Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

–   med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

–   med beaktande av samtliga FN-konventioner om mänskliga rättigheter och deras fakultativa protokoll,

–   med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och de två fakultativa protokollen,

–   med beaktande av FN-stadgan, särskilt artiklarna 1 och 25 och, i kapitel VII, artiklarna 39 och 41,

–   med beaktande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och tillhörande protokoll,

–   med beaktande av Parisstadgan för ett nytt Europa (Parisstadgan),

–   med beaktande av slutakten från Europeiska säkerhetskonferensen från 1975 (Helsingforsavtalets slutakt),

–   med beaktande av artiklarna 3, 6, 11, 13, 19, 21, 29 och 39 i fördraget om Europeiska unionen (EUF) och artiklarna 60, 133, 296, 297, 301 och 308 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EGF),

–   med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i världen,

–   med beaktande av sina tidigare debatter och brådskande resolutioner om fall av brott mot mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen,

–   med beaktande av sin resolution av den 20 september 1996 om kommissionens meddelande om införande av demokratiska principer och mänskliga rättigheter i avtal som ingås mellan gemenskapen och tredje land(1),

–   med beaktande av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstaters internationella förpliktelser, inklusive dem som ingår i WTO-avtalen,

–   med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å den andra, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (Cotonouavtalet)(2), särskilt artiklarna 8, 9, 33, 96 och 98 samt revideringen av detta avtal(3),

–   med beaktande av rådets dokument med titeln "Inrättande av en konstellation för sanktioner inom arbetsgruppen med råd för yttre förbindelser" (Relex/sanktioner) av den 22 januari 2004 (5603/2004),

–   med beaktande av rådets dokument med titeln "Grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner) " av den 7 juni 2004 (10198/2004),

–   med beaktande av rådets dokument med titeln "Riktlinjer om genomförande och utvärdering av restriktiva åtgärder (sanktioner) inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik", senast uppdaterat den 2 december 2005 (15114/2005),

–   med beaktande av rådets dokument med titeln "EU:s bästa metoder för effektivt genomförande av restriktiva åtgärder" av den 9 juli 2007 (11679/2007),

–   med beaktande av den gemensamma ståndpunkten 96/697/GUSP om Kuba(4), vilken antogs av rådet den 2 december 1996,

–   med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkter 2001/930/GUSP om bekämpande av terrorism(5) och 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism(6), båda av den 27 december 2001, och rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism(7),

–   med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt 2002/402/GUSP om restriktiva åtgärder mot Usama bin Ladin, medlemmar av al-Qaida-organisationen, talibanerna och andra personer, grupper, företag och enheter associerade med dem(8), och rådets förordning (EG) nr 881/2002 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter(9), båda av den 27 maj 2002,

–   med beaktande av Europeiska unionens gemensamma militära förteckning(10),

–   med beaktande av sin resolution av den 25 april 2002 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land(11),

–   med beaktande av sin resolution av den 14 februari 2006 om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal(12),

–   med beaktande av alla avtal som slutits mellan Europeiska unionen och tredjeland och de klausuler om mänskliga rättigheter som ingår i dessa avtal,

–   med beaktande av sin resolution av den 11 oktober 1982 om betydelsen och följderna av ekonomiska sanktioner, i synnerhet handelsembargon och bojkotter, för Europeiska ekonomiska gemenskapens yttre förbindelser(13),

–   med beaktande av resolutionen om följderna av sanktioner, i synnerhet embargon, för befolkningen i länder där sådana åtgärder tillämpas(14), som antogs av den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen den 1 november 2001 i Bryssel (Belgien),

–   med beaktande av sin resolution av den 6 september 2007 om hur dialogerna och samråden om mänskliga rättigheter fungerar med tredjeländer(15),

–   med beaktande av resolution 1597 (2008) och rekommendation 1824 (2008) om FN:s säkerhetsråds och Europeiska unionens svarta listor, antagna av Europarådets parlamentariska församling den 23 januari 2008,

–   med beaktande av Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som undertecknades i Lissabon den 13 december 2007 och som förväntas träda i kraft den 1 januari 2009,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel (A6-0309/2008) och av följande skäl:

A.  I artikel 11.1 EUF erkänns respekten för de mänskliga rättigheterna som ett av målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), och i den nya artikel 21 i EU-fördraget, i dess lydelse i artikel 1.24 i Lissabonfördraget, erkänns att "unionens åtgärder i internationella sammanhang ska utgå från de principer som har legat till grund för dess egen tillblivelse, utveckling och utvidgning och som den strävar efter att föra fram i resten av världen: demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten".

B.  Sanktioner tillämpas i enlighet med särskilda mål inom ramen för Gusp som anges i artikel 11 EUF, som omfattar, men inte är begränsade till, främjande av respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, demokrati, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer.

C.  De ovannämnda grundläggande principerna för användningen av restriktiva åtgärder (sanktioner) är det första praktiska dokument där ramar fastställs för påförande av EU-sanktioner, trots att EU i praktiken har påfört sanktioner sedan början av 1980-talet och framför allt sedan EUF:s ikraftträdande 1993. I detta dokument fastställs sanktioner formellt som ett Gusp-instrument, och dokumentet utgör därmed utgångspunkten för EU:s sanktionspolitik.

D.  Denna sanktionspolitik bygger främst på Gusps följande fem mål: att säkra unionens gemensamma värderingar, grundläggande intressen, oberoende och integritet i enlighet med principerna i FN-stadgan, att på alla sätt stärka unionens säkerhet, att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i FN-stadgan och Helsingforsavtalets slutakt och målen i Parisstadgan, inklusive dem om yttre gränser, att främja internationellt samarbete, att utveckla och befästa demokratin och rättsstatsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

E.  Det internationella samförståndet blir allt större om att alla allvarliga och avsiktliga angrepp på miljön skadar den internationella freden och säkerheten och utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

F.  EU har åtagit sig att systematiskt genomföra sanktioner som FN:s säkerhetsråd har beslutat enligt kapitel VII i FN-stadgan, och ålägger samtidigt fristående påföljder i avsaknad av ett mandat från FN:s säkerhetsråd i sådana fall där FN:s säkerhetsråd inte har befogenhet att vidta åtgärder eller hindras från att göra det för att medlemmarna inte kan enas om det. Europaparlamentet betonar i detta avseende både FN:s och EU:s skyldighet att införa sanktioner i enlighet med internationell rätt.

