Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt tredje delen avdelning V kapitel 4 med titeln ”Straffrättsligt samarbete”,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt avdelning VI om rättskipning,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 september 2011 ”Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder” (COM(2011)0573),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 30 november 2009 om standardbestämmelser som vägledning för rådets överläggningar på det straffrättsliga området,

–  med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2011 om organiserad brottslighet i Europeiska unionen(1),

–  med beaktande av sin rekommendation till rådet av den 7 maj 2009 om utvecklingen av ett EU-område för straffrättskipning(2),

–  med beaktande av sina studier om harmonisering av straffrätten inom EU(3) och om utvecklingen av ett EU-område för straffrättskipning(4),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0144/2012), och av följande skäl:

A.  I artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionen fastställs att unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende bland annat förebyggande och bekämpande av brottslighet.

B.  Europaparlamentet och rådet får enligt artikel 83 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder.

C.  Genom artikel 83.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt införs samtidigt en nödbroms i förfarandet i händelse av att en rådsmedlem anser att en föreslagen lagstiftningsåtgärd skulle påverka grundläggande aspekter av dennes straffrättsliga system negativt. Därigenom erkänns det faktum att straffrätten ofta speglar grundläggande värderingar, sedvänjor och val i ett givet samhälle, även om den fullt ut respekterar internationell människorättslagstiftning.

D.  Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som nämns i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen, är därför särskilt relevanta i samband med lagstiftningsförslag som gäller straffrätten.

E.  Medlemsstaternas system för straffrätt och straffprocessrätt har vuxit fram under århundraden, och varje medlemsstat har sina helt egna kännetecken och särdrag. Kärnområden inom straffrätten måste följaktligen överlåtas till medlemsstaterna.

F.  Principen om ömsesidigt erkännande vinner insteg på allt fler politikområden, särskilt när det gäller domar och rättsliga avgöranden. Denna princip bygger på ömsesidigt förtroende, vilket förutsätter att strängast möjliga minimiskyddsnormer inrättas.

G.  Harmoniseringen av straffrätten i EU bör bidra till att man inom EU utvecklar en gemensam rättskultur som syftar till att bekämpa brottslighet och som kompletterar men inte ersätter nationella rättsliga traditioner samt har en positiv inverkan på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaternas rättssystem.

H.  Straffrätten måste utgöra ett sammanhängande lagsystem som regleras genom en uppsättning grundläggande principer och normer avseende god förvaltning som helt och hållet är förenliga med EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt andra internationella människorättskonventioner som medlemsstaterna har undertecknat.

I.  Mot bakgrund av dess inneboende egenskap att begränsa vissa mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för misstänkta, åtalade eller dömda personer, utöver den möjliga stigmatiserande verkan som brottsundersökningar kan ha och med beaktande av att en överdriven användning av strafflagstiftningen leder till en minskad effektivitet, måste straffrätten tillämpas som en sista utväg (ultima ratio) för att hantera tydligt fastställt och avgränsat beteende som inte kan hanteras effektivt genom mindre stränga åtgärder och som orsakar samhället eller individer betydande skada.

K.  EU:s strafflagstiftning bör i allmänhet föreskriva straff endast för handlingar som begåtts med uppsåt, eller, i undantagsfall, genom grov oaktsamhet, och den ska utgå från principen om personlig skuld (nulla poena sine culpa). I vissa fall kan det dock vara motiverat att föreskriva ansvar för juridiska personer vid vissa typer av brott.

I enlighet med rättssäkerhetskravet (lex certa) ska delarna i en straffbar gärning formuleras noggrant för att säkerställa förutsägbarheten vad gäller dess tillämpning, omfattning och innebörd.

L.  Vad gäller direktiv behåller medlemsstaterna en viss bestämmanderätt i fråga om hur bestämmelserna ska införlivas i den nationella lagstiftningen, vilket innebär att inte bara själva EU-lagstiftningen utan även dess införlivande i den nationella lagstiftningen måste vara av allra högsta kvalitet för att rättssäkerhetskravet ska kunna uppfyllas.

M.  Införandet av EU:s straffrättsliga bestämmelser är inte begränsat till området med frihet, säkerhet och rättvisa utan kan ha anknytning till många olika politikområden.

N.  Hittills har Europeiska unionen ofta utarbetat straffrättsliga bestämmelser utifrån omständigheternas krav, vilket har lett till ett behov av större enhetlighet.

O.  Europaparlamentet behöver utveckla sina egna förfaranden för att tillsammans med medlagstiftaren kunna säkerställa ett enhetligt straffrättssystem av högsta kvalitet.

P.  För att främja samarbete på straffrättsområdet mellan kommissionen, rådet och parlamentet efterlyses en interinstitutionell överenskommelse.

Q.  Enligt artikel 67.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättsystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna.

1.  Europaparlamentet betonar att förslag till bestämmelser avseende materiell straffrätt för EU måste vara fullt förenliga med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

2.  Europaparlamentet erinrar om att straffrätten till fullo måste respektera de grundläggande rättigheterna för misstänkta, åtalade och dömda personer.

