Index   Föregående   Nästa   All text

Förfarande : 2009/0143(COD)

Dokumentgång i plenum

Dokumentgång : A7-0170/2010
Ingivna texter : A7-0170/2010		Debatter : PV 06/07/2010 - 11 CRE 06/07/2010 - 11		Omröstningar : PV 07/07/2010 - 8.9 CRE 07/07/2010 - 8.9 Röstförklaringar Röstförklaringar Röstförklaringar Röstförklaringar PV 22/09/2010 - 5.7 Röstförklaringar Röstförklaringar Röstförklaringar		Antagna texter : P7_TA(2010)0273 P7_TA(2010)0334

Antagna texter	684k  379k
Onsdagen den 7 juli 2010 - Strasbourg
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ***I	P7_TA(2010)0273 A7-0170/2010
Text   Konsoliderad text

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet (KOM(2009)0502 – C7-0168/2009 – 2009/0143(COD))
PARLAMENTETS ÄNDRINGSFÖRSLAG(2)
till kommissionens förslag
(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen) Förslaget ändrades den 7 juli 2010 enligt följande(1): (1) Efter det att ändringen antagits återförvisades ärendet till utskottet i enlighet med artikel 57.2 andra stycket (A7-0170/2010). (2) * Politiska ändringar: ny text eller text som ersätter tidigare text markeras med fetkursiv stil och strykningar med symbolen ▌.