G.  EU:s sanktionspolitik inbegriper följaktligen också sanktioner som införs av FN:s säkerhetsråd, men dess räckvidd och målsättningar är bredare jämfört med den policy som tillämpas av FN:s säkerhetsråd (internationell fred och säkerhet).

H.  Sanktioner är ett av flera instrument som EU kan använda för att genomföra sin politik för mänskliga rättigheter. I rangordningen av åtgärder som kan användas för att förverkliga de målsättningar som ingår i Gusp måste tillämpningen av sanktioner utgöra sista ledet, och dessa måste vara förenliga med unionens övergripande strategi i det berörda området. Sanktionernas effektivitet är beroende av om de tillämpas samtidigt av alla medlemsstater.

I.  Det finns ingen officiell definition av vad som utgör en sanktion, varken inom ramen för internationell rätt eller inom EU-/EG-lagstiftningen. Inom ramen för Gusp betraktas emellertid sanktioner och restriktiva åtgärder som åtgärder som helt eller delvis avbryter eller minskar diplomatiska eller ekonomiska förbindelser med ett tredjeland eller flera tredjeländer i syfte att leda till en förändring av en viss verksamhet eller politik, som t.ex. brott mot internationell rätt eller mänskliga rättigheter, eller politik som förs av regeringar i tredjeländer, icke-statliga enheter eller fysiska och juridiska personer, som inte respekterar rättsstatsprincipen eller de demokratiska principerna.

J.  Formerna av restriktiva åtgärder omfattar olika åtgärder såsom vapenembargon, handelssanktioner, finansiella/ekonomiska sanktioner, frysning av tillgångar, flygförbud, restriktioner rörande inresa, diplomatiska sanktioner, bojkott av sport- eller kulturevenemang och avbrytande av samarbete med ett tredjeland.

K.  I linje med det allmänna förfarandet inom EU används i denna resolution termerna "sanktioner" och "restriktiva åtgärder" utan åtskillnad. I resolutionen används samma definition av "lämpliga åtgärder" som i artikel 96 i Cotonouavtalet(16).

L.  Själva EU-sanktionerna baseras på olika rättsliga grunder beroende på de restriktiva åtgärdernas exakta karaktär och på den juridiska formen av förbindelserna med det aktuella landet liksom på de aktuella sektorerna och målsättningarna. Utifrån dessa faktorer fastställs både ett förfarande för godkännande av faktorerna – som ofta, men inte alltid, kräver en gemensam ståndpunkt inom ramen för Gusp och följaktligen enhällighet i rådet – och det rättsliga förfarande som ska följas för att sanktionerna ska bli rättsligt bindande och få rättslig verkan. Det gemensamma förfarandet fastställs i artikel 301 i EGF.

M.  Visumförbud och vapenembargon har blivit de vanligaste Gusp-sanktionerna och utgör ett av de inledande stegen inom EU:s sanktionsordning. Dessa två former av åtgärder är de enda som införs direkt av medlemsstaterna på grund av att de inte kräver någon särskild sanktionslagstiftning inom ramen för EGF. Å andra sidan kräver finansiella sanktioner (frysning av tillgångar) och handelssanktioner godkännande genom en särskild sanktionslagstiftning.

N.  Riktade sanktioner kan, enligt ovan nämnda grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner), liksom relevanta riktlinjer, vara effektivare än mer allmänna sanktioner och är därför att föredra, för det första för att man med dessa undviker eventuella negativa effekter på en större grupp människor och för det andra för att de direkt påverkar de som är ansvariga och följaktligen med stor sannolikhet blir mer effektiva när det gäller att få till stånd politiska förändringar.

O.  Det finns åtgärder som, även om de har godkänts av rådet i ordförandeskapets slutsatser, inte kallas för "sanktioner" och samtidigt skiljer sig från de andra restriktiva åtgärderna som betecknas som Gusp-verktyg.

P.  Ekonomiska förbindelser mellan EU och tredjeländer styrs ofta av sektoriella bilaterala eller multilaterala avtal som EU måste efterleva vid tillämpning av sanktioner. Därför bör EU, när det är nödvändigt, avbryta eller säga upp det relevanta avtalet innan man tillämpar ekonomiska sanktioner som inte är förenliga med de rättigheter som beviljas aktuellt tredjeland genom ett befintligt avtal.

Q.  Förbindelser mellan EU och tredjeländer styrs ofta av bilaterala eller multilaterala avtal som gör det möjligt för en av parterna att vidta lämpliga åtgärder vid fall av överträdelse från den andra partens sida av en väsentlig beståndsdel av avtalet, nämligen respekt för mänskliga rättigheter, internationell rätt, demokratiska principer och rättsstatsprincipen (klausulen om mänskliga rättigheter), där Cotonouavtalet är ett framträdande exempel i sammanhanget.

R.  Upprättande och genomförande av restriktiva åtgärder måste följa de mänskliga rättigheterna och humanitär internationell rätt, inklusive korrekta rättsförfaranden och rätten till ett effektivt rättsmedel liksom proportionalitet, och tillräckliga undantag måste tillhandahållas med hänsyn till de grundläggande mänskliga behoven hos de personer de riktas mot, såsom tillgång till grundutbildning, rent dricksvatten samt grundläggande sjukvård och läkemedel. En sanktionspolitik måste till fullo respektera de normer som inrättats genom Genèvekonventionen, konvention om barnets rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt FN:s konventioner om skydd av civilbefolkning och barn i väpnade konflikter.

S.  EU:s och dess enskilda medlemsstaters trovärdighet äventyras när EU:s sanktioner verkar brytas. Robert Mugabe blev inbjuden till toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon den 8–9 december 2007 trots att han var formellt bannlyst från territorierna i EU:s alla medlemsstater enligt rådets gemensamma ståndpunkt 2004/161/GUSP av den 19 februari 2004 om ändring och förlängning av restriktiva åtgärder mot Zimbabwe(17), som senast förlängdes genom rådets gemensamma ståndpunkt 2008/135/GUSP av den 18 februari 2008(18).

