ledamöter tillför i samband med unionens insatser för demokratin.

31.  Europaparlamentet efterlyser ökad integrering av mänskliga rättigheter, demokrati, demokratisk samhällsstyrning och rättsstatsprincipen i all verksamhet som EU bedriver inom ramen för de yttre förbindelserna, i enlighet med nya och befintliga åtaganden, både ur ett institutionellt perspektiv och i politiska och geografiska/tematiska instrument.

32.  Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att även i fortsättningen bevara den opolitiska naturen hos det humanitära bistånd som tillhandahålls under demokratiseringsprocessen.

33.  Europaparlamentet erkänner unionens insatser för att främja vissa grupper av aktörer som arbetar för demokratiska reformer, bland annat människorättsförsvarare och oberoende medier. Parlamentet framhåller behovet av att förstärka den politiska mångfalden i syfte att främja övergången till demokrati. Parlamentet efterlyser ett systematiskt stöd för nya parlament som har tillsatts genom fria och rättvisa demokratiska val, framför allt i länder som befinner sig i ett övergångsskede eller haft besök av något av EU:s valobservatörsuppdrag. Parlamentet anser att detta stöd inte automatiskt bör finansieras enbart av EIDHR utan även genom geografiska instrument.

34.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens och den höga representantens beslut att stödja inrättandet av ett europeiskt initiativ för demokrati som ett flexibelt expertverktyg för att stödja politiska aktörer som strävar efter demokratiska förändringar i icke-demokratiska länder och länder som befinner sig i en övergångsfas, särskilt EU:s östra och södra grannländer. Parlamentet understryker att det framtida initiativet bör komplettera arbetet inom EIDHR och de övriga demokratiseringsverktyg och yttre finansieringsinstrument som redan är i kraft, i fråga om dess målsättningar och finansiella och administrativa förutsättningar. Parlamentet stöder idén om en decentralisering av egenansvar för EU:s politik till stöd för demokratisering genom att EU:s aktörer för demokrati kopplas samman med motsvarande aktörer i målländerna. Parlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten, kommissionen och det kommande polska ordförandeskapet att lägga fram en tydlig avgränsning av befogenheterna för ett framtida europeiskt initiativ för demokrati i förhållande till dessa instrument och ramar. Parlamentet insisterar på att det ska ha rätt att delta i och granska förfarandet för inrättande av ett framtida europeiskt initiativ för demokrati och dess funktionssätt, i fastställandet av dess årliga mål, prioriteringar, förväntade resultat och medelstilldelning i bred bemärkelse, samt i genomförande och övervakning av verksamheten.

35.  Europaparlamentet uppmanar biståndsgivarna att se demokratibyggande som ett politiskt och moraliskt absolut krav, inte bara som en teknisk åtgärd. De bör dessutom öka sin lokalkännedom om mottagarländerna så att biståndet kan riktas på ett effektivt sätt som svarar mot de lokala förhållandena.

36.  Europaparlamentet betonar att alla demokratifrämjande strategier måste grunda sig på dialog med så många lokala aktörer som möjligt för att vara fullständigt legitima och förankrade i folkviljan. Parlamentet uppmanar rådet, Europeiska utrikestjänsten och kommissionen att genomföra breda och djupa samråd med alla berörda parter.

37.  Europaparlamentet välkomnar att stabilitetsinstrumentet möjliggör ett effektivt, omedelbart och samordnat agerande vid krissituationer och instabilitet i tredjeländer samt att det bidrar till att skapa de förutsättningar som krävs för att genomföra åtgärderna inom ramen för övriga instrument, nämligen föranslutningsinstrumentet, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet samt finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

38.  Europaparlamentet framhåller att det vid all samhällsdemokratisering är viktigt att värna om flickors och kvinnors rättigheter, bland annat rätten till likabehandling och utbildning. Parlamentet stöder helhjärtat alla initiativ, incitament och åtgärder för att bygga upp kapacitet som ingår i EU:s yttre åtgärder i syfte att främja kvinnors deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, både på det offentliga och privata planet. Parlamentet betonar att en jämn könsfördelning inom livets alla områden är avgörande för demokratin, och att kvinnors deltagande i utvecklingen har ett grundläggande och universellt accepterat värde och är en förutsättning för den socioekonomiska utvecklingen och för ett gott demokratiskt styre. Därför uppmanas EU-institutionerna att prioritera jämställdhet mellan könen i befrämjandet av demokrati. Det är viktigt att stödja kvinnorättsförsvarare och kvinnliga parlamentsledamöter, bland annat genom möjligheter att integrera jämställdhetsperspektivet i budgetprocessen. EU uppmanas särskilt att ge både finansiellt och kapacitetsbyggande stöd till kvinnorättsorganisationer och kvinnliga politiska kandidater. Parlamentet stöder integrering och stärkande av jämställdhetsfrågor i prioriterade teman och genom att man tillämpar strategier som bygger på deltagande vid utformning och utveckling av program med tyngdpunkten lagd på att bekämpa könsstereotyper och alla former av diskriminering av och våld mot kvinnor.

39.  Europaparlamentet föreslår att valsamordningsgruppens mandat ska utökas till att omfatta även demokratistödsåtgärder, utan att de berörda utskottens behörighetsområden påverkas, och uppmuntrar till nära samarbete mellan kontoret för främjande av den parlamentariska demokratin (OPPD) och valsamordningsgruppen.

40.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten och EU-delegationerna att erkänna hur viktigt det är att öka medvetenheten hos EU-delegationernas tjänstemän när det gäller demokratiseringsåtgärder och i synnerhet stöd till parlamenten.

41.  Europaparlamentet framhåller vikten av att integrera demokratiseringspolitiken i allt arbete inom parlamentet och dess delegationer. Parlamentet framhåller också vikten av globalt interparlamentariskt samarbete om demokratiseringspolitiken genom sådana forum som Parliamentarians for Global Action.

42.  Europaparlamentet understryker att legitima demokratiska politiska partier, genuina sociala rörelser och en fri press kan spela en viktig roll för att skydda allmänhetens intressen genom att övervaka regeringarnas öppenhet och ansvarsskyldighet, vilket ger staterna möjlighet att skydda de mänskliga rättigheterna och främja den sociala och ekonomiska utvecklingen.

43.  Europaparlamentet understryker den viktiga roll som de civila samhällena och parlamenten i tredjeländerna har för den demokratiska budgetkontrollen och är övertygat om att allt direkt budgetstöd från unionen måste åtföljas av en teknisk och politisk förstärkning av de nationella parlamentens kontrollförmåga. Unionen bör aktivt informera parlamenten i tredjeländerna om innehållet i samarbetet med unionen. Parlamentet uppmanar OPPD att aktivt stödja parlamenten vid den demokratiska budgetövervakningen. I detta sammanhang gläder sig parlamentet särskilt över ett utökat samarbete med parlamenten i länderna i det östliga partnerskapet inom Euronest, som konstituerades den 3 maj 2011, och har stora förväntningar på detta samarbete. Detta initiativ, som togs av Europaparlamentet, utgör en viktig del av EU:s yttre politik för att främja demokratisering.

44.  Europaparlamentet framhåller de insatser som OPPD har gjort för att hjälpa och stödja parlament i nya och framväxande demokratier, liksom regionala parlament. Parlamentet framhåller även OPPD:s bidrag till uppbyggnaden av parlamentens institutionella och administrativa kapacitet i nya och framväxande demokratier samt dess samarbete med FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och Interparlamentariska unionen (IPU) i detta hänseende. Parlamentet uppmanar OPPD att verka för en global samsyn om de grundläggande normerna för god parlamentarisk praxis.

45.  Europaparlamentet anser att det civila samhället i framtiden måste bidra direkt till god samhällsstyrning och därmed till att övervaka tillämpningen av avtalen. Kommissionen och rådet uppmanas därför eftertryckligen att inrätta en strukturerad mekanism för övervakning av EU:s internationella avtal, där alla delar av det civila samhället i tredjeländerna, däribland icke-statliga aktörer och arbetsmarknadens parter, involveras i arbetet med att utvärdera tillämpningen av avtalen.

46.  Europaparlamentet gläder sig över unionens beslut att utarbeta landsspecifika människorättsstrategier. Parlamentet betonar att dessa strategier också bör omfatta olika aspekter av demokratiseringen och efterlyser ett snabbt genomförande av dessa strategier, så att unionen omgående kan göra en gemensam analys av läget och behoven i varje land, och en handlingsplan som anger på vilket sätt unionens instrument fullt ut kan användas i kompletterade syfte. Parlamentet framhåller samtidigt att nya strategier och deras genomförande måste undanröja befintliga och förhindra nya inkonsekvenser och dubbla normer i EU:s yttre politik till stöd för mänskliga rättigheter och demokratisering. De landsspecifika strategidokumenten bör forma all yttre politik som hör till ett berört land och även användningen av EU:s instrument. De landsspecifika strategidokumenten måste göras tillgängliga för parlamentet.

47.  Europaparlamentet uppmanar EU att koppla sina framtida finansiella åtaganden till tredjeländernas framsteg med att genomföra människorättsstrategier och skapa verklig demokrati.

48.  Europaparlamentet framhåller behovet av att bygga upp starka partnerskap med andra aktörer på världsarenan, såsom Afrikanska unionen och Arabförbundet, i syfte att främja demokratiska värderingar mer effektivt. Parlamentet uppmanar eftertryckligen unionen att aktivt eftersträva sådana partnerskap, särskilt med Förenta staterna, med tanke på EU:s och Förenta staternas gemensamma åtgärder för att samordna sin utvecklingspolitik bättre.

49.  Europaparlamentet välkomnar inrättandet av ett direktorat för mänskliga rättigheter och demokrati inom Europeiska utrikestjänsten och uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att inom var och en av EU:s yttre representationer tillsätta en kontaktperson för mänskliga rättigheter och demokrati.

50.  Europaparlamentet arbetar för kvinnors roll som fredsmäklare med syfte att förebygga och lösa konflikter och strävar efter ett aktivt deltagande från kvinnors sida, vilket gynnar samhället.

51.  Europaparlamentet stöder regionala program för att skydda de mest utsatta människorna, särskilt program som riktar sig till barn, kvinnor och äldre.

52.  Europaparlamentet är övertygat om att ett bemyndigande av människor, särskilt kvinnor, och det civila samhället, genom allmän utbildning och yrkesutbildning samt andra medvetandehöjande åtgärder, vilket underlättar ett effektivt försvar av de mänskliga rättigheterna, inklusive sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, på ett grundläggande sätt kompletterar utvecklingen och genomförandet av all politik och alla program för demokratisering. Parlamentet anser att den nödvändiga finansieringen av detta bör garanteras.

53.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta en politisk strategi i samband med EU:s valobservatörsuppdrag, framför allt genom att lägga fram ett politiskt projekt som utgör ramen för varje uppdrag. Parlamentet efterlyser att det, två år efter varje uppdrag, ska göras en utvärdering av vilka demokratiska framsteg som gjorts och vilka punkter som det återstår att förstärka, i samband med Europaparlamentets årliga debatt om de mänskliga rättigheterna med vice ordföranden/den höga representanten. Parlamentet bekräftar fördelarna med att anlita före detta parlamentsledamöter för att ställa deras sakkunskap och erfarenheter till förfogande för valobservatörsuppdragen eller i samband med uppföljningen av dessa.

54.  Det är, särskilt med tanke på de begränsade tillgängliga medlen, viktigt att välja ut de länder som prioriteras för utsändning av valobservatörsuppdrag på grundval av den verkliga verkan som ett uppdrag kan få för främjandet av en verklig demokratiseringsprocess på lång sikt. Europaparlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten att vara mycket selektiv vid urvalet av sådana länder och påminner om att valsamordningsgruppen, som hörs om årsprogrammet för unionens valobservatörsuppdrag, har fastställt tydliga kriterier i detta avseende. Parlamentet efterlyser ökad vaksamhet när det gäller förenligheten med de metoder och regler som fastställts på internationell nivå, särskilt när det gäller uppdragets oberoende och effektivitet.