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (försäkringar och tjänstepensioner)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114, med beaktande av kommissionens förslag, med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(1), med beaktande av Regionkommitténs yttrande(2), med beaktande av ECB:s yttrande(3), i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(4), och av följande skäl: (1)  Under finanskrisen 2007/2008 framträdde betydande brister i den finansiella tillsynen, både i fråga om enskilda fall som när det gäller det finansiella systemet som helhet. De nationellt baserade tillsynsmodellerna har inte hållit jämna steg med den finansiella globaliseringen och den faktiska utvecklingen på de integrerade och sammanflätade europeiska finansiella marknaderna, där många finansiella företag opererar över nationsgränserna. Genom krisen uppdagades brister när det gäller samarbete, samordning, konsekvens i tillämpningen av unionslagstiftningen och ömsesidigt förtroende. (1a)  Långt innan den finansiella krisen uppstod lyfte parlamentet regelbundet fram behovet av att skapa lika villkor för alla berörda parter på unionsnivå samtidigt som man erinrade om de stora bristerna när det gäller EU:s övervakning av alltmer integrerade finansiella marknader (i sina resolutioner av den 13 april 2000 om meddelandet från kommissionen – Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: en handlingsplan(5), av den 21 november 2002 om tillsynsregler i Europeiska unionen(6), av den 11 juli 2007 om politiken på området finansiella tjänster (2005–2010) – vitbok(7), av den 23 september 2008 med rekommendationer till kommissionen om hedgefonder och private equity(8), av den 9 oktober 2008 med rekommendationer till kommissionen om uppföljningen av Lamfalussyprocessen: framtida tillsynsstrukturer(9), av den 22 april 2009 om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (omarbetning)(10) och av den 23 april 2009 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om kreditvärderingsinstitut(11)). (2)  I en rapport som, på begäran av kommissionen, offentliggjordes den 25 februari 2009 av en expertgrupp på hög nivå med Jacques de Larosière (de Larosière-rapporten) som ordförande drogs slutsatsen att ramarna för tillsynen behövde stärkas för att minska risken för ytterligare finanskriser och skadeverkningarna av kriser som trots detta kan komma att inträffa. ▌ Reformer rekommenderades av tillsynsstrukturen för den finansiella sektorn i unionen. Expertgruppen fann också att ett europeiskt system för finansiell tillsyn borde inrättas. Det skulle omfatta tre europeiska tillsynsmyndigheter: en för banksektorn, en för värdepapperssektorn och en för försäkrings- och tjänstepensionssektorn ▌. Dessutom borde ett europeiskt systemriskråd inrättas. Rekommendationerna i rapporten utgjorde den lägsta förändringsnivå som experterna ansåg nödvändig för att undvika en liknande kris i framtiden. (3)  I sitt meddelande av den 4 mars 2009 med titeln Främja återhämtning i Europa ▌ föreslog kommissionen att utkast till lagstiftning om inrättande av ett europeiskt system för finansiell tillsyn och ett europeiskt systemriskråd (ESRB) skulle tas fram och i meddelandet av den 27 maj 2009, Den finansiella tillsynen i Europa ▌, presenterades närmare hur strukturen för ett sådant nytt tillsynssystem skulle kunna utformas, men i meddelandet togs inte alla rekommendationer från de Larosière-rapporten upp. (4)  I sina slutsatser av den 19 juni 2009 rekommenderade Europeiska rådet att ett europeiskt system för finansiell tillsyn, bestående av tre nya europeiska tillsyns­myndigheter, skulle inrättas. Systemet borde syfta till att förbättra kvalitet och enhetlighet i den nationella tillsynen, stärka kontrollen av gränsöverskridande företagsgrupper och införa ett enhetligt europeiskt regelverk som ska tillämpas på alla finansiella institut på den inre marknaden. Europeiska rådet framhöll vidare att de europeiska tillsynsmyndigheterna också borde ha tillsyns­befogenheter när det gäller kredit­värderings­institut och uppmanade kommissionen att lämna konkreta förslag till hur det europeiska systemet för finansiell tillsyn i krislägen ska kunna agera kraftfullt i krissituationer, men betonade samtidigt att de nya myndigheternas beslut inte fick utgöra intrång i medlemsstaternas finanspolitiska ansvarsområden. (4a)  I internationella valutafondens (IMF) rapport av den 16 april 2010 ”A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector”, vilken hade utarbetats på begäran av G20-mötet i Pittsburgh, fastställdes att den kostnad som förlusterna inom finanssektorn orsakar bör omfattas och täckas av ett bidrag till finansiell stabilitet, som kopplas till en trovärdig och effektiv krislösningsmekanism. Med hjälp av korrekt utformade mekanismer för krislösning skulle man kunna undvika att regeringar i framtiden blir tvungna att rädda institut som är för viktiga, för stora eller för sammankopplade för att gå i konkurs. (4b)  I kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 ”Europa 2020” fastställdes även att en avgörande prioritering på kort sikt kommer att vara att bättre förhindra, och vid behov hantera, eventuella finanskriser och att, med hänsyn till finanssektorernas särskilda ansvar för den nuvarande krisen, också undersöka lämpliga bidrag från finanssektorn. (4c)  Europeiska rådet kom vid sitt möte den 25 mars 2010 överens om att det behövs framsteg särskilt i sådana frågor som systemviktiga instituts finansiering av instrument för krishantering. (4d)  Den 17 juni 2010 uttalade sig Europeiska rådet slutligen för att medlemsstaterna bör införa system för avgifter och skatter för finansinstitut, för att säkerställa en rättvis fördelning av bördan och ge incitament att undvika systemrisker. Sådana avgifter bör utgöra en del av en trovärdig avvecklingsordning. (5)  Den finansiella och ekonomiska krisen har skapat påtagliga allvarliga risker för stabiliteten i det finansiella systemet och för den inre marknadens sätt att fungera. Att ett stabilt och tillförlitligt finansiellt system återställs och upprätthålls är en absolut första förutsättning för att bevara förtroendet för den inre marknaden och dess enhetliga funktion och för att bevara och förbättra förutsättningarna för en fullt ut integrerad fungerande inre marknad för finansiella tjänster. Djupare, mer integrerade finansiella marknader ger dessutom större möjligheter till diversifiering av finansiering och risker och bidrar därför till att öka kapaciteten för att absorbera ekonomiska chocker. (6)  Unionen har nått gränsen för vad som kan åstadkommas med oförändrad status för kommittéerna för europeiska tillsynsmyndigheter ▌. Unionen kan inte fortsatt acceptera en situation där det inte finns någon mekanism för att säkerställa att de nationella tillsynsorganen kommer fram till bästa möjliga beslut inom tillsynen över gränsöverskridande institut i de fall då samarbetet och informationsutbytet mellan de nationella tillsynsorganen är otillfredsställande, då gemensamma åtgärder av de nationella myndigheterna kräver komplicerade arrangemang för att ta hänsyn till en mängd skiftande reglerings- och tillsynsordningar och då nationella lösningar ofta är det enda framkomliga alternativet för att åtgärda problem med EU-dimensioner när olika tolkningar görs av samma rättsakt. Det ▌ europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS) bör utformas så att dessa brister undanröjs, och det bör vara anpassat till målet att skapa en stabil inre marknad för finansiella tjänster inom EU och binda samman de nationella tillsynsmyndigheterna i ett starkt EU-nät. (7)  ESFS bör vara ett integrerat nätverk för tillsynsmyndigheter på nationell nivå och EU-nivå som låter den dagliga tillsynen över finansiella institut ligga kvar på nationell nivå ▌. Myndigheten bör inneha en ledande roll i de tillsynskollegier som utövar tillsyn över gränsöverskridande finansiella institut, och det bör fastställas tydliga tillsynsregler för dessa. Myndigheten bör särskilt uppmärksamma finansiella institut som kan utgöra en systemrisk eftersom deras kollaps skulle kunna äventyra stabiliteten i unionens finansiella system, om en nationell myndighet underlåtit att utöva sina befogenheter. Man bör också skapa större harmonisering och enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna om finansiella institut och marknader i hela unionen. Utöver myndigheten bör en europeisk tillsynsmyndighet (bankverksamhet) och en europeisk tillsynsmyndighet (värdepapper och marknader) inrättas, liksom en europeisk tillsynsmyndighet (nedan kallad den gemensamma kommittén). ESRB bör utgöra en del av EFSF. (8)  Den europeiska tillsynsmyndigheten bör ersätta europeiska banktillsynskommittén (CEBS), inrättad genom kommissionens beslut 2009/78/EG(12), kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (CEIOPS), inrättad genom kommissionens beslut 2009/79/EG(13), och europeiska värdepapperstillsynskommittén (CESR), inrättad genom kommissionens beslut 2009/77/EG(14) och överta alla dessa kommittéers uppgifter och befogenheter, inbegripet fortsättningen av pågående arbete och projekt, i tillämpliga fall. Varje myndighets behörighetsområde bör definieras tydligt. Om så krävs av institutionella skäl eller på grund av dess ansvar enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, bör även kommissionen ingå i nätverket av tillsynsmyndigheter. (9)  Myndigheten bör agera i syfte att förbättra den inre marknadens funktion, särskilt genom att säkerställa en hög grad av effektiv och konsekvent reglering och tillsyn med beaktande av samtliga medlemsstaters specifika intressen och de finansiella institutens olika karaktär. Myndigheten bör skydda allmänna intressen såsom det finansiella systemets stabilitet, marknadstransparens och transparens i finansiella produkter och skydd av insättare och investerare. Myndigheten bör också förebygga regelarbitrage och säkerställa likvärdiga konkurrensvillkor samt stärka den internationella samordningen mellan tillsynsmyndigheterna till gagn för ekonomin som helhet, däribland de finansiella instituten och andra intressenter, konsumenter och arbetstagare. Dess uppgifter bör även omfatta att främja konvergens i tillsynen och ge råd till EU-institutionerna när det gäller försäkringar, återförsäkringar, tjänstepensioner och försäkringsförmedling, samt tillhörande frågor som rör bolagsstyrning, revision och ekonomisk redovisning. Myndigheten bör också ges ett allmänt tillsynsansvar för befintliga och nya finansiella produkter/transaktionstyper. (9a)  Myndigheten bör ta vederbörlig hänsyn till den inverkan som dess verksamhet har på konkurrensen och innovationen på den inre marknaden, unionens globala konkurrenskraft, den finansiella integreringen och unionens nya strategi för sysselsättning och tillväxt. (9b)  För att myndigheten ska kunna förverkliga sina syften måste den inrättas som ett organ som är en i administrativt och finansiellt avseende självständig juridisk person. Myndigheten bör ges befogenheter att hantera efterlevnaden av lagar, särskilt lagar som rör systemrisk och gränsöverskridande risk. (9c)  Internationella valutafonden, rådet för finansiell stabilitet och Banken för internationell betalningsutjämning definierar systemrisk som en ”risk för avbrott i de finansiella tjänsterna som i) orsakas av en försämring av hela eller en del av det finansiella systemet och ii) kan få allvarliga negativa konsekvenser för realekonomin. Alla typer av finansiella mellanhänder, marknader och infrastrukturer kan potentiellt vara systemviktiga i någon utsträckning.” (9d)  Enligt dessa institutioner innefattar gränsöverskridande risk alla risker som orsakas av ekonomisk obalans eller ekonomiska brister i hela eller en del av unionen som kan få betydande negativa konsekvenser för transaktionerna mellan ekonomiska operatörer i två eller flera medlemsstater, för den inre marknadens funktion eller för de offentliga finanserna i unionen eller någon av dess medlemsstater. (10)  Europeiska gemenskapernas domstol har i sin dom av den 2 maj 2006 mål C-217/04 (Förenade kungariket mot Europaparlamentet och rådet) fastslagit att ”det skall (…) påpekas att det inte finns något stöd i ordalydelsen i artikel 95 EG [numera artikel 114 EUF-fördraget] för att de åtgärder som vidtas av gemenskapslagstiftaren med stöd av denna artikel är begränsade på så sätt att endast medlemsstaterna kan vara åtgärdernas adressater. Det kan således visa sig vara nödvändigt, enligt gemenskapslagstiftarens bedömning, att anta bestämmelser om att inrätta ett gemenskapsorgan, vars syfte är att bidra till genomförandet av en harmoniseringsprocess i situationer där det förefaller lämpligt att vidta icke-bindande kompletterings- och ramåtgärder för att underlätta genomförandet och den enhetliga tillämpningen av rättsakter som har antagits med stöd av artikeln”. Myndighetens syfte och uppgifter – att bistå de behöriga nationella tillsynsmyndigheterna med att säkerställa en konsekvent tolkning och tillämpning av unionsbestämmelserna och bidra till att skapa den finansiella stabilitet som krävs för finansiell integrering – står i nära samband med målen för unionens regelverk på området för finansiella tjänster. Myndigheten bör därför inrättas med artikel 114 i EUF-fördraget som rättslig grund. (11)  I följande rättsakter fastställs medlemsstaternas nationella tillsynsmyndigheters uppgifter, även i fråga om samarbete inbördes och med kommissionen(15): direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring och retrocession(16), rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring(17), rådets direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring(18), rådets direktiv 76/580/EEG av den 29 juni 1976 om ändring av direktiv 73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring(19), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av lagar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom gemenskapen(20), rådets direktiv 84/641/EEG av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avseende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar om rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring(21), rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring(22), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster(23), rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring)(24), Europaparlamentets och rådets direktiv nr 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp(25), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag(26), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring(27), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling(28) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut(29). (12)  Gällande unionslagstiftning om tillämpningsområdet för denna förordning omfattar även Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat(30), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel(31), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet(32) och relevanta delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism(33), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter(34)och Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden(35). (12a)  Det är önskvärt att myndigheten främjar en enhetlig tillämpning på området för insättargarantier för att säkerställa jämbördiga konkurrensvillkor och en rättvis behandling av insättare inom hela unionen. Eftersom system för garanti av insättningar omfattas av medlemsstatskontroll och inte lagstadgad tillsyn i egentlig mening är det lämpligt att myndigheten kan utöva sina befogenheter enligt denna förordning när det gäller själva garantisystemen och dessas förvaltare. Myndighetens roll kommer att ses över så snart en europeisk insättningsgarantifond inrättas. (13)  Det finns behov av att införa ett effektivt instrument för att fastställa harmoniserade tekniska regelstandarder för finansiella tjänster för att – också genom ”en enda regelbok” – säkerställa jämbördiga konkurrensvillkor och tillfredsställande skydd av insättare, investerare och konsumenter i hela unionen. Eftersom myndigheten är ett organ som besitter ett avancerat kunnande på det specifika området, är det lämpligt och ändamålsenligt att den, på områden som fastställs i unionslagstiftningen, anförtros utarbetandet av förslag till tekniska regelstandarder som inte inbegriper politiska ställningstaganden. Kommissionen bör godkänna dessa tekniska regel- och genomförandestandarder i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget för att göra dem rättsligt bindande. ▌ (14)  Förslag till tekniska regelstandarder bör ändras endast under väldigt begränsade och exceptionella omständigheter, förutsatt att myndigheten är den som står i nära kontakt med finansiella marknaderna och bekräftar deras dagliga arbete. De bör ändras till exempel om de är oförenliga med unionslagstiftningen, inte iakttar proportionalitetsprincipen eller strider mot de grundläggande principer för den inre marknaden för finansiella tjänster som kommer till uttryck i unionens regelverk för finansiella tjänster. Kommissionen bör inte ändra innehållet i de tekniska standarder som utarbetats av myndigheten utan att detta först har samordnats med myndigheten. För att säkerställa ett smidigt och snabbt antagningsförfarande för dessa standarder bör kommissionen ges en tidsfrist för sitt godkännandebeslut. (14a)  Kommissionen bör också ges befogenhet att genomföra rättsligt bindande unionsakter i enlighet med vad som anges i artikel 291 i EUF-fördraget. De tekniska regel- och genomförandestandarderna måste beakta proportionalitetsprincipen, dvs. de krav som fastställs i dessa standarder måste stå i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i det berörda finansiella institutets verksamhet. (15)  På områden som inte omfattas av tekniska regelstandarder bör myndigheten ha befogenhet att utfärda ▌riktlinjer och rekommendationer om tillämpningen av unionslagstiftningen. För att säkerställa överblickbarhet och öka överensstämmelsen med dessa riktlinjer och rekommendationer i de nationella tillsynsmyndigheternas agerande, bör dessa vara skyldiga att offentliggöra en motivering i de fall då de inte följer riktlinjer eller rekommendationer för att vara helt transparenta gentemot marknadsaktörerna. (16)  Att en korrekt och fullständig tillämpning av unionslagstiftningen säkerställs är en oeftergivlig förutsättning för transparenta, ändamålsenliga och korrekt fungerande finansiella marknader, för deras integritet, för det finansiella systemets stabilitet och för neutrala konkurrensvillkor för finansiella institut inom hela unionen. Det bör därför inrättas en mekanism genom vilken myndigheten kan åtgärda fall av bristande uppfyllande eller felaktig ▌tillämpning, vilket utgör en överträdelse av unionslagstiftningen. Denna mekanism bör tillämpas på områden där otvetydiga och ovillkorliga skyldigheter fastställs genom unionslagstiftningen. (17)  För att möjliggöra reaktioner som står i proportion till allvaret i fall av felaktig eller ofullständig tillämpning av unionslagstiftningen bör en trestegsmekanism tillämpas. Som ett första steg bör myndigheten ha befogenhet att göra utredningar om det hävdas att nationella myndigheter i utövandet av sin tillsyn tillämpat skyldigheter enligt unionsslagstiftningen felaktigt eller ofullständigt, och dessa bör leda till en rekommendation. Om de behöriga nationella myndigheterna inte följer rekommendationen bör kommissionen ha befogenhet att utfärda ett formellt yttrande med beaktande av myndighetens rekommendation där det krävs av den behöriga myndigheten att den vidtar de åtgärder som behövs för att uppfylla bestämmelserna i unionslagstiftningen. (18)  Om den nationella myndigheten inte följer rekommendationen inom en frist som fastställs av myndigheten, bör myndigheten utan dröjsmål rikta ett beslut till den nationella tillsynsmyndigheten i fråga för att säkerställa att unionslagstiftningen iakttas. Detta beslut ska ha direkt rättslig effekt och kunna åberopas inför nationella domstolar och myndigheter och genomdrivas i enlighet med artikel 258 i EUF-fördraget. (19)  Om i exceptionella fall den nationella tillsynsmyndigheten i fråga ihållande underlåter att agera, bör den europeiska myndigheten ha befogenhet att, för att få denna situation att upphöra, som en sista utväg anta beslut riktade till enskilda finansiella institut. Denna befogenhet bör endast gälla under exceptionella omständigheter då en behörig myndighet inte följer det formella yttrande som riktats till den i fall då unionslagstiftningen är direkt tillämplig på finansiella institut med stöd av nu gällande eller kommande EU-förordningar. I detta sammanhang ser Europaparlamentet och rådet fram emot genomförandet av kommissionens program för 2010, särskilt med avseende på förslaget om en omarbetning av kapitalkravsdirektivet. (20)  Allvarliga hot mot de finansiella marknadernas korrekta funktion och integritet eller mot stabiliteten i det finansiella systemet i Europeiska unionen kräver snabba och samfällda reaktioner på unionsnivå. Myndigheten bör därför kunna kräva att nationella tillsynsmyndigheter ska vidta specifika åtgärder för att undanröja ett omedelbart hot. Med hänsyn till hur känslig frågan är, bör befogenheten att fastställa förekomsten av en krissituation överlåtas till kommissionen, antingen på dess egna initiativ eller på begäran av rådet, ESRB, Europaparlamentet eller myndigheten. Om Europaparlamentet, rådet, ESRB eller de europeiska tillsynsmyndigheterna bedömer att en krissituation sannolikt kommer att uppstå bör de kontakta kommissionen. Under denna process är det av största vikt att vederbörlig hänsyn tas till sekretessen. Om kommissionen fastslår att det föreligger en krissituation bör den vederbörligen informera Europaparlamentet och rådet. (21)  För att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv tillsyn och ett välavvägt hänsynstagande till olika medlemsstaters nationella tillsynsmyndigheters ståndpunkter bör myndigheten med bindande verkan kunna lösa tvister mellan dessa myndigheter, bland annat inom tillsynskollegierna. Det bör föreskrivas en förlikningsfas, under vilken de nationella tillsynsmyndigheterna kan nå en överenskommelse. Om en sådan överenskommelse inte kan nås bör myndigheten kräva att de berörda behöriga myndigheterna vidtar särskilda åtgärder eller avstår från åtgärder, så att frågan kan lösas och överensstämmelse med unionslagstiftningen säkras. Åtgärderna är bindande för dessa behöriga myndigheter. Om de berörda nationella tillsynsmyndigheterna underlåter att agera bör myndigheten ges befogenhet att, som en sista utväg, anta beslut riktade direkt till finansiella institut på områden av unionslagstiftningen som är direkt tillämpliga på dem. (21a)  Krisen har visat att enbart samarbete mellan nationella myndigheter vars jurisdiktion slutar vid de nationella gränserna är klart otillräckligt för att utöva tillsyn över finansiella institut som bedriver verksamhet över gränserna. (21b)  I Turner-rapporten påpekar man dessutom att de nuvarande arrangemangen, där man kombinerar rättigheter att inrätta filialer, hemlandstillsyn och enbart nationell insättningsgaranti inte är en sund bas för en framtida reglering och tillsyn av europeiska gränsöverskridande banker som riktar sig till privatpersoner. (21c)  I Turner-rapporten drog man slutsatsen att sundare bestämmelser kräver antingen utökade nationella befogenheter, vilket innebär en mindre öppen inre marknad, eller en högre europeisk integrationsnivå. (21d)  Den ”nationella” lösningen innebär att värdlandet kan tvinga utländska institut att agera enbart via dotterbolagen och inte via filialer, och övervaka kapital och likviditeter i banker som bedriver verksamhet i deras länder, vilket skulle innebära mer protektionism. (21e)  Den ”europeiska” lösningen kräver en förstärkning av myndigheten i tillsynskollegierna och en utökad tillsyn av finansiella institut som utgör en systemrisk. (22)  Tillsynskollegierna är av stor betydelse för att översynen av finansiella institut med verksamhet över nationsgränserna ska bli ändamålsenlig, effektiv och konsekvent. Myndigheten bör spela en ledande roll och ha oinskränkt rätt att delta i tillsynskollegiernas arbete i syfte att effektivisera dessas funktion och informationsutbytet inom kollegierna samt främja konvergens och enhetlighet mellan kollegierna i tillämpningen av unionslagstiftningen. I de Larosière-rapporten påpekas det att snedvridningar av konkurrensen och regelarbitrage på grund av olika tillsynsrutiner måste undvikas, eftersom det kan äventyra den finansiella stabiliteten, bland annat genom att det främjar en överföring av den finansiella verksamheten till länder med slappare tillsyn. Tillsynssystemet måste uppfattas som rättvist och väl avvägt. (22a)  Myndigheten och nationella tillsynsmyndigheter bör stärka tillsynen av finansiella institut som uppfyller systemriskkriterierna eftersom deras kollaps skulle kunna äventyra stabiliteten i unionens finansiella system och skada realekonomin. (22b)  Systemrisk bör fastställas på grundval av internationella standarder, särskilt de som fastställts av FSB, Internationella valutafonden, Internationella organisationen för försäkringstillsynsmyndigheter (IAIS) och G20-gruppen. Sammankoppling, utbytbarhet och val av tidpunkt är de kriterier som vanligen tillämpas för fastställande av systemrisk. (22c)  Det bör inrättas en ram för hantering av nödställda institutioner för att stabilisera dem eller försätta dem i likvidation eftersom det enligt de Larosière-rapporten klart visats att en bankkris innebär att mycket kommer att stå på spel också för staten och samhället i stort eftersom en sådan situation kan utveckla sig till en fara för den finansiella stabiliteten och realekonomin. Kommissionen bör ta fram lämpliga förslag till en ny ram för hantering av finanskriser. Nyckelelement i krishanteringen består av en gemensam uppsättning regler och instrument för finansiella lösningar (genomförande och finansiering av krishantering i stora gränsöverskridande och/eller sammankopplade institut). (22d)  För att garantera att gränsöverskridande finansiella institut delar ansvaret, för att skydda de europeiska försäkringstagarnas intressen och för att minska kostnaderna för skattebetalarna i samband med en systemfinanskris bör en europeisk fond för finansiellt skydd (fonden) inrättas. Det europeiska garantisystemet för försäkringssektorn (fonden) bör inrättas för att finansiera likvidation under ordnade former eller räddningsaktioner för nödlidande gränsöverskridande finansiella institut där konsekvenserna skulle äventyra den finansiella stabiliteten på unionens gemensamma finansmarknad och för att internalisera kostnaderna för sådana aktioner i situationer då dessa instituts bidrag till de nationella garantisystemen för försäkringssektorn inte är tillräckliga. Fonden bör finansieras genom bidrag från dessa institut, genom skuldförbindelser som emitteras av fonden eller, i undantagsfall, genom bidrag från den berörda medlemsstaten i enlighet med kriterier som man på förhand kommit överens om (reviderat samförståndsavtal). Bidragen till fonden bör ersätta bidragen till de nationella garantisystemen för försäkringssektorn. (22e)  En europeisk stabilitetsfond för försäkringar och tjänstepensioner bör inrättas för att finansiera likvidation under ordnade former eller räddningsaktioner för finansiella institut som brottas med svårigheter vars konsekvenser skulle kunna äventyra den finansiella stabiliteten på unionens gemensamma finansmarknad. Fonden bör finansieras genom lämpliga bidrag från försäkrings- och tjänstepensionssektorn. Bidragen till fonden bör ersätta bidrag som betalas in till liknande nationella fonder. (23)  Delegering av uppgifter och ansvar kan bidra positivt till tillsynsnätverkens funktion genom att dubbelarbete i tillsynsarbetet undviks och genom det ökade inslaget av samarbete. Därigenom effektiviseras tillsynsprocessen och belastningen på de finansiella instituten, framför allt de finansiella institut som inte har någon EU-dimension, minskas. Denna förordning bör därför klart ange den rättsliga grunden för sådan delegering. Delegering av uppgifter innebär att uppgifterna utförs av en annan tillsynsmyndighet än den ansvariga myndigheten, samtidigt som ansvaret för tillsynsbesluten ligger kvar hos den delegerande myndigheten. Genom delegering av ansvar bör en nationell tillsynsmyndighet, ”delegatmyndigheten”, kunna besluta i ett visst tillsynsärende i den europeiska myndighetens eller i en annan nationell tillsynsmyndighets ställe. Sådan delegering bör styras av principen att behörigheten bör tilldelas en myndighet som har goda förutsättningar att vidta åtgärder i ett enskilt ärende. Det vore lämpligt att överflytta ansvar t.ex. för att uppnå skal- eller diversifieringsfördelar, undvika att splittra upp tillsynen över företagsgrupper och på bästa sätt utnyttja de olika slag av teknisk expertis som finns hos de nationella tillsynsmyndigheterna. I unionslagstiftningen på området kan principerna för överenskommelser om överflyttning av ansvar komma att ytterligare specificeras. Myndigheten bör med alla lämpliga medel underlätta och övervaka överenskommelser om delegering mellan nationella tillsynsmyndigheter. Den bör underrättas i förväg om planerade överenskommelser om delegering så att den i tillämpliga fall kan yttra sig i frågan. Den bör också centralt svara för offentliggörandena av sådana överenskommelser så att alla berörda parter utan dröjsmål ges lätt tillgänglig och överblickbar information om sådana överenskommelser. Den bör fastställa och sprida god praxis inom området för delegering och överenskommelser om delegering. (24)  Myndigheten bör aktivt främja konvergens i tillsynen inom hela Europeiska unionen i syfte att upprätta en gemensam tillsynskultur. (25)  Kollegiala utvärderingar är ett lämpligt och effektivt medel för att främja enhetlighet inom de finansiella tillsynsnätverken Myndigheten bör därför utveckla en metodik för sådana utvärderingar och genomföra dem regelbundet. Utvärderingarna bör inte endast inriktas på konvergens i tillsynspraxis utan också på tillsynsorganens kapacitet att nå hög kvalitet i verksamheten och på de nationella tillsynsmyndigheternas oberoende. Resultatet av kollegiala utvärderingar bör offentliggöras och bästa praxis bör fastställas och också offentliggöras. (26)  Myndigheten bör aktivt främja samordnade reaktioner från EU-myndigheterna, särskilt för att garantera de finansiella marknadernas integritet och korrekta funktion eller stabiliteten i det finansiella systemet inom unionen. Utöver sina befogenheter för åtgärder i brådskande situationer bör den därför anförtros en allmänt samordnande funktion inom ESFS. Att få all relevant information att snabbt och effektivt cirkulera mellan behöriga myndigheter bör höra till myndighetens centrala uppgifter. (27)  För att bevara den finansiella stabiliteten är det nödvändigt att i ett tidigt skede identifiera gräns- och sektorövergripande trender och potentiella risker och sårbara punkter med ursprung i den mikroprudentiella nivån. Myndigheten bör övervaka och bedöma sådan utveckling inom sitt behörighetsområde och regelbundet och då omständigheterna så kräver underrätta Europaparlamentet, rådet, kommissionen, övriga europeiska tillsynsmyndigheter och ESRB om omständigheter av betydelse. Myndigheten bör också inleda och samordna stresstester inom hela unionen för att bedöma de finansiella institutens förmåga att stå emot en ogynnsam marknadsutveckling och säkerställa att så enhetliga metoder som möjligt tillämpas på nationell nivå för dessa tester. För att på ett mer informerat sätt kunna utföra sina uppgifter bör myndigheten utföra ekonomiska analyser av marknaderna och av följderna av en potentiell marknadsutveckling. (28)  Med hänsyn till de finansiella tjänsternas globala omfattning och de internationella standardernas ökade betydelse bör myndigheten företräda unionen i dialoger och samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeländer. (29)  Myndigheten bör inom sitt behörighetsområde fungera som ett oberoende rådgivande organ för Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Den bör kunna yttra sig om bedömningar av förvärv och ökning av innehav enligt direktiv 2006/48/EG. (30)  För att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt bör den ha rätt att få tillgång till all nödvändig information avseende stabilitetstillsyn. För att undvika att ställa dubbla rapporteringskrav på de finansiella instituten bör sådan information normalt lämnas av de nationella tillsynsmyndigheter som befinner sig närmast de finansiella marknaderna och instituten, varvid redan befintlig statistik bör beaktas. Myndigheten bör dock, i sista hand, kunna rikta en vederbörligen motiverad begäran om information direkt till ett finansiellt institut ▌ om en nationell myndighet inte tillhandahåller – eller kan tillhandahålla – informationen inom rimlig tid. Medlemsstaternas myndigheter bör vara skyldiga att bistå myndigheten med att genomdriva sådana direkt riktade informationskrav. I detta sammanhang är arbetet med gemensamma rapporteringsformat väsentligt. (30a)  Åtgärderna för insamling av information bör inte påverka den rättsliga ramen för det europeiska statistiksystemet (ESS) och det europeiska centralbankssystemet (ECBS) inom statistikområdet. Denna förordning bör därför inte påverka Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 av den 11 mars 2009 om europeisk statistik(36) eller rådets förordning (EG) nr 2533/98 av den 23 november 1998 om Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter(37). (31)  Ett nära samarbete mellan myndigheten och ESRB är av väsentlig betydelse för att ESRB ska kunna fungera med all önskvärd effektivitet och för uppföljningen av dess varningar och rekommendationer. Myndigheten och ESRB bör utbyta all relevant information sinsemellan. Uppgifter om enskilda företag bör lämnas ut endast om begäran åtföljs av en skälig motivering. Myndigheten bör se till att en lämplig uppföljning görs när den har tagit emot varningar eller rekommendationer som ESRB riktat till den eller till någon nationell myndighet. (32)  ▌Myndigheten bör samråda med berörda parter om regelstandarder, riktlinjer och rekommendationer och ge dem skälig möjlighet att yttra sig om föreslagna åtgärder. Innan myndigheten antar förslag till regelstandarder, riktlinjer eller rekommendationer bör den genomföra en konsekvensanalys. Av effektivitetsskäl bör en intressentgrupp för försäkring, återförsäkring och tjänstepensionsfonder inrättas i detta syfte med en välavvägd fördelning av företrädare för unionens finansiella försäkrings- och återförsäkringsföretag samt tjänstepensionsfonder (och även i lämplig utsträckning institutionella investerare och andra finansiella institut som själva utnyttjar försäkringstjänster), fackföreningar, akademiker samt konsumenter och andra icke-professionella utnyttjare av försäkrings-, återförsäkrings- och tjänstepensionstjänster, däribland också små och medelstora företag. Intressentgruppen för försäkring, återförsäkring och tjänstepensionsfonder bör arbeta aktivt som en förmedlande länk för andra grupper av användare av finansiella tjänster som inrättats av kommissionen eller på annat sätt enligt unionslagstiftningen. (32a)  Jämfört med välfinansierade branschföreträdare med goda kontaktnät är ideella organisationer marginaliserade i debatten om de framtida finansiella tjänsterna och i den följande beslutsprocessen. Denna nackdel måste kompenseras genom tillräcklig finansiering av deras företrädare i intressentgruppen. (33)  Medlemsstaterna har ett centralt ansvar för att samordna krishanteringen och för att bevara den finansiella stabiliteten i krissituationer, särskilt när det gäller att stabilisera och avveckla nödlidande finansiella institut. Deras åtgärder bör nära samordnas med EMU:s principer och ramar. Myndighetens åtgärder i brådskande ärenden eller avvecklingssituationer som påverkar ett finansiellt instituts stabilitet bör inte innebära betydande intrång i medlemsstaternas finanspolitiska ansvarsområden. En mekanism bör inrättas genom vilken medlemsstaterna kan åberopa denna skyddsklausul och i sista instans begära att Europeiska unionens råd ska besluta i ärendet. Det är lämpligt att rådet ges uppgifter i sådana frågor med hänsyn till medlemsstaternas särskilda ansvar i sådana frågor. (33a)  Kommissionen bör inom tre år efter det att en förordning om inrättande av en sådan mekanism har trätt i kraft fastställa tydliga och sunda riktlinjer på unionsnivå om när medlemsstaterna kan åberopa skyddsklausulen, på grundval av de erfarenheter som vunnits. Medlemsstaternas tillämpning av skyddsklausulen bör bedömas på grundval av dessa riktlinjer. (33b)  Om en medlemsstat väljer att åberopa skyddsklausulen bör den underrätta Europaparlamentet samtidigt som myndigheten, rådet och kommissionen, dock utan att detta påverkar medlemsstaternas särskilda ansvar i krissituationer. Dessutom bör medlemsstaten förklara varför den åberopat skyddsklausulen. Myndigheten bör, i samarbete med kommissionen, fastställa vilka åtgärder som därefter ska vidtas. (34)  I sitt beslutsfattande bör myndigheten vara bunden av gemenskapsbestämmelserna och av de allmänna principerna om rättssäkerhet och överblickbarhet. Rätten att bli hörd bör respekteras fullt ut i kontakterna med adressaterna för myndighetens beslut. Myndighetens handlingar bör ingå som en integrerad del i unionslagstiftningen. (35)  En tillsynsstyrelse, bestående av cheferna för de behöriga myndigheterna på det respektive området i varje medlemsstat under ledning av myndighetens ordförande, bör vara myndighetens huvudsakliga beslutsfattande organ. Företrädare för kommissionen, ESRB, Europeiska centralbanken, den europeiska tillsynsmyndigheten (bankverksamhet) och den europeiska tillsynsmyndigheten (värdepapper och marknader) bör delta som observatörer. Ledamöterna i tillsynsstyrelsen bör handla oberoende och uteslutande i unionens intressen. För handlingar av allmän natur, däribland sådana som rör antagande av regelstandarder, riktlinjer och rekommendationer samt budgetfrågor vore det lämpligt att tillämpa bestämmelserna om kvalificerad majoritet enligt artikel 16 i EUF-fördraget, medan vid alla andra beslut enkel majoritet bland ledamöterna bör vara tillräckligt. Ärenden som rör lösning av tvister mellan nationella myndigheter bör bedömas av en begränsad panel. (35a)  Som en allmän regel bör tillsynsstyrelsen fatta sina beslut med enkel majoritet i enlighet med principen en man ?en röst. För åtgärder som rör antagande av tekniska standarder, riktlinjer och rekommendationer samt budgetfrågor är det emellertid lämpligt att tillämpa bestämmelserna om kvalificerad majoritet i fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget och i protokollet (nr 36) om övergångsbestämmelser, som är fogat till dessa. Ärenden som rör lösning av tvister mellan nationella tillsynsmyndigheter bör bedömas av en begränsad, objektiv panel, bestående av medlemmar som inte företräder de behöriga myndigheter som är parter i tvisten och inte heller har några intressen i konflikten eller direkta kopplingar till de berörda behöriga myndigheterna. Panelens sammansättning bör vara lämpligt avvägd. Panelens beslut bör godkännas av tillsynsstyrelsen med enkel majoritet enligt principen att varje ledamot har en röst. När det gäller beslut som fattas av den samordnande tillsynsmyndigheten kan emellertid det beslut som föreslås av panelen avvisas av ledamöter som representerar en blockerande minoritet av rösterna enligt definitionen i artikel 16.4 i föredraget om Europeiska unionen och artikel 3 i protokollet (nr 36) om övergångsbestämmelser, som fogas till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget. (36)  En förvaltningsstyrelse bestående av myndighetens ordförande samt företrädare för nationella tillsynsmyndigheter och kommissionen bör säkerställa att myndigheten verkar i föreskrivet syfte och utför de uppgifter som åläggs den. Förvaltningsstyrelsen bör tilldelas nödvändiga befogenheter för att bland annat föreslå det fleråriga arbetsprogrammet, anta det årliga arbetsprogrammet, utöva vissa budgetbefogenheter, anta myndighetens plan för personalpolitiken, anta särskilda bestämmelser om rätt till tillgång till handlingar och anta årsrapporten. (37)  En ordförande på heltid, vald av Europaparlamentet efter öppet uttagningsförfarande administrerat av kommissionen varefter en lista upprättas för kommissionen, bör företräda myndigheten. Förvaltningen av myndigheten bör anförtros en verkställande direktör, som ska ha rätt att utan rösträtt delta i tillsyns- och förvaltningsstyrelsernas sammanträden. (38)  För att säkerställa enhetlighet över sektorsgränserna i de europeiska tillsynsmyndigheterna bör dessa samarbeta nära genom de europeiska tillsynsmyndigheterna (gemensam kommitté) (nedan kallad den gemensamma kommittén) och i tillämpliga fall anta gemensamma ståndpunkter. Den gemensamma kommittén bör samordna de tre europeiska tillsynsmyndigheternas arbete när det gäller finansiella konglomerat. I tillämpliga fall bör handlingar som ligger inom behörighetsområdet för Europeiska tillsynsmyndigheten (bankverksamhet) eller Europeiska tillsynsmyndigheten (värdepapper och marknader) antas parallellt av berörda europeiska tillsynsmyndigheter. Ordförandeskapet för den gemensamma kommittén bör rotera varje år mellan respektive ordförande för de tre europeiska tillsynsmyndigheterna. Ordföranden för den gemensamma kommittén bör vara en vice ordförande för ESRB. Den gemensamma kommittén bör ha ett permanent sekretariat som bemannas med personal som avdelats från de tre europeiska tillsynsmyndigheterna, för att ge möjlighet till informellt informationsutbyte och utveckling av en gemensam kultur i de tre europeiska tillsynsmyndigheterna. (39)  Det är nödvändigt att de parter som berörs av beslut som myndigheten antar har nödvändiga rättsmedel till sitt förfogande. För att skapa ett effektivt skydd av parternas rättigheter och ekonomi i förfarandena bör parterna ges rätt att få beslut prövade av en överklagandenämnd i de fall där myndigheten har beslutsbefogenheter. Av effektivitets- och konsekvensskäl bör överklagandenämnden vara gemensam för de tre europeiska tillsynsmyndigheterna och oberoende av dessas administrations- och regleringsstrukturer. Överklagandenämndens beslut bör kunna överklagas i förstainstansrätten och i Europeiska unionens domstol. (40)  För att garantera myndigheten oinskränkt självständighet och oberoende bör den ges en egen budget med intäkter huvudsakligen i form av obligatoriska bidrag från de nationella tillsynsmyndigheterna och från Europeiska unionens allmänna budget. Europeiska unionen bör finansiera myndigheten endast efter det att budgetmyndigheten har nått en överenskommelse enligt punkt 47 i det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen av den 17 maj 2006 om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning(38). ▌Unionens budgetförfarande bör tillämpas. Revisionen av räkenskaperna bör göras av revisionsrätten. Hela budgeten bör vara underställd ansvarsfrihetsförfarandet. (41)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)(39) ska vara tillämplig på myndigheten. Myndigheten bör också ansluta sig till det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)(40). (42)  För att säkerställa öppna och överblickbara anställningsförhållanden och lika behandling av personalen bör tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna(41) tillämpas på myndighetens personal. (43)  Det är av väsentlig betydelse att affärshemligheter och annan konfidentiell information skyddas. Det bör ▌ säkerställas att information som görs tillgänglig för myndigheten och utbyts inom nätverket omfattas av strikta och effektiva regler om sekretesskydd. (44)  Skyddet för enskilda vid behandling av personuppgifter regleras genom Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(42) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter(43) som ska tillämpas fullt ut på behandlingen av personuppgifter inom ramen för denna förordning. (45)  För att säkerställa att myndighetens verksamhet är överblickbar bör den omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar(44). (46)  Länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen bör tillåtas delta i myndighetens arbete i enlighet med lämpliga avtal som ska ingås av unionen. (47)  Eftersom målen för denna förordning, nämligen att förbättra den inre marknadens funktion genom att säkerställa en hög, effektiv och enhetlig nivå på reglering och tillsyn, skydda insättare och investerare, skydda de finansiella marknadernas integritet, effektivitet och korrekta funktion, upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet och stärka den internationella samordningen av tillsynen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och de därför på grund av åtgärdens omfattning bättre kan uppnås på EU-nivå, kan Europeiska unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (48)  Myndigheten övertar alla nu gällande uppgifter och befogenheter från kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (CEIOPS). Kommissionens beslut 2009/79/EG av den 23 januari 2009 om inrättande av kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner bör därför upphävas, och Europaparlamentets och rådets beslut nr 716/2009/EG av den 16 september 2009 om inrättande av ett gemenskapsprogram till stöd för särskild verksamhet på området finansiella tjänster, finansiell rapportering och revision(45) bör ändras i enlighet med detta. (49)  Det är lämpligt att ange en tidsfrist för tillämpningen av denna förordning för att säkerställa att myndigheten är tillräckligt väl förberedd för att inleda sin verksamhet och för att se till att övergången till den från CEIOPS sker friktionsfritt. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. KAPITEL I INRÄTTANDE OCH RÄTTSLIG STATUS Artikel 1 Inrättande och verksamhetsområde 1.  Genom denna förordning inrättas en europeisk tillsynsmyndighet (försäkringar och tjänstepensioner) (nedan kallad (den europeiska) myndigheten). 2.  Myndigheten ska vara verksam i enlighet med befogenheterna enligt denna förordning och inom tillämpningsområdet för direktiven 2009/138/EG, 2002/92/EG, 2003/41/EG, 2002/87/EG samt – i den mån dessa rättsakter tillämpas på försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, tjänstepensionsinstitut, försäkringsförmedlare och de behöriga myndigheter som utövar tillsyn över dem – inom de relevanta delarna av direktiven 2005/60/EG och 2002/65/EG, inbegripet alla direktiv, förordningar och beslut som grundar sig på dessa rättsakter och alla ytterligare unionsrättsakter avseende myndighetens uppgifter som kan komma att antas. 2a.  Myndigheten ska även verka inom verksamhetsområdet för försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, tjänstepensionsinstitut och försäkringsförmedlare, inbegripet frågor som rör företagsstyrning, revision och finansrapportering, förutsatt att sådana åtgärder från myndighetens sida är nödvändiga för att säkerställa att de rättsakter som avses i punkt 2 tillämpas på ett verkningsfullt och effektivt sätt. 3.  Denna förordning ska inte påverka kommissionens befogenheter, däribland befogenheten enligt artikel 258 i EUF-fördraget att säkerställa att unionslagstiftningen iakttas. 4.  Myndighetens syfte ska vara att skydda allmänintresset genom att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet på kort, medellång och lång sikt, till förmån för EU:s ekonomi, dess medborgare och företag. Myndigheten ska bidra till att    i) få den inre marknaden att fungera bättre, bland annat genom att reglering och tillsyn i stabilitetssyfte når en sund, verkningsfull och enhetlig nivå,    ▌    iii) säkerställa de finansiella marknadernas integritet, transparens, effektivitet och korrekta funktion,    ▌    v) stärka den internationella samordningen mellan tillsynsorganen,    va) förebygga regelarbitrage och bidra till likvärdiga konkurrensvillkor,    vb) säkerställa att försäkringar, pensioner och andra risker regleras och övervakas på lämpligt sätt,    vc) få till stånd ett starkare konsumentskydd.    I detta syfte ska myndigheten bidra till att säkerställa en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillämpning av de unionsrättsakter som avses i punkt 2, främja enhetlighet i tillsynen och avge yttranden till Europaparlamentet, rådet och kommissionen samt genomföra ekonomiska analyser av marknaderna för att verka för att myndighetens mål uppnås. 5.  Myndigheten ska vid utövandet av de uppgifter som den tilldelats enligt denna förordning särskilt uppmärksamma de systemrisker som uppvisas av finansiella institut vars brister kan inverka negativt på finanssystemets eller realekonomins sätt att fungera. När myndigheten fullgör sina åligganden ska den handla självständigt och objektivt uteslutande i Europeiska unionens intresse. ▌ Artikel 1a EU-systemet för finansiell tillsyn 1.  Myndigheten ska ingå i ett europeiskt system för finansiell tillsyn (ESFS). ESFS huvudsakliga syfte ska vara att se till att gällande regler för finanssektorn tillämpas på ett sätt som bevarar den finansiella stabiliteten och därmed garanterar förtroendet för det finansiella systemet som helhet och ett tillräckligt skydd för konsumenter av finansiella tjänster. 2.  Det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska bestå av följande:    a) Europeiska systemrisknämnden (ESRB), när det gäller de uppgifter som fastställs i förordning (EU) nr .../2010 (ESRB) och i denna förordning.    b) Myndigheten.    c) Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), inrättad genom förordning (EU) nr .../ 2010 [EBA].    d) Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), inrättad genom förordning (EU) nr .../2010 [ESMA].    e) Europeiska tillsynsmyndigheten (gemensamma kommittén), när det gäller utförandet av de uppgifter som anges i artiklarna 40–43 (”gemensamma kommittén”).    f) De myndigheter i medlemsstaterna som anges i artikel 2.2 i förordning (EU) nr …/2010 (EBA), i förordning (EU) nr …/2010 (EIOPA) och i förordning (EU) nr …/2010 (ESMA).    g) Kommissionen, när det gäller utförandet av de uppgifter som avses i artiklarna 7 och 9. 3.  Myndigheten ska genom den gemensamma kommittén samarbeta nära och regelbundet med Europeiska systemrisknämnden samt med Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), och därvid säkerställa sektorövergripande konvergens och nå fram till gemensamma ståndpunkter på området för tillsyn över finansiella konglomerat och andra sektorövergripande frågor. 4.  I enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i EU-fördraget ska parterna inom ESFS samarbeta i en anda av förtroende och med full ömsesidig respekt, i synnerhet genom att tillse att lämplig och tillförlitlig information utbyts. 5.  De tillsynsmyndigheter som ingår i ESFS ska vara skyldiga att utöva tillsyn över finansiella institut i unionen i enlighet med de rättsakter som avses i artikel 1.2. Artikel 1b Skyldighet att rapportera till Europaparlamentet De myndigheter som avses i artikel 1a.2 ska vara skyldiga att rapportera till Europaparlamentet. Artikel 2 Definitioner I denna förordning avses med    (1) finansiella institut: företag, enheter och fysiska och juridiska personer som omfattas av någon av de rättsakter som nämns i artikel 1.2, med undantag för att ”finansiella institut” när det gäller direktiv 2005/60/EG avser försäkringsföretag och försäkringsförmedlare enligt definitionen i det direktivet.    (2) behöriga myndigheter:    i) tillsynsmyndigheter enligt definitionen i direktiv 2009/138/EG, och behöriga myndigheter enligt definitionen i direktiven 2003/41/EG och 2002/92/EG.    ii) när det gäller direktiven 2002/65/EG och 2005/60/EG de myndigheter som har behörighet att säkerställa att finansiella institut uppfyller kraven i de direktiven enligt definitionen i punkt 1.

