Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av asyl- och migrationsfonden (COM(2011)0751 – C7-0443/2011 – 2011/0366(COD))

P7_TA(2014)0237 A7-0022/2014

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2011)0751),

–  med beaktande av artiklarna 294.2, 78.2, 79.2 och 79.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0443/2011),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2012(1),

–  med beaktande av yttrandet från Regionkommittén av den 18 juli 2012(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets beslut av den 17 januari 2013 om inledande av och mandat för interinstitutionella förhandlingar om förslaget(3),

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 20 december 2013 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling och budgetutskottet (A7-0022/2014).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet godkänner sitt uttalande som bifogas denna resolution.

3.  Europaparlamentet tar del av rådets uttalande och kommissionens uttalanden vilka bifogas denna resolution.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen, Europeiska stödkontoret för asylfrågor och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr .../2014 om inrättande av asyl-, migrations- och integrationsfonden, om ändring av rådets beslut 2008/381/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 573/2007/EG och nr 575/2007/EG och rådets beslut 2007/435/EG

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) nr 516/2014.)

BILAGA TILL FÖRSLAGET TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

Uttalanden från Europaparlamentet

Artikel 80 i EUF-fördraget:

”Med tanke på behovet att anta denna förordning i tid före genomförandet av asyl-, migrations- och integrationsfonden (nedan kallad fonden) från och med början av 2014, i en önskan att nå fram till en överenskommelse i detta syfte och mot bakgrund av rådets omedgörlighet, godtar Europaparlamentet texten till förordningen enligt överenskommelsen ovan. Parlamentet upprepar dock sin uppfattning – som inte har ändrats under förhandlingarna om denna förordning – att den korrekta rättsliga grunden för fonden omfattar artikel 80 andra meningen i EUF-fördraget i en gemensam rättslig grund. Denna rättsliga grund är utformad för att ge verkan åt principen om solidaritet enligt artikel 80 första meningen i EUF-fördraget. Fonden förverkligar principen om solidaritet i synnerhet i sina bestämmelser om överföring av personer som ansöker om eller har beviljats internationellt skydd (artiklarna 7 och 18) och i bestämmelserna om vidarebosättning (artikel 17). Parlamentet understryker att antagandet av förordningen inte på något som helst sätt påverkar de olika rättsliga grunder som är tillgängliga för medlagstiftaren i framtiden, särskilt med avseende på artikel 80 i EUF‑fördraget.”

Omplacering:

”I syfte att främja omplacering som ett verktyg för solidaritet och förbättra villkoren för omplacering uppmanar Europaparlamentet Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) att i samarbete med kommissionen utarbeta en handbok och en metodik för omplacering efter en kartläggning av bästa praxis för omplacering i medlemsstaterna, inbegripet interna organisationssystem och villkor för mottagning och integration. Parlamentet uppmanar vidare Easo, i syfte att skapa incitament för omplacering och underlätta omplaceringsarbetet för de deltagande medlemsstaterna, att tillhandahålla sakkunskap om omplacering och i samarbete med kommissionen samordna ett nätverk för experter på omplacering, i vilket de skulle kunna träffas regelbundet för tekniska möten om specifika praktiska och rättsliga frågor, samt ge stöd angående användningen av asyl-, migrations- och integrationsfonden för omplacering. Parlamentet uppmanar kommissionen att övervaka och regelbundet rapportera om hur asylsystemet utvecklas och förbättras i de medlemsstater som kan dra nytta av omplacering.”

Uttalande från rådet

Artikel 80 i EUF-fördraget:

”Rådet understryker betydelsen av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, som enligt artikel 80 EUF-fördraget ska förverkligas i unionsakter som antas i enlighet med EUF‑fördragets kapitel om politik som gäller gränskontroll, asyl och invandring. Förordningen om inrättande av asyl- och migrationsfonden innehåller lämpliga åtgärder för tillämpningen av denna princip. Rådet upprepar dock sin uppfattning att artikel 80 i EUF‑fördraget inte utgör en rättslig grund i den mening som avses i EU-rätten. Inom det ovannämnda kapitlet är det endast artikel 77.2 och 77.3, artikel 78.2 och 78.3 samt artikel 79.2, 79.3 och 79.4 i EUF-fördraget som innehåller rättsliga grunder som gör det möjligt för de berörda EU-institutionerna att anta EU-rättsakter.”

Uttalanden från kommissionen

Artikel 80 i EUF-fördraget:

”I en anda av kompromissvilja och för att förslaget omedelbart ska antas stöder kommissionen den slutgiltiga texten. Den påpekar emellertid att detta inte ska påverka dess initiativrätt när det gäller valet av rättslig grund, särskilt med hänvisning till den framtida användningen av artikel 80 i EUF-fördraget.”

Det europeiska migrationsnätverket:

”I en anda av kompromissvilja stöder kommissionen den slutgiltiga ordalydelsen av artikel 23, som säkerställer fortsatt finansiellt stöd till det europeiska migrationsnätverkets verksamhet, samtidigt som dess nuvarande struktur, mål och styrelseformer behålls såsom de anges i rådets beslut 2008/381/EG av den 14 maj 2008. Kommissionen påpekar emellertid att detta inte ska påverka dess initiativrätt när det gäller en framtida mer omfattande översyn av inrättandet och driften av detta nätverk, såsom föreslogs i kommissionens ursprungliga förslag till artikel 23.”

(1) EUT C 299, 4.10.2012, s. 108. (2) EUT C 277, 13.9.2012, s. 23. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0020.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om utkastet till rådets beslut om medlemsstaternas skyldighet att ratificera eller ansluta sig till internationella Hongkongkonventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning (2009) i Europeiska unionens intresse (15902/2013 – C7-0485/2013 – 2012/0056(NLE))

P7_TA(2014)0238 A7-0166/2014

(Godkännande)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av utkastet till rådets beslut (15902/2013),

–  med beaktande av den internationella Hong Kong-konventionen om säker och miljövänlig återvinning av fartyg, 2009,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2013 av den 20 november 2013 om återvinning av fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1013/2006 och direktiv 2009/16/EG(1),

–  med beaktande av den begäran om godkännande som rådet har lagt fram i enlighet med artikel 192.1 samt artikel 218.6 andra stycket a led v, och artikel 218.8, i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C7‑0485/2013),

–  med beaktande av artiklarna 81.1, första och tredje styckena, 81.2 och 90.7 i arbetsordningen,

–  med beaktande av rekommendationen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A7-0166/2014).

1.  Europaparlamentet godkänner utkastet till rådets beslut.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 330, 10.12.2013, s. 1.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om undersökningen av trojkans (ECB, kommissionen och IMF) roll och verksamhet med avseende på programländerna i euroområdet (2013/2277(INI))

P7_TA(2014)0239 A7-0149/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 7, artikel 136 i förbindelse med artikel 121, samt artikel 174,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 3,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 472/2013 av den 21 maj 2013 om förstärkning av den ekonomiska övervakningen och övervakningen av de offentliga finanserna i medlemsstater i euroområdet som har eller hotas av allvarliga problem i fråga om sin finansiella stabilitet(1),

–  med beaktande av fördraget om inrättandet av den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 juni 2010 om EU 2020(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2013 om den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken: genomförande av prioriteringarna för 2013(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2013 om Europaparlamentets prioriteringar för kommissionens arbetsprogram för 2014(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 juni 2013 om att stärka den europeiska demokratin i framtidens EMU(5),

–  med beaktande av sin resolution av den 20 november 2012 med rekommendationer till kommissionen om rapporten från ordförandena för Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Eurogruppen med titeln Mot en verklig ekonomisk och monetär union(6),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2011 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen: rekommendationer om åtgärder och initiativ(7),

–  med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen: rekommendationer om åtgärder och initiativ (halvtidsutvärdering)(8),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från budgetkontrollutskottet och utskottet för konstitutionella frågor (A7‑0149/2014), och av följande skäl:

A.  Trojkan, som består av Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF), inrättades genom det beslut som fattades den 25 mars 2010 av euroområdets stats- och regeringschefer för att införa ett gemensamt program och bevilja villkorliga bilaterala lån till Grekland, och bygger därmed också på rekommendationerna från Ekofinrådet. Trojkan har sedan dess även varit verksam i Portugal, Irland och Cypern. Euroområdets finansministrar deltog i hög grad i besluten om detaljerna i de bilaterala lånen.

B.  Trojkan och dess roll har fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 472/2013 av den 21 maj 2013 och nämns i ESM-fördraget.

C.  Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) bekräftade i sin dom i målet Pringle mot Irland (mål C-370/12) att kommissionen och ECB kan anförtros de uppgifter de tilldelas genom ESM-fördraget.

D.  Inom trojkan har kommissionen, i egenskap av ombud för Eurogruppen, ansvaret för att förhandla om villkoren för finansiellt stöd (nedan kallat EU-IMF-stöd) till medlemsstater i euroområdet, i samarbete med ECB och, när så är möjligt, tillsammans med IMF, men rådet har det politiska ansvaret för att godkänna de makroekonomiska anpassningsprogrammen. Varje medlem av trojkan följde sina egna förfaranden.

E.  Trojkan har hittills varit grundstrukturen för förhandlingarna mellan de officiella långivarna och regeringarna i mottagarländerna samt för granskningen av genomförandet av anpassningsprogrammen. På den europeiska sidan, i fråga om stöd från Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), ska de slutgiltiga besluten avseende finansiellt stöd och villkor fattas av Eurogruppen, som därför har det politiska ansvaret för programmen.

F.  Det rådde bred politisk enighet om att förhindra en oordnad betalningsinställelse i medlemsstaterna i EU, och särskilt i euroområdet, i syfte att undvika ekonomiskt och socialt kaos som skulle göra det omöjligt att betala ut pensioner och offentliganställdas löner och få ödesdigra följder för ekonomin, banksystemet och den sociala tryggheten, och innebära att staten dessutom helt skulle avskäras från kapitalmarknaderna under en längre tid.

G.  Trojkan och de berörda medlemsstaterna har också ansvaret för utarbetandet av Eurogruppens formella beslut.

H.  Flera medlemsstater utanför euroområdet har redan erhållit eller erhåller nu EU-stöd i enlighet med artikel 143 EUF-fördraget i samverkan med IMF.

I.  EU och dess medlemsstater skapade flera ad hoc-mekanismer för att ge länder i euroområdet finansiellt stöd, först genom bilaterala lån, däribland från flera länder utanför euroområdet, därefter genom en tillfällig krisfond, nämligen EFSF och den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM), som inrättats för EU-medlemsstater med problem, och slutligen genom ESM, som var avsedd att ersätta alla andra mekanismer.

J.  EU-domstolen bekräftade nyligen med hänvisning till artikel 13.3 i ESM-fördraget (i Pringle-målet) att kommissionen genom sin delaktighet i ESM-fördraget är skyldig att främja unionens allmänna intresse och se till att de samförståndsavtal som sluts av ESM är förenliga med unionsrätten.

K.  EU-domstolen avgjorde också i Pringle-målet att ESM är förenlig med EUF-fördraget och har öppnat dörren för en möjlig integrering av den mekanismen i EU-lagstiftningen inom fördragens nuvarande gränser.

L.  Ett samförståndsavtal är per definition en överenskommelse mellan den berörda medlemsstaten och trojkan, som uppnåtts genom förhandlingar och genom vilken en medlemsstat förbinder sig att vidta ett antal fastställda åtgärder i utbyte mot finansiellt stöd. Kommissionen undertecknar samförståndsavtalet på euroområdets finansministrars vägnar. Det är dock inte offentligt hur förhandlingarna mellan trojkan och den berörda medlemsstaten har förts i praktiken, och det är inte heller tydligt i vilken omfattning den medlemsstat som ansöker om stöd har kunnat påverka förhandlingsresultatet. I ESM-fördraget fastställs det att en medlemsstat som ansöker om stöd från ESM också förväntas skicka in en ansökan om stöd till IMF när detta är möjligt.

M.  Det totala beloppet för finansiella stödpaket i de fyra programmen, liksom programmens längd, utformning och ramar, saknar motstycke, vilket leder till en oönskad situation där stödet nästan uteslutande har ersatt den vanliga finansieringen via marknaderna. Därmed skyddas banksektorn mot förluster genom att stora delar av programlandets statsskuld överförs från den privata sektorn till den offentliga sektorn.

N.  EU-domstolen fastställde i sin dom i Pringle-målet att det förbud som uppställs i artikel 125 i EUF-fördraget säkerställer att det alltjämt är en marknadslogik som gäller när medlemsstaterna tar på sig skulder, vilket borde få dem att upprätthålla budgetdisciplin. Iakttagandet av en sådan disciplin bidrar på unionsnivå till uppnåendet av ett överordnat mål, nämligen att trygga den monetära unionens finansiella stabilitet. Domstolen betonar dock att artikel 125 i EUF-fördraget inte förbjuder att en eller flera medlemsstater beviljar finansiellt stöd till en annan medlemsstat som fortsatt är ansvarig för sina åtaganden gentemot sina långivare och under förutsättning att de villkor som förenas med ett sådant stöd är sådana att medlemsstaten ges incitament att genomföra en sund finanspolitik.

O.  Finanskrisen har lett till en ekonomisk och social kris. Den ekonomiska situationen och den senaste utvecklingen har fått allvarliga och hittills oväntade negativa konsekvenser för sysselsättningens kvantitet och kvalitet, tillgången till krediter, inkomstnivåerna, det sociala skyddet och hälso- och säkerhetsstandarderna, vilket lett till otvetydiga ekonomiska och sociala problem. De negativa konsekvenserna kunde ha varit betydligt värre utan EU-IMF-stödet, och insatserna på EU-nivå har bidragit till att förhindra att situationen förvärras ytterligare.

P.  Enligt artikel 151 i EUF-fördraget ska åtgärder som vidtas av EU och dess medlemsstater beakta de grundläggande sociala rättigheter som fastslås i den europeiska sociala stadgan från 1961 och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter för att förbättra bland annat den sociala dialogen.

Q.  I enlighet med artikel 152 i EUF-fördraget ska unionen ”erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen” och ”underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet”.

R.  Kostnaderna för användarna för tjänster ökar i vissa medlemsstater, vilket innebär att många människor inte längre har råd att betala för de tjänster de behöver för att tillgodose sina grundläggande behov, däribland tillgång till livsviktig behandling.

S.  Insatsstyrkan för Grekland inrättades för att stärka den grekiska offentliga förvaltningens förmåga att utforma, genomföra och verkställa strukturella reformer i syfte att förbättra ekonomins, samhällets och den offentliga förvaltningens konkurrenskraft och funktionssätt och för att skapa förutsättningarna för en hållbar återhämtning och för skapande av arbetstillfällen samt för att påskynda utnyttjandet av EU:s struktur- och sammanhållningsfonder i Grekland och tillhandahålla nödvändiga resurser för att finansiera investeringar.

T.  I sin resolution av den 20 november 2012 begärde parlamentet att höga standarder för demokratisk ansvarsskyldighet på nationell nivå och på unionsnivå tillämpas på de EU-institutioner som är medlemmar av trojkan. En sådan ansvarsskyldighet är av största betydelse för stödprogrammens trovärdighet, och kräver i synnerhet ett närmare deltagande av de nationella parlamenten och att EU-medlemmarna i trojkan hörs i Europaparlamentet på grundval av ett tydligt mandat innan de påbörjar sitt arbete samt att de är skyldiga att avlägga regelbundna rapporter till Europaparlamentet och att de omfattas av Europaparlamentets demokratiska kontroll.

U.  Programmet syftade på kort sikt huvudsakligen till att undvika en oordnad betalningsinställelse och stoppa spekulationen i statspapper. Målsättningen på medellång sikt var att säkerställa att de pengar som lånades ut återbetalades för att därmed undvika en stor finansiell förlust som skulle belasta skattebetalarna i de länder som tillhandahåller stödet och garanterar medlen. Detta kräver också att programmet leder till hållbar tillväxt och en effektiv minskning av skulden på medellång och lång sikt. Programmen var inte anpassade för att på ett genomgripande sätt korrigera de makroekonomiska obalanser som i vissa fall hade ackumulerats under årtionden.

Den ekonomiska situationen i programländerna i början av krisen

1.  Europaparlamentet menar att de faktorer som utlöste kriserna var olika i alla fyra medlemsstater, även om gemensamma mönster kan iakttas, till exempel en hastig ökning av kapitalinflöden och uppkomsten av makroekonomiska obalanser i hela EU åren före krisen. Parlamentet betonar att alltför stora privata och/eller offentliga skulder, som hade nått en ohållbar nivå, och överreaktionen på finansmarknaderna tillsammans med spekulation och minskad konkurrenskraft, spelade en avgörande roll och att inget av detta hade kunnat förhindras med EU:s aktuella ram för ekonomisk styrning. Parlamentet noterar vidare att statsskuldkrisen i samtliga fall varit starkt korrelerad med den globala finanskris som orsakats av släpphänt lagstiftning och en oregerlig finansbransch.

2.  Europaparlamentet konstaterar att de offentliga finanserna i Europa redan före krisen var i dåligt skick och att medlemsstaternas statsskulder sedan 1970-talet har ökat successivt under de olika perioderna med svag ekonomisk utveckling i EU. Parlamentet noterar att kostnaderna för återhämtningsplanerna, de minskade skatteinkomsterna och de ökade utgifterna för social trygghet har lett till att statsskulderna förvärrats och att deras andel av BNP ökat i alla medlemsstater, även om det skett i olika utsträckning.

3.  Europaparlamentet påminner om den ”onda triangeln” av svagheter, det vill säga den obalanserade finanspolitiken i några medlemsstater som har förvärrat de offentliga underskotten redan före krisen och själva finanskrisen, vilket har bidragit väsentligt till en ytterligare ökning av dessa underskott och detta har i sin tur skapat spänningar på marknaderna för statspapper i vissa medlemsstater.

4.  Europaparlamentet påpekar att den senaste finansiella, ekonomiska och bankrelaterade kris är den allvarligaste sedan andra världskriget. Parlamentet inser att krisen kunde ha fått ännu allvarligare konsekvenser om inte åtgärder hade vidtagits på EU-nivå. Parlamentet påpekar i detta avseende att ECB:s före detta ordförande Jean-Claude Trichet vid en offentlig utfrågning förklarade att han fruktade att statsskuldkrisen kunde ha utlöst en lika allvarlig kris som den stora depressionen 1929 om inte snabba och kraftfulla åtgärder hade vidtagits.

5.  Europaparlamentet noterar att det innan EU-IMF-stödprogrammet inleddes våren 2010 fanns en dubbel rädsla förknippad med Greklands offentliga finansers ”insolvens” och ”bristande hållbarhet”, till följd av den grekiska ekonomins konstant sjunkande konkurrenskraft och en långvarig finanspolitisk degradering på grund av låg effektiv bolagsskatteuppbörd, med ett offentligt underskott som nådde 15,7 procent av BNP 2009, en ökning från ett underskott på 6,5 procent 2007, och med en skuldkvot som fortsatt att stiga sedan 2003, då den låg på 97,4 procent, och som nådde 129,7 procent 2009 och 156,9 procent 2012. Parlamentet anser att den problematiska situationen i Grekland också berodde på statistikbedrägerier under åren innan programmet inleddes. Parlamentet välkomnar den grekiska regeringens beslutsamma åtgärder för att snabbt och effektivt ta itu med dessa problem, bland annat genom upprättandet av den oberoende grekiska statistikmyndigheten i mars 2010. Parlamentet noterar att det gradvisa avslöjandet av statistikbedrägerierna i Grekland ledde till att man måste justera multiplikatorer, prognoser och föreslagna åtgärder. Parlamentet påminner om att Eurostat (EU:s statistikkontor) tack vare Europaparlamentets påtryckningar nu har fått befogenheter och medel till att tillhandahålla en solid bas av tillförlitlig och objektiv statistik.

6.  Europaparlamentet noterar att Grekland gick in i recession under det fjärde kvartalet 2008. Parlamentet noterar att landet hade sex kvartal med negativ BNP-tillväxt under de sju kvartalen innan stödprogrammet inleddes. Parlamentet noterar att det finns en nära korrelation mellan å ena sidan konsekvenserna av finanskrisen och ökningen av den offentliga skulden och å andra sidan ökningen av den offentliga skulden och den ekonomiska nedgången, med en offentlig skuld som ökade från 254,7 miljarder euro i slutet av det tredje kvartalet 2008 till 314,1 miljarder euro i slutet av det andra kvartalet 2010.

7.  Europaparlamentet konstaterar att till följd av den grekiska regeringens begäran om finansiellt stöd i april 2010 började marknaderna göra nya bedömningar av ekonomiska fundamenta och solvensen i andra medlemsstater i euroområdet, vilket ledde till att trycket på den portugisiska statsskulden snabbt drev upp Portugals refinansieringskostnader till ohållbara nivåer.

8.  Europaparlamentet noterar att de ekonomiska uppgifter som först användes av regeringen under förhandlingarna behövde revideras.

9.  Europaparlamentet noterar att den portugisiska ekonomin när EU-IMF-stödprogrammet inleddes hade haft låg BNP- och produktionstillväxt under ett antal år samt stora kapitalinflöden, och att dessa mönster kombinerat med snabbt ökande utgifter, i synnerhet diskretionära utgifter, som legat konstant över BNP-tillväxt, liksom följderna av den globala finanskrisen, hade resulterat i ett stort budgetunderskott och höga offentliga och privat skuldnivåer tillsammans med spridningseffekterna från krisen i Grekland, vilket drev upp Portugals refinansieringskostnader på kapitalmarknaderna till ohållbara nivåer och effektivt skar av den offentliga sektorns tillgång till dessa marknader. Parlamentet betonar att 2010, innan Portugal ansökte om finansiellt stöd den 7 april 2011, hade landets tillväxt sjunkit till 1,9 procent, budgetunderskottet hade nått 9,8 procent (2010), skuldnivån låg på 94 procent (2010) och underskottet i bytesbalansen uppgick till 10,6 procent av BNP, med en arbetslöshetsnivå på 12 procent. Parlamentet noterar i detta sammanhang att övergripande makroekonomiska fundamenta mycket snabbt försämrades, från relativt bra nivåer år 2007 före krisen – då Portugals tillväxt uppgick till 2,4 procent, budgetunderskottet låg på 3,1 procent, skuldnivån på 62,7 procent och underskottet i bytesbalansen på 10,2 procent av BNP, med en arbetslöshetsnivå på 8,1 procent – till en djup recession utan tidigare motstycke.

10.  Europaparlamentet konstaterar att den irländska ekonomin innan EU-IMF-stödprogrammet inleddes precis hade genomgått en bankkris och en ekonomisk kris av dimensioner utan motstycke, som till stor del berodde på den amerikanska ”subprimekrisens” inverkan på den irländska finanssektorn, irländska bankers oansvariga risktagande och det utbredda användandet av tillgångsbaserade värdepapper, vilket genom den generella garantin och den efterföljande räddningsaktionen utestängde den offentliga sektorn från kapitalmarknaderna och fick Irlands BNP att sjunka med 6,4 procent 2009 (1,1 procent 2010), från en positiv tillväxtnivå på 5 procent av BNP 2007, fick arbetslösheten att stiga från 4,7 procent 2007 till 13,9 procent 2010 och resulterade i ett offentligt underskott på 30,6 procent 2010, från ett överskott 2007 (0,2 procent) Parlamentet noterar att bankkrisen delvis berodde på olämplig reglering, mycket låga skattesatser och en alltför stor banksektor. Parlamentet konstaterar att de irländska bankernas privata förluster lades på den irländska staten för att undvika ett sammanbrott av det irländska banksystemet och också för att minimera riskerna för en spridning inom hela euroområdet, samt att Irlands regering agerade i unionens intresse när den hanterade bankkrisen i landet. Parlamentet noterar vidare att den irländska ekonomin under årtiondet innan stödprogrammet inleddes hade en längre period med negativ realränta.

11.  Europaparlamentet påpekar att det inte förekommit någon finanspolitisk obalans i Irland före krisen och att man haft en extremt låg offentlig skuld. Parlamentet betonar vidare den stora flexibiliteten på arbetsmarknaden innan krisen bröt ut. Parlamentet noterar att trojkan först krävde en minskning av lönerna. Parlamentet fäster uppmärksamheten vid en ohållbar bankmodell och ett skattesystem som i alltför hög grad var beroende av skatteintäkterna från en bostads- och tillgångsbubbla, vilket berövade staten inkomster när bubblorna sprack.

12.  Europaparlamentet noterar att cirka 40 procent av Irlands BNP tillfördes banksektorn av skattebetalarna vid en tidpunkt då det inte fanns någon bail in-mekanism, eftersom det hade skapat en avsevärd debatt inom trojkan.

13.  Europaparlamentet uppmanar EU:s ledare att till fullo uppfylla sitt åtagande från juni 2012 om att bryta den onda cirkeln mellan bankerna och staten och att fortsätta att granska den irländska finanssektorns situation för att påtagligt lätta Irlands tunga skuldbörda.

14.  Europaparlamentet konstaterar att man, när det gäller involveringen av den privata sektorn i Grekland, inte i tillräcklig utsträckning beaktade dominoeffekterna på det cypriotiska banksystemet, som redan var nära att kollapsa på grund av en bristande bankmodell, och det antyddes även att tillgångar i förbindelse med vissa större medlemsstater återigen skyddades.

15.  Europaparlamentet noterar att Cypern i maj 2011 förlorade tillträdet till internationella marknader på grund av den avsevärda försämringen av de offentliga finanserna samt den grekiska ekonomins stora inverkan på den cypriotiska banksektorn och omstruktureringen av den offentliga skulden i Grekland, vilket ledde till stora förluster i Cypern. Parlamentet noterar att man under lång tid hade känt till de allvarliga problemen med systeminstabilitet i den cypriotiska ekonomin vid starten av EU-IMF-stödprogrammet 2013, bl.a. på grund av dess överbelånade och risksökande banksektor och dess exponering mot högt skuldsatta lokala fastighetsföretag, den grekiska skuldkrisen, internationella kreditvärderingsinstituts nedgradering av cypriotiska statsobligationer, oförmågan att refinansiera de offentliga utgifterna på de internationella marknaderna och de cypriotiska offentliga myndigheternas motvilja att omstrukturera den krisdrabbade finanssektorn för att i stället förlita sig på ett massivt kapitaltillskott från Ryssland. Parlamentet påminner även om att situationen har komplicerats av att man i alltför stor utsträckning förlitat sig på sparpengar från ryska medborgare och tagit lån från ryska myndigheter. Parlamentet noterar vidare att den cypriotiska offentliga skuldkvoten år 2007 uppgick till 58,8 procent och steg till 86,6 procent 2012, samtidigt som det 2007 förelåg ett allmänt offentligt överskott på 3,5 procent av BNP vilket dock 2012 hade blivit ett underskott på 6,4 procent.

EU-IMF-stödet, samförståndsavtalets innehåll och tillämpade strategier

16.  Europaparlamentet konstaterar att Greklands första ansökan om finansiellt stöd lämnades in den 23 april 2010 och att avtalet mellan de grekiska myndigheterna å ena sidan och EU och IMF å andra sidan ingicks den 2 maj 2010 inom ramen för det berörda samförståndsavtalet, som innehöll villkoren för EU-IMF-stödet. Parlamentet konstaterar vidare att man efter fem revideringar och med hänsyn till de otillräckliga resultaten med det första programmet var tvungen att anta ett andra program i mars 2012, vilket sedan dess har reviderats tre gånger. Parlamentet beklagar att IMF inte på effektivt sätt tog hänsyn till invändningarna från en tredjedel av sina styrelsemedlemmar i fråga om fördelningen av fördelar och bördor i samband med det första grekiska programmet.

17.  Europaparlamentet noterar att det första avtalet från maj 2010 inte kunde omfatta bestämmelser avseende en omstrukturering av den grekiska skulden, trots att detta först föreslogs av IMF, som i linje med sin vanliga praxis skulle ha föredragit en tidig omstrukturering av skulden. Parlamentet erinrar om ECB:s ovilja att överväga någon form av omstrukturering av skulden 2010 och 2011 på grund av att detta skulle ha lett till att krisen fick spridningseffekter i andra medlemsstater, liksom dess vägran att delta i den omstrukturering som beslutades i februari 2012. Parlamentet noterar att Greklands centralbank i november 2010 bidrog till att stärka oron på marknaden genom att offentligt varna investerare för att man inte längre kunde ta likviditetsåtgärder från ECB för givet i förbindelse med Greklands statsskuld. Parlamentet noterar vidare medlemsstaternas löfte att deras banker skulle upprätthålla sin exponering mot den grekiska obligationsmarknaden, som de inte kunde leva upp till.

18.  Europaparlamentet konstaterar att Portugals första ansökan om finansiellt stöd lämnades in den 7 april 2011 och att avtalet mellan de portugisiska myndigheterna å ena sidan och EU och IMF å andra sidan ingicks den 17 maj 2011 inom ramen för det berörda samförståndsavtalet, som innehöll villkoren för EU-IMF-stödet. Parlamentet konstaterar vidare att det portugisiska programmet sedan dess har reviderats regelbundet för att anpassa syftet och målen, med hänsyn till de ouppnåeliga ursprungliga målen, vilket har lett till den framgångsrika tionde revideringen av Portugals ekonomiska anpassningsprogram, med goda förutsättningar att inom kort avsluta programmet.

19.  Europaparlamentet påminner om det rapporterade bilaterala tryck som ECB lade på de irländska myndigheterna innan ett första avtal mellan de irländska myndigheterna och EU och IMF ingicks den 7 december 2010 och den 16 december 2010 i de berörda samförståndsavtalen, som innehöll villkoren för EU-IMF-stödet. Parlamentet noterar att programmet till största delen byggde på den irländska regeringens egen nationella återhämtningsplan för 2011–2014, som offentliggjordes den 24 november 2010. Parlamentet noterar vidare att det irländska programmet sedan dess har reviderats regelbundet, vilket har lett till en tolfte och slutlig revidering den 9 december 2013, och att detta program avslutades den 15 december 2013.

20.  Europaparlamentet noterar att Europeiska rådet den 29 juni 2012 beslutade att ge ESM en möjlighet att direkt rekapitalisera banker, med stöd av ett ordinarie beslut och förutsatt att en effektiv gemensam tillsynsmekanism inrättas. Parlamentet noterar vidare att det villkorade operativa ramverket för instrumentet för direkt rekapitalisering definierades av Eurogruppen den 20 juni 2013.

21.  Europaparlamentet konstaterar att resonemanget kring nedskrivning av tillgångar (bail-in) har utvecklats med tiden. I Irland 2010 var bail-in av långvariga obligationsinnehavare inte ett alternativ för de irländska myndigheterna, medan man i Cypern 2013 föreslog bail-in av försäkrade insättare som en politisk åtgärd, vilket ökade olikheterna mellan de instrument som användes för att lindra bank- och statsskuldskrisen.

22.  Europaparlamentet konstaterar att Cypern lämnade in en första ansökan om finansiellt stöd den 25 juni 2012, men att meningsskiljaktigheter avseende villkoren samt det cypriotiska parlamentets förkastande den 19 mars 2013 av ett första förslag till program, som omfattade bail-in av försäkrade insättare, eftersom det stred mot andan i EU-lagstiftningen på grund av att det omfattade ett värderingsavdrag för mindre insättningar under 100 000 euro, fördröjde det slutgiltiga avtalet om EU-IMF-stödprogrammet till den 24 april (EU) och den 15 maj 2013 (IMF), samt att det cypriotiska representanthuset slutligen godkände avtalet den 30 april 2013. Parlamentet konstaterar vidare att det i fråga om Cypern inledningsvis fanns konkurrerande programförslag bland de olika medlemmarna i trojkan, och understryker avsaknaden av en tillräcklig förklaring till kommissionens och EU:s finansministrars godkännande av att även försäkrade insättare skulle omfattas. Parlamentet beklagar dessutom att de cypriotiska myndigheterna hänvisade till svårigheter med att övertyga trojkans företrädare om sina farhågor under förhandlingsprocessen, liksom det faktum att den cypriotiska regeringen enligt rapporterna var tvungen att acceptera bail-in-instrumentet för bankinsättningar med hänsyn till den exceptionellt höga privata skuldnivån i förhållande till BNP. Parlamentet påpekar att samtidigt som Cyperns centralbank och en ministerkommitté var djupt involverade i förhandlingarna om och utformningen av det finansiella stödprogrammet, och den cypriotiska centralbankschefen slutligen undertecknade samförståndsavtalet tillsammans med finansministern, måste det betonas att det fanns extremt lite tid för fortsatta detaljerade förhandlingar om aspekterna av samförståndsavtalet.

23.  Europaparlamentet noterar att tillämpningen av bail-in-instrumentet, vilket inkluderar införandet av kapitalkontroll, har fått allvarliga bieffekter, och understryker att Cyperns realekonomi fortfarande står inför stora utmaningar, eftersom indragandet av krediter utarmar ekonomins produktionssektorer.

24.  Europaparlamentet noterar att IMF är det globala institut som har i uppdrag att tillhandahålla stater med betalningsbalansproblem villkorligt finansiellt stöd. Parlamentet påpekar att alla medlemsstater är medlemmar i IMF och därför har rätt att begära stöd från IMF, i samarbete med EU-institutionerna, utifrån en bedömning av EU:s och den berörda medlemsstatens intressen. Parlamentet noterar att det med hänsyn till krisens omfattning inte hade varit tillräckligt att enbart förlita sig på IMF:s finansiella medel för att lösa problemen i de länder som är i behov av finansiellt stöd.

25.  Europaparlamentet konstaterar att IMF tydligt har betonat riskerna i det grekiska programmet, särskilt i fråga om hållbarheten i skuldsättningen. Parlamentet påminner om att IMF, utöver att man accepterade att programmen ska utformas och förhandlas fram av trojkan, beslutade att modifiera kriteriet för hållbar skuldsättning i sin policy för exceptionell tillgång (Exceptional Access Policy, EAP) för att göra det möjligt att låna ut till Grekland, Irland och Portugal.

26.  Europaparlamentet uppmärksammar de farhågor som framförts avseende ECB:s tillsyn över likviditetsstödet i krislägen. Parlamentet anser att det solvensbegrepp som ECB använde är bristfälligt när det gäller transparens och förutsebarhet.

27.  Europaparlamentet konstaterar att EU och de internationella institutionerna var oförberedda på en statsskuldkris av detta stora omfång och dess skilda orsaker och konsekvenser inom euroområdet, som hade sitt ursprung i den allvarligaste finanskrisen sedan 1929 men även i andra faktorer. Parlamentet beklagar avsaknaden av en solid rättslig grund för att hantera en sådan kris. Parlamentet välkomnar de snabba och beslutsamma åtgärder som vidtogs, men beklagar att rådet konsekvent har vägrat att utveckla en långsiktig, övergripande och systeminriktad strategi. Parlamentet beklagar att EU:s strukturfonder och annan EU-politik som syftar till långsiktig ekonomisk konvergens inom unionen inte har fungerat effektivt.

28.  Europaparlamentet påpekar att medfinansieringsgraden för EU:s strukturfonder ökades upp till 95 procent för vissa av de medlemsstater som har drabbats värst av krisen och som har mottagit finansiellt stöd inom ramen för ett anpassningsprogram. Parlamentet betonar att de lokala och nationella myndigheterna måste stärkas för att kunna genomföra EU:s lagstiftning och program och därmed påskynda utnyttjandet av strukturfondsmedlen.

29.  Europaparlamentet inser, trots det som sagts ovan, att den oerhörda utmaning som trojkan stod inför och som ledde till krisen var unik som en följd av, bland annat, svaga statliga finanser, behovet av strukturreformer i vissa medlemsstater, bristande reglering av finansiella tjänster på europeisk och nationell nivå och stora makroekonomiska obalanser som byggts upp under många år, samt politiska och institutionella brister och det faktum att de flesta traditionella makroekonomiska instrument, såsom finanspolitik eller extern devalvering, inte var möjliga på grund av ramarna för den monetära unionen och euroområdets ofullständiga karaktär. Parlamentet noterar dessutom den avsevärda tidspress som delvis berodde på att ansökningarna om finansiellt stöd i allmänhet gjordes vid en tidpunkt då medlemsstaterna redan var nära fallissemang och inte längre hade tillträde till marknaderna, samtidigt som juridiska hinder skulle undanröjas, rädslan för euroområdets sammanbrott var påtaglig, det fanns ett akut behov av att uppnå politiska överenskommelser och fatta beslut om reformer, världsekonomin var på kraftig nedgång och ett antal länder som skulle tillhandahålla finansiellt stöd hade sett sina egna offentliga och privata skulder öka på ett alarmerande sätt.

30.  Europaparlamentet fördömer bristen på transparens i förhandlingarna om samförståndsavtalet. Parlamentet noterar behovet av att bedöma huruvida formella dokument tydligt delgavs och togs i beaktande inom utsatt tid i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet och på lämpligt sätt diskuterades med arbetsmarknadens parter. Parlamentet noterar vidare de möjligen negativa effekterna av sådan praxis, som inbegriper sekretessprinciper avseende medborgares rättigheter, stabiliteten för den politiska situationens i berörda länder och medborgarnas förtroende för demokratin och det europeiska projektet.

31.  Europaparlamentet konstaterar att de rekommendationer som ingår i samförståndsavtalet står i strid med den moderniseringspolitik som utvecklats i form av Lissabonstrategin och Europa 2020-strategin. Parlamentet beklagar också att medlemsstater med samförståndsavtal är undantagna från alla rapporteringsförfaranden inom ramen för den europeiska planeringsterminen, inklusive rapporteringen om målen om fattigdomsbekämpning och social delaktighet, och att de inte får landsspecifika rekommendationer vid sidan av genomförandet av samförståndsavtalen. Parlamentet påminner om att samförståndsavtalen måste anpassas så att de beaktar den berörda medlemsstatens praxis och system för lönebildning samt nationella reformprogram inom ramen för unionens strategi för tillväxt och sysselsättning som fastställs i förordning (EU) nr 472/2013 (artikel 7.1). Parlamentet kräver att detta görs i de fall det inte redan har gjorts. Parlamentet påpekar emellertid att detta delvis kan förklaras, även om det inte helt kan rättfärdigas, av att programmen fick tillämpas under avsevärd tidspress under besvärliga politiska, ekonomiska och finansiella omständigheter.

32.  Europaparlamentet beklagar att programmen för Grekland, Irland och Portugal innehåller ett antal detaljerade föreskrifter om reformer av sjukvårdssystemen och nedskärningar av utgifterna. Parlamentet beklagar vidare att programmen inte är bundna till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och bestämmelserna i EU-fördragen, särskilt artikel 168.7 i EUF-fördraget.

33.  Europaparlamentet påpekar att EU:s finansministrar har godkänt de makroekonomiska anpassningsprogrammen.

Den nuvarande ekonomiska och sociala situationen

34.  Europaparlamentet beklagar att de åtgärder som vidtagits har på kort sikt lett till en ökning av ojämlikheten i inkomstfördelningen. Parlamentet noterar att dessa ojämlikheter har ökat över genomsnittet i de fyra länderna. Parlamentet konstaterar att nedskärningarna i sociala förmåner och tjänster samt den stigande arbetslösheten till följd av de åtgärder som ingår i programmen för att korrigera den makroekonomiska situationen, i kombination med lönesänkningar, ökar fattigdomen.

35.  Europaparlamentet pekar på den oacceptabla arbetslöshetsnivån, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten, framför allt i de fyra medlemsstater som omfattas av stödprogram. Parlamentet betonar att den höga ungdomsarbetslösheten äventyrar möjligheterna till framtida ekonomisk utveckling, vilket visades av flödet av unga migranter från södra Europa och från Irland och som riskerar att orsaka kompetensflykt. Parlamentet påminner om att utbildning, yrkesutbildning och en stabil vetenskaplig och teknisk bakgrund konsekvent har betraktats som den avgörande faktorn för dessa ekonomiers strukturella återhämtning. Parlamentet välkomnar därför de nya initiativen på EU-nivå för utbildning och sysselsättning bland unga, som programmet Erasmus+, ungdomssysselsättningsinitiativet och de sex miljarder euro som avsätts till EU:s ungdomsgaranti, men efterlyser ännu starkare politisk och ekonomisk fokus på att lösa dessa frågor. Parlamentet betonar att befogenheterna på området för sysselsättning främst ligger hos medlemsstaterna, och uppmuntrar därför medlemsstaterna att ytterligare modernisera sina nationella utbildningssystem och åta sig att ta itu med ungdomsarbetslösheten.

36.  Europaparlamentet välkomnar slutförandet av programmet för Irland, det vill säga att trojkans uppdrag har upphört och landet fick tillträde till obligationsmarknaderna den 7 januari 2014, liksom det väntade slutförandet av programmet för Portugal. Parlamentet uppskattar den mycket omfattande finanspolitiska anpassningen i Grekland, men beklagar dock de ojämna resultaten i Grekland trots att man vidtagit reformer utan tidigare motsvarighet. Parlamentet uppskattar de mycket krävande insatser som har efterfrågats av enskilda personer, familjer, företag och andra organisationer i det civila samhället i de länder som omfattas av anpassningsprogrammen. Parlamentet noterar de första tecknen på en del ekonomiska förbättringar i vissa programländer, men påpekar dock att de bestående höga arbetslöshetsnivåerna hämmar den ekonomiska återhämtningen och att det krävs fortsatta ambitiösa insatser både på nationell nivå och på EU-nivå.

Trojkan – den ekonomiska dimensionen – den teoretiska grunden och effekterna av besluten

37.  Europaparlamentet understryker att det krävs lämpliga ekonomiska modeller landspecifikt och för hela euroområdet, som bygger på försiktiga antaganden, oberoende data, involvering av intressenter och transparens, för att utforma trovärdiga och effektiva anpassningsprogram, och medger samtidigt att de ekonomiska prognoserna vanligtvis är förbundna med en viss osäkerhet och oförutsebarhet. Parlamentet beklagar att adekvat statistik och information inte alltid fanns att tillgå.

38.  Europaparlamentet gläder sig över att man med hjälp av finansiellt stöd på kort sikt uppnådde målet att undvika en oordnad betalningsinställelse av statsskulden, vilket skulle ha fått oerhört allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser, förmodligen värre vad som nu är fallet, samt spridningseffekter av oanad omfattning för andra länder, och eventuellt tvingat en del länder att gå ur euroområdet. Parlamentet noterar emellertid att det inte finns några garantier för att detta kan undvikas på lång sikt. Parlamentet noterar också att det finansiella stödet och anpassningsprogrammet i Grekland inte har förhindrat en ordnad betalningsinställelse eller en spridning av krisen till andra medlemsstater, samt att förtroendet för marknaden återupprättades och att räntespreaden för statsskulden först började minska när ECB kompletterade de åtgärder som redan hade vidtagits genom programmet för direkta monetära transaktioner i augusti 2012. Parlamentet beklagar den ekonomiska och sociala nedgången, som blev tydlig när de finanspolitiska och makroekonomiska justeringarna genomfördes, och konstaterar att de ekonomiska och sociala konsekvenserna skulle ha blivit värre utan EU:s och IMF:s finansiella och tekniska stöd.

39.  Europaparlamentet noterar att trojkan redan från början offentliggjorde omfattande dokument om diagnostiken, strategin för att lösa de mycket allvarliga problemen, en uppsättning politiska åtgärder som tagits fram tillsammans med den berörda nationella regeringen och ekonomiska prognoser, vilka alla uppdateras regelbundet. Parlamentet noterar vidare att dessa dokument inte gjorde det möjligt för allmänheten att skapa sig en övergripande bild av förhandlingarna och att detta därför inte är tillräckligt när det gäller ansvarsutkrävande.

40.  Europaparlamentet beklagar trojkans ibland överoptimistiska antaganden, särskilt avseende tillväxt och sysselsättning, vilket främst beror på otillräckligt erkännande av gränsöverskridande spridningseffekter (vilket kommissionen bekräftade i sin rapport om finanspolitiska konsolideringar och spridningseffekter i euroområdets utkanter och kärna (Fiscal consolidations and spillovers in the Euro area periphery and core)), politiskt motstånd mot förändringar i vissa medlemsstater och de ekonomiska och sociala konsekvenserna av anpassningen. Parlamentet beklagar att detta också påverkade trojkans analys av samspelet mellan finanspolitisk konsolidering och tillväxt. Parlamentet noterar att som en följd av detta kunde finanspolitiska mål inte uppnås inom fastställd tidsfrist.

41.  Europaparlamentet förstår av utfrågningarna att det finns ett direkt förhållande mellan längden på anpassningsprogrammet och den hjälp som görs tillgänglig genom de särskilda fonderna, såsom ESM, vilket betyder att en längre anpassningsperiod oundvikligen skulle ha inneburit att betydligt större belopp skulle ha gjorts tillgängliga och garanterats av de andra länderna i euroområdet och IMF, något som inte ansågs politiskt genomförbart med tanke på att de berörda beloppen redan var mycket höga. Parlamentet påpekar att anpassningsprogrammen och återbetalningsperioderna är betydligt längre än i IMF:s vanliga finansiella stödprogram.

42.  Europaparlamentet välkomnar minskningen av de strukturella underskotten i alla programländer sedan starten av deras respektive stödprogram. Parlamentet beklagar att dessa ännu inte har lett till en minskning av statsskuldens andel av BNP. Parlamentet konstaterar att den offentliga skuldkvoten i stället har ökat markant i alla programländer, på grund av att mottagande av villkorliga lån helt naturligt leder till en ökning av statsskulden och eftersom den politik som förts på kort sikt leder till ekonomisk tillbakagång. Parlamentet anser vidare att en korrekt beräkning av de finanspolitiska multiplikatorerna är av största vikt för att de finanspolitiska anpassningarna ska kunna minska statsskuldens andel av BNP. Parlamentet konstaterar att långsiktig stabilitet kräver framsteg på vägen mot mer hållbara privata skuldsättningsnivåer. Parlamentet är medvetet om att det i regel tar flera år innan strukturreformerna kan bidra väsentligt till förbättrade resultat och sysselsättning.

43.  Europaparlamentet anser att finanspolitiska multiplikatorer är svåra att uppskatta med säkerhet. Parlamentet påminner i detta avseende om att IMF medgav att det hade underskattat de finanspolitiska multiplikatorerna i sina tillväxtprognoser före oktober 2012. Parlamentet konstaterar att denna tidsperiod omfattar ingåendet av alla utom ett av de ursprungliga samförståndsavtal som behandlas inom ramen för detta betänkande. Parlamentet påminner om att kommissionen i november 2012 fastställde att prognosfelen inte berodde på en underskattning av de finanspolitiska multiplikatorerna. Parlamentet påpekar emellertid att kommissionen i sitt svar på frågeformuläret medgav att finanspolitiska multiplikatorer tenderar att vara större i den nuvarande konjunkturen än under normala omständigheter. Parlamentet inser att finanspolitiska multiplikatorer delvis är endogena och utvecklas när de makroekonomiska villkoren förändras. Parlamentet påpekar att detta uttryck för offentlig oenighet mellan kommissionen och IMF om de finanspolitiska multiplikatorernas storlek inte följdes upp med en gemensam ståndpunkt från trojkan.

44.  Europaparlamentet påpekar att det mål som IMF har fastställt i sin stödverksamhet inom ramen för trojkan visserligen är intern devalvering genom lönesänkningar och pensionsnedskärningar, men att kommissionen aldrig klart och tydligt har godkänt detta mål. Parlamentet noterar att det mål som kommissionen betonat i alla de fyra programländer som behandlas snarare har varit finanspolitisk konsolidering. Parlamentet är medvetet om att IMF och kommissionen har olika prioriteringar, och noterar denna inledande brist på samstämmighet när det gäller målen mellan de två institutionerna. Parlamentet noterar att man gemensamt beslutade att förlita sig på en mix av de båda instrumenten och på strukturreformer, samt andra åtgärder som kompletterar denna strategi. Parlamentet konstaterar att kombinationen av finanspolitisk konsolidering och en restriktiv lönepolitik har hämmat både den offentliga och den privata efterfrågan. Parlamentet noterar att målet med reformen av både den industriella basen och de institutionella strukturerna i programländerna, i syfte att göra dem mer hållbara och effektiva, har ägnats mindre uppmärksamhet än de ovannämnda målen.

45.  Europaparlamentet anser att alltför lite uppmärksamhet har riktats på att lindra de negativa ekonomiska och sociala konsekvenserna av anpassningsstrategierna i programländerna. Parlamentet påminner om orsakerna till kriserna och beklagar att den universallösning som tillämpas för att hantera krisen alltför ofta inte tog full hänsyn till balansen när det gäller de ekonomiska och sociala konsekvenserna av de föreskrivna politiska åtgärderna.