55.  Europaparlamentet understryker vikten av att efter varje valobservatörsuppdrag utfärda rekommendationer som är realistiska och kan förverkligas. Parlamentet uppmanar unionens institutioner och medlemsstaterna att anpassa sig efter slutsatserna samt uppmanar kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt att stödja genomförandet av rekommendationerna genom att samarbeta. Parlamentet betonar vikten av en adekvat kontroll av genomförandet av dessa rekommendationer. Parlamentet kräver att spridningen och övervakningen av dessa rekommendationer åläggs EU:s delegationer och att nödvändiga medel tillhandahålls. Parlamentet betonar behovet av nära samarbete med dem som undertecknat förklaringen om principer för internationell valobservation för att stärka effektiviteten i valarbetet i världen.

56.  Europaparlamentet anser att parlamentets ständiga delegationer och de gemensamma parlamentariska församlingarna borde spela en mycket större roll för att följa upp valobservatörernas rekommendationer och analysera vilka framsteg som gjorts på området mänskliga rättigheter och demokrati.

57.  Europaparlamentet understryker vikten av en politisk stödprocess som präglas av kontinuitet i stället för att bara vara inriktad på tiden omedelbart före och efter valen. Parlamentet vill i detta sammanhang berömma det värdefulla arbete som politiska stiftelser utför.

58.  Europaparlamentet framhåller att regeringar måste ställas till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, dåligt styre, korruption och missbruk av nationella resurser som är avsedda att gynna hela samhället. Mot denna bakgrund uppmanas rådet, kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta sitt arbete med att främja god samhällsstyrning och att bekämpa straffrihet, bland annat genom att kräva att tredjeländer samarbetar fullt ut med Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och se till att nya avtal innehåller åtaganden i fråga om Romstadgan.

59.  Europaparlamentet uppmanar berörda EU-institutioner att upprätthålla och stärka EIDHR och att förbättra och integrera andra befintliga instrument och ramar som syftar till demokratistöd i tredjeländer.

Att stödja det civila samhället

60.  Europaparlamentet understryker behovet av en decentraliserad strategi som kompletterar den politiska dimensionen och som kan ta bättre hänsyn till befolkningens vardagsförhållanden. Detta skulle innebära att man ger stöd till både lokala och regionala organisationer som bidrar till att stärka demokratin genom att skapa forum för dialog och utbyte av god praxis med unionen och även med de andra partnerskapsländerna i samma region.

61.  Europaparlamentet föreslår att det utvecklas en öppnare och mer dynamisk politik för stöd till de drivande krafterna i samhället och till dem som gynnar medborgarnas delaktighet. Parlamentet föreslår att man främjar inflytandet för det civila samhället med hjälp av särskilda program och genom att man tar med denna tanke i befintliga program.

62.  Europaparlamentet understryker behovet av att stärka det civila samhällets kapacitet genom utbildning och medvetandehöjande åtgärder, och att låta det civila samhället delta i politiska processer. Ett nära partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn samt stärkande av de övervakande institutionerna, till exempel de nationella parlamenten, är avgörande för att främja demokratin.

63.  Europaparlamentet efterlyser ett riktat stöd till icke-extremistiska sociala rörelser, verkligt oberoende medier och politiska partier som arbetar för demokrati i auktoritära stater och nya demokratier. Syftet ska vara att främja allmänhetens deltagande, stödja hållbara flerpartisystem och stärka de mänskliga rättigheterna. Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter bör spela en central roll i detta sammanhang.

64.  Europaparlamentet efterlyser stöd för att alla berörda parter ska delta på bred front i ländernas utveckling och uppmuntrar alla parter i samhället att medverka till demokratins uppbyggnad. Parlamentet framhåller de icke-statliga organisationernas och andra icke-statliga aktörers avgörande roll för att främja demokrati, social rättvisa och de mänskliga rättigheterna.

65.  Europaparlamentet stöder den etablerade praxis som går ut på att hitta nya sätt att involvera det civila samhället, de politiska partierna, medierna och andra icke-statliga politiska aktörer i EU:s dialoger med tredjeländer. Parlamentet upprepar sitt stöd för mediernas frihet, skydd och främjande, för en minskning av den digitala klyftan och för ett underlättande av tillgången till internet.

66.  Europaparlamentet anser att man bör ge finansiellt stöd till det civila samhället genom EIDHR samt avsätta medel till icke-statliga organisationers lokala projekt. Parlamentet föreslår att man stegvis ökar tilldelningen av medel om landet är på väg att göra framsteg när det gäller det civila samhället och demokratin.

67.  Europaparlamentet understryker att tillgång till information och oberoende medier är avgörande för att allmänheten ska kräva demokratiska reformer och uppmanar därför till ökat stöd när det gäller att främja friheten för ”gamla” och ”nya” medier, skydda oberoende journalister, minska den digitala klyftan och underlätta tillgång till internet.

68.  Europaparlamentet välkomnar medlemsstaternas åtgärder för att främja demokratin i världen, såsom samarbetsprogrammet för ombudsmännen i länderna inom det östliga partnerskapet 2009–2013. Programmet initierades av den polska och franska ombudsmannen gemensamt. Dess syfte är att öka möjligheterna för ombudsmannainstitutioner, offentliga myndigheter och icke-statliga organisationer i länderna i det östliga partnerskapet att skydda den enskildes rättigheter och bygga upp en demokratisk rättsstat. Parlamentet framhåller behovet av att denna verksamhet samordnas inom EU så att EU:s institutioner kan dra nytta av tidigare erfarenheter på detta område.

69.  Europaparlamentet bekräftar EU:s åtagande att bekämpa människohandel och uppmanar kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt de stater som genomgår en demokratiseringsprocess, eftersom deras befolkning löper särskilt stor risk att råka ut för människohandel. Parlamentet efterlyser ett nära samarbete om detta mellan generaldirektoratet för utveckling och samarbete – EuropeAid, generaldirektoratet för utvidgning, generaldirektoratet för inrikes frågor och EU:s samordnare för kampen mot människohandel.

70.  Europaparlamentet är medvetet om vikten av ett samarbete mellan EU och Europarådet för att främja demokratiseringen i världen. Parlamentet välkomnar att EU:s och Europarådets gemensamma program till stöd för demokrati, god samhällsstyrning och stabilitet i länderna i det östliga partnerskapet påbörjats

o
o   o

71.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) A/RES/55/96. (2) A/RES/59/201. (3) EGT C 320, 28.10.1996, s. 261. (4) EUT C 290 E, 29.11.2006, s. 107. (5) EGT C 343, 5.12.2001, s. 270. (6) EUT C 131 E, 5.6.2003, s. 147. (7) EUT C 271 E, 12.11.2009, s. 31. (8) EUT C 265 E, 30.9.2010, s. 3. (9) EUT C 4 E, 7.1.2011, s. 34. (10) Antagna texter, P7_TA(2010)0327. (11) Antagna texter, P7_TA(2010)0446. (12) Antagna texter, P7_TA(2010)0434. (13) Antagna texter, P7_TA(2010)0489. (14) Antagna texter, P7_TA(2011)0082. (15) Antagna texter, P7_TA(2011)0121. (16) A/HRC/17/31, 2011. (17) A/RES/55/96 och A/RES/59/201.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om förberedelserna inför valet till ryska statsduman i december 2011

P7_TA(2011)0335 RC-B7-0396/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Ryska federationen som trädde i kraft 1997 och som har förlängts i väntan på att ersättas av ett nytt avtal,

–  med beaktande av de pågående förhandlingarna om ett nytt avtal som ska skapa en ny heltäckande ram för förbindelserna mellan EU och Ryssland, och av partnerskapet för modernisering som lanserades 2010,

–  med beaktande av sina tidigare betänkanden och resolutioner om Ryssland och förbindelserna mellan EU och Ryssland, särskilt resolutionen av den 9 juni 2011 om toppmötet mellan EU och Ryssland(1), resolutionen av den 17 februari 2011 om rättsstatsprincipen i Ryssland(2), resolutionen av den 17 juni 2010 om toppmötet mellan EU och Ryssland(3), resolutionen av den 12 november 2009 inför toppmötet mellan EU och Ryssland i Stockholm den 18 november 2009(4), resolutionen av den 17 september 2009 om morden på människorättsaktivister i Ryssland(5) och resolutionen av den 17 september 2009 om de externa aspekterna av en tryggad energiförsörjning(6),

–  med beaktande av samråden om mänskliga rättigheter mellan EU och Ryssland, i synnerhet det senaste mötet den 4 maj 2011,

–   med beaktande av det ryska justitieministeriets beslut av den 22 juni 2011 om att avslå ansökan om att registrera Folkets frihetsparti (Parnas) och med beaktande av tidigare, liknande beslut som innebär att dessa partier inte kan delta i valet,

–   med beaktande av det uttalande om partiregistrering i Ryssland som Catherine Ashton, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, gjorde den 22 juni 2011,

–  med beaktande av Rysslands skyldighet, till följd av dess medlemskap i Europarådet och landets undertecknande av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att upprätthålla demokratins principer,

–  med beaktande av resultatet av det toppmöte mellan EU och Ryssland som hölls i Nizjnij Novgorod den 9–10 juni 2011,

–  med beaktande av artikel 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Den politiska mångfalden är en hörnsten i demokratin och det moderna samhället, och en källa till politisk legitimitet.

B.  Den 12 april 2011 kritiserade Europadomstolen det tungrodda förfarandet för registrering av politiska partier i Ryssland, vilket inte är förenligt med den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

C.  Observatörer från kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) besökte Ryssland under parlamentsvalet 2003 och föreslog att ett normalt OSSE-uppdrag skulle inledas sex veckor innan valet och bestå av 60 långtidsstationerade observatörer samt 400 observatörer med korta uppdrag.

D.  Utvecklingen i Ryssland ger fortfarande anledning till oro när det gäller respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna samt respekten för gemensamt överenskomna demokratiska principer, regler och förfaranden. Ryssland är en fullvärdig medlem av Europarådet, OSSE och FN och har därigenom förbundit sig att följa principerna om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i enlighet med dessa organisationers principer.

1.  Europaparlamentet är fortfarande övertygat om att Ryssland är en av EU:s viktigaste partner för strategiskt samarbete, med vilken unionen delar inte bara ekonomiska och handelsrelaterade intressen, utan även målet att föra ett nära samarbete såväl i det gemensamma grannskapet som på den internationella arenan.

2.  Europaparlamentet upprepar de åsikter parlamentet framförde i sin resolution av den 9 juni 2011 om toppmötet mellan EU och Ryssland i Nizjnij Novgorod.

3.  Europaparlamentet beklagar djupt de ryska myndigheternas beslut att avslå Folkets frihetspartis (Parnas) ansökan om registrering inför valet till statsduman i december 2011, och uppmanar de ryska myndigheterna att garantera fria och rättvisa val samt dra tillbaka alla beslut och bestämmelser som strider mot denna princip.

4.  Europaparlamentet upprepar sin oro över de svårigheter som de politiska partierna möter vad gäller registreringen inför valet, och som effektivt begränsar den politiska konkurrensen i Ryssland, minskar väljarnas valmöjligheter och visar att det fortfarande finns verkliga hinder för politisk mångfald i landet.