Allmänna överväganden för en effektiv europeisk sanktionspolitik

1.  Europaparlamentet beklagar att ingen utvärdering eller konsekvensbedömning hittills gjorts av EU:s sanktionspolitik och att det följaktligen är oerhört svårt att bedöma effekterna och effektiviteten på plats och därmed att dra nödvändiga slutsatser. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att inleda en sådan utvärdering. Icke desto mindre anser parlamentet att den sanktionspolitik som drevs gentemot Sydafrika visade sig vara effektiv genom att den bidrog till att få stopp på apartheidpolitiken.

2.  Europaparlamentet anser att skillnaderna mellan de rättsliga grunderna för genomförandet av EU:s sanktionspolitik, med olika besluts-, genomförande- och kontrollnivåer, hindrar öppenheten och samstämmigheten för EU:s sanktionspolitik och följaktligen skadar dess trovärdighet.

3.  Europaparlamentet anser att påförandet av sanktioner måste betraktas som legitimt av den allmänna opinionen, såväl inom EU som internationellt, och av den allmänna opinionen i länder där förändringar kan väntas, för att sanktionerna ska vara effektiva. Parlamentet betonar att samråd med parlamentet under beslutsprocessen stärker denna legitimitet.

4.  Europaparlamentet konstaterar även att sanktioner kan ha en symbolfunktion, genom att vara ett uttryck för EU:s moraliska fördömande och därigenom bidra till att göra EU:s utrikespolitik synligare och mer trovärdig. Parlamentet varnar dock för att lägga för stor tonvikt vid tanken på sanktioner som symboliska åtgärder, eftersom detta skulle kunna leda till att de tappar allt värde.

5.  Europaparlamentet anser att påförandet av sanktioner bör övervägas då myndigheter, icke-statliga organ eller fysiska och juridiska personer handlar på ett sätt som allvarligt skadar säkerheten och personers rättigheter eller då avtalsmässiga och/eller diplomatiska förbindelser bevisligen försvagas eller hindras på grund av en tredjepart.

6.  Europaparlamentet anser att alla avsiktliga och oåterkalleliga angrepp på miljön utgör ett hot mot säkerheten och en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar i detta hänseende rådet och kommissionen att införliva alla avsiktliga och oåterkalleliga angrepp på miljön bland de skäl som kan leda till påförandet av sanktioner.

7.  Europaparlamentet konstaterar att EU:s övergripande sanktionsinstrument i allmänhet används på ett flexibelt sätt efter behov från fall till fall. Parlamentet beklagar dock att EU ofta har tillämpat sin sanktionspolitik inkonsekvent genom att behandla tredjeländer olika även om deras insatser för mänskliga rättigheter och demokrati är lika, vilket lett till att man fått kritik för att man tillämpar dubbelmoral.

8.  Europaparlamentet anser i detta sammanhang att införandet och utvärderingen av EU:s sanktioner för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i princip inte ska ta hänsyn till eventuella skador som sanktionerna innebär för EU:s och dess medborgares handelsintressen.

9.  Europaparlamentet beklagar att förekomsten av oenighet inom EU om vilken politik som ska föras gentemot ett visst land som t.ex. Kuba, och medlemsstaters ovillighet att reta betydelsefulla partner som t.ex. Ryssland, har lett till att EU bara godkänner "informella sanktioner" i ordförandeskapets slutsatser, vilket tar sig uttryck i obalanserad eller inkonsekvent tillämpning av EU:s sanktioner. Parlamentet erkänner dock att sådana åtgärder som ingår i rådets slutsatser, som t.ex. uppskjutande av undertecknande av avtal med länder som Serbien, skulle kunna vara ett användbart verktyg för att pressa tredjeländer att samarbeta fullt ut med internationella mekanismer.

10.  När det gäller Kuba påpekar Europaparlamentet att den gemensamma ståndpunkt som antogs 1996 och som regelbundet uppdaterats innehåller en färdplan för fredlig demokratisering. Den gemensamma ståndpunkten gäller fortfarande fullt ut och är inte omstridd inom EU-institutionerna. Parlamentet beklagar att inga betydande framsteg hittills har gjorts i fråga om mänskliga rättigheter. Parlamentet noterar rådets beslut av den 20 juni 2008 om att häva de informella sanktionerna mot Kuba och samtidigt kräva omedelbar och villkorslös frigivning av alla politiska fångar, bättre tillträde till fängelserna samt att den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ratificeras och tillämpas. Parlamentet noterar vidare att rådet om ett år ska besluta om den politiska dialogen med Kuba ska fortsätta, beroende på om några betydande framsteg har gjorts i fråga om mänskliga rättigheter. Parlamentet erinrar om att rådets ståndpunkt avseende dialogen med de kubanska myndigheterna och företrädarna för det civila samhället är bindande även för EU:s institutioner. Parlamentet håller fast vid sin ståndpunkt beträffande Sacharovpristagarna Oswaldo Payá Sardiñas och gruppen "Damas de Blanco".

11.  Europaparlamentet anser att argumentet om sanktioners "ineffektivitet" inte kan användas för att upphäva dem, utan istället bör användas för att omdirigera och ompröva sanktionen i fråga. Parlamentet anser vidare att beslutet om huruvida man ska driva sanktioner vidare eller upphäva dem uteslutande bör bero på om målen med dem har uppnåtts eller inte, med tanke på att deras utformning kan skärpas eller ändras beroende på deras utvärdering. Parlamentet anser att sanktioner i detta syfte alltid bör åtföljas av tydliga riktmärken.

12.  Europaparlamentet anser att sanktionernas effektivitet bör analyseras på flera nivåer, såväl på nivån för åtgärdernas inneboende effektivitet, det vill säga deras förmåga att påverka de avsedda personernas privata eller yrkesmässiga agerande såsom medlemmar i en berörd regim samt regimens funktionssätt, som på nivån för åtgärdernas politiska effektivitet, det vill säga deras förmåga att stoppa eller ändra den verksamhet eller politik som föranlett påförandet av sanktionerna.