Artikel 3

Rättslig status

1.  Myndigheten ska vara ett EU-organ med status som juridisk person.

2.  Myndigheten ska i varje medlemsstat ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen. Den får i synnerhet förvärva och avyttra lös och fast egendom samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

3.  Myndigheten ska företrädas av sin ordförande.

Artikel 4

Sammansättning

Artikel 5

Säte

Myndigheten ska ha sitt säte i Frankfurt.

Den får vara representerad i de viktigaste finanscentrumen i Europeiska unionen.

KAPITEL II

MYNDIGHETENS UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER

Artikel 6

Myndighetens uppgifter och befogenheter

1.  Myndigheten ska ha följande uppgifter:

2.  Vid utförandet av de uppgifter som anges i punkt 1 ska myndigheten ha de befogenheter som fastställs genom denna förordning, ▌ i synnerhet ▌ att

3.  Myndigheten ska i fråga om juridiska personer eller verksamheter med EU-dimensioner utöva alla exklusiva tillsynsbefogenheter som den tilldelats genom de rättsakter som avses i artikel 1.2.

3a.  I ▌syfte att utöva sina exklusiva tillsynsbefogenheter enligt punkt 3 ska myndigheten ha tillräckliga utrednings- och verkställandebefogenheter enligt tillämplig lagstiftning och möjlighet att ta ut avgifter. Myndigheten ska samarbeta nära med de behöriga myndigheterna och ta till vara deras expertis, resurser och befogenheter när den utför sina uppgifter.

Artikel 6a

Uppgifter rörande konsumentskydd och finansiell verksamhet

1.  För att främja skyddet av försäkringstagare och förmånstagare ska myndigheten påta sig en ledande roll till förmån för transparens, enkelhet och rättvisa på marknaden för finansiella produkter eller tjänster på hela den inre marknaden, bl.a. genom att

2.  Myndigheten ska övervaka ny och befintlig finansiell verksamhet och får anta riktlinjer och rekommendationer för att främja säkra och sunda marknader och enhetliga regleringsmetoder.

3.  Myndigheten får även utfärda varningar om en finansiell verksamhet allvarligt hotar målen i artikel 1.4.

4.  Myndigheten ska inrätta en kommitté för finansiell innovation, som ska vara en integrerad del av myndigheten och omfatta alla berörda behöriga myndigheter i syfte att samordna regleringen och övervakningen av ny eller innovativ finansiell verksamhet och bistå rådet, Europaparlamentet och kommissionen med råd.

5.  Myndigheten får tillfälligt förbjuda eller begränsa vissa typer av finansiell verksamhet som hotar finansmarknadernas funktion och integritet eller stabiliteten i hela eller delar av unionens finansiella system, i de fall och på de villkor som anges i rättsakterna enligt artikel 1.2 eller, om så krävs i en krissituation, i enlighet med artikel 10 och på de villkor som anges där. Myndigheten får även införa ett sådant förbud eller en sådan begränsning genom att anta tekniska regelstandarder i enlighet med artikel 7.

Myndigheten ska med jämna och lämpliga mellanrum se över detta beslut.

Artikel 7

Tekniska regelstandarder

1.  Europaparlamentet och rådet får i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget till kommissionen delegera befogenheten att anta tekniska regelstandarder för att skapa en konsekvent harmonisering inom de områden som särskilt anges i de rättsakter som avses i artikel 1.2. Dessa standarder ska vara tekniska och inte inbegripa några strategiska beslut eller policyval, och deras innehåll ska avgränsas av de rättsakter som de grundas på. Förslag till tekniska regelstandarder ska utarbetas av myndigheten och överlämnas till kommissionen för godkännande.

Om myndigheten inte överlämnar ett förslag till kommissionen inom de tidsfrister som anges i de rättsakter som avses i artikel 1.2, får kommissionen anta en teknisk regelstandard.

1a.  Innan myndigheten överlämnar sitt förslag till kommissionen ska myndigheten genomföra öppna offentliga samråd om de tekniska regelstandarderna och analysera de möjliga kostnaderna och fördelarna, utom då sådana samråd och analyser inte står i proportion till omfattningen och konsekvenserna av de tekniska regelstandarderna eller till hur brådskande ärendet är. Myndigheten ska även begära ett yttrande eller råd från de intressentgrupper som avses i artikel 22.

