Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Tisdagen den 7 juni 2005 - Strasbourg EUT-utgåva

Frågestund (frågor till kommissionen)
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B6-0246/2005). Följande frågor har ställts till kommissionen.

Del I

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 31 från Alfredo Antoniozzi (H-0384/05):

Angående: Främjande av italienska språket i Europa (Eurydices rapport 2005) och fastställande av språkordningen inom gemenskapsinstitutionerna

I debatten om användningen av EU:s officiella språk inom institutionerna har det föreslagits att man skall ta fram ett nytt system för användning av de officiella språken och en definition av arbetsspråken och deras användning. Hittills har det dock inte kommit något svar på detta förslag, som har till syfte att bringa klarhet i debatten och att bättre tillvarata det språkliga och därmed kulturella arvet i EU:s medlemsstater.

Kan kommissionen säga hur man tänker ta itu med problemet med de officiella språken inom institutionerna, och meddela om man tänker utse särskilda arbetsspråk (i artikel 1 i rådets förordning nr 1/58 talas det bara om officiella språk), så att valet att använda ett språk framför ett annat inte kan avgöras av högt uppsatta tjänstemän (svar på fråga H-0159/05(1)) och så att man därmed förebygger orättvis diskriminering?

Kan kommissionen säga vilka förslag man, med anledning av publiceringen av Eurydices rapport ”Nyckeltal om språkutbildningen i Europa”, kommer att lägga fram för att bättre tillvarata Italiens språkliga arv? Eurydice stöds ju av kommissionen, och det är nödvändigt att ge ett svar på den mycket oroväckande statistik över undervisningen i italienska språket i Europa som publiceras i denna rapport?

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot. – (EN) Som svar till den ärade ledamoten har kommissionen redan påpekat vid ett antal tillfällen, och särskilt i dess svar på den muntliga frågan H-0159/05 av den ärade ledamoten, att i enlighet med rådets förordning nr 1/58 (artikel 1) – den första i EU:s sekundärlagstiftnings historia – skall samtliga officiella språk samtidigt vara arbetsspråk och kan därför användas på samma rättsliga grund och på samma grundval inom institutionerna. Det är således inte korrekt att säga att de nuvarande arbetsspråken inom EU:s institutioner har reducerats till tre, det vill säga engelska, franska och tyska.

När det gäller interna förfaranden inom kommissionen är de dokument som läggs fram för den utarbetade på åtminstone dessa tre språk. Det är en regel som enbart har interna effekter och syftar till att garantera att kommissionen själv är i stånd att förstå dokument av allmänt intresse. Kommissionen har inte hittat något bevis på någon diskriminering mot andra arbetsspråk som en följd av denna praxis, som utarbetades utifrån anvisningar av både nuvarande och föregående kommissionsordförande.

Av operativa skäl är det dessutom vanligt att vissa språk används mer än andra av kommissionens personal i deras dagliga verksamhet.

Ingen högre chefstjänsteman har makten eller rätten att kräva av sin personal att den skall använda ett arbetsspråk i stället för ett annat. Ibland är det dock kommissionsledamöternas egen språkpreferens som kan kräva bruket av ett visst språk.

Det säger sig självt att det är obligatoriskt att upprätthålla intern kommunikation mellan kommissionens tjänsteavdelningar och inom övriga institutioner. Alla dessa metoder följs med respekt för språkens likställdhet som officiella språk och arbetsspråk. Kommissionen intygar att den inte har någon som helst avsikt att införa ett specifikt system, som innebär ett privilegierat bruk av ett eller flera språk i sin verksamhet. Om dess verksamhet sträcker sig utöver interna enheter och involverar kontakt med utomstående, är kommissionen å andra sidan förpliktigad att använda så många officiella språk som möjligt, varvid hänsyn måste tas till begränsningar i tillgängliga översättningsresurser inom ramen för de riktlinjer som anges i dess dokument 638/6.

För det andra främjar kommissionen aktivt flerspråkighet inom Europeiska unionen, vilket kommer till uttryck i dess meddelande ”Främjande av språkinlärning och språklig mångfald – Handlingsplan 2004-2006”. I programmen Sokrates och Leonardo da Vinci kan särskilda åtgärder och andra åtgärder för student- och lärarutbyten användas för främjandet av italienska, liksom av övriga gemenskapsspråk. Således finansierades åtta olika projekt för att främja det italienska språket mellan 2000 och 2004 genom programmet Lingua inom ramen för Sokratesprogrammet.