13.  Europaparlamentet anser att effektivitet hos en sanktion förutsätter EU:s förmåga att upprätthålla den i tiden och beklagar i detta avseende att man använder bestämmelser om automatiskt upphävande av typen tidsfristklausuler.

14.  Europaparlamentet motsätter sig under alla omständigheter att allmänt hållna och godtyckliga sanktioner riktas mot ett givet land eftersom de i praktiken innebär en fullständig isolering av landets befolkning. Parlamentet anser att ekonomiska sanktioner utan samordning med andra politiska instrument endast med stora svårigheter leder till framgång med att underlätta politiska reformer hos de regimer som sanktionerna riktas mot. Parlamentet kräver därför att alla sanktioner mot statliga myndigheter systematiskt bör åtföljas av stöd till det berörda landets civilsamhälle.

Sanktioner som en del av en övergripande strategi för mänskliga rättigheter

15.  Europaparlamentet påpekar att de flesta EU-sanktioner har införts på grundval av säkerhetsskäl. Parlamentet understryker dock att brott mot mänskliga rättigheter bör utgöra en tillräcklig grund för att tillämpa sanktioner, eftersom de också utgör ett hot mot säkerheten och stabiliteten.

16.  Europaparlamentet påpekar att det huvudsakliga syftet med sanktioner är att få till stånd en förändrad politik eller ett förändrat agerande i linje med målen i den gemensamma ståndpunkten inom ramen för Gusp eller med slutsatser som antagits av rådet eller med det internationella beslut som sanktionerna grundas på.

17.  Europaparlamentet insisterar på att rådet, genom att anta ovan nämnda grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner), har åtagit sig att tillämpa sanktioner som en del av en heltäckande och integrerad politisk strategi. Parlamentet betonar i detta avseende att denna strategi omfattar en parallell politisk dialog, incitament och villkor, och som en sista utväg till och med en eventuell tillämpning av tvingande åtgärder enligt de grundläggande principerna. Parlamentet anser att klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati, Allmänna preferenssystemet och utvecklingsstöd bör användas som verktyg i en sådan heltäckande och integrerad politisk strategi.

18.  Europaparlamentet betonar att genomförandet av klausulen om mänskliga rättigheter inte kan betraktas som en helt autonom eller unilateral EU-sanktion, eftersom den härrör direkt från det bilaterala eller multilaterala avtalet, enligt vilket ett ömsesidigt åtagande att respektera mänskliga rättigheter fastslås. Parlamentet anser att de lämpliga åtgärder som vidtagits i enlighet med denna klausul endast rör genomförandet av det berörda avtalet på så vis att de ger båda parter en rättslig grund för att skjuta upp tillämpningen av eller häva avtalet. Parlamentet anser följaktligen att införandet av klausuler om mänskliga rättigheter och av autonoma eller unilaterala sanktioner måste gå hand i hand.

19.  Europaparlamentet välkomnar därför att klausuler om mänskliga rättigheter systematiskt inbegrips och insisterar på att en särskild genomförandemekanism införlivas i alla de nya bilaterala avtal som undertecknas med tredjeländer, även sektoriella avtal. Parlamentet erinrar i detta hänseende om vikten av de rekommendationer som utarbetats för att göra genomförandet av klausulen mer effektivt och systematiskt, nämligen utarbetande av mål och referenskriterier och regelbunden utvärdering. Parlamentet upprepar att klausuler om mänskliga rättigheter bör genomföras med hjälp av ett mer öppet samrådsförfarande mellan parterna, inbegripet parlamentet och det civila samhället, med en detaljerad beskrivning av de politiska och rättsliga mekanismer som ska användas om en förfrågan om bilateralt samarbete får avslag på grund av att upprepade och/eller systematiska brott mot mänskliga rättigheter har begåtts i strid med internationell rätt. Parlamentet stöder den procedurmodell som tillämpas enligt Cotonouavtalet för att reagera på allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, för demokratiprinciperna och för rättsstatsprincipen. Systemet med intensiv politisk dialog (artikel 8 i Cotonouavtalet) och samråd (artikel 96 i Cotonouavtalet) före och efter antagandet av lämpliga åtgärder har i flera fall visat sig vara ett framgångsrikt sätt att förbättra läget i det berörda landet.

20.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att inte lägga fram förslag om frihandelsavtal och/eller associeringsavtal – även om de innehåller en människorättsklausul – för regeringar i länder där det enligt rapporter från FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

21.  Europaparlamentet anser att ett ihållande läge där mänskliga rättigheter kränks utan att detta följs av lämpliga restriktiva åtgärder allvarligt drabbar unionens strategi för mänskliga rättigheter, unionens sanktionspolitik och unionens trovärdighet.

22.  Europaparlamentet anser att sanktionspolitiken blir mycket mer effektiv om den ingår i en sammanhängande människorättsstrategi. Parlamentet upprepar sitt krav på att rådet och kommissionen i alla landstrategidokument och i andra handlingar av samma slag bör utarbeta en särskild strategi för de mänskliga rättigheterna och det demokratiska läget.

23.  Europaparlamentet anser att dialoger och samråd om mänskliga rättigheter ovillkorligen och systematiskt bör omfatta diskussioner om vilka framsteg som gjorts i uppfyllandet av de mål och riktmärken som fastställts vid tiden för införande av de restriktiva åtgärderna. Parlamentet anser samtidigt att de mål som nås vid människorättsdialoger och samråd inte i något hänseende får ersätta genomförandet av sanktionernas mål.

Samordnade åtgärder av världssamfundet

24.  Europaparlamentet anser att samordnade åtgärder från världssamfundets sida har ett större inflytande än olika icke-parallella åtgärder av stater eller regioner. Parlamentet välkomnar följaktligen att EU:s sanktionspolitik även i fortsättningen bör baseras på idén om att ge FN:s system företräde.

25.  Då sanktioner från FN:s säkerhetsråd saknas uppmanar Europaparlamentet rådet att samarbeta med stater utanför EU som utfärdar sanktioner, dela information, samt samordna åtgärder på internationell nivå för att hindra undandragande av sanktioner och i så hög grad som möjligt förbättra effektiviteten hos och genomförandet av EU:s sanktioner och andra sanktioner, i enlighet med internationell rätt.