1b.  När kommissionen har erhållit ett förslag till tekniska regelstandarder från myndigheten ska den omgående vidarebefordra det till Europaparlamentet och rådet.

1c.  Kommissionen ska inom tre månader efter inlämnandet besluta huruvida den ska anta förslaget till tekniska regelstandarder. De tekniska regelstandarderna ska antas genom förordningar eller beslut. Om kommissionen har för avsikt att inte anta standarden ska den informera Europaparlamentet och rådet om detta och om orsakerna till sitt beslut.

Artikel 7a

Underkännande eller ändring av förslag till regelstandard

1.  Om kommissionen har för avsikt att inte godkänna förslaget till tekniska regelstandarder eller att godkänna det endast delvis eller med ändringar ska den sända tillbaka förslaget till tekniska regelstandarder till myndigheten, med förslag till motiverade ändringar.

2.  Myndigheten får inom sex veckor ändra förslaget till tekniska regelstandarder på grundval av kommissionens föreslagna ändringar och på nytt överlämna det till kommissionen för godkännande. Myndigheten ska informera Europaparlamentet, rådet och kommissionen om sitt beslut.

3.  Om myndigheten inte godtar kommissionens beslut att avvisa eller ändra det ursprungliga förslaget får Europaparlamentet eller rådet inom en månad sammankalla den ansvarige kommissionsledamoten och myndighetens ordförande till ett särskilt sammanträde i Europaparlamentets behöriga utskott eller rådets behöriga kommitté, så att dessa kan lägga fram och förklara sina meningsskiljaktigheter.

Artikel 7b

Utövande av delegering

1.  Befogenhet att anta de tekniska regelstandarder som avses i artikel 7 ska ges till kommissionen för en period på fyra år från det att denna förordning har trätt i kraft. Kommissionen ska utarbeta en rapport om de delegerade befogenheterna senast sex månader innan fyraårsperioden. Delegeringen av befogenhet ska automatiskt förlängas med perioder av samma längd, om den inte återkallas av Europaparlamentet eller rådet i enlighet med artikel 7c.

2.  Så snart kommissionen antar en teknisk regelstandard ska den samtidigt underrätta Europaparlamentet och rådet.

3.  I den rapport som avses i artikel 35.2 ska myndighetens ordförande informera Europaparlamentet och rådet om de regelstandarder som har godkänts och som de behöriga myndigheterna inte har rättat sig efter.

Artikel 7c

Invändning mot tekniska regelstandarder

1.  Europaparlamentet eller rådet får invända mot den tekniska regelstandarden inom tre månader efter den dag då de blivit underrättade av kommissionen. På Europaparlamentets eller rådets initiativ får tidsfristen förlängas med ytterligare tre månader.

2.  Den tekniska regelstandarden ska offentliggöras i Europeiska unions officiella tidning och träda i kraft innan tidsfristen löpt ut om både Europaparlamentet och rådet har meddelat kommissionen att de inte tänker göra några invändningar. Om varken Europaparlamentet eller rådet vid utgången av tidsfristen har invänt mot den tekniska regelstandarden ska den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

3.  Så snart kommissionen har vidarebefordrat förslaget får Europaparlamentet och rådet anta en villkorad förhandsförklaring om att inte göra invändningar, vilken ska träda i kraft när kommissionen antar regelstandarden utan att ändra förslaget.

4.  Om Europaparlamentet eller rådet invänder mot en teknisk regelstandard ska den inte träda i kraft. I enlighet med artikel 296 i EUF-fördraget ska den institution som invänder mot den tekniska regelstandarden ange skälen för detta.

Artikel 7d

Återkallande av delegering

1.  Den delegering av befogenheter som avses i artikel 7 får återkallas av Europaparlamentet eller rådet.

2.  Beslutet om återkallande innebär att delegeringen upphör att gälla.

3.  Den institution som har inlett ett internt förfarande för att besluta huruvida en delegering ska återkallas ska sträva efter att underrätta den andra institutionen och kommissionen i rimlig tid innan det slutliga beslutet fattas, och ange vilka befogenheter avseende tekniska regelstandarder som kan komma att återkallas.

Artikel 7e

Tekniska genomförandestandarder

1.  Om Europaparlamentet och rådet, när det behövs enhetliga villkor för genomförandet av unionens rättsligt bindande akter på de områden som särskilt anges i rättsakterna enligt artikel 1.2, ger kommissionen befogenhet att anta tekniska genomförandestandarder i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget, ska följande gälla:

2.  Innan myndigheten överlämnar sitt förslag till kommissionen ska myndigheten genomföra öppna offentliga samråd om de tekniska genomförandestandarderna och analysera de möjliga kostnaderna och fördelarna, utom då sådana samråd och analyser inte står i proportion till omfattningen och konsekvenserna av de tekniska standarderna eller till hur brådskande ärendet är.

Myndigheten ska även begära ett yttrande eller råd från den intressentgrupp som avses i artikel 22.

3.  Myndigheten ska i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget överlämna sitt förslag till tekniska genomförandestandarder till kommissionen för godkännande och samtidigt till Europaparlamentet och rådet.

4.  Kommissionen ska inom tre månader efter att ha mottagit förslaget till tekniska genomförandestandarder besluta huruvida den ska godkänna förslaget. Kommissionen får förlänga denna tidsfrist med en månad. Om det ligger i Europeiska unionens intresse får kommissionen godkänna standarderna endast till viss del eller med ändringar.

Om kommissionen antar tekniska genomförandestandarder som avviker från det förslag till teknisk genomförandestandard som myndigheten överlämnat, ska kommissionen alltid underrätta Europaparlamentet och rådet.

5.  Standarderna ska antas av kommissionen genom förordningar eller beslut och offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 8

Riktlinjer och rekommendationer

1.  Myndigheten ska, i syfte att upprätta en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis inom ESFS och säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionslagstiftningen, utfärda riktlinjer och rekommendationer riktade till behöriga myndigheter eller finansiella institut.

1a.  Myndigheten ska vid behov genomföra öppna offentliga samråd om riktlinjerna och rekommendationerna och analysera de möjliga kostnaderna och fördelarna. Myndigheten ska vid behov även begära ett yttrande eller råd från de intressentgrupper som avses i artikel 22. Sådana samråd, analyser, yttranden och råd ska vara proportionerliga i förhållande till riktlinjernas eller rekommendationernas omfattning, art och konsekvenser.

2.  De behöriga myndigheterna och de finansiella instituten ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer. Inom två månader efter det att en riktlinje eller rekommendation utfärdats ska varje behörig myndighet bekräfta huruvida den tänker följa den. Om en behörig myndighet inte tänker följa riktlinjen eller rekommendationen ska den informera myndigheten och ange skälen för detta. Myndigheten ska offentliggöra dessa skäl.

Om en behörig myndighet inte tillämpar en riktlinje eller en rekommendation ska den europeiska myndigheten offentliggöra detta.

Myndigheten får från fall till fall besluta att offentliggöra de skäl som en behörig myndighet angett för att inte följa en riktlinje eller rekommendation. Den behöriga myndigheten ska få en förhandsanmälan om ett sådant offentliggörande.

Om så krävs i en riktlinje eller rekommendation ska de finansiella instituten årligen och på ett klart och detaljerat sätt rapportera om huruvida de följer den berörda riktlinjen eller rekommendationen.

2a.  I den rapport som avses i artikel 28.4a ska myndigheten informera Europaparlamentet, rådet och kommissionen om de riktlinjer och rekommendationer som har utfärdats, ange vilka behöriga myndigheter som inte följer dem samt redogöra för vad den tänker göra för att se till att de i framtiden följer dess rekommendationer och riktlinjer.

Artikel 9

Överträdelse av unionslagstiftningen

1.  Om en behörig myndighet inte har tillämpat de rättsakter som avses i artikel 1.2 eller har tillämpat dem på ett ▌ sätt som tycks strida mot unionslagstiftningen, inklusive de tekniska regelstandarder och tekniska genomförandestandarder som upprättats i enlighet med artikel 7 och 7e, till exempel genom att underlåta att säkerställa att ett finansiellt institut uppfyller kraven i dessa rättsakter, ska myndigheten kunna utöva de befogenheter som anges i punkterna 2, 3 och 6 i denna artikel.

2.  Myndigheten får, på begäran av en eller flera behöriga myndigheter eller av kommissionen, Europaparlamentet, rådet eller intressentgrupperna, eller på eget initiativ och efter att ha underrättat den berörda behöriga myndigheten, utreda hävdad överträdelse av eller underlåtenhet att tillämpa unionslagstiftningen.

2a.  Utan att det påverkar de befogenheter som fastställs genom artikel 20, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål förse den europeiska myndigheten med alla de uppgifter som denna finner vara nödvändiga för sin utredning.

3.  Den europeiska myndigheten kan senast inom två månader från det att den inledde sin utredning till den behöriga myndigheten rikta en rekommendation i vilken den anger vilka åtgärder som krävs för att följa unionslagstiftningen.

3a.  Den behöriga myndigheten ska inom tio arbetsdagar från mottagandet av rekommendationen underrätta den europeiska myndigheten om de åtgärder den har vidtagit, eller avser att vidta, för att säkerställa överensstämmelse med unionslagstiftningen.

4.  Om den behöriga myndigheten inte har rättat sig efter unionslagstiftningen inom en månad från mottagandet av den europeiska myndighetens rekommendation får kommissionen, efter underrättelse från denna myndighet eller på eget initiativ, utfärda ett formellt yttrande med krav på den behöriga myndigheten att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter unionslagstiftningen. Kommissionens formella yttrande ska beakta den europeiska myndighetens rekommendation.

Kommissionen ska utfärda ett sådant formellt yttrande senast tre månader efter antagandet av rekommendationen. Kommissionen får förlänga denna tidsfrist med en månad.

▌

Den europeiska myndigheten och de behöriga myndigheterna ska överlämna alla nödvändiga uppgifter till kommissionen.

5.  Den behöriga myndigheten ska inom tio arbetsdagar från mottagandet av det formella yttrande som avses i punkt 4 underrätta kommissionen och den europeiska myndigheten om de åtgärder den har vidtagit eller avser att vidta för att rätta sig efter kommissionens formella yttrande.

6.  Om en behörig myndighet inte rättar sig efter ett sådant formellt yttrande som avses i punkt 4 ▌inom den där angivna tidsfristen, och om det är nödvändigt att utan dröjsmål åtgärda det bristande iakttagandet av unionslagstiftningen för att upprätthålla eller återställa neutrala konkurrensvillkor på marknaden eller för att säkerställa att det finansiella systemet fungerar korrekt och med integritet, får den europeiska myndigheten – utan att det påverkar kommissionens befogenheter enligt artikel 258 i EUF-fördraget – om de relevanta kraven i de rättsakter som avses i artikel 1.2 är direkt tillämpliga på finansiella institut i enlighet med dessa rättsakter, anta ett enskilt beslut riktat till ett finansiellt institut om krav på att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen, däribland även att upphöra att tillämpa eventuell oförenlig praxis.

Den europeiska myndighetens beslut ska överensstämma med det formella yttrande som kommissionen utfärdat enligt punkt 4.

7.  Beslut som antagits enligt punkt 6 ska ha företräde framför varje tidigare beslut i samma ärende som antagits av de behöriga myndigheterna.

När de behöriga myndigheterna vidtar åtgärder ▌avseende frågor som är föremål för ett formellt yttrande enligt punkt 4 eller ett beslut enligt punkt 6, ska de följa det formella yttrandet eller beslutet.

7a.  I den rapport som avses i artikel 28.4a ska myndigheten ange vilka behöriga myndigheter och finansiella institut som inte har följt de beslut som avses i punkterna 4 och 6.

Artikel 10

Åtgärder i krissituationer

1.  Vid ogynnsam utveckling som kan komma att allvarligt äventyra de finansiella marknadernas korrekta funktion och integritet eller stabiliteten i det finansiella systemet, helt eller delvis, inom Europeiska unionen ska den europeiska myndigheten aktivt underlätta och, när så bedöms nödvändigt, samordna alla åtgärder som vidtas av berörda behöriga nationella tillsynsmyndigheter.

För att kunna utföra uppgiften att underlätta och samordna åtgärder ska myndigheten ha fullständig information om relevant utveckling och ska inbjudas att delta som observatör vid alla relevanta sammanträden för berörda behöriga nationella tillsynsmyndigheter.

1a.  Kommissionen får på eget initiativ eller på begäran av Europaparlamentet, rådet, ESRB eller myndigheten anta ett beslut riktat till myndigheten om att en krissituation enligt denna förordning föreligger. Kommissionen ska se över detta beslut månadsvis och förklara att krissituationen upphört så snart det är lämpligt.

Om kommissionen fastslår att det föreligger en krissituation ska den vederbörligen och omedelbart informera Europaparlamentet och rådet.

2.  Om kommissionen har antagit ett beslut enligt punkt 1a, och under exceptionella omständigheter om samordnade åtgärder av nationella myndigheter är nödvändiga för att åtgärda en ogynnsam utveckling som kan komma att äventyra de finansiella marknadernas korrekta funktion och integritet eller stabiliteten i det finansiella systemet, helt eller delvis, inom Europeiska unionen, får myndigheten anta enskilda beslut om krav på de behöriga myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med de rättsakter som avses i artikel 1.2 för att åtgärda varje sådan utveckling genom att säkerställa att de finansiella instituten och de behöriga myndigheterna uppfyller kraven i dessa rättsakter.

3.  Om en behörig myndighet inte rättar sig efter det beslut av den europeiska myndigheten som avses i punkt 2 inom den där angivna tidsfristen, får den europeiska myndigheten – utan att det påverkar kommissionens befogenheter artikel 258 i EUF-fördraget – om de relevanta kraven i de rättsakter som avses i artikel 1.2 är direkt tillämpliga på finansiella institut, anta ett enskilt beslut riktat till ett finansiellt institut om krav på att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa rättsakter, däribland även att upphöra att tillämpa eventuell oförenlig praxis.

4.  Beslut som antagits enligt punkt 3 ska ha företräde framför varje tidigare beslut i samma ärende som antagits av de behöriga myndigheterna.

Alla åtgärder de behöriga myndigheterna vidtar avseende frågor som är föremål för ett beslut enligt punkt 2 eller 3 ska vara förenliga med det beslutet.

Artikel 11

Lösande av tvister mellan behöriga myndigheter

1.  Om en behörig myndighet ogillar en annan behörig myndighets förfarande, med avseende på innehållet i en av dennas åtgärder eller på grund av att den avstått från att vidta åtgärder inom ett område där det i enlighet med de rättsakter som avses i artikel 1.2 krävs samarbete, samordning eller gemensamma beslut av behöriga myndigheter från mer än en medlemsstat, ska den europeiska myndigheten – utan att det påverkar de befogenheter som fastställs genom artikel 9 – på eget initiativ eller på begäran av en eller flera av de berörda behöriga myndigheterna gå i spetsen när det gäller att bistå dessa myndigheter med att nå fram till en överenskommelse enligt förfarandet i punkterna 2–4.

2.  Myndigheten ska ange en tidsfrist för förlikningen mellan de behöriga myndigheterna med beaktande av eventuella relevanta föreskrivna tidsfrister i de rättsakter som avses i artikel 1.2 och av hur komplex och brådskande frågan är. I detta läge ska myndigheten agera som medlare.

3.  Om de berörda behöriga myndigheterna vid slutet av förlikningsskedet inte har lyckats nå någon överenskommelse, ska den europeiska myndigheten, i enlighet med det förfarande som anges i artikel 29.1 tredje stycket, fatta ett beslut för att lösa tvisten och ålägga dem att vidta en specifik åtgärd, med bindande verkan för berörda behöriga myndigheter, i enlighet med unionslagstiftningen.

4.  Om en behörig myndighet inte rättar sig efter den europeiska myndighetens beslut och därigenom inte säkerställer att ett finansiellt institut uppfyller krav som är direkt riktade till det enligt de rättsakter som avses i artikel 1.2, ska den europeiska myndigheten – utan att det påverkar kommissionens befogenheter enligt artikel 258 i EUF-fördraget – anta ett enskilt beslut riktat till ett finansiellt institut om krav på nödvändiga åtgärder som institutet ska vidta för att uppfylla sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen, däribland även krav på att upphöra med viss praxis.

4a.  Beslut som antagits enligt punkt 4 ska ha företräde framför varje tidigare beslut i samma ärende som antagits av de behöriga myndigheterna. Alla åtgärder som de behöriga myndigheterna vidtar avseende förhållanden som är föremål för ett beslut enligt punkt 3 eller 4 ska vara förenliga med det beslutet.

4b.  I den rapport som avses i artikel 35.2 ska ordföranden redogöra för tvisterna mellan de behöriga myndigheterna samt för vilka överenskommelser som nåtts och vilka beslut som fattats för att lösa tvisterna.

Artikel 11a

Lösande av sektorsövergripande tvister mellan behöriga myndigheter

Den gemensamma kommittén ska i enlighet med förfarandet i artiklarna 11 och 42 lösa sektorsövergripande tvister som kan uppstå mellan en eller flera behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 2.2 i denna förordning och i förordning (EU) nr …/2010 [om ESMA] och förordning (EU) nr …/2010 [om EBA].

Artikel 12

Tillsynskollegier

1.  Myndigheten ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i arbetet i de tillsynskollegier som avses i direktiv 2006/48/EG och verka för enhetlighet i de olika kollegiernas tillämpning av unionslagstiftningen. Personal från myndigheten ska kunna delta i all verksamhet, däribland undersökningar på plats, som utförs gemensamt av två eller flera behöriga myndigheter.

2.  Myndigheten ska i den utsträckning den finner lämpligt leda tillsynskollegiernas arbete. I detta syfte ska den betraktas som ”behörig myndighet” enligt definitionen i relevant lagstiftning ▌. Den ska åtminstone

3a.  Myndigheten får utfärda regelstandarder, genomförandestandarder, riktlinjer och rekommendationer som antagits enligt artiklarna 7, 7e och 8, för att harmonisera tillsynsrutinerna och de bästa metoder som antagits av tillsynskollegierna. Myndigheterna ska godkänna skriftliga arrangemang för varje kollegiums verksamhet för att garantera samstämmighet mellan alla kollegiers verksamhet.