 
  
MPphoto
 
 

  Alfredo Antoniozzi (PPE-DE). (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Två saker har kommit slag i slag under de senaste månaderna. För det första togs italienska bort från kommissionens presskonferenser. Detta följdes av publiceringen av Eurydikes rapport – som finansierades av Europeiska gemenskapen – där det framgick att italienska är ett av de minst studerade språken i världen. Dessa två saker verkar tyda på att man till viss del har för avsikt att nedvärdera italienskans betydelse.

Jag skulle vilja diskutera flera punkter, herr kommissionsledamot. Vi anser att det inte räcker att endast betrakta tre språk som officiella EU-språk, delvis för att sex språk talas av omkring 9 procent av EU:s befolkning. Herr kommissionsledamot, jag uppmanar er att undersöka möjligheten att införa åtminstone sex arbetsspråk, dvs. de språk som talas av minst 9-10 procent av EU:s befolkning, nämligen engelska, franska, tyska, spanska, italienska och polska.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot. – (EN) När det gäller förfarandena använder vi endast vissa språk i kollegiet, men på officiell nivå och arbetsnivå är alla språk likställda. En av förändringarna eller en viktig företeelse, som man kan se på presskonferenserna på onsdagar, är att det finns möjlighet att använda alla officiella språk. Med denna inställning och med främjandet av språkinlärning, med flerspråkighet som riktlinje och inte endast administrativ del i vårt dagliga arbete, kommer vi att uppnå avsevärda framsteg och förbättringar inom gränserna för våra möjligheter.

Språksituationen sedan utvidgningen visar att unionen fungerar – den kollapsade inte. Kommunikatörer inom unionen kan använda alla språk. I egenskap av kommissionsledamot för utbildning måste jag säga att alla våra rörlighetsprogram och våra aktiviteter på området för utbildning, kultur och yrkesutbildning starkt främjar en språkkomponent.

Jag är övertygad om att vi med den medvetenheten och positiva filosofin är på rätt väg.

 
  
MPphoto
 
 

  Paul Rübig (PPE-DE). (DE) Fru talman! Jag slås av att ett av problemen med utlysandet av tjänster inom kommissionen är att de ofta anger ett modersmål. Om vi skall ha lika möjligheter i Europa är väl det minsta vi kan göra att kräva en viss nivå av kompetens i ett språk snarare än användning av språket sedan barnsben/från vaggan. Det bör övervägas om den nuvarande praxisen kan ändras i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot. – (EN) Jag skulle vilja stödja den tanken. Nästa månad vill vi införa meddelandet om den nya indikatorn för språkkompetens, vilken nu är en viktig del av den ökade efterfrågan på kompetens och erkännande av kvalifikationer.

Vi har kommit överens med medlemsstater om att främja språkinlärning så tidigt som möjligt. I ett större sammanhang är 1+2-modellen inte längre en lyx, utan en nödvändighet för den unga generationen och för alla medborgare som inte endast behöver lära sig sitt modersmål utan också två ytterligare europeiska språk, varav ett helst skall vara ett grannspråk.

Det är den politik och den grundläggande filosofi som stöds av kommissionen. Om denna politik främjas ordentligt i medlemsstaterna kommer flerspråkighet och språkkompetens att öka drastiskt i den framtida europeiska unionen. Jag instämmer helt och hållet med den ärade parlamentsledamotens engagemang och stöd.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 32 från Yiannakis Matsis (H-0367/05):

Angående: Deltagande i PFF och anslutning till Nato för Cyperns del

Skulle kommissionen förorda att Republiken Cypern deltog i PFF (Partnerskap för fred) och anslöt sig till Nato, i syfte att tjäna ömsesidiga intressen inom ramen för det gemensamma europeiska försvaret och utrikespolitiken?

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot.(SK) Europeiska unionen har inte behörighet i den fråga som tas upp i fråga nr 32. Det är helt enkelt en bilateral fråga mellan en medlemsstat och en tredje part, nämligen Nato som är en internationell organisation. Det är inte upp till kommissionen att kommentera detta ärende som ligger utanför dess behörighetsområde. Kommissionen hoppas emellertid att båda parter kan nå fram till en fungerande lösning som utan tvekan skulle bidra till att ytterligare öka samarbetet och stärka förbindelserna mellan EU och Nato.