46.  Europaparlamentet betonar att egenansvar på nationell nivå är av största vikt och att underlåtelse att genomföra överenskomna åtgärder får konsekvenser med avseende på förväntade resultat och försvårar ytterligare situationen under en ännu längre period för det berörda landet. Parlamentet noterar IMF:s erfarenheter av att egenansvar på nationell nivå kan betraktas som den enskilt viktigaste faktorn för att ett program för finansiellt stöd ska bli en framgångsrikt. Parlamentet betonar emellertid att egenansvar på nationell nivå inte kan uppnås utan verklig demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet på både nationell nivå och EU-nivå. Parlamentet framhåller i detta sammanhang att överläggningarna i de nationella parlamenten om de budgetar och lagar som krävs för att genomföra de ekonomiska anpassningsprogrammen är av största betydelse för att garantera ansvarsskyldighet och transparens på nationell nivå.

47.  Europaparlamentet betonar att ökad jämställdhet är en viktig faktor för att stärka ekonomierna och att denna faktor aldrig får förbises i ekonomiska analyser eller rekommendationer.

Trojkan – den institutionella dimensionen och demokratisk legitimitet

48.  Europaparlamentet noterar att trojkans mandat, på grund av utvecklingen i EU:s åtgärder för att hantera krisen, ECB:s otydliga roll inom trojkan och trojkans beslutsprocess, har uppfattats som otydligt och bristfälligt i fråga om transparens och demokratisk kontroll.

49.  Europaparlamentet påpekar dock att antagandet den 21 maj 2013 av förordning (EU) nr 472/2013 utgör ett första – om än otillräckligt – steg mot en kodifiering av de övervakningsförfaranden som ska tillämpas i euroområdet för länder som drabbas av finansiella svårigheter, och att det ger trojkan ett mandat. Parlamentet välkomnar bland annat bestämmelserna om utvärderingen av statsskuldens hållbarhet, om mer transparenta förfaranden för antagandet av makroekonomiska stödprogram, däribland behovet av att integrera negativa spridningseffekter såväl som makroekonomiska och finansiella chocker och granskningsrätten som tillfaller Europaparlamentet, om involvering av arbetsmarknadens parter, om kraven på att uttryckligen beakta nationell praxis och de nationella systemen för lönebildning, om behovet av att säkerställa tillräckliga medel för grundläggande funktioner såsom utbildning och sjukvård, samt om de undantag från de relevanta kraven i stabilitets- och tillväxtpakten som beviljas de medlemsstaterna som mottar stöd.

50.  Europaparlamentet tar del av uttalandet från Eurogruppens ordförande om att Eurogruppen ger kommissionen mandat att för gruppens räkning förhandla om de detaljerade stödvillkoren, varvid hänsyn ska tas till medlemsstaternas synpunkter på centrala delar i villkoren och, mot bakgrund av staternas egna finansiella svårigheter, till storleken på det finansiella stödet. Parlamentet noterar att det ovannämnda förfarandet varigenom Eurogruppen ger ett mandat till kommissionen inte är specificerat i EU-lagstiftningen, eftersom Eurogruppen inte är en officiell institution i Europeiska unionen. Parlamentet betonar att även om kommissionen handlar på medlemsstaternas vägnar vilar det slutliga politiska ansvaret för utformningen och godkännandet av de makroekonomiska anpassningsprogrammen på EU:s finansministrar och deras regeringar. Parlamentet beklagar att Eurogruppen saknar demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet på EU-nivå när den utför verkställande befogenheter på EU-nivå.

51.  Europaparlamentet påpekar att räddningsmekanismerna och trojkan var ad hoc-åtgärder, och beklagar att det inte fanns någon lämplig rättslig grund tillgänglig för inrättandet av trojkan grundad på unionens primärrätt, vilket ledde till inrättandet av mellanstatliga mekanismer i form av EFSF och slutligen ESM. Parlamentet kräver att alla framtida lösningar ska baseras på unionens primärrätt, och inser att detta kan leda till fördragsändringar.

52.  Europaparlamentet är chockerat över Eurogruppens ordförandes erkännande inför Europaparlamentet att Eurogruppen godkände trojkans rekommendationer utan att ingående överväga deras specifika konsekvenser. Parlamentet betonar att detta, om det stämmer, inte fritar euroområdets finansministrar från deras politiska ansvar för de makroekonomiska anpassningsprogrammen och samförståndsavtalen. Parlamentet betonar att detta erkännande kastar ett oroande ljus på den oklara omfattningen av rollerna som ”teknisk rådgivare” och ”Eurogrupp-organ”, som delegeras både till kommissionen och till ECB i förbindelse med utformningen, genomförandet och utvärderingen av stödprogrammen. Parlamentet beklagar i detta avseende avsaknaden av ett klart och ansvarsfullt mandat från fall till fall som ges av rådet och Eurogruppen till kommissionen.

53.  Europaparlamentet ifrågasätter den dubbla roll som kommissionen har inom trojkan som företrädare för medlemsstaterna och som EU-institution. Parlamentet anser att det finns en potentiell intressekonflikt inom kommissionen mellan dess roll i trojkan och dess ansvar som fördragens och det gemensamma regelverkets väktare, särskilt inom politikområden såsom konkurrenspolitiken, statsstöd och social sammanhållning, och med avseende på medlemsstaternas löne- och socialpolitik, ett område där kommissionen inte har några befogenheter, samt när det gäller respekten för Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Parlamentet framhäver att denna situation står i kontrast med kommissionens normala funktion, det vill säga att fungera som självständig huvudman som skyddar EU:s intressen och genomför EU:s bestämmelser inom fördragens gränser.

54.  Europaparlamentet fäster även uppmärksamheten på den potentiella intressekonflikten mellan ECB:s nuvarande roll inom trojkan som ”teknisk rådgivare” och dess ställning som kreditgivare till de fyra medlemsstaterna, samt dess mandat enligt EU-fördraget, eftersom banken underställt sina egna åtgärder beslut som den själv är part i. Parlamentet välkomnar emellertid dess bidrag till krishanteringen, men kräver att potentiella intressekonflikter för ECB, särskilt när det gäller viktiga likviditetsregler, noggrant granskas. Parlamentet noterar att ECB genom hela krisen hade tillgång till viktig information om banksektorns hälsa och den finansiella stabiliteten i allmänhet, och att banken därefter utövat politiska påtryckningar på beslutsfattarna, åtminstone i samband med omstruktureringen av den grekiska skulden, där ECB insisterade på att klausulerna om kollektivt agerande (CAC) skulle avlägsnas från de statsobligationer den innehade, likviditetsstödet i krislägen till Cypern och det faktum att innehavare av prioriterade obligationer inte skulle omfattas av bail in-lösningen i Irland. Parlamentet uppmanar ECB att offentliggöra skrivelsen av den 19 november 2010 från Jean-Claude Trichet till den dåvarande irländska finansministern, vilket begärts av ombudsmannen.

55.  Europaparlamentet noterar att ECB:s roll inte är tillräckligt definierad, eftersom det fastställts i ESM-fördraget och förordning (EU) nr 472/2013 att kommissionen bör arbeta tillsammans med ECB, vilket innebär att ECB begränsas till en rådgivande roll. Parlamentet noterar att Eurogruppen begärde att ECB skulle involveras för att utarbeta expertutlåtanden som ett komplement till övriga trojkapartners synpunkter, och att EU-domstolen i Pringle-målet beslutade att de uppgifter som tilldelas ECB i ESM-fördraget är i linje med de olika uppgifter som EUF-fördraget och ESCB-stadgan [och ECB-stadgan] tilldelar ECB, förutsatt att ett visst antal villkor permanent har uppfyllts. Parlamentet betonar Eurogruppens ansvar när det gäller ECB:s agerande inom ramen för trojkan, men påminner om att ECB:s mandat begränsas av EUF-fördraget till de områden som rör den monetära politiken och den finansiella stabiliteten samt att ECB:s involvering i beslutsfattandet avseende budget-, finans- och strukturpolitiken inte föreskrivs i fördraget. Parlamentet påminner om att det i artikel 127 i EUF-fördraget föreskrivs att ECBS, utan att åsidosätta målet att uppnå prisstabilitet, ska stödja den allmänna ekonomiska politiken i unionen i syfte att bidra till att förverkliga unionens mål i enlighet med artikel 3 i EU-fördraget.

56.  Europaparlamentet framhäver den generellt svaga demokratiska ansvarsskyldigheten för trojkan i programländer på nationell nivå. Parlamentet noterar emellertid att den demokratiska ansvarsskyldigheten varierar från land till land beroende på de nationella myndigheterna och de nationella parlamentens faktiska granskningskapacitet, vilket framkom när Cyperns parlament motsatte sig det ursprungliga samförståndsavtalet. Parlamentet noterar dock att de nationella parlamenten när de konsulterades stod inför valet att ställa in betalningarna eller acceptera det samförståndsavtal som förhandlats fram mellan trojkan och de nationella myndigheterna. Parlamentet betonar att samförståndsavtalet inte ratificerades av det nationella parlamentet i Portugal. Parlamentet noterar med oro att trojkan består av tre oberoende institutioner med ojämn ansvarsfördelning, i kombination med olika mandat, samt förhandlings- och beslutsstrukturer med varierande grad av ansvarsskyldighet, vilket har resulterat i en brist på lämplig granskning och demokratisk ansvarsskyldighet för trojkan som helhet.

57.  Europaparlamentet beklagar att IMF på grund av sin stadga inte formellt kan höras av eller skriftligen rapportera till de nationella parlamenten eller Europaparlamentet. Parlamentet noterar att IMF:s styrstrukturer föreskriver att IMF är ansvarsskyldig gentemot de 188 medlemsstaterna via IMF:s styrelse. Parlamentet betonar att IMF:s involvering som långivare i sista hand som tillhandahåller upp till en tredjedel av finansieringen placerar institutionen i en minoritetsroll.

58.  Europaparlamentet noterar att, efter trojkans förberedande arbete, fattas formella beslut av Eurogruppen och IMF, separat och utifrån deras respektive rättsliga status och roller, och därmed får Eurogruppen och IMF politiskt ansvar för trojkans arbete. Parlamentet noterar vidare att ESM nu beviljats en mycket viktig roll som den organisation som har ansvaret för de beslut om finansiellt stöd som beviljas av medlemsstaterna i euroområdet, vilket ställer de nationella myndigheterna i euroområdets medlemsstater, däribland regeringarna i de medlemsstater som är direkt berörda, i centrum för alla beslut som fattas.

59.  Europaparlamentet noterar att trojkans demokratiska legitimitet på nationell nivå härrör från Eurogruppens och Ekofins medlemmars politiska ansvar inför sina respektive nationella parlament. Parlamentet beklagar att trojkan på grund av sin struktur saknar demokratisk legitimitet på EU-nivå.

60.  Europaparlamentet beklagar att EU:s institutioner utmålas som syndabock för de negativa konsekvenserna av medlemsstaters makroekonomiska anpassning, när det är medlemsstaternas finansministrar som bär det politiska ansvaret för trojkan och dess agerande. Parlamentet betonar att detta kan leda till ökad EU-skepticism trots att ansvaret ligger på nationell nivå, och inte på EU-nivå.

61.  Europaparlamentet uppmanar Eurogruppen, rådet och Europeiska rådet att ta fullt ansvar för trojkans agerande.

62.  Europaparlamentet betonar att ESM är ett mellanstatligt organ som inte ingår i Europeiska unionens rättsliga struktur och som omfattas av enhällighet inom det ordinarie förfarandet. Parlamentet anser att det av detta skäl krävs det en anda av ömsesidigt åtagande och solidaritet. Parlamentet noterar att ESM-fördraget har infört principen om villkor för lån i form av ett makroekonomiskt anpassningsprogram. Parlamentet påpekar att ESM-fördraget inte innehåller någon närmare definition av innehållet i villkoren eller anpassningsprogrammen, och därmed möjliggör stort utrymme att rekommendera sådana villkor.

63.  Europaparlamentet förväntar sig att nationella revisionsorgan till fullo tar sitt rättsliga ansvar för att intyga de ekonomiska transaktionernas laglighet och korrekthet och för att säkra effektiva tillsyns- och kontrollsystem. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang de högsta revisionsorganen att förbättra sitt samarbete, särskilt genom utbyte av bästa praxis.

Förslag och rekommendationer

64.  Europaparlamentet välkomnar den beredvillighet att samarbeta och delta i parlamentets utvärdering av trojkans roll och verksamhet, däribland genom att besvara detaljerade frågeformulär och/eller delta i formella och informella utfrågningar, som kommissionen, ECB, Eurogruppens ordförande, IMF och de nationella regeringarna och centralbankerna i Cypern, Irland, Grekland och Portugal har visat.

65.  Europaparlamentet beklagar att Europeiska rådet inte i tillräcklig grad beaktade förslagen i parlamentets resolution av den 6 juli 2011 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Parlamentet betonar att genomförandet av dessa förslag skulle ha främjat ekonomisk och social konvergens inom Ekonomiska och monetära unionen och gett åtgärderna för samordning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken fullständig demokratisk legitimitet.

Kort till medellång sikt

66.  Europaparlamentet kräver som ett första steg inrättandet av en tydlig, transparent och bindande arbetsordning för samspelet mellan institutionerna i trojkan och fördelningen av arbetsuppgifter inom denna. Parlamentet är helt övertygat om att en tydlig definition och fördelning av arbetsuppgifterna behövs för att stärka transparensen och möjliggöra större demokratisk kontroll av trojkan och öka trovärdigheten när det gäller dess arbete.

67.  Europaparlamentet efterlyser utarbetandet av en förbättrad kommunikationsstrategi för pågående och framtida finansiella stödprogram. Parlamentet rekommenderar att denna fråga ges högsta prioritet, eftersom passivitet på detta område i slutändan kommer att skada bilden av unionen.

68.  Europaparlamentet efterlyser en oberoende utvärdering av tilldelningen av kontrakt till externa konsulter, avsaknaden av offentliga upphandlingar, de mycket höga arvoden som betalas samt potentiella intressekonflikter.

Ekonomiska och sociala konsekvenser

69.  Europaparlamentet påminner om att parlamentets ståndpunkt till förordning (EU) nr 472/2013 omfattade införandet av bestämmelser om att de makroekonomiska anpassningsprogrammen skulle inbegripa beredskapsplaner för den händelse att prognosscenarierna inte skulle uppfyllas och om det bristande uppfyllandet orsakats av omständigheter utanför medlemsstatens kontroll, såsom oväntade internationella ekonomiska chocker. Parlamentet understryker att sådana planer är en förutsättning för ett försiktigt beslutsfattande, med tanke på de bräckliga och föga tillförlitliga ekonomiska modeller som ligger till grund för programprognoserna, vilket visats i alla medlemsstater som omfattas av stödprogram.

70.  Europaparlamentet uppmanar bestämt EU att nära övervaka utvecklingen på det finansiella, finanspolitiska och ekonomiska området i medlemsstaterna och att skapa ett institutionaliserat system med positiva incitament för att vederbörligen belöna dem som genomför bästa praxis i detta avseende och dem som till fullo genomför sina anpassningsprogram.

71.  Europaparlamentet kräver att trojkan sätter sig in i den pågående debatten om finanspolitiska multiplikatorer och överväger en översyn av samförståndsavtalen på grundval av de senaste empiriska resultaten.

72.  Europaparlamentet uppmanar trojkan att gå vidare med nya bedömningar av en hållbar skuldsättning och att skyndsamt ta ställning till behovet av att minska Greklands statsskuld och det allvarliga kapitalutflödet från Grekland, som på ett betydande sätt bidrar till den onda cirkel som kännetecknar den nuvarande ekonomiska depressionen i landet. Parlamentet påminner om att det finns flera möjligheter för en sådan omstrukturering vid sidan av värdeavdrag på obligationsbelopp, såsom obligationsbyten, förlängning av obligationernas löptid eller reduktion av obligationskupongerna. Parlamentet anser att de olika möjligheterna för omstrukturering av skulden noga bör övervägas.

73.  Europaparlamentet insisterar på att samförståndsavtalen måste ändras så att de respekterar, om detta inte redan är fallet, Europeiska unionens mål, dvs. att främja sysselsättningen, förbättra levnads- och arbetsvillkoren och därigenom möjliggöra en samordning samtidigt som förbättringarna bibehålls, att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en dialog mellan arbetsmarknadens parter och en utveckling av de mänskliga resurserna för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning samt att bekämpa social utslagning, i enlighet med artikel 151 i EUF-fördraget. Parlamentet stöder den försiktiga förlängningen av de tidsramar för den finanspolitiska anpassningen som redan fastställts i samförståndsavtalen då riskerna för en allmän kollaps minskade. Parlamentet anser att nya anpassningar bör övervägas i ljuset av den vidare makroekonomiska utvecklingen.

74.  Europaparlamentet beklagar att denna börda inte fördelades på alla dem som agerade på ett oansvarigt sätt, och att skyddet av obligationsinnehavare ansågs vara nödvändigt för EU med hänsyn till den finansiella stabiliteten. Parlamentet uppmanar rådet att aktivera den ram som det fastställde för behandlingen av tidigare problemtillgångar för att bryta den onda cirkeln mellan staterna och bankerna och mildra den offentliga skuldsättningen i Irland, Grekland, Portugal och Cypern. Parlamentet uppmanar bestämt Eurogruppen att infria sitt löfte om att undersöka situationen för den irländska finanssektorn i syfte att ytterligare förbättra hållbarheten när det gäller anpassningen i Irland, och uppmanar med hänsyn till ovanstående Eurogruppen att uppfylla sitt löfte till Irland om att finna en lösning på bankernas skuldbörda. Parlamentet anser att särskild uppmärksamhet bör fästas vid tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten för relevanta problemskulder sedan tidigare, som upplevs som orättvisa i Irland och som en börda för landet genom flexibilitetsbestämmelserna i den reformerade pakten. Parlamentet anser vidare att fördelningen av kostnaderna på längre sikt bör återspegla fördelningen av innehavare av skyddade obligationer. Parlamentet noterar de irländska myndigheternas krav på att den andel av den offentliga skulden som motsvarar kostnaden för räddningspaketet av finanssektorn ska överföras till ESM.

75.  Europaparlamentet rekommenderar kommissionen, Eurogruppen och IMF att ytterligare utforska begreppet ”villkorligt konvertibla obligationer” där avkastningen på nyemitterade statsobligationer i medlemsstater som får stöd är kopplad till ekonomisk tillväxt.

76.  Europaparlamentet påminner om behovet av åtgärder för att garantera skatteintäkterna, särskilt i programländerna, vilket fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 472/2013 av den 21 maj 2013 om förstärkning av den ekonomiska övervakningen och övervakningen av de offentliga finanserna i medlemsstater i euroområdet som har eller hotas av allvarliga problem i fråga om sin finansiella stabilitet (Gauzès betänkande), genom att ”i nära samarbete med kommissionen och i samverkan med ECB och, när det är lämpligt, IMF, vidta åtgärder för att effektivisera uppbörden och kampen mot skattebedrägerier och skatteflykt, i syfte att öka sina skatteintäkter”. Parlamentet påminner om att effektiva åtgärder för att bekämpa och förhindra skattebedrägerier både inom och utanför EU snabbt bör vidtas. Parlamentet rekommenderar genomförandebestämmelser som innebär att alla parter bidrar på ett rättvist sätt till skatteintäkterna.

77.  Europaparlamentet kräver att utnyttjandet av bail out-fonder offentliggörs. Parlamentet betonar att den andel av medlen som används till att finansiera underskottet, finansiera staten och ersätta privata fordringsägare bör klargöras.

78.  Europaparlamentet kräver att arbetsmarknadens parter effektivt deltar i utformningen och genomförandet av nuvarande och framtida anpassningsprogram. Parlamentet anser att överenskommelser som nåtts av arbetsmarknadens parter inom ramen för programmen bör respekteras i den mån de är förenliga med programmen. Parlamentet betonar att det i förordning (EU) nr 472/2013 föreskrivs att stödprogrammen ska respektera nationell praxis och nationella system för lönebildning.

79.  Europaparlamentet kräver att EIB ska involveras i utformningen och genomförandet av investeringsrelaterade åtgärder för att bidra till ekonomisk och social återhämtning.

80.  Europaparlamentet beklagar att programmen inte är bundna av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och den europeiska sociala stadgan, på grund av att de inte baseras på unionens primärrätt.

81.  Europaparlamentet betonar att EU-institutionerna under alla omständigheter måste respektera unionslagstiftningen, däribland Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

82.  Europaparlamentet betonar att insatserna för att uppnå ekonomisk och finansiell stabilitet i medlemsstaterna och unionen som helhet inte får undergräva den sociala stabiliteten, den europeiska sociala modellen och EU-medborgarnas sociala rättigheter. Parlamentet betonar att arbetsmarknadsparternas medverkan i den ekonomiska dialogen på EU-nivå, i enlighet med fördragen, måste finnas med på den politiska dagordningen. Parlamentet kräver att arbetsmarknadens parter måste medverka i utformningen och genomförandet av nuvarande och framtida anpassningsprogram.

Kommissionen

83.  Europaparlamentet kräver ett fullständigt genomförande av förordning (EU) nr 472/2013 och fullt egenansvar för denna förordning. Parlamentet uppmanar kommissionen att inleda interinstitutionella förhandlingar med Europaparlamentet för att fastställa ett gemensamt förfarande för att informera parlamentets ansvariga utskott om slutsatserna från övervakningen av det makroekonomiska anpassningsprogrammet och framstegen när det gäller utarbetandet av förslaget till makroekonomiskt anpassningsprogram i enlighet med artikel 7 i förordning (EU) nr 472/2013. Parlamentet påminner kommissionen om att den ska genomföra och offentliggöra interna efterhandsutvärderingar av sina rekommendationer och sitt deltagande i trojkan. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta med dessa utvärderingar i den rapport som föreskrivs i artikel 19 i förordning (EU) nr 472/2013. Parlamentet påminner rådet och kommissionen om att det i artikel 16 i förordning (EU) nr 472/2013 föreskrivs att medlemsstater som mottar ekonomiskt stöd den 30 maj 2013 ska omfattas av den förordningen från den dagen. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att i överensstämmelse med artikel 265 EUF-fördraget agera för att rationalisera och anpassa de tillfälliga finansiella stödprogrammen med de förfaranden och lagstiftningsakter som anges i förordning (EU) nr 472/2013. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen och medlagstiftarna att utnyttja trojkans erfarenheter när de utformar och genomför de kommande stegen av EMU, inbegripet när de reviderar förordning (EU) nr 472/2013.

84.  Europaparlamentet påminner kommissionen och rådet om den ståndpunkt om förordning (EU) nr 472/2013 som parlamentet antog i plenum. Parlamentet betonar särskilt att det i denna ståndpunkt antog bestämmelser som ytterligare ökar transparensen och ansvarsskyldigheten i den beslutsprocess som leder fram till antagandet av makroekonomiska anpassningsprogram, och därigenom inför ett tydligare och välavgränsat mandat och en överordnad roll för kommissionen. Parlamentet uppmanar kommissionen att ompröva och integrera sådana bestämmelser i ramarna för ett framtida förslag om ändring av förordning (EU) nr 472/2013. Parlamentet påminner i detta avseende om att utarbetandet av framtida stödprogram ska ligga under kommissionens ansvar och att kommissionen vid behov ska rådfråga tredje parter såsom ECB, IMF eller andra organ.

85.  Europaparlamentet kräver full ansvarsskyldighet för kommissionen i linje med och utöver förordning (EU) nr 472/2013 när den agerar i sin egenskap av medlem i EU:s stödmekanism. Parlamentet begär att kommissionens företrädare i den mekanismen ska höras av parlamentet innan de inleder sitt uppdrag. Parlamentet kräver att de lämnar in regelbundna rapporter till Europaparlamentet.

86.  Europaparlamentet föreslår att kommissionen för varje programland skapar en ”tillväxtarbetsgrupp” som skulle bestå av bland annat experter från till exempel medlemsstaterna och EIB samt representanter från den privata sektorn och civilsamhället för att möjliggöra egenansvar och som skulle ha i uppdrag att föreslå möjligheter att främja tillväxt som ett komplement till finanspolitisk konsolidering och strukturreformer. Arbetsgruppen skulle ha som mål att återupprätta förtroendet och därmed möjliggöra investeringar. Parlamentet anser att kommissionen bör bygga vidare på erfarenheterna med instrumentet för partnersamverkan mellan offentliga myndigheter i EU:s medlemsstater och i mottagarländer.

87.  Europaparlamentet anser att situationen i euroområdet som helhet (vilket även omfattar spridningseffekter till andra medlemsstater till följd av nationell politik) i högre grad bör beaktas inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser eller när kommissionen gör den årliga tillväxtöversikten.

88.  Europaparlamentet anser att man inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser också noga bör utvärdera huruvida en medlemsstat är alltför beroende av en viss verksamhetssektor.

89.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en grundlig granskning av likviditetsförsörjningen från ECBS utifrån statsstödsregler.

90.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin egenskap av fördragens väktare, före utgången av 2015, lägga fram en ingående undersökning av de ekonomiska och sociala konsekvenserna av anpassningsprogrammen i de fyra länderna, för att få en klar förståelse för både de kortsiktiga och de långsiktiga konsekvenserna av programmen, och därmed göra det möjligt att använda den information som erhålls i samband med framtida stödåtgärder. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja alla relevanta rådgivande organ, bland annat Ekonomiska och finansiella kommittén, sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd, i samband med genomförandet av denna undersökning och att fullt ut samarbeta med parlamentet. Parlamentet anser att kommissionens rapport också bör återspegla utvärderingen från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.

91.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att se till att alla relevanta generaldirektorat inom kommissionen och alla relevanta nationella ministerier deltar i diskussionerna och besluten om samförståndsavtalen. Parlamentet framhäver särskilt den roll som generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter spelar vid sidan av generaldirektoratet för ekonomi och finans och generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster för att säkerställa att den sociala dimensionen ställs i centrum i förhandlingarna och att även de sociala konsekvenserna beaktas.

ECB

92.  Europaparlamentet begär att ECB:s roll noga analyseras i samband med varje reform av ramarna för trojkan i syfte att anpassa den till ECB:s mandat. Parlamentet kräver särskilt att ECB får status som en tyst observatör med en transparent och tydligt definierad rådgivande roll, som dock inte gör banken till en fullvärdig förhandlingspartner och som upphäver bankens roll som medsignatär för uppdragsbeskrivningar.

93.  Europaparlamentet uppmanar ECB att genomföra och offentliggöra en intern efterhandsutvärdering av konsekvenserna av sina rekommendationer och sitt deltagande i trojkan.

94.  Europaparlamentet rekommenderar ECB att uppdatera sina riktlinjer om likviditetsstöd i krislägen och rambestämmelserna för ställande av säkerheter för att stärka transparensen i samband med likviditetsförsörjningen i medlemsstater som mottar stöd och öka den rättsliga säkerheten kring det solvensbegrepp som utnyttjas av ECBS.

95.  Europaparlamentet uppmanar ECB och de nationella centralbankerna att i god tid offentliggöra omfattande upplysningar om program för likviditetsstöd i krislägen, inbegripet om villkoren för stöd, t.ex. solvens, hur likviditetsstödet finansieras av de nationella centralbankerna, den rättsliga ramen och den praktiska funktionen.

IMF

96.  Europaparlamentet anser att de europeiska institutionerna efter många års erfarenheter av utformning och genomförande av finansiella program har skaffat sig nödvändiga kunskaper för att själva utforma och genomföra dem, och IMF:s involvering bör därför omdefinierats i enlighet med vad som föreslås i detta betänkande.

97.  Europaparlamentet kräver att all framtida involvering av IMF i euroområdet ska förbli valfri.

98.  Europaparlamentet uppmanar IMF att omdefiniera omfattningen av allt framtida deltagande i EU-relaterade stödprogram till en roll som långivare som fungerar som katalysator och tillhandahåller ett minimum av finansiering och expertis till det låntagande landet och till EU-institutionerna, samtidigt som man behåller möjligheten att dra sig ur i händelse av oenighet.

99.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i enlighet med artikel 138 i EUF-fördraget föreslå lämpliga åtgärder för att säkerställa en enad representation för euroområdet inom de internationella finansinstitutionerna och finanskonferenserna, särskilt i IMF, i syfte att ersätta det nuvarande systemet där varje medlemsstat har sin egen representation på internationell nivå. Parlamentet konstaterar att detta kräver en ändring av IMF:s stadgar.

100.  Europaparlamentet kräver att parlamentet hörs om involveringen av IMF i euroområdet på ad hoc-basis.

Rådet och Eurogruppen

101.  Europaparlamentet kräver en omprövning av Eurogruppens beslutsprocess, så att den underställs lämplig demokratisk ansvarsskyldighet på både nationell och europeisk nivå. Parlamentet begär att europeiska riktlinjer utarbetas för att garantera en lämplig demokratisk kontroll av genomförandet av åtgärderna på nationell nivå, vilken ska beakta sysselsättningens kvalitet, den sociala tryggheten, hälsa och utbildning och säkerställa tillträde för alla till trygghetssystemen. Parlamentet föreslår att det permanenta ordförandeskapet för Eurogruppen ska vara ett heltidsansvar. Parlamentet föreslår vidare att ordföranden ska vara en av kommissionens vice ordförande och att ordföranden ska vara ansvarig inför parlamentet. Parlamentet kräver på kort sikt att en regelbunden dialog inleds mellan trojkan och parlamentet.

102.  Europaparlamentet uppmanar Eurogruppen, rådet och Europeiska rådet att ta fullt ansvar för trojkans verksamhet. Parlamentet efterfrågar särskilt en stärkt ansvarsskyldighet när det gäller Eurogruppens beslut om finansiellt stöd, eftersom finansministrarna har det yttersta politiska ansvaret för de makroekonomiska anpassningsprogrammen och deras genomförande, men ofta varken är direkt ansvariga inför sina nationella parlament eller Europaparlamentet för sina specifika beslut. Parlamentet anser att Eurogruppens ordförande bör höras av Europaparlamentet och EU:s finansministrar i deras respektive parlament innan finansiellt stöd beviljas. Parlamentet betonar att både Eurogruppens ordförande och finansministrarna bör vara skyldiga att lämna regelbundna rapporter till Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

103.  Europaparlamentet uppmanar bestämt alla medlemsstater att ta större nationellt egenansvar för verksamhet och beslut inom den europeiska planeringsterminen och att genomföra alla åtgärder och reformer som de har enats om inom ramen för de landspecifika rekommendationerna. Parlamentet påpekar att kommissionen i endast 15 procent av de omkring 400 landspecifika rekommendationerna har sett betydande framsteg jämfört med föregående år.

ESM

104.  Europaparlamentet betonar att när trojkan fasas ut måste en institution ta över granskningen av pågående reformer.

105.  Europaparlamentet understryker att inrättandet av EFSF och ESM utanför unionens institutioner är ett steg tillbaka i unionens utveckling, främst på bekostnad av parlamentet, revisionsrätten och domstolen.

106.  Europaparlamentet kräver att ESM integreras i unionens rättsliga ram och utvecklas i riktning mot en gemenskapsbaserad mekanism, i enlighet med ESM-fördraget. Parlamentet kräver att ESM ska vara ansvarsskyldig inför Europaparlamentet och Europeiska rådet, även i fråga om beslut att bevilja finansiellt stöd och nya lånetrancher. Parlamentet betonar att så länge medlemsstaterna direkt bidrar till ESM från sina nationella budgetar, ska de godkänna det finansiella stödet. Parlamentet kräver att ESM vidareutvecklas med lämpliga befogenheter för in- och utlåning, och att en dialog inleds mellan ESM-rådet och de europeiska arbetsmarknadsparterna samt att ESM införlivas med EU:s budget. Parlamentet uppmanar medlemmarna av ESM att, så länge ovannämnda åtgärder inte har genomförts, avstå från kravet på enhällighet på kort sikt så att standardbeslut kan fattas med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet och förebyggande stöd kan tillhandahållas.

107.  Europaparlamentet uppmanar rådet och Eurogruppen att respektera löftet från Europeiska rådets ordförande om att förhandla fram ett interinstitutionellt arrangemang med Europaparlamentet för att införa en lämplig tillfällig mekanism för att öka ESM:s ansvarsskyldighet. Parlamentet kräver i detta sammanhang även större transparens i ESM-rådets överläggningar.

108.  Europaparlamentet understryker att EU-domstolens rättspraxis i Pringle-målet gör det möjligt att låta ESM omfattas av gemenskapsramen utan att ändra fördraget på grundval av artikel 352 EUF-fördraget. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att före utgången av 2014 lägga fram ett lagstiftningsförslag i detta syfte.

Medellång till lång sikt

109.  Europaparlamentet kräver att samförståndsavtalen revideras inom ramen för unionslagstiftningen i syfte att främja en trovärdig och hållbar konsolideringsstrategi och därmed även målen för unionens tillväxtstrategi och de fastställda målen för social sammanhållning och sysselsättning. Parlamentet rekommenderar att förhandlingsmandaten blir föremål för omröstning i Europaparlamentet och att parlamentet hörs i fråga om samförståndsavtalen så att stödprogrammen kan få lämplig demokratisk legitimitet.

110.  Europaparlamentet upprepar sitt krav på att beslut som gäller förstärkningen av EMU fattas på grundval av fördraget om Europeiska unionen. Parlamentet anser att alla avvikelser från gemenskapsmetoden i form av ökad användning av mellanstatliga avtal (såsom kontraktsmässiga överenskommelser) splittrar och försvagar unionen och utmanar dess trovärdighet, även när det gäller euroområdet. Parlamentet är medvetet om att full respekt för gemenskapsmetoden i samband med nya reformer av unionens stödmekanism kan kräva fördragsändringar, och betonar att alla sådana ändringar till fullo måste involvera Europaparlamentet och omfattas av en konvention.

111.  Europaparlamentet anser att man bör utforska möjligheten till en fördragsändring i syfte att utvidga tillämpningsområdet för nuvarande artikel 143 i EUF-fördraget till att omfatta alla medlemsstater istället för att låta den vara begränsad till medlemsstater som inte har euron som valuta.

112.  Europaparlamentet kräver att man på grundval av unionslagstiftningen inrättar en europeisk valutafond (EMF), som ska agera i enlighet med gemenskapsmetoden. Parlamentet anser att en sådan europeisk valutafond bör kombinera de finansiella medel från ESM som ska ge stöd till länder med betalningsbalansproblem eller betalningsoförmåga med den expertis och de resurser som kommissionen har uppnått på detta område under de senaste åren. Parlamentet påpekar att en sådan ram skulle undvika den potentiella intressekonflikt som följer med kommissionens nuvarande roll som representant för Eurogruppen och dess mycket mer omfattande roll som ”fördragets väktare”. Parlamentet anser att EMF ska omfattas av högsta demokratiska standarder för ansvarsskyldighet och legitimitet. Parlamentet anser vidare att en sådan ram skulle garantera transparens i beslutsfattandet och att alla involverade institutioner till fullo görs ansvariga för sina handlingar.

113.  Europaparlamentet anser att det kommer att krävas en revidering av fördraget för att fullt ut förankra EU:s ramar för krisförebyggande och krislösning i en rättsligt försvarbar och ekonomiskt hållbar grund.

114.  Europaparlamentet anser att möjligheten att utveckla en mekanism med tydliga förfarandeåtgärder för stater som hotas av insolvens bör undersökas i enlighet med bestämmelserna i sexpacket och tvåpacket. Parlamentet uppmuntrar i detta sammanhang IMF och ber kommissionen och rådet att förmå IMF att uppnå en gemensam ståndpunkt för att på nytt lansera diskussionen om en internationell mekanism för omstrukturering av statsskulder i syfte att anta en rättvis och hållbar multilateral strategi på detta område.

115.  Europaparlamentet sammanfattar sin rekommendation att varje deltagares roll och uppgift i trojkan klargörs enligt följande:

116.  Europaparlamentet anser att det arbete som inletts med detta betänkande måste följas upp. Parlamentet uppmanar nästa parlament att fortsätta arbetet med detta betänkande och att ytterligare utveckla dess viktigaste slutsatser samt att göra nya undersökningar.

o
o   o

117.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådet, rådet, Eurogruppen, kommissionen, Europeiska centralbanken och IMF.

(1) EUT L 140, 27.5.2013, s. 1. (2) EUT C 236 E, 12.8.2011, s. 57. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0447. (4) Antagna texter, P7_TA(2013)0332. (5) Antagna texter, P7_TA(2013)0269. (6) Antagna texter, P7_TA(2012)0430. (7) EUT C 33 E, 5.2.2013, s. 140. (8) EUT C 70 E, 8.3.2012, s. 19.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om sysselsättningsaspekter och sociala aspekter av trojkans (kommissionen, ECB och IMF) roll och verksamhet beträffande programländerna i euroområdet (2014/2007(INI))

P7_TA(2014)0240 A7-0135/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artiklarna 9, 151, 152 och 153,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitel IV (Solidaritet),

–  med beaktande av den reviderade europeiska sociala stadgan, särskilt artikel 30 om rätt till skydd mot fattigdom och social utslagning,

–  med beaktande av den offentliga utfrågning som anordnades av utskottet för sysselsättning och sociala frågor den 9 januari 2014, om de sysselsättningsrelaterade och sociala aspekterna av trojkans roll och verksamhet med avseende på programländer i euroområdet,

–  med beaktande av de fyra förslagen till politiska kommentarer till den utvärdering av de sociala och sysselsättningsrelaterade aspekterna och utmaningarna i Grekland, Portugal, Irland och Cypern, som utarbetades i januari 2014 av GD IPOL:s enhet för övervakning av ekonomisk styrning av ekonomisk och vetenskaplig politik,

–  med beaktande av den ekonomiska dialog och det åsiktsutbyte med Greklands finansminister och Greklands minister för arbetsmarknad, social trygghet och välfärd som utskotten EMPL och ECON tillsammans organiserade den 13 november 2012,

–  med beaktande av de fem beslut rörande pensionssystemen i Grekland(1) som Europarådets europeiska kommitté för sociala rättigheter fattade den 22 april 2013,

–  med beaktande av den 365:e rapporten från ILO:s kommitté för föreningsfrihet,

–  med beaktande av sin resolution av den 8 oktober 2013 om effekterna på EU:s strukturfondsutgifter i medlemsstaterna av budgetbegränsningskraven inom de regionala och lokala myndigheterna(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2013 om krisens konsekvenser för utsatta gruppers tillgång till vård(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 11 juni 2013 om subventionerat boende i Europeiska unionen(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 15 februari 2012 om sysselsättning och sociala aspekter i den årliga tillväxtöversikten 2012(5),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2013 Årlig tillväxtöversikt för 2014 (COM(2013)0800) och utkastet till gemensam rapport om sysselsättningen som är bifogat detta,

–  med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2013 om den europeiska planeringsterminen för samordningen av den ekonomiska politiken: genomförande av 2013 års prioriteringar(6),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 oktober 2013 Att stärka den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension (COM(2013)0690),

–  med beaktande av fråga O-000122/2013 – B7-0524/2013 till kommissionen, och parlamentets därtill relaterade resolution av den 21 november 2013 om kommissionens meddelande Att stärka den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension(7),

–  med beaktande av EMPL:s yttrande över sin resolution av den 20 november 2012 om rapporten från ordförandena för Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Eurogruppen med titeln Mot en verklig ekonomisk och monetär union(8),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 december 2010 Den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning: en europeisk ram för social och territoriell sammanhållning (COM(2010)0758), och av sin resolution av den 15 november 2011 om detta(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 20 november 2012 om social investeringspakt – som ett svar på krisen(10),

–  med beaktande av rapporten av den 12 december 2013 från Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, med titeln Industrial relations and working conditions in Europe 2012,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 februari 2013 Sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020 (COM(2013)0083),

–  med beaktande av fråga O-000057/2013 – B7-0207/2013 till kommissionen och parlamentets därtill relaterade resolution av den 12 juni 2013 om meddelandet från kommissionen om sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020(11),

–  med beaktande av Regionkommitténs fjärde övervakningsrapport om Europa 2020-strategin från oktober 2013,

–  med beaktande av ILO:s arbetsdokument nr 49 av den 30 april 2013 The impact of the eurozone crisis on Irish social partnership: A political economy analysis,

–  med beaktande av ILO:s arbetsdokument nr 38 av den 8 mars Social dialogue and collective bargaining in times of crisis: The case of Greece,

–  med beaktande av ILO:s rapport av den 30 oktober 2013 Tackling the job crisis in Portugal,

–  med beaktande av Bruegels rapport av den 17 juni 2013 EU-IMF assistance to euro-area countries: an early assessment (Bruegel Blueprint 19),

–  med beaktande av Eurostat news' offentliggörande av euroindikatorerna av den 12 februari 2010 (22/2010) och av den 29 november 2013 (179/2013),

–  med beaktande av OECD:s skrift om ekonomisk politik (Economics Policy Paper) nr 1 av den 12 april 2012 Fiscal consolidation: How much, how fast and by what means? – An Economic Outlook Report,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 Europa 2020 En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020),

–  med beaktande av Europeiska fackföreningsinstitutets (ETUI) arbetsdokument från maj 2013 The Euro crisis and its impact on national and European social policies,

–  med beaktande av kommissionens rapport från juni 2013 Labour Market Developments in Europe 2013 (European Economy series 6/2013),

–  med beaktande av Caritas Europe's dokument från februari 2013 The impact of the European Crisis: a study of the impact of the crisis and austerity on the people, with a special focus on Greece, Ireland, Italy, Portugal and Spain,

–  med beaktande av Oxfams nyhetsbrev från september 2013 A cautionary tale: the true cost of austerity and inequality in Europe,

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkande från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7‑0135/2014), och av följande skäl:

A.  Den ekonomiska och finansiella krisen av sällan skådad omfattning har belyst hur bräckliga de offentliga finanserna är i vissa medlemsstater och de programåtgärder för ekonomisk anpassning som antagits som reaktion på situationen i Grekland (maj 2010 och mars 2012), i Irland (december 2010), i Portugal (maj 2011) och i Cypern (juni 2013) har direkt och indirekt påverkat sysselsättningsnivåerna och livsvillkoren för många människor. Även om programmen formellt var undertecknade av kommissionen, var de utformade och villkoren i dem fastställda gemensamt av IMF, Eurogruppen, Europeiska centralbanken (ECB), kommissionen och de stödmottagande medlemsstaterna.

B.  När finansiell och budgetmässig stabilitet kan garanteras i de fyra länderna måste insatserna inriktas på de sociala aspekterna, med särskild tonvikt på att skapa sysselsättning.

C.  I artikel 9 i EUF-fördraget föreskrivs följande: ”Vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska unionen beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”.

D.  Enligt artikel 151 i EUF-fördraget måste åtgärder som vidtas av EU och dess medlemsstater stå i överensstämmelse med de grundläggande sociala rättigheter som fastslås i den europeiska sociala stadgan från 1961 och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, för att förbättra bland annat den sociala dialogen. I artikel 152 i EUF-fördraget fastställs följande: ”Unionen ska erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet”.

E.  Genom artikel 36 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbinder sig Europeiska unionen att ”erkänna och respektera den tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som föreskrivs i nationell lagstiftning och praxis i enlighet med fördragen” för att främja social och territoriell sammanhållning i unionen. Genom artikel 36 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbinder sig Europeiska unionen att ”erkänna och respektera den tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som föreskrivs i nationell lagstiftning och praxis i enlighet med fördragen” för att främja social och territoriell sammanhållning i unionen. Enligt artikel 345 i EUF-fördraget ska fördragen ”inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning”, och protokoll 26 om tjänster av allmänt intresse handlar om unionens gemensamma värderingar i samband med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

F.  I artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) fastställs följande: ”Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000 (...), som ska ha samma rättsliga värde som fördragen”, och i punkt 2 och 3 i denna artikel föreskrivs anslutning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt fastställs att dessa rättigheter ska ingå i unionsrätten som allmänna principer.

G.  I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs bland annat förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder (artikel 28), skydd mot uppsägning utan saklig grund (artikel 30), säkra och värdiga arbetsförhållanden (artikel 31), respekten för och rätten till tillgång till social trygghet och sociala förmåner och, för att ”bekämpa social utestängning och fattigdom”, rätt till ”en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel” (artikel 34), rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård (artikel 35) och erkännande av och respekt för rätten till tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (artikel 36).

H.  I Europa 2020-strategin som föreslogs av kommissionen den 3 mars 2010 och godkändes av Europeiska rådet den 17 juni 2010 finns följande bland dess fem överordnade mål som ska nås fram till 2020: att 75 procent av alla män och kvinnor mellan 20 och 64 år ska ha arbete, att andelen avhopp från skolan ska vara under 10 procent och att minst 40 procent av alla personer mellan 30 och 34 år ska ha eftergymnasial utbildning eller motsvarande och att fattigdomen ska minskas genom att minst 20 miljoner människor får hjälp att komma bort från risken att hamna i fattigdom eller social utestängning.

I.  Enligt kommissionens kvartalsgranskning från oktober 2013, EU Employment and Social Situation, resulterade de kraftigt minskade bruttonationalprodukterna i Grekland, Portugal och Irland främst i ökad arbetslöshet.

J.  I sin resolution av den 21 november 2013 välkomnade parlamentet kommissionens meddelande av den 2 oktober 2013 Att stärka den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension och dess förslag att skapa en resultattavla med centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer, som skulle komplettera förfarandet vid makroekonomiska obalanser (MIP) och den gemensamma sysselsättningsrapporten (JER) som steg mot en social dimension av EMU. Parlamentet betonar att dessa indikatorer bör vara tillräckliga för att garantera en heltäckande och transparent bild av medlemsstaternas sysselsättningssituation och sociala situation. I resolutionen betonades hur viktigt det är att se till att denna övervakning syftar till att minska sociala skillnader mellan medlemsstaterna och att främja social konvergens uppåt och sociala framsteg.

K.  Den tillgängliga informationen visar att utvecklingen i de fyra länderna mot de sociala målen i Europa 2020-strategin håller på att bromsa in (se bilaga 1), med undantag för mål relaterade till andelen elever som slutar skolan i förtid och till deltagandet i eftergymnasial utbildning.

L.  De långsiktiga ekonomiska framtidsutsikterna i dessa länder håller på att förbättras. Detta bör underlätta skapandet av nya arbetstillfällen i dessa ekonomier och bör leda till att trenden med sjunkande sysselsättning bryts.

1.  Europaparlamentet konstaterar att EU-institutionerna (ECB, kommissionen och Eurogruppen) också är ansvariga för de villkor som ställs genom programmen för ekonomisk anpassning. Man måste också kunna garantera att de offentliga finanserna är hållbara och se till att medborgarna har ordentligt socialt skydd.

2.  Europaparlamentet beklagar att parlamentet har marginaliserats fullständigt under programmens alla faser: den förberedande fasen, utarbetandet av mandaten och övervakningen av vilka följder som resultaten av programmet och därtill kopplade åtgärder fick. Även om denna involvering av Europaparlamentet inte var obligatorisk, på grund av att en sådan rättslig grund saknas, ledde Europainstitutionernas frånvaro och avsaknaden av europeiska finansiella mekanismer till att programmen måste improviseras fram, vilket ledde till finansiella och institutionella överenskommelser utanför gemenskapsmetoden. Parlamentet noterar också att ECB har fattat beslut som inte täcks av dess mandat. Parlamentet påminner om kommissionens roll som fördragens väktare, och att denna roll alltid borde ha respekterats. Endast genuint demokratiskt ansvariga institutioner bör leda den politiska processen med att utforma och genomföra anpassningsprogrammen för länder med allvarliga finansiella problem.

3.  Europaparlamentet beklagar att programmen i fråga utformades utan tillräckliga resurser för bedömning av effekterna genom konsekvensanalyser eller genom samordning med sysselsättningskommittén, kommittén för socialt skydd, rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) eller kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning och socialpolitik. Parlamentet beklagar också att man inte rådfrågade ILO och att man trots de viktiga sociala aspekterna inte rådfrågade de rådgivande organ som inrättats genom fördrag, särskilt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Regionkommittén (ReK).

4.  Europaparlamentet beklagar att de villkor som ställdes för den ekonomiska hjälpen har hotat EU:s sociala mål av flera skäl:

Sysselsättningsfrågor

5.  Europaparlamentet noterar att den extremt allvarliga ekonomiska och finansiella krisen och anpassningspolitiken i de fyra länderna har lett till ökad arbetslöshet och förlust av arbetstillfällen samt allt fler långtidsarbetslösa, och i vissa fall lett till försämrade arbetsförhållanden. Parlamentet framhåller att sysselsättningsnivåerna spelar en mycket viktig roll för en hållbar socialt trygghet och hållbara pensionssystem samt för att uppnå de sociala målen och sysselsättningsmålen i Europa 2020-strategin.

6.  Europaparlamentet noterar att förväntningarna på en återgång till tillväxt och sysselsättningsskapande genom intern devalvering för att återfå konkurrenskraften inte har uppfyllts. Parlamentet understryker att dessa svikna förväntningar återspeglar en tendens att underskatta krisens strukturella karaktär och vikten av att vidmakthålla inhemsk efterfrågan, investeringar och kreditstöd till realekonomin. Parlamentet betonar åtstramningsåtgärdernas procykliska karaktär och det faktum att de inte har åtföljts av strukturförändringar och strukturreformer från fall till fall, då känsliga samhällsområden kan ges särskild uppmärksamhet med syftet att åstadkomma tillväxt tillsammans med social sammanhållning och sysselsättning.