3b.  En rättsligt bindande medlarroll ska göra det möjligt för myndigheten att lösa tvister mellan behöriga myndigheter enligt det förfarande som fastställs i artikel 11. Om en överenskommelse inte kan nås inom det berörda tillsynskollegiet får myndigheten fatta tillsynsbeslut som är direkt tillämpliga på det berörda institutet.

Artikel 12a

Allmänna bestämmelser

1.  Myndigheten ska fästa särskild uppmärksamhet vid och åtgärda risker för avbrott i de finansiella tjänsterna som i) orsakas av en försämring av hela eller en del av det finansiella systemet och ii) kan få allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin (systemrisk). Alla typer av finansiella mellanhänder, marknader och infrastrukturer kan vara systemviktiga i någon utsträckning.

2.  Myndigheten ska i samarbete med ESRB utarbeta en gemensam uppsättning kvantitativa och kvalitativa indikatorer (risk dashboard), som ska utgöra grund för att fastställa en tillsynsrankning för de gränsöverskridande institut som avses i artikel 12b. Denna rankning ska ses över regelbundet så att hänsyn tas till betydande ändringar i ett instituts riskprofil. Tillsynsrankningen ska spela en avgörande roll i beslutet att utöva direkt tillsyn över eller ingripa i ett nödlidande finansiellt institut.

3.  Myndigheten ska utan att det påverkar tillämpningen av de rättsakter som avses i artikel 1.2 vid behov lägga fram ytterligare förslag till regelstandarder och genomförandestandarder samt riktlinjer och rekommendationer till de institut som avses i artikel 12b.

4.  Myndigheten ska utöva tillsyn över gränsöverskridande institut som skulle kunna utgöra en systemrisk enligt artikel 12b. I sådana fall ska myndigheten agera via de behöriga myndigheterna.

5.  Myndigheten ska inrätta en avvecklingsenhet med mandat att i enlighet med tydligt fastställda styrmetoder och förfaringssätt genomföra krishanteringen, från tidiga insatser till avveckling och insolvens, samt leda sådana förfaranden.

Artikel 12b

Fastställande av gränsöverskridande institut som skulle kunna utgöra en systemrisk

1.  Tillsynsstyrelsen får, efter samråd med ESRB och i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 29.1, fastställa gränsöverskridande finansiella institut som på grund av den systemrisk de kan utgöra måste underställas direkt tillsyn från den europeiska myndighetens sida eller underställas den avvecklingsenhet som avses i artikel 12c.

2.  De kriterier som används för att fastställa sådana finansiella institut ska vara samstämmiga med de kriterier som har fastställts av FSB, IMF och BIS.

Artikel 12c

Avvecklingsenhet

1.  Bankavvecklingsenheten ska bevara den finansiella stabiliteten och minimera spridningen av negativa effekter från de nödlidande institut som avses i artikel 12b till övriga delar av systemet och ekonomin som helhet, samt begränsa kostnaderna för skattebetalarna genom att respektera proportionalitetsprincipen och rangordningen av fordringsägare samt garantera lika behandling över gränserna.

2.  Avvecklingsenheten ska ges befogenhet att utföra de uppgifter som fastställs i punkt 1 i syfte att rehabilitera sina nödlidande institut eller besluta om avveckling av icke lönsamma institut (viktigt för att begränsa moraliska risker). Den skulle bland annat kunna kräva justering av kapital eller likviditet, anpassa affärsmixen, förbättra förfaranden, utse eller ersätta personer i ledningen, rekommendera garantier, lån och likviditetsstöd samt total eller partiell försäljning, skapa en bank för säkra tillgångar/en bank för osäkra fordringar eller en ”brobank”, byta ut skulder mot aktier (med lämpliga nedskrivningar) eller tillfälligt låta institutet övergå i offentlig ägo.

3.  Bankavvecklingsenheten ska bestå av experter som utsetts av myndighetens tillsynsstyrelse och som besitter kunskaper och sakkännedom om omstruktureringar, kursomläggningar och avveckling när det gäller finansiella institut.

Artikel 12d

Europeisk ram för nationella garantisystem för försäkringssektorn

1.  Myndigheten ska bidra till utvecklingen av en europeisk ram för nationella garantisystem för försäkringssektorn genom att verka i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom denna förordning, i syfte att se till att nationella garantisystem för försäkringssektorn får adekvat finansiering genom bidrag från relevanta finansiella institut, även från sådana finansiella institut inom unionen som har sitt säte i en annan medlemsstat eller utanför unionen, samt tillhandahålla en hög skyddsnivå för alla försäkringstagare inom en harmoniserad ram över hela EU.

2.  Artikel 8 om myndighetens befogenheter att anta riktlinjer och rekommendationer ska gälla för system för försäkringsersättning.

3.  Kommissionen får anta tekniska regel- och genomförandestandarder, i enlighet med vad som fastställs i de rättsakter som avses i artikel 1.2, enligt det förfarande som fastställs i artikel 7–7d i denna förordning.

Artikel 12e

Europeiska stabilitetsfonden för försäkringar och tjänstepensioner

1.  En europeisk stabilitetsfond för försäkringar och tjänstepensioner (stabilitetsfonden) ska inrättas i syfte att förbättra internaliseringen av det finansiella systemets kostnader, inbegripet full täckning av kostnader för den offentliga sektorn, och för att bistå vid krislösning för gränsöverskridande finansiella institut som kollapsat. Finansiella institut som är verksamma i endast en medlemsstat ska kunna välja att ansluta sig till fonden. Stabilitetsfonden ska anta lämpliga åtgärder för att undvika att tillgången till stöd genererar moraliska risker.

2.  Stabilitetsfonden ska finansieras genom direkta bidrag från alla finansiella institut som fastställs i artikel 12b. Dessa bidrag ska vara proportionella i förhållande till varje enskilt instituts risknivå och bidrag till systemrisk samt variationer i den totala risken över tiden, såsom denna fastställs på basis av institutens indikatorer (risk dashboard). I den bidragsnivå som krävs ska hänsyn tas till mer allmänna ekonomiska villkor och de finansiella institutens behov av att bibehålla kapital för andra lagstadgade eller verksamhetsrelaterade krav.

3.  Stabilitetsfonden ska förvaltas av en styrelse som utses av myndigheten för en femårsperiod. Ledamöterna av styrelsen ska väljas bland personal som föreslagits av de nationella myndigheterna. Stabilitetsfonden ska även inrätta en rådgivande nämnd som består av icke röstberättigade företrädare för de finansiella institut som deltar i stabilitetsfonden. Stabilitetsfondens styrelse får föreslå att myndigheten lägger ut stabilitetsfondens likviditetsförvaltning på erkända institut (såsom EIB), och likviditeten ska investeras i säkra och likvida instrument.

4.  Om de samlade resurserna från de bidrag som lämnas av de finansiella instituten är otillräckliga för att hantera svårigheterna, får stabilitetsfonden utöka sina medel genom att emittera skuldförbindelser eller genom andra finansiella medel.

Artikel 13

Delegering av uppgifter och ansvar

1.  De behöriga myndigheterna får med delegatmyndighetens samtycke delegera uppgifter och ansvar till den europeiska myndigheten eller andra behöriga myndigheter på de villkor som fastställs i denna artikel. Medlemsstaterna får fastställa särskilda arrangemang avseende delegering av ansvar som måste uppfyllas innan deras behöriga myndigheter ingår sådana överenskommelser och får begränsa räckvidden för delegering till vad som är nödvändigt för ändamålsenlig övervakning av gränsöverskridande finansiella institut eller företagsgrupper.

2.  Myndigheten ska stimulera och underlätta delegering av uppgifter och ansvar mellan behöriga myndigheter genom att identifiera vilka slag av uppgifter och ansvar som kan delegeras eller utövas gemensamt och genom att främja bästa praxis.

2a.  Delegering av ansvar ska resultera i en omfördelning av de befogenheter som fastställs i de rättsakter som avses i artikel 1.2. Bestämmelserna för den delegerande myndigheten ska styra förfarandet, tillämpningen och den administrativa och rättsliga prövningen avseende de delegerade ansvarsområdena.

3.  De behöriga myndigheterna ska underrätta den europeiska myndigheten om de avtal om delegering som de avser att ingå. De får inte sätta i kraft avtalen förrän tidigast en månad efter att ha underrättat den europeiska myndigheten.

Denna får yttra sig om det avsedda avtalet inom en månad från det att den underrättats om det.

Den europeiska myndigheten ska på lämpligt sätt offentliggöra varje avtal om delegering som ingås mellan behöriga myndigheter så att det säkerställs att alla berörda parter underrättas i tillfredsställande utsträckning.

Artikel 14

Gemensam tillsynskultur

1.  Myndigheten ska bidra aktivt till att bygga upp en gemensam europeisk tillsynskultur och en konsekvent tillsynspraxis samt säkerställa att enhetliga förfaranden och konsekventa metoder tillämpas i hela EU, och den ska minst utföra följande:

2.  Myndigheten får i tillämplig utsträckning utveckla nya praktiska instrument och konvergensskapande medel för att främja gemensam metodik och praxis i tillsynen.

Artikel 15

Kollegial utvärdering av behöriga myndigheter

1.  Myndigheten ska regelbundet organisera och genomföra kollegiala utvärderingar av vissa av eller alla de behöriga myndigheternas verksamheter för att ytterligare öka jämförbarheten mellan tillsynsresultaten. Den ska i detta syfte utarbeta metoder för att objektivt bedöma och jämföra de myndigheter som utvärderas. Vid kollegiala utvärderingar ska hänsyn tas till befintlig information och redan gjorda utvärderingar som avser den berörda behöriga myndigheten.

2.  Den kollegiala utvärderingen ska särskilt, men inte uteslutande, omfatta följande:

3.  Den europeiska myndigheten kan med utgångspunkt i den kollegiala utvärderingen utfärda riktlinjer och rekommendationer i enlighet med artikel 8 till de behöriga myndigheterna. Myndigheten ska ta hänsyn till resultaten av den kollegiala utvärderingen när den utarbetar förslag till tekniska regel- eller genomförandestandarder i enlighet med artikel 7–7e. De behöriga myndigheterna ska sträva efter att följa myndighetens råd. Om en behörig myndighet inte följer dessa råd ska den underrätta myndigheten om skälen till detta.

Myndigheten ska offentliggöra bästa metoder som kan fastställas utifrån dessa kollegiala utvärderingar. Dessutom får alla andra resultat av den kollegiala utvärderingen offentliggöras, förutsatt att den behöriga myndighet som är föremål för den kollegiala utvärderingen ger sitt samtycke.

Artikel 16

Samordningsuppgifter

1.  Myndigheten ska svara för den allmänna samordningen mellan de behöriga myndigheterna, även i händelse av att en ogynnsam utveckling kan komma att äventyra de finansiella marknadernas korrekta funktion och integritet eller stabiliteten hos det finansiella systemet i Europeiska unionen.

2.  Myndigheten ska främja samordnade reaktioner från Europeiska unionen, bland annat genom att

Artikel 17

Bedömning av marknadsutvecklingen

1.  Myndigheten ska övervaka och bedöma marknadsutvecklingen inom sitt behörighetsområde och när så krävs underrätta Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) och ESRB samt Europaparlamentet, rådet och kommissionen om relevanta mikroprudentiella tendenser, potentiella risker och sårbarheter. Myndigheten ska i sin bedömning inkludera en ekonomisk analys av de marknader där finansiella institut är verksamma och en utvärdering av den potentiella marknadsutvecklingens inverkan på dessa.

1a.  Myndigheten ska särskilt i samarbete med ESRB ta initiativ till och samordna EU-omfattande utvärderingar av de finansiella institutens förutsättningar för att stå emot en ogynnsam utveckling på marknaden. I detta syfte ska den utarbeta följande för tillämpning av de behöriga myndigheterna.

2.  Myndigheten ska minst en gång per år, och oftare om så krävs – utan att det påverkar ESRB:s uppgifter enligt förordning (EU) nr …/2010 – till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och ESRB överlämna bedömningar av tendenser, potentiella risker och sårbarheter inom sitt behörighetsområde.

Myndigheten ska i dessa bedömningar även införa en klassificering av de huvudsakliga riskerna och sårbarheterna och, när så krävs, rekommendera förebyggande eller korrigerande åtgärder.

3.  Myndigheten ska i nära samarbete med Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) genom den gemensamma kommittén se till att utveckling, risker och sårbarheter bevakas tillfredsställande även i ett sektorövergripande perspektiv.

Artikel 18

Internationella förbindelser

1.  Myndigheten kan, utan att det påverkar EU-institutionernas och medlemsstaternas behörighetsområden, utveckla kontakter och ingå administrativa avtal med tillsynsmyndigheter, internationella organisationer och förvaltningar i tredjeländer. Dessa avtal ska inte medföra några juridiska förpliktelser för Europeiska unionen och dess medlemsstater, och de ska heller inte hindra medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala avtal med tredjeländer.

2.  Myndigheten ska bistå i förberedelserna för beslut om likvärdighet avseende tillsynsordningar i tredjeländer i enlighet med de rättsakter som avses i artikel 1.2.

3.  I den rapport som avses i artikel 28.4a ska myndigheten ange administrativa avtal och likvärdiga beslut samt det stöd som tillhandahållits i förberedelserna för beslut om likvärdighet som man kommit överens om med internationella organisationer eller förvaltningar i tredjeländer och det stöd som tillhandahållits i förberedelserna för beslut om likvärdighet.

Artikel 19

Övriga uppgifter

1.  Myndigheten får efter begäran av Europaparlamentet, rådet eller kommissionen eller på eget initiativ avge yttranden till Europaparlamentet, rådet och kommissionen om alla frågor som har samband med dess behörighetsområde.

1a.  Om myndigheten inte har lämnat något förslag till tekniska regel- eller genomförandestandarder inom den tidsfrist som anges i de rättsakter som avses i artikel 1.2, eller om ingen tidsfrist fastställts, får kommissionen begära ett sådant förslag och fastställa en tidsfrist för dess inlämnande.

Med tanke på ärendets brådskande natur får kommissionen begära att ett förslag till tekniska regelstandarder eller tekniska genomförandestandarder lämnas före utgången av den tidsfrist som anges i de rättsakter som avses i artikel 1.2. I detta fall ska kommissionen ange skälen till detta.

2.  När det gäller bedömningar av den finansiella stabiliteten i fusioner och förvärv som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/138/EG och som enligt det direktivet kräver samråd mellan de behöriga myndigheterna i två eller fler medlemsstater, får myndigheten ▌efter ansökan från någon av de berörda behöriga myndigheterna utfärda och offentliggöra ett yttrande om en stabilitetsbedömning ▌. Yttrandet ska utfärdas snabbt och under alla förhållanden före utgången av bedömningsperioden enligt direktiv 2009/138/EG. Artikel 20 ska gälla för de områden för vilka den europeiska myndigheten får utfärda ett yttrande.

Artikel 20

Insamling av information

1.  På begäran av myndigheten ska medlemsstaternas behöriga myndigheter ▌lämna alla nödvändiga upplysningar så att den kan fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning,under förutsättning att mottagaren har laglig tillgång till de relevanta uppgifterna och att begäran om upplysningar står i proportion till den aktuella uppgiftens karaktär.

1a.  Myndigheten kan också begära att information ska lämnas vid återkommande tillfällen. Vis sådana framställningar ska om möjligt gemensamma rapporteringsformat användas.

1b.  På en vederbörligen motiverad begäran av en behörig myndighet i en medlemsstat får myndigheten tillhandahålla all information som behövs för att den behöriga myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter, i enlighet med de krav på tystnadsplikt som fastställs i sektorsspecifik lagstiftning och i artikel 56.

1c.  Innan myndigheten begär information enligt denna artikel, och för att undvika dubbla rapporteringskrav, ska myndigheten först beakta all befintlig statistik som har framställts, spridits och bearbetats av Europeiska statistiksystemet och Europeiska centralbankssystemet.

2.  Om information inte är tillgänglig eller inte görs tillgänglig i tid av de behöriga myndigheterna ▌ får den europeiska myndigheten sända en vederbörligen motiverad begäran till andra tillsynsmyndigheter, finansministeriet, om detta har tillgång till tillsynsinformation, centralbanken eller statistikmyndigheten i den berörda medlemsstaten.

2a.  Om information inte är tillgänglig eller inte görs tillgänglig i tid enligt punkterna 1 eller 2 får den europeiska myndigheten sända en vederbörligen motiverad begäran direkt till de berörda finansiella instituten. Den motiverade begäran ska innehålla en förklaring till varför det krävs data om det enskilda finansiella institutet.

Myndigheten ska informera de relevanta behöriga myndigheterna om framställningarna i enlighet med punkterna 2 och 2a.

På begäran av den europeiska myndigheten ska de behöriga myndigheterna ▌bistå den vid insamlingen av sådan information.

3.  Myndigheten får använda konfidentiell information som den mottagit enligt denna artikel endast för att utföra de uppgifter som den tilldelats genom denna förordning.

Artikel 21

Relationer till ESRB

1.  ▌Myndigheten ska ha ett nära och regelbundet samarbete med ESRB.

2.  Myndigheten ska ▌regelbundet tillhandahålla sådan uppdaterad information som är nödvändig för att ESRB ska kunna utföra sina uppgifter. Alla uppgifter som inte ingår i sammanfattningar eller i kollektiva uppgifter och som är nödvändiga för att ESRB ska kunna utföra sina uppgifter ska utan dröjsmål tillhandahållas ESRB efter en motiverad begäran enligt artikel [15] i förordning (EU) nr …/2010. Myndigheten ska i samarbete med ESRB förfoga över lämpliga interna förfaranden för överföring av sekretessbelagd information, särskilt rörande enskilda finansiella institut.

3.  Myndigheten ska i enlighet med punkterna 4 och 5 se till att en korrekt uppföljning görs av ESRB:s varningar och rekommendationer enligt artikel [16] i förordning (EU) nr …/2010 [ESRB-förordningen].

4.  När myndigheten tar emot en varning eller rekommendation som ESRB riktar till den ska den utan dröjsmål kalla till sammanträde i tillsynsstyrelsen och bedöma i vilken utsträckning varningen eller rekommendationen påverkar dess utförande av sina uppgifter.

