Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2013/2004(INL)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0075/2014

Ingivna texter :

A7-0075/2014

Debatter :

PV 24/02/2014 - 24
CRE 24/02/2014 - 24

Omröstningar :

PV 25/02/2014 - 5.17

Antagna texter :

P7_TA(2014)0126

Antagna texter
PDF 169kWORD 70k
Tisdagen den 25 februari 2014 - Strasbourg Slutlig utgåva
Bekämpning av våld mot kvinnor
P7_TA(2014)0126A7-0075/2014
Resolution
 Bilaga

Europaparlamentets resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av våld mot kvinnor (2013/2004(INL))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

—  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget),

—  med beaktande av artiklarna 2 och 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 23, 24 och 25,

—  med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om kampen mot kvinnlig könsstympning inom EU(1) och av sin resolution av den 14 juni 2012 om avskaffande av kvinnlig könsstympning(2) ,

—  med beaktande av sin förklaring av den 22 april 2009 om kampanjen Säg NEJ till våld mot kvinnor (3) ,

—  med beaktande av sin resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor(4) ,

—  med beaktande av sin resolution av den 5 april 2011 om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor(5) ,

—  med beaktande av sin resolution av den 6 februari 2013 om 57:e sessionen i FN:s kvinnokommission (CSW): förebyggande och avskaffande av alla former av våld mot kvinnor och flickor00(6) ,

—  med beaktande av sin resolution av den 11 oktober 2007 om mord på kvinnor (kvinnomord) i Mexiko och Centralamerika samt Europeiska unionens roll i kampen mot denna företeelse(7) ,

—  med beaktande av kommissionens strategi för jämställdhet 2010–2015 som presenterades den 21 september 2010,

—  med beaktande av kommissionens handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet (COM(2010)0171),

—  med beaktande av programmet Rättigheter, jämlikhet och medborgarskap 2014–2020,

—  med beaktande av slutsatserna från rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) av den 8 mars 2010 om att utrota våldet mot kvinnor,

—  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF(8) ,

—  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 18 september 2012 om ”att utrota våld mot kvinnor i hemmet”(9) ,

—  med beaktande av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem,

—  med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen),

—  med beaktande av artikel 11.1 d i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, antagen genom FN:s generalförsamlings resolution 34/180 av den 18 december 1979,

—  med beaktande av föreskrifterna i FN:s rättsliga instrument om mänskliga rättigheter, framför allt de som handlar om kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, FN:s konvention om bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1951 års flyktingkonvention, principen om ”non-refoulement” och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

—  med beaktande av andra FN-instrument om våld mot kvinnor, såsom Wiendeklarationen med handlingsprogram av den 25 juni 1993, som antogs vid världskonferensen om de mänskliga rättigheterna (A/CONF. 157/23) och deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor av den 20 december 1993 (A/RES/48/104),

—  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner av den 12 december 1997 om brottsförebyggande och straffrättsliga åtgärder för avskaffande av våld mot kvinnor (A/RES/52/86), av den 18 december 2002 om insatser för att avskaffa sådana brott mot kvinnor som förövas av hedersskäl (A/RES/57/179) och av den 22 december 2003 om avskaffande av våld mot kvinnor i hemmet (A/RES/58/147) samt FN:s generalförsamlings resolution av den 5 mars 2013 om utökning av de globala insatserna för att avskaffa kvinnlig könsstympning (A/RES/67/146),

—  med beaktande av rapporterna från de särskilda rapportörerna om våld mot kvinnor, knutna till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, samt av den allmänna rekommendation nr 19 som antagits av kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor (elfte sessionen, 1992),

—  med beaktande av Pekingdeklarationen och handlingsprogrammet som antogs av fjärde internationella kvinnokonferensen den 15 september 1995 och av parlamentets resolutioner av den 18 maj 2000 om uppföljningen av handlingsprogrammet från Peking(10) samt av den 10 mars 2005 om uppföljningen av handlingsprogrammet från FN:s fjärde kvinnokonferens (Peking + 10)(11) och av den 25 februari 2010 om Peking +15 – FN:s handlingsplan för jämställdhet(12) ,

—  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 19 december 2006 om ökade insatser för att utrota alla former av våld mot kvinnor (A/RES/61/143) och av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 och 1820 om kvinnor, fred och säkerhet,