5.  Europaparlamentet understryker att valet till statsduman bör följa de normer för val som fastställts av Europarådet och OSSE. Parlamentet uppmanar de ryska myndigheterna att tillåta och fullt ut samarbeta med ett långvarigt valobservatörsuppdrag från OSSE och Europarådet i ett så tidigt skede som möjligt, och uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att insistera på att det inrättas ett uppdrag i detta syfte. Parlamentet vill se ett nära samarbete mellan detta observatörsuppdrag, civilsamhället och övervakningsgrupperna.

6.  Europaparlamentet beklagar det sexmånaders reseförbud som ålades Boris Nemtsov den 5 juli 2011 och begär att det omedelbart ska lyftas.

7.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över det lagförslag som ska behandlas i duman om att ge de ryska domstolarna rätt att bortse från Europadomstolens domar på vissa områden, ett initiativ som bryter mot de grundläggande principerna i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Parlamentet välkomnar den ryska dumans nyligen fattade beslut att för närvarande inte behandla detta lagförslag och hoppas att detta initiativ slutligen dras tillbaka.

8.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, OSSE, Europarådet samt Ryska federationens president, regering och parlament.

(1) Antagna texter, P7_TA(2011)0268. (2) Antagna texter, P7_TA(2011)0066. (3) Antagna texter, P7_TA(2010)0234. (4) EUT C 271E, 7.10.2010, s. 2. (5) EUT C 224E, 19.8.2010, s. 27. (6) EUT C 224E, 19.8.2010, s. 23.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om förändringar av Schengen

P7_TA(2011)0336 RC-B7-0392/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 3, 18, 20, 21, 67, 77 och 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,

–  med beaktande av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 19 juni 1990,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)(2),

–  med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av en utvärderingsmekanism avsedd att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket (KOM(2010)0624),

–  med beaktande av förslaget till betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av en utvärderingsmekanism avsedd att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket (PE460.834),

–  med beaktande av sin resolution av den 2 april 2009 om tillämpningen av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier(3),

–  med beaktande av kommissionens meddelande om migration av den 4 maj 2011 (KOM(2011)0248),

–  med beaktande av rådets (rättsliga och inrikes frågor) slutsatser av den 9 juni 2011,

–  med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 24 juni 2011,

–  med beaktande av artikel 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Upprättandet av Schengenområdet och införlivandet av Schengenregelverket i EU:s regelverk är en av den europeiska integrationsprocessens största framgångar. Detta har inneburit att man avskaffat kontroller av personer vid de inre gränserna och infört en aldrig tidigare skådad fri rörlighet för en befolkning på över 400 miljoner människor inom ett område på 4 312 099 km².

B.  Fri rörlighet har blivit en av pelarna för EU-medborgarskapet och en av grunderna för EU som ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, där rätten att fritt röra sig och bosätta sig i alla medlemsstater, och rätten att åtnjuta samma rättigheter, skydd och garantier, även förbudet mot all diskriminering på grund av nationalitet finns inskriven.

C.  Enligt kodexen om Schengengränserna och artikel 45 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna kan även tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU, på särskilda villkor, beviljas rätt till fri rörlighet inom EU.

Den senaste tidens händelser

D.  Särskilt under det senaste året har oerhörda förflyttningar av människor från flera nordafrikanska länder ägt rum. Schengensystemet har den senaste tiden utsatts för press genom att några medlemsstater mot bakgrund av det plötsliga inflödet av migranter överväger att återinföra nationella gränskontroller.

E.  Den 4 maj 2011 presenterade kommissionen flera initiativ för en mer strukturerad strategi för migration, som särskilt tar hänsyn till den senaste tidens utveckling i Medelhavsområdet och som inbegriper ett förslag om Schengen. I sina slutsatser av den 23−24 juni 2011 uppmanar Europeiska rådet kommissionen att lägga fram förslag till en skyddsmekanism så att man ska kunna reagera på exceptionella omständigheter som kan äventyra det övergripande Schengensamarbetet.

Kodexen om Schengengränserna/migrationspolitiken

F.  Schengenreglerna om villkoren för personers rörlighet över de inre gränserna har fastställts i kodexen om Schengengränserna, där det i artiklarna 23–26 fastställs åtgärder och förfaranden för ett tillfälligt återinförande av kontroller vid de inre gränserna, men sådana kontroller ger på grund av sin ensidiga karaktär inte EU:s kollektiva intresse företräde.

G.  I och med upprättandet av Schengenområdet definierades också de gemensamma yttre gränserna som EU har ett gemensamt ansvar för enligt artikel 80 i EUF-fördraget. EU har ännu inte lyckats fullt ut med denna uppgift, även om man försöker upprätta effektiva kontroller och samarbete mellan tullmyndigheter, polis och rättsliga myndigheter, en gemensam invandrings-, asyl- och viseringspolitik samt andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) och informationssystemet för viseringar (VIS).

Utvärderingsmekanismen

H.  Avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna kräver ett fullständig ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna för varandras förmåga att till fullo genomföra de kompletterande åtgärder som behövs för att dessa kontroller ska kunna avskaffas. Säkerheten i Schengenområdet beror på hur strikt och effektivt varje enskild medlemsstat kontrollerar sina yttre gränser, liksom kvaliteten på den information som utbyts genom SIS och hur snabbt detta utbyte sker. Om någondera av dessa funktioner skulle uppvisa brister skulle detta äventyra säkerheten i hela EU.

I.  Det är av avgörande betydelse att utvärdera medlemsstaternas iakttagande av Schengenregelverket för att se till att Schengenområdet fungerar väl. Utvärderingsmekanismen som grundar sig på arbetsgruppen för utvärdering av Schengen (Schengen Evaluation Working Group SCH-EVAL), som är ett helt mellanstatligt organ, har inte visat sig fungera tillfredsställande.

J.  De dubbla standarder som för tillfället tillämpas i samband med Schengen, det vill säga att höga krav ställs på alla kandidatländer medan de länder som redan tillhör Schengenområdet behandlas på ett mycket självbelåtet sätt, måste avskaffas.

K.  I förslaget till förordning har det införts en ny utvärderingsmekanism som ska utvärdera om Schengenregelverket tillämpas, och denna behandlas nu av Europaparlamentet genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I denna mekanism fastställs redan förfaranden, principer och verktyg som ska ge medlemsstaterna stöd att följa Schengenregelverket samt utvärdera hur de följt detta regelverk, också när de ställts inför oförutsedda händelser.

Medbeslutande

L.  I artikel 77 i EUF-fördraget står det att parlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska besluta om åtgärder om bland annat vilka slags kontroller personer som passerar de yttre gränserna ska omfattas av, i en situation av slopad kontroll av personer, oavsett deras medborgarskap, när de passerar de inre gränserna.

Schengenområdets betydelse

1.  Europaparlamentet betonar att den fria rörligheten för personer inom Schengenområdet har varit ett av de viktigaste resultaten av den europeiska integrationen och att Schengen haft en positiv inverkan på hundratusentals medborgares liv, inte bara genom att underlätta gränsöverskridandet utan också genom att stimulera ekonomin, och att den fria rörligheten är en grundläggande rättighet och en av pelarna för EU-medborgarskapet, vars villkor fastställs i fördragen och i direktiv 2004/38/EG.

Förvaltningen av Schengensamarbetet/utvärderingsmekanismen

2.  Europaparlamentet rekommenderar starkt att förvaltningen av Schengensamarbetet stärks för att säkerställa att alla medlemsstater faktiskt kan kontrollera sin del av EU:s yttre gränser, och i syfte att stärka det ömsesidiga förtroendet och bygga upp förtroendet för effektiviteten i EU:s system för migrationshantering. Parlamentet framhåller bestämt att det behövs en större solidaritet med de medlemsstater som ställs inför det största inflödet av migranter, för att hjälpa dem att hantera dessa extraordinära situationer.

3.  Europaparlamentet anser att den nya utvärderingsmekanismen för Schengen som håller på att diskuteras i parlamentet kommer att utgöra en del av svaret, eftersom den garanterar en effektiv övervakning av varje försök att införa olagliga kontroller vid inre gränser, samt stärker det ömsesidiga förtroendet. Parlamentet anser också att det nya utvärderingssystemet för Schengen redan gör det möjligt för medlemsstater att begära och få stöd med avseende på att se till att Schengenregelverket följs i händelse av ett exceptionellt tryck på EU:s yttre gränser.

4.  Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att se till att medlemsstaterna även efter anslutningen genomför och tillämpar Schengenreglerna korrekt. Parlamentet påpekar att detta också betyder att i ett tidigt skede hjälpa de medlemsstater som har problem så att de kan komma till rätta med sina brister med hjälp av praktiskt stöd från EU-organen. Parlamentet anser att den nuvarande utvärderingsmekanismen bör stärkas och göras till ett EU-system.

5.  Europaparlamentet anser att utvärderingsmekanismens effektivitet bygger på möjligheten att tillämpa sanktioner om bristerna kvarstår och äventyrar Schengenområdets allmänna säkerhet. Parlamentet påminner om att det främsta syftet med sådana sanktioner är att verka avskräckande.

Kodexen om Schengengränserna

6.  Europaparlamentet anser att de nödvändiga villkoren för att i undantagsfall tillfälligt återinföra gränskontroller vid de inre gränserna tydligt anges i förordning (EG) nr 562/2006 (kodex om Schengengränserna) där det i artiklarna 23, 24 och 25 föreskrivs en möjlighet att återinföra gränskontroller vid de inre gränserna, men endast om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett initiativ som syftar till att fastställa hur medlemsstaterna strikt ska tillämpa dessa artiklar.

7.  Europaparlamentet anser därför att de nyligen införda ytterligare undantagen från de nuvarande bestämmelserna, såsom de nytillkomna skälen för att i undantagsfall återinföra gränskontroller absolut inte skulle stärka Schengensystemet. Parlamentet påpekar att inflödet av migranter och asylsökande vid de yttre gränserna inte under några omständigheter kan ses som ett ytterligare skäl för att återinföra gränskontroller.

8.  Europaparlamentet beklagar djupt att flera medlemsstater försöker återinföra gränskontroller, vilket tydligt äventyrar själva andan i Schengenregelverket.

9.  Europaparlamentet är övertygat om att den senaste tidens problem med Schengen har sin grund i oviljan att genomföra en gemensam unionspolitik inom andra områden, framför allt i fråga om ett gemensamt europeiskt system för asyl och migration (som också skulle innefatta åtgärder mot olaglig invandring och bekämpning av organiserad brottslighet).

10.  Europaparlamentet upprepar att det är oerhört viktigt med framsteg på denna punkt, också eftersom det bestämts att ett gemensamt europeiskt system för asyl ska ha införts senast 2012.

11.  Europaparlamentet motsätter sig bestämt varje förslag till en ny Schengenmekanism som har andra syften än att öka den fria rörligheten och stärka EU:s förvaltning av Schengenområdet.

Medbeslutande

12.  Europaparlamentet framhåller att alla försök att frångå artikel 77 i EUF-fördraget som den korrekta rättsliga grunden för alla åtgärder på detta område kommer att anses vara en avvikelse från EU-fördragen. Parlamentet förbehåller sig rätten att, om nödvändigt, vidta alla tillgängliga rättsliga åtgärder.

o
o   o

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europarådet och medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77. (2) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1. (3) EUT C 137 E, 27.5.2010, s. 6.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om Europaparlamentets strategi för genomförandet av artiklarna 9 och 10 i protokollet till Lissabonfördraget vad gäller parlamentariskt samarbete inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken

P7_TA(2011)0337 B7-0388/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 9 och 10 i protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen,

–  med beaktande av sin ståndpunkt av den 8 juli 2010 om förslaget till rådets beslut om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder(1) ska organiseras och arbeta samt av det bifogade uttalandet från kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om politiskt ansvar(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 11 maj 2011 om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) 2009, som läggs fram för parlamentet i enlighet med del II punkt G.43 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006(3), särskilt punkt 18 i denna resolution,

–  med beaktande av sin resolution av den 11 maj 2011 om utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken efter Lissabonfördragets ikraftträdande(4), särskilt punkterna 12, 13 och 14,

–  med beaktande av konferensen för talmän i EU-ländernas parlament, som hölls i Bryssel den 4–5 april 2011,

–  med beaktande av bidraget och slutsatserna från det 45:e mötet i Cosac, som hölls i Budapest den 29–31 maj 2011,

–  med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Enligt artikel 9 i protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen ska Europaparlamentet och de nationella parlamenten tillsammans bestämma hur ett effektivt och regelbundet interparlamentariskt samarbete ska organiseras och främjas.