3.  Europaparlamentet betonar att det i detta avseende inte räcker med en hänvisning till abstrakta begrepp eller symbolisk verkan, utan att behovet av nya bestämmelser avseende materiell straffrätt måste påvisas genom nödvändiga faktauppgifter, utifrån vilka det framgår att

4.  Europaparlamentet erkänner betydelsen av de andra allmänna principerna för straffrätten, såsom följande:

5.  Europaparlamentet välkomnar det erkännande som kommissionen nyligen gav uttryck för i sitt meddelande om en straffrättspolitik för EU och som innebär att det första steget inom straffrättslagstiftningen alltid bör vara att besluta om en åtgärd inom den materiella straffrätten ska antas över huvud taget.

6.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att lägga fram åtgärder som underlättar ett mer konsekvent och sammanhängande nationellt verkställande av befintliga materiella straffrättsliga EU-bestämmelser, utan att det påverkar principerna om nödvändighet och subsidiaritet.

7.  Europaparlamentet betonar att harmoniseringsåtgärder bör föreslås främst i syfte att stödja tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande i praktiken, i stället för att bara utvidga tillämpningsområdet för EU:s harmoniserade straffrätt.

8.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att fortsätta att i sina konsekvensbedömningar inbegripa nödvändighets- och proportionalitetsprövningen, att utnyttja bästa praxis från medlemsstater med goda processrättsliga garantier, att ta med en utvärdering som bygger på dess checklista för grundläggande rättigheter samt att införa ett prov genom vilket det framgår hur kommissionens förslag speglar de tidigare nämnda allmänna principerna för straffrätten.

9.  Europaparlamentet betonar behovet att inrätta strängast möjliga enhetliga minimiskyddsnormer för misstänkta och åtalade vid straffrättsliga förfaranden för att stärka det ömsesidiga förtroendet.

10.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att även överväga andra åtgärder än lagstiftning för att befästa förtroendet mellan de olika rättssystemen i medlemsstaterna, förbättra sammanhållningen och uppmuntra utvecklingen av en gemensam rättskultur i EU som syftar till att bekämpa brottslighet.

11.  Europaparlamentet framhåller behovet av en mer samstämmig och högkvalitativ EU-strategi beträffande straffrätt och beklagar att den strategi som hittills har följts har varit splittrad.

12.  Europaparlamentet ser positivt på att det finns en grupp som samordnar arbetet i kommissionens olika avdelningar i samband med straffrättsliga frågor, och uppmanar kommissionen att ge parlamentet mer specifik information om dess uppdrag och funktionssätt.

13.  Europaparlamentet kräver att det inom kommissionen ska finnas ett klart samordningsansvar för alla förslag som innehåller straffrättsliga bestämmelser, för att på det sättet säkerställa en enhetlig strategi.

14.  Europaparlamentet ser positivt på att rådet har en arbetsgrupp för lagstiftning om materiell straffrätt, och uppmanar rådet att ge parlamentet specifik information om arbetsgruppens förbindelser med de andra av rådets arbetsgrupper som hanterar straffrättsliga bestämmelser inom andra politikområden än rättsliga och inrikes frågor.

15.  Europaparlamentet efterlyser en interinstitutionell överenskommelse om principer och arbetsmetoder för förslag till EU:s framtida bestämmelser avseende materiell straffrätt och uppmanar kommissionen och rådet att inrätta en interinstitutionell arbetsgrupp där dessa institutioner och parlamentet kan utarbeta en sådan överenskommelse och diskutera allmänna frågor – vid behov i samråd med oberoende experter – med sikte på att säkerställa enhetlighet inom EU:s straffrätt.

16.  Europaparlamentet anser att denna interinstitutionella arbetsgrupp bör bidra till att fastställa rätt omfattning och tillämpning för straffrättsliga påföljder på EU-nivå samt undersöka den befintliga lagstiftningen i syfte att begränsa den splittring och de behörighetskonflikter som karaktäriserar den rådande strategin.

17.  Europaparlamentet är fast beslutet att utreda hur en enhetlig strategi för EU:s lagstiftning avseende materiell straffrätt bäst kan garanteras inom parlamentet, och uppmärksammar i det avseendet den aktuella avsaknaden av en samordningskommitté samt den viktiga roll som parlamentets rättstjänst potentiellt skulle kunna spela.

18.  Europaparlamentet betonar vikten av att inrätta en informationstjänst vid parlamentet som kan stödja de enskilda ledamöterna i det dagliga arbetet och därmed säkra kvaliteten i parlamentets arbete som medlagstiftare.

19.  Europaparlamentet framhåller att en enhetlig strategi kräver att parlamentet innan det antar ett lagförslag avseende materiell straffrätt har fått tillgång till en rättslig analys av förslaget, av vilken det framgår om alla de krav som nämns i denna resolution har uppfyllts fullt ut eller vilka förbättringar som fortfarande krävs.

20.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas nationella parlament och Europarådet.

(1) Antagna texter, P7_TA(2011)0459. (2) EUT C 212 E, 5.8.2010, s. 116. (3) http://www.europarl.europa.eu/committees/en/studiesdownload.html?languageDocument= EN&file=30499 (4) http://www.europarl.europa.eu/committees/en/studiesdownload.html?languageDocument= EN&file=30168