 
  
MPphoto
 
 

  Yiannakis Matsis (PPE-DE).(EL) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans tydliga svar. Poängen med min fråga var just att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste skyddas så mycket det går i det biostrategiska landet Cypern, och svaret var mycket tydligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos (PPE-DE).(EL) Fru talman! För att uttrycka det kortfattat. Kommissionsledamotens svar att detta inte hade något att göra med kommissionen är otillfredsställande. Europeiska kommissionen godtar finansieringen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och deltar i arbetet med att utforma EU:s utrikespolitik. Dessutom måste vi säga att min ärade kollegas fråga berör EU:s utrikesförbindelser, och som vi alla vet har skiljelinjen mellan klassiska utrikesförbindelser och klassisk utrikespolitik inte fastställts i vare sig fördraget eller i samband med utövandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot.(SK) Tack för ytterligare aspekter på detta ärende. Jag är övertygad om att det har pågått en tid och att det förmodligen kommer att lösas på ett bra sätt. Med tanke på situationen under det senaste decenniet är utvecklingen ganska hoppingivande.

Inom den andra pelaren har Europeiska kommissionen verkligen inte några direkta befogenheter när det gäller den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Kommissionen stöder emellertid inte bara medlemsstaternas ansträngningar för en gemensam politik utan även för definitiva gemensamma åtgärder för förbindelser med andra organisationer och med särskild hänsyn till säkerhetspolitik.

Jag är därför övertygad om att medlemsstaterna, med stöd av hela unionen eller av kommissionen, kan lösa denna fråga på ett bra sätt. Just nu kan vi emellertid inte göra mer än vad kommissionen strävar efter att göra.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 33 från Alexander Nuno Alvaro (H-0414/05):

Angående: Biometriska uppgifter i visum

Hur ser tidsplanen ut för införandet av biometriska kännetecken i visum mot bakgrund av utvecklingen och genomförandet av det biometriska systemet?

På vilka sätt stöds medlemsstaterna när det gäller utveckling och genomförande av egna system, så att driftskompatibilitet med det planerade centrala systemet kan säkerställas?

Hur långt har medlemsstaterna kommit med införandet av biometriska kännetecken inom ramen för det nya systemet?

Anser kommissionen att tillämpliga rättsaspekter avseende dataskydd är säkerställda?

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Kommissionens förslag om ändring av rådets förordning 1683 föreskriver gemensamma säkerhetsnormer för visum och lagring av två biometriska identifierare på ett minneskort med tillräckligt utrymme. Test visar dock att det uppstår tekniska problem när ett mikrochip infogas i varje viseringsmärke. Därför har rådet beslutat att påskynda lagringen av biometriska identifierare i den centrala delen av informationssystemet för viseringar och vid ett senare stadium överväga om ytterligare lagring av biometriska identifierare och viseringsmärket eller ytterligare ett separat smartkort kommer att behövas. Rådet bjöd in kommissionen den 24 februari 2005 för att göra allt för att möjliggöra lagring av biometriska identifierare i den centrala delen av informationssystemet för viseringar från och med 2006.

Beslutet om ytterligare lagring av biometriska identifierare på viseringsmärket kommer till stor del att bero på pilotprojekt, som utförs i nuläget. Resultaten från detta projekt förväntas snart vara klara.

Under tiden har kommissionen ett nära samarbete med de medlemsstater som är ansvariga för övergången till informationssystemet för viseringar (VIS) i den nationella strukturen. Kommissionen förbereder i nuläget, i nära samarbete med medlemsstater, ett gränssnittskontrolldokument som säkerställer driftskompatibilitet.

Det anbudsförfarande som medlemsstater får inleda för den nationella delen av VIS kommer till stor del att baseras på detta gränssnittskontrolldokument. Kommissionen är säker på att alla medlemsstater kommer att vara redo att koppla sina nationella system till den centrala delen av VIS, vilket har klargjorts, före slutet av 2006.

När det gäller konsulat bör en utbyggnadsplan för hela projektets utvecklingsperiod vara i kraft i slutet av 2006, och ytterligare utveckling mellan 2007 och 2013 bör förberedas i samarbete med medlemsstaterna.