B.  Som medlem i kommissionärskollegiet måste vice ordföranden/unionens höga representant godkännas av parlamentet.

C.  Parlamentet beslutar tillsammans med rådet i frågor som rör budgeten för EU:s yttre åtgärder, inklusive civila uppdrag inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) och administrativa kostnader som uppkommer i samband med EU:s samordning av militära uppdrag.

D.  I överensstämmelse med fördraget rådfrågas parlamentet regelbundet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller Gusp, och parlamentets godkännande är nödvändigt för att EU:s strategier ska kunna omsättas i lagstiftning och för att internationella avtal ska kunna ingås, inklusive sådana avtal som huvudsakligen rör Gusp, med undantag endast för avtal som uteslutande rör Gusp.

1.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet är en viktig aktör när det gäller att ge Gusp och GSFP demokratisk legitimitet, eftersom parlamentet utövar politisk kontroll av dessa båda politikområden.

2.  Europaparlamentet är samtidigt övertygat om att ett stärkt interparlamentariskt samarbete på området för Gusp och GSFP skulle ge parlamentet större möjligheter att påverka de politiska val som görs av EU och dess medlemsstater, med tanke på parlamentets ansvar för unionens gemensamma politik, inklusive Gusp/GSFP, och på de befogenheter varje nationellt parlament har i fråga om nationella säkerhets- och försvarspolitiska beslut.

3.  Europaparlamentet beklagar att ingen överenskommelse nåddes vid konferensen för talmän i EU-ländernas parlament den 4–5 april 2011, och ser fram emot att ge sitt stöd till det polska ordförandeskapets ansträngningar för att nå en överenskommelse mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten om nya former av interinstitutionellt samarbete på detta område.

4.  Europaparlamentet bekräftar den ståndpunkt man framfört i relevanta betänkanden, särskilt följande punkter:

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till det polska ordförandeskapet för konferensen för talmän i EU-ländernas parlament, till talmännen för EU-ländernas parlament och till kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

(1) Antagna texter, P7_TA(2010)0280. (2) Ibid, bilaga II. (3) Antagna texter, P7_TA(2011)0227. (4) Antagna texter, P7_TA(2011)0228.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om ordningen för livsmedelsutdelning till de sämst ställda i unionen

P7_TA(2011)0338 RC-B7-0397/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 27 i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden”)(1) och kommissionens förordning (EG) nr 983/2008 av den 3 oktober 2008 om antagande av en plan för att tilldela medlemsstaterna resurser som hänförs till budgetåret 2009 för leverans av livsmedel från interventionslager till de sämst ställda i gemenskapen(2),

–  med beaktande av kommissionens ändrade förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 1234/2007 när det gäller utdelning av livsmedel till de sämst ställda i unionen (KOM(2010)0486),

–  med beaktande av EU-domstolens dom i mål T-576/08,

–  med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 562/2011 av den 10 juni 2011 om antagande av en plan för att tilldela medlemsstaterna resurser som ska hänföras till budgetåret 2012 för leverans av livsmedel från interventionslager till förmån för de sämst ställda i Europeiska unionen och om undantag från vissa bestämmelser i förordning (EU) nr 807/2010(3),

–  med beaktande av sin ståndpunkt av den 26 mars 2009 om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och förordning (EG) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) när det gäller utdelning av livsmedel till de sämst ställda i gemenskapen(4),

–  med beaktande av sin förklaring av den 4 april 2006(5) om ordningen för livsmedelsutdelning till de sämst ställda i unionen, sin resolution av den 22 maj 2008(6), sin ståndpunkt av den 26 mars 2009 och kommissionens förslag KOM(2010)0486,

–  med beaktande av rådets rekommendation 92/441/EEG om gemensamma kriterier för tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner i de sociala trygghetssystemen,

–  med beaktande av artikel 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Kommissionen uppskattar att 43 miljoner människor i EU riskerar att drabbas av livsmedelsfattigdom.

B.  Den ekonomiska och finansiella krisen och de ständigt stigande livsmedelspriserna gör att fler människor riskerar att drabbas av livsmedelsfattigdom.

C.  Kommissionen uppskattar att 80 miljoner människor i EU riskerar att drabbas av fattigdom och att antalet människor som drabbas av fattigdom skulle kunna öka på grund av den finansiella och ekonomiska krisen. En av de fem prioriteringarna i Europa 2020-strategin är att minska fattigdomen och den sociala utestängningen i EU.

D.  Ordningen för livsmedelsutdelning till de sämst ställda i unionen inrättades 1987 inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Ordningen förser i dag 13 miljoner fattiga människor i 19 medlemsstater med livsmedelsbistånd och har leveranskedjor med runt 240 livsmedelsbanker och välgörenhetsorganisationer.

E.  EU:s interventionslager har minskat kraftigt.

F.  Ordningen har blivit alltmer beroende av uppköp på marknaden till följd av omarbetningen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta har lett till minskade interventionslager, som är ordningens traditionella försörjningskälla.

G.  EU-domstolen har slagit fast att artikel 2 i förordning (EG) nr 983/2008 avseende ytterligare livsmedelsuppköp på marknaden bör ogiltigförklaras.

H.  Till följd av EU-domstolens dom har finansieringen i kommissionens förslag för 2012 plötsligt minskat från 500 miljoner euro 2011 till 113 miljoner euro 2012.

I.  En ny finansieringsperiod för den gemensamma jordbrukspolitiken och dess olika program samt för strukturfonderna, inklusive Europeiska socialfonden, inleds 2014.

1.  Europaparlamentet framhåller att ett beslut att plötsligt stoppa en existerande och fungerande ordning för livsmedelsutdelning utan förvarning eller förberedelser kommer att få stora konsekvenser för de mest utsatta människorna i EU och att detta inte är någon pålitlig finansieringsmetod.

2.  Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen och rådet att ta fram en övergångslösning för de återstående åren av innevarande finansieringsperiod (2012 och 2013) för att undvika en omedelbar och kraftig minskning av livsmedelsbiståndet på grund av att finansieringen minskar från 500 miljoner euro till 113 miljoner euro, så att människor som är beroende av livsmedelsbistånd slipper hamna i livsmedelsfattigdom.

3.  Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen och rådet att hitta ett sätt att behålla livsmedelsutdelningsordningen under de återstående åren av innevarande finansieringsperiod (2012 och 2013) och den nya finansieringsperioden 2014–2020 på en rättslig grund som inte kan ifrågasättas av EU-domstolen, varvid det årliga finansieringstaket bör ligga kvar på 500 miljoner euro så att människor som är beroende av livsmedelsbistånd slipper hamna i livsmedelsfattigdom.

4.  Europaparlamentet uppmanar på lång sikt alla berörda parter att noga bedöma huruvida ordningen för livsmedelsutdelning är lämplig, särskilt som en del av den gemensamma jordbrukspolitiken, i och med den nya finansieringsperioden från och med 2014.

5.  Europaparlamentet noterar kommissionsledamot Ciolos tillkännagivande den 29 juni 2011 av förslaget att ordningen för de sämst ställda ska flyttas från den gemensamma jordbrukspolitiken, och konstaterar att lämplig finansiering måste säkerställas.

6.  Europaparlamentet erinrar om att program till förmån för utsatta personer måste genomföras mot bakgrund av förhandlingarna i förstainstansrätten, vilket kommissionen med rätta påpekade i sitt uttalande om budgetberäkningen för 2012. Parlamentet konstaterar att domstolen i sin dom T-576/08 av den 13 april 2011 slog fast att endast tilldelning av livsmedel från interventionslager ska omfattas av detta program, till skillnad från utgifter som uppstår genom uppköp av livsmedel på marknaden. Parlamentet anser att artikel 2 i förordning (EG) nr 983/2008 på grund av domen inte kan användas som rättslig grund för utdelning av livsmedel till behövande.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en ändring av förordningen om ordningen för de sämst ställda för att råda bot på det nuvarande dödläget i rådet i frågan. Parlamentet anser att den lämpligaste rättsliga grunden bör ringas in inför nästa ekonomiska programperiod.

8.  Europaparlamentet betonar att rätten till livsmedel är en grundläggande mänsklig rättighet som förverkligas när alla människor alltid har fysisk och ekonomiskt överkomlig tillgång till lämpliga, säkra och näringsrika livsmedel för att kunna tillgodose sina näringsbehov och livsmedelspreferenser och därigenom leva ett sunt och aktivt liv. Parlamentet betonar att dåliga kostvanor har negativ inverkan på hälsan.

9.  Europaparlamentet understryker att ett hälsosamt kostintag av hög kvalitet är särskilt viktigt för barn och bidrar till att tillgodose deras utvecklings- och utbildningsbehov.

10.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens och FN-organens initiativ att tillsammans kämpa mot osäker livsmedelsförsörjning och undernäring i hela världen.

11.  Europaparlamentet betonar att lantbrukare måste garanteras en skälig och rättvis inkomst och ersättning för sitt arbete och att lantbrukare i många regioner har ekonomiska svårigheter. Kommissionen uppmanas med kraft att ta upp frågan om landsbygdsfattigdom och en döende landsbygd.

12.  Europaparlamentet anser att ökad livsmedelstrygghet och utvecklingen av hållbara produktions- och distributionssystem på lång sikt förutsätter att livsmedelsavfallet minimeras.

13.  Europaparlamentet framhåller betydelsen av att erbjuda de mest utsatta och sämst ställda i samhället bistånd på EU-nivå, särskilt mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska, finansiella och sociala krisen.

14.  Europaparlamentet erinrar om att ett av de fem målen i Europa 2020-strategin är att minska fattigdomen och den sociala utestängningen i EU. För att bekämpa fattigdom behövs enligt parlamentet en helhetspolitik som kopplar ihop skäliga inkomster, arbets- och levnadsvillkor samt tillgång till alla grundläggande rättigheter – politiska, ekonomiska, sociala och kulturella. Parlamentet anser att insatser för livsmedelsbistånd kan vara en av beståndsdelarna i en helhetspolitik mot fattigdom. Vidare konstaterar parlamentet att en sidoeffekt av fattigdom ofta är undernäring och livsmedelsfattigdom.