26.  Europaparlamentet anser att EU bör försöka samarbeta med andra regionala organisationer, såsom Afrikanska unionen och Sydostasiatiska nationers förbund (Asean), för att främja mänskliga rättigheter och säkerställa samordningen av sanktionsåtgärder.

27.  Europaparlamentet uppmanar EU att systematiskt utveckla en dialog med stater som inte utfärdar sanktioner i syfte att nå en gemensam ståndpunkt om restriktiva åtgärder, särskilt på regional nivå. Parlamentet påpekar att sanktioner, vilket har blivit uppenbart i fallet Burma/Myanmar, inte ofta leder till en nödvändig förändring av politik eller agerande om världssamfundet är splittrat och om betydelsefulla aktörer inte är delaktiga i genomförandet.

28.  Europaparlamentet kräver att rådet och kommissionen systematiskt på dagordningen för de politiska dialogerna med stater som inte påfört sanktioner införlivar frågan om dessa staters betydelse för och inflytande på den berörda regimen eller de berörda icke-statliga aktörerna, oavsett om det rör sig om enskilda personer, organisationer eller företag.

29.  Europaparlamentet anser att utsikterna till ett undertecknande av ett frihandelsavtal med en region i ett sanktionsdrabbat land bör användas som "morot" och påtryckningsmedel och att ett sådant avtal hur som helst bör utesluta länder som påförts sanktioner.

Upprättande av tydliga beslutsprocesser, mål, riktmärken och granskningsmekanismer

30.  Europaparlamentet understryker behovet av en djupgående analys av varje specifik situation som föregår införandet av sanktioner för att man ska kunna bedöma den potentiella inverkan av olika sanktioner och bestämma vilka som är mest effektiva, mot bakgrund av alla andra relevanta faktorer och jämförbara erfarenheter. Parlamentet anser att en sådan förhandsanalys är desto mer berättigad eftersom det är svårt att återgå till ursprungsläget när en sanktionsprocess väl inletts utan att det skadar EU:s trovärdighet eller inverkar på EU:s nödvändiga stöd till befolkningen i det berörda tredjelandet, eftersom myndigheterna i det berörda landet kan komma att använda sig av EU:s beslut. Parlamentet noterar i detta sammanhang den gällande praxis som innebär att man diskuterar de föreslagna sanktionernas lämplighet, art och effektivitet i rådet på grundval av den bedömning som utförs av EU:s beskickningschefer i det berörda landet. Parlamentet kräver att en rapport av oberoende experter bör inbegripas i en sådan bedömning.

31.  Europaparlamentet understryker emellertid att en sådan analys inte bör användas i syfte att försena godkännandet av sanktioner och betonar i detta sammanhang att det förfarande i två steg som tillämpas för införandet av sanktioner enligt Gusp ger utrymme för en akut politisk reaktion, inledningsvis genom antagandet av en gemensam ståndpunkt som fastställs efter en mer djupgående analys av förordningen, med en detaljerad beskrivning av sanktionernas art och omfattning.

32.  Europaparlamentet kräver att tydliga och specifika riktmärken inbegrips systematiskt i de rättsliga instrumenten som villkor för upphävande av sanktionerna. Parlamentet insisterar framför allt på att referenskriterierna bygger på utlåtanden från oberoende experter, och att dessa kriterier inte ändras med tiden utifrån de politiska förändringarna inom rådet.

33.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta ett belysande granskningsförfarande för sanktioner, som särskilt omfattar ett systematiskt inbegripande av en granskningsklausul som innebär en revidering av sanktionssystemet utifrån de riktmärken som fastställts och en utvärdering av huruvida målen har uppnåtts. Parlamentet betonar att avsiktsförklaringar eller viljan att inleda förfaranden för att nå positiva resultat bör välkomnas, men poängterar att detta inte i något hänseende vid utvärderingen av sanktioner bör ersätta konkreta och verkliga framsteg i syfte att nå referenskriterierna.

34.  Europaparlamentet anser att det vapenembargo som påförts Kina visar på unionens konsekvens och samstämdhet, med tanke på att detta embargo ursprungligen beslutades efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 och att EU hittills inte mottagit någon förklaring till denna massaker, varför det saknas skäl att häva embargot.

35.  Europaparlamentet kräver att konstellationen "sanktioner" inom arbetsgruppen med råd för yttre förbindelser (Relex/sanktioner) fullt ut genomför sitt uppdrag. Parlamentet insisterar särskilt på behovet av att genomföra undersökningar innan sanktioner införs och att regelbundet tillhandahålla aktuell information om utvecklingen efter att de införts och att utarbeta bästa praxis för genomförandet och tillämpningen av restriktiva åtgärder.

36.  Europaparlamentet anser att stater och internationella och regionala organisationer bör hållas ansvariga för internationellt olagliga handlingar i samband med påförandet av sanktioner och betonar i detta avseende behovet av en rättslig mekanism för att garantera att internationell rätt och humanitär rätt följs.

37.  Europaparlamentet kräver att parlamentet bör vara delaktigt i alla skeden av ett sanktionsförfarande: beslutsprocessen som leder till sanktioner, valet av mest lämpliga sanktioner för situationen samt fastställande av riktmärken och utvärderingen av deras genomförande inom ramen för granskningsmekanismen samt upphävandet av sanktionen.

Riktade sanktioner som ett effektivare verktyg?

38.  Europaparlamentet beklagar att det på grund av avsaknaden av utvärderingar inte går att bedöma de berörda åtgärdernas effektivitet. Parlamentet erkänner dock EU:s starka humanitära engagemang, som har lett till upphävande av generella ekonomiska sanktioner, vilket tidigare skett i fallet Irak, samt till införande av mer riktade, "smarta" sanktioner som syftar till att få maximala följder för dem vilkas agerande de syftar till att påverka samtidigt som de får minimala negativa humanitära följder och effekter för personer som de inte riktas mot och grannländer.