7.  Europaparlamentet noterar att den höga arbetslösheten och den omfattande undersysselsättningen i kombination med lönesänkningar i den offentliga och privata sektorn och, i vissa fall, avsaknad av effektiva åtgärder för att bekämpa skatteflykt samtidigt som socialförsäkringsavgifterna har sänkts, underminerar de offentliga trygghetssystemens hållbarhet och ändamålsenlighet på grund av otillräcklig finansiering av trygghetssystemen.

8.  Europaparlamentet noterar att de försämrade villkoren för och förlust av små och medelstora företag är en av de främsta orsakerna till förlusten av arbetstillfällen och det största hotet mot en framtida återhämtning. Parlamentet konstaterar att anpassningspolitiken inte beaktade strategiska sektorer som borde ha uppmärksammats för att säkra framtida tillväxt och social sammanhållning. Detta har lett till allvarliga förluster av arbetstillfällen inom strategiska sektorer, såsom industrin och FoU och innovation. De fyra länderna måste anstränga sig för att skapa de gynnsamma villkor som företag, särskilt små och medelstora företag, behöver för att kunna utveckla sin affärsmässiga hållbarhet på lång sikt. Parlamentet framhåller att många arbetstillfällen inom den offentliga sektorns basverksamhet har skurits bort, t.ex. inom sjuk- och hälsovård, utbildning och sociala tjänster.

9.  Europaparlamentet beklagar att det är bland ungdomen som arbetslösheten är som högst, och att situationen i länder som Grekland (där andelen är över 50 procent), Portugal och Irland (där den var över 30 procent 2012) samt Cypern (där den är runt 26,4 procent) är särskilt allvarlig. Dessa siffror kvarstår oförändrade efter fem år av kris. Parlamentet beklagar att även om ungdomar finner ett jobb, får många av dem – i genomsnitt 43 procent jämfört med 13 procent bland vuxna arbetstagare – finna sig i otrygga arbetsförhållanden eller deltidsanställningar, vilket gör det svårt för dem att leva oberoende av sina familjer och som leder till en förlust av innovation och expertis som påverkar produktion och tillväxt.

10.  Europaparlamentet konstaterar att de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden – långtidsarbetslösa, kvinnor, immigranter och personer med funktionshinder – har drabbats hårdast och har högre arbetslöshet än de nationella genomsnitten. Parlamentet noterar den kraftigt ökade långtidsarbetslösheten för kvinnor och äldre arbetstagare och de ytterligare svårigheter dessa arbetstagare kommer att möta när de försöker komma tillbaka in på arbetsmarknaden när ekonomin till slut återhämtar sig. Dessa arbetstagare behöver skräddarsydda åtgärder.

11.  Europaparlamentet varnar för att dessa enorma skillnader, om de inte åtgärdas, särskilt för den yngre generationen, på lång sikt kan skada arbetsmarknadens struktur i de fyra länderna, begränsa deras återhämtningsförmåga, framtvinga en ofrivillig utvandring som ytterligare kommer att försvåra effekterna av den pågående kompetensflykten, och kommer att öka de ihållande skillnaderna mellan de medlemsstater som erbjuder arbetstillfällen och de som tillhandahåller billig arbetskraft. Parlamentet beklagar att en negativ social och ekonomisk utveckling är bland de främsta motiven för ungdomar att migrera och att utnyttja sin rätt till fri rörlighet.

12.  Europaparlamentet är oroat över att det i vissa fall och i vissa sektorer parallellt med allt färre arbetstillfällen sker en försämring av arbetskvaliteten, en ökning av otrygga anställningsformer och en försämring av grundläggande arbetsnormer. Medlemsstaterna måste göra övertygade ansträngningar för att ta itu med ökningen av ofrivillig deltidsanställning och ofrivilligt tillfälliga kontrakt, oavlönade praktiktjänstgörings- och lärlingsplatser, oegentliga egenföretagare samt verksamhet inom den svarta ekonomin. Parlamentet konstaterar dessutom att även om lönesättningen inte faller inom EU:s behörighet har programmen påverkat minimilönerna. I Irland blev det nödvändigt att sänka minimilönerna med nästan 12 procent (ett beslut som dock ändrades senare) och i Grekland beslutades en radikal sänkning med 22 procent.

13.  Europaparlamentet påminner om att det i Europa 2020-strategin helt riktigt sägs att den siffra man måste ha under uppsikt är den som anger sysselsättningsgraden, och som anger tillgången på mänskliga och ekonomiska resurser för att säkerställa hållbarheten för vår ekonomiska och sociala modell. Parlamentet framhåller att dämpningen av arbetslösheten inte får misstolkas som att förlorade arbetstillfällen återskapas, eftersom man inte har tagit någon hänsyn till emigrationen. Sysselsättningsminskningen inom industrin var ett problem redan innan programmen lanserades. Vad som behövs är fler och bättre arbetstillfällen. Parlamentet påminner om att det under de senaste fyra åren har försvunnit två miljoner arbetstillfällen i de fyra länderna, vilka utgör 15 procent av de arbetstillfällen som fanns 2009. Det är glädjande att nyliga uppgifter visar en liten ökning av sysselsättningen i Irland, Cypern och Portugal.

Fattigdom och social utestängning

14.  Europaparlamentet är oroat över att programmen, bland villkoren för ekonomiskt stöd, innehåller rekommendationer för specifika nedskärningar av reala sociala utgifter inom grundläggande områden, t.ex. pensioner, grundläggande tjänster, hälsovård och, i vissa fall, mediciner för grundläggande skydd av de mest utsatta, samt miljöskydd, i stället för rekommendationer som ger de nationella regeringarna större handlingsutrymme att besluta var besparingarna kan göras. Parlamentet fruktar att dessa åtgärder framför allt påverkar kampen mot fattigdom, särskilt barnfattigdom. Europaparlamentet påminner om att kampen mot fattigdom, särskilt barnfattigdom, bör fortsätta att vara ett av de mål som medlemsstaterna ska uppnå, och att finans- och budgetkonsolideringspolitiken inte får motverka detta mål.

15.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över att man när anpassningsprogrammen upprättades och genomfördes inte fäste tillräcklig vikt vid den ekonomiska politikens konsekvenser för sysselsättningen eller dess sociala implikationer, och att arbetshypotesen i Greklands fall visade sig vara baserad på ett felaktigt antagande om den ekonomiska multiplikatoreffekten, vilket lede till att man inte i tid vidtog åtgärder för att skydda de mest utsatta mot fattigdom, fattigdom trots sysselsättning och social marginalisering. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till de sociala indikatorerna också för att omförhandla programmen för ekonomisk anpassning och ersätta de rekommenderade åtgärderna för varje medlemsstat, så att man kan få till stånd de förutsättningar som krävs för tillväxt samt fullständig efterlevnad av EU:s grundläggande sociala principer och värderingar.

16.  Europaparlamentet noterar att trots att kommissionens i sin kvartalsgranskning från oktober 2013, EU Employment and Social Situation, betonar vikten av utgifter för socialt trygghet som ett skydd mot sociala risker, har Grekland, Irland och Portugal gjort de största nedskärningarna i sociala utgifter i EU efter 2010.

17.  Europaparlamentet understryker att nya typer av fattigdom som berör medel- och arbetarklassen uppstår i vissa fall, där problem med att betala bolån och höga energipriser skapar energifattigdom och ett stigande antal vräkningar och utmätningar. Parlamentet är oroat över beläggen för att hemlösheten och utestängningen från bostadsmarknaden ökar, och påminner att detta är ett brott mot de grundläggande rättigheterna. Parlamentet rekommenderar medlemsstaterna och deras lokala myndigheter att införa en neutral bostadspolitik som främjar subventionerat boende och boende till ett rimligt pris för att lösa problemet med tomma bostäder och att införa effektiva förebyggande politiska åtgärder för att minska antalet vräkningar.

18.  Europaparlamentet utrycker sin oro över att den sociala och ekonomiska situationen (på mikro- och makronivå) i dessa länder förvärrar skillnaderna mellan regioner och områden, vilket skadar EU:s uttalade mål att förstärka den interna regionala sammanhållningen.

19.  Europaparlamentet noterar att internationella och sociala organisationer har varnat för att det nya systemet med löneskalor, tjänstegrader och avskedande i den offentliga sektorn kan påverka könsskillnaderna. ILO har också uttryckt oro över den oproportionerligt stora inverkan de nya flexibla anställningsformerna har på kvinnors löner. Dessutom har ILO begärt att regeringarna ska övervaka följderna av åtstramningarna för mäns och kvinnors löner i den privata sektorn. Parlamentet konstaterar med oro att löneklyftan mellan män och kvinnor inte minskar längre i de länder som gör ekonomiska anpassningar och att skillnaderna där är större än genomsnittet för EU. Parlamentet understryker att löneojämlikheterna och den minskade sysselsättningsgraden bland kvinnor måste få större uppmärksamhet i de medlemsstater som gör anpassningar.

20.  Europaparlamentet noterar att siffror från Eurostat och kommissionen tillsammans med diverse andra studier visar att ojämlikheten i inkomstfördelningen i vissa fall ökade mellan 2008 och 2012, och att nedskärningar i sociala bidrag och arbetslöshetsersättningar samt lönesänkningar på grund av strukturreformer ökar andelen fattiga. Parlamentet noterar vidare att kommissionens rapport visade på relativt hög andel fattiga bland förvärvsarbetande på grund av att låga minimilöner sänktes eller frystes.

21.  Europaparlamentet beklagar att andelen personer som riskerar fattigdom eller social utestängning i allmänhet har ökat. Parlamentet konstaterar vidare att det bakom dessa siffror finns en än kärvare verklighet, nämligen att när BNP per capita sänks så sänks även fattigdomsgränsen, vilket betyder att vi nu definierar människor som tills nyligen definierades som fattiga som ej fattiga. Parlamentet framhåller att minskad BNP, ett kraftigt fall i offentliga och privata investeringar och minskade FoU-investeringar i de länder som genomgår en anpassnings- och budgetkris leder till en sänkning av dessa länders potentiella BNP och skapar långsiktig fattigdom.

22.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen i de tidigare nämnda studierna erkände att det bara med en kraftig omsvängning i de nuvarande trenderna kommer att bli möjligt för hela EU att nå Europa 2020-målen.

23.  Europaparlamentet beklagar det faktum att programmen åtminstone för Grekland, Irland och Portugal innehöll ett antal detaljerade föreskrifter om reformer av sjuk- och hälsovårdssystem och utgiftsminskningar som har påverkat kvaliteten på och den allmänna tillgängligheten till sociala tjänster, särskilt inom sjuk- och hälsovården och den sociala omsorgen, trots att det i artikel 168.7 i EUF-fördraget fastslås att EU ska respektera medlemsstaternas behörighet. Parlamentet är oroat över att detta i vissa fall har lett till att ett antal personer inte beviljas någon sjukförsäkring eller tillgång till socialt skydd, vilket ökar risken för extrem fattigdom och social utestängning, vilket visar sig i det ökande antalet fattiga och hemlösa som inte har tillgång till grundläggande varor och tjänster.

24.  Europaparlamentet beklagar att inga riktade ansträngningar har gjorts för att identifiera bristande effektivitet inom sjuk- och hälsovårdssystemen och i de beslut som gällt nedskärningar i hälsobudgetarna enligt osthyvelsprincipen. Parlamentet varnar för att ett införande av egenavgifter skulle kunna få patienter att dröja med att söka vård och därigenom lägga en ekonomisk börda på hushållen. Parlamentet varnar för att lönesänkningarna för sjukvårdspersonal kan ha en negativ inverkan på patientsäkerheten och få sjukvårdspersonalen att migrera.

25.  Europaparlamentet upprepar att artikel 12 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter föreskriver att alla har rätt till högsta möjliga standard när det gäller fysisk och psykisk hälsa. Alla fyra länderna har undertecknat denna konvention och erkänner därmed alla människors rätt till hälsa.

26.  Europaparlamentet påminner om att Europarådet redan har fördömt nedskärningarna i det grekiska allmänna pensionssystemet, och ansett att de är ett brott mot artikel 12 i den europeiska sociala stadgan från 1961 och mot artikel 4 i dess tilläggsprotokoll, och slagit fast följande: ”det faktum att den omtvistade nationella lagstiftningen syftar till att uppfylla kraven enligt andra rättsliga åtaganden innebär inte att de upphör att omfattas av stadgan”(12). Parlamentet konstaterar att denna doktrin om att hålla pensionssystemet på en tillräckligt hög nivå för att pensionärer ska få en rimlig levnadsstandard är allmänt tillämplig i alla de fyra länderna och borde ha tagits under övervägande.

27.  Europaparlamentet beklagar nedskärningarna i resurser för självständigt boende för personer med funktionshinder.

28.  Europaparlamentet påpekar att när ILO:s expertkommitté utvärderade tillämpningen av konvention nr 102 i samband med reformerna i Grekland kritiserade man starkt de radikala reformerna av pensionssystemet, och samma kritik fanns med i dess 29:e årsrapport 2011. Parlamentet påminner om att konvention nr 102 är allmänt tillämplig i alla de fyra länderna och borde ha tagits under övervägande.

29.  Europaparlamentet understryker att den ökande sociala fattigdomen i de fyra länderna även ger upphov till ökad solidaritet bland de mest utsatta grupperna tack vare privata insatser, familjenätverk och hjälporganisationer. Parlamentet betonar att denna typ av interventioner inte bör utgöra problemets strukturella lösning, även om de lindrar situationen för de mest behövande och visar den europeiska medborgarandans goda sidor.

30.  Europaparlamentet konstaterar med oro att Gini-koefficienten fortsätter att öka i förhållande till den allmänna nedgående tendensen inom euroområdet, vilket tyder på att ojämlikheten i inkomstfördelningen har ökat i de länder som gör anpassningar.

Elever som slutar skolan i förtid

31.  Europaparlamentet välkomnar det faktum att antalet elever som slutar skolan i förtid minskar i de fyra länderna. Parlamentet konstaterar att detta delvis kan bero på att ungdomar har svårt att hitta arbete. Parlamentet påminner om det trängande behovet av att återskapa högkvalitativa yrkesutbildningssystem, eftersom detta är ett av de bästa sätten att förbättra anställningsbarheten för unga människor.

32.  Europaparlamentet välkomnar det faktum att deltagandet i eftergymnasial utbildning har ökat i alla fyra länderna. Parlamentet konstaterar att detta delvis kan bero på att ungdomar måste öka sina chanser på den framtida arbetsmarknaden.

33.  Europaparlamentet beklagar att utbildningssystemens kvalitet inte följer denna positiva utveckling, huvudsakligen på grund av nedskärningar i offentliga medel, vilket förvärrar problemen för ungdomar som inte går i skolan, inte arbetar eller följer ett yrkesutbildningsprogram, och för barn med särskilda behov. Dessa åtgärder kan få praktiska följder för utbildningens kvalitet och för de tillgängliga materiella och personella resurserna, klasstorleken, utbildningsprogrammen och koncentrationen av skolor.

Dialogen mellan arbetsmarknadens parter

34.  Europaparlamentet betonar att arbetsmarknadens parter på nationell nivå borde ha rådfrågats om eller involverats i den ursprungliga utformningen av programmen. Parlamentet beklagar att de program som utformats för de fyra länderna i vissa fall gör det möjligt för företag att avstå från kollektivavtalsförhandlingar och att ompröva sektorslöneavtal, vilket direkt påverkar kollektivavtalsmodellens strukturer och värderingar ​​som finns fastslagna i respektive lands grundlag. ILO:s expertkommitté har begärt att överläggningarna mellan arbetsmarknadens parter ska återupptas. Parlamentet fördömer försvagningen av principen om kollektiv representation, som ifrågasätter den automatiska förnyelsen av förhandlingsavtal som är viktigt i vissa länder, och som har lett till att antalet gällande kollektivavtal har minskat kraftigt. Parlamentet fördömer sänkningen av minimilöner och frysningen av nominella minimilöner. Parlamentet betonar att denna situation är en konsekvens av begränsade strukturreformer som endast omfattar avreglering av relationerna på arbetsmarknaden och lönesänkningar, vilket strider mot EU:s allmänna mål och politiken i Europa 2020-strategin.

35.  Europaparlamentet framhåller att det inte finns någon enhetlig lösning som kan tillämpas i alla medlemsstater.

Rekommendationer

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en ingående studie av de sociala och ekonomiska konsekvenserna av den ekonomiska och finansiella krisen och de anpassningsprogram som genomförts för att avhjälpa krisen i de fyra länderna, för att skapa en tydligare förståelse för hur systemen för sysselsättning och socialt skydd samt EU-lagstiftningen påverkas både på kort och lång sikt, särskilt när det gäller kampen mot fattigdom, upprätthållandet av en god dialog mellan arbetsmarknadsparterna och balansen mellan flexibilitet och trygghet i relationerna på arbetsmarknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att använda sina rådgivande organ när den utformar denna studie, liksom sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd. Parlamentet föreslår att EESK ges i uppdrag att utforma en särskild rapport.

37.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge ILO och Europarådet i uppdrag att utarbeta rapporter om eventuella korrigerande åtgärder och incitament som behövs för att förbättra den sociala situationen i dessa länder, finansiering av dessa samt hållbarheten i de offentliga finanserna, och för att säkra fullständig efterlevnad av den europeiska sociala stadgan och dess tilläggsprotokoll samt av ILO:s huvudkonventioner och dess konvention 94, eftersom de åtaganden som härrör från dessa instrument har påverkats av den ekonomiska och finansiella krisen och de budgetanpassningsåtgärder och strukturreformer som trojkan har krävt.

38.  Europaparlamentet uppmanar EU att, med beaktande av de uppoffringar som dessa länder har gjort, efter utvärderingen och med tillräckliga ekonomiska resurser där så krävs, ge stöd för återupprättande av standarderna för social trygghet, stödja kampen mot fattigdomsminskning, stödja utbildningstjänsterna, särskilt dem som riktar sig till barn med särskilda behov och funktionshindrade personer samt genom en plan för social återuppbyggnad verka för att dialogen mellan arbetsmarknadsparterna återupptas. Parlamentet uppmanar kommissionen, ECB och Eurogruppen att, där så är lämpligt och så snart som möjligt, se över och revidera de exceptionella åtgärder som har vidtagits.

39.  Europaparlamentet framhåller att ovannämnda rättsliga åtaganden, som fastslagits i fördragen och i stadgan om de grundläggande rättigheterna, måste uppfyllas eftersom underlåtenhet att uppfylla dem utgör ett brott mot EU:s primärrätt. Parlamentet uppmanar byrån för grundläggande rättigheter att göra en grundlig bedömning av åtgärdernas följder för de mänskliga rättigheterna och lägga fram rekommendationer i de fall då det har förekommit brott mot stadgan.

40.  Europaparlamentet uppmanar trojkan och de berörda medlemsstaterna att avsluta programmen så snart som möjligt och införa krishanteringsmekanismer som gör det möjligt för alla EU-institutioner, inklusive parlamentet, att uppnå de sociala målen och fullfölja socialpolitiken – även när det gäller de individuella och kollektiva rättigheterna för dem som löper störst risk för social utestängning – i fördragen, i avtal mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna och i andra förpliktelser på internationell nivå (ILO:s konventioner, den europeiska sociala stadgan och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna). Parlamentet uppmanar till förbättrad transparens och politiskt ansvarstagande när det gäller utformandet och genomförandet av anpassningsprogrammen.

41.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att i lika hög grad uppmärksamma sociala obalanser, och hur de kan åtgärdas, som makroekonomiska obalanser, och att se till att justeringsåtgärderna avser att garantera social rättvisa och gör det möjligt att nå en balans mellan ekonomisk tillväxt och sysselsättning, genomförandet av strukturreformer och budgetkonsolidering. Båda institutionerna uppmanas dessutom att prioritera skapande av sysselsättning och stöd till nyföretagande och att därför i lika hög grad beakta rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) och dess prioriteringar som Ecofin och Eurogruppen, och att när så är lämpligt hålla ett möte med ministrarna för sysselsättning och sociala frågor från länderna inom euroområdet före Eurogruppens möten.

42.  Europaparlamentet rekommenderar kommissionen och medlemsstaterna att inte betrakta utgifter för offentlig vård och utbildning som en utgift som måste skäras ned utan som en offentlig investering i landets framtid som bör respekteras och utökas så att den ekonomiska och sociala återhämtningen förbättras.

43.  Europaparlamentet rekommenderar att programländerna, när den värsta delen av finanskrisen är över, tillsammans med EU-institutionerna inför planer för att skapa nya arbetstillfällen för att återställa sina ekonomier tillräckligt för att kunna komma tillbaka till den sociala situation som rådde före programperioden, då detta är nödvändigt om deras makroekonomiska anpassningar ska kunna konsolideras och obalanserna i den offentliga sektorn, t.ex. skulder och underskott, ska kunna balanseras. De planer för att skapa fler arbetstillfällen som måste införas bör ta hänsyn till

44.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en lägesrapport om vilka framsteg som gjorts i förhållande till Europa 2020-målen, och då särskilt uppmärksamma bristen på framgång i programländerna, och att lägga fram förslag på hur dessa länder ska ledas in i en trovärdig utveckling mot alla Europa 2020-målen.

45.  Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaternas arbetsmarknadsreformer tar hänsyn till flexicurity-kriterier för att få fart på företagens konkurrenskraft, i enlighet med Europa 2020-strategin, och även tar hänsyn till andra element såsom energikostnader, illojal konkurrens, social dumpning, ett rättvist och effektivt finanssystem, budgetpolitik som främjar tillväxt och sysselsättning och, rent allmänt, allt som kan hjälpa realekonomin och nyföretagandet att utvecklas. Kommissionen uppmanas att utföra sociala konsekvensbedömningar innan man inför större reformer i programländerna och att beakta de spridningseffekter som orsakas av dessa åtgärder, såsom konsekvenser för fattigdom, social utestängning, brottslighet och främlingsfientlighet.

46.  Europaparlamentet kräver att åtgärder vidtas omedelbart för att förhindra en ökning av hemlösheten i programländerna, och uppmanar kommissionen att stödja detta genom politiska analyser och ett främjande av god praxis.

47.  Europaparlamentet konstaterar att enligt artikel 19 i förordning (EU) nr 472/2013 ska kommissionen lägga fram en rapport inför parlamentet senast den 1 januari 2014 om tillämpningen av denna förordning. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast lägga fram denna rapport och att inkludera denna förordnings inverkan på de pågående programmen för ekonomisk anpassning.

48.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att rådgöra med det civila samhället, patientorganisationer och yrkesorganisationer om framtida åtgärder avseende sjukvård i anpassningsprogrammen och att använda sig av kommittén för socialt skydd för att se till att reformerna ökar systemens och resursernas effektivitet utan att utsätta de mest sårbara grupperna för fara och äventyra det viktigaste sociala skyddet, inklusive införskaffande och användning av mediciner, de mest grundläggande behoven och hänsynen till sjukvårdspersonalen.

o
o   o

49.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) http://www.coe.int/T/DGHL/Monitoring/SocialCharter/NewsCOEPortal/CC76-80Merits_en.asp (2) Antagna texter, P7_TA(2013)0401. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0328. (4) Antagna texter, P7_TA(2013)0246. (5) EUT C 249 E, 30.8.2013, s. 4. (6) Antagna texter, P7_TA(2013)0447. (7) Antagna texter, P7_TA(2013)0515. (8) Antagna texter, P7_TA(2012)0430. (9) EUT C 153 E, 31.5.2013, s. 57. (10) Antagna texter, P7_TA(2012)0419. (11) Antagna texter, P7_TA(2013)0266. (12) Europeiska kommittén för sociala rättigheter, rimlighetsbeslut, 7 december 2012, klagomål nr 78/2012, s. 10.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om allmänna bestämmelser för asyl- och migrationsfonden och om ett instrument för ekonomiskt stöd till polissamarbete, förebyggande och bekämpande av brottslighet samt krishantering (COM(2011)0752 – C7-0444/2011 – 2011/0367(COD))

P7_TA(2014)0241 A7-0021/2014

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2011)0752),

–  med beaktande av artiklarna 78.2, 79.2 och 79.4, 82.1, 84 och 87.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0444/2011),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2012(1),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 18 juli 2012(2),

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 20 december 2013 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från budgetutskottet (A7‑0021/2014).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet tar del av kommissionens uttalanden, som bifogas denna resolution.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr .../2014 om allmänna bestämmelser för asyl-, migrations- och integrationsfonden och om ett instrument för ekonomiskt stöd till polissamarbete, förebyggande och bekämpande av brottslighet samt krishantering

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) nr 514/2014.)

BILAGA TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTIONEN

Kommissionens förklaring om antagandet av nationella program

”Kommissionen kommer att göra sitt bästa för att informera Europaparlamentet i förväg när nationella program antas.”

Kommissionens förklaring om artikel 5.4 andra stycket b i förordning 182/2011

”Kommissionen framhåller att det strider både mot ordalydelsen och andemeningen i förordning nr 182/2011 (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13) att systematiskt åberopa artikel 5.4 andra stycket b. För att denna bestämmelse ska användas måste det finnas ett särskilt behov av att avvika från principen om att kommissionen får anta ett utkast till genomförandeakt om inget yttrande avges. Eftersom detta är ett undantag från den allmänna regel som fastställs i artikel 5.4, kan inte användningen av andra stycket b anses ingå i lagstiftarens ”utrymme för skönsmässig bedömning”, utan användningen måste tolkas restriktivt och därmed också motiveras.”

(1) EUT C 299, 4.10.2012, s. 108. (2) EUT C277, 13.9.2012, s. 23.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd till polissamarbete, förebyggande och bekämpande av brottslighet samt krishantering (COM(2011)0753 – C7-0445/2011 – 2011/0368(COD))

P7_TA(2014)0242 A7-0026/2014

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2011)0753)),

–  med beaktande av artiklarna 294.2, 82.1, 84 och 87.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7-0445/2011),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2012(1),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 18 juli 2012(2),

–  med beaktande av sitt beslut av den 17 januari 2013 om inledande av och mandat för interinstitutionella förhandlingar om förslaget(3),

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 11 december 2013 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och budgetutskottets yttrande (A7-0026/2014).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr .../2014 om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd till polissamarbete, förebyggande och bekämpande av brottslighet samt krishantering och om upphävande av rådets beslut 2007/125/RIF

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) nr 513/2014.)

(1) EUT C 299, 4.10.2012, s. 108. (2) EUT C 277, 13.9.2012, s. 23. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0021.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd till yttre gränser och viseringar (COM(2011)0750 – C7-0441/2011 – 2011/0365(COD))

P7_TA(2014)0243 A7-0025/2014

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2011)0750),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 77.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0441/2011),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2012(1),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 18 juli 2012(2),

–  med beaktande av sitt beslut av den 17 januari 2013 om inledande av och mandat för interinstitutionella förhandlingar om förslaget(3),

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 4 december 2013 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor och budgetutskottet (A7‑0025/2014).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr .../2014 om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd för yttre gränser och visering och om upphävande av beslut nr 574/2007/EG

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) nr 515/2014.)

(1) EUT C 299, 4.10.2012, s. 108. (2) EUT C 277, 13.9.2012, s. 23. (3) Antagna texter från detta sammanträde, P7_TA(2013)0019.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att säkerställa en hög gemensam nivå av nät- och informationssäkerhet i hela unionen (COM(2013)0048 – C7-0035/2013 – 2013/0027(COD))

P7_TA(2014)0244 A7-0103/2014

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2013)0048),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0035/2013),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från Sveriges riksdag som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilka utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 22 maj 2013(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 september 2013 om EU:s strategi för it‑säkerhet: en öppen, säker och trygg cyberrymd(2),

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för utrikesfrågor (A7‑0103/2014).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentet ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/.../EU om åtgärder för att säkerställa en hög gemensam nivå av nät- och informationssäkerhet i hela unionen

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och(4)

av följande skäl:

(1)  Nät och informationssystem och nät- och informationstjänster har en viktig roll i samhället. Deras tillförlitlighet och säkerhet är en förutsättning för EU-medborgarnas frihet och övergripande säkerhet samt för ekonomisk verksamhet och social välfärd och i synnerhet för den inre marknadens funktion. [Ändr. 1]

(2)  Avsiktliga eller oavsiktliga Säkerhetsincidenter blir allt mer omfattande och vanliga och deras inverkan allt kraftigare, vilket utgör ett allvarligt hot mot nätens och informationssystemens funktion. Dessa system kan också bli ett lätt mål för avsiktligt sabotage som går ut på att skada dem eller avbryta driften. Sådana incidenter kan hindra genomförandet av ekonomisk verksamhet, generera omfattande finansiella förluster, undergräva användarnas och investerares förtroende och medföra allvarliga konsekvenser för unionens ekonomi samt i slutändan hota EU-medborgarnas välbefinnande och medlemsstaternas förmåga att skydda sig själva och säkerställa säkerheten för kritiska infrastrukturer. [Ändr. 2]

(3)  Som ett kommunikationsinstrument utan gränser har de digitala informationssystemen, och i synnerhet internet, en viktig funktion för att främja den gränsöverskridande rörligheten för varor, tjänster och personer. Denna transnationella natur innebär att störningar i en medlemsstat även kan påverka andra medlemsstater och EU som helhet. Nätens och informationssystemens motståndskraft och stabilitet är därför avgörande för en smidigt fungerande inre marknad.

(3a)  Eftersom vanliga orsaker till systemfel fortsatt är oavsiktliga, exempelvis naturliga orsaker eller mänskliga misstag, bör infrastrukturen kunna stå emot både avsiktliga och oavsiktliga störningar, och operatörer som driver kritisk infrastruktur bör utforma motståndskraftsbaserade system. [Ändr. 3]

(4)  En samarbetsmekanism bör inrättas på unionsnivå för att möjliggöra informationsutbyte och samordning av förebyggande åtgärder, upptäckt och samordnade svarsåtgärder när det gäller nät- och informationssäkerhet. För att denna mekanism ska vara effektiv och inkluderande är det viktigt att alla medlemsstater har en minimikapacitet och en strategi som säkerställer en hög nivå av nät- och informationssäkerhet på det egna territoriet. Minimikrav avseende säkerhet bör också gälla åtminstone för offentliga förvaltningar och operatörer vissa marknadsoperatörer av kritisk informationsinfrastrukturer, för att främja en riskhanteringskultur och säkerställa att de allvarligaste incidenterna rapporteras. Börsnoterade företag bör uppmuntras att på frivillig basis offentliggöra incidenter i sina redovisningar. Den rättsliga ramen bör baseras på behovet av att skydda medborgarens privatliv och integritet. Nätverket för varningar om hot mot kritisk infrastruktur (Ciwin) bör utvidgas till de marknadsoperatörer som omfattas av detta direktiv. [Ändr. 4]

(4a)  Offentliga förvaltningar bör på grund av sitt allmännyttiga uppdrag förvalta och skydda sina egna nätverk och informationssystem med vederbörlig aktsamhet, medan detta direktiv bör vara inriktat på kritisk infrastruktur som är nödvändig för att upprätthålla viktig ekonomisk och samhällelig verksamhet inom områdena energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastrukturer samt hälso- och sjukvård. Mjukvaruutvecklare och hårdvarutillverkare bör inte omfattas av detta direktiv. [Ändr. 5]

(4b)  Samarbete och samordning mellan de relevanta unionsmyndigheterna, den höga representanten/vice ordföranden för kommissionen – med ansvar för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken – och EU:s samordnare för kampen mot terrorism bör säkerställas i fall där incidenter som har en betydande inverkan förefaller uppträda i form av yttre hot och terroristverksamhet. [Ändr. 6]

(5)  Detta direktiv bör tillämpas på alla nät och informationssystem, så att alla relevanta incidenter och risker täcks. De skyldigheter som införs för offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer bör dock inte tillämpas på företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG(5), som omfattas av de särskilda säkerhets- och integritetskrav som fastställs i artikel 13a i direktivet; direktivet bör inte heller tillämpas på tillhandahållare av betrodda tjänster.

(6)  Den befintliga kapaciteten räcker inte för att säkerställa en hög nivå av nät- och informationssäkerhet i unionen. Medlemsstaterna har väldigt olika nivåer av beredskap, vilket leder till fragmenterade angreppssätt i unionen. Resultatet blir olika grad av skydd för konsumenter och företag, vilket undergräver den allmänna nät- och informationssäkerhetsnivån i unionen. Avsaknaden av gemensamma minimikrav för offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer gör det i sin tur omöjligt att inrätta en övergripande och effektiv mekanism för samarbete på unionsnivå. Universitet och forskningscentrum har en avgörande roll när det gäller att främja forskning, utveckling och innovation på dessa områden, och de bör ges adekvat finansiering. [Ändr. 7]

(7)  Effektiva reaktioner på utmaningarna på nät- och informationssäkerhetsområdet förutsätter därför ett övergripande angreppssätt på unionsnivå, som omfattar en gemensam lägsta nivå för kapacitetsuppbyggnad och planering, utveckling av tillräcklig kompetens inom it-säkerhet, utbyte av information och samordning av åtgärder samt gemensamma minimikrav avseende säkerhet för alla berörda marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar. Gemensamma minimistandarder bör tillämpas i enlighet med relevanta rekommendationer från samordningsgrupper för it-säkerhet (Cyber Security Coordination Groups – CSGC). [Ändr. 8]

(8)  Bestämmelserna i detta direktiv bör inte påverka varje enskild medlemsstats möjligheter att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, för att skydda allmän ordning och säkerhet och för att möjliggöra utredning, upptäckt och åtal av brott. Enligt artikel 346 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska ingen medlemsstat vara skyldig att lämna sådan information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen. Ingen medlemsstat är skyldig att avslöja säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter enligt rådets beslut 2011/292/EU(6), information som omfattas av sekretessavtal eller informella sekretessavtal, t.ex. Traffic Light Protocol. [Ändr. 9]

(9)  För att uppnå och bibehålla en gemensam hög säkerhetsnivå för nät och informationssystem bör alla medlemsstater ha en nationell nät- och informationssäkerhetsstrategi där de fastställer de strategiska mål och konkreta politiska åtgärder som ska genomföras. Man bör på nationell nivå – på grundval av de minimikrav som anges i detta direktiv och med beaktande av vikten av att respektera och skydda privatlivet och personuppgifter – utarbeta planer för samarbete om nät- och informationssäkerhet med vilka uppfyller grundläggande krav för att uppnå en kapacitet för svarsåtgärder som möjliggör ett effektivt och verkningsfullt samarbete på nationell nivå och unionsnivå vid incidenter. Varje medlemsstat bör därför vara skyldig att uppfylla gemensamma standarder för uppgifters format och utbytbarheten av uppgifter som ska utbytas och utvärderas. Medlemsstaterna bör kunna be om stöd från Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) i utvecklingen av sina nationella strategier för nät- och informationssäkerhet, på grundval av en gemensam grundläggande strategisk plan för nät- och informationssäkerhet. [Ändr. 10]

(10)  För att uppnå ett effektivt genomförande av de bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv bör man i varje medlemsstat inrätta eller utse ett organ med ansvar för samordning av nät- och informationssäkerhetsfrågor som kan fungera som sambandspunkt för det gränsöverskridande samarbetet på unionsnivå. Dessa organ bör förses med de tekniska och finansiella resurser och personalresurser som de behöver för att på ett effektivt sätt kunna utföra de uppgifter som de tilldelas och därmed uppnå detta direktivs mål.

(10a)  På grund av skillnaderna i nationella förvaltningsstrukturer och för att skydda befintliga sektorsspecifika arrangemang eller unionens tillsyns- och regleringsmyndigheter och undvika överlappning, bör medlemsstaterna kunna utse mer än en nationell behörig myndighet som ansvarar för att utföra arbetsuppgifter som rör säkerheten i marknadsoperatörernas nät och informationssystem enligt detta direktiv. För att se till att samarbetet och kommunikationen över gränserna fungerar smidigt måste emellertid varje medlemsstat, utan att det påverkar sektorsspecifika regleringsarrangemang, utse endast en nationell gemensam kontaktpunkt som ansvarar för det gränsöverskridande samarbetet på unionsnivå. Om det är nödvändigt på grund av medlemsstatens konstitutionella struktur eller andra bestämmelser bör en medlemsstat kunna utse endast en myndighet som ska utföra den behöriga myndighetens och den gemensamma kontaktpunktens uppgifter. De behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna bör vara civila organ som är föremål för fullständig demokratisk kontroll, och de bör inte utföra uppgifter på underrättelse-, brottsbekämpnings- eller försvarsrelaterade områden eller på något sätt vara organisatoriskt kopplade till organ som är verksamma på de områdena. [Ändr. 11]

(11)  Samtliga medlemsstater och marknadsoperatörer bör ha både den tekniska och organisatoriska kapacitet som krävs för att när som helst förebygga, upptäcka, reagera på och begränsa effekterna av incidenter och risker vad gäller nät och informationssystem. Säkerhetssystem för offentlig förvaltning bör vara säkra och stå under demokratisk kontroll och granskning. Deras gängse nödvändiga utrustning och kapacitet bör följa gemensamt överenskomna tekniska standarder samt operativa standardförfaranden. Välfungerade incidenthanteringsorganisationer (Cert) som uppfyller grundläggande krav bör därför inrättas i alla medlemsstater för att garantera effektiv och kompatibel kapacitet att hantera incidenter och risker och säkerställa ett effektivt samarbete på unionsnivå. Dessa incidenthanteringsorganisationer bör kunna interagera på grundval av gemensamma tekniska standarder och operativa standardförfaranden. Eftersom de befintliga incidenthanteringsorganisationerna har olika karaktär och svarar mot olika behov och aktörer, bör medlemsstaterna garantera att åtminstone en incidenthanteringsorganisation tillhandahåller tjänster till var och en av de sektorer som avses i listan över marknadsoperatörer i detta direktiv. Medlemsstaterna bör säkerställa att incidenthanteringsorganisationerna har tillräckliga medel för att delta i gränsöverskridande samarbete i de befintliga internationella och unionsbaserade samarbetsnätverken. [Ändr. 12]

(12)  På grundval av de betydande framsteg som gjorts inom det europeiska forumet för medlemsstaterna (EFMS) när det gäller att främja diskussioner och utbyten av bästa praxis, inbegripet utarbetandet av principer för ett europeiskt samarbete vid cyberkriser bör medlemsstaterna och kommissionen bilda ett nätverk som för samman dem för kontinuerlig kommunikation och stöder deras samarbete. En sådan säker och effektiv samarbetsmekanism, om lämpligt inklusive marknadsoperatörers deltagande, bör skapa förutsättningar för ett strukturerat och samordnat genomförande av informationsutbyte, upptäckt och svarsåtgärder på unionsnivå. [Ändr. 13]

(13)  Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) bör bistå medlemsstaterna och kommissionen genom att tillhandahålla expertis och rådgivning och främja utbyte av bästa praxis. Vid tillämpningen av detta direktiv bör kommissionen och medlemsstaterna i synnerhet konsultera Enisa. För att medlemsstaterna och kommissionen i rätt tid ska få den information som behövs bör tidiga varningar om incidenter och risker lämnas inom samarbetsnätverket. För att bygga upp kapacitet och kunskap bland medlemsstaterna bör samarbetsnätverket också fungera som ett instrument för utbyte av bästa praxis och bistå sina medlemmar vid kapacitetsuppbyggnad samt leda organiserandet av sakkunnigbedömning och nät- och informationssäkerhetsövningar. [Ändr. 14]

(13a)  Medlemsstaterna bör vid behov kunna använda eller anpassa befintliga organisationsstrukturer eller strategier vid tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv. [Ändr. 15]

(14)  En säker infrastruktur bör upprättas för informationsutbyte så att känslig och konfidentiell information kan utbytas inom samarbetsnätverket. Befintliga strukturer i unionen bör utnyttjas till fullo i detta syfte. Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldighet att anmäla incidenter och risker med en unionsdimension till samarbetsnätverket bör medlemsstater inte få tillgång till konfidentiell information från andra medlemsstater förrän de kan visa att deras tekniska och finansiella resurser, personalresurser och kommunikationsinfrastruktur garanterar att de kan delta i nätverket på ett effektivt, verkningsfullt och säkert sätt, med användning av insynsvänliga metoder. [Ändr. 16]

(15)  Eftersom de flesta nät och informationssystem är i privat drift är det mycket viktigt med samarbete mellan offentlig och privat sektor. Marknadsoperatörer bör uppmuntras att upprätta egna informella samarbetsmekanismer för att garantera nät- och informationssäkerheten. De bör också samarbeta med den offentliga sektorn och sinsemellan utbyta information och bästa praxis i, inklusive ömsesidigt utbyte mot av relevant information, operativt stöd och strategiskt analyserad information vid incidenter. För att effektivt uppmuntra utbyte av information och bästa praxis är det mycket viktigt att se till att marknadsoperatörer som deltar i sådana utbyten inte missgynnas till följd av att de samarbetar. Tillfredsställande skyddsmekanismer behövs för att inte sådant samarbete ska utsätta dessa operatörer för högre efterlevnadsrisk eller nya ansvarsskyldigheter enligt bland annat lagstiftningen om konkurrens, immateriella rättigheter, uppgiftsskydd eller it-brottslighet, och inte heller för ökade operativa risker eller säkerhetsrisker. [Ändr. 17]

(16)  För att säkra öppenhet och insyn och informera EU-medborgare unionsmedborgare och marknadsoperatörer ordentligt bör de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna skapa en gemensam unionsomfattande webbplats för offentliggörande av att offentliggöra sådan information om incidenter och, risker och riskreduceringssätt som inte är konfidentiell och för att vid behov ge råd om lämpliga underhållsåtgärder. Informationen på webbplatsen bör vara tillgänglig oberoende av vilken apparat som används. Offentliggörandet av personuppgifter på denna webbplats bör vara begränsat till vad som är nödvändigt, och uppgifterna bör vara så anonymiserade som möjligt. [Ändr. 18]

(17)  När information anses konfidentiell enligt unionens bestämmelser och nationella bestämmelser om företagshemlighet bör denna konfidentialitet säkerställas vid genomförande av verksamheter och uppfyllande av mål enligt detta direktiv.

(18)  På grundval av i synnerhet de nationella erfarenheterna av krishantering bör kommissionen och medlemsstaterna, i samarbete med Enisa, utarbeta en unionsplan för nät- och informationssäkerhetssamarbete som omfattar samarbetsmekanismer, bästa praxis och operationsmönster för att förebygga, upptäcka, rapportera och bemöta risker och incidenter. Planen bör vederbörligen beaktas när tidiga varningar görs inom samarbetsnätverket. [Ändr. 19]

(19)  Anmälan av en tidig varning inom nätverket bör endast krävas när den berörda incidenten eller risken är av sådan omfattning och så allvarlig att den är eller kan bli så betydande att det är nödvändigt med information eller samordning av svarsåtgärderna på unionsnivå. Tidiga varningar bör därför begränsas till faktiska eller potentiella incidenter eller risker som är av snabbt ökande omfattning, som överstiger den nationella beredskapen eller som påverkar mer än en medlemsstat. För att möjliggöra en riktig utvärdering bör all information av relevans för bedömningen av risken eller incidenten meddelas samarbetsnätverket. [Ändr. 20]

(20)  Vid mottagandet av en tidig varning, och vid sin bedömning av den, bör de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna enas om samordnade svarsåtgärder i enlighet med unionens plan för nät- och informationssäkerhetssamarbete. Behöriga myndigheterDe gemensamma kontaktpunkterna, Enisa och kommissionen bör, liksom kommissionen, informeras om de åtgärder som vidtas på nationell nivå till följd av de samordnade svarsåtgärderna. [Ändr. 21]

(21)  I och med att nät- och informationssäkerhetsproblemen är globala till sin natur behövs ett närmare internationellt samarbete för att förbättra säkerhetsstandarder och informationsutbyten och främja ett gemensamt sätt att hantera nät- och informationssäkerhetsfrågor. Varje ram för detta internationella samarbete bör omfattas av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG(7) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001(8). [Ändr. 22]

(22)  Ansvaret för att garantera nät- och informationssäkerheten vilar i hög grad på offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer marknadsoperatörerna. En kultur av riskhantering, som nära samarbete och förtroende vilken inbegriper riskbedömning och genomförande av säkerhetsåtgärder som är anpassade till riskerna och incidenterna, oavsett om det rör sig om avsiktliga eller oavsiktliga sådana, bör främjas och utvecklas genom ändamålsenliga krav i lagstiftning och frivillig branschpraxis. Lika konkurrensvillkor som gäller för alla på ett tillförlitligt sätt krävs också för ett effektivt fungerande samarbetsnätverk som kan säkerställa ett effektivt samarbete från alla medlemsstater. [Ändr. 23]

(23)  Enligt direktiv 2002/21/EG ska företag som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster vidta lämpliga åtgärder för att skydda deras integritet och säkerhet och införa anmälningskrav avseende säkerhetsöverträdelser och integritetsförlust. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (9) ska leverantören av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa säkerheten i sina tjänster.

(24)  Dessa skyldigheter bör utvidgas bortom sektorn för elektronisk kommunikation till att omfatta operatörer av infrastruktur vilka är starkt beroende av informations- och kommunikationsteknik och vilka behövs för upprätthållandet av centrala ekonomiska eller samhälleliga funktioner som el och gas, transporter, kreditinstitut, finansmarknadsinfrastrukturer och hälso- och sjukvård. Störningar i dessa nät och informationssystem skulle påverka den inre marknaden. Även om skyldigheterna enligt detta direktiv inte bör utvidgas till att omfatta viktiga leverantörer av informationssamhällets tjänster, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG (10), som ligger till grund för informationssamhällets tjänster i senare led eller onlineverksamhet, t.ex. e-handelsplattformar, internetbelningsslussar, sociala nät, sökmotorer, molntjänster i allmänhet och onlineförsäljning av tillämpningar. Störningar i denna typ av informationssamhällestjänster hindrar tillhandahållandet av andra informationssamhällestjänster som är beroende av dem. Programutvecklare och hårdvarutillverkare är inte leverantörer av informationssamhällets tjänster och omfattas därför inte. Dessa skyldigheter bör också utvidgas till att omfatta offentliga förvaltningar och operatörer av kritisk infrastruktur som är starkt beroende av informations- och kommunikationsteknik och som behövs för upprätthållandet av centrala ekonomiska eller samhälleliga funktioner som el och gas, transporter, kreditinstitut, börser och hälso- och sjukvård. Störningar i dessa nät och informationssystem skulle påverka den inre marknaden. , kan dessa leverantörer av informationssamhällets tjänster, på frivillig basis och om lämpligt i det specifika fallet enligt deras bedömning, informera den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten om incidenter i nätverkssäkerheten. Den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten bör, om möjligt, till de marknadsoperatörer som informerat om incidenten lämna strategiskt analyserad information som bidrar till att avhjälpa säkerhetshotet. [Ändr. 24]

(24a)  Även om hårdvaru- och mjukvaruleverantörer inte är marknadsoperatörer på samma sätt som de som omfattas av detta direktiv, främjar deras produkter säkerheten för nät och informationssystem. De spelar därför en viktig roll när det gäller att göra det möjligt för marknadsoperatörer att säkra sina nät och informationsinfrastrukturer. Med tanke på att hårdvaru- och mjukvaruprodukter redan omfattas av befintliga regler om produktansvar bör medlemsstaterna se till att de reglerna tillämpas i vederbörlig ordning. [Ändr. 25]

(25)  Tekniska och organisatoriska åtgärder som införs för offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer bör inte omfatta krav på att en viss kommersiell informations- och kommunikationsteknisk produkt utformas, utvecklas eller tillverkas på ett visst sätt. [Ändr. 26]

(26)  De offentliga förvaltningarna och Marknadsoperatörerna bör garantera säkerheten för de nät och system som står under deras kontroll. Det rör sig framför allt om privata nät och system som antingen förvaltas av deras interna it-personal eller vars säkerhet har lagts ut på entreprenad. Säkerheten och anmälningsskyldigheterna bör gälla för relevanta marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar oavsett om de själva sköter underhållet på sina nät och informationssystem internt eller om de lägger ut uppgifterna på entreprenad. [Ändr. 27]

(27)  För att undvika oproportionerligt stora finansiella och administrativa bördor för små operatörer och användare bör kraven stå i proportion till den risk som det berörda nätet eller informationssystemet utgör, med beaktande av de bästa sådana åtgärderna. Dessa krav bör inte gälla för mikroföretag.