15.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 299, 16.11.2007, s. 1. (2) EUT L 268, 9.10.2008, s. 3. (3) EUT L 152, 11.6.2011, s. 24. (4) EUT C 117 E, 6.5.2010, s. 258. (5) EUT C 293 E, 2.12.2006, s. 170. (6) EUT C 279 E, 19.11.2009, p.71.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om framsteg vid åtgärder mot minor (2011/2007(INI))

P7_TA(2011)0339 A7-0211/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Ottawakonventionen av den 3 december 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring (i fortsättningen kallad ”Ottawakonventionen”) som trädde i kraft den 1 mars 1999,

–  med beaktande av 1980 års konvention om vissa konventionella vapen (CCW) och tillhörande protokoll, i synnerhet det ändrade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar samt protokoll V om explosiva lämningar efter krig,

–  med beaktande av sina senaste resolutioner av den 22 april 2004 om antipersonella landminor(1), av den 7 juli 2005 om en värld utan minor(2), av den 19 januari 2006 om funktionshinder och utveckling(3), av den 13 december 2007 om tioårsdagen av Ottawakonventionen från 1997(4) och av den 6 september 2001 om åtgärder för att främja en utfästelse från icke-statliga aktörers sida om att verka för ett totalförbud av truppminor(5),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1724/2001 av den 23 juli 2001 om åtgärder mot antipersonella landminor i utvecklingsländer(6) och rådets förordning (EG) nr 1725/2001 av den 23 juli 2001 om åtgärder mot antipersonella landminor i andra tredje länder än utvecklingsländer(7),

–  med beaktande av den s.k. handlingsplanen från Cartagena för perioden 2010–2014 med titeln ”Ending the Suffering Caused by Anti-personnel Mines” som antogs vid andra konferensen för översyn av Ottawakonventionen från 1997 som ägde rum i Cartagena i Colombia den 30 november–4 december 2009,

–  med beaktande av kommissionens riktlinjer för Europeiska gemenskapens åtgärder mot minor 2008–2013,

–  med beaktande av sina många resolutioner om klustervapen, varav den senaste antogs den 8 juli 2010(8), och om ikraftträdandet av Oslokonventionen, som undertecknades av 94 stater och trädde i kraft den 1 augusti 2010,

–  med beaktande av 2009 års rapport från FN:s minröjningstjänst,

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor (A7-0211/2011), och av följande skäl:

A.  EU har aktivt deltagit i åtgärder mot minor, i synnerhet sedan den gemensamma åtgärden 1995, och verkar för ett totalförbud mot och eliminering av antipersonella minor i hela världen. EU är en av de främsta anhängarna av och bidragsgivarna till åtgärder mot minor. Detta är en av EU:s prioriteringar när det gäller mänskliga rättigheter samt humanitärt stöd och utvecklingsstöd.

B.  ”Åtgärder mot minor” omfattar kartläggning, detektering, utmärkning och röjning av antipersonella landminor och andra explosiva lämningar efter krig – till exempel övergiven och oexploderad ammunition, rester av klustervapen och improviserade sprängladdningar – samt utbildning i minrisker och risker med explosiva lämningar efter krig, med särskilda utbildningsprogram för barn, hjälp åt offren samt förstöring av lager. Dessa åtgärder kombineras med främjande åtgärder för universalisering av relevanta konventioner och fördrag i syfte att stoppa framställningen, handeln och användningen av antipersonella landminor.

C.  Antipersonella landminor och explosiva lämningar efter krig, inbegripet improviserade sprängladdningar och rester av klustervapen, utgör ett allvarligt hinder för återuppbyggnadsarbetet i de drabbade länderna förutom att de orsakar förluster av människoliv, framför allt bland civilbefolkningen, och kan användas som råmaterial för improviserade sprängladdningar.

D.  Den 1 december 2010 hade 156 stater formellt accepterat att underteckna Ottawakonventionen.

E.  Under 1999 dödades cirka 18 000 personer av antipersonella minor och andra explosiva lämningar efter krig. År 2009 hade denna siffra, enligt övervakningsorganet Landmine and Cluster Munition Monitor, sjunkit till omkring 4 000. Uppskattningsvis 70 procent av dessa offer är civila, varav en tredjedel barn. Fortfarande utsätts väldigt många människor runt om i världen för antipersonella minor och andra explosiva lämningar efter krig.

F.  Endast två regeringar – Burma/Myanmar och Libyen – har nyligen lagt ut antipersonella minor. Ingen export eller överföring mellan stater av antipersonella minor finns registrerad och endast tre stater antas fortsätta tillverkningen, men rebelliska grupper, t.ex. Farc, fortsätter att framställa egna sprängladdningar.

G.  De flesta beväpnade styrkor har slutat använda antipersonella minor, men olika beväpnade icke-statliga aktörer fortsätter att använda dem tillsammans med improviserade sprängladdningar som aktiveras av offren och klustervapen.

H.  I över 90 länder finns fortfarande i viss utsträckning antipersonella minor och andra explosiva lämningar efter krig, men de hårdast drabbade länderna är Afghanistan, Colombia, Pakistan, Myanmar, Kambodja och Laos.

I.  I första hand är det de drabbade staterna som är skyldiga att ta itu med problemen i samband med antipersonella minor och andra explosiva lämningar efter krig på det egna territoriet före, under och efter en konflikt.

J.  I många drabbade länder där konflikten har upphört men stora beväpnade styrkor finns kvar har endast små militära personalresurser satts in för minröjning.

K.  Behovet av stöd till offren kommer att återstå långt efter det att hotet från antipersonella minor har undanröjts.

L.  Det internationella samfundet har på ett imponerande sätt reagerat på utmaningen från mintragedin genom att bidra med 3,9 miljarder USD till minröjning mellan 1999 och 2009, och de största bidragsgivarna har varit Förenta staterna (902,4 miljoner USD), EU (521,9 miljoner USD), Japan (336,9 miljoner USD), Norge (342,7 miljoner USD), Kanada (259,8 miljoner USD), Storbritannien (220,6 miljoner USD), Tyskland (206,9 miljoner USD) och Nederländerna (201,9 miljoner USD).

M.  Hotet från antipersonella minor uppfattas ofta som större än det i verkligheten är. Siffrorna visar att enbart 2 procent av all den mark som är föremål för kostsamma insatser för att fysiskt röja minor har förorenats med antipersonella minor och explosiva lämningar efter krig. Det finns tydliga tecken på att de medel som avsatts för åtgärder mot minor används på ett ineffektivt sätt. Bättre undersökningsmetoder och bättre förståelse av undersökningsresultaten kan och har under de senaste åren dramatiskt minskat behovet av fullständig röjning av misstänkt farliga områden.

N.  Tekniken som används i samband med detektering av explosiva ämnen har trots omfattande investeringar inte gjort några stora framsteg, och det finns nya behov på grund av den ökande förekomsten av improviserade sprängladdningar.

O.  Utbildning i riskreducering har en avgörande betydelse när det gäller att hjälpa människor, i synnerhet barn, i mindrabbade områden att leva ett tryggare liv och lära sig om farorna med antipersonella minor och explosiva lämningar efter krig.

Globala insatser för minröjning

1.  Europaparlamentet välkomnar de framsteg som har gjorts inom minröjning under det senaste decenniet, men understryker att man nu måste flytta fokus för insatserna och höja tempot om hotet från antipersonella minor ska kunna elimineras under överskådlig tid.

2.  Europaparlamentet välkomnar att 156 länder nu har undertecknat och ratificerat Ottawakonventionen, inklusive 25 av EU:s medlemsstater, men beklagar att 37 länder fortfarande inte har anslutit sig. Parlamentet uppmanar alla länder som ännu inte anslutit sig till Ottawakonventionen och konventionen mot klustervapen att underteckna dessa. Parlamentet uppmanar i synnerhet de EU-medlemsstater som ännu inte har anslutit sig till konventionen att göra detta. Parlamentet anser i detta sammanhang att man bör efterstäva större synergieffekter mellan de olika internationella instrumenten.

3.  Europaparlamentet välkomnar att 56 länder nu har undertecknat konventionen mot klustervapen, inklusive 15 av EU:s medlemsstater. Parlamentet välkomnar även antagandet av deklarationen och handlingsplanen från partsmötet i Vientiane 2010. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att främja universaliseringen och genomförandet av såväl Ottawakonventionen som konventionen mot klustervapen.

4.  Europaparlamentet ger sitt fulla stöd till den handlingsplan som antogs i Cartagena och som inbegriper en ingående femårsplan med åtaganden på samtliga områden för åtgärder mot minor, och uppmanar rådet att snarast möjligt anta ett beslut om att stödja denna plan.

5.  Europaparlamentet betonar att man behöver skapa synergieffekter mellan de olika typerna av åtgärder mot minor, i synnerhet när det gäller humanitära aspekter och utvecklingsaspekter, men också när det gäller att öka det lokala egenansvaret och deltagandet i relaterade projekt för att bättre tillgodose behoven hos de människor som är direkt drabbade.

6.  Europaparlamentet inser vikten av bidragen från internationella givare, internationella organ och icke-statliga organisationer och den internationella och lokala personalens hängivna och uppoffrande arbete i kampen mot det gissel som antipersonella minor utgör.

7.  Europaparlamentet välkomnar att ytterligare sju länder har meddelat att de slutfört sina minröjningsaktiviteter under 2009 och 2010, vilket innebär att 16 stater nu har gjort det.

8.  Europaparlamentet konstaterar att Förenta staterna har varit en ledande global kraft i arbetet mot minor genom att lämna ett starkt stöd till internationella program för att röja minerad mark och hjälpa offren och att USA redan har uppfyllt de flesta av de viktigaste bestämmelserna i Ottawakonventionen. Parlamentet vädjar därför till Förenta staterna att underteckna fördraget.

9.  Europaparlamentet vädjar till Ryssland att ansluta sig till Ottawakonventionen och konstaterar att Ryssland, som tidigare var en viktig leverantör av antipersonella minor och länge registrerats som användare av minor, togs bort från 2010 års lista efter att ha förklarat att man slutat lägga ut minor.

10.  Europaparlamentet erinrar fördragsstaterna om att de har en internationell skyldighet att förstöra lager med antipersonella minor. Parlamentet oroas över att Kina och Ryssland har de största lagren av antipersonella minor, uppskattningsvis 100 miljoner respektive 24,5 miljoner. Parlamentet uppmanar EU att i sina förhandlingar med Ryssland och Kina ta upp frågan om att länderna ska förstöra sina befintliga lager och snabbt ansluta sig till Ottawakonventionen. Vidare anser parlamentet att EU bör fortsätta att främja universaliseringen av Ottawakonventionen och andra relevanta konventioner, bland annat genom att inkludera frågan om åtgärder mot minor i sin politiska dialog och de avtal som ingås med tredjeländer.

11.  Europaparlamentet beklagar djupt att antipersonella minor fortfarande används av rebelliska grupper, terroristgrupper och andra icke-statliga aktörer, och hänvisar i detta avseende till situationen i Colombia, där Farc anses vara den rebelliska grupp som använder mest antipersonella minor i världen.

Fallstudie – Afghanistan

12.  Europaparlamentet konstaterar att en spridd och ohämmad användning av antipersonella minor under mer än tre decennier av konflikt innebär att Afghanistan är ett av världens mest förorenade länder, något som förvärras ytterligare genom talibanernas användning av improviserade sprängladdningar.

13.  Europaparlamentet beklagar djupt att Afghanistan fortfarande har ett av de högsta dödstalen i världen, trots att minröjning har bedrivits i landet i mer än ett decennium av världens största och mest välfinansierade humanitära minröjningsprogram. Det är djupt oroande att över hälften av de 508 offren för antipersonella minor och andra explosiva lämningar mellan den 1 mars 2009 och den 1 mars 2010 var barn.

14.  Europaparlamentet inser att de pågående konflikterna på många platser gör minröjningen oerhört riskfylld och att talibanerna har attackerat FN:s kontor och såväl lokal som internationell personal.

15.  Europaparlamentet konstaterar att cirka 80 miljoner USD donerades av det internationella samfundet för åtgärder mot minor i Afghanistan under 2009 och att EU:s finansiella och tekniska bistånd på 89 miljoner euro sedan 2002 har bidragit till att antipersonella minor eliminerats på ett cirka 240 km² stort område i landet, vilket har lett till att denna mark kan utnyttjas ekonomiskt och att man kunnat återuppbygga egendom så att familjer kan återvända hem. Parlamentet betonar att man i högre grad bör fokusera på att hjälpa offren och ge utbildning i minrisker.