Den ska med relevant beslutsförfarande i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom denna förordning fastställa vilka eventuella åtgärder som ska vidtas för att åtgärda de frågor som identifierats i varningen eller rekommendationen.

Om myndigheten inte vidtar några åtgärder till följd av en rekommendation ska den överlämna en motivering av detta till Europaparlamentet, rådet och ESRB.

5.  När myndigheten tar emot en varning eller rekommendation från ESRB som är riktad till en behörig myndighet ska den i tillämpliga fall utöva de befogenheter som den tilldelats genom denna förordning för att säkerställa att en uppföljning görs utan dröjsmål.

Om adressaten avser att inte följa ESRB:s rekommendation, ska den underrätta tillsynsstyrelsen om detta och med den diskutera sina skäl för att inte handla.

Den behöriga myndigheten ska vederbörligen beakta tillsynsstyrelsens synpunkter när den underrättar rådet och ESRB i enlighet med artikel [17] i förordning (EU) nr …/2010 [ESRB-förordningen].

6.  Vid utförandet av sina uppgifter enligt denna förordning ska myndigheten i högsta grad beakta ESRB:s varningar och rekommendationer.

Artikel 22

Intressentgrupp för försäkring och återförsäkring och intressentgrupp för tjänstepensioner

1.  För att underlätta samråd med intressenter på områden av betydelse för myndighetens utförande av sina uppgifter ska en intressentgrupp för försäkring och återförsäkring och en intressentgrupp för tjänstepensioner (nedan kallade intressentgrupperna) inrättas. Intressentgrupperna ska höras om de åtgärder som vidtas i enlighet med artikel 7 om tekniska regel- och genomförandestandarder och, i den mån de inte rör enskilda finansiella institut, artikel 8 om riktlinjer och rekommendationer. Om åtgärder måste vidtas brådskande och samrådet blir omöjligt ska intressentgrupperna underrättas så snart som möjligt.

Intressentgrupperna ska sammanträda minst fyra gånger om året på samma dag och samma plats och ska underrätta varandra om frågor som diskuterats och som inte brukar tas upp till diskussion.

Ledamöter i den ena intressentgruppen får även vara ledamöter i den andra.

2.  Intressentgruppen för försäkring och återförsäkring ska ha 30 ledamöter med en rättvis fördelning mellan företrädare för försäkrings- och återförsäkringsföretag samt försäkringsförmedlare verksamma i unionen, dessas anställda samt konsumenter, användare av försäkrings- och återförsäkringstjänster och företrädare för små och medelstora företag. Minst fem av ledamöterna ska vara oberoende topprankade akademiker. Tio av ledamöterna ska företräda finansiella institut och tre av dessa ska företräda kooperativa och ömsesidiga försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

2a.  Intressentgruppen för tjänstepensioner ska ha 30 ledamöter med en rättvis fördelning mellan företrädare för tjänstepensionsinstitut verksamma i unionen, företrädare för dessas anställda samt konsumenter, användare av tjänstepensionstjänster och företrädare för små och medelstora företag. Minst fem av ledamöterna ska vara oberoende topprankade akademiker. Tio av ledamöterna ska företräda finansiella institut.

3.  Ledamöterna i intressentgrupperna ska utses av myndighetens tillsynsstyrelse på förslag av relevanta intressenter. I sitt beslut ska tillsynsstyrelsen i största möjliga utsträckning se till att en lämplig geografisk och könsmässig avvägning görs mellan företrädare för intressenter runtom i Europeiska unionen.

I sitt beslut ska tillsynsstyrelsen se till att alla ledamöter som inte företräder professionella marknadsaktörer eller deras anställda redovisar alla potentiella intressekonflikter.

3a.  Myndigheten ska tillhandahålla all nödvändig information och se till att intressentgrupperna ges tillfredsställande sekretariatsstöd. Ledamöter i intressentgrupperna som företräder ideella organisationer ska få adekvat reseersättning. Grupperna får inrätta arbetsgrupper i tekniska frågor.

4.  Ledamöterna i intressentgrupperna ska förordnas på två och ett halvt år, varefter ett nytt urvalsförfarande ska ske.

Ledamöter får delta under två på varandra följande perioder.

5.  Intressentgrupperna får avge yttranden och lämna råd till myndigheten i varje fråga som har samband med dennas uppgifter, med särskild tonvikt vid de uppgifter som anges i artiklarna 7–7e, 8, 14, 15 och 17.

6.  Intressentgrupperna ska själva anta sina arbetsordningar på grundval av en överenskommelse med två tredjedelars majoritet bland sina ledamöter.

7.  Myndigheten ska offentliggöra intressentgruppernas yttranden och råd och resultaten av samråden med dem.

Artikel 23

Skyddsklausul

1.  Om en medlemsstat finner att ett beslut enligt artikel 10.2 eller artikel 11 innebär ett direkt och betydande intrång i dess finanspolitiska ansvarsområden ska den, inom tio arbetsdagar efter det att den europeiska myndighetens beslut notifierats till medlemsstatens behöriga myndighet, notifiera den europeiska myndigheten, kommissionen och Europaparlamentet. I sin notifiering ska medlemsstaten ange motiven och göra en konsekvensbedömning av i vilken utsträckning beslutet innebär intrång i dess finanspolitiska ansvarsområden.

2.  Den europeiska myndigheten ska inom en tidsfrist av en månad från medlemsstatens notifiering underrätta denna om huruvida den vidhåller, ändrar eller återkallar sitt beslut.

3.  Om myndigheten vidhåller eller ändrar sitt beslut ska rådet besluta om huruvida myndighetens beslut ska vidhållas eller återkallas. Beslut att vidhålla myndighetens beslut ska fattas med enkel majoritet bland medlemmarna. Beslut att återkalla myndighetens beslut ska fattas med kvalificerad majoritet bland medlemmarna. De berörda medlemmarnas röster ska inte räknas in i något av dessa fall.

3a.  Om rådet inte fattar något beslut inom tio arbetsdagar när artikel 10 tillämpas och inom en månad när artikel 11 tillämpas, ska myndighetens beslut anses ha vidhållits.

3b.  Om ett beslut som antas enligt artikel 10 leder till ett utnyttjande av de fonder som inrättats i enlighet med artikel 12d eller artikel 12e, får medlemsstaterna inte uppmana rådet att vidhålla eller återkalla ett beslut som fattats av myndigheten.

Artikel 24

Beslutsförfaranden

1.  Innan myndigheten fattar beslut enligt denna förordning ska den underrätta alla namngivna adressater om sin avsikt att anta beslutet och, med full hänsyn till hur brådskande och komplex frågan är samt vilka konsekvenser den kan få, ange en tidsfrist inom vilken adressaten kan lämna synpunkter i ärendet. Detta gäller på motsvarande sätt för de rekommendationer som avses i artikel 9.4.

2.  Myndighetens beslut ska innehålla beslutets grunder.

3.  Myndighetens besluts adressater ska underrättas om vilka rättsmedel som står till deras förfogande enligt denna förordning.

4.  Myndigheten ska efter lämpliga tidsintervall regelbundet ompröva beslut som den fattat enligt artikel 10.2 eller 10.3.

5.  Beslut som myndigheten fattar enligt artiklarna 9, 10 och 11 ska offentliggöras, och offentliggörandet ska innehålla identitetsuppgifter för den behöriga myndighet eller det finansiella institut som berörs och det huvudsakliga innehållet i beslutet, såvida inte offentliggörandet strider mot finansiella instituts rättmätiga intresse av att skydda sina affärshemligheter eller skulle kunna utgöra en allvarlig risk för finansmarknadernas korrekta funktion eller för stabiliteten hos hela eller delar av Europeiska unionens finansiella system.

KAPITEL III

ORGANISATION

Avsnitt 1

TILLSYNSSTYRELSE

Artikel 25

Sammansättning

1.  Tillsynsstyrelsen ska ha följande ledamöter:

1a.  Tillsynsstyrelsen ska regelbundet och minst två gånger om året hålla möten med intressentgrupperna.

2.  Varje behörig myndighet ▌ska ansvara för att inom sig utse en suppleant på hög nivå, som kan ersätta den ledamot i tillsynsstyrelsen som avses i punkt 1 b, om denna person är förhindrad att delta.

2a.  I medlemsstater med mer än en myndighet som är behörig att utöva tillsyn enligt denna förordning ska dessa myndigheter bestämma sinsemellan hur representationen ska utövas, bland annat vid eventuella omröstningar enligt artikel 29.

3.  Tillsynsstyrelsen får besluta att inbjuda observatörer.

Verkställande direktören får delta (utan rösträtt ) i tillsynsstyrelsens sammanträden.

Artikel 26

Interna kommittéer och paneler

1.  Tillsynsstyrelsen får inrätta interna kommittéer eller paneler för specifika uppgifter som den tilldelats och besluta om att vissa klart definierade uppgifter och beslut ska delegeras till interna kommittéer eller paneler, till förvaltningsstyrelsen eller till ordföranden.

2.  Vid tillämpningen av artikel 11 ska tillsynsstyrelsen sammankalla en oberoende panel som ska ha en välavvägd ledamotssammansättning som underlättar en opartisk tvistlösning och ska bestå av dess ordförande och två av dess ledamöter, som inte får vara företrädare för de behöriga myndigheter som är tvistande parter och inte heller får ha något intresse i konflikten eller direkt anknytning till de berörda behöriga myndigheterna.

2a.  Med förbehåll för artikel 11.2 ska panelen föreslå ett beslut som ska antas slutgiltigt av tillsynsstyrelsen i enlighet med förfarandet i artikel 29.1 tredje stycket.

2b.  Tillsynsstyrelsen ska anta en arbetsordning för den panel som avses i punkt 2.

Artikel 27

Oberoende

1.  När ordföranden och de röstberättigade ledamöterna i tillsynsstyrelsen utför uppgifter enligt denna förordning ska de handla oberoende och objektivt uteslutande i hela unionens intresse och varken efterfråga eller ta emot instruktioner från EU:s institutioner eller organ, regeringen i någon medlemsstat eller något annat offentligt eller privat organ.

2.  Medlemsstaterna, EU: institutioner och andra offentliga och privata organ får inte försöka påverka hur tillsynsstyrelsens ledamöter utför sina uppgifter.

Artikel 28

Tillsynsstyrelsens uppgifter

1.  Tillsynsstyrelsen ska ge myndigheten vägledning i dess arbete och ansvara för att fatta sådana beslut som avses i kapitel II.

2.  Tillsynsstyrelsen ska anta sådana yttranden, rekommendationer och beslut och utfärda sådana råd som avses i kapitel II.

3.  Tillsynsstyrelsen ska utse sin ordförande.

4.  Tillsynsstyrelsen ska före den 30 september varje år på förslag från förvaltningsstyrelsen anta myndighetens arbetsprogram för det kommande året och överlämna det för kännedom till Europaparlamentet, rådet och kommissionen.

Detta arbetsprogram ska antas utan att det årliga budgetförfarandet åsidosätts och därefter offentliggöras.

4a.  Tillsynsstyrelsen ska på grundval av ett förslag från förvaltningsstyrelsen anta en årsrapport om myndighetens verksamhet, inbegripet om utförandet av ordförandens uppgifter, som bygger på det utkast till årsrapport som avses i artikel 38.7, och senast den 15 juni varje år överlämna denna rapport till Europaparlamentet, rådet, kommissionen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska offentliggöras.

5.  Tillsynsstyrelsen ska anta myndighetens fleråriga arbetsprogram och överlämna det för kännedom till Europaparlamentet, rådet och kommissionen.

Det fleråriga arbetsprogrammet ska antas utan att det årliga budgetförfarandet åsidosätts och därefter offentliggöras.

6.  Tillsynsstyrelsen ska anta budgeten i enlighet med artikel 49.

7.  Tillsynsstyrelsen ska ha befogenhet att vidta disciplinära åtgärder mot ordföranden och verkställande direktören och kunna återkalla deras uppdrag i enlighet med artikel 33.5 respektive artikel 36.5.

Artikel 29

Beslutsfattande

1.  ▌Tillsynsstyrelsens beslut ska fattas med enkel majoritet bland dess ledamöter, i enlighet med principen om en röst för varje ledamot. ▌

När det gäller de rättsakter som anges i artiklarna 7 och 8 samt åtgärder och beslut som antas i enlighet med kapitel VI och genom undantag från första stycket, ska tillsynsstyrelsen fatta beslut på grundval av en kvalificerad majoritet av dess ledamöter, i enlighet med artikel 16.4 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 3 i protokoll nr 36 om övergångsbestämmelser som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget.

När det gäller beslut i enlighet med artikel 11.3, för beslut som fattas av den samordnande tillsynsmyndigheten, ska det beslut som föreslås av panelen betraktas som antaget, om det godkänns av en enkel majoritet, förutsatt att det inte avvisas av ledamöter som representerar en blockerande minoritet av rösterna enligt definitionen i artikel 16.4 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 3 i protokoll nr 36 om övergångsbestämmelser som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget.

När det gäller alla övriga beslut i enlighet med artikel 11.3 ska det beslut som föreslås av panelen antas av en enkel majoritet av ledamöterna i tillsynsstyrelsen i enlighet med principen om en röst för varje ledamot.

2.  Sammanträdena i tillsynsstyrelsen ska sammankallas av ordföranden på eget initiativ eller efter begäran av minst en tredjedel av dess ledamöter och ledas av ordföranden.

3.  Tillsynsstyrelsen ska själv anta och offentliggöra sin arbetsordning.

4.  I arbetsordningen ska närmare bestämmelser för omröstningar anges, särskilt i tillämpliga fall beträffande beslutförhet. Ledamöter utan rösträtt och observatörer, med undantag av ordföranden och verkställande direktören, ska inte delta i diskussioner i tillsynsstyrelsen som avser enskilda finansiella institut, såvida inte annat föreskrivs i artikel 61 eller i de rättsakter som avses i artikel 1.2.

Avsnitt 2

FÖRVALTNINGSSTYRELSE

Artikel 30

Sammansättning

1.  Förvaltningsstyrelsen ska bestå av ordföranden ▌och sex andra ledamöter av tillsynsstyrelsen, som valts av tillsynsstyrelsens röstberättigade ledamöter.

Varje ledamot utom ordföranden ska ha en suppleant som kan ersätta en ledamot som är förhindrad att delta.

Ledamöterna i förvaltningsstyrelsen ska förordnas på två och ett halvt år. Förordnandet kan förlängas en gång. Sammansättningen av förvaltningsstyrelsen ska vara väl avvägd och proportionerlig samt avspegla Europeiska unionen som helhet. Mandaten ska vara saxade och ett lämpligt rotationssystem ska tillämpas.

2.  Förvaltningsstyrelsen ska fatta beslut med majoritet bland de närvarande ledamöterna. Varje ledamot ska ha en röst.

Verkställande direktören och en företrädare för kommissionen ska delta utan rösträtt i förvaltningsstyrelsens sammanträden.

Kommissionens företrädare ska ha rösträtt i frågor som avses i artikel 49.

Förvaltningsstyrelsen ska själv anta och offentliggöra sin arbetsordning.

3.  Sammanträdena i förvaltningsstyrelsen ska sammankallas av ordföranden på eget initiativ eller efter begäran av minst en tredjedel av dess ledamöter och ledas av ordföranden.

Förvaltningsstyrelsen ska sammanträda före varje sammanträde med tillsynsstyrelsen, och så ofta den anser det nödvändigt. Förvaltningsstyrelsen ska ha minst fem ▌sammanträden per år.

4.  Ledamöterna i förvaltningsstyrelsen får enligt bestämmelserna i arbetsordningen låta sig biträdas av rådgivare eller experter. De ledamöter som inte har rösträtt, med undantag för den verkställande direktören, ska inte delta i några diskussioner inom förvaltningsstyrelsen som rör enskilda finansiella institut.

Artikel 31

Oberoende

Ledamöterna i förvaltningsstyrelsen ska handla oberoende och objektivt uteslutande i hela unionens intresse och varken efterfråga eller ta emot instruktioner från EU:s institutioner eller organ, regeringen i någon medlemsstat eller något annat offentligt eller privat organ.

Medlemsstaterna, EU:s institutioner eller organ eller andra offentliga eller privata organ får inte försöka påverka förvaltningsstyrelsens ledamöter.

Artikel 32

Förvaltningsstyrelsens uppgifter

1.  Förvaltningsstyrelsen ska se till att myndigheten utför sitt uppdrag och de uppgifter den tilldelas i enlighet med denna förordning.

2.  Förvaltningsstyrelsen ska föreslå tillsynsstyrelsen ett årligt och ett flerårigt arbetsprogram.

3.  Förvaltningsstyrelsen ska utöva sina budgetbefogenheter i enlighet med artiklarna 49 och 50.

4.  Förvaltningsstyrelsen ska anta myndighetens plan för personalpolitiken och, i enlighet med artikel 54.2, nödvändiga genomförandebestämmelser för tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

5.  Förvaltningsstyrelsen ska anta särskilda bestämmelser om tillgång till myndighetens handlingar i enlighet med artikel 56.

6.  Förvaltningsstyrelsen ska ▌föreslå en årsrapport om myndighetens verksamhet, inbegripet om ordförandens uppgifter, på grundval av det utkast till årsrapport som avses i artikel 38.7 ▌, för tillsynsstyrelsen för godkännande och överlämnande till Europaparlamentet.

7.  Förvaltningsstyrelsen ska själv anta och offentliggöra sin arbetsordning.

8.  Förvaltningsstyrelsen ska utse och återkalla överklagandenämndens ledamöter i enlighet med artikel 44.3 och 44.5.

Avsnitt 3

ORDFÖRANDE

Artikel 33

Utseende och uppgifter

1.  Myndigheten ska företrädas av en ordförande på heltid som ska vara en oberoende expert.

Ordföranden ska ansvara för att förbereda arbetet i tillsynsstyrelsen och leda sammanträdena i tillsynsstyrelsen och förvaltningsstyrelsen.

2.  Ordföranden ska efter ett öppet urvalsförfarande, som ska anordnas och skötas av kommissionen, utses av tillsynsstyrelsen utifrån sina meriter, färdigheter, kunskaper om finansiella institut och marknader och sin erfarenhet med relevans för finansiell tillsyn och reglering.