39.  Europaparlamentet anser att det är mycket osannolikt att ekonomiska sanktioner som används isolerade från andra politiska instrument tvingar en regim som är föremål för sanktioner att göra några större politiska förändringar. Vidare understryker parlamentet att vittgående ekonomiska inskränkningar kan komma till ett allt för högt ekonomiskt och humanitärt pris, och upprepar därför sitt krav på noggrannare utformade och mer riktade ekonomiska sanktioner, utformade för att huvudsakligen ha inverkan på centrala ledare för regimer som är föremål för sanktioner och på personer som begår brott mot mänskliga rättigheter.

40.  Europaparlamentet understryker att alla ekonomiska sanktioner främst måste riktas mot sektorer som inte är arbetsintensiva och som har begränsad betydelse för små och medelstora företag, eftersom dessa är viktiga både för den ekonomiska utvecklingen och för inkomstfördelningen.

41.  Europaparlamentet stöder användningen av riktade finansiella sanktioner mot centrala ledare för regimer som är föremål för sanktioner och deras närmaste familjemedlemmar, som direkt påverkar inkomsten för de individer som sanktionerna är riktade mot. Parlamentet understryker att sådana sanktioner måste åtföljas av lämpliga åtgärder mot ekonomiska aktörer inom EU som samarbetar med dessa personer. Parlamentet betonar att riktade produktsanktioner, som riktas mot en specifik eller betydelsefull inkomstkälla för en regim, utgör en risk för mer omfattande, godtyckliga följder för befolkningen och skulle kunna gynna utvecklingen av en "svart ekonomi".

42.  Europaparlamentet anser att sanktioner av ekonomisk och finansiell art, även när de är riktade, måste efterlevas av alla såväl fysiska som juridiska personer som bedriver kommersiell verksamhet inom EU, även medborgare i tredjeländer liksom EU-medborgare – och juridiska personer som registrerats eller bildats i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat – som bedriver kommersiell verksamhet utanför EU.

43.  Europaparlamentet kräver en begränsad tillämpning av de "särskilda undantagen" för frysande av tillgångar. Parlamentet kräver att det utarbetas ett särskilt förfarande för invändningar i den händelse att en medlemsstat vill bevilja ett undantag för frysande av tillgångar, eftersom effektiviteten hos de restriktiva åtgärderna urholkas vid avsaknad av ett sådant förfarande med tanke på att medlemsstaterna bara behöver underrätta kommissionen i förväg om ett sådant undantag.

44.  Europaparlamentet kräver åtgärder för att förbättra tillämpningen av EU:s riktade finansiella sanktioner, för att se till att personer och organ som är föremål för sanktioner i stor omfattning genom åtgärderna i praktiken förvägras tillgång till alla finansiella tjänster inom EU:s jurisdiktion, inklusive dem som passerar banker inom EU som fungerar som clearingcentraler eller för vilka finansiella tjänster inom EU:s jurisdiktion används på annat sätt. Parlamentet betonar behovet av större flexibilitet vid spridning av sanktionslistor inom EU och inom medlemsstaterna till alla som omfattas av skyldigheterna i tredje penningtvättsdirektivet(19). Parlamentet föreslår att varje medlemsstat utser en institution som ansvarar för att denna information sprids.

45.  Europaparlamentet kräver ett ökat samarbete från rådets och kommissionens sida med SWIFT:s ledning och aktieägare i Europa, så att man uppnår bättre resultat med frysande av svartlistade konton och eliminering av penningöverföringar från/till sådana konton.

46.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att undersöka möjligheter och sätt att använda frusna inkomster, som tillhör myndigheter som är föremål för sanktioner, på ett konstruktivt sätt, exempelvis genom att anslå dem till offer för brott mot mänskliga rättigheter eller i utvecklingssyfte inom ramen för kapitel VII i FN:s stadga.

47.  Europaparlamentet noterar att vapenembargon är en form av sanktioner som enligt uppförandekoden för vapenexport är utformade för att stoppa flödet av vapen och militär utrustning till konfliktområden och till regimer som förmodligen kommer att använda dessa till internt förtryck eller till angrepp mot ett annat land.

48.  Europaparlamentet kräver ett samordnat samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i fråga om genomförande av EU:s vapenembargon, som tillämpas av alla medlemsstater.

49.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta den gemensamma ståndpunkten om vapenexport som kommer att göra den befintliga uppförandekoden för vapenexport rättsligt bindande.

50.  Europaparlamentet uppmanar med kraft rådet, kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta arbetet för en förbättring av FN:s övervaknings- och verkställighetsförmåga, och stöder uppfattningen att en permanent FN-grupp bör upprättas för att bedöma handeln med konfliktprodukter och värdet av sanktioner i detta sammanhang.

51.  Europaparlamentet påminner om att restriktioner beträffande inresa (reseförbud, visumförbud) utgör ett av de inledande stegen inom EU:s sanktionsordning och medför ett förbud för svartlistade personer och icke-statliga organ att närvara vid EU:s officiella möten och också mot att resa in i EU av privata skäl.

52.  Europaparlamentet konstaterar med oro att medlemsstaternas efterlevnad av EU:s visumförbud inte har varit optimalt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta en gemensam strategi vid tillämpning av reserestriktioner och de relevanta undantagsklausulerna.

Respekt för mänskliga rättigheter vid tillämpning av riktade sanktioner i kampen mot terrorism

53.  Europaparlamentet tar hänsyn till att både EU:s egna antiterroristsanktioner och EU:s genomförande av FN:s säkerhetsråds antiterroristsanktioner är föremål för flera mål vid EG-domstolen och förstainstansrätten.

54.  Europaparlamentet påminner om EU-medlemsstaternas åtagande att utarbeta sanktioner i enlighet med artikel 6.2 EUF, enligt vilken unionen ska respektera de grundläggande rättigheter som garanteras genom Europakonventionen och som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Parlamentet betonar att de befintliga förfarandena för svartlistning är bristfälliga i fråga om rättssäkerhet och rättsmedel på både EU-nivå och FN-nivå. Parlamentet uppmanar med kraft rådet att ta alla konsekvenser av och fullt ut tillämpa förstainstansrättens domar angående EU:s autonoma sanktioner.