16.  Europaparlamentet välkomnar att operationerna utförs praktiskt taget uteslutande av cirka 10 000 lokalt anställda med internationellt stöd, vilket stärker det lokala egenansvaret i processen.

17.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över den uppenbara oviljan från den afghanska regeringens sida att ta ansvar för åtgärderna mot minor på central och provinsiell nivå.

Fallstudie – Angola

18.  Europaparlamentet påpekar att 30 år av konflikt har medfört att Angola, liksom Afghanistan, är ett av de länder som är värst drabbade av antipersonella minor.

19.  Europaparlamentet konstaterar att den nationella sektorsövergripande kommissionen för minröjning och humanitär hjälp (CNIDAH) är nu väl etablerad som en nationell myndighet för åtgärder mot minor, men att givarländerna har lite att säga till om och att regeringen har tillgång till sina egna omfattande finansiella resurser, framför allt från oljeintäkter.

20.  Europaparlamentet känner djup oro över de många strukturella problem som lyfts fram i kommissionens utvärdering från 2009, till exempel det ineffektiva utnyttjandet av de 2,7 miljoner euro som lagts ut på 22 anställda inom CNIDAH. Parlamentet uppmanar EU att övervaka, kontrollera och utvärdera hur pengarna faktiskt används och se till att de anslagna medlen används på ett effektivt och riktat sätt för att uppnå vad som krävs, dvs. minröjd mark.

21.  Europaparlamentet beklagar att omfattningen av hotet från antipersonella minor och explosiva lämningar efter krig fortfarande inte är känd med säkerhet trots genomförandet av en nationell undersökning 2007 och ett omfattande program för åtgärder mot minor, och att det med den nuvarande takten kommer att ta 100 år att röja hela landet. Parlamentet understryker det kraftiga behovet av att skapa en annan relation mellan regeringen och de internationella givarna, avsätta större nationella resurser åt problemet, införa bättre teknik för arealreduktion och öka den nationella minröjningskapaciteten så att mark kan frisläppas snabbare för produktiv användning.

Fallstudie - Bosnien

22.  Europaparlamentet beklagar att Bosnien och Hercegovina, 16 år efter det att konflikten upphörde i området, fortfarande är kraftigt förorenat med antipersonella minor och explosiva lämningar efter krig, med cirka 11 000 minfält och uppskattningsvis 220 000 aktiva antipersonella minor och explosiva lämningar efter krig i hela landet, vilket utgör en allvarlig säkerhetsrisk och ett hinder för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

23.  Europaparlamentet konstaterar att åtgärderna mot minor fått en bättre ledning genom inrättandet av centrumet för åtgärder mot minor i Bosnien och Hercegovina, men beklagar att Bosnien och Hercegovina har halkat långt efter de mål om finansiering och minröjning som fastställs i landets begäran om förlängning enligt Ottawakonventionen.

24.  Europaparlamentet inser att resursmobiliseringen innebär betydande utmaningar för regeringen och att strategin för åtgärder mot minor 2009–2019 ännu inte har antagits. Parlamentet beklagar att det regeringsorgan som ansvarar för åtgärder mot minor – kommissionen för minröjning – inte har träffat företrädarna för givarländerna som funnits i Sarajevo i flera år och att dess medlemmar inte har närvarat vid Ottawakonventionens internationella möten sedan den andra konferensen för översyn av konventionen 2009. Parlamentet uppmanar regeringen att ta på sig det fulla ansvaret för minröjningen och se till att den planeras och hanteras på ett strategiskt sätt.

25.  Europaparlamentet gratulerar den Slovenienbaserade internationella fonden för stöd åt minröjning och hjälp åt landminornas offer (ITFD) för dess bidrag till åtgärderna mot minor i Bosnien och Hercegovina, och understryker behovet av att behålla fokuseringen på Bosnien och Hercegovina till dess problemet har lösts helt.

26.  Europaparlamentet konstaterar att 33 ackrediterade minröjningsorganisationer är verksamma i Bosnien och Hercegovina men att militär personal kunde användas i större utsträckning.

27.  Europaparlamentet berömmer Eufor Althea och dess instruktörer som har utbildat tusentals människor i minrisker, och uppmuntrar dem att fortsätta med sitt arbete.

Hjälp åt offren

28.  Europaparlamentet inser att livsbetingelserna och utkomstmöjligheterna för de som drabbats av antipersonella minor och andra explosiva lämningar av krig försämras för all framtid, att de flesta av dem är civila – ofta bland de fattigaste i några av världens fattigaste länder – och att de kommer att behöva mycket specialiserat och kontinuerligt medicinskt och socialt stöd under många år, även om det inte skulle tillkomma några nya offer.

29.  Europaparlamentet välkomnar att antalet offer minskats kraftigt genom åtgärderna mot minor men beklagar att civilpersoner utgjorde 70 procent av alla offer under 2009. Parlamentet beklagar framför allt den stora andelen barn bland offren.

30.  Europaparlamentet beklagar att de överlevande och deras organisationer deltog i genomförandet av hjälpen åt offren i mindre än hälften av de drabbade länderna och håller med om att de överlevandes synpunkter och rättigheter måste respekteras fullt ut. Parlamentet uppmanar det internationella samfundet och EU att kraftigt öka den andel av finansieringen som kan utnyttjas för hjälp åt offren, dock inte på bekostnad av minröjningen.

Framsteg inom tekniken för detektering och kartläggning av minor

31.  Europaparlamentet inser att lokalbefolkningen i mindrabbade områden har bäst kunskaper om var ett minhot föreligger.

32.  Europaparlamentet konstaterar att framsteg visserligen har gjorts inom mindetekteringsteknik och utbildning men att snabba, pålitliga och kostnadseffektiva lösningar fortfarande är svåra att hitta och att tekniker där man använder manuella sonder fortfarande är vanligt förekommande. Parlamentet konstaterar att FN:s internationella standarder för minröjning (IMAS) har haft stor betydelse för att förbättra minröjningsarbetets säkerhet och effektivitet genom att fastställa standarder och ge vägledning, samt att FN:s minröjningstjänst har haft en viktig roll när det gäller att samordna minröjningsarbetet.

33.  Europaparlamentet konstaterar att skräddarsydda metoder baserade på en kombination av ett antal olika tekniska lösningar för att undvika nya skador och utföra minröjningsarbetet med minsta möjliga miljöpåverkan erbjuder de bästa möjligheterna att göra tekniska framsteg inom detektering.

34.  Europaparlamentet inser att värdet av en korrekt genomförd kartläggning är helt beroende av den efterföljande rapporteringens noggrannhet och effektivitet och att givarna måste vara säkra på att deras finansiering av sådana aktiviteter utnyttjas väl.

35.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avsätta ytterligare forskningsmedel åt teknik för kartläggning och detektering av minor, i nära samarbete med internationella partner som är specialiserade på detta område, och att utnyttja de medel som finns att tillgå genom det sjunde ramprogrammet och området för säkerhetsforskning.

Mot ett slut på hotet från antipersonella minor

36.  Europaparlamentet oroas över att vissa av de länder som lider av hotet från antipersonella minor litar för mycket på internationellt finansiellt stöd för åtgärder mot minor och inte satsar tillräckligt mycket av sina egna resurser i fråga om personal eller inkomster. Parlamentet uppmanar EU att se till att de drabbade länderna engagerar sig mer och att påminna dessa länder om deras ansvar. Parlamentet kräver i synnerhet att situationen i Angola ska granskas för att man ska kunna mobilisera ett större nationellt bidrag.

37.  Europaparlamentet oroas över att resurser för ”minröjning” avleds till områden där det finns ett litet hot mot människor eller den ekonomiska utvecklingen, eller där man upplever ett hot som inte finns i verkligheten, till nackdel för fokuseringen på områden där det finns ett starkt hot mot människors liv. Parlamentet uppmanar till ökade insatser för att förbättra verksamhetens planering och ledning och noggrannare inledande kartläggning och rapportering av misstänkta områden.

38.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över den bristfälliga säkerheten och kontrollen vid militära förråd som innehåller vapen och explosivt krigsmateriel, t.ex. landminor, i synnerhet i länder där revolt och oro råder.

39.  Europaparlamentet anser att det internationella samfundet bör inrikta sin uppmärksamhet på de länder som har minst förmåga att hjälpa sig själva, och på minröjning och hjälp åt offren, samt att syftet bör vara att snabbare övergå till en situation där länderna kan förklaras fria från minor som hotar mänskligt liv och ekonomisk utveckling.

40.  Europaparlamentet uppmanar givarna att se till att finansieringens inriktning, övervakning och utvärdering blir effektivare.

41.  Europaparlamentet anser att insatserna bör koncentreras till att skapa och utveckla större lokal kapacitet, vilket kan inkludera att lokal personal får strukturerad och fackmässig specialutbildning eller att man i högre grad utnyttjar militära enheter som fått utbildning i humanitär minröjning i ett läge när konflikterna har upphört.

42.  Europaparlamentet uppmanar till förbättrad nationell planering där man utnyttjar bästa praxis och till ökad internationell samordning av åtgärder mot minor som tydligare inriktas på resurser till prioriterade områden, samtidigt som man bibehåller förenklade byråkratiska strukturer.

43.  Europaparlamentet beklagar att det inte finns någon tillförlitlig sammanställning över det nuvarande antalet offer för antipersonella minor, explosiva lämningar efter krig och improviserade sprängladdningar, och uppmanar till en grundlig analys som en hjälp för att rikta in resurserna effektivare med större hänsyn till offrens och deras familjers behov.

44.  Europaparlamentet beklagar att EU sedan den särskilda budgetrubriken togs bort 2007 inte har förfogat över något instrument som är flexibelt och inriktat på flera olika länder och som kan reagera konsekvent på prioriteringar i samband med åtgärderna mot minor samt att EU:s totala finansiering av åtgärder mot minor rent kvantitativt har minskat. Parlamentet kräver därför att man återgår till en mer riktad strategi med en enda budgetrubrik under ett enda ansvarigt direktorat för att signalera styrkan i EU:s fortsatta engagemang för åtgärder mot minor. Denna strategi måste ta hänsyn till de enskilda ländernas särskilda behov, i enlighet med strategidokumenten för de olika länderna, samtidigt som den måste ta hänsyn till att förekomsten av landminor har blivit en strukturfråga i vissa länder och därmed en fråga för EU:s utvecklingspolitik.

45.  Europaparlamentet beklagar att varken det exceptionella stödet (artikel 3) eller den långsiktiga komponenten (artikel 4) i stabilitetsinstrumentet hittills har använts för att finansiera minröjningsprogram.

46.  Europaparlamentet understryker att åtgärder mot minor kan lämna betydande bidrag till avrustning, demobilisering och återuppbyggnad efter konflikter, inte minst genom att tillhandahålla mycket respekterade utbildningar och arbetstillfällen åt tidigare stridande.

47.  Europaparlamentet uppmanar givarna att standardisera sina metoder för att bevaka och utvärdera kostnadseffektiviteten hos åtgärderna mot minor så att de blir öppnare för jämförelser och granskning, per land och inom ramen för stödgruppen för åtgärder mot minor (MASG) för att identifiera och sprida bästa praxis.

48.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppdatera sina riktlinjer för Europeiska gemenskapens åtgärder mot minor 2008–2013 så att de återspeglar de föreslagna ändringarna i den institutionella arkitekturen och finansieringsstrukturen, medger en snabbare och flexiblare spridning av medel och ger tydliga instruktioner om hur man får tillgång till finansiering genom att fokusera på de viktigaste prioriteringarna och bästa praxis. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ”stödpaket” som gör det möjligt för de mest behövande länderna att uppfylla sina skyldigheter enligt Ottawakonventionen och att göra en korrekt kontroll och utvärdering av finansieringens effektivitet.