Kommissionen ska lägga fram en förslagslista med tre kandidater för Europaparlamentet. Efter att ha genomfört utfrågningar med dessa kandidater ska Europaparlamentet välja ut en av dem. Den utvalda kandidaten ska utses av tillsynsstyrelsen.

Tillsynsstyrelsen ska också bland sina ledamöter utse en suppleant som ska utföra ordförandens uppgifter i dennes frånvaro. Denna suppleant ska inte vara ledamot av förvaltningsstyrelsen.

3.  Ordförandens mandatperiod ska vara fem år och få förnyas en gång.

4.  Under nio månader före utgången av ordförandens femåriga mandatperiod ska tillsynsstyrelsen utvärdera

Tillsynsstyrelsen får med beaktande av utvärderingen förnya ordförandens mandat en gång under förutsättning att Europaparlamentet tillstyrker detta.

5.  Ordföranden får endast avlägsnas från sitt uppdrag av Europaparlamentet efter beslut av tillsynsstyrelsen.

Ordföranden får inte hindra tillsynsstyrelsen från att diskutera frågor som rör henne eller honom, särskilt behovet av att skilja henne eller honom från sitt uppdrag, och får inte delta i överväganden om sådana frågor.

Artikel 34

Oberoende

Utan att det påverkar tillsynsstyrelsens funktion i fråga om ordförandens uppgifter, ska ordföranden varken efterfråga eller ta emot instruktioner från unionsinstitutioner eller –organ, regeringen i någon medlemsstat eller något annat offentligt eller privat organ.

Medlemsstaterna, unionens institutioner och andra offentliga eller privata organ får inte försöka påverka ordföranden när denne utför sina uppgifter.

I enlighet med de tjänsteföreskrifter som avses i artikel 54 ska ordföranden även efter att ha lämnat tjänsten vara skyldig att uppträda med heder och omdöme när det gäller att acceptera vissa uppgifter eller ta emot vissa förmåner.

Artikel 35

Rapportering

1.  Europaparlamentet och rådet får, med full respekt för ordförandens oberoende, uppmana honom eller henne eller hans eller hennes suppleant att ▌göra ett uttalande. Ordföranden ska på begäran göra ett uttalande inför Europaparlamentet och besvara alla eventuella frågor från dess ledamöter.

2.  ▌Ordföranden ska, på begäran och minst 15 dagar före det uttalande som avses i punkt 1, skriftligen rapportera om myndighetens huvudsakliga verksamhet till Europaparlamentet.

2a.  Förutom de uppgifter som avses i artiklarna 7a–7e, 8, 9, 10, 11a och 18 ska rapporten innehålla all den information som Europaparlamentet begär på ad hoc-basis.

Avsnitt 4

VERKSTÄLLANDE DIREKTÖR

Artikel 36

Utseende

1.  Myndigheten ska förvaltas av en verkställande direktör på heltid som ska vara en oberoende expert.

2.  Verkställande direktören ska, efter ett öppet urvalsförfarande och efter att Europaparlamentet har tillstyrkt beslutet, utses av tillsynsstyrelsen utifrån sina meriter, färdigheter, kunskaper om finansiella institut och marknader och sina erfarenheter med relevans för finansiell tillsyn och reglering och av arbetsledning.

3.  Verkställande direktörens mandatperiod ska vara fem år och få förnyas en gång.

4.  Under nio månader före utgången av verkställande direktörens femåriga mandatperiod ska tillsynsstyrelsen genomföra en utvärdering.

Tillsynsstyrelsen får med beaktande av utvärderingen förnya verkställande direktörens mandat en gång.

5.  Verkställande direktören får endast avlägsnas från sitt uppdrag genom beslut av tillsynsstyrelsen.

Artikel 37

Oberoende

1.  Utan att det påverkar förvaltningsstyrelsens och tillsynsstyrelsens respektive funktioner i fråga om verkställande direktörens uppgifter, ska denne varken efterfråga eller ta emot instruktioner från någon regering, myndighet, organisation eller person utanför myndigheten.

2.  Medlemsstaterna, unionens institutioner eller något annat offentligt eller privat organ får inte försöka påverka den verkställande direktören när denne utför sina uppgifter.

I enlighet med de tjänsteföreskrifter som avses i artikel 54 ska verkställande direktören även efter att ha lämnat tjänsten vara skyldig att uppträda med heder och omdöme när det gäller att acceptera vissa uppgifter eller ta emot vissa förmåner.

Artikel 38

Verkställande direktörens uppgifter

1.  Verkställande direktören ska ansvara för förvaltningen av myndigheten och förbereda arbetet i förvaltningsstyrelsen.

2.  Verkställande direktören ska ha ansvaret för att genomföra myndighetens årliga arbetsprogram under vägledning av tillsynsstyrelsen och kontroll av förvaltningsstyrelsen.

3.  Verkställande direktören ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att myndigheten fungerar i enlighet med denna förordning, vilket i synnerhet omfattar antagande av interna administrativa instruktioner och offentliggörande av meddelanden.

4.  Verkställande direktören ska utarbeta ett flerårigt arbetsprogram i enlighet med artikel 32.2.

5.  Senast den 30 juni varje år ska verkställande direktören föreslå förvaltningsstyrelsen ett arbetsprogram för det följande året i enlighet med artikel 32.2.

6.  Verkställande direktören ska utarbeta ett preliminärt förslag till budget för myndigheten enligt artikel 49 och genomföra myndighetens budget i enlighet med artikel 50.

7.  Verkställande direktören ska varje år utarbeta ett utkast till årsrapport med ett avsnitt om myndighetens reglerings- och tillsynsverksamheter och ett avsnitt om ekonomiska och administrativa frågor.

8.  Verkställande direktören ska, när det gäller myndighetens personal, utöva de befogenheter som anges i artikel 54 och behandla personalfrågor.

KAPITEL IV

DET EUROPEISKA SYSTEMET FÖR FINANSIELL TILLSYN
▌

Avsnitt 2

GEMENSAMMA KOMMITTÉN FÖR DE EUROPEISKA TILLSYNSMYNDIGHETERNA

Artikel 40

Inrättande

1.  Den europeiska tillsynsmyndigheten (gemensam kommitté) ska inrättas.

2.  Den gemensamma kommittén ska fungera som ett forum där myndigheten samarbetar nära och regelbundet och säkerställer sektorövergripande konvergens med de andra europeiska tillsynsmyndigheterna, i synnerhet i fråga om

3.  Den gemensamma kommittén ska ha särskilt tillsatt personal som tillhandahålls av de tre europeiska tillsynsmyndigheterna som ska fungera som ett sekretariat. Myndigheten ska bidra med adekvata medel för administrations-, infrastruktur- och driftskostnader.

Artikel 40a

Tillsyn

Om ett finansiellt institut bedriver sektorsövergripande verksamhet ska gemensamma kommittén lösa tvister i enlighet med artikel 42 i denna förordning.

Artikel 41

Sammansättning

1.  Gemensamma kommittén ska bestå av ▌ordförandena för de europeiska tillsynsmyndigheterna samt, i tillämpliga fall, ordföranden i en underkommitté som inrättats enligt artikel 43.

2.  Verkställande direktören, en företrädare för kommissionen och ESRB ska inbjudas som observatörer till sammanträdena för gemensamma kommittén ▌och i de underkommittéer som avses i artikel 43.

3.  Ordföranden i gemensamma kommittén ▌ ska utses för ett år i taget enligt ett rullande schema bland ordförandena i Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Ordföranden i gemensamma kommittén som utses enligt denna punkt ska även utses till vice ordförande i Europeiska systemrisknämnden.

4.  Gemensamma kommittén ▌ska själv anta och offentliggöra sin arbetsordning. I denna kan ytterligare deltagare i kommitténs sammanträden komma att anges.

Gemensamma kommittén ▌ska sammanträda minst varannan månad.

Artikel 42

Gemensamma ståndpunkter och handlingar

Inom ramen för sina uppgifter enligt kapitel II, och särskilt i fråga om genomförandet av direktiv 2002/87/EG, ska myndigheten i tillämpliga fall nå fram till gemensamma ståndpunkter tillsammans med Europeiska bankmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, beroende på vad som är tillämpligt.

Handlingar enligt artikel 7, 9, 10 eller 11 i denna förordning avseende tillämpningen av direktiv 2002/87/EG och av andra rättsakter som avses i artikel 1.2 som också ligger inom behörighetsområdet för Europeiska bankmyndigheten eller Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ska antas parallellt av myndigheten och, beroende på vad som är tillämpligt, Europeiska bankmyndigheten och/eller Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten.

Artikel 43

Underkommittéer

1.  För tillämpningen av artikel 42 ska en underkommitté för finansiella konglomerat inrättas inom gemensamma kommittén ▌.

2.  Underkommittén ska bestå av de personer som nämns i artikel 41.1 och en företrädare på hög nivå för den tjänstgörande personalen på den relevanta behöriga myndigheten i varje medlemsstat.

3.  Underkommittén ska utse en ordförande bland sina ledamöter som också ska vara ledamot i gemensamma kommittén ▌.

4.  Gemensamma kommittén får inrätta ytterligare underkommittéer.

Avsnitt 3

ÖVERKLAGANDENÄMND

Artikel 44

Sammansättning

1.  Överklagandenämnden ska vara ett gemensamt organ för de tre europeiska tillsynsmyndigheterna.

2.  Överklagandenämnden ska bestå av sex ledamöter och sex suppleanter, välrenommerade personer med styrkta vitsord avseende relevanta kunskaper och professionella erfarenheter, inbegripet av ledande ställning, på en tillräckligt hög nivå inom bankverksamhet, försäkring, värdepappersmarknader eller andra finansiella tjänster, som inte då de utses är anställda vid behöriga myndigheter eller andra EU-institutioner eller nationella institutioner som deltar i myndighetens verksamheter. Ett betydande antal ledamöter i överklagandenämnden ska besitta tillräcklig juridisk sakkunskap för att kunna tillhandahålla juridisk rådgivning avseende lagligheten när det gäller myndighetens utövande av sina befogenheter.

Överklagandenämnden ska utse en ordförande.

Dess beslut ska fattas med en majoritet på minst fyra av dess sex ledamöter. När det överklagade beslutet faller inom tillämpningsområdet för denna förordning ska majoriteten på fyra ledamöter inbegripa minst en av de två ledamöter av överklagandenämnden som har utsetts av myndigheten.

Överklagandenämnden ska sammankallas vid behov av ordföranden.

3.  Två ledamöter och två suppleanter i överklagandenämnden ska utses av myndighetens förvaltningsstyrelse från en förslagslista från kommissionen efter en offentlig inbjudan till intresseanmälan, som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, och efter samråd med tillsynsstyrelsen.

Övriga ledamöter ska utses i enlighet med förordning (EU) nr …/2010 [EBA] och förordning (EU) nr …/2010 [ESMA].

4.  Mandatperioden för överklagandenämndens ledamöter ska vara fem år. Den kan förnyas en gång.

5.  Ledamöter i överklagandenämnden, som utsetts av myndighetens förvaltningsstyrelse, får inte avsättas under sin mandatperiod, så länge de inte har befunnits skyldiga till något allvarligt fel och förvaltningsstyrelsen fattar beslut om avsättande efter samråd med tillsynsstyrelsen.

6.  ▌Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ska se till att överklagandenämnden ges tillfredsställande driftsstöd och sekretariatstjänster via gemensamma kommittén.

Artikel 45

Oberoende och opartiskhet

1.  Överklagandenämndens ledamöter ska vara oberoende när de fattar sina beslut. De får inte vara bundna av några instruktioner. De får inte utföra några andra uppgifter inom myndigheten, dess förvaltnings­styrelse eller dess tillsyns­styrelse.

2.  Överklagandenämndens ledamöter får inte delta i några överklagandeförfaranden som på något sätt berör deras personliga intressen, och inte heller om de tidigare företrätt någon av parterna i förfarandena eller deltagit i det beslut som överklagas.

3.  Om en ledamot i överklagandenämnden, av något av skälen i punkt 1 eller 2 eller av något annat skäl, anser att en annan ledamot inte bör delta i ett överklagandeförfarande, ska ledamoten underrätta överklagandenämnden om detta.

4.  En part i ett överklagandeförfarande får invända mot att en ledamot i överklagandenämnden deltar i förfarandet, om parten anser att något av skälen i punkterna 1 och 2 föreligger eller misstänker att ledamoten är partisk.

En invändning får inte baseras på ledamotens nationalitet och ska även förkastas om parten i överklagandeförfarandet, trots att denne var medveten om ett skäl till invändning, har vidtagit åtgärder i förfarandet, förutom eventuella invändningar angående överklagandenämndens sammansättning.

5.  Överklagandenämnden ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas i de fall som anges i punkterna 1 och 2 utan att den berörda ledamoten deltar.

Vid beslutet ska den berörda ledamoten ersättas av sin suppleant, om inte suppleanten befinner sig i en liknande situation. I detta fall ska ordföranden utse en ersättare bland de tillgängliga suppleanterna.

6.  Ledamöterna i överklagandenämnden ska förbinda sig att handla oberoende och i allmänhetens intresse.

De ska i detta syfte göra en åtagandeförklaring och en intresseförklaring, där de anger antingen att det inte föreligger några intressen som skulle kunna inverka negativt på deras oberoende eller att det inte föreligger direkta eller indirekta intressen som skulle kunna inverka negativt på deras oberoende.

Dessa förklaringar ska offentliggöras skriftligen varje år.

KAPITEL V

RÄTTSMEDEL

Artikel 46

Överklaganden

1.  Varje fysisk eller juridisk person, inbegripet behöriga myndigheter, får överklaga varje beslut av myndigheten som fattats enligt artikel 9, 10 eller 11 eller varje annat beslut som myndigheten fattat med tillämpning av någon av de rättsakter som avses i artikel 1.2, om beslutet är riktat till den personen eller om det, trots att det är riktat till en annan person, direkt berör den överklagande personligen.

2.  Överklagandet ska innehålla en motivering och sändas skriftligen till myndigheten inom två månader efter det att beslutet har meddelats den berörda personen eller, om så inte är fallet, inom två månader efter det att myndigheten offentliggjort beslutet.

Överklagandenämnden ska fatta beslut om överklagandet inom två månader efter att det ingivits.

3.  Ett överklagande som ges in enligt punkt 1 får inte medföra att beslutet blir vilande.

Överklagandenämnden får dock, om den anser att omständigheterna så kräver, tillfälligt upphäva tillämpningen av det överklagade beslutet.

4.  Om överklagandet kan tas upp till prövning, ska överklagandenämnden pröva om det är välgrundat. Den ska ▌ anmoda parterna att inom viss tid inkomma med synpunkter på meddelanden från nämnden eller på inlagor från andra parter i överklagandeförfarandet. Parterna i överklagandeförfarandet ska ha rätt att göra en muntlig framställan.

5.  Överklagandenämnden får bekräfta det beslut som myndighetens behöriga organ har fattat eller hänskjuta ärendet till myndighetens behöriga organ. Detta organ ska vara bundet av överklagandenämndens beslut och ska anta ett ändrat beslut i ärendet.

6.  Överklagandenämnden ska själv anta och offentliggöra sin arbetsordning.

7.  Överklagandenämndens beslut ska innehålla en motivering och offentliggöras av myndigheten.

Artikel 47

Talan inför tribunalen och domstolen

1.  Talan får väckas inför tribunalen ▌eller domstolen i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget mot beslut som fattats av överklagandenämnden eller, i de fall det inte finns någon möjlighet att överklaga till överklagandenämnden, av myndigheten.

1a.  Medlemsstaterna och unionens institutioner, samt alla fysiska eller juridiska personer, får väcka talan direkt inför domstolen mot myndighetens beslut, i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget.

2.  Om myndigheten är skyldig att vidta åtgärder men underlåter att fatta beslut, får passivitetstalan väckas vid tribunalen ▌eller domstolen i enlighet med artikel 265 i EUF-fördraget.

3.  Myndigheten ska vara skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter tribunalens ▌eller domstolens dom.

KAPITEL VI

FINANSIELLA BESTÄMMELSER

Artikel 48

Myndighetens budget

1.  Intäkter till myndigheten, som är ett europeiskt organ i enlighet med artikel 185 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002, ska särskilt omfatta vilken som helst kombination av följande:

2.  Myndighetens utgifter ska minst avse personal-, administrations-, infrastruktur-, fortbildnings- och driftskostnader.

3.  Inkomster och utgifter ska vara i balans.

4.  Skattningar av myndighetens totala inkomster och utgifter ska göras för varje budgetår, som ska vara kalenderår, och redovisas i myndighetens budget.

Artikel 49

Upprättande av budgeten

1.  Senast den 15 februari varje år ska verkställande direktören utarbeta ett förslag till skattning av myndighetens inkomster och utgifter för följande budgetår och överlämna detta preliminära budgetförslag till förvaltningsstyrelsen och tillsynsstyrelsen tillsammans med tjänsteförteckningen. Tillsynsstyrelsen ska varje år, med stöd av det preliminära förslag som utarbetats av verkställande direktören och godkänts av förvaltningsstyrelsen, genomföra en skattning av myndighetens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår. Senast den 31 mars ska tillsynsstyrelsen överlämna denna skattning tillsammans med ett förslag till tjänsteförteckning till kommissionen. Innan skattningen antas ska verkställande direktörens förslag godkännas av förvaltningsstyrelsen.

2.  Kommissionen ska överlämna skattningarna till Europaparlamentet och rådet (nedan kallade budgetmyndigheten) tillsammans med det preliminära förslaget till Europeiska unionens allmänna budget.

3.  Med utgångspunkt i denna skattning ska kommissionen i det preliminära förslaget till Europeiska unionens allmänna budget ta upp de preliminära anslag som den anser nödvändiga mot bakgrund av tjänsteförteckningen och de bidrag som ska belasta Europeiska unionens allmänna budget i enlighet med artiklarna 313 och 314 i EUF-fördraget.

4.  Budgetmyndigheten ska anta myndighetens tjänsteförteckning. Budgetmyndigheten ska bevilja de anslag som utgör bidrag till myndigheten.

5.  Tillsynsstyrelsen ska anta myndighetens budget. Budgeten ska bli slutgiltig först när Europeiska unionens allmänna budget slutgiltigt har antagits. Vid behov ska den anpassas i enlighet med det slutgiltiga antagandet.