—  med beaktande av slutsatserna från 57:e sessionen i FN:s kvinnokommission om avskaffande och förebyggande av alla former av våld mot kvinnor och flickor,

—  med beaktande av den FN-rapport av den 16 maj 2012 som utarbetats av FN:s särskilda rapportör Rashida Manjoo om våldet mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser,

—  med beaktande av artikel 5 i det internationella handlingsprogrammet om åldrandefrågor från Madrid,

—  med beaktande av bedömningen av europeiskt mervärde(13) ,

—  med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—  med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0075/2014), och av följande skäl:

A.  I direktiv 2012/29/EU(14) om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem definieras könsrelaterat våld som våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön. Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust och betraktas som en form av diskriminering och en kränkning av offrets grundläggande rättigheter och inbegriper våld i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt ofredande), människohandel, slaveri samt olika slags skadliga sedvänjor som tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade hedersbrott.

B.  Könsrelaterat våld omfattar offer och förövare i alla åldrar och från alla utbildningsnivåer, inkomstskikt och samhällsklasser och hänger samman med den ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män och med föreställningar och beteenden som bygger på stereotyper i vårt samhälle och som måste bekämpas på ett så tidigt stadium som möjligt för att få till stånd en attitydförändring.

C.   Det sker en ökning av våld mot kvinnor som utövas av maken, partnern, exmaken eller expartnern. I vissa länder har antalet offer ökat kraftigt och följderna blivit alltmer allvarliga och till och med inbegripit dödsfall. Statistiken visar att antalet dödade kvinnor står för en växande andel av det totala antalet mord.

D.  I vissa länder har statistiken visat att även om det totala antalet mord inte har ökat så växer andelen kvinnor bland det totala antalet mordoffer, vilket bekräftar att våldet mot kvinnor har ökat.

E.  Den extrema fattigdomen ökar risken för våld och andra former av utnyttjande som hindrar kvinnor från att delta fullt ut på alla områden och hindrar uppnåendet av jämställdhet.

F.  Genom att öka kvinnors oberoende och ekonomiska och sociala deltagande är det möjligt att minska deras utsatthet för könsrelaterat våld.

G.  Nya stereotyper och former av diskriminering och våld har nyligen uppstått till följd av den ökade användningen av sociala nätverk på internet, som otillbörlig gromning som framför allt riktar sig mot tonåringar.

H.  I den yngre generationen verkar de sexistiska attityderna om könsroller bita sig fast. Unga kvinnor som utsätts för våld skuldbeläggs och stigmatiseras ofta av andra kvinnor och övriga samhället.

I.  Våld är en traumatisk upplevelse för alla män, kvinnor och barn, men könsrelaterat våld utövas oftare av män mot kvinnor och flickor, vilket både speglar och förstärker ojämlikheten mellan kvinnor och män samt är ett hot mot offrens hälsa, värdighet, säkerhet och oberoende.

J.  Hänsyn måste tas till barn som har bevittnat våld mot en nära släkting och de måste ges vård genom lämpliga psykologiska och sociala åtgärder. Dessutom löper barn som har bevittnat våld stor risk att drabbas av emotionella problem och relationsproblem.

K.  Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld, liksom deras barn, behöver ofta särskilt stöd och skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning.

L.  Kvinnor och barn som upplever våld behöver särskilda jourer där de erbjuds lämplig hälso- och sjukvård, juridisk hjälp och psykologisk rådgivning och terapi. Kvinnojourerna behöver få tillräcklig finansiering av medlemsstaterna.

M.  Mäns våld mot kvinnor förändrar kvinnors roll i samhället och deras självbestämmande vad gäller hälsa, tillgång till sysselsättning och utbildning, deltagande i social och kulturell verksamhet, ekonomiskt oberoende och delaktighet i det offentliga såväl som det politiska livet samt i beslutsprocesser och i relationer med män samt när det gäller att vinna självaktning.

N.  Våld mot kvinnor kan ge djupa fysiska och psykiska ärr, skada kvinnors och flickors hälsa i stort, inbegripet deras reproduktiva och sexuella hälsa, och leder i vissa fall till döden, så kallade kvinnomord.