49.  Europaparlamentet betonar att minröjningsåtgärder bör vara en obligatorisk del av strategierna för de länder där man vet att minor förekommer och/eller lagras.

50.  Europaparlamentet är övertygat om att en värld fri från hoten från antipersonella minor mot liv, försörjning och ekonomisk utveckling är en realistisk möjlighet inom överskådlig tid under förutsättning att man förbättrar den internationella samordningen och prioriteringen, rutinerna för ledning, kartläggning, minröjning, övervakning och rapportering samt utnyttjar tillgängliga medel på ett bättre sätt.

o
o   o

51.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och medlemsstaternas regeringar, Europeiska utrikestjänsten och kommissionen, FN, Förenta staternas president och kongress, regeringarna i de värst mindrabbade länderna och internationella icke-statliga organisationer.

(1) EUT C 104 E, 30.4.2004, s. 1075. (2) EUT C 157 E, 6.7.2006, s. 473. (3) EUT C 287 E, 24.11.2006, s. 336. (4) EUT C 323 E, 18.12.2008, s. 485. (5) EGT C 72 E, 21.3.2002, s. 352. (6) EUT L 234, 1.9.2001, s. 1. (7) EGT L 234, 1.9.2001, s. 6. (8) Antagna texter, P7_TA(2010)0285.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om Demokratiska republiken Kongo – massvåldtäkterna i provinsen Sydkivu

P7_TA(2011)0340 RC-B7-0442/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Demokratiska republiken Kongo,

–  med beaktande av Cotonouavtalet, som undertecknades i juni 2000,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och bekämpning av alla former av diskriminering mot dem,

–  med beaktande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, antagen 1998, särskilt artiklarna 7 och 8, i vilka det slås fast att våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld är brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som är att likställa med en form av tortyr och en allvarlig krigsförbrytelse, vare sig den förövats systematiskt eller inte under interna eller internationella konflikter,

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 (2000) och 1820 (2008) om kvinnor, fred och säkerhet och FN:s säkerhetsråds resolution 1888 (2009) om sexuellt våld mot kvinnor och barn i samband med väpnade konflikter,

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1925 (2010), som fastställer mandatet för FN:s uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (Monusco),

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1991 av den 28 juni 2011, som förlänger Monuscos mandat,

–  med beaktande av uttalandet den 23 juni 2011 av Margot Wallström, FN:s generalsekretariats särskilda representant för sexuellt våld i väpnade konflikter,

–  med beaktande av slutkommunikén från det sjätte regionala sammanträdet för den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen i Yaoundé i Kamerun den 28–29 april 2011,

–  med beaktande av den lag mot sexuellt våld som antogs av Demokratiska republiken Kongos parlament 2006 och som syftar till att påskynda åtal vid våldtäkt och införa hårdare straff,

–  med beaktande av artikel 122.5 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Den 10–12 juni 2011 utsattes 170 personer för våldtäkt och fysiskt våld i byarna Nakiele och Abala i provinsen Sydkivu. Medlemmar ur den väpnade grupp som var ansvarig för övergreppen hade redan i januari 2011 varit inblandade i massvåldtäkter, gripanden och plundringar i samma region.

B.  Säkerheten i Sydkivu är alltjämt ytterst bräcklig, och oroligheterna i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo har lett till otaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och krigsförbrytelser – bland annat sexuellt våld mot kvinnor, massvåldtäkter och andra former av tortyr, massaker på civila och omfattande rekrytering av barnsoldater – där förövarna är väpnade rebellgrupper samt regeringens armé- och polisstyrkor.

C.  Våldtäkt är ett vapen som stridande parter i krig använder för att skrämma, bestraffa och kontrollera sina offer och har blivit ohyggligt vanligt i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo sedan de militära operationerna inleddes 2009. Grymheterna mot kvinnor handlar om våldtäkt, gruppvåldtäkt, sexuellt slaveri och mord och för med sig betydande konsekvenser, som att kvinnorna bryts ned fysiskt och psykiskt.

D.  Den 29 juni 2011 beslutade FN:s säkerhetsråd att förlänga FN-uppdraget i Demokratiska republiken Kongo (Monusco) med ytterligare ett år. Uppdraget har mandat att ta till alla medel som krävs för att skydda civilbefolkningen mot kränkningar av internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

E.  Det finns ingen infrastruktur att tala om för våldtäktsoffren, som saknar möjlighet till adekvat stöd och läkarvård. Kvinnor blir överfallna med berått mod på öppen gata och förlorar till följd av det ofta sin ställning i samhället och blir oförmögna att ta hand om sina barn. Dessutom löper de stor risk att smittas av aids. Den enda akutsjukvård som står att finna ges av de många frivilligorganisationer som verkar på fältet. Deras samordning och möjligheter att nå ut till offren kan emellertid inte längre garanteras.

F.  Demokratiska republiken Kongos oförmåga att lagföra egna armémedlemmar och väpnade grupper för brott mot folkrätten har gynnat en kultur av straffrihet. Demokratiska republiken Kongos armé saknar tillräckliga humanitära, tekniska och finansiella resurser för att utföra sina uppgifter i landets östra provinser och skydda befolkningen.

G.  Lagen om sexuellt våld, som antogs av Demokratiska republiken Kongos parlament 2006, tillämpas i mycket begränsad omfattning.

H.  Medierna har en mycket viktig funktion att fylla för att hålla mobiliseringen på en hög nivå och väcka allmänhetens uppmärksamhet.

1.  Europaparlamentet fördömer skarpt massvåldtäkterna, det sexuella våldet och de andra brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks den 10–12 juni 2011 i regionen Sydkivu. Parlamentet delar lidandet och smärtan med alla offer för det sexuella våld och särskilt de massvåldtäkter som begåtts vid upprepade tillfällen i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo under de senaste fyra åren.

2.  Europaparlamentet uppmanar Demokratiska republiken Kongos regering att betrakta kampen mot massvåldtäkter och sexuellt våld mot kvinnor som en nationell prioritering.

3.  Europaparlamentet välkomnar FN:s beslut att utreda händelserna, och kräver att dessa brott blir föremål för omedelbara, oberoende och opartiska utredningar som är förenliga med internationella normer. Parlamentet beklagar att krigsförbrytare alltjämt innehar höga befälsbefattningar. Parlamentet efterlyser effektiva och omedelbara åtgärder för att garantera offrens och vittnenas säkerhet under och efter utredningarna.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Demokratiska republiken Kongo att se över landstrategidokumentet för Demokratiska republiken Kongo och dess nationella vägledande program inom den tionde europeiska utvecklingsfonden (2008–2013) för att göra frågan om massvåldtäkter och sexuellt våld mot kvinnor till en nationell prioritering i kampen mot straffrihet.

5.  Europaparlamentet oroar sig över att sexuellt våld riskerar att trivialiseras. Parlamentet understryker att det ankommer på Demokratiska republiken Kongos regering att garantera säkerheten inom landets territorium och skydda civilbefolkningen. Parlamentet erinrar president Kabila om att han personligen förbundit sig att föra en nolltoleranspolitik mot sexuellt våld, att lagföra förövare av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i landet och att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen och med länderna i regionen.

6.  Europaparlamentet hyllar insatserna av de frivilligorganisationer som hjälper offer för våldtäkter och krigsförbrytelser, särskilt den läkarvård som ges av vissa sjukhus, exempelvis Panzisjukhuset i Bukavu. Parlamentet understryker att flertalet offer för sexuellt våld inte får den medicinska, sociala eller juridiska hjälp de behöver. Parlamentet föreslår att Demokratiska republiken Kongos regering utarbetar ett heltäckande program för stöd och återintegrering i samhället och på arbetsmarknaden för offren. Vidare uppmanas kommissionen att frigöra ytterligare medel i kampen mot sexuellt våld och att verka för inrättandet av boenden för offer för sexuellt våld i känsliga områden. Parlamentet föreslår att det genomförs ett pilotprojekt för att förbättra sjukvården till offer för sexuellt våld i Demokratiska republiken Kongo.

7.  Europaparlamentet oroar sig över att Subcluster GBV, som skulle samordna de humanitära insatserna mot sexuellt våld, lades ned för ett och ett halvt år sedan på grund av att FN:s befolkningsfond, UNFPA, inte kunde tillhandahålla det ledarskap som krävdes. Parlamentet kräver därför att systemet för humanitär samordning på fältet omarbetas.

8.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över att Monusco inte lyckats utnyttja sitt mandat och sina insatsregler mer aktivt för att erbjuda skydd mot massvåldtäkterna, inklusive de övergrepp som dess egna styrkor gjort sig skyldiga till. Parlamentet är emellertid helt på det klara med att Monusco behövs för att bereda tillträde åt humanitära insatser. Parlamentet vidhåller att Monuscos mandat och insatsregler måste genomföras med beslutsamhet för att befolkningens säkerhet ska kunna garanteras på ett effektivare sätt. Parlamentet välkomnar beslutet att förlänga uppdragets mandat till den 30 juni 2012.

9.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att stödja verksamheten inom uppdragen Eusec RD et Eupol RD. Parlamentet begär att frågor om bekämpande av sexuellt våld integreras fullt ut i de gemensamma säkerhets- och försvarsinsatserna.

10.  Europaparlamentet är fortsatt djupt oroat över dagens humanitära situation i Demokratiska republiken Kongo och underfinansieringen i regionen, som beror på att vissa bilaterala givare dragit ner finansieringen. Parlamentet beklagar djupt att de beviljade medlen i dagsläget endast når fram till ett fåtal offer, och uppmanar kommissionen att behålla den finansiering som anslagits för humanitärt bistånd i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag om konfliktmineraler – som ger bränsle åt kriget och massvåldtäkterna i Demokratiska republiken Kongo – i syfte att bekämpa straffrihet, och att som förebild använda den amerikanska Dodd Franck-lagen (särskilt avsnitt 1502), som innehåller nya informationskrav på produkter som framställts med hjälp av konfliktmineraler.

12.  Europaparlamentet konstaterar att planen för att lösa konflikten i Sydkivu med företrädesvis militära medel framstår som ett misslyckande. Parlamentet anser att det krävs en politisk lösning på konflikten och beklagar världssamfundets bristande mod. Nu är det dags att gå längre än att bara fördöma det som skett, och parlamentet anser att Demokratiska republiken Kongos regering, EU och FN måste ta sitt ansvar och vidta konkreta åtgärder för att sätta stopp för grymheterna. Om ingenting händer kommer de humanitära aktörerna att tvingas stanna kvar länge på fältet.

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Afrikanska unionen, de nationella regeringarna i regionen kring de stora sjöarna, presidenten, premiärministern och parlamentet i Demokratiska republiken Kongo, FN:s generalsekreterare, FN:s särskilda representant för sexuellt våld i väpnade konflikter, FN:s säkerhetsråd och FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om Indonesien, inklusive angrepp på minoriteter

P7_TA(2011)0341 RC-B7-0394/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sin resolution av den 16 december 2010 om den årliga rapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området(1),

–  med beaktande av att Indonesien invalts i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i maj 2011, samt av att medlemmarna av detta råd är skyldiga att iaktta de högst ställda normerna för främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna,

–  med beaktande av att Indonesien under 2011 innehar ordförandeskapet i Asean och av Aseans stadga som trädde i kraft den 15 december 2008 samt av att det den 23 oktober 2009 inrättats en mellanstatlig Asean-kommission för de mänskliga rättigheterna,

–  med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som Indonesien ratificerade 2006,

–  med beaktande av kapitel 29 i Indonesiens statsförfattning där religionsfriheten garanteras,

–  med beaktande av artiklarna 156 och 156a i Indonesiens strafflag med deras förbud mot hädelse, avvikelse från den rena läran och religionskränkning,

–  med beaktande av presidentförordningen nr 1/PNPS/1965 om förhindrande av hädelse och missbruk av religioner,

–  med beaktande av EU:s uttalande av den 8 februari 2011 om att ahmadier i provinsen Banten nyligen utsatts för angrepp och dödats,

–  med beaktande av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Indonesien och den första omgången i dialogen om de mänskliga rättigheterna som hölls inom ramen för detta i juni 2010 i Jakarta,

–  med beaktande av artikel 122.5 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Indonesien är världens största huvudsakligen muslimska nation och dess tradition av åsiktsmångfald, kulturell harmoni, religionsfrihet och social rättvisa har inskrivits i den nationella ideologin ”Pancasila”.