(28)  Behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter bör se till att upprätthålla informella och tillförlitliga kanaler för informationsutbyte mellan marknadsoperatörer och mellan offentlig och privat sektor. Behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter bör informera tillverkare och leverantörer av berörda IKT-produkter och IKT-tjänster om incidenter som har en betydande inverkan och som anmälts till dem. Vid offentliggörande av incidenter som rapporteras till de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna bör allmänhetens intresse av att få information om hot vägas mot eventuella negativ inverkan på ryktet och affärerna för de offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer som rapporterar incidenter. Vid genomförandet av anmälningsskyldigheterna bör behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter särskilt ta hänsyn till behovet av att hålla uppgifter om produkters sårbara aspekter strikt konfidentiella till dess att ändamålsenliga säkerhetslösningar släpps satts i verket. Den allmänna regeln bör vara att gemensamma kontaktpunkter inte bör lämna ut personuppgifter om dem som är inblandade i incidenter. Gemensamma kontaktpunkter bör lämna ut personuppgifter endast om det är nödvändigt och proportionellt för ändamålet. [Ändr. 28]

(29)  Behöriga myndigheter bör ha de medel som de behöver för att kunna fullgöra sina förpliktelser, inbegripet befogenhet att få fram tillräckligt med information från marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar för att bedöma säkerhetsnivån för nät och informationssystem och mäta incidenters antal, storlek och omfattning, liksom tillförlitliga och heltäckande data om faktiska incidenter som har inverkat på nätens och informationssystemens drift. [Ändr. 29]

(30)  I många fall är det kriminell verksamhet som ligger bakom en incident. Incidenternas kriminella art kan misstänkas även om det inte finns några entydiga bevis från början. I sådana fall bör ett lämpligt samarbete mellan behöriga myndigheter, gemensamma kontaktpunkter och brottsbekämpande myndigheter samt samarbete med Europols it-brottscentrum (EC3) och Enisa ingå i effektiva och omfattande svarsåtgärder på hotet från säkerhetsincidenter. För att främja en säker, trygg och mer motståndskraftig miljö krävs i synnerhet en systematisk rapportering av incidenter som misstänks vara av kriminell art till de brottsbekämpande myndigheterna. Incidenters allvarliga kriminella art bör bedömas i ljuset av unionsrätten om it-brott. [Ändr. 30]

(31)  Säkerheten för personuppgifter äventyras ofta till följd av incidenter. Medlemsstater och marknadsoperatörer bör skydda personuppgifter som lagras, behandlas eller överförs mot oavsiktlig eller olaglig förstörelse, oavsiktlig förlust eller ändring, och otillåten eller olaglig lagring, åtkomst, utlämning eller spridning, och säkerställa genomförandet av en säkerhetsstrategi för behandling av personuppgifter. I detta sammanhang bör de behöriga myndigheterna, de gemensamma kontaktpunkterna och dataskyddsmyndigheterna samarbeta och utbyta information om alla relevanta frågor, vid behov även med marknadsoperatörer, för att i enlighet med tillämpliga dataskyddsregler hantera personuppgiftsbrott till följd av incidenter. Medlemsstaterna ska genomföra Skyldigheten att anmäla säkerhetsincidenter bör fullgöras på ett sätt som minimerar den administrativa bördan om säkerhetsincidenten också är ett personuppgiftsbrott i linje med förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(11). Genom samarbete med de behöriga myndigheterna och dataskyddsmyndigheterna skulle som ska anmälas i enlighet med unionens dataskyddslagstiftning. Enisa bör kunna vara till hjälp genom att utveckla mekanismer och modeller för informationsutbyte så att det inte behövs två anmälningsmallar. Denna enda och en gemensam anmälningsmall, vilket skulle underlätta rapporteringen av incidenter som hotar säkerheten för personuppgifter och därigenom lätta den administrativa bördan för företag och offentliga förvaltningar. [Ändr. 31]

(32)  Standardisering av säkerhetskrav är en marknadsdriven process av frivillig karaktär som bör möjliggöra för marknadsoperatörer att använda alternativa metoder för att uppnå åtminstone liknande resultat. För att säkerställa en konvergerad tillämpning av säkerhetsstandarder bör medlemsstaterna främja efterlevnad eller överensstämmelse med specificerade interoperabla standarder för att garantera en hög säkerhetsnivå på unionsnivå. Därför behöver tillämpning av öppna internationella standarder för nät- och informationssäkerhet eller utformning av sådana verktyg övervägas. En annan nödvändig åtgärd kan det vara nödvändigt att utarbeta harmoniserade standarder, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012(12). Särskilt bör Etsi, CEN och Cenelec ges i uppdrag att föreslå effektiva och ändamålsenliga öppna säkerhetsstandarder för unionen, där tekniska preferenser undviks så långt möjligt, och som bör vara lätthanterliga för små och medelstora marknadsoperatörer. Internationella standarder för it-säkerhet bör granskas noggrant för att säkerställa att de inte har komprometterats och att de ger en tillräcklig säkerhetsnivå, och sålunda garanterar att den föreskrivna efterlevnaden av it-säkerhetsstandarder ökar unionens it-säkerhet som helhet och inte minskar den. [Ändr. 32]

(33)  Detta direktiv bör med jämna mellanrum ses över med jämna mellanrum av kommissionen, i samråd med alla berörda aktörer, främst i syfte att avgöra behovet av modifieringar med hänsyn till samhällsutvecklingen, den politiska utvecklingen, den tekniska utvecklingen eller ändrade marknadsvillkor. [Ändr. 33]

(34)  För att se till att samarbetsnätverket fungerar på ett korrekt sätt bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av de kriterier som en medlemsstat ska uppfylla för att ha rätt att delta gemensamma standarder för samtrafik och säkerhet i det den säkra informationsutbytessystemet, informationsutbytesinfrastrukturen och ytterligare specificering av de händelser som utlöser tidig varning och definitionen av de omständigheter då marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar är skyldiga att anmäla incidenter. [Ändr. 34]

(35)  Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. Vid förberedelse och utarbetande av delegerade akter bör kommissionen säkerställa att relevanta dokument samtidigt, utan dröjsmål och på lämpligt sätt lämnas till Europaparlamentet och rådet.

(36)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktivet bör kommissionen ges genomförandebefogenheter när det gäller samarbetet mellan behöriga myndigheter gemensamma kontaktpunkter och kommissionen inom samarbetsnätverket, dock utan att det påverkar befintliga nationella samarbetsmekanismer, tillträdet till den säkra infrastrukturen för informationsutbyte, unionens samarbetsplan för nät- och informationssäkerhet, formaten och förfarandena för att informera allmänheten rapportera om incidenter samt standarderna och/eller de tekniska specifikationerna av betydelse för nät- och informationssäkerhet som har en betydande inverkan. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(13). [Ändr. 35]

(37)  Vid tillämpningen av direktivet bör kommissionen på lämpligt sätt samarbeta med relevanta sektorskommittéer och organ som inrättas på EU-nivå, i synnerhet inom energi-, transport- och på områdena e-förvaltning, energi, transport, hälso- och sjukvårdsområdet sjukvård och försvar. [Ändr. 36]

(38)  Information som den nationella regleringsmyndigheten en behörig myndighet eller en gemensam kontaktpunkt anser vara konfidentiell i enlighet med unionslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter, får endast utbytas med kommissionen och, kommissionens relevanta organ, gemensamma kontaktpunkter och/eller andra behöriga nationella myndigheter endast när sådant utbyte är absolut nödvändigt för att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv. Den information som utbyts bör begränsas till vad som är relevant, nödvändigt och proportionellt för ändamålet med utbytet, och den bör respektera på förhand fastställda kriterier för konfidentialitet och säkerhet – i enlighet med beslut 2011/292/EU –, för information som omfattas av sekretessavtal och för informella sekretessavtal, t.ex. Traffic Light Protocol. [Ändr. 37]

(39)  Utbytet av information om risker och incidenter inom samarbetsnätverket och uppfyllandet av kravet att anmäla incidenter till de behöriga nationella myndigheterna eller gemensamma kontaktpunkterna kan förutsätta behandling av personuppgifter. Sådan behandling av personuppgifter är nödvändig för att tillgodose detta direktivs syfte av allmänintresse och är därmed berättigad enligt artikel 7 i direktiv 95/46/EG. I förhållande till detta legitima syfte utgör den inte ett oproportionerligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i rätten till skydd av personuppgifter som garanteras enligt artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Vid tillämpningen av detta direktiv bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001(14) gälla i tillämpliga fall. När uppgifter behandlas av unionens institutioner och organ bör bearbetning i samband med till genomförandet av detta direktiv ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001. [Ändr. 38]

(40)  Eftersom målet för denna förordning, det vill säga att garantera en hög nivå av nät- och informationssäkerhet i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och eftersom det därför, på grund av åtgärdens verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(41)  Förslaget överensstämmer med de grundläggande rättigheterna och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till skydd för privatliv och kommunikation, skyddet av personuppgifter, näringsfriheten, äganderätten, rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten att höras. Detta direktiv måste tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(41a)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument har medlemsstaterna åtagit sig att i motiverade fall låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. När det gäller detta direktiv anser lagstiftaren det vara motiverat att sådana dokument översänds. [Ändr. 39]

(41b)  Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och avgav ett yttrande den 14 juni 2013(15),

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.  Direktivet omfattar åtgärder som ska säkerställa en hög gemensam nivå av nät- och informationssäkerhet (NIS) inom EU.

2.  Direktivet omfattar därför följande:

(a)  Det fastställer skyldigheter för alla medlemsstater när det gäller förebyggande åtgärder, hantering och svarsåtgärder vid risker och incidenter som påverkar nät och informationssystem.

(b)  Det inrättar en samarbetsmekanism mellan medlemsstaterna som ska säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direktiv inom unionen och, vid behov, en samordnad och effektiv och ändamålsenlig hantering och samordnade och, effektiva och ändamålsenliga svarsåtgärder vid risker och incidenter som påverkar nät och informationssystem, med deltagande av relevanta aktörer. [Ändr. 40]

(c)  Det fastställer säkerhetskrav för marknadsaktörer och offentliga förvaltningar marknadsoperatörer. [Ändr. 41]

3.  Säkerhetskraven enligt artikel 14 i detta direktiv ska inte tillämpas på företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster enligt direktiv 2002/21/EG, då dessa ska uppfylla de säkerhets- och integritetskrav som fastställs i artiklarna 13a och 13b i det direktivet, eller på leverantörer av betrodda tjänster.

4.  Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av unionslagstiftning om it-brottslighet och rådets direktiv 2008/114/EG(16)

5.  Detta direktiv påverkar inte heller tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG och direktiv 2002/58/EGoch förordning (EG) nr 45/2001 . Användningen av personuppgifter ska begränsas till vad som är absolut nödvändigt för syftena med detta direktiv, och uppgifterna ska vara så anonyma som möjligt, om inte fullständigt anonyma. [Ändr. 42]

6.  Informationsutbytet inom samarbetsnätverket enligt kapitel III och anmälan av nät- och informationssäkerhetsincidenter enligt artikel 14 kan förutsätta behandling av personuppgifter. Sådan behandling, som är nödvändig för att tillgodose detta direktivs syfte av allmänintresse ska godkännas av medlemsstaten i enlighet med artikel 7 i direktiv 95/46/EG och direktiv 2002/58/EG, såsom dessa har genomförts i nationell lagstiftning.

Artikel 1a

Skydd och behandling av personuppgifter

1.  All behandling av personuppgifter i medlemsstaterna med tillämpning av detta direktiv ska ske i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.

2.  All behandling av personuppgifter som utförs av kommissionen och Enisa med tillämpning av detta direktiv ska ske i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.

3.  All behandling av personuppgifter som utförs av Europeiska it-brottscentrumet inom Europol med tillämpning av detta direktiv ska ske i enlighet med rådets beslut 2009/371/RIF(17).

4.  Behandlingen av personuppgifter ska vara rättvis och laglig och ska strikt begränsas till de minimiuppgifter som krävs för det syfte för vilket de behandlas. Personuppgifterna ska lagras på ett sätt som förhindrar identifiering av de registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för det ändamål för vilket personuppgifterna behandlas.

5.  De anmälningar av incidenter som avses i artikel 14 i detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av de bestämmelser och skyldigheter i fråga om att anmäla personuppgiftsbrott som fastställs i artikel 4 i direktiv 2002/58/EG och i kommissionens förordning (EU) nr 611/2013(18). [Ändr. 43]

Artikel 2

Minimiharmonisering

Medlemsstaterna ska inte vara förhindrade att anta eller behålla bestämmelser som garanterar en högre säkerhetsnivå, utan att det påverkar deras skyldigheter enligt unionslagstiftningen.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

(1)  nät och informationssystem:

(a)  elektroniskt kommunikationsnät enligt direktiv 2002/21/EG, och

(b)  apparat eller en grupp av sammankopplade apparater eller apparater som hör samman med varandra, av vilka en eller flera genom ett program utför automatisk behandling av datorbehandlade digitala uppgifter, samt [Ändr. 44]

(c)  datorbehandlade digitala uppgifter som lagras, behandlas, hämtas eller överförs med hjälp av element som omfattas av led a och b för att de skall kunna drivas, användas, skyddas och underhållas. [Ändr. 45]

(2)  säkerhet: förmågan hos ett nät eller ett informationssystem att, vid en viss tillförlitlighetsnivå, tåla olyckshändelser, olagliga handlingar eller illvilligt uppträdande som äventyrar tillgängligheten, autenticiteten, integriteten och konfidentialiteten hos lagrade eller överförda data eller hos besläktade tjänster som tillhandahålls av eller är tillgängliga via dessa nät och informationssystem; ”säkerhet” inkluderar lämplig teknisk apparatur samt lämpliga lösningar och driftsförfaranden som säkerställer att de säkerhetskrav som anges i detta direktiv är uppfyllda. [Ändr. 46]

(3)  risk: en rimligen identifierbar omständighet eller händelse som har en potentiell negativ inverkan på säkerheten. [Ändr. 47]

(4)  incident: en omständighet eller händelse som har en faktisk negativ inverkan på säkerheten. [Ändr. 48]

(5)  informationssamhällestjänst: tjänst enligt artikel 1.2 i direktiv 98/34/EG. [Ändr. 49]

(6)  NIS-samarbetsplan: en plan som fastställer en ram för organisatoriska roller, ansvarsområden och förfaranden för att bibehålla eller återställa driften av nät och informationssystem som påverkas av en risk eller incident.

(7)  incidenthantering: alla förfaranden som stöder upptäckt, förebyggande, analys och begränsning av effekterna av en incident samt svarsåtgärder. [Ändr. 50]

(8)  marknadsoperatör:

(a)  Leverantör av informationssamhällestjänster som möjliggör tillhandahållandet av andra informationssamhällestjänster; en ej uttömmande förteckning över sådana tjänster finns i bilaga II. [Ändr. 51]

(b)  Operatör av kritisk infrastruktur som är nödvändig för upprätthållandet av viktig ekonomisk och samhällelig verksamhet inom områdena energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastrukturer, internetknutpunkter, försörjningskedjan för livsmedel samt hälso- och sjukvårdsverksamhet sjukvård, och då störningar eller förstörelse som gör att dessa funktioner inte kan upprätthållas skulle ha en betydande inverkan i en medlemsstat; en ej uttömmande förteckning över sådana verksamheter finns i bilaga II, i den mån det berörda nätet och de berörda informationssystemen har en anknytning till verksamheternas kärntjänster. [Ändr. 52]

(8a)  incident som har en betydande inverkan: en incident som påverkar säkerheten och kontinuiteten för ett informationsnät eller informationssystem och som leder till betydande störning av centrala ekonomiska eller samhälleliga funktioner. [Ändr. 53]

(9)  standard: standard som avses i förordning (EU) nr 1025/2012.

(10)  specifikation: specifikation som avses i förordning (EU) nr 1025/2012.

(11)  leverantör av betrodd tjänst: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en elektronisk tjänst som består av skapande, kontroll, validering, hantering och bevarande av elektroniska signaturer, elektroniska sigill, elektroniska tidsmärkningar, elektroniska dokument, elektroniska leveranstjänster, autentisering av webbplatser och elektroniska certifikat, inklusive certifikat för elektroniska signaturer och för elektroniska sigill.

(11a)  reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG(19). [Ändr. 54]

(11b)  multilateral handelsplattform (MTF-plattform): multilateral handelsplattform enligt definitionen i artikel 4.15 i direktiv 2004/39/EG. [Ändr. 55]

(11c)  organiserad handelsplattform: ett multilateralt system eller en multilateral facilitet – dock inte en reglerad marknad, en multilateral handelsplattform eller en central motpart – som drivs av ett värdepappersföretag eller en marknadsoperatör och där flera tredje parters köp- och säljintressen i obligationer, strukturerade finansiella produkter, utsläppsrätter eller derivat kan interagera inom systemet så att detta leder till ett avtal i enlighet med avdelning II i direktiv 2004/39/EG. [Ändr. 56]

KAPITEL II

NATIONELLA RAMVERK FÖR NÄT- OCH INFORMATIONSSÄKERHET

Artikel 4

Princip

Medlemsstaterna ska säkerställa en hög säkerhetsnivå för nät och informationssystem på deras territorium i enlighet med detta direktiv.

Artikel 5

Nationell NIS-strategi och nationell NIS-samarbetsplan

1.  Varje medlemsstat ska anta en nationell NIS-strategi som fastställer de strategiska målen och de konkreta politiska åtgärderna och lagstiftningsåtgärderna för att uppnå och upprätthålla en hög nivå av nät- och informationssäkerhet. Den nationella NIS-strategin ska i synnerhet omfatta följande:

(a)  Definitionen av mål och prioriteringar för strategin baserat på en aktuell risk- och incidentanalys.

(b)  En styrelseram för att uppnå de strategiska målen och prioriteringarna, inklusive en tydlig definition av roller och ansvarsområden för offentliga organ och andra berörda aktörer.

(c)  Identifiering av allmänna beredskaps-, svars- och återhämtningsåtgärder, inklusive mekanismer för samarbete mellan offentlig och privat sektor.

(d)  Angivelse av utbildnings- och informationsprogram.

(e)  Forsknings- och utvecklingsplaner och en beskrivning av hur dessa planer speglar de angivna prioriteringarna.

(ea)  Medlemsstaterna kan begära hjälp av Enisa när det gäller att utveckla de nationella strategierna och nationella samarbetsplanerna för nät- och informationssäkerhet, på grundval av en gemensam grundläggande strategi i fråga om nät- och informationssäkerhet. [Ändr. 57]

2.  Den nationella NIS-strategin ska innehålla en nationell NIS-samarbetsplan som minst uppfyller följande krav:

(a)  En riskbedömningsplan riskhanteringsram för att utveckla en metod för kartläggning, rangordning, utvärdering och åtgärdande av risker och, bedömning av verkningarna av potentiella incidenter, handlingsalternativ för förebyggande och kontroll samt för att fastställa kriterier för valet av möjliga motåtgärder. [Ändr. 58]

(b)  Definition av roller och ansvarsområden för olika myndigheter och övriga aktörer som deltar i genomförandet av planen ramen. [Ändr. 59]

(c)  Definition av samarbets- och kommunikationsprocesser som säkerställer förebyggande, upptäckt, svarsåtgärder, reparation och återhämtning och som anpassas till larmnivån.

(d)  En plan för nät- och informationssäkerhetsövningar och -utbildning för att stärka, validera och testa planen. Lärdomar ska dokumenteras och föras in när planen uppdateras.

3.  Den nationella NIS-strategin och den nationella NIS-samarbetsplanen ska meddelas kommissionen inom en månad tre månader från antagandet. [Ändr. 60]

Artikel 6

Nationell behörig myndighet Nationella behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter för säkerheten i nät och informationssystem [Ändr. 61]

1.  Varje medlemsstat ska utse en behörig nationell myndighet eller flera civila behöriga nationella myndigheter för säkerheten i nät och informationssystem (den eller de behöriga myndigheten myndigheterna). [Ändr. 62]

2.  De behöriga myndigheterna ska övervaka tillämpningen av detta direktiv på nationell nivå och bidra till en konsekvent tillämpning i hela unionen.

2a.  Om en medlemsstat utser mer än en behörig myndighet ska den utse en civil nationell myndighet, t.ex. en behörig myndighet, som nationell gemensam kontaktpunkt för säkerheten i nät och informationssystem (nedan kallad gemensam kontaktpunkt). Om en medlemsstat utser endast en behörig myndighet ska denna behöriga myndighet också vara den gemensamma kontaktpunkten. [Ändr. 63]

2b.  De behöriga myndigheterna och den gemensamma kontaktpunkten i en medlemsstat ska ha ett nära samarbete när det gäller skyldigheterna enligt detta direktiv. [Ändr. 64]

2c.  Den gemensamma kontaktpunkten ska se till att det finns ett gränsöverskridande samarbete med andra gemensamma kontaktpunkter. [Ändr. 65]

3.  Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna har tillräckliga tekniska och finansiella resurser samt personalresurser för att på ett effektivt sätt kunna utföra de uppgifter de tilldelas och därigenom uppnå detta direktivs syften. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna samarbetar på ett ändamålsenligt, effektivt och säkert sätt via det nätverk som avses i artikel 8. [Ändr. 66]

4.  Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna, i tillämpliga fall i enlighet med punkt 2a i denna artikel, får de anmälningar av incidenter som görs av offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer såsom anges i artikel 14.2 och att de tilldelas de genomförande- och verkställighetsbefogenheter som avses i artikel 15. [Ändr. 67]

4a.  Om det i unionsrätten föreskrivs ett sektorsspecifikt tillsyns- eller regleringsorgan på unionsnivå, bland annat för säkerheten i nät och informationssystem, ska detta organ ta emot anmälningarna av incidenter i enlighet med artikel 14.2 från berörda marknadsoperatörer i sektorn och tilldelas de befogenheter för genomförande och efterlevnad som avses i artikel 15. Unionsorganet ska ha ett nära samarbete med de behöriga myndigheterna och den gemensamma kontaktpunkten i värdmedlemsstaten när det gäller dessa skyldigheter. Den gemensamma kontaktpunkten i värdmedlemsstaten ska företräda unionsorganet när det gäller de skyldigheter som fastställs i kapitel III. [Ändr. 68]

5.  De behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna ska när så är lämpligt samråda och samarbeta med de relevanta nationella rättsvårdande myndigheterna och dataskyddsmyndigheterna. [Ändr. 69]

6.  Varje medlemsstat ska utan dröjsmål meddela kommissionen de behöriga myndigheter och den behöriga myndighet gemensamma kontaktpunkt som utses, denna myndighets uppgifter och alla senare ändringar av detta. Varje medlemsstat ska offentliggöra utnämningen av den de behöriga myndigheten myndigheterna. [Ändr. 70]

Artikel 7

Incidenthanteringsorganisation

1.  Varje medlemsstat ska inrätta åtminstone en incidenthanteringsorganisation (Computer Emergency Response Team, Cert) för var och en av de sektorer som ansvarar anges i bilaga II, med ansvar för hanteringen av incidenter och risker i enlighet med ett tydligt fastställt förfarande som ska uppfylla kraven i bilaga I punkt 1. En incidenthanteringsorganisation får inrättas inom den behöriga myndigheten. [Ändr. 71]

2.  Medlemsstaterna ska se till att incidenthanteringsorganisationerna har de tekniska och finansiella resurser och personalresurser som behöver för att effektivt utföra sina uppgifter som anges i bilaga I punkt 2.

3.  Medlemsstaterna ska se till att incidenthanteringsorgansationer förlitar sig på en säker och motståndskraftig kommunikations- och informationsinfrastruktur på nationell nivå, och den ska vara förenlig och interoperabel med det säkra system för informationsutbyte som avses i artikel 9.

4.  Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om incidenthanteringsorganisationernas resurser och mandat samt om deras förfarande för incidenthantering.

5.  Incidenthanteringsorganisationen Incidenthanteringsorganisationerna ska bedriva sin verksamhet under tillsyn av den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten, som regelbundet ska bedöma om resurserna är tillräckliga, om mandatet är ändamålsenligt mandaten är ändamålsenliga och om incidenthanteringsförfarandet är effektivt. [Ändr. 72]

5a.  Medlemsstaterna ska se till att incidenthanteringsorganisationerna har tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser för att aktivt delta i internationella samarbetsnätverk, särskilt sådana nätverk på unionsnivå. [Ändr. 73]

5b.  Incidenthanteringsorganisationerna ska ges möjlighet och uppmuntras att inleda och delta i gemensamma övningar med andra incidenthanteringsorganisationer, med alla incidenthanteringsorganisationer i medlemsstaterna och med lämpliga institutioner i icke-medlemsstater samt med incidenthanteringsorganisationer inom multinationella och internationella institutioner såsom Nato och FN. [Ändr. 74]

5c.  Medlemsstaterna får be om stöd från Enisa eller från andra medlemsstater i utvecklingen av sina nationella incidenthanteringsorganisationer. [Ändr. 75]

KAPITEL III

SAMARBETE MELLAN BEHÖRIGA MYNDIGHETER

Artikel 8

Samarbetsnätverk

1.  De behöriga myndigheterna och gemensamma kontaktpunkterna, kommissionen och Enisa ska bilda ett nätverk (nedan kallat samarbetsnätverk) för att samarbeta om risker och incidenter som påverkar nät och informationssystem. [Ändr. 76]

2.  Samarbetsnätverket ska föra samman kommissionen och de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna i kontinuerlig kommunikation. På begäran ska Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) bistå samarbetsnätverket med expertis och råd. Vid behov får även marknadsoperatörer och leverantörer av it-säkerhetslösningar inbjudas att delta i verksamheten i det samarbetsnätverk som avses i punkt 3 g och i.

Samarbetsnätverket ska, när så är lämpligt, samarbeta med dataskyddsmyndigheterna.

Kommissionen ska regelbundet informera samarbetsnätverket om säkerhetsforskning och andra relevanta program inom Horisont 2020. [Ändr. 77]

3.  Inom samarbetsnätverket ska de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna göra följande:

(a)  Sprida tidiga varningar om risker och incidenter i enlighet med artikel 10.

(b)  Säkerställa samordnade svarsåtgärder i enlighet med artikel 11.

(c)  Regelbundet offentliggöra ej konfidentiell information om pågående tidiga varningar och samordnade svarsåtgärder på en gemensam webbplats.

(d)  På en begäran av en medlemsstat eller kommissionen gemensamt diskutera och bedöma en eller leda nationella NIS-strategier och nationella NIS-samarbetsplaner enligt artikel 5, inom detta direktivs räckvidd.

(e)  På begäran av en medlemsstat eller kommissionen gemensamt diskutera och bedöma incidenthanteringsorganisationernas effektivitet, i synnerhet när NIS-övningar genomförs på unionsnivå.

(f)  Samarbeta och utbyta information sakkunskap om alla relevanta frågor med Europeiska it-brottscentrumet inom Europol och med andra relevanta europeiska organ rörande nät- och informationssäkerhet, i synnerhet inom områdena dataskydd, energi, transport, bankverksamhet, finansmarknader börs och hälso- och sjukvård, med Europeiska it-brottscentrumet inom Europol och med andra relevanta europeiska organ.

(fa)  Vid behov informera EU:s samordnare för kampen mot terrorism, genom en rapport, och eventuellt be denne om stöd i samband med samarbetsnätverkets analyser, förberedande arbeten och åtgärder.

(g)  Utbyta information och bästa praxis med varandra och med kommissionen och bistå varandra i uppbyggnaden av NIS-kapacitet.

(h)  Anordna regelbundna kollegiala granskningar av kapacitet och beredskap.

(i)  Anordna NIS-övningar på unionsnivå och delta, såsom lämpligt, i internationella NIS-övningar.

(ia)  Involvera, samråda med och vid behov utbyta information med marknadsoperatörer med avseende på risker och incidenter som påverkar deras nät och informationssystem.

(ib)  I samarbete med Enisa utarbeta riktlinjer för sektorsspecifika kriterier för anmälan av betydande incidenter, utöver de faktorer som anges i artikel 14.2, i syfte att uppnå en gemensam tolkning, en enhetlig tillämpning och ett enhetligt genomförande inom unionen. [Ändr. 78]

3a.  Samarbetsnätverket ska offentliggöra en årlig rapport som grundar sig på nätverkets verksamhet under de senaste tolv månaderna och på den sammanfattande rapport som ska lämnas in i enlighet med artikel 14.4 i detta direktiv. [Ändr. 79]

4.  Kommissionen ska genom genomförandeakter anta de bestämmelser som är nödvändiga för att underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter, kommissionen och Enisa enligt punkterna 2 och 3. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det samrådsförfarande granskningsförfarande som avses i artikel 19.2 19.3. [Ändr. 80]

Artikel 9

Säkert system för informationsutbyte

1.  Känslig och konfidentiell information inom samarbetsnätverket ska utbytas via en säker infrastruktur.

1a.  Deltagare i den säkra infrastrukturen ska agera i överensstämmelse med bland annat lämpliga åtgärder för sekretess och säkerhet i enlighet med direktiv 95/46/EG och förordning (EG) nr 45/2001 under alla steg av behandlingen. [Ändr. 81]

2.  Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 18 när det gäller definitionen av de kriterier som en medlemsstat ska uppfylla för att godkännas för deltagande i det säkra systemet för informationsutbyte, vad gäller följande:

(a)  Medlemsstaten ska ha tillgång till en säker och motståndskraftig kommunikations- och informationsinfrastruktur på nationell nivå, som ska vara förenlig och interoperabel med samarbetsnätverkets säkra infrastruktur i enlighet med artikel 7.3.

(b)  Den behöriga myndigheten och incidenthanteringsorganisationen ska ha tillräckliga tekniska och finansiella resurser samt personalresurser för att på ett effektivt och säkert sätt kunna delta i det säkra systemet för informationsutbyte i enlighet med artiklarna 6.3, 7.2 och 7.3. [Ändr. 82]

3.  Kommissionen ska genom genomförandeakter besluta om medlemsstaternas tillträde till denna säkra infrastruktur, i enlighet med de kriterier som avses i punkterna 2 och 3. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 19 delegerade akter i enlighet med artikel 18 anta gemensamma standarder för samtrafik och säkerhet som de gemensamma kontaktpunkterna ska uppfylla innan de utbyter känslig och konfidentiell information inom samarbetsnätverket. [Ändr. 83]

Artikel 10

Tidig varning

1.  De behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna eller kommissionen ska lämna tidiga varningar inom samarbetsnätverket om de risker eller incidenter som uppfyller minst ett av följande villkor:

(a)  De ökar snabbt i omfattning eller kan öka snabbt i omfattning.

(b)  De överstiger Den gemensamma kontaktpunkten bedömer att risken eller kan incidenten skulle kunna överstiga den nationella kapaciteten för svarsåtgärder.

(c)  De gemensamma kontaktpunkterna eller kommissionen bedömer att risken eller incidenten påverkar eller kan påverka mer än en medlemsstat. [Ändr. 84]

2.  I de tidiga varningarna ska de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna eller kommissionen utan onödigt dröjsmål meddela all relevant information som de förfogar över och som kan vara till nytta för att bedöma risken eller incidenten. [Ändr. 85]

3.  På begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ kan kommissionen begära att en medlemsstat inkommer med relevant information om en specifik risk eller incident. [Ändr. 86]

4.  Om den risk eller incident som är föremål för en tidig varning misstänks vara av brottslig art och om den berörda marknadsoperatören har rapporterat incidenter som misstänks vara av allvarlig brottslig art enligt artikel 15.4 ska de behöriga myndigheterna eller kommissionen underrätta medlemsstaterna i tillämpliga fall se till att Europeiska it-brottscentrumet inom Europol underrättas. [Ändr. 87]

4a.  Medlemmarna i samarbetsnätverket får inte offentliggöra den mottagna informationen om risker och incidenter enligt punkt 1 utan att först ha erhållit godkännande från den anmälande gemensamma kontaktpunkten.

Innan informationen utbyts inom samarbetsnätverket ska den anmälande gemensamma kontaktpunkten dessutom informera den marknadsoperatör som informationen avser om sin avsikt, och, i den mån den anser att det är lämpligt, anonymisera informationen. [Ändr. 88]

4b.  Om den risk eller incident som är föremål för en tidig varning misstänks vara av allvarlig gränsöverskridande teknisk art ska de gemensamma kontaktpunkterna eller kommissionen underrätta Enisa. [Ändr. 89]

5.  Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 18 när det gäller ytterligare specificering av risker och incidenter som utlöser en tidig varning enligt punkt 1 i den här artikeln.

Artikel 11

Samordnade svarsåtgärder

1.  Efter en tidig varning enligt artikel 10 ska de behöriga myndigheterna gemensamma kontaktpunkterna, efter att gjort en bedömning av den relevanta informationen och utan onödigt dröjsmål, enas om samordnade svarsåtgärder i enlighet med unionens NIS-samarbetsplan enligt artikel 12. [Ändr. 90]

2.  De olika åtgärder som antas på nationell nivå till följd av de samordnade svarsåtgärderna ska meddelas samarbetsnätverket.

Artikel 12

Unionens NIS-samarbetsplan

1.  Kommissionen ska ha befogenhet att genom genomförandeakter anta unionens NIS-samarbetsplan. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 19.3.

2.  Unionens NIS-samarbetsplan ska omfatta följande:

(a)  För de syften som avses i artikel 10:

–  En definition av format och förfaranden för de behöriga myndigheternas gemensamma kontaktpunkternas insamling och utbyte av kompatibla och jämförbara uppgifter om risker och incidenter. [Ändr. 91]

–  En definition av förfarandena och kriterierna för samarbetsnätverkets bedömning av risker och incidenter.

(b)  Förfarandena för samordnade svarsåtgärder enligt artikel 11, inklusive definition av roller, ansvarsområden och samarbetsförfaranden.

(c)  En plan för NIS-övningar och NIS-utbildning för att stärka, validera och testa planen.

(d)  Ett program för överföring av kunskap mellan medlemsstater när det gäller kapacitetsuppbyggnad och ömsesidigt lärande.

(e)  Ett program för medvetandehöjande och utbildning mellan medlemsstaterna.

3.  Unionens NIS-samarbetsplan ska antas senast ett år efter detta direktivs ikraftträdande och regelbundet revideras. Resultaten av varje revidering ska rapporteras till Europaparlamentet. [Ändr. 92]

3a.  Det ska säkerställas att det råder samstämdhet mellan unionens NIS-samarbetsplan och de nationella NIS-strategier och NIS-samarbetsplaner som föreskrivs i artikel 5. [Ändr. 93]

Artikel 13

Internationellt samarbete

Utan att det påverkar samarbetsnätverkets möjlighet att ha informella internationella samarbeten får unionen ingå internationella avtal med tredjeländer eller internationella organisationer som tillåter och organiserar deras deltagande i vissa av samarbetsnätverkets verksamheter. Sådana avtal ska beakta behovet av ändamålsenligt skydd för personuppgifter som förmedlas via samarbetsnätverket samt ange det kontrollförfarande som ska tillämpas för att garantera skyddet av sådana personuppgifter. Europaparlamentet ska informeras om avtalsförhandlingarna. Om personuppgifter överförs till mottagare i länder utanför unionen ska det ske i enlighet med artiklarna 25 och 26 i direktiv 95/46/EG och artikel 9 i förordning (EG) nr 45/2001. [Ändr. 94]

Artikel 13a

Marknadsoperatörernas kritikalitet

Medlemsstaterna får fastställa marknadsoperatörernas kritikalitet, med hänsyn till de särskilda förhållandena i sektorn, faktorer såsom den berörda marknadsoperatörens betydelse för att upprätthålla en tillräcklig service i sektorn, antalet parter som marknadsoperatören levererar tjänster till och den tid det tar innan avbrottet i marknadsoperatörens kärntjänster får en negativ inverkan på upprätthållandet av viktig ekonomisk och samhällelig verksamhet. [Ändr. 95]

KAPITEL IV

SÄKERHET FÖR OFFENTLIGA FÖRVALTNINGARS OCH MARKNADSOPERATÖRERS NÄT OCH INFORMATIONSSYSTEM

Artikel 14

Säkerhetskrav och anmälan av incidenter

1.  Medlemsstaterna ska se till att offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer vidtar ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att upptäcka och effektivt hantera risker som hotar säkerheten för de nät och informationssystem som de kontroller och använder i sin verksamhet. Med beaktande av den senaste tekniken ska dessa åtgärder garanterasäkerställa en säkerhetsnivå som är anpassad till den aktuella risken. I synnerhet ska åtgärder vidtas för att förebygga och minimera de effekter som incidenter som påverkar säkerheten för deras nät och informationssystem har på de kärntjänster som de tillhandahåller och därmed säkerställa kontinuiteten för de tjänster som använder dessa nät och informationssystem. [Ändr. 96]

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer utan onödigt dröjsmål underrättar den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten om incidenter som har en betydande inverkan på säkerheten kontinuiteten för de kärntjänster som de tillhandahåller. Anmälan ska inte medföra ökad ansvarsskyldighet för den anmälande parten.

För att avgöra om en incident har en betydande inverkan ska man ta hänsyn till bl.a. följande faktorer: [Ändr. 97]

(a)  Hur många användares kärntjänster som påverkas. [Ändr. 98]

(b)  Hur länge incidenten varar. [Ändr. 99]

(c)  Hur stort geografiskt område som påverkas av incidenten. [Ändr. 100]

Dessa faktorer ska anges närmare enligt artikel 8.3 ib. [Ändr. 101]

2a.  Marknadsoperatörerna ska anmäla de incidenter som avses i punkterna 1 och 2 till den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten i den medlemsstat där kärntjänsten påverkas. Om kärntjänster påverkas i mer än en medlemsstat, ska den gemensamma kontaktpunkt som har mottagit anmälan meddela övriga berörda gemensamma kontaktpunkter med utgångspunkt i informationen från marknadsoperatören. Marknadsoperatörer ska så snart som möjligt få veta vilka andra gemensamma kontaktpunkter som underrättats om incidenten, samt om eventuella vidtagna åtgärder, resultat och all annan information av relevans för incidenten. [Ändr. 102]

2b.  Om anmälan innehåller personuppgifter ska den lämnas ut enbart till mottagare inom den underrättade behöriga myndigheten eller gemensamma kontaktpunkten vilka behöver behandla uppgifterna i fråga för att kunna utföra sina uppdrag i enlighet med dataskyddsbestämmelserna. De uppgifter som lämnas ut ska begränsas till vad som är nödvändigt för att dessa personer ska kunna utföra sina uppdrag. [Ändr. 103]

2c.  Marknadsoperatörer som inte omfattas av bilaga II får på frivillig basis rapportera incidenter av det slag som anges i artikel 14.2. [Ändr. 104]

3.  Punkterna 1 och 2 gäller för alla marknadsoperatörer som tillhandahåller tjänster inom Europeiska unionen.

4.  Efter samråd med den underrättade behöriga myndigheten och den berörda marknadsoperatören får den gemensamma kontaktpunkten informera allmänheten eller kräva att de offentliga myndigheterna och marknadsoperatörerna informerar allmänheten, om enskilda incidenter om den fastställer bedömer att det ligger i allmänhetens intresse allmänheten behöver känna till dessa för att man ska kunna förhindra en incident eller åtgärda en pågående incident, eller om den marknadsoperatör som drabbats av en incident har avböjt att utan onödigt dröjsmål åtgärda en allvarlig strukturell sårbarhet i samband med den incidenten röjs.

Innan information lämnas ut till allmänheten ska den underrättade behöriga myndigheten se till att den berörda marknadsoperatören ges tillfälle att höras och att beslutet om att lämna ut information till allmänheten är välavvägt i förhållande till allmänhetens intresse.

Om information om enskilda incidenter offentliggörs ska den underrättade behöriga myndigheten eller gemensamma kontaktpunkten se till att informationen är så anonymiserad som möjligt.

Den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten ska, om det rimligen är möjligt, ge den berörda marknadsoperatören information som möjliggör en effektiv hantering av den anmälda incidenten.

En gång om året ska den behöriga myndigheten gemensamma kontaktpunkten lämna in en sammanfattande rapport till samarbetsnätverket om de anmälningar som kommit in – inklusive antalet anmälningar och med avseende på de incidentfaktorer som anges i punkt 2 i denna artikel – och de åtgärder som vidtagits i enlighet med denna punkt. [Ändr. 105]

4a.  Medlemsstaterna ska uppmuntra marknadsoperatörer att på frivillig basis offentliggöra incidenter som involverar deras företag i sina redovisningar. [Ändr. 106]

5.  Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet artikel 18 när det gäller definition av de omständigheter då offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer är skyldiga att anmäla incidenter. [Ändr. 107]

6.  Utan att det påverkar tillämpningen av delegerade akter som antas enligt punkt 5 fårDe behöriga myndigheterna eller den gemensamma kontaktpunkten får anta riktlinjer och, om nödvändigt, utfärda anvisningar avseende de omständigheter då offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer är skyldiga att anmäla incidenter. [Ändr. 108]

7.  Kommissionen ska ha befogenhet att genom genomförandeakter definiera format och förfaranden för tillämpningen av punkt 2. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 19.

8.  Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på mikroföretag enligt definitionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG(20), såvida inte mikroföretaget är ett dotterföretag till en marknadsoperatör enligt definitionen i artikel 3.8 b. [Ändr. 109]

8a.  Medlemsstaterna får besluta att tillämpa denna artikel och artikel 15 på offentliga förvaltningar i tillämpliga delar. [Ändr. 110]

Artikel 15

Genomförande och efterlevnad

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna har de befogenheter de behöver för att utreda fall då offentliga förvaltningar eller säkerställa att marknadsoperatörer inte uppfyllt uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 14 och, med de effekter som detta har på nätens och informationssystemens säkerhet. [Ändr. 111]

2.  Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna har befogenhet att ålägga att marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar [Ändr. 112]

(a)  tillhandahåller den information som behövs för en bedömning av säkerheten i deras nät och informationssystem, inbegripet dokumenterade säkerhetsprinciper, och

(b)  genomgår tillhandahåller dokumentation som visar att säkerhetsåtgärderna genomförts effektivt, t.ex. resultaten av en säkerhetsrevision som utförs av ett kvalificerat oberoende organ eller av en nationell myndighet och ge ger den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten tillgång till resultaten dokumentationen. [Ändr. 113]

I en sådan begäran ska de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna uppge syftet med begäran och ange tillräckligt tydligt vilken information som begärs. [Ändr. 114]

3.  Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna har befogenhet att utfärda bindande anvisningar för marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar. [Ändr. 115]

3a.  Genom undantag från punkt 2 b i denna artikel får medlemsstaterna besluta att de behöriga myndigheterna eller de gemensamma kontaktpunkterna i förekommande fall ska tillämpa ett annat förfarande på vissa marknadsoperatörer, baserat på deras kritikalitet, fastställd i enlighet med artikel 13a. Om medlemsstaterna fattar ett sådant beslut gäller följande:

(a)  De behöriga myndigheterna eller i förekommande fall den gemensamma kontaktpunkten ska ha behörighet att rikta en tillräckligt specifik begäran till marknadsoperatörerna och kräva att de tillhandahåller dokumentation som visar att säkerhetsåtgärderna genomförts effektivt, t.ex. resultaten av en säkerhetsrevision som utförs av en kvalificerad internrevisor, och ger den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten tillgång till dokumentationen.

(b)  När marknadsoperatören har gjort den begäran som avses i led a får den behöriga myndigheten eller den gemensamma kontaktpunkten vid behov begära ytterligare dokumentation eller kräva att en ytterligare revision utförs av ett kvalificerat oberoende organ eller av en nationell myndighet.

3b.  Medlemsstaterna får besluta att minska antalet revisioner och intensiteten i dessa för en berörd marknadsoperatör, om den säkerhetsrevision som operatören varit föremål för konsekvent visar på överensstämmelse med kapitel IV. [Ändr. 116]

4.  De behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna ska informera de berörda marknadsoperatörerna om möjligheten att anmäla incidenter som misstänks vara av allvarlig brottslig art till de rättsvårdande myndigheterna. [Ändr. 117]

5.  Utan att det påverkar tillämpliga dataskyddsregler ska de behöriga myndigheterna ska och de gemensamma kontaktpunkterna ha ett nära samarbete med de myndigheter som ansvarar för skydd av personuppgifter när de åtgärdar incidenter som medför personuppgiftsbrott. De gemensamma kontaktpunkterna och dataskyddsmyndigheterna ska i samarbete med Enisa utforma mekanismer för informationsutbyte och en gemensam mall för anmälningar både enligt artikel 14.2 i detta direktiv och enligt annan unionsrätt om dataskydd. [Ändr. 118]

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att alla skyldigheter som införs för offentliga förvaltningar och marknadsoperatörer i enlighet med detta kapitel kan bli föremål för rättslig prövning. [Ändr. 119]

6a.   Medlemsstaterna får besluta att tillämpa artikel 14 och denna artikel på offentliga förvaltningar i tillämpliga delar. [Ändr. 120]

Artikel 16

Standardisering

1.  För att säkerställa en enhetlig tillämpning av artikel 14.1 ska medlemsstaterna, utan att föreskriva användning av särskild teknik, främja användningen av interoperabla europeiska eller internationella standarder och/eller specifikationer av relevans för nät- och informationssäkerheten. [Ändr. 121]

2.  Kommissionen ska i genomförandeakter uppdra åt ett relevant europeiskt standardiseringsorgan att under samråd med relevanta aktörer utarbeta en lista över de standarder och/eller specifikationer som avses i punkt 1. Listan ska kungöras i Europeiska unionens officiella tidning. [Ändr. 122]

KAPITEL V

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 17

Sanktioner

1.  Medlemsstaterna ska föreskriva sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats med tillämpning av detta direktiv och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast det datum då direktivet införlivas med nationell lagstiftning och skall utan dröjsmål anmäla alla senare ändringar som påverkar dem.

1a.  Medlemsstaterna ska se till att de sanktioner som avses i punkt 1 i denna artikel är tillämpliga endast om en marknadsoperatör avsiktligt eller till följd av allvarlig försumlighet har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt kapitel IV. [Ändr. 123]

2.  När säkerhetsincidenter rör personuppgifter ska medlemsstaterna säkerställa att de sanktioner som föreskrivs överensstämmer med de sanktioner som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(21).

Artikel 18

Utövande av delegeringen

1.  Kommissionens rätt att anta delegerade akter gäller på de villkor som fastställs i denna artikel.

2.  Befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artiklarna 9.3 och 10.5 ska ges till kommissionen. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av femårsperioden. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 9.2, artikel 9.3 och 10.5 and 14.5 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft. [Ändr. 124]

4.  När kommissionen antagit en delegerad akt ska den samtidigt underrätta Europaparlamentet och rådet.

5.  En delegerad akt som antas i enlighet med artiklarna 9.2, artikel 9.3 och 10.5 and 14.5 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ. [Ändr. 125]

Artikel 19

Kommittéförfarande

1.  Kommissionen ska bistås av en kommitté (kommittén för nät- och informationssäkerhet). Denna ska vara en kommitté enligt förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 20

Översyn

Kommissionen ska regelbundet se över hur detta direktiv fungerar, i synnerhet listan i bilaga II, och rapportera resultaten till Europaparlamentet och rådet. Den första rapporten ska lämnas senast tre år efter den införlivandedag som avses i artikel 21. För detta syfte kan kommissionen begära att medlemsstaterna utan dröjsmål tillhandahåller information. [Ändr. 126]

Artikel 21

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska senast [ett och ett halvt år efter antagandet] anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med [ett och ett halvt år efter antagandet].

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 22

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den [tjugonde dagen] efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 23

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i

På Europaparlaments vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

Krav och uppgifter för incidenthanteringsorganisationen incidenthanteringsorganisationerna (Cert) [Ändr. 127]

Incidenthanteringsorganisationens krav och uppgifter ska på lämpligt och entydigt sätt fastställas och stödjas genom nationell politik och/eller lagstiftning. Följande ska ingå:

(1)  Krav för incidenthanteringsorganisationen

(a)  Incidenthanteringsorganisationen Incidenthanteringsorganisationerna ska säkerställa god tillgång till sina kommunikationstjänster genom att undvika felkritiska systemdelar (single points of failure) och alltid kunna kontaktas och kontakta andra på flera olika sätt. Kommunikationskanalerna ska vara tydligt specificerade och välkända för användargruppen och samarbetspartner. [Ändr. 128]

(b)  Incidenthanteringsorganisationen ska genomföra och förvalta säkerhetsåtgärder för att säkra konfidentialiteten, integriteten, åtkomligheten och äktheten för den information som den får in och behandlar.

(c)  Incidenthanteringsorganisationens Incidenthanteringsorganisationernas kontor och de informationssystem som den de använder sig av ska vara lokaliserade till säker plats med säkra nät och informationssystem. [Ändr. 129]

(d)  Ett kvalitetssystem för tjänsteförvaltningen ska skapas för att följa upp kvaliteten på incidenthanteringsorganisationens arbete och säkerställa kontinuerliga förbättringar. Det ska baseras på tydligt definierade kvalitetsmått som omfattar formella tjänstenivåer och resultatindikatorer.

(e)  Kontinuitetsplanering:

–  Incidenthanteringsorganisationen ska ha ett ändamålsenligt system för handläggning och dirigering av ansökningar, för att underlätta överlämnanden.

–  Incidenthanteringsorganisationen ska ha tillräckligt med personal för att ständigt vara tillgänglig.

–  Incidenthanteringsorganisationen ska förlita sig på en infrastruktur vars kontinuitet är säkerställd. Därför måste det finnas redundans vad gäller system och reservlokaler så att incidenthanteringsorganisationen kan säkerställa permanent åtkomst till kommunikationskanalerna.