O.  Det finns ett behov av utbildning från låg ålder för att bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld i allmänhet eftersom det utvecklar ungdomars förmåga att behandla sin partner med respekt oavsett kön och att bli medveten om principerna om jämställdhet.

P.  Våld mot kvinnor tar sig alltmer oacceptabla former och omfattar kvinnor i grupper där organiserad kvinnohandel syftar till sexuell exploatering.

Q.  I studier om våld mot kvinnor uppskattas det att mellan en femtedel och en fjärdedel av alla kvinnor i Europa har varit utsatta för fysiska våldshandlingar åtminstone en gång i vuxen ålder, och mer än en tiondel har drabbats av sexuellt våld med inslag av tvång0(15) .

R.  Enligt bedömningen av europeiskt mervärde är EU:s årliga kostnad för könsrelaterat våld mot kvinnor uppskattat till 228 miljarder euro 2011 (dvs. 1,8 procent av EU:s BNP), varav 45 miljarder euro per år inom den offentliga sektorn och 24 miljarder euro är förlorad ekonomisk produktion.

S.  Byrån för grundläggande rättigheter offentliggjorde i mars 2013 några preliminära resultat från sin europeiska undersökning om våld mot kvinnor som bland annat visade följande: Fyra av fem kvinnor kontaktade inte någon verksamhet, som hälso- och sjukvård, socialtjänst eller brottsofferjour, när de hade utsatts för riktigt grovt våld av en annan person än sin partner. De kvinnor som sökte hjälp vände sig i första hand till sjukvården, vilket visar att det är viktigt att se till att sjukvårdspersonal kan hantera våldsoffers behov. Två av fem kvinnor kände inte till att det finns lagstiftning eller politiska initiativ för att skydda dem i händelse av våld i hemmet och hälften kände inte till att det finns förebyggande lagstiftning eller initiativ.

T.  Kommissionen underströk i sin strategi för jämställdhet (2010–2015) att könsrelaterat våld är ett av de centrala problem som man måste komma till rätta med för att verklig jämställdhet ska uppnås.

U.  Den rättsliga ram som fastställs i Lissabonfördraget erbjuder nya möjligheter till ett ökat straffrättspolitiskt samarbete på EU-nivå, som gör det möjligt för institutionerna och medlemsstaterna att utifrån en tydlig grund arbeta tillsammans för att skapa en gemensam rättskultur i unionen avseende bekämpning av alla former av våld mot och diskriminering av kvinnor, med respekt för de nationella rättsväsendena och rättstraditionerna och utan att ersätta dem.

V.  Kunskapshöjande och mobiliserande åtgärder, däribland genom medier och sociala medier, är ett viktigt inslag i en effektiv förebyggande strategi.

W.  Det går inte att utrota våldet mot kvinnor med en enda insats, men en kombination av infrastrukturella, rättsliga, verkställande, kulturella, utbildningsrelaterade, sociala och hälsomässiga åtgärder samt andra tjänsterelaterade åtgärder kan avsevärt öka medvetenheten och minska våldet och dess konsekvenser.

X.  De sex oskiljaktiga målen som ligger till grund för alla åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor är politik, förebyggande, skydd, åtal, EU-åtgärder och partnerskap.

Y.  Det är viktigt att intensifiera åtgärderna mot den industri som betraktar unga flickor och kvinnor som sexobjekt.

Z.  Kvinnors skydd mot manligt våld är inte detsamma inom EU på grund av att politiken och lagstiftningen skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna, bland annat definitionen av könsrelaterade våldsbrott, och de är därför sårbara för sådant våld.

AA.  På grund av faktorer som ras, etnicitet, religion eller tro, hälsa, civilstånd, bostadssituation, migrationsstatus, ålder, funktionsnedsättning, klass, sexuell läggning eller könsidentitet kan kvinnor ha särskilda behov och vara mer sårbara för flerfaldig diskriminering.

AB.  Kvinnor låter ofta bli att anmäla könsrelaterat våld, något som har sin grund i komplexa psykologiska, ekonomiska, sociala och kulturella skäl av olika slag. Ibland saknar de också förtroende för polisens, rättsväsendets, socialtjänstens och sjukvårdens förmåga att verkligen hjälpa dem. I vissa fall betraktar myndigheterna könsrelaterat våld som ett familjeproblem och följaktligen ett problem som kan lösas på den nivån.