B.  Antalet angrepp på religiösa minoriteter har avsevärt ökat, framför allt mot ahmadier som själva anser sig vara muslimer, men också mot kristna, buddister och framstegsvänliga organisationer inom det civila samhället.

C.  Efter förbudet mot att sprida ahmadiyamuslimernas lära 2008 har Indonesiens minister för religionsfrågor upprepade gånger efterlyst ett totalförbud mot ahmadiyamuslimernas samfund, något som redan införts av de tre provinserna Västra Java, Södra Sulawesi och Västra Sumatra. Den 6 februari 2011 gick en folkmassa på minst 1 500 personer till angrepp mot 20 ahmadiyamuslimer i Cikeusik i provinsen Banten, varvid tre av de angripna dödades och flera andra skadades allvarligt, vilket föranledde en förkastelsedom och ett krav på utredning av det inträffade från Indonesiens presidents sida.

D.  Efter detta angrepp inträffade det den 8 februari 2011 att hundratals människor satte eld på tre kyrkor och angrep en präst i staden Temanggung i centrala Java efter att en kristen person som anklagats för att ha förolämpat islam dömts till fem års fängelse, i stället för att, som angriparna förväntat sig, blivit dömd till döden. Gemenskapen av kristna kyrkor i Indonesien har registrerat 430 angrepp på kristna kyrkor under de gångna sex åren.

E.  Över 150 personer har redan arresterats eller frihetsberövats med stöd av artiklarna 156 och 156a i Indonesiens strafflag. Det finns belägg för att de lokala stadgandena mot hädelse, avvikelse från den rena läran och religionskränkning utnyttjas av extremister för att slå ned på religionsfriheten och hetsa till motsättningar och våld mellan grupperna i samhället.

F.  Den 19 april 2010 fastställde Indonesiens författningsdomstol lagarna mot hädelse och avvikelse från den rena läran och avslog begäran om att de skulle upphävas, en begäran som inlämnats av fyra framstående islamska lärda och minst sju indonesiska organisationer för det civila samhället och de mänskliga rättigheterna samt fått stöd av minst 40 andra organisationer.

G.  I trovärdiga rapporter från den nationella kommissionen för de mänskliga rättigheterna berättas det att medlemmar av Indonesiens säkerhetsstyrkor brutit mot de mänskliga rättigheterna, bland annat genom tortyr och annan misshandel och onödigt och överdrivet bruk av maktmedel, framför allt i Papua och på Moluckerna. Det är sällan som de ansvariga ställs till svars inför en oavhängig domstol.

1.  Europaparlamentet välkomnar det gemensamma uttalandet av den 24 maj 2011 från presidenten, representanthusets talman, talmannen för de regionala företrädarnas råd, talmannen för folkets rådgivande församling, presidenterna för högsta domstolen och författningsdomstolen och andra ledande tjänstemän som velat att ”Pancasila” ska vidmakthållas och åsiktsmångfalden skyddas.

2.  Europaparlamentet understryker vilka framsteg Indonesien under de senaste åren gjort för att genomföra demokrati och rättsstatliga förhållanden och fäster stort avseende vid att harmoniska förbindelser mellan Europeiska unionen ska få kvarstå samt fördjupas under många år framöver, såsom det framgår av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Indonesien.

3.  Europaparlamentet hälsar med tillfredsställelse de utfästelser som gjorts av Indonesien innan landet valdes in i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna den 20 maj 2011, bland annat i form av att ratificera alla viktigare internationella instrument för mänskliga rättigheter, framför allt den internationella konventionen om skydd av alla människor mot påtvingade försvinnanden.

4.  Europaparlamentet uttrycker sin allvarliga oro över våldet mot religiösa minoriteter, framför allt ahmadiyamuslimer, kristna, bahaier och buddister. Parlamentet oroar sig över att brotten mot religionsfriheten undergräver de mänskliga rättigheter som garanteras i Indonesiens statsförfattning och innefattar förbud mot diskriminering samt yttrandefrihet, åsiktsfrihet och frihet att hålla fredliga sammankomster.

5.  Europaparlamentet uppmanar Indonesiens regering, framför allt ministern för religionsfrågor, och Indonesiens rättsväsen, att garantera att rättsstatliga förhållanden råder och vidmakthålls och att de som utövar våld och hat i religionens namn ställs inför rätta.

6.  Europaparlamentet uttrycker djup oro över de lokala stadgandena mot hädelse, avvikelse från den rena läran och religionskränkning, som lämnar utrymme för missbruk, samt det gemensamma ministeriebeslutet från 2008 med förbud mot att sprida ahmadiyamuslimernas lära och uppmanar de indonesiska myndigheterna att upphäva eller se över dem.

7.  Europaparlamentet hälsar med tillfredsställelse det arbete som gjorts av det civila samhället i Indonesien, bland annat muslimer, kristna och konfessionslösa tankesmedjor, människorättsorganisationer samt organisationer mot extremism, för att främja åsiktsmångfald, religionsfrihet, harmoni mellan religionerna och mänskliga rättigheter.

8.  Europaparlamentet uppmanar med kraft Indonesiens regering att följa rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och framför allt att inbjuda FN:s särskilde rapportör för religions- och trosfrihet att besöka landet.

9.  Europaparlamentet välkomnar den undersökning som gjorts av de blodiga angreppen på ahmadiyamuslimer i västra Java i februari 2011, vilken lett till att regionala och provinsiella polischefer bytts ut, nio poliser åtalats för tjänstefel och 14 andra ställts inför rätta för de brott som begåtts, och efterlyser en oberoende övervakning av rättegångarna mot de åtalade för att verkligen alla berörda parter ska vederfaras rättvisa.

10.  Europaparlamentet uppmanar de indonesiska myndigheterna att undersöka anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts av medlemmar av säkerhetsstyrkorna och lagföra dem som befunnits ansvariga, också personer i befälsställning.

11.  Europaparlamentet vill att alla samvetsfångar som arresterats och åtalats enbart för att de deltagit i fredliga politiska protester omedelbart och villkorslöst ska försättas på fri fot, eftersom detta strider mot andan i den särskilda självstyrelselagen från 2001 där papuaner, molucker och andra etniska och religiösa minoriteter garanteras rätt att uttrycka sin kulturella identitet.

12.  Europaparlamentet uppmanar EU:s delegation och medlemsstaternas diplomatiska beskickningar att fortsätta sin noggranna övervakning av situationen för de mänskliga rättigheterna, framför allt i känsliga regioner och Papua, Moluckerna och Aceh.

13.  Europaparlamentet påpekar vikten av att de mänskliga rättigheterna tas med som en dimension i den politiska dialogen inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Indonesien, varvid tyngdpunkten särskilt ska vila på religionsfrihet och respekt för minoriteter.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att stödja det civila samhället i Indonesien samt landets människorättsorganisationer, som aktivt främjar demokrati, tolerans och fredlig samexistens mellan olika etniska och religiösa grupper.

15.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Indonesiens regering och parlament, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, Aseans mellanstatliga kommission för mänskliga rättigheter och FN:s råd för de mänskliga rättigheterna.

(1) Antagna texter, P7_TA(2010)0489.

Europaparlamentets resolution av den 7 juli 2011 om Indien, särskilt dödsdomen mot Davender Pal Singh

P7_TA(2011)0342 RC-B7-0467/2011

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Förenta nationernas generalförsamlings resolution 63/168 som efterlyser ett genomförande av resolution 62/149 av 18 december 2007 som utfärdades av generalförsamlingen 2007, där 106 länder röstade för ett världsomfattande moratorium mot dödsstraff och avrättningar, 34 länder lade ner sina röster och endast 46 länder röstade mot,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 65/206 av den 21 december 2010 om ett moratorium mot tillämpning av dödsstraffet,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om dödsstraffet,

–  med beaktande av sin resolution av den 27 september 2007 om ett allmänt moratorium för dödsstraff(1) ,

–  med beaktande av samarbetsavtalet från 1994 mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Indien,

–  med beaktande av den tematiska dialogen mellan EU och Indien om mänskliga rättigheter,

–  med beaktande av artikel 2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av sin resolution av 7 oktober 2010 om världsdagen mot dödsstraffet(2),

–  med beaktande av artikel 122.5 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Fram till maj 2011 har avrättningar skett i endast nio länder, vilket är ett klart tecken på ett allt större globalt erkännande av att dödsstraffet är grymt och omänskligt till sin natur.

B.  Indien har inte tillämpat dödsstraffet sedan 2004.

C.  Tillstånd har utfärdats för avrättningen av de två fångarna.

D.  Indiens president Pratibha Patil har på inrikesministeriets rekommendation vägrat att se över de nådeansökningar som i enlighet med artikel 72 i den indiska författningen ingivits för Davinder Pal Singh Bhullar från Punjab och för Mahendra Nath Das från Assam.

E.  Mahendra Nath Das dömdes till döden 1997, anklagad för mord. Alla rättsliga utvägar är uttömda och avrättningen av honom har av Gauhati High Court i Assam (nord-östra Indien) skjutits upp till den 21 juli 2011, då den indiska regeringen försökt vinna tid för sitt svar till domstolen.

F.  Davinder Pal Singh Bhullar dömdes till döden den 29 augusti 2001 efter att ha funnits skyldig till involvering i bombattentatet 1993 mot ungdomskongressens kontor i New Delhi.

G.  Omständigheterna kring Davinder Pal Singh Bhullars återvändande till Indien från Tyskland och Mahendra Nath Das utdragna vistelse i dödscell väcker frågor.

H.  När Indien presenterade sin kandidatur för medlemskap i rådet för mänskliga rättigheter inför valet den 20 maj 2011 skedde detta med en utfästelse om att upprätthålla högsta möjliga standarder när det gäller att främja och skydda mänskliga rättigheter.

1.  Europaparlamentet hyser allvarliga farhågor om att Indiens regering kommer att återinföra dödsstraffet efter ett de facto moratorium på sju år, och därigenom gå emot den världsomspännande tendensen att avskaffa dödsstraffet.

2.  Europaparlamentet upprepar sitt starka stöd för kravet från FN:s generalförsamling om införande av ett moratorium mot avrättningar, i syfte att avskaffa dödsstraffet.

3.  Europaparlamentet vädjar enträget till Indiens regering om att avstå från avrättningen av Davinder Pal Singh Bhullar och Mahendra Nath Das samt förvandla deras domar.

4.  Europaparlamentet uppmanar de indiska myndigheterna att handlägga fallen Davinder Pal Singh Bhullar och Mahendra Nath Das på ett sätt som är särskilt transparent.

5.  Europaparlamentet uppmanar Indiens regering och parlament att anta lagstiftning genom vilken ett permanent moratorium mot avrättningar införs, med målet att avskaffa dödsstraffet inom en snar framtid.

6.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Indiens president, regering och parlament, Indiens justitieminister, Indiens inrikesminister, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT C 219E, 28.8.2008, s. 306. (2) Antagna texter, P7_TA(2010)0351.