(2)  Incidenthanteringsorganisationens uppgifter

(a)  Incidenthanteringsorganisationens uppgifter ska omfatta minst följande:

–  Upptäckt och övervakning av incidenter på nationell nivå. [Ändr. 130]

–  Tidiga varningar, larm, meddelanden och informationsspridning till relevanta aktörer om risker och incidenter.

–  Svarsåtgärder på incidenter.

–  Tillhandahållande av dynamisk risk- och incidentanalys och situationsmedvetenhet.

–  Uppbyggnad av bred medvetenhet hos allmänheten om de risker som är förbundna med onlineaktivitet.

–  Aktivt deltagande i samarbetsnätverk för incidenthanteringsorganisationer på EU-nivå och internationell nivå. [Ändr. 131]

–  Anordnande av kampanjer för nät- och informationssäkerhet.

(b)  Incidenthanteringsorganisationen ska bygga upp samarbetsrelationer med den privata sektorn.

(c)  För att underlätta samarbete ska incidenthanteringsorganisationen främja antagandet och användningen av gemensam eller standardiserad praxis för

–  förfaranden för hantering av incidenter och risker,

–  klassificeringssystem för incidenter, risker och information,

–  systematiserade kvalitetsmått,

–  format för informationsutbyte om risker och incidenter samt konventioner för namngivningssystem.

BILAGA II

Lista över marknadsoperatörer

Enligt artikel 3.8 a:

1.  E-handelsplattformar.

2.  Internetbetalningsslussar.

3.  Sociala medier.

4.  Sökmotorer

5.  Molntjänster.

6.  Onlineförsäljning av tillämpningar.

Enligt artikel 3.8 b [Ändr. 132]

1.  Energi.

(a)  Elektricitet.

–  El- och gasleverantörer. Leverantörer.

–  Systemansvariga för el- och/eller gasdistributionssystem distributionssystem och återförsäljare till slutkunderna.

–  Systemansvariga för gasöverföringssystem, naturgaslager och LNG.

–  Systemansvariga för elöverföringssystem.

(b)  Olja.

–  Oljeledningar och oljelager.

–  Operatörer av oljeproduktion, raffinaderier, bearbetningsanläggningar, lagring och överföring.

(c)  Gas.

–  El- och gasmarknadsaktörer.

–   Leverantörer.

–  Systemansvariga för distributionssystem och återförsäljare till slutkunderna.

–  Systemansvariga för gasöverföringssystem, naturgaslager och flytande naturgas – LNG.

–  Operatörer av olje- och naturgasproduktion, raffinaderier, bearbetningsanläggningar, lagring och bearbetningsanläggningar överföring.

–  Gasmarknadsoperatörer. [Ändr. 133]

2.  Transporter.

–  Lufttrafikföretag (gods- och persontransporter).

–  Sjötransportföretag (transportföretag som bedriver persontrafik till havs och längs kuster samt transportföretag som bedriver godstrafik till havs och längs kuster).

–  Järnväg (infrastrukturförvaltare, integrerade företag och järnvägstransportföretag).

–  Flygplatser.

–  Hamnar

–  Trafikstyrning och trafikledning.

–  Logistiska stödtjänster a) lager- och magasineringstjänster, b) godshantering och c) andra stödverksamheter för transporter).

(a)  Vägtransport

(i)  Trafikstyrning och trafikledning.

(ii)  Logistiska stödtjänster:

–   Lager- och magasineringstjänster.

–   Godshantering.

–   Andra stödverksamheter för transporter.

(b)  Järnvägstransport

(i)  Järnväg (infrastrukturförvaltare, integrerade företag och järnvägstransportföretag).

(ii)  Trafikstyrning och trafikledning.

(iii)  Logistiska stödtjänster:

–  Lager- och magasineringstjänster.

–  Godshantering.

–  Andra stödverksamheter för transporter.

(c)  Luftfart.

(i)  Lufttrafikföretag (gods- och persontransporter).

(ii)  Flygplatser.

(iii)  Trafikstyrning och trafikledning.

(iv)  Logistiska stödtjänster:

–  Lagertjänster.

–  Godshantering.

–  Andra stödverksamheter för transporter.

(d)  Sjötransporter.

(i)  Sjötransportföretag (transportföretag som bedriver persontrafik på inre vattenvägar, till havs och längs kuster samt transportföretag som bedriver godstrafik på inre vattenvägar, till havs och längs kuster). [Ändr. 134]

3.  Bankverksamhet: Kreditinstitut i enlighet med artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG(22).

4.  Finansmarknadsinfrastruktur: börser reglerade marknader, multilaterala handelsplattformar, organiserade handelsplattformar och organisationer för central motpartsclearing. [Ändr. 135]

5.  Hälso- och sjukvårdssektorn: Hälso- och sjukvårdsmiljöer (inklusive sjukhus och privata kliniker) och andra enheter som tillhandahåller hälso- och sjukvårdsverksamhet.

5a.  Vattenproduktion och vattenförsörjning. [Ändr. 136]

5b.  Försörjningskedjan för livsmedel. [Ändr. 137]

5c.  Internetknutpunkter. [Ändr. 138]

(1) EUT C 271, 19.9.2013, s. 133. (2) Antagna texter, P7_TA(2013)0376. (3) EUT C 271, 19.9.2013, s. 133. (4) Europaparlamentets ståndpunkt av den 13 mars 2014. (5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33). (6) Rådets beslut 2011/292/EU av den 31 mars 2011 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter) (EUT L 141, 27.5.2011, s. 17). (7) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31). (8) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1). (9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37). (10) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37). (11) SEK(2012) 72 slutlig. (12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut 1673/2006/EG (EUT L 316, 14.11.2012, s. 12). (13) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13). (14) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 31.5.2001, s. 43). (15) EUT C 32, 4.2.2014, s. 19. (16) Rådets direktiv 2008/114/EG av den 8 december 2008 om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och bedömning av behovet att stärka skyddet av denna (EUT L 345, 23.12.2008, s. 75). (17) Rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol) (EUT L 121, 15.5.2009, s. 37). (18) Kommissionens förordning (EU) nr 611/2013 av den 24 juni 2013 om åtgärder tillämpliga på anmälan av personuppgiftsbrott enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG vad gäller personlig integritet och elektronisk kommunikation (EUT L 173, 26.6.2013, s. 2). (19) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (EUT L 45, 16.2.2005, s. 18). (20) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36). (21) SEK(2012) 72 slutlig. (22) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1)

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett unionsprogram till stöd för särskild verksamhet inom finansiell rapportering och revision för perioden 2014–2020 (COM(2012)0782 – C7-0417/2012 – 2012/0364(COD))

P7_TA(2014)0245 A7-0315/2013

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2012)0782),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0417/2012),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 20 mars 2013(1),

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 11 december 2013 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A7‑0315/2013).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr .../2014 om inrättande av ett unionsprogram till stöd för särskild verksamhet inom finansiell rapportering och revision för perioden 2014–2020 och om upphävande av beslut nr 716/2009/EG

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) nr 258/2014.)

(1) EUT C 161, 6.6.2013, s. 64.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 mars 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning (COM(2012)0584 – C7-0333/2012 – 2012/0283(COD))

P7_TA(2014)0246 A7-0316/2013

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2012)0584),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0333/2012),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 13 februari 2013(1),

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 17 januari 2014 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A7-0316/2013).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet godkänner sitt bifogade uttalande, som kommer att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning (L-serien) tillsammans med den slutliga lagstiftningsakten.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2014 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/.../EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, direktiv 2013/53/EU.)

BILAGA TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTIONEN

UTTALANDE AV EUROPAPARLAMENTET

Europaparlamentet anser att endast när genomförandeakter i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011 diskuteras vid möten med kommittéer kan de sistnämnda anses vara kommittéer inom ramen för kommittéförfarandet i den mening som avses i bilaga I till ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen. Möten med kommittéer omfattas således av punkt 15 i ramavtalet när andra frågor diskuteras.

(1) EUT C 133, 9.5.2013, s. 58.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om de allmänna riktlinjerna för utarbetandet av 2015 års budget – Avsnitt III – Kommissionen 2014/2004(BUD)

P7_TA(2014)0247 A7-0159/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 312 och 314 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 106a i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen,

–  med beaktande av rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020(1),

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning(2),

–  med beaktande av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2014(3) och de fyra därtill kopplade gemensamma uttalanden som parlamentet, rådet och kommissionen enats om samt det gemensamma uttalandet från parlamentet och kommissionen om betalningsbemyndiganden,

–  med beaktande av avdelning II kapitel 7 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från budgetutskottet (A7-0159/2014).

EU-budgeten – att ge medborgarna verktyg för att ta sig ur krisen

1.  Europaparlamentet anser att den europeiska ekonomin visar vissa tecken på återhämtning, trots att den till viss grad fortfarande seglar i motvind, och anser, samtidigt som parlamentet inser att det gjorts ihållande ekonomiska och budgetmässiga åtstramningar på nationell nivå och att medlemsstaterna anstränger sig för att uppnå finanspolitisk konsolidering, att EU‑budgeten måste främja denna tendens genom att öka strategiska investeringar med ett europeiskt mervärde för att bidra till att få den europeiska ekonomin på spåret igen, vilket skulle leda till tillväxt och sysselsättning samtidigt som man försöker främja konkurrenskraft och öka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i hela EU.

2.  Europaparlamentet betonar i synnerhet vikten av de europeiska struktur- och investeringsfonderna, som utgör en av de största utgiftsposterna i EU-budgeten. Parlamentet betonar att EU:s sammanhållningspolitik i hög grad har bidragit till offentliga investeringar på centrala ekonomiska områden och lett till konkreta resultat på fältet som kan hjälpa medlemsstater och regioner att komma ur den nuvarande krisen och nå Europa 2020-målen. Parlamentet betonar att medborgarna måste få verktyg för att ta sig ur krisen. Parlamentet betonar i detta sammanhang det särskilda behovet av att investera i områden såsom utbildning och rörlighet, forskning och innovation, små och medelstora företag och företagande i syfte att främja EU:s konkurrenskraft och bidra till skapandet av arbetstillfällen, särskilt arbetstillfällen för unga och för personer över 50 år.

3.  Europaparlamentet anser att det också är viktigt att investera på andra områden, såsom förnybar energi, den digitala agendan, infrastruktur, informations- och kommunikationsteknik och gränsöverskridande förbindelsemöjligheter samt utökad och bättre användning av innovativa finansiella instrument, särskilt när det gäller långsiktiga investeringar. Parlamentet betonar behovet av att stärka EU:s industri som en central drivkraft för skapande av arbetstillfällen och tillväxt. Parlamentet hävdar att för att skapa en stark, konkurrenskraftig och oberoende europeisk industri måste man huvudsakligen fokusera på investeringar i innovation.

4.  Parlamentet betonar vikten av att garantera att tillräckliga resurser görs tillgängliga för EU:s yttre åtgärder. Parlamentet påminner om EU:s och medlemsstaternas internationella åtagande att öka det offentliga utvecklingsbiståndet (ODA) till 0,7 procent av BNI och nå millennieutvecklingsmålen senast 2015.

5.  Europaparlamentet betonar vikten av att säkerställa bästa möjliga samordning mellan EU:s olika fonder å ena sidan och mellan EU-fonder och nationella utgifter å andra sidan, för att utnyttja de offentliga medlen på bästa sätt.

6.  Europaparlamentet påminner om överenskommelsen nyligen om den fleråriga budgetramen för 2014–2020, som fastställer de huvudsakliga parametrarna för de årliga budgetarna fram till 2020. Parlamentet betonar det faktum att varje årlig budget måste stämma överens med förordningen om den fleråriga budgetramen och det interinstitutionella avtalet och bör inte ses som en ursäkt för att omförhandla den fleråriga budgetramen. Parlamentet förväntar sig inte att rådet kommer att försöka införa begränsande tolkningar av särskilda bestämmelser, i synnerhet inte när det gäller de särskilda instrumentens slag och syfte. Parlamentet upprepar sin avsikt att fullt ut använda alla instrument som står till budgetmyndighetens förfogande inom ramen för det årliga budgetförfarandet för att förse EU-budgeten med den flexibilitet som krävs.

7.  Europaparlamentet betonar att 2015, som den nya fleråriga budgetramens andra år, kommer att vara ett viktigt år för att med framgång genomföra de nya fleråriga programmen för 2014–2020. Parlamentet betonar att alla program måste fungera för fullt så snart som möjligt för att genomförandet av viktig EU-politik inte ska hämmas. Parlamentet noterar att budgeten för 2015 i reala termer kommer att vara lägre än budgeten för 2013. Parlamentet uppmanar i detta avseende kommissionen och medlemsstaterna att göra sitt yttersta för att säkerställa ett snabbt antagande av alla partnerskapsavtal och operativa program 2014, för att inte förlora ytterligare tid för genomförandet av de nya investeringsprogrammen. Parlamentet betonar att det är viktigt att kommissionen fullt ut stöder de nationella förvaltningarna under alla faser i processen.

8.  Europaparlamentet påminner om överenskommelsen, som genomförs för första gången i budgeten för 2014, inom ramen för den fleråriga budgetramen att tidigarelägga anslag för specifika politiska mål som avser anställning av unga, forskning, Erasmus+ (särskilt för praktik) och små och medelstora företag. Parlamentet betonar att man som en del av överenskommelsen om den fleråriga budgetramen måste gå tillväga på liknande sätt för budgeten för 2015 genom att tidigarelägga anslag för sysselsättningsinitiativet för unga (871,4 miljoner EUR i 2011 års priser) samt för Erasmus+ och Cosme (20 miljoner EUR vardera i 2011 års priser). Parlamentet är särskilt oroat över finansieringen av sysselsättningsinitiativet för unga efter 2015 och begär att alla finansieringsmöjligheter, inbegripet den samlade marginalen inom den fleråriga budgetramen för åtaganden, beaktas i detta avseende.

9.  Europaparlamentet uttrycker dock oro över de negativa effekter som en ytterligare senareläggning av energiprogrammet för Fonden för ett sammanlänkat Europa under 2015 kan innebära och uppmanar kommissionen att ge tillräcklig information om hur ett sådant beslut skulle påverka det framgångsrika införandet av detta nya program.

10.  Europaparlamentet betonar mervärdet av att få fram investeringar i dessa program för att hjälpa EU-medborgarna att ta sig ur krisen. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att identifiera andra eventuella program som skulle kunna ha nytta av ett tidigareläggande av anslag, som kan bidra till detta mål och som till fullo skulle kunna utnyttja detta tidigareläggande.

11.  Europaparlamentet betonar att de senaste slutsatserna från Europeiska rådets möte (19 och 20 december 2013) om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och migrationsströmmar på nytt kommer att få effekter för EU-budgeten. Parlamentet upprepar sin ståndpunkt att alla ytterligare projekt som beslutas av Europeiska rådet måste finansieras med extra resurser och inte genom nedskärningar i befintliga program och instrument eller genom att man ger institutioner eller andra EU-organ som redan är på gränsen till sin kapacitet ytterligare uppgifter.

12.  Europaparlamentet betonar att de decentraliserade organen är av största vikt för genomförandet av EU:s politik och program. De gör det möjligt att skapa stordriftsfördelar genom att solidariskt ansvar tas för de utgifter som i annat fall skulle bäras av respektive medlemsstat samtidigt som resultatet blir detsamma. Parlamentet understryker att alla organ bör bedömas från fall till fall i fråga om deras budgetresurser och personalresurser och att de i budgeten för 2015 och under följande år bör få tillräckligt med finansiella medel och personal för att de på rätt sätt ska kunna fullgöra de uppgifter som de tilldelats av den lagstiftande myndigheten. Parlamentet betonar därför att kommissionens meddelande Programmering av mänskliga och ekonomiska resurser för de decentraliserade byråerna 2014–2020 (COM(2013)0519) inte får utgöra grunden för budgetförslaget när det gäller byråer. Parlamentet betonar dessutom den viktiga roll som innehas av den nya interinstitutionella arbetsgruppen om decentraliserade byråer, som bör göra en närmare och mer permanent granskning av byråernas utveckling för att säkerställa en enhetlig strategi. Parlamentet förväntar sig att denna arbetsgrupp levererar de första resultaten i god tid inför parlamentets behandling av budgeten.

13.  Europaparlamentet påminner om det gemensamma uttalandet om EU:s särskilda representanter, där parlamentet och rådet enades om att undersöka överföringen av anslag till EU:s särskilda representanter från kommissionens budget (avsnitt III) till Europeiska utrikestjänstens budget (avsnitt X) inom ramen för budgetförfarandet 2015.

Betalningsbemyndiganden – EU måste fullgöra sina rättsliga och politiska åtaganden

14.  Europaparlamentet påminner om att den övergripande nivån på de betalningsåtaganden som man kommit överens om för budgeten för 2014 förblir lägre än den nivå som kommissionen ansåg nödvändig i sitt ursprungliga förslag till budget. Parlamentet konstaterar att i enlighet med förordningen om den nya fleråriga budgetramen bör kommissionen justera betalningstaket för åren 2015 och framåt med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan utförda betalningar år 2014 och budgetramens betalningstak för 2014. Parlamentet är mycket oroat över att den hittills oöverträffade nivån på utestående räkningar i slutet av 2013, som uppgår till 23,4 miljarder EUR enbart under rubrik 1b, inte kan täckas inom ramen för 2014 års tak. Parlamentet begär att lämpliga flexibilitetsmekanismer utnyttjas för betalningarna under 2014 och betonar att inte ens detta förväntas räcka för att förhindra ett stort genomförandeunderskott i slutet av 2014. Parlamentet understryker att den återkommande bristen på betalningsbemyndiganden har varit den främsta orsaken till den ovanligt höga nivån för de utestående åtagandena, särskilt under de senaste åren.

15.  Europaparlamentet påminner om att enligt fördraget(4) ska Europaparlamentet, rådet och kommissionen ”se till att det finns finansiella medel tillgängliga för att unionen ska kunna fullgöra sina rättsliga förpliktelser gentemot tredje man”. Parlamentet förväntar sig att kommissionen i budgetförslaget föreslår en lämplig nivå av betalningsbemyndiganden, baserad på verkliga prognoser och som inte styrs av politiska hänsyn.

16.  Europaparlamentet insisterar på att alla tillgängliga medel inom ramen för förordningen om den fleråriga budgetramen ska utnyttjas, inbegripet marginalen för oförutsedda utgifter och, om det fortfarande behövs och endast som sista utväg, översyn av betalningstaket, för att fullgöra unionens rättsliga skyldigheter och för att inte äventyra eller försena betalningarna till alla aktörer, såsom forskare, universitet, organisationer för humanitärt bistånd, lokala myndigheter och små och medelstora företag och samtidigt minska mängden utestående betalningar i slutet av året.

17.  Europaparlamentet kräver att utnyttjandet av alla särskilda instrument för betalningar (flexibilitetsmekanismen, marginalen för oförutsedda utgifter, EU:s solidaritetsfond, Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och reserven för katastrofbistånd) ska föras in i budgeten utöver taket för betalningar i den fleråriga budgetramen.

18.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, med tanke på den oroväckande situationen när det gäller betalningsbemyndiganden inom humanitärt bistånd i början av 2014, särskilt eftersläpningarna i betalningsbemyndigandena på 160 miljoner EUR för humanitärt bistånd vilka överfördes från 2013 till 2014, att vidta alla nödvändiga åtgärder och reagera så snabbt som möjligt för att se till att EU:s humanitära bistånd ges på lämpligt sätt under 2014. Parlamentet betonar att nivån på betalningsåtagandena för humanitärt bistånd bör hålla jämna steg med den förväntade ökningen av åtagandebemyndigandena, vilket bör beaktas i budgetförslaget för 2015.

19.  Europaparlamentet påminner om det gemensamma uttalandet om betalningsbemyndiganden och om parlamentets och kommissionens bilaterala uttalande inom ramen för överenskommelsen om budgeten för 2014. Parlamentet uppmanar kommissionen att fullt ut informera budgetmyndigheten om utvecklingen när det gäller betalningar och utestående åtaganden under hela detta år, och insisterar på att regelbundna interinstitutionella sammanträden bör hållas för att övervaka situationen vad avser betalningar.

o
o   o

20.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och revisionsrätten.

(1) EUT L 347, 20.12.2013, s. 884. (2) EUT C 373, 20.12.2013, s. 1. (3) EUT L 51, 20.2.2014. (4) Artikel 323 i EUF-fördraget.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om Rysslands invasion av Ukraina (2014/2627(RSP))

P7_TA(2014)0248 RC-B7-0263/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om den europeiska grannskapspolitiken, om det östliga partnerskapet och om Ukraina, särskilt resolutionen av den 27 februari 2014 om situationen i Ukraina(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 december 2013 om resultatet av toppmötet i Vilnius och framtiden för det östliga partnerskapet, särskilt när det gäller Ukraina(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 februari 2014 om toppmötet mellan EU och Ryssland(3),

–  med beaktande av slutsatserna från rådets (utrikesfrågor) extrainsatta möte om Ukraina den 3 mars 2014,

–  med beaktande av uttalandet från Nordatlantiska rådet den 4 mars 2014,

–  med beaktande av stats- och regeringschefernas uttalande den 6 mars 2014 om Ukraina, till följd av Europeiska rådets extrainsatta möte om Ukraina,

–  med beaktande av artikel 2.4 i FN-stadgan,

–  med beaktande av artikel 110.2 och 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Rysslands aggressiva agerande att invadera Krimhalvön är en kränkning av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet och strider mot folkrätten liksom mot Rysslands förpliktelser som signatär till samförståndsavtalet från Budapest om säkerhetsgarantier för Ukraina, där man åtar sig att respektera Ukrainas territoriella integritet och suveränitet.

B.  Proryska beväpnade män och ryska soldater har intagit viktiga byggnader i huvudstaden Simferopol på Krim och viktiga anläggningar och strategiska mål på Krim, däribland minst tre flygplatser. De flesta ukrainska militära enheterna på halvön har omringats, men har vägrat att överlämna sina vapen. Sedan början på krisen har enligt rapporter ett avsevärt antal ryska trupper satts in i Ukraina.

C.  De argument som det ryska ledarskapet lade fram till stöd för angreppet är fullkomligt ogrundade och överensstämmer överhuvudtaget inte med den verkliga situationen på plats, då inga som helst fall av attacker eller hot mot ryska medborgare eller etniska ryssar har förekommit på Krim.

D.  Krims självutnämnda och illegitima makthavare beslutade den 6 mars 2014 att be Ryssland om att få upptas i Ryska federationen och utlyste en folkomröstning till den 16 mars 2014 om Krims utbrytning från Ukraina, varvid man bröt mot såväl Ukrainas som Krims författningar.

E.  Rysslands premiärminister har tillkännagivit planer på att tillämpa snabba förfaranden för rysktalande i utlandet att få ryskt medborgarskap.

F.  Den 1 mars 2014 gav Ryska federationens federala råd sitt godkännande till att Ryska federationens väpnade styrkor skulle sättas in i Ukraina för att skydda ryska intressen och den rysktalande befolkningen på Krim och i resten av landet.

G.  Kraftfulla internationella diplomatiska insatser på alla nivåer och en förhandlingsprocess behövs för att trappa ned situationen, minska spänningarna, förhindra att krisen eskalerar utom kontroll och säkerställa en fredlig utgång. EU måste agera ändamålsenligt så att Ukraina fullt ut kan utöva sin suveränitet och territoriella integritet utan externa påtryckningar.

H.  EU:s 28 stats- och regeringschefer har utfärdat en stark varning för effekterna av de ryska åtgärderna och har beslutat att avbryta de bilaterala samtalen med Ryssland om viseringsfrågor och förhandlingarna om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal, samt har ställt in EU-institutionernas deltagande i förberedelserna inför G8-mötet i Sotji i juni 2014.

1.  Europaparlamentet fördömer skarpt Rysslands aggressiva agerande att invadera Krim, som är en obestridlig del av Ukraina och erkänd som sådan av Ryska federationen och världssamfundet. Parlamentet kräver en omedelbar nedtrappning av krisen där alla militära styrkor som för närvarande befinner sig olagligt på ukrainskt territorium omedelbart dras tillbaka, samt kräver fullständig respekt för folkrätten och de åtaganden som har gjorts i befintliga konventioner.

2.  Europaparlamentet påminner om att detta agerande är ett klart brott mot FN-stadgan och OSSE:s slutakt från Helsingfors, Europarådets stadga, 1994 års samförståndsavtal från Budapest om säkerhetsgarantier, 1997 års bilaterala avtal om vänskap, samarbete och partnerskap och 1997 års avtal om status och villkor för ryska Svartahavsflottans baser på Ukrainas territorium samt Rysslands internationella åtaganden. Parlamentet anser att Rysslands agerande hotar EU:s säkerhet. Parlamentet beklagar här Ryska federationens beslut att inte närvara vid mötet om Ukrainas säkerhet som signatärerna av samförståndsavtalet sammankallat och som planerats att äga rum den 5 mars 2014 i Paris.

3.  Europaparlamentet understryker att Ukrainas territoriella integritet garanterades av Ryssland, Förenta staterna och Förenade kungariket i samförståndsavtalet från Budapest som undertecknades med Ukraina och påpekar att enligt Ukrainas författning kan den autonoma republiken Krim endast organisera folkomröstningar om lokala frågor och inte om att ändra Ukrainas internationellt erkända gränser. Parlamentet betonar att en folkomröstning om anslutning till Ryska federationen därför kommer att betraktas som illegitim och olaglig, precis som andra folkomröstningar som skulle bryta mot Ukrainas författning och folkrätten. Parlamentet anser att detsamma gäller beslutet av den illegitima och självutnämnda regeringen i Krim att förklara regionen självständig den 11 mars 2014.

4.  Europaparlamentet understryker att EU och dess medlemsstater måste uppträda enat mot Ryssland och stödja rätten för ett enat Ukraina att fritt bestämma om sin egen framtid. Parlamentet välkomnar därför, och ger sitt starka stöd till den gemensamma förklaringen från det extrainsatta toppmötet i Europeiska rådet den 6 mars 2014, i vilken man fördömde Rysslands aggressiva agerande och stödde Ukrainas territoriella integritet, enhet och suveränitet och självständighet. Parlamentet efterlyser ett nära samarbete över Atlanten för att nå en lösning på krisen.

5.  Europaparlamentet fördömer, såsom i strid mot folkrätten och uppförandekoden, den officiella ryska doktrin enligt vilken Kremlin hävdar sin rätt att med våld ingripa i suveräna grannstater för att skydda ryska landsmän som lever där. Parlamentet påpekar att en sådan doktrin är liktydig med att ensidigt sig tillskansa sig positionen som den främsta envåldshärskaren och har använts som en förevändning för politiska, ekonomiska och militära ingripanden av mångahanda slag.

6.  Europaparlamentet påminner om att majoriteten av befolkningen på Krim, i den folkomröstning om nationell självständighet som hölls i Ukraina 1991, röstade för självständighet.

7.  Europaparlamentet understryker sin övertygelse om att upprättandet av en konstruktiv dialog är den bästa vägen framåt för att lösa konflikter i allmänhet, och för att nu nå långsiktig stabilitet i Ukraina. Parlamentet lovordar den ukrainska regeringens ansvarsfulla, måttfulla och mycket återhållsamma hantering av denna svåra kris, där landets territoriella integritet och suveränitet står på spel, och uppmanar det internationella samfundet att inte ge vika i sitt stöd till Ukraina.

8.  Europaparlamentet förkastar Rysslands uttalade målsättning att skydda den rysktalande befolkningen på Krim som helt ogrundad, eftersom det varken har förekommit eller förekommer någon som helst diskriminering där. Parlamentet tillbakavisar med kraft den ryska propagandan, där de som demonstrerade mot Janukovytj politik smutskastas och framställs som fascister.

9.  Europaparlamentet uppmanar till en fredlig lösning på den rådande krisen och full respekt för de principer och åtaganden som gäller enligt internationell rätt. Situationen måste hållas under kontroll och trappas ned för att man ska undvika en militär konfrontation på Krim.

10.  Europaparlamentet understryker att internationell övervakning och medling är av yttersta vikt. EU:s institutioner och medlemsstater måste vara redo att uttömma alla diplomatiska och politiska möjligheter och arbeta oförtröttligt med alla relevanta organisationer, såsom FN, OSSE och Europarådet, för att säkra en fredlig lösning, som måste grundas på Ukrainas territoriella integritet och suveränitet. Parlamentet begär därför att ett fullskaligt OSSE-övervakningsuppdrag sätts in i den autonoma republiken Krim.

11.  Europaparlamentet ställer sig positivt till initiativet att inrätta en kontaktgrupp under OSSE:s överinseende, men beklagar att väpnade trupper hindrade OSSE:s observatörsgrupp från att resa in i Krim den 6 mars 2014. Parlamentet kritiserar de ryska myndigheterna och den självutnämnda regeringen i Krim för deras vägran att samarbeta med OSSE:s observatörsgrupp och ge gruppens medlemmar fullt och säkert tillträde till regionen.

12.  Europaparlamentet beklagar att FN:s generalsekreterares särskilda sändebud i Krim var tvungen att avbryta sitt uppdrag på grund av de våldsamma hot som riktades mot honom.

13.  Europaparlamentet anser att vissa aspekter av avtalet från den 21 februari 2014, som förhandlades fram av tre utrikesministrar å EU:s vägnar, men som bröts av Janukovytj som inte respekterade det genom att underteckna den nya författningslagen, fortfarande kan vara till nytta för att komma ur det rådande dödläget. Parlamentet anser dock att ingen part kan förhandla om och/eller acceptera en lösning som underminerar Ukrainas suveränitet och territoriella integritet, samt bekräftar på nytt det ukrainska folkets grundläggande rätt att bestämma över sitt lands framtid.

14.  Europaparlamentet noterar med stor oro rapporterna om att beväpnade personer markerar de hus där ukrainska tatarer bor i de områden på Krim där tatarer och ryssar lever tillsammans. Parlamentet noterar att krimtatarerna, som efter att ha deporterats av Stalin återvände till sitt hemland efter Ukrainas självständighet, har uppmanat det internationella samfundet att stödja Ukrainas territoriella integritet och efterlyst ett heltäckande rättsligt och politiskt avtal om återupprättande av sina rättigheter som ursprungsbefolkning på Krim. Parlamentet uppmanar det internationella samfundet, kommissionen, rådet, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter att värna om rättigheterna för detta folk och alla andra minoriteter på Krimhalvön. Parlamentet kräver en fullständig utredning av trakasserierna mot judar och attackerna mot judiska religiösa platser i spåren av invasionen av Krim.

15.  Europaparlamentet välkomnar den ukrainska regeringens åtagande att genomföra ambitiösa reformer avseende politiska, ekonomiska och sociala förändringar. Parlamentet välkomnar därför även kommissionens beslut att ge Ukraina stöd på kort och medellång sikt genom ett paket värt elva miljarder euro, avsett att hjälpa till att stabilisera landets ekonomiska och finansiella situation. Parlamentet förväntar sig att rådet och kommissionen så snart som möjligt och i samarbete med IMF, Världsbanken, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, Europeiska investeringsbanken och andra länder, antar ett långsiktigt paket med robust finansiellt stöd till Ukraina, för att hjälpa landet att komma tillrätta med sin allt sämre ekonomiska och sociala situation och ge det ekonomiska stöd som behövs för att de nödvändiga djupgående och omfattande reformerna av den ukrainska ekonomin ska kunna komma igång. Parlamentet påminner om behovet av att anordna och samordna en internationell givarkonferens som bör sammankallas av kommissionen och äga rum så snart som möjligt. Internationella valutafonden uppmanas att undvika att ålägga landet orimliga sparkrav, såsom nedskärningar i energistödet, vilket kommer att förvärra den redan svåra socioekonomiska situationen i landet.

16.  Kommissionen och medlemsstaterna, liksom Europarådet och Venedigkommissionen, uppmanas att förutom finansiellt stöd ge tekniskt bistånd till konstitutionella reformer och arbetet för att bygga upp en starkare rättsstat och bekämpa korruptionen i Ukraina. Parlamentet ser fram emot framsteg på detta område och betonar att Majdandemonstranterna och alla ukrainare förväntar sig radikala förändringar och ett välfungerande politiskt system.

17.  Europaparlamentet kräver fria, rättvisa och öppna nationella val som övervakas av OSSE-ODIHR, samt upprepar sin beredskap att skicka egna valövervakare i detta syfte. Parlamentet uppmanar de ukrainska myndigheterna att göra allt för att säkerställa ett högt valdeltagande i presidentvalet, även i landets östra och södra delar. Parlamentet upprepar sin uppmaning till de ukrainska myndigheterna om att genomföra dessa parlamentsval i enlighet med Venedigkommissionens rekommendationer och stöder antagandet av ett proportionellt valsystem som skulle göra det lättare att se till att de lokala förhållandena i landet beaktas i valresultaten. Parlamentet understryker betydelsen av att parlamentet och dess ledamöter på både central och lokal nivå följer rättsstatsprincipen.

18.  Europaparlamentet uppmanar Ukraina att inte ge efter för trycket att senarelägga det presidentval som planeras till den 25 maj 2014.

19.  Europaparlamentet efterlyser en ukrainsk regering med brett stöd bland så många grupper som möjligt för att minska risken för nya våldshandlingar och territoriell splittring. Parlamentet varnar starkt Ryssland för att vidta åtgärder som kan bidra till att stärka polariseringen längs etniska eller språkliga skiljelinjer. Parlamentet understryker behovet av att i enlighet med internationella normer säkerställa att rättigheterna för människor som tillhör de nationella minoriteterna, inklusive rysktalande ukrainare tryggas och respekteras fullt ut, i nära samarbete med OSSE och Europarådet. Parlamentet upprepar sitt krav på en ny, långtgående språklag till stöd för alla minoritetsspråk.

20.  Europaparlamentet välkomnar den tillförordnande presidentens beslut att lägga in sitt veto mot rättsakten som syftar till att upphäva språkpolitikslagen av den 3 juli 2012. Parlamentet påminner om att denna rättsakt ändå inte skulle gälla Krim. Parlamentet uppmanar Verchovna Rada att i sinom tid reformera den gällande lagstiftningen så att den blir förenlig med Ukrainas förpliktelser enligt den europeiska stadgan om regionala språk och minoritetsspråk.

21.  Europaparlamentet välkomnar EU:s 28 stats- och regeringschefers beredvillighet att underteckna de politiska delarna av associeringsavtalet så snart som möjligt och före presidentvalet den 25 maj 2014, och att anta ensidiga åtgärder, såsom sänkta tullavgifter för Ukrainas export till EU, som gör det möjligt för Ukraina att dra nytta av bestämmelserna i det djupgående och omfattande frihandelsavtalet, i enlighet med kommissionens förslag av den 11 mars 2014. Parlamentet påpekar att EU är berett att underteckna hela associeringsavtalet/avtalet om ett djupgående och omfattande frihandelsområde så snart som Ukrainas regering är redo att ta detta steg. Parlamentet kräver tydliga signaler som visar Ryssland att ingenting i detta avtal äventyrar eller skadar framtida samarbete och bilaterala politiska och ekonomiska förbindelser mellan Ukraina och Ryssland. Vidare betonar parlamentet att enligt artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen har Ukraina – precis som alla andra europeiska stater – ett europeiskt perspektiv och kan ansöka om medlemskap i Europeiska unionen, förutsatt att landet ansluter sig till demokratins principer, respekterar grundläggande friheter, mänskliga rättigheter och minoriteternas rättigheter samt garanterar rättsstaten.

22.  Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om att export av vapen och militär teknik kan äventyra stabiliteten och freden i hela regionen och omedelbart bör stoppas. Parlamentet beklagar djupt att EU-medlemsstaterna i stor skala har exporterat vapen och militär teknik till Ryssland, däribland stor strategisk konventionell kapacitet.

23.  Europaparlamentet välkomnar Europeiska rådets beslut av den 6 mars 2014 om en första våg av riktade åtgärder mot Ryssland såsom att vänta med de bilaterala samtalen om viseringsärenden och det nya avtalet, liksom medlemsstaternas och EU-institutionernas beslut att inte delta i G8-toppmötet i Sotji. Parlamentet påpekar dock att om nedtrappningen uteblir eller om konflikten eskalerar ytterligare genom att Krim annekteras, måste EU snabbt vidta lämpliga åtgärder, som bör omfatta ett embargo på vapen och teknik med dubbla användningsområden, viseringsbegränsningar, frysning av tillgångar, tillämpning av penningtvättlagstiftning mot de personer som är involverade i beslutsprocessen i samband med invasionen av Ukraina samt åtgärder mot ryska bolag och deras dotterbolag, särskilt inom energisektorn, om att fullt ut följa EU:s lagstiftning, och de politiska och ekonomiska förbindelserna med Ryssland kommer att påverkas.

24.  Europaparlamentet understryker att det parlamentariska samarbetet mellan Europaparlamentet och den ryska statsduman och det ryska federala rådet inte kan fortsätta som om normala omständigheter rådde.

25.  Europaparlamentet välkomnar rådets beslut att godkänna sanktioner riktade mot 18 personer, däribland Janukovytj, för att frysa tillgångar och återkräva förskingrade ukrainska medel.

26.  Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att stödja projekt i den södra korridoren som i praktiken diversifierar energiförsörjningen, och medlemsstaterna uppmanas med kraft att inte låta sina offentliga företag ingå i projekt med ryska företag som ökar den europeiska sårbarheten.

27.  Europaparlamentet betonar att Ukraina måste ha en säker och diversifierad energiförsörjning till inte alltför höga kostnader. Energigemenskapen, för vilken Ukraina är ordförandeland 2014, spelar här en strategisk roll. Ukraina måste bygga upp sin förmåga att stå emot energihot från Ryssland, och EU:s lagringskapacitet måste ökas, så att EU:s medlemsstater kan låta gas transporteras tillbaks till Ukraina. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag om att modernisera Ukrainas gasledningssystem och om att hjälpa landet att betala sina skulder till Gazprom. Parlamentet understryker att ytterligare framsteg omedelbart måste göras för att nå en gemensam politik om energitrygghet med en solid inre marknad och en diversifierad energiförsörjning och i arbetet för ett fullständigt genomförande av det tredje energipaketet, för att på så sätt göra EU mindre beroende av rysk olja och gas.

28.  Europaparlamentet uppmanar rådet att omedelbart tillåta kommissionen att få igång viseringslättnader med Ukraina, så att man kan ta ytterligare steg i riktning mot viseringsfrihet, med Moldavien som exempel. Parlamentet begär att det under tiden omedelbart ska införas tillfälliga, mycket enkla och billiga viseringsförfaranden på EU- och medlemsstatsnivå.

29.  Europaparlamentet är fast övertygat om att händelserna i Ukraina är ett bevis för att EU måste intensifiera sitt åtagande och stöd för Moldaviens och Georgiens europeiska alternativ och territoriella integritet, när de förbereder sig för att senare i år underteckna associeringsavtalet och avtalet om ett djupgående och omfattande frihandelsområde med EU.

30.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar, Ukrainas tillförordnade president, regering och parlament, Europarådet samt Ryska federationens president, regering och parlament.

(1) Antagna texter P7_TA(2014)0170. (2) Antagna texter, P7_TA(2013)0595. (3) Antagna texter, P7_TA(2014)0101.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om genomförandet av Lissabonfördraget med avseende på Europaparlamentet (2013/2130(INI))

P7_TA(2014)0249 A7-0120/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av sitt beslut av den 20 oktober 2010 om översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen(1),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 22 november 2012 om valet till Europaparlamentet 2014(2) och av den 4 juli 2013 om den praktiska organisationen i samband med valet till Europaparlamentet 2014(3),

–  med beaktande av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen(4),

–  med beaktande av de pågående förhandlingarna om översynen av det interinstitutionella avtalet av den 20 november 2002 mellan Europaparlamentet och rådet om Europaparlamentets tillgång till känslig information i rådet om säkerhets- och försvarspolitiken(5),

–  med beaktande av sin resolution av den 7 maj 2009 om parlamentets nya roll och ansvar vid genomförandet av Lissabonfördraget(6),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor och yttrandena från utskottet för internationell handel, utskottet för rättsliga frågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0120/2014), och av följande skäl:

A.  Lissabonfördraget fördjupar Europeiska unionens demokratiska legitimitet genom att stärka Europaparlamentets roll i det förfarande som leder till valet av kommissionens ordförande och tillsättningen av kommissionen.

B.  Enligt det nya förfarandet i Lissabonfördraget för valet av kommissionens ordförande ska parlamentet välja denne med en majoritet av sina ledamöter.

C.  I Lissabonfördraget fastställs att Europeiska rådet ska ta hänsyn till resultatet i valet till Europaparlamentet och rådgöra med det nya parlamentet innan det föreslår en kandidat till ordförandeposten i kommissionen.

D.  Alla de stora europeiska politiska partierna håller på att nominera sina egna kandidater till ordförandeposten i kommissionen.

E.  Den valde ordföranden för den nya kommissionen bör fullt ut utnyttja sina befogenheter enligt Lissabonfördraget och vidta alla lämpliga åtgärder för att nästa kommission ska fungera effektivt trots sin storlek, som på grund av Europeiska rådets beslut inte kommer att minska på det sätt som förutsetts i Lissabonfördraget.

F.  Kommissionens ansvarighet gentemot parlamentet bör stärkas genom unionens årliga och fleråriga programplanering men även genom att det skapas symmetri mellan de majoriteter som krävs för valet av kommissionens ordförande och för förslag till misstroendevotum.

G.  Parlamentets uppgift att bestämma dagordningen i lagstiftningsfrågor behöver stärkas, och principen att parlamentet och rådet agerar på lika villkor i lagstiftningsfrågor, vilket föreskrivs i Lissabonfördraget, bör genomföras fullt ut.

H.  I samband med tillsättandet av den nya kommissionen bör befintliga interinstitutionella avtal ses över och förbättras.

I.  Artikel 36 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) föreskriver att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (den höga representanten) regelbundet ska rådgöra med Europaparlamentet om de huvudsakliga aspekterna av och de grundläggande valen rörande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och informera parlamentet om hur politiken på dessa områden utvecklas. Den höga representanten bör se till att vederbörlig hänsyn tas till Europaparlamentets synpunkter.

J.  I den höga representantens uttalande om politisk ansvarighet(7), som gjordes vid antagandet av rådets beslut om Europeiska utrikestjänsten, fastställs att den höga representanten ska se över och där så är nödvändigt föreslå en justering av de befintliga bestämmelserna(8) om Europaparlamentsledamöternas tillgång till sekretessbelagda handlingar och uppgifter på säkerhets- och försvarspolitikens område.

K.  I artikel 218.10 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs att Europaparlamentet omedelbart och fullständigt ska informeras under alla stadier i förfarandet för att förhandla och sluta internationella avtal, och denna bestämmelse gäller även för avtal rörande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Kommissionens legitimitet och politiska ansvarighet

(Tillsättande och avsättande av kommissionen)

1.  Europaparlamentet betonar behovet att stärka kommissionens demokratiska legitimitet, oberoende och politiska roll. Parlamentet konstaterar att det nya förfarandet, där kommissionens ordförande väljs av Europaparlamentet, kommer att stärka kommissionens legitimitet och politiska roll och göra EU-valet mer betydelsefullt genom att väljarnas röst i valet till Europaparlamentet mer direkt kopplas till valet av kommissionens ordförande.

2.  Europaparlamentet betonar att de möjligheter att stärka Europeiska unionens demokratiska legitimitet som föreskrivs i Lissabonfördraget bör genomföras fullt ut, bland annat genom att de europeiska politiska partierna får utnämna kandidater till ordförandeskapet i kommissionen, vilket ger EU-valet en ny politisk dimension och dessutom kopplar väljarnas röst till Europaparlamentets val av kommissionsordförande.

3.  Europaparlamentet uppmanar nästa konvent att överväga på vilket sätt kommissionen ska bildas i syfte att stärka kommissionens demokratiska legitimitet. Nästa kommissionsordförande uppmanas att tänka igenom hur kommissionens sammansättning, uppbyggnad och politiska prioriteringar kan stärka en politik för närhet till medborgarna.

4.  Europaparlamentet bekräftar att alla europeiska politiska partier bör utse sina kandidater till posten som kommissionsordförande i tillräckligt god tid före det planerade valet till Europaparlamentet.

5.  Europaparlamentet förväntar sig att kandidaterna till posten som kommissionsordförande spelar en betydande roll i kampanjen inför valet till Europaparlamentet genom att i alla medlemsstater distribuera och främja sitt europeiska politiska partis program.

6.  Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till Europeiska rådet att i god tid före valet klargöra hur det avser att ta hänsyn till valet till Europaparlamentet och beakta medborgarnas röst i sitt förslag till kandidat till posten som kommissionens ordförande, inom ramen för samråd som ska genomföras mellan parlamentet och Europeiska rådet enligt förklaring nr 11 som fogats till Lissabonfördraget. I detta sammanhang upprepar parlamentet också sin uppmaning till Europeiska rådet att komma överens med Europaparlamentet om anordnandet av de samråd som avses i artikel 17.7 i EU‑fördraget och att säkerställa att processen som leder fram till valet av kommissionens ordförande fungerar på ett smidigt sätt, i enlighet med förklaring nr 11 om artikel 17.6 och 17.7 i fördraget om Europeiska unionen.

7.  Europaparlamentet begär att så många ledamöter som möjligt i nästa kommission ska väljas bland ledamöterna av Europaparlamentet.

8.  Europaparlamentet anser att den person som valts till kommissionens ordförande bör agera mer självständigt under valet av övriga ledamöter till kommissionen. Parlamentet uppmanar medlemsstaternas regeringar att se till att deras val av kandidater har en jämn könsfördelning. Parlamentet uppmanar kraftfullt den person som väljs till kommissionens ordförande att insistera hos medlemsstaternas regeringar på att kandidaterna till posten som kommissionsledamot måste göra det möjligt att sätta samman en kommission med jämn könsfördelning, och alla föreslagna kandidater som inte kan uppvisa allmän duglighet, engagemang för Europa eller obestridligt oberoende måste kunna avvisas.

9.  Efter det politiska samförstånd som nåddes vid Europeiska rådets möte den 11 och 12 december 2008, och till följd av Europeiska rådets beslut av den 22 maj 2013 om antalet ledamöter i Europeiska kommissionen, anser Europaparlamentet att ytterligare åtgärder, såsom en utnämning av kommissionsledamöter utan portfölj eller ett inrättande av ett system med vice ordförande för kommissionen med ansvar för större tematiska kluster och med befogenhet att samordna kommissionens arbete på motsvarande områden, bör planeras för att kommissionen ska fungera bättre, utan att det påverkar rätten att utnämna en kommissionsledamot per medlemsstat eller rösträtten för samtliga ledamöter.

10.  Europaparlamentet uppmanar nästa konvent att åter ta upp frågan om kommissionens storlek, liksom dess organisation och funktionssätt.

11.  Europaparlamentet anser att sammansättningen av kommissionen måste säkerställa stabiliteten när det gäller antalet och innehållet i portföljerna, och samtidigt skapa jämvikt i beslutsprocessen.

12.  Europaparlamentet betonar att kandidaten till ordförande för kommissionen, såsom anges i punkt 2 i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen, bör uppmanas att efter att ha utnämnts av Europeiska rådet inför Europaparlamentet lägga fram de politiska riktlinjerna för sitt uppdrag, följt av en omfattande diskussion, innan parlamentet väljer den föreslagna kandidaten till ordförande för kommissionen.

13.  Europaparlamentet uppmanar nästa nominerade kommissionsordförande att ta vederbörlig hänsyn till de förslag och rekommendationer till EU-lagstiftning som tidigare lämnats av parlamentet på grundval av betänkanden på eget initiativ eller resolutioner som fått stöd av en bred majoritet av parlamentets ledamöter och som den tidigare kommissionen inte på ett tillfredsställande sätt följt upp i slutet av sin mandatperiod.

14.  Europaparlamentet anser att den majoritet som för närvarande krävs enligt artikel 234 i EUF-fördraget för ett misstroendevotum mot kommissionen bör förenklas vid en framtida översyn av fördragen så att det endast krävs majoritet bland Europaparlamentets ledamöter, utan att institutionernas funktionssätt äventyras.

15.  Trots kollegiets kollektiva ansvar för kommissionens agerande anser Europaparlamentet att enskilda kommissionsledamöter kan hållas ansvariga för verksamheten i deras generaldirektorat.

Lagstiftningsinitiativ och verksamhet

(Parlamentets behörighet och kontroll)

16.  Europaparlamentet framhåller att Lissabonfördraget var tänkt som ett steg på vägen mot mer insynsvänliga och demokratiska beslutsförfaranden för att återspegla det fördragsgrundade åtagandet om att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt, genom att stärka Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll och på så sätt sörja för att EU:s rättsakter antas genom mer demokratiska och insynsvänliga förfaranden, vilket är av avgörande betydelse med tanke på hur dessa rättsakter inverkar på allmänheten och företagen. Uppnåendet av denna demokratiska målsättning undergrävs emellertid om EU-institutionerna inte respekterar varandras behörighetsområden, de förfaranden som fastställs i fördragen eller principen om lojalt samarbete.