55.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se över det befintliga förfarandet för svartlistning och avlistning, så att svartlistade individers och organs förfarandemässiga och faktiska mänskliga rättigheter, och framför allt internationella normer, respekteras i fråga om att få tillgång till ett effektivt rättsmedel inför ett oberoende och objektivt organ och korrekta rättsförfaranden, inklusive rätten att underrättas och få tillräcklig information om de anklagelser som väckts mot individen eller organet i fråga och om de beslut som fattas och rätten till ersättning för eventuella brott mot mänskliga rättigheter. Parlamentet begär på samma sätt att EU:s medlemsstater främjar en sådan granskning inom ramen för FN:s mekanismer för att säkerställa respekt för grundläggande rättigheter vid tillämpning av riktade sanktioner i kampen mot terrorism.

56.  Europaparlamentet anser att artikel 75 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är en möjlighet som Europaparlamentet måste använda för att avhjälpa bristerna i det aktuella tillvägagångssättet för att sätta upp namn på en svart lista och stöder all pågående parlamentsverksamhet som ska föras upp på dagordningen för lagstiftningsprogrammet 2009.

57.  Europaparlamentet beklagar att inget av de rättsliga organen kan bedöma lämpligheten hos svartlistning, med tanke på att de bevis som leder till svartlistning primärt baseras på information som kontrolleras av underrättelsetjänster och inte är offentlig, vilket ligger i sakens natur. Parlamentet vidhåller dock att denna grundläggande skönsmässigt inte bör utgöra grund för straffrihet vid överträdelser av den internationella rätten. Parlamentet uppmanar i detta avseende medlemsstaterna att garantera en effektiv parlamentarisk kontroll av underrättelsetjänsternas arbete och anser att parlamentet måste involveras i det arbete som redan utförs inom konferensen av tillsynskommittéer för medlemsstaternas underrättelsetjänster.

58.  Europaparlamentet framhåller dock att systemet med antiterroristlistor, förutsatt att det är förenligt med EG-domstolens senaste rättspraxis, är ett effektivt instrument i Europeiska unionens politik för att bekämpa terrorism.

59.  Europaparlamentet betonar att terrorismen är ett hot mot säkerheten och friheten och uppmanar därför med kraft rådet att se över och uppdatera listan med terroristorganisationer och att beakta den verksamhet som dessa organisationer bedriver i alla världsdelar.

För en blandad sanktionspolitik

60.  Europaparlamentet konstaterar att EU alltid har förespråkat en positiv användning av sanktioner i syfte att få till stånd förändringar. Parlamentet betonar i detta hänseende att det är viktigt att prioritera integrerade övergripande åtgärder genom en graderad strategi med påtryckningar och incitament.

61.  Europaparlamentet anser att en öppenhetsstrategi och sanktionspolitiken inte utesluter varandra. EU:s sanktionspolitik kan därför bidra till att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i det sanktionsdrabbade landet om politiken uttryckligen omvandlas till en politik med positiva åtgärder. Parlamentet noterar i detta avseende den serie sanktioner som infördes i fråga om Uzbekistan under perioden november 2007-april 2008: även om man upprätthöll de sanktioner som införts till följd av underlåtandet att uppfylla utgångskriterier i samband med en undersökning av Andijanmassakern och respekten för mänskliga rättigheter i ett år, så beslutade rådet att upphäva införandet av visumförbud och ge den uzbekiska regeringen sex månader att uppfylla en rad kriterier för mänskliga rättigheter, med ett framträdande hot om ett automatiskt återinförande av visumförbudet. Parlamentet noterar att denna blandning av engagemang och sanktioner medförde en viss positiv utveckling tack vare det eventuella automatiska återinförandet av sanktionerna och definitionen av exakta villkor. Parlamentet betonar att dessa villkor måste kunna uppfyllas inom en begränsad tidsperiod och vara relevanta för det allmänna sanktionssystemet. Parlamentet beklagar dock att detta ännu inte lett till någon betydande positiv utveckling och att samarbetet med den uzbekiska regeringen fortsatt lyser med sin frånvaro.

62.  Europaparlamentet kräver med eftertryck att sanktioner, inom ramen för en bred strategi, systematiskt åtföljs av skärpta positiva åtgärder för att stödja det civila samhället, människorättsförespråkare och alla slags projekt för främjande av mänskliga rättigheter och demokrati. Parlamentet kräver att tematiska program och instrument (Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter(20), icke-statliga aktörer, investeringar i människor) fullt ut bidrar till genomförandet av detta mål.

63.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ta vara på den möjlighet som ges genom ratificeringen av Lissabonfördraget och det påföljande upprättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder för att garantera maximal samstämmighet mellan EU:s olika instrument för yttre åtgärder som en central faktor för att förbättra effektiviteten i EU:s sanktionspolitik.

Rekommendationer med hänsyn till EU:s institutioner och medlemsstater

64.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utföra en heltäckande och djupgående utvärdering av EU:s sanktionspolitik för att fastställa vilket inflytande den har och vilka åtgärder som bör vidtas för att stärka den. Parlamentet uppmanar med kraft rådet och kommissionen att lägga fram ett program med sådana åtgärder. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att bedöma hur sanktionerna påverkar de berörda ländernas utvecklingspolitik och EU:s handelspolitik.

65.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att strategierna för utvecklingsbistånd enligt instrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden överensstämmer med gällande sanktionsordningar och pågående dialoger om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att villkoren för allmänt budgetstöd, inbegripet kontrakten för millennieutvecklingsmålen, uttryckligen kopplas till kriterier för de mänskliga rättigheterna och demokrati.

66.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att dra nytta av den möjlighet som ratificeringen av Lissabonfördraget utgör, samt utnämnandet av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik – som samtidigt kommer att vara vice ordförande för kommissionen och ordförande för rådet (utrikes frågor) – och det påföljande upprättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, för att göra EU:s externa åtgärder mer enhetliga och konsekventa och för att förbättra expertkunskaperna inom EU:s relevanta tjänsteenheter som arbetar på området för sanktioner och förbättra samarbetet mellan de olika tjänsteenheterna.

67.  Europaparlamentet kräver samtidigt ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och kommissionen för att säkerställa ett mer enhetligt och effektivt genomförande av restriktiva åtgärder.