AC.  Politik för reproduktiv hälsa bör stå i centrum i denna debatt.

AD.  En insamling av jämförbara, fristående, kvalitativa, kvantitativa uppgifter som omfattar hela problemet är oumbärlig för att förstå den verkliga omfattningen av våld mot kvinnor i EU och följaktligen för att kunna utveckla effektiva åtgärder.

AE.  Europaparlamentet förkastade den 12 december 2012 kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om europeisk statistik om trygghet mot brott(16) , vilket innebar att det behövdes ett nytt förslag till EU-lagstiftning som etablerar ett enhetligt system för insamling av statistik om våld mot kvinnor i medlemsstaterna. Rådet efterlyste i sina slutsatser i december 2012 en förbättrad insamling och spridning av jämförbara, tillförlitliga och regelbundet uppdaterade uppgifter som rör alla former av våld mot kvinnor på både nationell nivå och EU-nivå.

AF.  Kvinnlig könsstympning erkänns internationellt som en kränkning av mänskliga rättigheter, en form av tortyr mot flickor och kvinnor och återspeglar en djupt rotad ojämlikhet mellan könen. Kvinnlig könsstympning utgör en extrem form av diskriminering av kvinnor, utförs nästan alltid på minderåriga och är en kränkning av barns rättigheter.

AG.  Prostitution kan betraktas som en form av våld mot kvinnor på grund av de effekter den har på deras fysiska och mentala hälsa, speciellt i situationer av tvångsprostitution och handel med kvinnor för prostitution.

AH.  Inom EU finns det en uppåtgående, farlig tendens vad gäller hedersmord som oftast drabbar unga flickor.

AI.  Övergrepp mot äldre är internationellt erkänt som en kränkning av äldre kvinnors mänskliga rättigheter. Övergrepp mot äldre behöver förebyggas och bekämpas i alla EU‑länder.

AJ.  Antagandet av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem samt det särskilda kapitlet om kvinnors skydd mot könsrelaterat våld i EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter visar på EU:s tydliga politiska vilja att prioritera frågan om kvinnors rättigheter och att vidta långsiktiga åtgärder på det området. Skillnaden mellan de interna och externa dimensionerna av politiken för mänskliga rättigheter visar ibland på en klyfta mellan retorik och praktisk handling.

AK.  Enligt kommissionen och rapporter från Amnesty International berör kvinnlig könsstympning hundratusentals kvinnor och flickor i Europa och siffran 500 000 offer anges ofta. Skillnaderna mellan medlemsstaternas lagar har gett upphov till en gränsöverskridande ”könsstympningsturism” inom EU.

AL.  EU måste fortsätta att tillsammans med tredjeländer arbeta för att utrota kvinnlig könsstympning, som är en våldshandling. De medlemsstater och tredjeländer som har nationella lagar som förbjuder kvinnlig könsstympning bör se till att lagarna respekteras.

1.  Europaparlamentet begär att kommissionen före utgången av 2014 på grundval av artikel 84 i EUF‑fördraget lägger fram ett förslag till rättsakt som fastställer åtgärder för att främja och stödja medlemsstaternas insatser inom arbetet att förebygga våld mot kvinnor och flickor i enlighet med de detaljerade rekommendationerna i bilagan till detta betänkande.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett reviderat förslag till förordning om europeisk statistik. Detta förslag bör vara inriktat på våldsbrott och bör även omfatta ett konsekvent system för att samla in statistik om könsrelaterat våld i medlemsstaterna.

3.  Europaparlamentet ber rådet att aktivera övergångsklausulen genom att fatta ett enhälligt beslut där våld mot kvinnor och flickor (och andra former av könsrelaterat våld) identifieras som ett av de områden av brottslighet som tas upp i artikel 83.1 i EUF‑fördraget.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja nationella ratifikationer och inleda EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om våld mot kvinnor, när det har bedömt konsekvenserna och mervärdet av detta.