17.  Europaparlamentet betonar att de institutioner som deltar i lagstiftningsförfarandet måste föra ett lojalt samarbete i fråga om utbyte av handlingar, exempelvis rättsliga yttranden, för att möjliggöra en konstruktiv, uppriktig och rättsligt giltig dialog mellan institutionerna.

18.  Europaparlamentet konstaterar att parlamentet sedan EUF-fördraget trädde i kraft har visat sig vara en engagerad och ansvarsfull medlagstiftare, och samspelet mellan parlamentet och kommissionen har generellt sett varit positivt och grundats på flexibel kommunikation och en samarbetsvillig inställning.

19.  Europaparlamentet anser att den övergripande bedömningen av de interinstitutionella förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen är positiv, men att det fortfarande finns ett antal frågor och brister som kräver närmare uppmärksamhet och åtgärder.

20.  Europaparlamentet betonar att strävan efter effektivitet inte får innebära sämre lagstiftningskvalitet eller att parlamentets egna målsättningar ges upp. Jämte denna strävan efter effektivitet måste parlamentet upprätthålla lämplig standard på lagstiftningen och fortsätta att arbeta för sina egna målsättningar, med garantier för en lagstiftning som är utformad väl, motsvarar tydligt fastställda behov och uppfyller subsidiaritetsprincipen.

21.  Europaparlamentet framhåller att utmaningen med öppenhet alltid är närvarande och gemensam för alla institutioner, i synnerhet vid överenskommelser vid första behandlingen. Parlamentet har bemött denna utmaning på ett bra sätt genom att anta de nya artiklarna 70 och 70a i sin arbetsordning.

22.  Europaparlamentet oroas av de problem som fortfarande finns när det gäller tillämpningen av det ordinarie lagstiftningsförfarandet, särskilt inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken och området med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet), och när det gäller anpassningen av rättsakterna i den tidigare tredje pelaren till normhierarkin i Lissabonfördraget, liksom rent allmänt när det gäller den fortsatta ”asymmetrin” beträffande öppenheten kring kommissionens medverkan i det förberedande arbetet i den lagstiftande maktens två armar. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av att rådets arbetsmetoder anpassas så att parlamentets företrädare har möjlighet att delta i vissa av dess möten när detta är vederbörligen motiverat, i enlighet med principen om lojalt samarbete mellan institutionerna.

23.  Europaparlamentet påpekar att valet av korrekt rättslig grund enligt vad som bekräftats av domstolen är en konstitutionell fråga eftersom det är avgörande för förekomsten och omfattningen av EU:s behörighet, de förfaranden som ska följas och behörighetsområdena för de olika institutionella aktörer som deltar i antagandet av en rättsakt. Det är därför beklagligt att parlamentet upprepade gånger har tvingats väcka talan inför domstolen för att ogiltigförklara rättsakter som rådet antagit, på grund av valet av rättslig grund – bland annat beträffande två rättsakter som antogs inom den obsoleta ”tredje pelaren” långt efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft(9).

24.  Europaparlamentet varnar för försök att kringgå parlamentets lagstiftningsrätt genom att införa bestämmelser som borde omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet i förslag till rådets akter, eller genom att endast använda riktlinjer från kommissionen eller icke-tillämpliga genomförandeakter eller delegerade akter, eller genom att underlåta att föreslå den lagstiftning som behövs för genomförande av den gemensamma handelspolitiken eller internationella avtal och investeringsavtal.

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bättre utnyttja skedet före lagstiftningen, framför allt de värdefulla uppgifter som samlas in på grundval av grön- och vitböcker, och rutinmässigt informera Europaparlamentet om sitt förberedande arbete, på samma villkor som för rådet.

26.  Europaparlamentet anser att parlamentet bör vidareutveckla och fullt ut använda sin självständiga struktur för att bedöma effekten av alla större förändringar eller ändringar av kommissionens ursprungliga förslag.

27.  Europaparlamentet understryker att Europaparlamentet också bör stärka sin självständiga konsekvensbedömning av grundläggande rättigheter vad gäller lagstiftningsförslag och ändringsförslag under utredning i lagstiftningsprocessen och inrätta övervakningsmekanismer beträffande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

28.  Europaparlamentet beklagar djupt att kommissionen, som visserligen formellt fullgör sitt ansvar genom att inom tre månader besvara parlamentets krav på lagstiftningsinitiativ, inte alltid har föreslagit en verklig och betydande uppföljning.

29.  Europaparlamentet kräver att parlamentets rätt till lagstiftningsinitiativ vid nästa översyn av fördragen erkänns fullt ut, genom att det blir obligatoriskt för kommissionen att följa upp alla krav från parlamentet enligt artikel 225 i EUF-fördraget genom att lägga fram ett lagstiftningsförslag inom en lämplig tidsfrist.

30.  Europaparlamentet anser att kommissionens befogenhet att dra tillbaka lagstiftningsförslag vid nästa översyn av fördragen bör begränsas till de fall då parlamentet, efter att dess ståndpunkt antagits vid första behandlingen, instämmer i att förslaget inte längre är motiverat på grund av förändrade omständigheter.

31.  Europaparlamentet påpekar att parlamentet i princip välkomnat infogandet av delegerade akter i artikel 290 i EUF-fördraget, eftersom denna ger större möjligheter till översyn, men understryker att det inte i något fall finns någon skyldighet att delegera befogenheter eller genomförandebefogenheter enligt artikel 291. Parlamentet inser att användning av delegerade akter bör övervägas när flexibilitet och effektivitet behövs och detta inte kan uppnås genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, förutsatt att delegeringens mål, innehåll, tillämpningsområde och varaktighet uttryckligen anges och att villkoren för delegeringen tydligt fastställs i den grundläggande akten. Parlamentet uttrycker oro över rådets tendens att insistera på att använda genomförandeakter för bestämmelser för vilka endast den grundläggande akten eller delegerade akter bör användas. Parlamentet betonar att lagstiftaren får besluta om antagande genom genomförandeakter endast med avseende på delar som inte innebär någon ny politisk inriktning. Parlamentet uppmärksammar att artikel 290 uttryckligen begränsar de delegerade akternas tillämpningsområde till icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt och att delegerade akter därför inte får användas för bestämmelser som är väsentliga för lagstiftningens föremål.

32.  Europaparlamentet uppmärksammar behovet att korrekt skilja mellan de väsentliga delarna i en lagstiftningsakt, om vilka beslut endast kan fattas av den lagstiftande makten i själva lagstiftningsakten, och icke väsentliga delar, som kan kompletteras eller ändras med hjälp av delegerade akter.

33.  Europaparlamentet förstår att delegerade akter kan vara ett flexibelt och effektivt verktyg. Parlamentet betonar betydelsen av valet mellan delegerade akter och genomförandeakter utifrån synvinkeln att respektera kraven i fördragen samtidigt som man skyddar parlamentets rätt att anta bestämmelser, och upprepar sin begäran till kommissionen och rådet om att komma överens med parlamentet om tillämpningen av kriterier för användningen av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget, så att genomförandeakter inte används som ett surrogat för delegerade akter.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på lämpligt sätt involvera parlamentet i förberedelsefasen för de delegerade akterna och att förse ledamöterna med all relevant information, i enlighet med punkt 15 i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen.

35.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hålla sig till ramavtalet om tillträde för parlamentets experter till kommissionens expertmöten genom att förhindra att dessa betraktas som ”kommittologins” kommittéer under förutsättning att de tar upp andra frågor än genomförandeåtgärder i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

36.  Europaparlamentet betonar den särskilda betydelsen och följden av att stadgan om de grundläggande rättigheterna har införlivats i Lissabonfördraget. Stadgan har blivit rättsligt bindande för EU-institutionerna och för medlemsstaterna när de tillämpar unionslagstiftningen och omvandlar därmed grundläggande värderingar till specifika rättigheter.

37.  Europaparlamentet påminner om att Lissabonfördraget införde en ny rättighet, nämligen det europeiska medborgarinitiativet. Parlamentet framhåller behovet att undanröja alla tekniska och byråkratiska hinder som fortfarande står i vägen för en lämplig användning av det europeiska medborgarinitiativet, och uppmuntrar medborgarna att delta aktivt i utformandet av EU:s politik.

38.  Europaparlamentet uppmärksammar att Lissabonfördraget utökar de nationella parlamentens roll, och betonar att de, utöver den roll som de spelar för att övervaka att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna följs, kan lämna positiva bidrag inom ramen för den politiska dialogen, vilket de också gör. Parlamentet anser att den aktiva roll som de nationella parlamenten kan spela för att vägleda ministerrådets medlemmar, tillsammans med ett gott samarbete mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten, kan bidra till att skapa en sund parlamentarisk motvikt till utövandet av den verkställande makten i EU:s funktionssätt. Dessutom har de nationella parlamenten avgett motiverade yttranden i enlighet med artikel 7.2 i protokoll nr 2, som säger att det breda tillämpningsområdet för delegering enligt artikel 290 i EUF-fördraget i en föreslagen akt inte möjliggör en utvärdering av huruvida den konkreta lagstiftningssituationen skulle överensstämma med subsidiaritetsprincipen eller inte.

Internationella relationer

(Parlamentets behörighet och kontroll)

39.  Europaparlamentet påminner om att Lissabonfördraget gav Europaparlamentet en utökad roll och utökade befogenheter på området internationella avtal, och påpekar att internationella avtal numera i allt högre grad täcker områden som rör medborgarnas vardag och som traditionellt – och enligt EU:s primärrätt – omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Det är absolut nödvändigt att bestämmelsen i artikel 218.10 i EUF-fördraget, enligt vilken parlamentet omedelbart och fullständigt måste informeras i alla skeden av förfarandet när internationella avtal ingås, tillämpas på ett sätt som är förenligt med artikel 10 i EU-fördraget, enligt vilken unionens sätt att fungera ska bygga på representativ demokrati, vilket förutsätter insyn och demokratiska debatter i de frågor som ska beslutas.

40.  Europaparlamentet konstaterar att förkastandet av Swift- och Acta-avtalen var demonstrationer av parlamentets användning av sina nyligen förvärvade befogenheter.

41.  Europaparlamentet understryker, på grundval av artikel 18 i EU-fördraget, att unionens höga representant/vice ordföranden för kommissionen har ansvar för att säkerställa följdriktigheten i EU:s yttre åtgärder. Parlamentet understryker vidare att den höga representanten/vice ordföranden enligt artiklarna 17 och 36 i EU-fördraget är ansvarsskyldig inför och har fördragsenliga förpliktelser gentemot parlamentet.

42.  Europaparlamentet påminner om att det när det gäller internationella avtal har rätt att begära att rådet inte tillåter att några förhandlingar inleds förrän parlamentet har avgett sin ståndpunkt om ett föreslaget förhandlingsmandat, och anser att ett ramavtal med rådet bör övervägas.

43.  Europaparlamentet betonar att kommissionen måste informera parlamentet i förväg om sin avsikt att inleda internationella förhandlingar, att parlamentet måste få en verklig möjlighet att avge ett väl underbyggt yttrande om förhandlingsmandaten och att parlamentets yttrande måste beaktas. Parlamentet insisterar på att internationella avtal måste innehålla lämpliga villkor så att de är förenliga med artikel 21 i EU-fördraget.

44.  Europaparlamentet anser att det är av stor vikt att man skriver in människorättsklausuler i de internationella avtalen och kapitel om hållbar utveckling i handels- och investeringsavtalen, och ser med tillfredsställelse på sina initiativ för att försöka få till stånd färdplaner avseende nyckelvillkor. Kommissionen påminns om behovet att ta hänsyn till parlamentets ståndpunkter och resolutioner och att ge återkoppling om hur dessa har införlivats i förhandlingarna om internationella avtal och i förslag till lagstiftning. Parlamentet hoppas att de instrument som behövs för att utveckla EU:s investeringspolitik ska kunna tas i drift vid lämplig tidpunkt.

45.  Europaparlamentet kräver att i enlighet med artikel 218.10 i EUF-fördraget bli omedelbart, fullständigt och korrekt informerat i alla skeden av förfaranden för att ingå internationella avtal, inklusive avtal som ingås på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och att få tillgång till unionens förhandlingstexter enligt de lämpliga förfaranden och villkoren, så att parlamentet kan fatta sitt slutgiltiga beslut med fullständig kännedom om frågan. För att denna bestämmelse ska ha någon betydelse bör de berörda utskottsmedlemmarna få tillgång till förhandlingsmandaten och andra relevanta förhandlingsdokument.

46.  Samtidigt som det respekterar principen att parlamentets samtycke till internationella avtal inte får villkoras anser Europaparlamentet att det har rätt att lämna rekommendationer rörande avtalens praktiska tillämpning. I detta ändamål begär parlamentet att kommissionen regelbundet lägger fram rapporter om genomförandet av internationella avtal, inklusive villkor om mänskliga rättigheter och andra avtalsvillkor.

47.  Europaparlamentet påminner om behovet att undvika att internationella avtal tillämpas provisoriskt innan parlamentet har gett sitt godkännande, såvida parlamentet inte samtycker till att ett undantag görs. Parlamentet betonar att de bestämmelser som behövs för den interna tillämpningen av internationella avtal inte kan antas endast av rådet i dess beslut om avtalets ingående, och att de tillämpliga lagstiftningsförfarandena i enlighet med fördragen måste följas fullt ut.

48.  Europaparlamentet bekräftar på nytt behovet att parlamentet antar de åtgärder som krävs för att övervaka genomförandet av internationella avtal.

49.  Europaparlamentet insisterar på att parlamentet måste få yttra sig över beslut om tillfälligt upphävande eller uppsägning av internationella avtal vars ingående kräver parlamentets godkännande.

50.  Europaparlamentet uppmanar den höga representanten/vice ordföranden att i linje med uttalandet om politiskt ansvar förbättra det systematiska förberedande samrådet med parlamentet om nya strategiska program, policydokument och mandat.

51.  I linje med det åtagande som den höga representanten/vice ordföranden gjorde i uttalandet om politiskt ansvar kräver Europaparlamentet att man skyndsamt avslutar förhandlingarna om ett interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, rådet och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik rörande Europaparlamentets tillgång till hemligstämplad information som innehas av rådet och Europeiska utrikestjänsten på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

52.  Europaparlamentet upprepar sitt krav på att unionens delegationer genomför en fullständig politisk rapportering till centrala befattningshavare vid parlamentet i enlighet med reglerad tillgång.

53.  Europaparlamentet efterlyser ett fyrpartssamförståndsavtal mellan Europaparlamentet, rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten rörande ett sammanhållet och ändamålsenligt tillhandahållande av information på området för yttre förbindelser.

54.  Europaparlamentet är nu en fullfjädrad institutionell aktör på det säkerhetspolitiska området och är därför berättigat att delta aktivt i beslutsfattandet om säkerhetspolitikens grunddrag och prioriteringar och i utvärderingen av instrument på detta område – en process som ska utföras gemensamt av Europaparlamentet, de nationella parlamenten och rådet. Parlamentet anser att det självt bör inneha en avgörande roll i utvärderingen och fastställandet av politiken för inre säkerhet, eftersom denna i allra högsta grad påverkar de grundläggande rättigheterna för alla EU-invånare. Parlamentet betonar därför behovet att se till att dessa politikområden ingår i befogenheterna för den enda direktvalda EU‑institutionen med ansvar för granskning och demokratisk tillsyn.

55.  Europaparlamentet påpekar att EUF-fördraget har utvidgat unionens exklusiva befogenheter avseende den gemensamma handelspolitiken, som nu omfattar inte bara alla handelsaspekter utan även utländska direktinvesteringar. Det bör betonas att parlamentet numera är fullständigt behörigt att fatta beslut tillsammans med rådet om lagstiftning och om godkännande av handels- och investeringsavtal.

56.  Europaparlamentet betonar betydelsen av att EU-institutionerna samarbetar lojalt och ändamålsenligt inom sina respektive ansvarsområden när de behandlar lagstiftning och internationella avtal, för att kunna förutse handelsmässiga och ekonomiska trender, identifiera prioriteringar och alternativ, upprätta strategier på medellång och lång sikt, fastställa mandat för internationella avtal, analysera, utarbeta och anta lagstiftning samt övervaka genomförandet av handels- och investeringsavtal och långsiktiga initiativ inom ramen för den gemensamma handelspolitiken.

57.  Europaparlamentet betonar vikten av att man fortsätter processen med att utveckla lämpliga resurser, med tilldelning av den personal och de ekonomiska medel som behövs för att aktivt definiera och nå de politiska målen avseende handel och investeringar, samtidigt som man säkerställer rättslig säkerhet, genomslagskraft för EU:s yttre åtgärder och respekt för de principer och mål som är stadfästa i fördragen.

58.  Europaparlamentet betonar att man måste säkerställa ett regelbundet flöde av punktlig, korrekt, heltäckande och opartisk information för att möjliggöra den högkvalitativa analys som behövs för att öka kapaciteten hos dem som utarbetar parlamentets politik och deras känsla av egenansvar, vilket leder till ökad interinstitutionell synergi avseende den gemensamma handelspolitiken. Samtidigt måste man se till att parlamentet får fullständig och korrekt information i alla skeden, inklusive tillgång till EU:s förhandlingstexter enligt lämpliga förfaranden och villkor, och kommissionen bör agera proaktivt och göra sitt yttersta för att trygga ett sådant informationsflöde. Parlamentet understryker vidare vikten av att få information så att man undviker oönskade situationer som skulle kunna leda till missförstånd mellan institutionerna, och välkomnar i detta avseende de regelbundna tekniska genomgångar som kommissionen arrangerar inom ett antal ämnesområden. Tyvärr har det vid ett antal tillfällen hänt att relevant information nått parlamentet via andra kanaler än kommissionen.

59.  Europaparlamentet upprepar att institutionerna måste samarbeta för att genomföra fördragen, sekundärlagstiftningen och ramavtalet, och att kommissionen måste arbeta på ett oberoende och insynsvänligt sätt under hela det skede då lagstiftningen om den gemensamma handelspolitiken utarbetas, antas och genomförs. Parlamentet anser att kommissionen har en nyckelroll under hela den processen.

Konstitutionell dynamik

(Interinstitutionella förbindelser och interinstitutionella avtal)

60.  Europaparlamentet betonar att kommissionen enligt artikel 17.1 i EU-fördraget ska ta initiativ till interinstitutionella avtal om unionens årliga och fleråriga programplanering. Parlamentet framhåller behovet att i ett tidigare skede involvera inte bara parlamentet, utan också rådet, i förberedelserna av kommissionens årliga arbetsprogram, och betonar betydelsen av att trygga en realistisk och tillförlitlig programplanering som kan genomföras på ett bra sätt och utgöra grunden för interinstitutionell planering. Parlamentet anser att man, för att öka kommissionens politiska ansvarsskyldighet gentemot parlamentet, skulle kunna tänka sig en halvtidsöversyn för att bedöma hur väl kommissionen totalt sett har uppfyllt det tillkännagivna mandatet.

61.  Europaparlamentet påpekar att artikel 17.8 i EU-fördraget uttryckligen fastslår att kommissionen är politiskt ansvarig inför Europaparlamentet, vilket är nödvändigt för att EU:s politiska system ska fungera väl.

62.  Europaparlamentet betonar att parlamentet i enlighet med artikel 48.2 i EU-fördraget har befogenhet att föreslå ändringar av fördragen och att det kommer att använda sig av denna rättighet för att lägga fram nya idéer för Europas framtid och EU:s institutionella ramar.

63.  Europaparlamentet anser att det ramavtal som slutits mellan parlamentet och kommissionen tillsammans med sina regelbundna uppdateringar är grundläggande för att stärka och utveckla ett strukturerat samarbete mellan de båda institutionerna.

64.  Europaparlamentet ser positivt på att ramavtalet, som antogs 2010, avsevärt stärkte kommissionens politiska ansvarighet gentemot parlamentet.

65.  Europaparlamentet understryker att reglerna om dialog och tillgång till information möjliggör en mer omfattande parlamentarisk granskning av kommissionens verksamhet, vilket bidrar till att kommissionen behandlar parlamentet och rådet likvärdigt.

66.  Europaparlamentet noterar att vissa bestämmelser i det nuvarande ramavtalet fortfarande behöver genomföras och utvecklas. Parlamentet föreslår att det avgående parlamentet antar de grova linjerna så att lämpliga förslag kan behandlas av det tillträdande parlamentet.

67.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med parlamentet konstruktivt tänka igenom det befintliga ramavtalet och dess genomförande, med särskild uppmärksamhet åt förhandlingar om, antagande av och genomförande av internationella avtal.

68.  Europaparlamentet anser att detta mandat fullt ut bör utforska möjligheterna enligt de nuvarande fördragen att stärka den verkställande maktens politiska ansvarighet och rationalisera befintliga bestämmelser om politiskt samarbete och samarbete på lagstiftningsområdet.

69.  Europaparlamentet påminner om att ett antal frågor, såsom delegerade akter, genomförandeåtgärder, konsekvensbedömningar, behandling av lagstiftningsinitiativ och parlamentariska frågor behöver uppdateras i ljuset av de erfarenheter som gjorts under denna valperiod.

70.  Europaparlamentet beklagar att dess upprepade uppmaningar om att 2003 års interinstitutionella avtal om bättre lagstiftning ska omförhandlas i syfte att ta hänsyn till den nya lagstiftningsmiljö som skapats genom Lissabonfördraget, befästa nuvarande bästa praxis och uppdatera avtalet i linje med agendan för smart lagstiftning, lämnats utan åtgärd.

71.  Europaparlamentet uppmanar ministerrådet att uttrycka sin ståndpunkt om möjligheten att delta i ett trepartsavtal med parlamentet och kommissionen i syfte att göra ytterligare framsteg med de frågor som hittills angetts i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

72.  Europaparlamentet anser att frågor som endast är förbundna med förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen även fortsättningsvis bör omfattas av ett bilateralt ramavtal. Parlamentet betonar att parlamentet inte kommer att nöja sig med mindre än vad som har uppnåtts inom ramen för det befintliga ramavtalet.

73.  Europaparlamentet anser att en av de största utmaningarna rörande den konstitutionella ramen i Lissabonfördraget är risken för att mellanstatlighet äventyrar gemenskapsmetoden och därmed försvagar parlamentets och kommissionens roll till fördel för de institutioner som representerar medlemsstaternas regeringar.

74.  Europaparlamentet påpekar att artikel 2 i EU-fördraget innehåller en förteckning över gemensamma värden som unionen bygger på, och anser att respekten för dessa värden bör säkerställas på lämpligt sätt av både unionen och medlemsstaterna. Det bör upprättas ett riktigt lagstiftningssystem och institutionellt system för att skydda unionens värden.

75.  Europaparlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaternas regeringar och parlament att bygga vidare på den nya institutionella och rättsliga ram som har skapats genom Lissabonfördraget, för att på så sätt utforma en heltäckande intern människorättspolitik för unionen som fastställer lämpliga mekanismer för ansvarsskyldighet på nationell nivå och EU-nivå genom vilka brott mot de mänskliga rättigheterna kan tas upp.

o
o   o

76.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT C 70 E, 8.3.2012, s. 98. (2) Antagna texter, P7_TA(2012)0462. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0323. (4) EUT L 304, 20.11.2010, s. 47. (5) EUT C 298, 30.11.2002, s.1. (6) EUT C 212 E, 5.8.2010, s. 37. (7) EUT C 210, 3.8.2010, s. 1. (8) Interinstitutionellt avtal av den 20 november 2002 mellan Europaparlamentet och rådet om Europaparlamentets tillgång till känslig information i rådet om säkerhets- och försvarspolitiken (EGT C 298, 30.11.2002, s. 1). (9) Se rådets beslut 2013/129/EU av den 7 mars 2013 om att underställa 4-metylamfetamin kontrollåtgärder, och rådets genomförandebeslut 2013/496/EU av den 7 oktober 2013 om att underställa 5-(2-aminopropyl)indol kontrollåtgärder.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om äganderättens, egendomsägandets och förmögenhetsskapandets roll när det gäller att utrota fattigdom och främja hållbar utveckling i utvecklingsländerna (2013/2026(INI))

P7_TA(2014)0250 A7-0118/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 17 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, om rätten att äga egendom,

–  med beaktande av millenniedeklarationen av den 8 september 2000 där millennieutvecklingsmålen fastställs, i synnerhet målen 1, 3 och 7,

–  med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik, ”Europeiskt samförstånd”, som undertecknades den 20 december 2005, särskilt punkterna 11 och 92,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 19 oktober 2004 EU:s riktlinjer för stöd till utarbetande och reform av markpolitiken i utvecklingsländerna (COM(2004)0686),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 31 mars 2010 EU:s policyram för att hjälpa utvecklingsländer att stärka livsmedelsförsörjningen (COM(2010)0127),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2011 Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring (COM(2011)0637),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 27 februari 2013 Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid (COM(2013)0092),

–  med beaktande av EU:s riktlinjer för markpolitiken, EU Land Policy Guidelines: Guidelines for support to land policy design and land policy reform processes in developing countries (riktlinjer för stöd till utarbetande och reform av markpolitiken i utvecklingsländerna), som antogs av kommissionen i november 2004,

–  med beaktande av UN-Habitats (FN:s boende- och bosättningsprogram) studie Secure Land Rights for All från 2008 och dess riktlinjer How to Develop a Pro-Poor Land Policy: Process, Guide and Lessons,

–  med beaktande av rapporten av den 11 juni 2009 från FN:s särskilde rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, Large-scale land acquisitions and leases: a set of core principles and measures to address the human rights challenge,

–  med beaktande av förklaringen Urbanisation Challenges and Poverty Reduction in ACP States som antogs i Nairobi, Kenya, 2009,

–  med beaktande av förklaringen från världstoppmötet om tryggad livsmedelsförsörjning som antogs i Rom 2010,

–  med beaktande av förklaringen Making Slums History: a worldwide challenge for 2020 som antogs vid den internationella konferensen i Rabat, Marocko, den 26–28 november 2012,

–  med beaktande av förklaringen Sustainable Urbanisation as Response to Urban Poverty Eradication som antogs vid den andra trepartskonferensen AVS/Europeiska kommissionen/UN-Habitat som anordnades i Kigali, Rwanda den 3–6 september 2013,

–  med beaktande av FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter och ILO:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder (nr 169) från 1989,

–  med beaktande av principerna om ansvarsfulla investeringar i jordbruket som tar hänsyn till rättigheter, försörjningsmöjligheter och resurser och de frivilliga riktlinjerna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter, fiske och skog i förhållande till en nationell tryggad livsmedelsförsörjning och Afrikanska unionens ram och riktlinjer för markpolitik i Afrika (ALPFG),

–  med beaktande av rekommendationerna från högnivågruppen om utvecklingsagendan efter 2015 om att inkludera ett mål för förvaltning av markinnehav för kvinnor och män och att fastslå att kvinnor och flickor bland annat måste ha lika rättighet att äga mark och andra tillgångar,

–  med beaktande av sin resolution av den 27 september 2011 om EU:s policyram för att hjälpa utvecklingsländer att stärka livsmedelsförsörjningen(1),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0118/2014), och av följande skäl:

A.  Äganderätten kan definieras som de regler som styr villkoren för hur enskilda intressenter, grupper och offentliga och privata aktörer förvärvar och bibehåller tillgång till materiella och immateriella tillgångar genom formell lagstiftning eller sedvana. Enligt UN-Habitat kan markinnehav ha sitt ursprung i formell lagstiftning (full besittningsrätt, byggnad på ofri grund, offentlig- och privaträttsliga hyreskontrakt), sedvana eller religiösa grunder. I EU:s riktlinjer för markpolitiken fastställs att markrättigheter inte begränsas till privat ägande i dess egentliga mening, utan kan vara en avvägning mellan individuella rättigheter och skyldigheter, och kollektiva föreskrifter på olika nivåer.

B.  Runtom i världen bebor 1,2 miljarder personer egendomar som de inte har formell äganderätt till och lever utan fast bostad eller tillgång till mark. Det bör särskilt beaktas att mer än 90 procent av befolkningen på landsbygden i Afrika söder om Sahara (av vilka 370 miljoner människor anses leva under fattigdomsgränsen) har tillgång till mark och naturresurser via rättsligt osäkra sedvaneordningar eller informella ordningar för markinnehav.

C.  Den sammanlagda utomrättsliga och oregistrerade förmögenheten uppskattas uppgå till över 9,3 biljoner US-dollar, vilket är 93 gånger mer än det sammanlagda utländska bistånd som getts till utvecklingsländer under de senaste 30 åren.

D.  Millennieutvecklingsmål 7 (delmål 11), som syftar till att förbättra förhållandena för 100 miljoner människor som bor i slumområden till 2020, har redan uppnåtts, men andelen människor som lever i slumområden (enligt beräkningar 863 miljoner 2012) fortsätter att öka i absoluta tal. Enligt UN-Habitat beräknas inte mindre än en miljard människor bo i slumområden, och uppskattningsvis tre miljarder personer väntas bo i slumområden 2050. Enligt artikel 11 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har alla människor rätt till bostad och till fortsatt förbättrade levnadsvillkor.

E.  På landsbygden saknar cirka 200 miljoner människor (nästan 20 procent av världens fattiga) tillgång till tillräckligt mycket mark för att de ska kunna leva av den. Mark på landsbygden är eftertraktad av många skäl, bland annat befolkningstillväxt, ändrad markanvändning, kommersiella investeringar, miljöförstöring på grund av torka, jorderosion och näringsmässig utarmning, liksom naturkatastrofer och konflikter. Ett säkrande av markrättigheter behövs för att social stabilitet ska kunna främjas genom att man minskar osäkerheten och antalet konflikter om mark.

F.  Privata investerare och regeringar har visat ett allt större intresse för att köpa eller långfristigt hyra stora områden odlingsbar mark, främst i utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika.

G.  Politiska myndigheters godtyckliga fördelning av mark utgör en grogrund för korruption, osäkerhet, fattigdom och våld.

H.  Problem med markförvaltning hör nära samman med de största utmaningarna under 2000‑talet, nämligen tryggad livsmedelsförsörjning, energibrist, stadstillväxt och befolkningstillväxt, miljöförstöring, klimatförändringar, naturkatastrofer och konfliktlösning, vilket innebär att en prioritering av omfattande markreformer blir allt viktigare.

I.  Man uppskattar att 1,4 miljarder hektar mark runtom i världen förvaltas enligt sedvaneregler. Befintliga strukturer för markinnehav i Afrika, Asien och Latinamerika skiljer sig avsevärt från varandra, och man kan inte bortse från de lokala sedvanesystem som har växt fram, vare sig det rör sig om enskilda besittningsrätter eller gemensamma rättigheter, när man formaliserar markinnehavet.

J.  Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering (Cedaw) uppger att kvinnor och makar ska ha lika rättigheter när det gäller ägande och förvärv av egendom. På många håll diskrimineras emellertid kvinnor antingen formellt eller i praktiken av den rådande ordningen för markinnehav och äganderätt.

K.  I många utvecklingsländer är kvinnors äganderätt, tryggade tillgång till mark och tillgång till sparande och krediter inte socialt accepterad. Med en sådan förfördelad utgångspunkt blir det extra svårt för kvinnor att driva igenom sin rätt till egendom, och då i synnerhet sin arvsrätt, på rättslig väg.

L.  Framför allt kvinnornas äganderätt i utvecklingsländer kränks genom att industriländerna gör storskaliga markuppköp i kommersiellt eller strategiskt syfte, såsom jordbruksproduktion, livsmedelssäkerhet och produktion av energi och biobränslen. Kvinnor saknar ofta tillgång till den rättshjälp och representation som behövs för att framgångsrikt kunna ta strid mot kränkningar av äganderätten i utvecklingsländer.

M.  Att trygga kvinnors markrättigheter är viktigt för fattigdomsbekämpningen, med tanke på kvinnornas roll som livsmedelsproducenter i landsbygdsområden och stadsnära områden och deras ansvar när det gäller att livnära sina familjemedlemmar. Kvinnor utgör 70 procent av Afrikas jordbrukare men äger formellt endast 2 procent av marken. Nyligen genomförda program i Indien, Kenya, Honduras, Ghana, Nicaragua och Nepal har visat att hushåll där kvinnor har ansvaret har bättre livsmedelstrygghet, bättre hälso- och sjukvård och ett större fokus på utbildning än hushåll där män har ansvaret.

N.  Över 60 procent av de människor som svälter är kvinnor och flickor och i utvecklingsländerna produceras 60–80 procent av födan av kvinnor(2).

O.  Uppskattningsvis har 370 miljoner urinvånare runtom i världen en stark andlig, kulturell, social och ekonomisk anknytning till sina traditionella landområden, som ofta har en gemenskapsbaserad förvaltning.

P.  I artikel 17 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna erkänns att var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra, och att ingen godtyckligt får fråntas sin egendom.

Q.  Urbefolkningarna har beviljats specifika former av skydd för sina markrättigheter genom ILO:s konvention nr 169 och FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter.

R.  Enligt artikel 10 i FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter ska urbefolkningar garanteras rätten att inte tvångsförflyttas från sina landområden eller territorier, och de får förflyttas endast under förutsättning att de gett sitt medgivande av fri vilja i förväg och att de gått med på en skälig och rimlig ersättning samt, där så är möjligt, fått möjlighet att återvända.

Markrättigheter, inklusive äganderätt, och förmögenhetsskapande

1.  Europaparlamentet anser att registrerad äganderätt och tryggade markrättigheter fungerar som en katalysator för ekonomisk tillväxt, samtidigt som de främjar social sammanhållning och fred.

2.  Europaparlamentet betonar att man genom tryggade markrättigheter och rättvisare tillgång till mark ger en trygg grund för försörjning, ekonomiska möjligheter och, i landsbygdsområden, för de livsmedel som produceras för hushållen.

3.  Europaparlamentet understryker att vid sidan av individuell registrering av äganderätt till mark bör man erkänna flera andra alternativ till markinnehav, bland annat möjligheten att bygga vidare på sedvanerättsliga system för att på rättslig väg garantera rättigheter till tomtmark, jordbruksmark och naturtillgångar, såsom UN‑Habitat förespråkar.

4.  Europaparlamentet betonar att säkert markinnehav för småbrukare, som utgör 95 procent av de potentiella markägarna i utvecklingsländer, stimulerar den lokala ekonomin, ökar livsmedelstryggheten, minskar migrationen och saktar ned inflyttningen till slumområden i städer. Parlamentet påpekar som exempel att i Etiopien, där äganderätt har införts, ökade produktiviteten med upp till 40 procent per tunnland på tre år enbart på grund av denna förändring(3).

5.  Europaparlamentet konstaterar med oro att kulturella traditioner ofta gör kvinnor beroende av manliga släktingar för tryggat markinnehav och innebär att de står utan rättsskydd. Parlamentet betonar staters internationella skyldigheter att garantera ekonomiska, sociala och kulturella minimirättigheter, vilket inkluderar regeringars skyldighet att se till att markförvaltningen inte är diskriminerande, särskilt inte mot kvinnor och fattiga, och inte kränker andra mänskliga rättigheter.

6.  Europaparlamentet betonar att när människor får möjlighet att fatta beslut om sina egna resurser och formella bestämmelser om arvsrätt införs, uppmuntras småbrukare starkt att göra hållbara investeringar i sin mark, använda sig av terrassodling och bevattning och begränsa effekterna av klimatförändringen. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang att studier har visat att sannolikheten för att ett hushåll med fullständigt tryggad och överförbar mark ska investera i terrassodling är 59,8 procent större än för ett hushåll som väntar sig att marken kommer att omfördelas i byn inom de kommande fem åren.

7.  Europaparlamentet konstaterar att med äganderättsbevis kan en person låna pengar till rimlig ränta, och dessa pengar kan användas till att skapa och utveckla företag. Parlamentet betonar att skyddet av äganderätten kan främja ett konkurrenskraftigt företagsklimat där företagaranda och nyskapande råder.

8.  Europaparlamentet erkänner att utmaningen består i att övervinna de bristande överensstämmelserna mellan laglighet, legitimitet och praxis genom att inrätta mekanismer för markinnehav baserade på gemensamma normer, med början i ett erkännande av befintliga rättigheter, och samtidigt säkerställa att män och kvinnor liksom sårbara samhällsgrupper i utvecklingsländerna har tryggade rättigheter till mark och tillgångar och är fullt skyddade mot särintressen som kan beslagta deras egendom.

9.  Europaparlamentet fördömer kraftfullt markrofferi som särskilt innebär att fattiga personer och traditionella nomadbefolkningar på landsbygden fråntas mark utan att få rimlig ersättning. Parlamentet påpekar att minst 32 miljoner hektar i hela världen har ingått i minst 886 transnationella storskaliga markaffärer av detta slag mellan 2000 och 2013(4). Parlamentet framhåller att denna siffra antagligen är en betydande underskattning av det egentliga antalet storskaliga markaffärer.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i sin utvecklingspolitik även behandla frågan om industriländernas storskaliga markuppköp i utvecklingsländerna, i synnerhet i Afrika, i syfte att skydda befolkningen mot fattigdom och hungersnöd och mot att tvingas bort från sina byar och sin mark, då dessa markuppköp påverkar lokala jordbrukare och får förödande konsekvenser för kvinnor och barn.

11.  Europaparlamentet betonar att avskaffandet av offentliga incitament för produktion av biodrivmedel som är baserade på grödor och subventioner är ett sätt att bekämpa markrofferi.

12.  Europaparlamentet påminner om att när markrättigheter inte är säkra och förvaltningen är svag, innebär detta hög risk för lokalsamhället i fråga om osäker livsmedelsförsörjning samt risk för förflyttning och fördrivning av lantbrukare och boskapsskötare. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang eftertryckligen medlemsstaterna att stödja utvecklingsländernas nationella kapacitet att stärka sitt förvaltningssystem.

13.  Europaparlamentet framhåller att både den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter erkänner rätten till självbestämmande, som definieras som rätten för alla folk att fritt förfoga över sina egna naturtillgångar och naturresurser, och att båda föreskriver att ingen får berövas sina möjligheter till försörjning. Parlamentet betonar i detta sammanhang att förhandlingar om storskaliga markarrenden eller markförvärv därför måste innebära öppenhet, vederbörligt och välinformerat deltagande av lokalsamhället som berörs av markarrenden eller markförvärv samt redovisningsskyldighet för användningen av intäkter, som bör vara till nytta för lokalbefolkningen.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inom ramen för FN undersöka hur dessa uppköp påverkar ökenutbredningen över jordbruksmarkerna, förlusten av bosättningsrätt och tillgång till mark för kvinnor – i synnerhet för de kvinnor som är ensamstående eller familjeförsörjare – livsmedelstryggheten och kvinnornas, deras barns och deras anhörigas försörjning.

15.  Europaparlamentet betonar att investeringsavtal om storskaliga markförvärv eller markarrenden bör beakta nuvarande markanvändares rättigheter samt de lantbruksanställdas rättigheter. Parlamentet anser att investerarnas skyldigheter tydligt bör fastställas och kunna göras gällande, till exempel genom att införa sanktioner ifall mänskliga rättigheter inte respekteras. Parlamentet anser att alla markavtal också bör innehålla en rättslig skyldighet att en viss minimiandel av de grödor som produceras ska säljas på den lokala marknaden.

Färdplan för tryggade markrättigheter, inklusive äganderätt, och hållbar markförvaltning i utvecklingsländerna

16.  Europaparlamentet betonar att markreformer kräver flexibilitet och anpassning till lokala, sociala och kulturella omständigheter, såsom traditionella former av stamägarskap, och bör inriktas på att stärka de mest utsatta.

17.  Europaparlamentet framhåller att det faktum att sedvanerättsliga system för markinnehav existerar parallellt med koloniala modeller som införts utifrån är en av de främsta orsakerna till den endemiska osäkerheten när det gäller mark i utvecklingsländerna. Parlamentet betonar i detta sammanhang att det är absolut nödvändigt att erkänna lagligheten i sedvanerättsliga system för markinnehav som ger lagstadgade rättigheter till enskilda individer och samhällen och förhindrar att markrättigheter fråntas och åsidosätts, vilket är särskilt vanligt bland afrikanska befolkningsgrupper och de stora ursprungsbefolkningarna i Latinamerika.

18.  Europaparlamentet understryker att reglering av innehavssäkerhet för ockupanter i stadsområden har en betydande inverkan på bostadsinvesteringar, vilket framgår av studier som visar att andelen bostadsrenoveringar ökar med mer än 66 procent.

19.  Parlamentet gratulerar Rwanda till de framsteg som gjorts när det gäller uppgifter om mark och som gjort det möjligt att registrera all mark i landet på anmärkningsvärt kort tid.

20.  Europaparlamentet anser att man inte bör använda en universallösning för att trygga äganderätten, och betonar att formella markförvaltningstjänster är effektivast på lokal nivå. Ett effektivt tillhandahållande av säkra markrättigheter kan därför vara beroende av en reform av de centraliserade statliga markmyndigheterna i syfte att överföra ansvar till lokala och sedvanerättsliga institutioner. Markregistreringen kan sedan förbättras genom datorisering av markregister och fastighetssystem.

21.  Europaparlamentet påminner om att jordbruket är en grundläggande källa till försörjning, uppehälle och livsmedelstrygghet för landsbygdsbefolkningen. Parlamentet konstaterar emellertid att mark på landsbygden är eftertraktad av många skäl, bland annat befolkningstillväxt, ändrad markanvändning, kommersiella investeringar, miljöförstöring på grund av torka, jorderosion och näringsmässig utarmning, liksom naturkatastrofer och konflikter. En förutsättning för att uppnå millennieutvecklingsmålen är i detta sammanhang att man tryggar markinnehavet för landsbygdsbefolkningen. Parlamentet anser att en rad politiska instrument kan bidra till att lösa dessa utmaningar, och de måste anpassas till de lokala förhållandena.

22.  Europaparlamentet anser att de statliga tjänstemännen först bör identifiera de system för markförvaltning och markinnehav som redan finns. Därefter bör de bygga vidare på dessa system till förmån för de fattiga och utsatta grupperna.

23.  Europaparlamentet är förvissat om att den decentraliserade markförvaltningen bidrar till att stärka lokalsamhällen och individer, och framhåller behovet av att avskaffa korrupta metoder som införts av lokala ledare genom överenskommelser med utländska investerare och anspråk på oregistrerade enskilda jordlotter.

24.  Europaparlamentet betonar att varje förändring i markanvändningen endast bör äga rum med de berörda lokalsamhällenas fria och informerade samtycke. Parlamentet påminner om att urbefolkningar har beviljats specifika former av skydd av sina markrättigheter i enlighet med internationell rätt. Parlamentet insisterar, i enlighet med FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter, på att stater ska tillhandahålla effektiva mekanismer för att förhindra, och ompröva, åtgärder som syftar eller leder till att urbefolkningar fråntas sin mark, sina territorier eller sina resurser.

25.  Europaparlamentet konstaterar att den begränsade andel mark som är registrerad i Afrika (10 procent) har registrerats med hjälp av föråldrade och felaktiga system. Parlamentet understryker att enligt Världsbankens uppskattningar(5) har de 27 ekonomier som moderniserat sina registreringssystem de senaste sju åren halverat genomsnittstiden för överföring av äganderätt till fastigheter och därmed ökat insynen, minskat korruptionen och förenklat skatteuppbörden. Parlamentet betonar att man inom utvecklingspolitiken därför bör ge hög prioritet åt att inrätta och förbättra fastighetsregister i utvecklingsländer.

26.  Europaparlamentet påminner om att tryggat markinnehav kan garanteras i olika former under förutsättning att markanvändarnas och markägarnas rättigheter tydligt framgår. Förutom genom formella äganderättsbevis kan säkerhet uppnås genom tydliga, långsiktiga arrendeavtal, eller genom formellt erkännande av sedvanerätt och informella överenskommelser, med tillgängliga och effektiva mekanismer för tvistlösning. Parlamentet uppmanar EU att inrikta stödet på kapacitetsuppbyggnad och program för utbildning i markförvaltning, i syfte att säkra fattiga och utsatta gruppers markrättigheter, bland annat genom lantmäteri och registrering samt insatser för att utrusta utbildningsinstitut i utvecklingsländer.

27.  Europaparlamentet uppmanar EU att stärka utvecklingsländernas domstolars kapacitet att effektivt se till att lagstiftning om äganderätt följs, för att lösa marktvister och hantera expropriationer som ett led i en helhetsstrategi för att konsolidera rättssystemet och rättsstaten.

28.  Europaparlamentet uppmanar EU att hjälpa utvecklingsländerna att genomföra sina markreformer särskilt i syfte att främja medverkan från samtliga intressenter, i samspel med informations- och upplysningsprogram, så att alla berörda parters rättigheter och särskilt de fattigas och utsattas rättigheter respekteras fullt ut. Parlamentet nämner Madagaskar och de lokala markmyndigheterna som ett exempel, där enkla lokala initiativ har underlättat registrering av äganderättsbevis för mark betydligt.

29.  Europaparlamentet betonar att när en sund finanspolitik byggs upp i utvecklingsländer genom stärkt markregistrering och utarbetande av värderingsfunktioner ökar de årliga skatteintäkterna från marktransaktioner avsevärt, såsom i Thailand där sådana intäkter sexdubblades på tio år.

30.  Europaparlamentet framhåller att formellt erkännande av kvinnors markrättigheter inte automatiskt medför effektivt genomförande av dessa rättigheter. Parlamentet begär att EU i sina program om markreformer särskilt ska uppmärksamma kvinnors utsatthet vid förändringar av familjestrukturer, kvinnors möjlighet att upprätthålla sina rättigheter och vikten av att ett hushålls handlingar verkligen innehåller båda makarnas namn på äganderättsbeviset för marken.

31.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i sin politik för utveckling och humanitärt bistånd se till att dessa utvecklingsländer antar lagstiftningsåtgärder som syftar till jämställdhet och motverkar diskriminering i fråga om äganderätt med utgångspunkt i etnicitet, ras och civilstånd samt att hantera frågan om hur de betydande sociala, politiska och kulturella begränsningarna för förvärv av markrättigheter kan avskaffas.

32.  Europaparlamentet uppmanar EU:s delegationer i utvecklingsländerna att kontrollera att respekten för kvinnors äganderätt inte kränks och därmed motverka risken för att kvinnorna drabbas av fattigdom och social utestängning.

33.  Europaparlamentet vill se att EU stödjer utvecklingsländernas insatser för att reformera arrendemarknaderna för att ge fattiga tillgång till mark och främja tillväxt, samtidigt som man undviker onödiga begränsningar av arrendemarknader.

Att sätta markrättigheter, inklusive äganderätt, i centrum för EU:s utvecklingspolitik

34.  Europaparlamentet betonar att storskaliga markförvärv är bland annat en direkt följd av svag markförvaltning i utvecklingsländer. Parlamentet betonar att EU-bistånd bör bidra till att bygga upp den institutionella kapacitet som krävs för att garantera tryggade markrättigheter, så att vinstmaximering, byråkratisk tröghet samt korruption och andra oredovisade handlingar kan motverkas.

35.  Europaparlamentet lovordar EU:s deltagande i globala markinitiativ. Parlamentet betonar att EU i egenskap av världens ledande utvecklingsaktör har kapacitet att förbättra sin i nuläget begränsade strategi, både i fråga om omfattning och synlighet, i syfte att ta itu med frågorna om markinnehav.

36.  Europaparlamentet konstaterar att vid sidan av ett förbättrat äganderättssystem i utvecklingsländerna måste EU ha som mål att människor ska ha tillgång till socialt skydd och försäkringssystem för att skydda sina försörjningsmöjligheter och sina tillgångar i händelse av katastrofer eller omstörtande händelser.

37.  Europaparlamentet yrkar på att de frivilliga riktlinjerna för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter, fiske och skog ska genomföras.

38.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en tydligt definierad budgetpost och övergå från ett småskaligt perspektiv till långsiktig reform av markförvaltningen, i syfte att strama upp bestämmelserna om markinnehav.

39.  Europaparlamentet betonar att utmaningen att tillhandahålla tryggade markrättigheter för fördrivna personer och flyktingar sannolikt kommer att öka till följd av klimatförändringarna. I detta sammanhang uppmanar parlamentet med kraft EU att öka sitt stöd för att markrättigheter ska införas som ett humanitärt svar och utvecklingssvar på katastrofer eller civila konflikter, där markpolitiken måste garantera tryggade markrättigheter för olika etniska grupper, samhällsgrupper eller åldersgrupper på ett likvärdigt sätt.

40.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stärka kvinnornas ställning när det gäller deras rättigheter och tillträde till mark, arv och tillgång till krediter och besparingar i postkonfliktområden, i synnerhet i länder där kvinnors rättigheter inte kan drivas igenom på rättslig väg eller inte är socialt accepterade och där könsdiskriminerande lagar, en traditionell kvinnosyn och mansdominerade sociala hierarkier hindrar kvinnor från att få lika och skäliga rättigheter. Parlamentet uppmanar EU att verka för att FN:s nyligen inrättade kvinnoorganisation ska delta i detta arbete.