68.  Europaparlamentet uppmanar även de medlemsstater som är medlemmar i FN:s säkerhetsråd att systematiskt sträva efter att internationalisera EU:s sanktioner, i enlighet med artikel 19 EUF.

69.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, då de agerar inom ramen för FN:s säkerhetsråd, att inte överträda de skyldigheter som de åtagit sig beträffande de mänskliga rättigheterna, framför allt enligt Europakonventionen.

70.  Europaparlamentet instruerar sina organ, särskilt de ständiga och tillfälliga delegationerna, att utnyttja sina kontakter med parlament i länder som inte tillämpar sanktioner, för att öka förståelsen för de sanktionsordningar som EU tillämpar i den berörda regionen och undersöka möjligheterna för samordnade åtgärder för att främja mänskliga rättigheter.

71.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skapa ett nätverk av oberoende experter för att, med hänsyn till rådande behov, föreslå rådet de lämpligaste restriktiva åtgärderna och regelbundet utarbeta en rapport om hur situationen utvecklas med hänsyn till de berörda kriterierna och målen samt i förekommande fall föreslå sätt att förbättra genomförandet av sanktioner. Parlamentet anser att inrättandet av ett sådant nätverk skulle förbättra insynen i och diskussionerna om sanktioner i allmänhet, och också stärka genomförandet och den pågående övervakningen av sanktioner i specifika fall. Parlamentet anser samtidigt att kommissionen bör spela en mer aktiv roll vid utarbetandet av en tydlig EU-politik i sanktionsfrågor.

72.  Europaparlamentet anser att EU:s sanktionspolitik, som är en av Gusps viktigaste och känsligaste frågor, måste göras mer legitim genom att parlamentet görs delaktigt i alla skeden av förfarandet, i enlighet med artikel 21 i EU-fördraget, särskilt när det gäller utarbetande och genomförande av sanktioner i form av systematiskt samråd med, och rapporter från, rådet och kommissionen. Parlamentet anser också att parlamentet bör vara delaktigt när det gäller att övervaka att de som är föremål för sanktioner uppnår riktmärken. Parlamentet uppdrar åt sitt underutskott för mänskliga rättigheter att systematisera och övervaka arbetet med alla sanktioner på detta område vars mål och referenskriterier rör de mänskliga rättigheterna.

o
o   o

73.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt FN:s och Europarådets generalsekreterare.

(1) EGT C 320, 28.10.1996, s. 261. (2) EGT L 317, 15.12.2000, s. 3. (3) EUT L 209, 11.8.2005, s. 27. (4) EGT L 322, 12.12.1996, s. 1. (5) EGT L 344, 28.12.2001, s. 90. (6) EGT L 344, 28.12.2001, s. 93. (7) EGT L 344, 28.12.2001, s. 70. (8) EUT L 139, 29.5.2002, s. 4. (9) EUT L 139, 29.5.2002, s. 9. (10) EUT C 98, 18.4.2008, s. 1. (11) EUT C 131 E, 5.6.2003, s. 147. (12) EUT C 290 E, 29.11.2006, s. 107. (13) EGT C 292, 8.11.1982, s. 13. (14) EGT C 78, 2.4.2002, s. 32. (15) EUT C 187 E, 24.7.2008, s. 214. (16) Artikel 96 i Cotonouavtalet av den 23 juni 2000 har följande lydelse:Avtalets grundsatser: samrådsförfarande och lämpliga åtgärder vad gäller mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstatsprincipen1. I denna artikel avses med "part" gemenskapen och Europeiska unionens medlemsstater, å ena sidan, och var och en av AVS-staterna, å andra sidan.2. a) Om en part, trots den regelbundna politiska dialogen mellan parterna, anser att den andra parten har underlåtit att fullgöra en förpliktelse med avseende på respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer eller rättsstatsprincipen enligt artikel 9.2, skall den, utom i särskilt brådskande fall, lämna den andra parten och Ministerrådet all relevant information som krävs för en ingående undersökning av situationen i syfte att söka finna en lösning som är godtagbar för båda parterna. I detta syfte skall den kalla den andra parten till samråd om i första hand de åtgärder som den parten har vidtagit eller skall vidta för att avhjälpa situationen.Samrådet skall äga rum på den nivå och i den form som anses mest lämpliga för att en lösning skall kunna nås. Samrådet skall inledas senast 15 dagar efter kallelsen till samråd och skall pågå under en tid som skall fastställas i samförstånd och vara beroende av kränkningens art och allvar. Samrådet skall i alla händelser inte pågå längre än 60 dagar.Om samrådet inte leder till en för bägge parter godtagbar lösning, om samråd avböjs eller i särskilt brådskande fall får lämpliga åtgärder vidtas. Dessa åtgärder skall återkallas så snart orsakerna till att de vidtagits inte längre föreligger.b) Med begreppet "särskilt brådskande fall" avses exceptionella fall av särskilt allvarlig och uppenbar kränkning av någon av de grundsatser som anges i artikel 9.2 vilken måste åtgärdas omedelbart.Den part som tillgriper förfarandet för åtgärder i särskilt brådskande fall skall parallellt underrätta den andra parten och Ministerrådet, förutsatt att tiden medger det.c) Med begreppet "lämpliga åtgärder" avses i denna artikel åtgärder som vidtas i enlighet med internationell rätt och som står i proportion till kränkningen. Vid valet av åtgärder skall de som minst stör detta avtals tillämpning prioriteras. Det skall vara underförstått att ett avbrytande tills vidare av avtalets tillämpning vore att betrakta som en sista utväg.Åtgärder som vidtas i särskilt brådskande fall skall omedelbart anmälas till den andra parten och till Ministerrådet. På begäran av den berörda parten kan samråd hållas i syfte att närmare undersöka situationen och, om möjligt, finna lösningar. Samrådet skall äga rum i enlighet med bestämmelserna i punkt a andra och tredje styckena. (17) EUT L 50, 20.2.2004, s. 66. (18) EUT L 43, 19.2.2008, s. 39. (19) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15). (20) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 av den 20 december 2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (EUT L 386, 29.12.2006, s. 1).