5.  Europaparlamentet begär att kommissionen ska lägga fram en EU-omfattande strategi och en handlingsplan för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och flickor, i enlighet med 2010 års handlingsplan för genomförandet av Stockholmsprogrammet i syfte att på ett konkret och effektivt sätt skydda kvinnors integritet, jämställdhet (artikel 2 i EU‑fördraget) och välfärd (artikel 3.1 i EU-fördraget) på ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Särskild tonvikt bör läggas vid att göra kvinnor medvetna om sina rättigheter och öka kunskapen hos män och pojkar (från låg ålder) om nödvändigheten att respektera kvinnors fysiska och psykiska integritet, för att försöka förhindra sådant våld. Parlamentet betonar behovet av att ge polis och rättsväsende lämplig utbildning som beaktar det könsrelaterade våldets särskilda karaktär. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att se till att offren ges stöd så att de kan bygga upp sina liv på nytt och återfå sitt självförtroende, för att inte åter hamna i situationer av utsatthet eller beroende. Strategin bör ta särskild hänsyn till utsatta grupper, exempelvis äldre, personer med funktionsnedsättning, invandrade och hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) samt innehålla åtgärder för att stödja barn som bevittnat våld och erkänna dem som brottsoffer.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja samarbete mellan medlemsstaterna och ideella och andra organisationer för kvinnor i syfte att utarbeta och genomföra en effektiv strategi för att avskaffa våld mot kvinnor.

7.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att ta de första stegen mot att inrätta ett europeiskt observationsorgan om våld mot kvinnor och flickor på grundval av befintliga institutionella strukturer (Europeiska jämställdhetsinstitutet) och lett av en EU-samordnare för våld mot kvinnor och flickor.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom de närmaste tre åren inrätta ett europeiskt år mot våld mot kvinnor och flickor för att göra allmänheten och alla politiker medvetna om detta omfattande problem som påverkar alla medlemsstater, med målet att lägga fram en tydlig handlingsplan som sätter stopp för våld mot kvinnor.

9.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bekämpa hedersmord genom att tillhandahålla utbildning och kvinnojourer för tänkbara offer samt att få igång informationskampanjer om de extrema kränkningar av mänskliga rättigheter och de många tragiska dödsfall som orsakas av hedersmord.

10.  Europaparlamentet ber medlemsstaterna och berörda parter att, i samarbete med kommissionen, bidra till att sprida information om unionens program och de möjligheter till finansiering som dessa erbjuder inom ramen för kampen mot våld mot kvinnor.

11.  Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

12.  Europaparlamentet anser att de finansiella konsekvenserna av det begärda förslaget ska täckas av EU:s budget, avdelning III (och säkerställa fullständig komplementaritet med den befintliga budgetposten vad gäller förslagets syfte).

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen och rådet samt till medlemsstaternas regeringar och parlament, Europarådet och Europeiska jämställdhetsinstitutet.

(1)EUT C 117 E, 6.5.2010, s. 52.
(2)EUT C 332 E, 15.11.2013, s. 87.
(3)EUT C 184 E, 8.7.2010, s. 131.
(4)EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 53.
(5)EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 26.
(6)Antagna texter, P7_TA(2013)0045.
(7)EUT C 227 E, 4.9.2008, s. 140.
(8)EUT L 335, 17.12.2011, s. 1.
(9) EUT C 351, 15.11.2012, s. 21.
(10) EUT C 59, 23.2.2001, s. 258.
(11) EUT C 320 E, 15.12.2005, s. 247.
(12) EUT C 348 E, 21.12.2010, s. 11.
(13) PE 504.467.
(14)Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 14.11.2012, s. 57).
(15)Europarådets arbetsgrupp för att bekämpa våld mot kvinnor, inklusive våld i hemmet (EG-TFV), ”Final Activity Report”, september 2008.
(16)Antagna texter, P7_TA(2012)0494.


BILAGA TILL RESOLUTIONEN:

DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

Rekommendation 1 om målet och tillämpningsområdet för den förordning som ska antas

Målet med förordningen bör vara att införa åtgärder för att främja och stödja medlemsstaternas agerande när det gäller förebyggande av könsrelaterat våld.

Könsrelaterat våld bör (såsom redan angetts i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF) betraktas som våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön. Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust och kan innefatta våld i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexuellt tvång och ofredande), människohandel, slaveri samt olika slags skadliga sedvänjor som tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade hedersbrott.