41.  Europaparlamentet välkomnar initiativet om öppenhet vad gäller mark som G8 lanserade i juni 2013 på basis av EITI (Öppenhet inom gruvnäringen) och erkännandet att öppenhet i fråga om ägande av företag och mark, tillsammans med säker äganderätt och starka institutioner, är avgörande för fattigdomsminskning. Parlamentet betonar emellertid att det behövs ökade ansträngningar för att underlätta genomförandet av effektiva markreformer.

42.  Europaparlamentet bekräftar EU:s åtagande att minska den globala fattigdomen inom ramen för en hållbar utveckling och upprepar att EU bör införliva ett tydligt genusperspektiv i all politik och alla förfaranden i sina förbindelser med utvecklingsländer(6).

43.  Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att förstärka de politiska insatserna för att jämställa kvinnors äganderätt i utvecklingsländer med mäns. Detta måste beaktas i landprogrammen och åtföljas av tillräckliga ekonomiska stödmekanismer (såsom sparande, krediter, bidrag, mikrokrediter och försäkringar). De starkare politiska insatserna ska resultera i egenmakt åt kvinnor och icke-statliga organisationer samt främja kvinnors företagande. De ska öka kvinnors medvetande om sina juridiska rättigheter och förbättra deras ekonomiska förmåga, stödja flickors utbildning, sprida och ge tillgång till information och upprätta juridiska stödtjänster och genusutbildning för leverantörer av finansiella tjänster.

44.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i sitt utvecklingsarbete aktivt verka för kvinnligt företagande och äganderätt, som ett led i att öka kvinnors ekonomiska oberoende från sina makar samt stärka ländernas ekonomier.

45.  Europaparlamentet påminner om att den internationella dagen för kvinnor på landsbygden infaller den 15 oktober, och uppmanar EU och medlemsstaterna att främja informationskampanjer i utvecklingsländerna.

o
o   o

46.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, FN:s generalsekreterare, Världsbankens ordförande, Sydostasiatiska nationers förbund, den parlamentariska församlingen EU-Latinamerika och den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen.

(1) EUT C 56 E, 26.2.2013, s. 75. (2) FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Policy Brief No 5, Economic and Social Perspectives, augusti 2009. (3) USAID Ethiopia, http://ethiopia.usaid.gov/programs/feed-future-initiative/projects/land-administration-nurture-development-land (4) http://www.landmatrix.org/get-the-idea/global-map-investments/ (5) 2012b.Doing Business 2012: Doing Business in a More Transparent World (Göra affärer 2012: göra affärer i en öppnare värld). Washington, DC: Världsbanken. (6) EUT C 46, 24.2.2006.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om EU-rapporten om en konsekvent politik för utveckling 2013 (2013/2058(INI))

P7_TA(2014)0251 A7-0161/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av punkterna 9 och 35 i den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: Europeiskt samförstånd(1),

–  med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som bekräftar att unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna,

–  med beaktande av rådets slutsatser vid flera tillfällen, kommissionens tvåårsrapporter och Europaparlamentets resolutioner om en konsekvent politik för utveckling, särskilt resolutionen av den 25 oktober 2012 om EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2011(2),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument om EU:s handlingsplan för jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingsarbetet 2010–2015 (SEC(2010)0265) och rådets slutsatser av den 14 juni 2010 om millennieutvecklingsmålen, där rådet stöder EU:s handlingsplan på detta område,

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument om en konsekvent politik för utveckling 2013 (SWD(2013)0456),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A7-0161/2014), och av följande skäl:

A.  I EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati, som antogs 2012, slås det fast att ”EU kommer att främja mänskliga rättigheter på alla områden för sina yttre åtgärder utan undantag”.

B.  En europeisk vision som bygger på solidaritet – som inte spelar ut ”intern” fattigdom mot fattigdom utanför unionens gränser – är det enda sättet att övervinna intressekonflikter mellan unionens olika politikområden och se till att dessa är förenliga med de nödvändiga utvecklingspolitiska åtgärderna.

C.  En konsekvent politik för utveckling anses numera vara en skyldighet och betraktas som ett övergripande politiskt verktyg och en process som syftar till att föra in utvecklingssamarbetets många dimensioner i utarbetandet av annan politik, i alla skeden.

D.  Alla unionens politikområden har externa effekter och bör därför utformas så att man sörjer för utvecklingsländernas långsiktiga behov i fråga om att bekämpa fattigdom, garantera social trygghet och anständiga inkomster samt upprätthålla respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och ekonomiska och miljömässiga rättigheter.

E.  En konsekvent politik för utveckling bör baseras på ett erkännande av länders och regioners rätt att demokratiskt utforma sin egen politik och sina egna prioriteringar och strategier för att ge sina medborgare möjlighet att klara sig själva.

F.  Unionen bör spela en ledande roll i främjandet av en konsekvent politik för utveckling.

G.  I det nuvarande internationella utvecklingsramverket saknas effektiva mekanismer för att förhindra eller rätta till bristande konsekvens som uppstår på grund av unionens olika politiska åtgärder.

H.  Europaparlamentet har gjort framsteg i arbetet med att bevaka den politik som har omfattande konsekvenser för utvecklingspolitiken, men det finns mycket kvar att göra för att optimera konsekvensen och undvika vissa brister i den, så att parlamentet helt kan uppfylla sin institutionella roll.

I.  Efter 2015 bör en konsekvent politik för utveckling baseras på åtgärder som är inriktade på gemensamma men differentierade ansvarsområden och vara öppen för en inkluderande politisk dialog.

J.  OECD-ländernas erfarenheter, särskilt genom arbetet i OECD:s generalsekretariats enhet för en konsekvent politik för utveckling, har varit mycket lärorika.

K.  En viktig del i en konsekvent politik för utveckling är att samordna EU:s medlemsstaters utvecklingspolitik och biståndsprogram. Det beräknas att så mycket som 800 miljoner euro skulle kunna sparas årligen genom sänkta transaktionskostnader om EU och dess medlemsstater koncentrerade sina biståndsinsatser till färre länder och åtgärder.

L.  Effektiviteten i EU:s utvecklingspolitik hindras av att olika medlemsstaters biståndspolitik och biståndsprogram resulterar i splittrade insatser och dubbelarbete. En mer samordnad strategi för hela EU skulle minska den administrativa bördan och de kostnader som den ger upphov till.

M.  FN:s befolkningsfonds (UNFPA) rapport ICPD Beyond 2014 Global Report offentliggjordes den 12 februari 2014, och i den betonar man att skyddet för kvinnor och ungdomar som drabbas av våld måste prioriteras på utvecklingsagendan.

En konsekvent politik för utveckling – omsättning i praktiken

1.  Europaparlamentet föreslår att det inrättas en tvistlösningsmekanism, som ska anförtros kommissionens ordförande, för att se till att en konsekvent politik för utveckling garanteras. Vid konflikter mellan unionens olika politikområden ska kommissionens ordförande ta sitt politiska ansvar för de övergripande riktlinjerna och avgöra frågan, med hänsyn tagen till unionens skyldigheter beträffande en konsekvent politik för utveckling. Parlamentet anser att man, efter en period med kartläggning av problemområden, skulle kunna reformera beslutsförfarandena inom kommissionen och i samarbetet mellan de olika avdelningarna.

2.   Europaparlamentet uppmanar EU, medlemsstaterna och deras partnerinstitutioner att se till att den nya ramen efter 2015 omfattar ett mål för en konsekvent politik för utveckling som gör det möjligt att ta fram tillförlitliga indikatorer för att mäta de framsteg som görs av bidragsgivare och partnerländer samt att bedöma hur olika politiska åtgärder påverkar utvecklingssamarbetet, särskilt genom att anlägga ett perspektiv för utvecklingskonsekvens på nyckelfrågor som demografisk tillväxt, global livsmedelsförsörjning, olagliga penningflöden, migration, klimat och grön tillväxt.

3.  Europaparlamentet påminner om Europeiska utrikestjänstens viktiga roll i genomförandet av en konsekvent politik för utveckling, särskilt den roll som EU-delegationerna spelar i fråga om övervakning, observation och underlättande av samråd och dialog med intressenter och partnerländer om effekten av EU:s politik i utvecklingsländer. Parlamentet påpekar att det behövs en mer utbredd diskussion med alla relevanta intressenter, såsom icke-statliga organisationer och det civila samhällets organisationer.

4.  Europaparlamentet beklagar att kommissionens dokument SWD(2013)0456 bara är ett enkelt arbetsdokument i stället för det meddelande som hade planerats efter arbetsdokumentet 2011. Arbetsdokument kräver till skillnad från meddelanden inte något godkännande i kommissionskollegiet. Detta tillvägagångssätt är paradoxalt med tanke på att dokumentet rör ett så utpräglat politiskt område som konsekvent politik för utveckling.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att engagera sig för utveckling och mänskliga rättigheter och påminner om dess viktiga uppgift att stimulera och samordna unionens politik. Parlamentet anser att kommissionen aktivt bör främja en konsekvent och modern vision för mänsklighetens utveckling för att kunna uppfylla millenniemålen och de ingångna åtagandena.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att följa rådets uppmaning och låta göra regelbundna oberoende efterhandsutvärderingar av vilken effekt centrala politiska strategier har på utvecklingen. Parlamentet understryker att kommissionens system för konsekvensbedömningar måste förbättras genom att man uttryckligen inkluderar en konsekvent politik för utveckling och ser till att bedömning av utvecklingseffekter ingår som en fjärde huvuddel i analysen, utöver bedömningen av ekonomiska, sociala och miljömässiga effekter.

7.  Europaparlamentet understryker behovet av att utforma en pedagogisk strategi för hur man kan integrera en konsekvent politik för utveckling i de olika politikområdena, eftersom en sådan strategi kommer att vara en nyckelfaktor för det allmänna informationsarbetet i EU i samband med det europeiska året för utvecklingssamarbete 2015. Parlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att ge personal i avdelningar som inte arbetar med utvecklingsfrågor lämplig utbildning i politik för utveckling och i bedömning av utvecklingseffekter.

8.  Europaparlamentet bekräftar att det bör utses en ständig föredragande för utvecklingsagendan efter 2015. Denna föredragande bör även bevaka att en konsekvent politik för utveckling vederbörligen beaktas.

9.  Europaparlamentet understryker sin potentiellt viktiga roll för att främja en konsekvent politik för utveckling genom att sätta den högre upp på den egna dagordningen, öka antalet utskottsövergripande och interparlamentariska möten angående konsekvent politik för utveckling, främja dialogen om en konsekvent politik för utveckling med partnerländerna och stimulera debatten i civilsamhället. Parlamentet påminner om att strukturerade årliga möten mellan medlemsstaternas parlament och Europaparlamentet är ett viktigt sätt att stärka en konsekvent politik för utveckling och samordningen.

10.  Europaparlamentet understryker behovet av att inrätta en oberoende unionsmekanism för att formellt ta emot och behandla klagomål från enskilda personer, grupper eller samhällen som berörs av unionens politiska åtgärder.

11.  Europaparlamentet betonar att man inom ramen för en konsekvent politik för utveckling behöver säkerställa att civilsamhället, inklusive kvinnogrupper, deltar aktivt, att kvinnor får ökat inflytande i beslutsprocesser samt att jämställdhetsexperter deltar till fullo.

Prioriterade åtgärdsområden

12.  Europaparlamentet anser hanteringen av migrationsströmmar bör vara förenlig med EU-ländernas och partnerländernas utvecklingspolitik. Parlamentet anser att detta kräver en strategi som omfattar politiska, socioekonomiska och kulturella aspekter och syftar till att blåsa nytt liv i unionens övergripande förbindelser med de direkta grannländerna. Parlamentet betonar också vikten av att frågor som rör migranternas integrering i samhället och arbetslivet respektive medborgarskap hanteras genom att man arbetar tillsammans med ursprungs- och transitländerna.

13.  Europaparlamentet understryker att handel och utvecklingssamarbete inte alltid harmonierar med varandra. Parlamentet anser att utvecklingsländerna bör inleda ett selektivt öppnande av sina marknader. Parlamentet understryker vikten av den privata sektorns sociala och miljömässiga ansvar och anser att en avreglering av handeln inte får göras utan hänsyn till sociala och miljömässiga villkor, t.ex. ILO:s normer. Parlamentet påminner om att detta uttryckligen måste nämnas i WTO:s avtal om man ska kunna undvika social dumpning och miljödumpning.

14.  Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om att kostnaderna för att införa dessa normer är mycket lägre än de kostnader som uppstår genom återverkningar på social trygghet, hälsa och livslängd om normerna inte respekteras.

15.  Europaparlamentet välkomnar EU:s erkännande av den viktiga roll som småskaliga jordbruk spelar i kampen mot hunger. Parlamentet efterlyser systematisk utvärdering av inflytandet av EU:s jordbruks-, handels- och energipolitik, inklusive EU:s biobränslepolitik, som kan inverka menligt på utvecklingsländerna.

16.  Europaparlamentet upprepar att man i högre grad behöver sträva efter att maximera synergieffekterna mellan EU:s klimatförändringspolitik och EU:s utvecklingsmål, särskilt i fråga om de verktyg och instrument som används och fördelarna för den samlade utvecklingen och/eller klimatanpassningen.

17.  Europaparlamentet anser att klimatförändringen måste angripas med strukturella reformer och anser att alla delar av den politiska planeringen och beslutsprocessen måste omfatta en systematisk riskbedömning som är kopplad till klimatförändringen, även på områdena för handel, jordbruk och livsmedelsförsörjning. Parlamentet anser att resultaten av denna bedömning bör utnyttjas inom ramen för instrumentet för utvecklingssamarbete 2014–2020 för att formulera tydliga och konsekventa dokument för nationella och regionala strategier.

18.  Europaparlamentet konstaterar att man visserligen har ägnat uppmärksamhet åt flera aspekter av en konsekvent politik för utveckling, men anser att EU bör vidta konkreta åtgärder för att bekämpa skatteundandragande och ta itu med skatteparadis. Parlamentet uppmanar kommissionen att i årsrapporten om genomförande av råvaruinitiativet inkludera information om effekten av nya överenskommelser, program och initiativ om resursrika utvecklingsländer.

19.  Europaparlamentet tillstår att EU har ett stort ansvar för att säkerställa att dess fiske baseras på samma standarder för ekologisk och social hållbarhet och öppenhet och insyn såväl i som utanför unionens vatten. Parlamentet konstaterar att det för en sådan samstämdhet krävs samordning både inom själva kommissionen och mellan kommissionen och de enskilda medlemsstaternas regeringar.

20.  Europaparlamentet påminner särskilt om sitt åtagande att inte finansiera storskalig energiinfrastruktur som har negativa sociala och miljömässiga återverkningar.

o
o   o

21.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT C 46, 24.2.2006, s. 1. (2) Antagna texter, P7_TA(2012)0399.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om EU:s prioriteringar inför det 25:e mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheterEr (2014/2612(RSP))

P7_TA(2014)0252 RC-B7-0234/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och FN:s människorättskonventioner med tillhörande fakultativa protokoll,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 60/251 om inrättandet av ett råd för mänskliga rättigheter (människorättsrådet),

–  med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000 och FN:s generalförsamlings resolutioner i ämnet,

–  med beaktande av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, den europeiska sociala stadgan och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av EU:s strategiska ram för mänskliga rättigheter och demokrati och EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati, så som de antogs vid det 3 179:e mötet i rådet (utrikes frågor) den 25 juni 2012,

–  med beaktande av sin rekommendation av den 13 juni 2012 till rådet om EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter(1),

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om FN:s råd för mänskliga rättigheter (människorättsrådet), inklusive parlamentets prioriteringar i detta hänseende, särskilt resolutionen av den 7 februari 2013(2),

–  med beaktande av sina brådskande resolutioner om människorättsfrågor,

–  med beaktande av sin resolution av den 11 december 2013 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2012 och Europeiska unionens politik på området(3),

–  med beaktande av rådets (utrikes frågor) slutsatser av den 10 februari 2014 om EU:s prioriteringar inom FN:s forum för de mänskliga rättigheterna,

–  med beaktande av artiklarna 2, 3.5, 18, 21, 27 och 47 i fördraget om Europeiska unionen,

–  med beaktande av de möten som FN:s råd för mänskliga rättigheter ska hålla under 2014, särskilt det 25:e ordinarie mötet den 3–28 mars 2014,

–  med beaktande av artikel 110.2 och 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Respekten för och främjandet och försvaret av de mänskliga rättigheternas allmängiltighet är en del av EU:s etiska och rättsliga arv och en av hörnstenarna i den europeiska enheten och integriteten.

B.  EU:s trovärdighet i FN:s råd för mänskliga rättigheter kommer att stärkas genom att konsekvensen ökar mellan EU:s interna och externa politik på området för mänskliga rättigheter.

C.  EU och dess medlemsstater bör sträva efter att samfällt fördöma kränkningar av de mänskliga rättigheterna för att uppnå bästa möjliga resultat, och bör i detta sammanhang fortsätta att förbättra samarbetet och stärka de organisatoriska arrangemangen och samordningen mellan medlemsstaterna och mellan EU:s institutioner.

D.  Vid sitt möte den 10 februari 2014 fastställde rådet (utrikes frågor) sina prioriteringar inför det ordinarie 25:e mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter och det kommande mötet i FN:s generalförsamlings tredje kommitté. Prioriteringarna omfattar situationen i Syrien, Demokratiska folkrepubliken Korea, Iran, Sri Lanka, Myanmar/Burma, Vitryssland, Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Mali och Sudan. De tematiska prioriteringarna som fastställdes av rådet (utrikes frågor) omfattar dödsstraffet, religions- och trosfrihet, barnets rättigheter, kvinnors rättigheter, den globala agendan efter 2015, åsikts- och yttrandefrihet, förenings- och mötesfrihet, samarbete mellan icke-statliga organisationer och FN:s organ för mänskliga rättigheter, tortyr, hbti-frågor, rasism, urbefolkningar, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, företag och mänskliga rättigheter samt stöd till FN:s organ och mekanismer på området för mänskliga rättigheter.

E.  En särskild EU-representant för mänskliga rättigheter utnämndes den 25 juli 2012, med uppgift att göra EU:s människorättspolitik mer verkningsfull och synlig och bidra till att genomföra den strategiska ramen och handlingsplanen för mänskliga rättigheter och demokrati.

F.  Följande 14 nya medlemmar valdes in i FN:s människorättsråd i oktober 2013 och inledde sitt aktiva medlemskap den 1 januari 2014: Algeriet, Frankrike, Förenade kungariket, Kina, Kuba, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Maldiverna, Marocko, Mexiko, Namibia, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika och Vietnam. Nio EU-länder är nu medlemmar i människorättsrådet.

G.  Huvudtemat för kvinnokommissionens 58:e möte kommer att vara framtida utmaningar och uppnådda resultat i genomförandet av millennieutvecklingsmålen för kvinnor och flickor.

H.  Korruption inom offentlig och privat sektor orsakar och förvärrar orättvisor och diskriminering i fråga om åtnjutandet av medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det är bevisat att korruption och kränkningar av de mänskliga rättigheterna även handlar om maktmissbruk, bristande ansvarsskyldighet och olika former av diskriminering.

I.  Såväl staternas ratificering av Kampalaändringarna av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som ikraftträdandet av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion över aggressionsbrott kommer att bidra ytterligare till att få ett slut på straffriheten för förövarna av sådana brott.

1.  Europaparlamentet välkomnar de prioriteringar som rådet angett inför det 25:e ordinarie mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna uppmanas kraftfullt att ta hänsyn till parlamentets rekommendationer i arbetet med att främja EU:s prioriteringar i människorättsrådet.

Arbetet i FN:s råd för mänskliga rättigheter

2.  Europaparlamentet betonar att valen till människorättsrådet måste vara konkurrensutsatta, och uttrycker sitt motstånd mot att regionala grupper anordnar skenval. Parlamentet upprepar att medlemmarna i människorättsrådet måste hålla en viss standard när det gäller engagemang och resultat på människorättsområdet, och uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att insistera på denna standard när de bestämmer vilka kandidater de kommer att rösta på. Parlamentet betonar att medlemmarna i människorättsrådet är skyldiga att upprätthålla högsta standard när det gäller främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet upprepar vikten av kraftfulla och tydliga kriterier för återupptagande av avstängda medlemmar.

3.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i ett antal nyvalda medlemsländer i människorättsrådet, däribland Algeriet, Kina, Kuba, Marocko, Ryssland, Saudiarabien och Vietnam.

4.  Kazakstan är för närvarande en av de 47 medlemmarna i människorättsrådet. Människorättssituationen har ytterligare försämrats i landet efter ordningsmakternas hänsynslösa tillslag mot fredliga demonstranter och oljearbetare samt deras familjer och sympatisörer i Zjanaozen den 16 december 2011, då enligt officiella uppgifter 15 personer miste livet och över 100 sårades. Europaparlamentet uppmanar människorättsrådet att omedelbart hörsamma uppmaningen från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, genom att låta genomföra en oberoende internationell utredning av morden på oljearbetarna. Parlamentet uppmanar Kazakstan att som medlem av människorättsrådet garantera de mänskliga rättigheterna, avskaffa strafflagens artikel 164 om ”anstiftan till social oro”, upphöra med repressionen mot och de administrativa pålagorna på oberoende medier, frige de politiska fångarna, däribland människorättsadvokaten Vadim Kuramsjin, fackföreningsaktivisten Roza Tuletajeva och den politiske motståndaren Vladimir Kozlov, samt upphöra med alla begäranden om utlämning av politiska motståndare.

5.  Europaparlamentet fortsätter att motsätta sig ”röstande i block” i människorättsrådet. De länder som är medlemmar i människorättsrådet uppmanas med eftertryck att vara öppna i sitt röstande.

6.  Europaparlamentet beklagar att utrymmet för samverkan mellan det civila samhället och människorättsrådet krymper och att icke-statliga organisationer erbjuds färre möjligheter att tala vid dess möten. Parlamentet uppmanar eftertryckligen EU och människorättsrådet att se till att det civila samhället i största möjliga utsträckning tillåts medverka vid det 25:e mötet i människorättsrådet och i processen för de allmänna återkommande utvärderingarna och andra människorättsmekanismer i FN, utan rädsla för repressalier efter återvändandet till hemlandet. Parlamentet fördömer sådana rapporterade repressalier och uppmanar kraftfullt utrikestjänsten och medlemsstaterna att se till att dessa fall följs upp på ett systematiskt sätt.

7.  Europaparlamentet lovordar FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, för hennes fortsatta ansträngningar för att stärka fördragsorganen. Parlamentet upprepar att fördragsorganen är sammansatta av flera olika parter, och betonar att det civila samhället måste få medverka permanent i deras arbete. Parlamentet betonar vidare att fördragsorganens oberoende och genomslagskraft måste bevaras och stärkas.

Landsspecifika frågor

Syrien

8.  Europaparlamentet fördömer än en gång med kraft de utbredda kränkningar av de mänskliga rättigheterna och brott mot internationell humanitär rätt som begås av den syriska regimen, däribland alla fall av våldshandlingar, systematisk tortyr och fångavrättningar. Parlamentet fördömer även alla människorättskränkningar och brott mot internationell humanitär rätt som begås av väpnade grupper som bekämpar regimen. Parlamentet är djupt oroat över de allvarliga följder som den treåriga konflikten fått för civilbefolkningen och över den fortsatta försämringen av den humanitära situationen i landet och regionen. Parlamentet uppmanar samtliga väpnade aktörer att omedelbart upphöra med våldet i Syrien. Parlamentet uttrycker sitt fulla stöd för den samtalsrunda som nyligen inleddes på grundval av Genèvekommunikén och som bör utgöra ett första steg i en process som ska leda till en politisk och demokratisk lösning på konflikten, för att på så sätt möjliggöra en syriskledd demokratisk övergång som lever upp till det syriska folkets rättmätiga förhoppningar.

9.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen samtliga parter i konflikten, i synnerhet den syriska regimen, att garantera omfattande och säkert tillträde över gränsen för internationella humanitära biståndsinsatser och att infria sitt löfte om att låta kvinnor och barn att lämna belägrade städer, såsom Homs, och Yarmuklägret. Parlamentet välkomnar FN:s säkerhetsråds resolution 2139 av den 22 februari 2014, som omfattar krav på att konvojer med humanitärt bistånd ska få tillträde till hela landet för att kunna minska lidandet bland den civila befolkningen, och kräver att resolutionen tillämpas snarast. Parlamentet kräver att de fredliga aktivister som frihetsberövats av regeringen och de civila som hålls som gisslan av väpnade grupper friges.

10.  Europaparlamentet betonar att EU och det internationella samfundet som helhet, med tanke på krisens exempellösa omfattning, måste prioritera att minska lidandet för de miljoner syrier som saknar grundläggande förnödenheter och tjänster. Parlamentet påminner medlemsstaterna om deras humanitära ansvar gentemot de syriska flyktingarna, och påpekar att tragedier som den på Lampedusa inte får inträffa igen. Parlamentet uppmanar kraftfullt kommissionen och medlemsstaterna att hjälpa dem som flyr konflikten. I sin resolution av den 9 oktober 2013 uppmanade parlamentet medlemsstaterna att lösa akuta behov genom att erbjuda säkra inresor i EU i syfte att tillfälligt ta emot syrier och genom vidarebosättning som går utöver gällande nationella kvoter, och att bevilja inresetillstånd av humanitära skäl.

11.  Europaparlamentet uppmanar återigen utrikestjänsten och medlemsstaterna att se till att man fortsätter att ge högsta prioritet åt situationen i Syrien inom FN, framför allt i människorättsrådet.

12.  Europaparlamentet framhåller att avsiktlig utsvältning av civila och angrepp mot sjukvårdsinrättningar är förbjudet enligt folkrätten och kommer att betraktas som krigsförbrytelser. Parlamentet framhåller än en gång vikten av att ansvar utkrävs på samtliga nivåer. Parlamentet lovordar i detta sammanhang det arbete som utförs av den oberoende undersökningskommissionen om Syrien, bland annat dess senaste rapport, som ska diskuteras i människorättsrådet, och uppmanar undersökningskommissionen att utreda den färska rapport som innehåller tusentals fotografier av fall där tortyr ska ha använts av den syriska militären. Parlamentet upprepar sin uppmaning till FN:s säkerhetsråd att hänskjuta situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolen för formell utredning. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att vidta konkreta åtgärder i denna riktning.

Egypten

13.  Europaparlamentet fördömer de människorättskränkningar som begås i Egypten, däribland trakasserierna mot och frihetsberövandet av journalister och aktivister inom det civila samhället och den politiska oppositionen, liksom det övervåld som lett till att ett stort antal civila dödats, till exempel i samband med treårsdagen för revolutionen och dagarna kring folkomröstningen i januari 2013. Parlamentet uppmanar kraftfullt de egyptiska myndigheterna att se till att det genomförs fullständiga, öppna och oberoende utredningar av de fall där civila har dödats, så att samtliga förövare ställs till svars. Parlamentet fördömer det faktum att tiotusentals egyptier hålls fängslade och förtrycks, bland annat medlemmar av Muslimska brödraskapet, som beskrivs som en terroristorganisation. Detta utgör ett hinder för en försoningsprocess som omfattar alla och som är nödvändig för landets stabilitet och utveckling. Människorättsrådet uppmanas att fördöma dessa människorättskränkningar, övervaka alla utredningar som görs och överväga att inleda en egen utredning om de egyptiska myndigheterna inte gör några framsteg. Parlamentet betonar vikten av att det snarast öppnas ett regionalt kontor för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Kairo, i enlighet med överenskommelsen med de egyptiska myndigheterna.

14.  Europaparlamentet noterar Egyptens nya konstitution. Parlamentet konstaterar att de kristnas och judarnas religiösa angelägenheter sägs vara deras ensak, och erkänner de framsteg som gjorts i fråga om religionsfriheten. Parlamentet gläds åt att konstitutionen talar om en civil regering och alla medborgares jämlikhet, och välkomnar stärkandet av kvinnors rättigheter, bestämmelsen om barns rättigheter, förbudet mot tortyr i alla dess former och yttringar, förbudet mot och straffbeläggningen av alla former av slaveri samt åtagandet att följa de internationella fördrag om mänskliga rättigheter som undertecknats av Egypten. Parlamentet beklagar djupt att konstitutionen ger så stor makt åt armén och militärdomstolarna.

15.  Europaparlamentet oroas över att tusentals personer, i första hand flyktingar från Eritrea och Somalia, inbegripet många kvinnor och barn, mister livet, försvinner eller kidnappas och hålls som gisslan med krav på lösen, torteras, utnyttjas sexuellt eller dödas för att användas inom organhandeln av människohandlare på Sinaihalvön. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att artikel 89 i den nya konstitutionen fastslår att alla former av slaveri, förtryck, tvångsexploatering av människor, sexhandel och andra former av människohandel är förbjudna och straffbelagda enligt lag i Egypten.

Libyen

16.  Europaparlamentet begär att det under det kommande mötet i människorättsrådet antas en resolution som bygger på rapporten från kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och som stärker kontorets mandat att övervaka människorättssituationen i Libyen och de utmaningar som landet står inför och att rapportera detta till människorättsrådet. Parlamentet är oroat över de olagliga konfliktrelaterade frihetsberövandena och utövandet av tortyr och utomrättsligt dödande, och välkomnar i detta sammanhang rekommendationerna i den rapport om tortyr som utarbetats av FN:s stöduppdrag. Parlamentet uttrycker sin oro över att anställda inom medierna har blivit måltavlor, och begär att mediemångfalden och yttrandefriheten skyddas. Parlamentet vädjar om stöd till konfliktlösning och nationell försoning.

Tunisien

17.  Europaparlamentet välkomnar Tunisiens antagande den 26 januari 2014 av en ny konstitution, som skulle kunna tjäna som inspirationskälla för andra länder i och utanför regionen. De tunisiska myndigheterna uppmuntras att senare i år genomföra öppna och trovärdiga val där alla får delta.

Marocko

18.  Europaparlamentet uppmanar Marocko som ny medlem i människorättsrådet att fortsätta förhandlingarna om en fredlig och varaktig lösning på konflikten i Västsahara. Parlamentet bekräftar västsahariernas rätt till självbestämmande, som bör avgöras genom en demokratisk folkomröstning i enlighet med relevanta FN-resolutioner.

Palestina

19.  Europaparlamentet ser positivt på att Palestina sedan november 2012 har observatörsstatus som icke-medlem i FN. Parlamentet upprepar sitt stöd till denna utveckling och konstaterar att EU uttryckt sitt stöd för att Palestina ska bli fullvärdig medlem av FN som ett led i en politisk lösning av konflikten mellan Israel och Palestina. Parlamentet bekräftar återigen att EU inte kommer att godta några ändringar av de gränser som gällde före 1967, inte heller vad beträffar Jerusalem, utöver sådana som parterna själva kommer överens om. Parlamentet stöder i detta hänseende rådets slutsatser av den 16 december 2013 om fredsprocessen i Mellanöstern, i vilka man djupt beklagar Israels ständiga utbyggnad av bosättningarna, som är olagliga enligt internationell rätt och utgör ett hinder för freden. Parlamentet beklagar djupt de människorättskränkningar som begås av de palestinska myndigheterna, liksom det fortsatta avfyrandet av raketer från Gaza in i Israel.

Israel

20.  Europaparlamentet välkomnar Israels återupptagande av samarbetet med människorättsrådet och det kommande antagandet av den andra utvärderingsrapporten om landet. De israeliska myndigheterna uppmanas att samarbeta med samtliga särskilda förfaranden, inklusive den särskilde rapportören om situationen för de mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena. Parlamentet stöder slutsatserna i rapporterna från FN:s generalsekreterare och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter när det gäller Israel och de ockuperade palestinska territorierna, och uppmanar Israel att genomföra rekommendationerna från det oberoende internationella undersökningsuppdraget avseende hur de israeliska bosättningarna inverkar på de mänskliga rättigheterna för det palestinska folket. Parlamentet uttrycker djup oro över de rapporterade fallen av kvarhållande av barn i israeliska häkten på politiska grunder.

Bahrain

21.  Europaparlamentet uttrycker oro över situationen för människorättsförsvarare och politiska aktivister inom oppositionen i Bahrain. Parlamentet välkomnar det uttalande om Bahrain som människorättsrådet gjorde i september 2013 och som undertecknats av samtliga EU‑medlemsstater. Parlamentet kräver ett omedelbart och ovillkorligt frigivande av samtliga samvetsfångar, politiska aktivister, journalister, människorättsförsvarare och fredliga demonstranter. Parlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att arbeta för att under nästa möte i människorättsrådet anta en resolution om människorättssituationen i Bahrain, med inriktning på fullgörandet av de åtaganden som Bahrain gjort i samband med den allmänna återkommande utvärderingen, liksom på genomförandet av de rekommendationer – även de som handlar om människorättsförsvarare – som Bahrains oberoende undersökningskommission lämnat och som välkomnats av kungen av Bahrain.

Saudiarabien

22.  Europaparlamentet uppmanar Saudiarabien att som nyligen invald medlem i människorättsrådet beakta rekommendationerna från det 17:e mötet i arbetsgruppen för de allmänna återkommande utvärderingarna om att sätta stopp för alla former av diskriminering mot kvinnor i lagstiftning och i praxis och att göra det möjligt för kvinnor att delta fullt ut och på lika villkor i samhället, att vidta de åtgärder som krävs för att bekämpa våld i hemmet och garantera att offren får tillgång till mekanismer för skydd och rättslig prövning, att anta en lag som förbjuder alla barn- och tvångsäktenskap och fastställa en lagstadgad lägsta giftermålsålder på 18 år, att anta lagar till skydd för förenings-, yttrande- och religionsfriheten och rätten att delta i fredliga sammankomster, att införa ett moratorium för dödsstraff i syfte att slutligen avskaffa det, att möjliggöra registrering av icke-statliga organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter samt att ratificera viktiga människorättsinstrument.

Iran

23.  Europaparlamentet välkomnar den resolution som människorättsrådet antog i mars 2013 om situationen för de mänskliga rättigheterna i Islamiska republiken Iran och förlängningen av mandatet för den särskilde rapportören om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Parlamentet bekräftar sitt stöd för ett fortsatt mandat och uppmanar Iran att låta FN:s särskilde rapportör resa in till landet, som ett avgörande steg i riktning mot att inleda en dialog för att bedöma människorättssituationen i Iran. Parlamentet upprepar sitt fördömande av dödsstraffet i Iran och den markanta ökningen av antalet avrättningar – under de två första veckorna 2014 hängdes 40 personer – och de fortsatta kränkningarna av religions- och trosfriheten. Parlamentet noterar de försiktiga tecken på framsteg som den iranska regeringen har visat prov på när det gäller mänskliga rättigheter, bland annat att politiska fångar har frigetts. Parlamentet uppmanar EU och FN:s människorättsråd att fortsätta att noggrant bevaka människorättssituationen och att se till att de mänskliga rättigheterna behåller sin centrala plats i alla kontakter med den iranska regeringen.

Ryssland

24.  Europaparlamentet fördömer kraftfullt de ryska lagar om ”utländska agenter” som utnyttjas för att trakassera icke-statliga organisationer genom räder mot deras lokaler, böter och andra skrämselmetoder. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att fortsätta att utöva påtryckningar mot Ryssland, både inom och utanför FN:s människorättsråd, så att landet upphör med dessa uppenbara kränkningar av yttrande- och föreningsfriheten. Parlamentet uttrycker stark oro över andra fortgående kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ryssland, såsom förföljelse av medierna, diskriminerande lagar mot sexuella minoriteter, brott mot mötesfriheten och avsaknaden av ett oberoende rättsväsen.

Vitryssland

25.  Europaparlamentet upprepar sitt stöd för människorättsrådets särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Parlamentet efterlyser en förlängning av mandatet för den särskilde rapportören med ytterligare ett år när det löper ut i juni 2014. Parlamentet välkomnar den resolution om Vitryssland som antogs i juni 2013, och ser positivt på att de omfattande människorättskränkningarna i landet fortfarande tas på allvar och uppmärksammas. Utrikestjänsten och medlemsstaterna uppmanas kraftfullt att fortsätta att utöva påtryckningar på Vitryssland i frågan om de mänskliga rättigheterna.

Uzbekistan

26.  Europaparlamentet välkomnar resultatet av den allmänna återkommande utvärderingen av Uzbekistan. Parlamentet beklagar att Uzbekistans regering fortsätter att vägra att ta emot besök från människorättsrådets särskilda förfaranden. Parlamentet uppmanar kraftfullt EU:s medlemsstater att verka för att det skapas en särskild övervakningsmekanism vid människorättsrådet beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan.

Centralafrikanska republiken

27.  Europaparlamentet upprepar sin djupa oro över situationen i Centralafrikanska republiken, uppmanar det internationella samfundet att skyndsamt svara på FN:s humanitära appell, som är allvarligt underfinansierad, och efterlyser en förbättrad säkerhetssituation så att befolkningen får tillgång till humanitärt bistånd. Parlamentet hoppas att den snabba insatsen av EU:s GSFP-uppdrag kommer att bidra till en förbättring av läget på plats. Parlamentet välkomnar FN:s säkerhetsråds resolution 2136 (2014), FN:s människorättsråds resolution, dess särskilda möte om situationen i Centralafrikanska republiken den 20 januari 2014 samt utnämningen av en oberoende sakkunnig om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Parlamentet vädjar till den nya interimspresidenten, Catherine Samba-Panza, att hon ska göra allt som står i hennes makt för att få ett slut på våldet och lugna de sekteristiska spänningarna i landet.

Demokratiska republiken Kongo

28.  Europaparlamentet framhåller FN:s uppmaning om fortsatt stöd till den konfliktfyllda östra delen av Demokratiska republiken Kongo, så att denna kris inte glöms bort. Parlamentet är allvarligt oroat över den senaste tidens massfördrivning av befolkningen i Katangaregionen. Parlamentet fördömer kraftfullt rebellstyrkornas angrepp i den östra delen av landet på civilbefolkningen, däribland kvinnor och barn, liksom att våldtäkter systematiskt används som ett vapen i krigföringen. Parlamentet uttrycker djup oro över det fortsatta utnyttjandet av barnsoldater och begär att dessa avväpnas, rehabiliteras och återintegreras i samhället. Parlamentet anser att FN:s ram för fred, säkerhet och samarbete för Demokratiska republiken Kongo och regionen fortfarande är en viktig ram för att uppnå varaktig fred. Parlamentet välkomnar FN:s säkerhetsråds resolution 2136 av den 30 januari 2014, som innebär ett förnyande av det vapenembargo som införts mot Demokratiska republiken Kongo.

Eritrea

29.  Europaparlamentet kräver ytterligare uppmärksamhet och vaksamhet från EU och FN:s människorättsråd när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Eritrea, eftersom allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna driver ett stort antal människor från sina hem. Parlamentet välkomnar människorättsrådets resolution om situationen för de mänskliga rättigheterna i Eritrea, som antogs enhälligt i juni 2013. Parlamentet lovordar den första rapporten från den särskilde rapportören om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, och efterlyser ett förnyat mandat för den särskilde rapportören under det 26:e mötet i människorättsrådet.

Mali

30.  Europaparlamentet välkomnar utnämningen av en oberoende sakkunnig om situationen för de mänskliga rättigheterna i Mali, den fortsatta övervakningen av människorättssituationen efter konflikten samt den starka ledarroll som spelas av andra afrikanska stater för att förbättra människorättssituationen i landet. Parlamentet begär att mandatet för den oberoende sakkunnige ska förnyas.

Sydsudan

31.  Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro över situationen i Sydsudan, inbegripet den politiska kampen om ledarskapet i landet, som har medfört ökande etniska motsättningar och lett till att över 650 000 människor har fördrivits. Parlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att ta upp denna fråga i människorättsrådet, så att situationen i Sydsudan behåller sin plats högt uppe på den internationella dagordningen. Parlamentet välkomnar avtalet om upphörande av fientligheter, som undertecknades den 23 januari 2014, men understryker att detta endast är ett första steg mot fred och försoning. Parlamentet fördömer de utbredda människorättskränkningarna och övergreppen och understryker att de skyldiga måste ställas till svars. Parlamentet välkomnar Afrikanska unionens engagemang för att inrätta en undersökningskommission vars arbete ska ligga till grund för rättvisa och ansvarsutkrävande samt framtida försoning.

Sri Lanka

32.  Europaparlamentet fördömer de ständiga angreppen på religiösa minoriteter samt trakasserierna och hoten mot människorättsförsvarare, advokater och journalister. Parlamentet uppmärksammar de framsteg som gjorts vad gäller återuppbyggnaden och genomförandet av vissa av rekommendationerna från kommissionen för tillvaratagna erfarenheter och försoning, men finner det beklagligt att Sri Lankas regering fortfarande inte ser till att det görs oberoende, trovärdiga utredningar om tidigare brott mot internationell människorättslagstiftning och humanitär rätt. Parlamentet uttrycker sitt starka stöd för rekommendationen från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om att inrätta en oberoende internationell utredningsmekanism som ska bidra till att fastställa sanningen om nationella utredningsmekanismer misslyckas.

Myanmar/Burma

33.  Europaparlamentet välkomnar människorättsrådets resolution om Myanmar/Burma och den särskilde rapportörens fortsatta arbete. Parlamentet uppmanar människorättsrådet att inte avbryta eller ändra mandatet för den särskilde rapportören så länge ett lokalkontor för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter med ett fullständigt mandat inte finns etablerat inom landet. Parlamentet uppmanar Myanmar/Burma att se till att granskningskommittén för fångarnas situation fortsätter sitt arbete för att utreda alla pågående ärenden och upphäva den kontroversiella lagstiftning som påverkar yttrande- och föreningsfriheten (i synnerhet 2011 års lag om fredliga sammankomster och demonstrationståg). Parlamentet fördömer våldet och övergreppen mot rohingya‑minoriteten i delstaten Rakhine, liksom angreppen på muslimer och andra religiösa minoriteter, och efterlyser en fullständig, öppen och oberoende utredning av dessa brott.

Nordkorea

34.  Europaparlamentet välkomnar den planerade förlängningen av mandatet för den särskilde rapportören om situationen för de mänskliga rättigheterna i Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea), den resolution som antogs enhälligt i mars 2013 samt rapporten från undersökningskommissionen för de mänskliga rättigheterna i landet. Parlamentet upprepar sin uppmaning till Nordkoreas regering att samarbeta fullt ut med den särskilde rapportören och underlätta hans besök i landet. Parlamentet uppmanar eftertryckligen människorättsrådet att beakta rekommendationerna från den internationella undersökningskommissionen, med särskilt fokus på att fördöma internationella förbrytelser som begåtts i Nordkorea, på att öka FN:s kapacitet att dokumentera kränkningar av de mänskliga rättigheterna i landet och på att inrätta lämpliga internationella mekanismer för att garantera ansvarsskyldighet för internationella förbrytelser som begåtts i Nordkorea.

Elfenbenskusten, Haiti, Kambodja, Somalia och Sudan

35.  Europaparlamentet välkomnar förlängningen av mandaten för de oberoende sakkunniga om Elfenbenskusten, Haiti, Kambodja, Somalia och Sudan. Myndigheterna i dessa länder uppmanas med kraft att samarbeta fullt ut med mandatinnehavarna.

Tematiska frågor

Barnets rättigheter

36.  Europaparlamentet ser positivt på det arbete som FN:s råd för mänskliga rättigheter uträttat för barnets rättigheter, till exempel resolutionen från september 2013 om att sådan dödlighet och sjuklighet hos barn under fem år som kan förebyggas ska betecknas som ett människorättsproblem, liksom arbetet i kommittén för barnets rättigheter. Parlamentet uppmanar staterna att ratificera det tredje fakultativa protokollet till FN:s barnkonvention, vilket kommer att göra det möjligt för barn att lämna in klagomål till kommittén. Parlamentet lovordar människorättsrådet för dess kommande resolution om barnets rättigheter, som är ett utmärkt exempel på samarbete mellan EU och gruppen med latinamerikanska och västindiska stater i FN (Grulac). Parlamentet är djupt oroat över de fall av tortyr och frihetsberövande av barn som rapporterats av organisationer såsom Unicef och Amnesty International. Parlamentet uppmanar FN att ytterligare undersöka sådana fall och ta fram rekommendationer om åtgärder.

Kvinnor och flickor

37.  Europaparlamentet uppmanar EU att delta aktivt i kvinnokommissionens 58:e möte för att se till att man inte urholkar det som uppnåtts inom ramen för FN:s handlingsplan från Peking, till exempel tillgång till utbildning och hälsa som en grundläggande mänsklig rättighet, inbegripet sexuella och reproduktiva rättigheter. Parlamentet fördömer skarpt användningen av sexuellt våld mot kvinnor som krigstaktik, vilket omfattar brott som massvåldtäkter, sexuellt slaveri, tvångsprostitution, könsrelaterad förföljelse, inklusive könsstympning av kvinnor, människohandel, barn- och tvångsäktenskap, hedersmord och alla andra former av sexuellt våld av samma allvarliga art. Parlamentet uppmanar på nytt EU och samtliga medlemsstater att underteckna och ratificera Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet.

Tortyr

38.  Europaparlamentet upprepar vikten av att bekämpa tortyr och annan misshandel och betonar att EU prioriterar denna fråga, särskilt när det gäller barn. Parlamentet uppmanar människorättsrådet att använda den årliga resolutionen om tortyr för att förlänga den särskilde rapportörens mandat med ytterligare tre år och se till att tidigare resolutioner om tortyr följs upp på lämpligt sätt. Parlamentet uppmanar kraftfullt utrikestjänsten, kommissionen och medlemsstaterna att visa att de gemensamt förbundit sig att utrota tortyr och att stödja offren, framför allt genom att fortsätta eller, i förekommande fall, börja bidra till FN:s frivilliga fond för tortyroffer och den särskilda fond som inrättats genom det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr.

Dödsstraff

39.  Europaparlamentet fördömer än en gång med kraft tillämpningen av dödsstraff och ger sitt starka stöd till moratoriet som ett steg mot avskaffande. Parlamentet uppmanar EU, dess medlemsstater och människorättsrådet att fortsätta att trycka på för ett globalt avskaffande. Parlamentet uppmanar eftertryckligen de länder som fortfarande tillämpar dödsstraffet att offentliggöra tydliga och korrekta siffror om antalet domar och avrättningar.

Religions- och trosfrihet

40.  Europaparlamentet fördömer de fortsatta kränkningarna av rätten till religions- och trosfrihet runt om i världen. Parlamentet upprepar att EU lägger stor vikt vid denna fråga, och uppmanar medlemsstaterna att fortsätta att arbeta med detta. Parlamentet välkomnar det förnyade mandatet för FN:s särskilde rapportör om religions- och trosfrihet. Parlamentet upprepar att tanke-, samvets- och religionsfriheten – inklusive friheten att byta eller avsäga sig sin religion eller övertygelse – är en grundläggande mänsklig rättighet, och betonar därför behovet att bekämpa alla former av diskriminering mot religiösa minoriteter runt om i världen.

Hbti-personers rättigheter

41.  Europaparlamentet är oroat över den senaste tidens ökning av diskriminerande lagar och praxis samt våldsdåd mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet. Parlamentet uppmanar till nära övervakning av situationen i Nigeria och Uganda, där nya lagar allvarligt hotar friheten för sexuella minoriteter. Parlamentet fördömer införandet av diskriminerande lagar och undertryckandet av yttrandefriheten i Ryssland. Parlamentet bekräftar sitt stöd för det fortsatta arbete som utförs av högkommissarien för mänskliga rättigheter för att bekämpa diskriminerande lagar och praxis, liksom FN:s arbete mer generellt i denna fråga. Parlamentet rekommenderar att EU:s medlemsstater, rådet och utrikestjänsten medverkar aktivt till att bekämpa försöken att undergräva dessa rättigheter.

Diskriminering baserad på kasttillhörighet

42.  Europaparlamentet fördömer diskriminering baserad på kasttillhörighet och är djupt oroat över de fortsatta utbredda människorättskränkningarna på grund av kasttillhörighet, liksom våldsdåden, inbegripet sexuellt våld mot kvinnor som tillhör de berörda samhällsgrupperna. Parlamentet ser positivt på det arbete som utförs av kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och mandatinnehavarna inom FN:s särskilda förfaranden för att bekämpa denna form av diskriminering. Parlamentet uppmanar eftertryckligen EU:s medlemsstater att stödja utkastet till FN:s principer och riktlinjer för avskaffande av diskriminering på grund av arbete, och uppmanar människorättsrådet att anta denna ram.

Rätten att delta i fredliga sammankomster

43.  Europaparlamentet uppmanar EU att stödja uppföljningen av rapporten från kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om effektiva åtgärder och bästa praxis för att se till att mänskliga rättigheter främjas och skyddas i samband med fredliga protester, framför allt genom att stödja insatser för att utveckla de internationella rättsliga ramarna för rätten att delta i fredliga sammankomster.