6.  Förvaltningsstyrelsen ska omedelbart underrätta budgetmyndigheten om den avser att genomföra projekt som kan ha betydande ekonomiska konsekvenser för finansieringen av budgeten, särskilt projekt som rör fast egendom, t.ex. hyra eller förvärv av fastigheter. Den ska underrätta kommissionen om sådana planer. Om en av budgetmyndighetens båda parter avser att avge ett yttrande, ska den inom två veckor efter mottagandet av information om projektet meddela myndigheten sin avsikt att avge ett sådant yttrande. Om inget yttrande inkommer, får myndigheten fullfölja den planerade åtgärden.

6a.  Budgeten för myndighetens första verksamhetsår, som löper ut den 31 december 2011, ska godkännas av medlemmarna av nivå 3-kommittén efter samråd med kommissionen och därefter överlämnas till Europaparlamentet och rådet för godkännande.

Artikel 50

Genomförande och kontroll av budgeten

1.  Verkställande direktören ska fungera som utanordnare och genomföra myndighetens budget.

2.  Senast den 1 mars efter utgången av varje budgetår ska myndighetens räkenskapsförare till kommissionens räkenskapsförare och revisionsrätten överlämna sina preliminära redovisningar samt rapporten om budgetförvaltningen och den ekonomiska förvaltningen under budgetåret i fråga. Myndighetens räkenskapsförare ska också sända rapporten om budgetförvaltningen och den ekonomiska förvaltningen till ledamöterna i tillsynsstyrelsen samt till Europaparlamentet och rådet senast den 31 mars följande år.

Kommissionens räkenskapsförare ska därefter sammanställa institutionernas och de decentraliserade organens preliminära räkenskaper i enlighet med artikel 128 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002(46) (nedan kallad budgetförordningen).

3.  Efter att ha mottagit revisionsrättens iakttagelser i fråga om myndighetens preliminära räkenskaper enligt artikel 129 i budgetförordningen ska verkställande direktören på eget ansvar upprätta dess slutliga räkenskaper och överlämna dem till förvaltningsstyrelsen för yttrande.

4.  Förvaltningsstyrelsen ska avge ett yttrande om myndighetens slutliga räkenskaper.

5.  Senast den 1 juli efter utgången av budgetåret ska verkställande direktören tillsammans med styrelsens yttrande överlämna de slutliga redovisningarna till ledamöterna i tillsynsstyrelsen samt till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och revisionsrätten.

6.  De slutliga räkenskaperna ska offentliggöras.

7.  Senast den 30 september ska verkställande direktören besvara revisionsrättens synpunkter. Han eller hon ska även sända en kopia av sitt svar till förvaltningsstyrelsen och kommissionen.

8.  Verkställande direktören ska, på Europaparlamentets begäran och i enlighet med artikel 146.3 i budgetförordningen, lägga fram alla uppgifter som behövs för att förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för det berörda budgetåret ska kunna fungera väl.

9.  Europaparlamentet ska före den 15 maj år N + 2, på rekommendation av rådet, som ska fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet, bevilja myndigheten ansvarsfrihet för budgetens genomförande (inbegripet myndighetens alla kostnader och intäkter) budgetår N.

Artikel 51

Finansiella bestämmelser

Förvaltningsstyrelsen ska anta myndighetens finansiella bestämmelser efter samråd med kommissionen. Dessa bestämmelser får inte avvika från kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2343/2002(47) såvida inte de särskilda behoven för driften av myndigheten kräver det och endast med kommissionens förhandsgodkännande.

Artikel 52

Bestämmelser om bedrägeribekämpning

1.  För bekämpning av bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet ska bestämmelserna i förordning (EG) nr 1073/1999 gälla för myndigheten utan inskränkning.

2.  Myndigheten ska ansluta sig till det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf)(48) och ska omedelbart anta lämpliga bestämmelser för all personal vid myndigheten.

3.  Finansieringsbeslut samt de avtal och genomförandeinstrument som blir en följd av dessa beslut ska innehålla en uttrycklig bestämmelse om att revisionsrätten och Olaf vid behov får genomföra kontroller på plats hos mottagarna av utbetalningar från myndigheten, samt hos de anställda som ansvarar för att fördela dessa utbetalningar.

KAPITEL VII

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 53

Privilegier och immunitet

Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier ska tillämpas på myndigheten och dess personal.

Artikel 54

Personal

1.  Tjänsteföreskrifterna, anställningsvillkoren för övriga anställda och de bestämmelser som antagits gemensamt av Europeiska unionens institutioner för tillämpningen av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren ska gälla för myndighetens personal, inbegripet dess verkställande direktör och dess ordförande.

2.  Förvaltningsstyrelsen ska i samråd med kommissionen anta de nödvändiga genomförandebestämmelserna i enlighet med bestämmelserna i artikel 110 i tjänsteföreskrifterna.

3.  Myndigheten ska gentemot sin personal utöva de befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten enligt tjänsteföreskrifterna och den myndighet som har rätt att ingå avtal enligt anställningsvillkoren för övriga anställda.

4.  Förvaltningsstyrelsen får anta bestämmelser som gör det möjligt för myndigheten att anlita utsända nationella experter från medlemsstaterna.

Artikel 55

Myndighetens ansvar

1.  Vid utomobligatoriskt ansvar ska myndigheten ersätta skada som orsakats av denna eller av dess personal vid tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. Tvister som rör ersättningen av sådana skador ska avgöras av domstolen.

2.  Personalens personliga ekonomiska och disciplinära ansvar gentemot myndigheten ska regleras av de relevanta bestämmelser som gäller för myndighetens personal.

Artikel 56

Tystnadsplikt

1.  Ledamöterna i tillsynsstyrelsen och förvaltningsstyrelsen, verkställande direktören och myndighetens personal, inbegripet tillfälligt utsända nationella experter och alla andra personer som utför uppgifter för myndigheten på grundval av avtal, ska omfattas av kravet på tystnadsplikt enligt artikel 339 i EUF-fördraget och de relevanta bestämmelserna i tillämplig unionslagstiftning även efter det att deras förordnanden upphört.

I enlighet med de tjänsteföreskrifter som avses i artikel 54 ska personalen även efter att ha lämnat tjänsten vara skyldig att uppträda med heder och omdöme när det gäller att acceptera vissa uppgifter eller ta emot vissa förmåner.

Medlemsstaternas eller unionens institutioner eller organ, eller något annat offentligt eller privat organ, får inte försöka påverka myndighetens personal.

2.  Med undantag för fall som omfattas av straffrättslig lagstiftning, får inga förtroliga upplysningar som de personer som avses i punkt 1 erhåller i tjänsten röjas till någon person eller myndighet utom i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda finansiella institut.

Skyldigheten enligt punkt 1 och första stycket i denna punkt ska inte hindra den europeiska myndigheten och de nationella tillsynsmyndigheterna från att använda upplysningarna vid genomförandet av de rättsakter som avses i artikel 1.2, och i synnerhet vid förfaranden för antagande av beslut.

3.  Punkterna 1 och 2 ska inte förhindra myndigheten från att utbyta information med nationella tillsynsmyndigheter i enlighet med denna förordning och annan unionslagstiftning som är tillämplig på finansiella institut.

För sådan information ska tystnadsplikt gälla enligt punkterna 1 och 2. Myndigheten ska i sina interna verksamhetsregler fastställa hur de regler om konfidentialitet som avses i punkterna 1 och 2 ska tillämpas praktiskt.

4.  Myndigheten ska tillämpa kommissionens beslut 2001/844/EG, EKSG, Euratom(49).

Artikel 57

Skydd av personuppgifter

Denna förordning ska inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vid sin behandling av personuppgifter enligt direktiv 95/46/EG eller myndighetens skyldigheter vid sin behandling av personuppgifter enligt förordning (EG) nr 45/2001 inom ramen för dess ansvarsområden.

Artikel 58

Tillgång till handlingar

1.  Förordning (EG) nr 1049/2001 ska tillämpas på handlingar som finns hos myndigheten.

2.  Senast den 31 maj 2011 ska förvaltningsstyrelsen anta närmare föreskrifter för tillämpningen av förordning (EG) nr 1049/2001.

3.  De beslut som fattas av myndigheten i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001 får överklagas genom klagomål till Europeiska ombudsmannen eller genom talan vid domstolen efter överklagande till överklagandenämnden, beroende på vad som är lämpligast, i enlighet med villkoren i artiklarna 228 respektive 263 i EUF-fördraget.

Artikel 59

Språkordning

1.  Bestämmelserna i rådets förordning nr 1(50) ska gälla för myndigheten.

2.  Förvaltningsstyrelsen ska fatta beslut om myndighetens interna språkordning.

3.  De översättningar som krävs för myndighetens verksamhet ska tillhandahållas av översättningscentrumet för Europeiska unionens organ.

Artikel 60

Överenskommelse om säte

De nödvändiga arrangemangen beträffande Myndighetens lokaler i den medlemsstat där den har sitt säte och de resurser som ska tillhandahållas av den staten samt de särskilda regler som i den staten är tillämpliga på den verkställande direktören, ledamöterna i förvaltningsstyrelsen, myndighetens personal och deras familjemedlemmar ska, efter förvaltningsstyrelsens godkännande, fastställas i en överenskommelse om säte mellan Myndigheten och värdmedlemsstaten.

Denna medlemsstat ska garantera bästa möjliga verksamhetsvillkor för myndigheten, däribland en flerspråkig skolundervisning med europeiskt innehåll samt lämpliga kommunikationer.

Artikel 61

Deltagande av tredjeländer

1.  Länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen och som har ingått avtal med unionen och därigenom antagit och börjat tillämpa EU-rättsakter inom Myndighetens behörighetsområde enligt artikel 1.2 ska kunna delta i myndighetens arbete.

1a.  Myndigheten får medge att tredjeländer deltar som tillämpar en lagstiftning som har erkänts som likvärdig inom de behörighetsområden för myndigheten som avses i artikel 1.2, såsom föreskrivs i internationella avtal som unionen ingått i enlighet med artikel 216 i EUF-fördraget.

2.  I dessa avtal ska särskilt anges regler om arten och omfattningen av samt förfarandena för dessa länders deltagande i myndighetens verksamhet, samt om finansiella bidrag och personal. Det får föreskrivas rätt att låta sig företrädas som observatör i tillsynsstyrelsen, men det ska säkerställas att dessa länder inte är företrädda vid diskussioner som rör enskilda finansiella institut, utom i de fall då länderna har direkta intressen i den fråga som behandlas.

KAPITEL VIII

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 62

Förberedande åtgärder

-1.  Under perioden efter denna förordnings ikraftträdande och innan myndigheten inrättas ska CEIOPS i nära samarbete med kommissionen förbereda ersättandet av CEIOPS med myndigheten.

1.  Så snart som myndigheten har inrättats ska kommissionen ansvara för administrationen vid bildandet av myndigheten och dess inledande administrativa verksamhet fram till dess att den har operativ förmåga ▌.

I detta syfte får kommissionen, till dess att verkställande direktören tillträder sitt arbete efter att ha utnämnts av tillsynsstyrelsen enligt artikel 36, tillfälligt förordna en tjänsteman för att som ställföreträdare utföra verkställande direktörens uppgifter. Denna period ska begränsas till den tidpunkt då myndigheten har den operativa förmågan att genomföra sin egen budget.

2.  Den interimistiske verkställande direktören får godkänna alla betalningar som omfattas av de anslag som anges i myndighetens budget, när den godkänts av förvaltningsstyrelsen, och får ingå avtal, bland annat anställningsavtal när tjänsteförteckningen för myndigheten har antagits.

3.  Punkterna 1 och 2 ska inte påverka tillsynsstyrelsens och förvaltningsstyrelsens befogenheter.

3a.  Myndigheten ska betraktas som den lagliga arvtagaren till CEIOPS. CEIOPS alla tillgångar och skulder samt alla oavslutade transaktioner kan komma att överföras till myndigheten. En oberoende revisor ska upprätta ett bokslut som visar läget när det gäller CEIOPS utgående tillgångar och skulder. Detta bokslut ska revideras och godkännas av CEIOPS och av kommissionen innan någon överföring av tillgångar och skulder har skett.

Artikel 63

Interimistiska personalbestämmelser

1.  Med undantag från artikel 54 ska villkoren i alla anställningsavtal och avtal om tillfälliga uppdrag som CEIOPS eller dess sekretariat ingått och som fortfarande är i kraft den dag då denna förordning börjar gälla fortsätta att iakttas fram till den dag då avtalen ska upphöra att gälla. Avtalen får inte förlängas.

2.  Alla anställda som avses i punkt 1 ska ges möjlighet att ingå avtal som tillfälligt anställda enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda i de olika lönegrader som anges i myndighetens anställningsplan.

Ett internt urvalsförfarande, begränsat till personal som har avtal med CEIOPS eller dess sekretariat, som nämns i punkt 1, ska genomföras efter det att denna förordning trätt i kraft av den myndighet som ingår anställningsavtal för att kontrollera kompetensen, lämpligheten och integriteten hos dem som ska anställas. Det interna urvalsförfarandet ska till fullo beakta den yrkesskicklighet och erfarenhet individen uppvisat före anställningen.

3.  Beroende på art och nivå hos de funktioner som ska utföras ska godkända sökande ges avtal med en löptid som motsvarar minst den återstående tiden enligt det föregående avtalet.

4.  Relevant nationell lagstiftning om anställningsavtal och andra relevanta rättsakter ska fortsätta att tillämpas på medlemmar av personalen med tidigare avtal som väljer att inte söka avtal som tillfälligt anställda eller som inte erbjuds sådana avtal i enlighet med punkt 2.

Artikel 63a

Nationella bestämmelser

Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna förordning tillämpas i praktiken.

Artikel 64

Ändringar

Beslut 716/2009/EG ändras härmed så att CEIOPS avförs från förteckningen över stödmottagare i avsnitt B i bilagan till det beslutet.

Artikel 65

Upphävande

Beslut 2009/79/EG om inrättande av kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner ska upphöra att gälla från och med den 1 januari 2011.

Artikel 66

Översynsklausul

-1.  Senast den ...(51)ska kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram nödvändiga förslag för att stärka tillsynen över de institut som kan utgöra en sådan systemrisk som avses i artikel 12b och för att inrätta nya ramar för hantering av finanskriser, inbegripet finansieringsformer.

1.  Senast den ...(52) och därefter vart tredje år ska kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram de förslag som behövs för att se till att det inrättas trovärdiga ramar för avveckling, inbegripet system för bidrag från finansiella institut för att begränsa systemrisker och offentliggöra en allmän rapport om de erfarenheter som vunnits som ett resultat av myndighetens arbete och förfarandena i denna förordning. Rapporten ska innehålla en utvärdering av bland annat

1a.  Den rapport som avses i punkt 1 ska också innehålla en utvärdering av huruvida

2.  Rapporten och eventuella åtföljande förslag ska överlämnas till Europaparlamentet och rådet.

Artikel 67

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2011, med undantag för artiklarna 62, 63.1 och 63.2, vilka ska tillämpas från och med den dag denna förordning träder i kraft. Myndigheten ska inrättas på tillämpningsdagen.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i

På Europaparlaments vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) Yttrande av den 22 januari 2010 (ännu inte offentliggjort i EUT). (2) EUT C …, s. (3) EUT C 13, 20.1.2010, s. 1. (4) Europaparlamentets ståndpunkt av .... (5) EGT C 40, 7.2.2001, s. 453. (6) EUT C 25 E, 29.1.2004, s. 394. (7) EUT C 175 E, 10.7.2008, s. 392. (8) EUT C 8 E, 14.1.2010, s. 26. (9) EUT C 9 E, 15.1.2010, s. 48. (10) Antagna texter, P6_TA(2009)0251. (11) Antagna texter, P6_TA(2009)0279. (12) EUT L 25, 29.1.2009, s. 23. (13) EUT L 25, 29.1.2009, s. 28. (14) EUT L 25, 29.1.2009, s. 18. (15) Märk väl att direktiven 64/225/EEG, 73/239/EEG, 73/240/EEG, 76/580/EEG, 78/473/EEG, 84/641/EEG, 87/344/EEG, 88/357/EEG, 92/49/EEG, 98/78/EG, 2001/17/EG, 2002/83/EG och 2005/68/EG ingår som del i det omarbetade Solvens II (Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (omarbetning) (KOM(2008)0119 – C6-0231/2007 – 2007/0143(COD)), dvs. ska upphöra att gälla från och med den 1 november 2012. (16) EGT 56, 4.4.1964, s. 878. (17) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3. (18) EGT L 228, 16.8.1973, s. 20. (19) EGT L 189, 13.7.1976, s. 13. (20) EGT L 151, 7.6.1978, s. 25. (21) EGT L 339, 27.12.1984, s. 21. (22) EGT L 185, 4.7.1987, s. 77. (23) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1. (24) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1. (25) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1. (26) EGT L 110, 20.4.2001, s. 28. (27) EGT L 345, 19.12.2002, s. 1. (28) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3. (29) EUT L 235, 23.9.2003, s. 10. (30) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1. (31) EUT L 345, 8.12.2006, s. 1. (32) EUT L 267, 10.10.2009, s. 7. (33) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15. (34) EUT L 271, 9.10.2002, s. 16. (35) EGT L 319, 5.12.2007, s. 1. (36) EUT L 87, 31.3.2009, s. 164. (37) EGT L 318, 27.11.1998, s. 8. (38) EUT C 139, 14.6.2006, s. 1. (39) EGT L 136, 31.5.1999, s. 1. (40) EGT L 136, 31.5.1999, s. 15. (41) EGT L 56, 4.3.1968, s. 1. (42) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. (43) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1. (44) EGT L 145, 31.5.2001, s. 43. (45) EUT L 253, 25.9.2009, s. 8. (46) EGT L 248, 16.9.2002, s. 1. (47) EGT L 357, 31.12.2002, s. 72. (48) EGT L 136, 31.5.1999, s. 15. (49) EGT L 317, 3.12.2001, s. 1. (50) EGT 17, 6.10.1958, s. 385/58. (51) * Sex månader efter det att denna förordning har trätt i kraft. (52) * Tre månader efter det att denna förordning har trätt i kraft.