Rekommendation 2 om förebyggande åtgärder och bekämpning

Medlemsstaterna bör utveckla ett antal åtgärder för att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld mot kvinnor och flickor. De bör närmare bestämt

–  utforma, genomföra och utvärdera årliga övergripande strategier och program, däribland offentliga utbildningsprogram och fortbildning för lärare och yrkesverksamma inom fritidssektorn med inriktning på att undanröja hinder som hindrar kvinnor och flickor från att åtnjuta fullständiga rättigheter och frihet från våld och på att verka för en djupgående förändring av sociala och kulturella beteenden,

–  bedriva relevant forskning om könsrelaterat våld, inklusive om orsakerna och motiven till våld, samt uppgiftsinsamling och analys, samtidigt som de fortsätter arbetet med att enhetliggöra kriterierna för registrering av könsrelaterat våld, så att de insamlade uppgifterna blir jämförbara,

–  organisera utbildning för tjänstemän och yrkesverksamma som kan komma i kontakt med fall av könsrelaterat våld – inklusive de brottsbekämpande organen, socialvården, stödverksamheter för barn (offer för eller vittnen till våld) och personal inom hälso- och akutsjukvården – för att upptäcka, identifiera och korrekt hantera sådana fall, med särskilt fokus på offrens behov och rättigheter,

–  utbyta kunskap, erfarenheter, information och bästa praxis genom det europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet (EUCPN),

–  genomföra upplysningskampanjer (inklusive kampanjer som specifikt riktas till män) i samråd och vid behov i samarbete med frivilligorganisationer, medier och andra intressenter,

–  skapa kostnadsfria nationella hjälplinjer med specialiserad personal, om sådana hjälplinjer inte redan finns, och stödja dessa hjälplinjer,

–  säkerställa att specialiserade jourer (som ska fungera både som en första kontakthjälp och som en trygg och stärkande plats för kvinnor) finns tillgängliga och utrusta dem med utrustning och personal med lämplig utbildning, med plats för minst en kvinna per 10 000 invånare,

–  se till att stöd ges till icke-statliga kvinnoorganisationer och aktörer inom civilsamhället som arbetar för att förebygga könsrelaterat våld mot kvinnor och flickor,

Rekommendation 3 om nationella rapportörer eller motsvarande mekanismer

Inom ett år från förordningens ikraftträdande bör medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att inrätta nationella rapportörer eller motsvarande mekanismer. Uppgifterna för sådana mekanismer bör omfatta bedömning av utvecklingen av könsrelaterat våld, mätning av resultaten av åtgärder för att bekämpa det på nationell och lokal nivå, sammanställning av statistik och årlig rapportering till kommissionen och de behöriga utskotten i Europaparlamentet.

Rekommendation 4 om samordning av EU-strategin för bekämpning av våld mot kvinnor

För att bidra till en samordnad och konsoliderad EU-strategi mot könsrelaterat våld bör medlemsstaterna överföra den information som avses i rekommendation 3 till kommissionen.

Rekommendation 5 om rapportering

Kommissionen ska senast den 31 december varje år, från och med året efter denna förordnings ikraftträdande, överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet, där det bedöms i vilken mån medlemsstaterna har vidtagit åtgärder i enlighet med denna förordning.

I rapporten ska de åtgärder som vidtagits räknas upp och god praxis ska uppmärksammas.

Rekommendation 6 om skapandet av ett forum för det civila samhället

Kommissionen ska föra en nära dialog med relevanta organisationer i det civila samhället och relevanta behöriga organ som arbetar med bekämpning av könsrelaterat våld på lokal, regional, nationell, europeisk eller internationell nivå och inrätta ett forum för det civila samhället för detta ändamål.

Forumet ska vara en mekanism för informationsutbyte och sammanställning av kunskap. Det ska säkerställa att det förs en tät dialog mellan EU-institutionerna och relevanta intressenter. 

Forumet ska vara öppet för relevanta intressenter i enlighet med den första punkten och ska sammanträda minst en gång om året.

Rekommendation 7 om ekonomiskt stöd

Förordningen bör fastställa källan till det ekonomiska stödet inom ramen för EU-budgeten (avsnitt III) för de åtgärder som anges i rekommendation 3.

Senaste uppdatering: 6 juni 2017Rättsligt meddelande