Bostäder

44.  Europaparlamentet ställer sig än en gång positivt till den vikt som människorättsrådet lägger vid rätten till bostäder. Parlamentet upprepar även sin uppmaning till unionen och medlemsstaterna att främja tillgången till adekvata bostäder som en grundläggande rättighet.

Vatten och sanitär utrustning

45.  Europaparlamentet välkomnar den resolution som antogs i september 2013 av människorättsrådet om rätten till rent vatten och sanitär utrustning, och FN:s särskilde rapportörs arbete på detta område, särskilt den handbok som tagits fram om hur man verkställer rätten till rent vatten och sanitär utrustning. Parlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten, EU:s medlemsstater och FN:s människorättsråd att behålla fokus på denna ofta förbisedda men livsviktiga mänskliga rätt till vatten och sanitär utrustning.

Företag och mänskliga rättigheter

46.  Europaparlamentet ger sitt starka stöd till genomförandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Parlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att vara aktiva under det sjunde mötet i FN:s nyligen inrättade arbetsgrupp för mänskliga rättigheter och transnationella företag och andra affärsföretag och att ge sitt stöd till insatserna för att samordna deras strategier med OECD:s riktlinjer för multinationella företag och med FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter. Parlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen att före slutet av 2014 rapportera om medlemsstaternas genomförande av FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter. Parlamentet noterar det nya initiativet om att inom FN-systemet skapa ett rättsligt bindande internationellt instrument om företag och mänskliga rättigheter.

Korruption och mänskliga rättigheter

47.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att främja inrättandet av en särskild FN-rapportör för ekonomisk brottslighet, korruption och mänskliga rättigheter.

Idrott

48.  Europaparlamentet välkomnar den resolution som antogs i september 2013 om främjande av mänskliga rättigheter genom idrott och det olympiska idealet. Parlamentet uttrycker oro över situationen för migrerande arbetstagare i Qatar, särskilt inför fotbolls-VM 2022. Qatar har förklarat att landet ska ta itu med problemet. Parlamentet uppmanar Qatars myndigheter att reformera sin arbetsrätt, att avskaffa den sponsorlagstiftning (kafalasystemet) som finns i hela regionen och att ratificera relevanta internationella konventioner. Parlamentet uppmanar eftertryckligen EU att se till att EU-företag som är verksamma i byggbranschen i Qatar inte gör sig skyldiga till kränkningar av migrerande arbetstagares mänskliga rättigheter. Det är viktigt att granska alla större idrottsevenemang ur människorättssynvinkel, till exempel vinter-OS i Sotji (Ryssland) i februari 2014 och det fortsatta undertryckandet av mötesfriheten och de sexuella minoriteternas rättigheter, liksom nästa fotbolls-VM i Brasilien, där det förekommer rapporter om vräkningar och tvångsförflyttningar i hela landet.

Användning av bestyckade drönare

49.  Europaparlamentet uttrycker oro över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och brotten mot den internationella humanitära rätten i samband med olagligt riktat dödande med hjälp av bestyckade drönare, som lett till att ett okänt antal civila har dödats, allvarligt skadats eller traumatiserats utanför de områden som förklarats vara krigsområden. Parlamentet stöder insatserna inom FN:s relevanta särskilda förfaranden för att främja en öppen och ansvarsfull statlig användning av bestyckade drönare, i linje med etablerade internationella rättsliga ramar. Parlamentet uppmanar EU, medlemsstaterna och FN:s människorättsråd att fortsätta att stödja utredningar om riktat dödande och att följa upp rekommendationerna från FN:s särskilda rapportörer för utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar respektive kampen mot terrorismen.

Internationella brottmålsdomstolen

50.   Europaparlamentet upprepar sitt fulla stöd för Internationella brottmålsdomstolen och är fortsatt vaksamt när det gäller alla försök att undergräva dess legitimitet. Parlamentet begär att EU aktivt tar fram en ståndpunkt om aggressionsbrott och Kampalaändringarna.

De allmänna återkommande utvärderingarna

51.  Europaparlamentet bekräftar vikten av att de allmänna återkommande utvärderingarna är allomfattande, så att man får fullständig inblick i situationen för de mänskliga rättigheterna i alla FN-stater. Det är fortsatt viktigt att denna andra utvärderingsomgång fokuserar på genomförandet av de rekommendationer som antagits under den första omgången. Parlamentet begär dock än en gång att de rekommendationer som inte godtogs av staterna under den första omgången tas upp till omprövning under den fortsatta processen med de allmänna återkommande utvärderingarna.

52.  Europaparlamentet uppmanar de EU-medlemsstater som deltar i interaktiva dialoger kring processen med allmänna återkommande utvärderingar att lägga fram rekommendationer som är specifika och mätbara, för att förbättra uppföljningen och genomförandet av de rekommendationer som godtagits. Parlamentet betonar vikten av att kommissionen och EU:s medlemsstater ger tekniskt stöd för att hjälpa de utvärderade staterna att genomföra rekommendationerna om att lägga fram halvtidsrapporter i syfte att förbättra genomförandet.

53.  Europaparlamentet betonar att rekommendationerna från de allmänna återkommande utvärderingarna systematiskt bör inkluderas i EU:s dialoger och samråd på området för mänskliga rättigheter och i EU:s landstrategier för mänskliga rättigheter. Som tidigare rekommenderats bör parlamentet ta upp dessa rekommendationer under sina egna delegationsresor till tredjeländer.

54.  Europaparlamentet välkomnar alla åtgärder som gör det möjligt för många olika berörda parter, inklusive det civila samhället, att fullt ut delta i processen med de allmänna återkommande utvärderingarna. Parlamentet betonar vikten av att Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna i FN:s människorättsråd lyfter fram den oroande utvecklingen att icke-statliga organisationer får allt mindre utrymme i ett antal länder världen över.

De särskilda förfarandena

55.  Europaparlamentet upprepar sitt starka stöd för de särskilda förfarandena. Parlamentet betonar den grundläggande vikten av att dessa mandat är oberoende, och uppmanar eftertryckligen alla FN-stater att samarbeta fullt ut med de särskilda förfarandena, bland annat genom att ta emot mandatinnehavare för besök i länderna, svara på deras brådskande begäranden om åtgärder och i samband med anklagelser om överträdelser samt se till att mandatinnehavarnas rekommendationer följs upp ordentligt. Parlamentet stöder uttalandet av den 10 december 2013 från de 72 experterna inom de särskilda förfarandena och är bekymrat över att staternas brist på samarbete med de särskilda förfarandena hindrar experterna från att fullgöra sitt mandat.

56.  Europaparlamentet fördömer starkt alla former av repressalier mot människorättsförsvarare och människorättsaktivister som samarbetar med den allmänna återkommande utvärderingen och de särskilda förfarandena, särskilt när det gäller Kina. Parlamentet uppmanar FN:s människorättsråd att utreda rapporter om att en kinesisk aktivist, Cao Shunli, som förespråkade det civila samhällets deltagande i den allmänna återkommande utvärderingen, har suttit fängslad sedan den 14 september 2013. Parlamentet uppmanar eftertryckligen människorättsrådets ordförande att aktivt följa upp detta och andra liknande fall, och alla stater att erbjuda ett adekvat skydd mot sådana trakasserier, som undergräver hela FN-systemet för mänskliga rättigheter.

EU:s medverkan

57.  Europaparlamentet betonar vikten av att EU deltar aktivt i alla FN:s människorättsmekanismer, däribland människorättsrådet. Parlamentet uppmanar EU-medlemsstaterna att göra detta genom att ansluta sig till och ta initiativ till resolutioner, genom att aktivt delta i diskussioner och interaktiva dialoger samt göra uttalanden. Parlamentet ger sitt starka stöd till att EU allt oftare använder sig av tvärregionala initiativ.

58.  Europaparlamentet bekräftar vikten av att det arbete som görs i Genève inom ramen för människorättsrådet integreras i EU:s relevanta interna och externa verksamhet, också inom parlamentet, till exempel i utskottsdelegationerna och de interparlamentariska delegationerna, och FN:s särskilda rapportörers bidrag till utskottssammanträdena.

59.  Europaparlamentet uppmanar EU:s särskilda representant att fortsätta att göra EU:s människorättspolitik mer verkningsfull, samstämd och synlig inom ramen för människorättsrådet och att vidareutveckla ett nära samarbete med kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och de särskilda förfarandena. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att delta aktivt i människorättsrådets högnivåsegment.

60.  Europaparlamentet betonar återigen vikten av fungerande samordning och samarbete mellan utrikestjänsten, kommissionen och medlemsstaterna på människorättsområdet. Parlamentet uppmanar utrikestjänsten att, framför allt genom EU:s delegationer i Genève och New York, med hjälp av konkreta samråd i god tid öka EU:s samstämdhet och ge ett enhetligt budskap.

61.  Europaparlamentet betonar vikten av att EU:s medlemsstater stöder FN:s människorättsråd genom att tillsammans verka för de mänskliga rättigheternas odelbarhet och allmängiltighet och i synnerhet genom att ratificera alla de internationella människorättsinstrument som människorättsrådet har inrättat. Parlamentet beklagar än en gång att ingen EU-medlemsstat har ratificerat konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter. Parlamentet påpekar på nytt att flera medlemsstater ännu inte har antagit och/eller ratificerat konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning respektive det fakultativa protokollet till Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Parlamentet uppmanar än en gång alla medlemsstater att ratificera dessa konventioner och protokoll. Parlamentet betonar vikten av att medlemsstaterna sänder in sina regelbundet återkommande rapporter till FN:s övervakningsorgan i tid. Parlamentet uppmanar EU att aktivt ta fram en EU-ståndpunkt om aggressionsbrott och Kampalaändringarna.

62.  Europaparlamentet upprepar vikten av EU:s fortsatta stöd till försvar för ett oberoende kontor för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, så att detta kan fortsätta att utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt och opartiskt sätt. För ett opartiskt och välfungerande kontor för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter är det avgörande att det garanteras tillräcklig finansiering, särskilt mot bakgrund av det aktuella behovet att öppna nya regionala kontor för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter till följd av situationer som uppstår. Parlamentet understryker vikten av att säkra tillräcklig finansiering för att täcka fördragsorganens ökande arbetsbörda. Parlamentet uppmanar EU att inta en ledande roll för att se till att systemet med fördragsorgan fungerar väl, även i fråga om tillräcklig finansiering.

63.  Europaparlamentet bekräftar att skyddet av människorättsförsvarare prioriteras högt inom EU:s människorättspolitik. Parlamentet sätter därför stort värde på det praktiska och ekonomiska stöd som avsatts inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter för att skydda och stödja människorättsförsvarare i akuta lägen.

o
o   o

64.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter, medlemsstaternas regeringar och parlament, FN:s säkerhetsråd, FN:s generalsekreterare, ordföranden för FN:s sextioåttonde generalförsamling, ordföranden för FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter samt den arbetsgrupp mellan EU och FN som inrättats av utskottet för utrikesfrågor.

(1) EUT C 332 E, 15.11.2013, s. 114. (2) Antagna texter, P7_TA(2013)0055. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0575.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om Ryssland: domarna mot demonstranter som deltog i händelserna på Bolotnajatorget (2014/2628(RSP))

P7_TA(2014)0253 RC-B7-0245/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Ryssland, i synnerhet resolutionen av den 13 juni 2013 om rättsstatsprincipen i Ryssland(1),

–  med beaktande av uttalandet av en talesperson för den vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 24 februari 2014 om domarna mot demonstranter som deltog i händelserna på Bolotnajatorget,

–  med beaktande av Rysslands författning, särskilt artikel 118, enligt vilken rättskipning i Ryssland endast får utövas av domstolar, och artikel 120, enligt vilken domare är oberoende och endast lyder under den ryska författningen och den federala lagstiftningen,

–  med beaktande av människorättssamråden mellan EU och Ryssland den 28 november 2013,

–  med beaktande av rapporten från Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av den 17 december 2013 om dess periodvisa besök i Ryssland,

–  med beaktande av uttalandet från Rysslands ombudsman för mänskliga rättigheter, Vladimir Lukin, av den 4 mars 2014 om offentliga demonstrationer i Moskva och de åtgärder som de brottsbekämpande organen hade vidtagit,

–  med beaktande av artiklarna 122.5 och 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Ryska federationen är fullvärdig medlem av Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och har därmed förbundit sig att respektera principerna om demokrati, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna. Till följd av de upprepade fallen av allvarliga kränkningar av rättsstatsprincipen och antagandet av restriktiva lagar de senaste månaderna, ökar oron över huruvida Ryssland lever upp till sina internationella och nationella åtaganden.

B.  Den 6 maj 2012, dagen innan president Vladimir Putin skulle sväras in, inträffade sporadiska sammandrabbningar mellan polisen och några tiotal av de uppskattningsvis tiotusentals demonstranterna på Bolotnajatorget.

C.  Cirka 600 aktivister hölls gripna en kortare tid och 28 personer ställdes inför rätta. Myndigheterna startade en utredning av demonstranternas agerande och betecknade det som ”massupplopp”, vilket enligt rysk lag är massåtgärder som inkluderar ”våld, pogromer, förstörelse av egendom, användning av skjutvapen eller väpnat motstånd mot myndigheterna”. Myndigheterna har hävdat att våldet var planerat och utgjorde en del av en konspiration för att destabilisera landet och störta regeringen.

D.  Flera rättegångar och rättsliga förfaranden under de senaste åren har väckt tvivel om det ryska rättsväsendets oberoende och opartiskhet.

E.  Ett antal ryska och internationella människorättsorganisationer rapporterade om att oproportionerliga åtgärder, aggressivt agerande och överdrivet användande av våld från säkerhetsstyrkornas sida ledde till att våldet bröt ut och följdes av godtyckliga gripanden av demonstranter. Rysslands ombudsman för mänskliga rättigheter bekräftade i sin utvärdering att anklagelserna om massupplopp var ogrundade.

F.  Den 24 februari 2014 fann en rysk domstol åtta av demonstranterna skyldiga, och dömde dem till villkorliga straff eller upp till fyra års fängelse. Dessförinnan hade ytterligare tre långa fängelsestraff utdömts under 2013 och aktivisten Michail Kosenko hade dömts till psykiatrisk tvångsvård.

G.  Ett stort antal gripanden gjordes den 21 och 24 februari 2014 vid fredliga demonstrationer till stöd för de åtalade från Bolotnajatorget. Över 200 personer som hade samlats utanför Zamoskvoretskijs distriktsdomstol den 24 februari 2014 för att höra när domen lästes upp hölls gripna i flera timmar. Oppositionsledarna Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj dömdes därefter till 10 dagar i fängelse. Aleksej Navalnyj har satts i husarrest i två månader och den 5 mars 2014 fick han en elektronisk boja för att man skulle kunna övervaka honom.

H.  De ryska myndigheterna utvidgar sina massövervakningsprogram. Dessa program, tillsammans med lagstiftningen mot hbt-personer och lagar som begränsar icke-statliga organisationers verksamhet, ger de ryska myndigheterna ett mycket kraftfullt verktyg för att övervaka och förtrycka oppositionella röster.

I.  Situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland har försämrats under de senaste åren och de ryska myndigheterna har nyligen antagit en rad lagar som innehåller oklara bestämmelser, och som skulle kunna användas för att begränsa oppositionen och civilsamhällets aktörer ytterligare och för att lägga hinder i vägen för yttrande- och mötesfriheten. Denna insats har inkluderat polisraider, beslagtagning av egendom, administrativa böter och andra åtgärder som syftar till att avhålla civilsamhällets organisationer från att bedriva sin verksamhet.

J.  Ledarna för de oppositionella partierna och rörelserna utsätts för trakasserier av de ryska myndigheterna, och en del av dem sitter häktade för olika anklagelser, däribland Ilja Jasjin, ledare för solidaritetsrörelsen, Gleb Fetisov, medordförande för alliansen av gröna och socialdemokrater samt Jevgenij Vitisjko, miljöaktivist och framstående ledare för Jabloko.

K.  Europarådets kommitté mot tortyr fastställde i december 2013 ett antal fall av misshandel och tortyr av fångar från de brottsbekämpande organens och polisens sida.

1.  Europaparlamentet uttrycker djup oro över processerna mot demonstranterna från Bolotnajatorget då dessa var mycket bristfälliga från början och utgjordes av politiskt motiverade anklagelser.

2.  Europaparlamentet anser att åtalen och domarna mot demonstranterna inte verkar stå i proportion till händelserna och de brott de anklagas för. Parlamentet anser att med tanke på bristerna i processen och den långa häktningstiden, leder domarna i rättegången återigen till att rättsstaten måste ifrågasättas.

3.  Europaparlamentet uppmanar det ryska rättsväsendet att se över domarna i överklagandeförfarandet och att frige de åtta demonstranterna samt Michail Kosenko, som dömdes till psykiatrisk tvångsvård efter händelserna på Bolotnajatorget.

4.  Europaparlamentet uttrycker även sin oro över gripandet av ett stort antal fredliga demonstranter efter Boltnajadomarna och kräver att alla åtal mot demonstranterna läggs ner. Parlamentet kräver dessutom att den ryska regeringen respekterar alla medborgares rätt att åtnjuta sina grundläggande friheter och mänskliga rättigheter.

5.  Europaparlamentet upprepar betydelsen av att Ryssland till fullo lever upp till de internationella rättsliga åtaganden som följer av medlemskapet i Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, samt respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i enlighet med Europakonventionen samt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Parlamentet konstaterar att den senaste tidens utveckling går stick i stäv med de reformer som behövs för att förbättra demokratin, rättsstatsprincipen och rättsväsendets oberoende i Ryssland.

6.  Europaparlamentet är bekymrat över utvecklingen i Ryssland när det gäller respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna och respekten för gemensamt överenskomna demokratiska principer, regler och förfaranden, särskilt med avseende på lagen om utländska agenter, lagar mot hbt-personer, återkriminaliseringen av ärekränkning, lagen om förräderi och den lagstiftning som reglerar offentliga protester. Parlamentet uppmanar med eftertryck Ryssland att följa sina internationella åtaganden som medlem i Europarådet.

7.  Europaparlamentet uppmanar den ryska regeringen att vidta konkreta åtgärder för att åtgärda den försämrade situationen för de mänskliga rättigheterna, i synnerhet genom att upphöra med trakasserikampanjerna mot civilsamhällets organisationer och aktivister. Parlamentet uppmanar de ryska verkställande och lagstiftande organen att återbehandla och därefter upphäva de nya lagar och åtgärder som bryter mot de uttalade åtagandena rörande mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som landet har gjort genom sitt medlemskap i Europarådet, samt att beakta de förslag som ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna och rådet för de mänskliga rättigheterna har lagt fram för Ryska federationens president.

8.  Europaparlamentet kräver att de ryska rättsliga och brottsbekämpande myndigheterna utför sitt arbete på ett opartiskt och oberoende sätt.

9.  Europaparlamentet betonar att mötesfriheten i Ryska federationen garanteras genom artikel 31 i den ryska författningen och genom Europakonventionen, som Ryssland har undertecknat, vilket innebär att de ryska myndigheterna är skyldiga att respektera den.

10.  Europaparlamentet uppmanar Ryssland att anpassa sina övervakningsprogram till Europakonventionen.

11.  Europaparlamentet beklagar de fortsatta angreppen mot medborgare som kritiserar regimen och mot de återstående oberoende mediebolagen, däribland TV Dozjd (regn) och radiostationen Echo Moskvy.

12.  Europaparlamentet uppmanar den höga representanten och utrikestjänsten att se till att alla fall med personer som åtalas av politiska skäl tas upp vid överläggningar om mänskliga rättigheter mellan EU och Ryssland, och att Rysslands representanter i dessa överläggningar uppmanas att ge ett formellt svar i varje enskilt fall.

13.  Europaparlamentet uppmanar rådets och kommissionens ordförande, samt vice ordföranden/höga representanten att fortsätta att följa dessa fall noggrant och att ta upp dessa frågor i olika former och vid möten med Ryssland samt att återrapportera till parlamentet om diskussionerna med de ryska myndigheterna.

14.  Europaparlamentet uppmanar rådet att utveckla en enhetlig politik gentemot Ryssland där de 28 EU-medlemsstaterna och EU:s institutioner åläggs att skicka ett kraftfullt gemensamt budskap rörande mänskliga rättigheter i förhållandet mellan EU och Ryssland samt kräva att Ryssland upphör med inskränkningarna av yttrande-, mötes- och föreningsfriheten. Parlamentet vill att detta budskap uttrycks i utrikesrådets slutsatser.

15.  Europaparlamentet uppmanar den höga representanten och utrikestjänsten att se till att unionen tar tillvara varje möjlighet att, inom ramarna för den ryska lagstiftningen, ha kontakt med och stödja det ryska civilsamhällets organisationer, inklusive de som verkar för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och utrikestjänsten att, i samband med den pågående programplaneringen av EU:s ekonomiska instrument, öka det ekonomiska stödet till det ryska civilsamhället genom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter och medlen till civilsamhället och lokala myndigheter, samt att inkludera forum för civilsamhället mellan EU och Ryssland i partnerskapsinstrumentet för att säkerställa ett hållbart och trovärdigt långsiktigt stöd.

17.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och Ryska federationens president, regering och parlament.

(1) Antagna texter, P7_TA(2013)0284.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om inledande av ett samrådsförfarande för att tills vidare avbryta Cotonouavtalets tillämpning på Uganda och Nigeria mot bakgrund av den nyligen antagna lagstiftningen om ytterligare kriminalisering av homosexualitet (2014/2634(RSP))

P7_TA(2014)0254 RC-B7-0251/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av de internationella förpliktelserna och instrumenten på människorättsområdet, inbegripet de som ingår i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som garanterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och förbjuder diskriminering,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter,

–  med beaktande av FN:s människorättsråds resolution 17/19 av den 17 juni 2011 om mänskliga rättigheter, sexuell läggning och könsidentitet,

–  med beaktande av den andra översynen av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), å ena sidan, och Europeiska unionen och dess medlemsstater, å andra sidan (Cotonouavtalet), och av de klausuler om mänskliga rättigheter och folkhälsa samt de åtaganden som återfinns i detta, särskilt artiklarna 8.4, 9, 31a e och 96,

–  med beaktande av artiklarna 2, 3.5, 21, 24, 29 och 31 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 10 och 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, enligt vilka EU och dess medlemsstater i sina förbindelser med övriga världen ska respektera och främja de universella mänskliga rättigheterna och skyddet av enskilda samt anta restriktiva åtgärder i fall av grova brott mot de mänskliga rättigheterna,

–  med beaktande av riktlinjerna för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna för homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella (hbti-personer), som antogs av rådet den 24 juni 2013,

–  med beaktande av uttalandet av den 15 januari 2014 från Catherine Ashton, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, i vilket hon uttryckte sin oro över undertecknandet av en lag om förbud mot äktenskap mellan personer av samma kön i Nigeria,

–  med beaktande av uttalandet av den 20 december 2013 från vice ordföranden/den höga representanten om antagandet av lagen mot homosexualitet i Uganda,

–  med beaktande av president Obamas uttalande av den 16 februari 2014 om antagandet av lagen mot homosexualitet i Uganda och hans uppmaning till president Museveni att inte skriva under lagen,

–  med beaktande av uttalandet av den 18 februari 2014 från vice ordföranden/den höga representanten om lagstiftning mot homosexualitet i Uganda,

–  med beaktande av uttalandet av den 25 februari 2014 från Ban Ki-moon, i vilket han vädjade till de ugandiska myndigheterna att se över eller upphäva landets lag mot homosexualitet,

–  med beaktande av förklaringen av den 4 mars 2014 från den höga representanten på Europeiska unionens vägnar om den ugandiska lagen mot homosexualitet,

–  mot beaktande av sin resolution av den 5 juli 2012 om våldet mot lesbiska kvinnor och rättigheterna för homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella personer (hbti‑personer) i Afrika(1), sin ståndpunkt av den 13 juni 2013 om utkastet till rådets beslut om ingående av avtalet om ändring för andra gången av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 och ändrat första gången i Luxemburg den 25 juni 2005(2), samt sin resolution av den 11 december 2013 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2012 och Europeiska unionens politik på området(3),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 17 december 2009 om Uganda: förslag till lag mot homosexualitet(4), av den 16 december 2010 om Uganda: det så kallade Bahati-lagförslaget och diskriminering mot hbt-personer(5) samt av den 17 februari 2011 om Uganda: mordet på David Kato(6),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 15 mars 2012(7) och av den 4 juli 2013(8) om situationen i Nigeria,

–  med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2014 om nya försök att kriminalisera homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella (hbti-personer)(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 28 september 2011 om mänskliga rättigheter, sexuell läggning och könsidentitet inom ramen för FN(10),

–  med beaktande av artiklarna 122.5 och 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Alla människor föds fria och lika i värde och rättigheter. Alla stater är skyldiga att förhindra våld, uppvigling till hat och stigmatisering på grund av individuella egenskaper, däribland sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

B.  Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) syftar till att utveckla och befästa demokratin och rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

C.  I hela 76 länder anses homosexualitet fortfarande vara ett brott, och i fem länder är det belagt med dödsstraff.

D.  Sexuella handlingar mellan samtyckande personer av samma kön var redan tidigare straffbelagt med fjorton års fängelse i Uganda enligt avsnitt 145 i Ugandas strafflag och med sju års fängelse i Nigeria enligt avsnitt 214 i Nigerias strafflag (eller dödsstraff i de tolv delstater som tillämpar sharialagar).

E.  Den 20 december 2013 antog Ugandas parlament ett lagförslag mot homosexualitet som straffbelägger personer som ger stöd åt hbti-personers rättigheter med upp till sju års fängelse, personer som håller med hus, rum, lokal eller någon typ av plats för ”homosexuella ändamål” med sju års fängelse samt ”återfallsförbrytare” eller hiv-positiva förbrytare med livstids fängelse. Lagen skrevs under den 24 februari 2014 av Republiken Ugandas president, Yoweri Museveni Kaguta.

F.  De ugandiska myndigheterna har antagit en lag mot pornografi och en lag om upprätthållande av den allmänna ordningen som utgör ytterligare angrepp på de mänskliga rättigheterna och icke-statliga organisationer som försvarar de mänskliga rättigheterna. Detta vittnar om det krympande utrymmet och det allt sämre politiska klimatet för det civila samhället.

G.  Den 17 december 2013 antog den nigerianska senaten ett lagförslag om förbud mot äktenskap mellan personer av samma kön, enligt vilket personer i en homosexuell relation bestraffas med upp till fjorton års fängelse och personer som bevittnar homosexuella vigslar eller bedriver eller är medlemmar i klubbar, organisationer eller föreningar för hbti‑personer bestraffas med upp till tio års fängelse. Lagen skrevs under av president Goodluck Jonathan i januari 2014.

H.  Ett antal medier, personer från allmänheten och politiska och religiösa ledare i båda länderna försöker i allt större utsträckning skrämma hbti-personer, inskränka deras rättigheter och rättigheterna för frivilligorganisationer och människorättsgrupper samt legitimera våld mot dem. Kort efter det att president Museveni skrivit under lagen publicerade en ugandisk tabloidtidning en lista med namn och bild på 200 homosexuella ugandier, med allvarliga negativa konsekvenser för deras personliga säkerhet. Medierna har rapporterat om ett ökande antal gripanden och våldsdåd mot hbti-personer i Nigeria.

I.  Många stats- och regeringschefer, FN-chefer, regerings- och parlamentsföreträdare, EU (bland annat rådet, parlamentet, kommissionen och vice ordföranden/den höga representanten) och åtskilliga internationella personligheter har kraftfullt fördömt lagar som kriminaliserar hbti-personer.

J.  EU:s samarbete bör gynna AVS-staternas ansträngningar för att utveckla stödjande rättsliga och politiska ramar och undanröja repressiv lagstiftning, politik och praxis samt stigmatisering och diskriminering som undergräver de mänskliga rättigheterna, ökar sårbarheten för hiv/aids och förhindrar tillgång till förebyggande åtgärder, behandling, vård och stöd beträffande hiv/aids, inbegripet läkemedel, produkter och tjänster för människor som lever med hiv/aids och för de mest riskutsatta befolkningsgrupperna.

K.  Inom Unaids och den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria befarar man att homosexuella, bisexuella och transpersoner samt de 3,4 miljoner hivsmittade medborgarna i Nigeria och Uganda kommer att nekas livsviktig sjukvård, och man kräver att ”lagarnas författningsenlighet snarast möjligt granskas i ljuset av de allvarliga följderna för folkhälsan och de mänskliga rättigheterna”.

L.  Europaparlamentet betonar att ytterligare kriminalisering av umgänge mellan samtyckande vuxna av samma kön kommer att göra det ännu svårare både att uppnå millennieutvecklingsmålen – särskilt med avseende på jämställdhet och sjukdomsbekämpning – och att nå framgång med utvecklingsramen för perioden efter 2015.

M.  Ett antal medlemsstater, bland annat Nederländerna, Danmark och Sverige, liksom andra länder såsom Förenta staterna och Norge har beslutat att antingen hålla inne bistånd som går till Ugandas regering eller rikta om biståndet från stöd till regeringen till stöd till det civila samhället.

N.  Enligt artikel 96.1 a i Cotonouavtalet kan ett samrådsförfarande inledas i syfte att tills vidare avbryta avtalets tillämpning på parter som inte uppfyller sina skyldigheter på människorättsområdet enligt artiklarna 8.4 och 9.

1.  Europaparlamentet beklagar djupt antagandet av de nya lagar som utgör allvarliga hot mot den universella rätten till liv, yttrande-, förenings- och mötesfrihet samt frihet från tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling. Parlamentet upprepar att sexuell läggning och könsidentitet är frågor som faller under individens rätt till privatliv, som garanteras av internationell rätt och nationella konstitutioner. Parlamentet understryker att jämlikhet för hbti-personer är en obestridlig del av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

2.  Europaparlamentet erinrar om uttalandena från Afrikanska kommissionen och från FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna om att en stat inte har rätt att genom inhemska lagar åsidosätta sina internationella skyldigheter på människorättsområdet.

3.  Europaparlamentet uppmanar Ugandas president att upphäva lagen mot homosexualitet och avsnitt 145 i Ugandas strafflag. Parlamentet uppmanar Nigerias president att upphäva lagen om förbud mot äktenskap mellan personer av samma kön, liksom avsnitten 214 och 217 i Nigerias strafflag, eftersom de kränker internationella människorättsförpliktelser.

4.  Europaparlamentet konstaterar att regeringarna i Uganda och Nigeria genom att underteckna dessa lagar underlåtit att fullgöra en förpliktelse med avseende på respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer eller rättsstatsprincipen enligt artikel 9.2 i Cotonouavtalet.

5.  Europaparlamentet upprepar att dessa lagar faller inom tillämpningsområdet för artikel 96.1a b i Cotonouavtalet om särskilt brådskande fall, det vill säga exceptionella fall av särskilt allvarlig och uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten enligt vad som avses i artikel 9.2, vilket därför kräver en omedelbar reaktion.

6.  Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att inleda en förstärkt och brådskande politisk dialog enligt artikel 8 på lokal nivå och ministernivå, med en begäran om att inleda samtal senast vid toppmötet mellan EU och Afrika.

7.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen och medlemsstaterna att se över sin strategi för stöd till utvecklingssamarbete med Uganda och Nigeria och att prioritera en omdirigering av stödet till det civila samhället och andra organisationer framför ett inställande – även sektorsvis – av stödet.

8.  Europaparlamentet föreslår att Afrikanska unionen (AU) tar ledningen och inrättar en intern kommitté som får i uppgift att granska dessa lagar och frågor.

9.  Europaparlamentet uppmanar AU:s och EU:s ledare att ta upp dessa lagar under diskussionerna under det fjärde toppmötet mellan EU och Afrika, som ska hållas den 2–3 april 2014.

10.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, eller den höga representanten med stöd av kommissionen, att överväga riktade sanktioner, såsom inrese- och visumförbud, mot de nyckelpersoner som ansvarar för utarbetandet och antagandet av de båda lagarna.

11.  Europaparlamentet erinrar om domstolens dom av den 7 november 2013, X, Y och Z mot Minister voor Immigratie en Asiel (mål C-199–201/12), i vilken domstolen betonar att personer med en viss sexuell läggning som är föremål för lagar som kriminaliserar deras beteende eller identitet kan utgöra en särskild samhällsgrupp med avseende på att bevilja asyl.

12.  Europaparlamentet beklagar att de afrikanska nationerna, förutom de allmänt ökande sociala, ekonomiska och politiska svårigheterna, hotas av religiös fundamentalism som i allt större utsträckning sätter sin prägel på samhället, med ödesdigra konsekvenser för individens värdighet, utveckling och frihet.

13.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att ta med ett uttryckligt omnämnande av förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ett eventuellt framtida avtal som ersätter Cotonouavtalet, så som parlamentet har krävt vid många tillfällen.

14.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, rådet, Europeiska utrikestjänsten, medlemsstaterna, de nationella regeringarna och parlamenten i Uganda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo och Indien samt presidenterna i Uganda och Nigeria.

(1) EUT C 349 E, 29.11.2013, s. 88. (2) Antagna texter, P7_TA(2013)0273. (3) Antagna texter, P7_TA(2013)0575. (4) EUT C 286 E, 22.10.2010, s. 25. (5) EUT C 169 E, 15.6.2012, s. 134. (6) EUT C 188 E, 28.6.2012, s. 62. (7) EUT C 251 E, 31.8.2013, s. 97. (8) Antagna texter, P7_TA(2013)0335. (9) Antagna texter, P7_TA(2014)0046. (10) EUT C 56 E, 26.2.2013, s. 100.

Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2014 om säkerhet och människohandel i Sinai (2014/2630(RSP))

P7_TA(2014)0255 RC-B7-0254/2014

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina resolutioner av den 15 mars 2012 om människohandel på Sinaihalvön, särskilt fallet Solomon W(1), av den 16 december 2010 om eritreanska flyktingar som hålls som gisslan i Sinai(2) och av den 6 februari 2014 om situationen i Egypten(3),

–  med beaktande av uttalandena från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, av den 11 september 2013 om säkerhetsläget i Sinai samt av den 3 och 8 oktober 2013, 24 december 2013, 24 januari 2014 och 17 februari 2014 om terroristattacken i Sinai,

–  med beaktande av Europols publikation av den 3 mars 2014 om irreguljära migranter från Afrikas horn som har europeiska sponsorer och som kidnappats mot lösen och sitter fångna i Sinai,

–  med beaktande av artikel 3 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950,

–  med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet från Cotonou,

–  med beaktande av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning från 1951 och dess protokoll från 1967, och av FN:s flyktingkommissariats samförståndsavtal med Egyptens regering från 1954,

–  med beaktande av Afrikanska enhetsorganisationens konvention om de specifika aspekterna på flyktingproblemen i Afrika,

–  med beaktande av FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1984 och av Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel från 2005,

–  med beaktande av tilläggsprotokollet från 2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, särskilt artiklarna 6 och 9,

–  med beaktande av Brysseldeklarationen om förebyggande åtgärder och kamp mot människohandel, antagen den 20 september 2002,

–  med beaktande av rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel,

–  med beaktande av artiklarna 2, 6.1, 7 och 17 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (”Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp”),

–  med beaktande av associeringsavtalet mellan EU och Egypten, särskilt ingressen och artikel 2,

—  samt av artikel 89 i Arabrepubliken Egyptens författning och den egyptiska lagen nr 64 från 2010 om bekämpande av människohandel,

–  med beaktande av Israels lag mot infiltration,

–  med beaktande av FN:s flyktingkommissariats riktlinjer om Eritrea,

–  med beaktande av artiklarna 122.5 och 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Terroristattacker, spridning av vapen, infiltration av utländska och egyptiska jihadister samt radikalisering av en del av lokalbefolkningen i Sinai har skapat allt större säkerhetsproblem för Egypten, Israel och andra länder i regionen. Säkerhetsläget i Sinai har snabbt försämrats sedan den förre egyptiske presidenten Muhammad Mursi störtades i juli 2013 – flera extremistgrupper destabiliserar säkerheten och över 250 terroristattacker, främst mot egyptiska säkerhetsstyrkor och deras anläggningar, har kostat över 100 människor livet, i första hand poliser och militärpersonal. Terroristattacker i området kring Suezkanalen och mot gasledningar är också en stor oroskälla.

B.  Extremistisk infiltration undergräver ansträngningarna att återställa säkerheten i Sinai. Olika terroristgrupper med anknytning till eller inspirerade av al-Qaida verkar alltjämt i området. En del av dessa grupper har utvidgat sina terrorhandlingar så att de sträcker sig bortom Sinais gränser. Andra lokala militanta aktörer som verkar i Sinai tillhör inte någon extremistgrupp utan är beväpnade beduiner som är inblandade i smuggling och människohandel.

C.  Egyptiska väpnade styrkor har nyligen dragit igång militära operationer i Sinai för att bekämpa terrorist- och extremistgrupper och återställa säkerheten. Egyptens regering och säkerhetsstyrkor tycks oförmögna att få säkerhetskrisen i Sinai under kontroll. Laglösheten i regionen gör att kriminella nätverk, människohandlare och andra kriminella gäng kan verka obehindrat utan att straffas. Människohandeln tycks fortsätta med oförminskad kraft trots de egyptiska säkerhetsstyrkornas pågående offensiv i Sinai, som länge har fungerat som smugglingsrutt in och ut ur Gazaremsan. Det finns en oro för att utvecklingen i Sinai tystas ner i medierna.

D.  Den socioekonomiska marginaliseringen av den lokala beduinbefolkningen är en stor anledning till säkerhetsproblemen i Sinai. Invånarna i Sinai har länge lidit av fattigdom, diskriminering och begränsad tillgång till vård och utbildning. Detta har fjärmat dem från de officiella myndigheterna, som negligerar deras belägenhet och ignorerar deras anspråk.

E.  Varje månad flyr tusentals asylsökande och migranter från Afrikas horn från sina hemländer på grund av människorättskränkningar och humanitära kriser. Enbart från Eritrea flyr varje månad upp till 3 000 människor, enligt FN:s särskilde rapportör om människorättssituationen i Eritrea. Enligt uppskattningar har tusentals människor i östra Sudan kidnappats, förts till Egypten och torterats i Sinai. Över 4 000 av dem har dött sedan början av 2008, och runt 1 000 afrikanska flyktingar tros för närvarande sitta i fångenskap.

F.  Varje år mister tusentals människor livet eller försvinner i Sinai. Andra, däribland många kvinnor och barn, kidnappas i flyktingläger eller omkringliggande områden, särskilt i det sudanesiska flyktinglägret Shagarab eller på väg till familjeåterföreningar i Sudan eller Etiopien, och hålls som gisslan av människohandlare med krav på lösen. Människohandlarnas offer kränks på det mest avhumaniserande och brutala sätt och utsätts systematiskt för våld och tortyr, våldtäkter och sexuella övergrepp samt tvångsarbete, eller dödas för organhandel. Tortyrläger har upprättats just för detta ändamål enligt offer, grannar och människorättsorganisationer.

G.  Det finns trovärdiga rapporter om att vissa sudanesiska och egyptiska säkerhetsstyrkor varit i maskopi med personer som bedriver människohandel med asylsökande och migranter, och om hur både Sudan och Egypten nästan helt underlåtit att utreda detta och lagföra de ansvariga befattningshavarna och därigenom äventyrat båda ländernas skyldigheter enligt FN:s konvention mot tortyr. De egyptiska myndigheterna förnekar att några sådana fall skulle föreligga.

H.  Människohandel i Sinai är en extremt lukrativ verksamhet för den organiserade brottsligheten. Enligt FN:s flyktingkommissariat har det skapats komplexa nätverk för människohandel bestående av människosmugglare, kidnappare (exempelvis grupper från Rashaidastammen i Eritrea och nordöstra Sudan), förmedlare inuti flyktingläger, mutade militärer, poliser och gränsvakter samt kriminella element inom de egyptiska beduingrupperna.

I.  De som inte lyckas samla ihop lösensumman blir ofta mördade, och även om den begärda lösensumman betalas finns det ingen garanti för att gisslan kommer att försättas på fri fot. Nya metoder att hantera gisslan som inte lyckas betala lösensumman har uppstått i människohandelskedjan.

J.  Överlevande från Sinai behöver fysiskt och psykiskt stöd. De flesta överlevande från Sinai hålls emellertid i förvar, förvägras läkarvård och sociala tjänster, uppmanas att skriva på papper som de inte förstår och får inget rättsligt biträde i destinationslandet. Många av dem skickas tillbaka till hemlandet i strid med principen om ”non-refoulment”.

K.  Det förekommer rapporter om att de egyptiska myndigheterna inte låter FN:s flyktingkommissariat träffa asylsökande och migranter som gripits i Sinai och inte försöker identifiera eventuella offer för människohandel bland dem. Egyptens förbehåll i fråga om FN:s flyktingkonvention begränsar flyktingars rätt till utbildning, social trygghet och arbete.

L.  Många av offrens anhöriga lever i EU:s medlemsstater. Enligt den senaste publiceringen från Europol har det i flera medlemsstater förekommit rapporter om utpressning inom EU på vägnar av kriminella grupper organiserade av beduiner i Sinai. Det ligger i EU:s intresse att ta reda på vilka kriminella organisationer som är inblandade i utpressningen.

M.  Enligt siffror från FN:s flyktingkommissariat härbärgerar Israel 53 000 afrikanska asylsökande som tagit sig in i landet via Egypten sedan 2005. Före juni 2012 tog sig i genomsnitt 1 500 asylsökande i månaden in i Israel via Sinai. Enligt israeliska myndigheter gick antalet ner betydligt under 2013 på grund av färdigställandet av stängslet längs den israelisk-egyptiska gränsen. FN:s flyktingkommissariat har uttryckt oro över en nyligen införd ändring av Israels ”anti-infiltrationslag” som ytterligare inskränker asylsökandes rättigheter.

N.  EU har vid ett flertal tillfällen uppmanat Egypten och Israel att utveckla och förbättra kvaliteten på det stöd och skydd som erbjuds asylsökande och flyktingar som befinner sig på eller reser genom deras territorium. Den 7 november 2013 bad sudanesiska företrädare om EU-hjälp mot människohandel.

1.  Europaparlamentet fördömer den senaste tidens terroristattacker mot säkerhetsstyrkor och civila i Sinai. Parlamentet är djupt oroat över den tilltagande försämringen av säkerhetsläget i Sinai, och uppmanar Egyptens interimsregering och säkerhetsstyrkor att öka ansträngningarna för att återställa säkerheten i överensstämmelse med folkrätten och internationella normer för våldsanvändning och polisinsatser och med stöd av världssamfundet. Parlamentet uttrycker farhågor om att fortsatta oroligheter kan ha en destabiliserande inverkan på Egypten i stort under den nuvarande övergångsperioden.

2.  Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro över de rapporterade fallen av människohandel i Sinai och fördömer i starkast möjliga ordalag de fruktansvärda övergrepp som offren för människohandel utsätts för. Parlamentet uttrycker sin starka solidaritet med offren för människohandel i Sinai och med deras anhöriga, och framhåller på nytt de egyptiska och israeliska regeringarnas ansvar för att bekämpa människohandeln i detta område. Parlamentet noterar myndigheternas ansträngningar och understryker att alla militära och brottsbekämpande operationer av egyptiska säkerhetsstyrkor i Sinai bör inbegripa insatser för att rädda offer för människohandlare, skydda och bistå dessa offer, särskilt kvinnor och barn, så att de inte blir utsatta igen, samt gripa och lagföra människohandlarna och alla eventuella säkerhetstjänstemän som står i maskopi med dem, så att de kan ställas till svars för sina handlingar.

3.  Europaparlamentet erinrar om att en av grundorsakerna till krisen är marginaliseringen av beduinerna i Sinai. Parlamentet påpekar att en eventuell lösning på krisen bör inbegripa ett omfattande utvecklingsprogram i syfte att förbättra den lokala beduinbefolkningens socioekonomiska status och villkor, bland annat dess tillgång till polis och militär, och att öka dess deltagande i den politiska processen.

4.  Europaparlamentet uppmanar de egyptiska myndigheterna att efterleva sina egna lagar mot människohandel, enligt vilka offer för människohandel är garanterade åtalsimmunitet och tillgång till stöd och skydd, samt artikel 89 i den nya författningen, som förbjuder slaveri och alla former av förtryck och påtvingat utnyttjande av människor, och att genom sin nationella lagstiftning till fullo tillämpa principerna i de konventioner som Egypten är part i. Parlamentet noterar dekretet om tillsättning av en nationell samordningskommitté som ska bekämpa irreguljär migration, vilket utfärdades den 9 mars 2014 av Egyptens premiärminister. Parlamentet uppmanar de egyptiska myndigheterna att samla in och offentliggöra statistik om offren för människohandel.

5.  Europaparlamentet framhåller vikten av att skydda och bistå de överlevande från Sinai, särskilt med medicinskt, psykologiskt och rättsligt stöd. Parlamentet uppmanar alla berörda destinationsländer att förhindra att överlevande från Sinai sätts i förvar, införa förbättrade system för identifiering av offer, ge dem tillgång till rättvisa och effektiva asylförfaranden och till FN:s flyktingkommissariat, bedöma alla fall individuellt och undvika att överlevande från Sinai deporteras i strid med principen om ”non-refoulment”. Parlamentet begär att FN‑organ och människorättsorganisationer ska ha fullt tillträde till de områden som är berörda av människosmuggling och människohandel i Sinai och att fullt och obehindrat tillträde ska ges till de förvarsanläggningar som används för asylsökande och flyktingar.

6.  Europaparlamentet välkomnar beslutet från Israels högsta domstol av den 16 september 2013 om att upphäva den bestämmelse i lagen om förebyggande av infiltration som medgav automatiskt kvarhållande, men uppmanar samtidigt Israel att upphäva sin lag av den 10 december 2013, som tillåter kvarhållande av asylsökande på obestämd tid. Parlamentet uppmanar destinationsländernas myndigheter att behandla asylsökande i överensstämmelse med internationell flykting- och människorättslagstiftning.

7.  Europaparlamentet erinrar om att systematiska och genomgripande människorättskränkningar i Eritrea tvingar tusentals eritreaner att fly sitt land varje månad. Parlamentet erinrar de sudanesiska myndigheterna om deras skyldighet att garantera flyktingars och asylsökandes säkerhet och om prioriteringen att omedelbart ta fram och genomföra kraftfulla och adekvata säkerhetsåtgärder i flyktinglägret i Shagarab.

8.  Europaparlamentet understryker vikten av samordnade regionala insatser för att återställa säkerheten och bekämpa människohandeln i Sinai, och manar till ökat internationellt stöd och mer samarbete på detta område mellan regeringarna i Egypten, Israel, Libyen, Etiopien, Eritrea och Sudan samt med relevanta organisationer, däribland FN:s multinationella styrka och observatörer.

9.  Europaparlamentet uppmuntrar EU och dess medlemsstater att stödja alla insatser som syftar till att bekämpa människohandelsspiralen i Sinai i överensstämmelse med sina internationella skyldigheter att bekämpa handel med människor. Parlamentet uppmanar kommissionen att betona respekten för de mänskliga rättigheterna i sina förbindelser med Eritreas regering. Parlamentet framhåller än en gång EU:s erbjudande att bistå myndigheterna med att utveckla och förbättra kvaliteten på stödet och skyddet till asylsökande och flyktingar som befinner sig på eller reser genom deras territorium. Parlamentet välkomnar den sudanesiska regeringens vädjan om EU-stöd.

10.  Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/unionens höga representant och kommissionen att göra detta till en högprioriterad fråga på dagordningen för den politiska dialogen med Egypten, Israel och Sudan, och att aktivt samarbeta med FN:s flyktingkommissariat för att tillsätta en aktionsgrupp med stater som är inblandade i de olika etapperna av människohandelskedjan, däribland ursprungs-, transit- och destinationsländer.

11.  Europaparlamentet är mycket oroat över rapporterna om utpressning som äger rum inom EU. Parlamentet erinrar därför EU:s myndigheter om deras skyldighet att agera, och uppmanar EU:s utrikes- och justitieministrar att vidta lämpliga åtgärder. Parlamentet uppmanar EU:s institutioner att sätta press på Israel och Egypten att vidta åtgärder mot människohandeln i Sinai och att driva på genomförandet av Europols kommande rekommendationer.

12.  Europaparlamentet applåderar insatserna av vissa beduinledare och verksamheten bland människorättsorganisationer i Egypten och Israel, som bistår med hjälp, stöd och läkarvård åt offer för människohandlare i Sinai. Parlamentet uppmanar enträget världssamfundet och EU att fortsätta att finansiera NGO-ledda projekt i regionen.

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet och kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, regeringarna i Egypten, Israel, Eritrea och Sudan, Egyptens parlament, det israeliska Knesset, Sudans nationalförsamling, Eritreas nationalförsamling, FN:s generalsekreterare samt FN:s råd för mänskliga rättigheter.

(1) EUT C 251 E, 31.8.2013, s. 106. (2) EUT C 169 E, 15.6.2012, s. 136. (3) Antagna texter, P7_TA(2014)0100.