Slutligen anser kommissionen att kommissionens förslag att ändra rådets förordning 1683 tar hänsyn till alla frågor om skydd av uppgifter. I enlighet med direktivet om skydd av uppgifter 95/46 har arbetsgruppen för artikel 29 rådfrågats, och den avgav sitt yttrande den 11 augusti 2004. Detta yttrande kommer naturligtvis att beaktas till fullo i den fortsatta lagstiftningsprocessen om ytterligare lagring av biometriska identifierare på viseringsmärket eller om ett ytterligare separat smartkort behövs.

När det gäller de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till VIS arbetar kommissionens tjänsteavdelningar på lagförslaget inom ramen för den tredje pelaren på området för skydd av uppgifter.

 
  
MPphoto
 
 

  Paul Rübig (PPE-DE). (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag besökte nyligen det australiska parlamentet. För att få tillträde dit krävs redan nu biometriska uppgifter, och dessa gör det mycket troligt att kontrollerna är effektiva. Tror ni att vi skulle kunna testa biometriska uppgifter i EU-institutionerna för att se om ett sådant system verkligen skulle kunna bli en praktisk lösning?

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Fru talman! Jag kan givetvis inte ge er ett konkret svar i dag. Utan tvekan måste vi först och främst ta hänsyn till tillförlitligheten hos de tekniska kriterier som har antagits av det australiska parlamentet, och för det andra måste vi ta hänsyn till driftskompatibiliteten och således förmågan att få dessa uppgifter att verkligen fungera i ett system som måste utvidgas till 25 medlemsstater.

Jag har redan påpekat att det redan pågår komplexa tekniska tester. Vi kommer givetvis att ta hänsyn till erfarenheterna från andra länder på teknisk nivå, men jag kan givetvis inte förutse en definitiv lösning i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE).(EN) Herr kommissionsledamot! Jag fick nyligen tillfälle att se det biometriska system som har införts på Amsterdams flygplats för att avskaffa passkontroller mellan de områden som ingår i Schengen och de som inte gör det, vilket jag anser fungerade utomordentligt. Har kommissionsledamoten haft möjlighet att undersöka det systemet? Om så är fallet, anser han att det skulle kunna utökas, för tillfället på en frivillig grund, till ett nätverk av europeiska flygplatser?

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Fru talman! Jag har redan påpekat att vi givetvis kommer att ta hänsyn till tester som redan har genomförts i vissa EU-länder, särskilt inom flygplatssystem. Jag kan inte meddela er om man anser att just detta system skulle kunna överföras i större skala på ett EU med 25 medlemsstater. Jag kan försäkra er att man även kommer att ta hänsyn till detta system i de pilotexperiment som kommer att genomföras på teknisk nivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Nuno Alvaro (ALDE). (DE) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten. Jag är dessutom ganska nyfiken på de försök som för närvarande utförs av det tyska inrikesministeriet för att driva på projektet så mycket som möjligt.

Har Förenta staterna en gång för alla uteslutit möjligheten att skjuta upp tidsfristen?

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Fru talman! Om ni menar de s.k. PNR-uppgifterna har vi skjutit några veckor på det tekniska möte mellan tjänstemän från EU och Förenta staterna som kommer att äga rum i juli. I vilket fall som helst kommer vi som utlovat givetvis att underrätta parlamentet om utvecklingen.

Del 2

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 34 från Mairead McGuinness (H-0386/05):

Angående: Licensavgift för radio och TV i allmänhetens tjänst

Media har en betydande roll i världen i dag och många anser att man bör bevara radio och TV i allmänhetens tjänst. Med tanke på detta, kan kommissionen redogöra för hur man ser på framtiden för radio och TV i allmänhetens tjänst, behovet av en klar redogörelse för hur licensavgiften används av programföretagen och om licensavgiften tillämpas på liknande sätt i de olika medlemsstaterna med hänsyn till att det handlar om radio och TV i allmänhetens tjänst?

 
  
MPphoto
 
 

  Viviane Reding, kommissionsledamot. – (FR) Fru talman! Betydelsen av radio och TV i allmänhetens tjänst och medlemsstaternas behörighet att fastställa, organisera och tillhandahålla mekanismer för dessa program garanteras i artikel 86.2 i fördraget och av Amsterdamprotokollet. I kommissionens meddelande om statligt stöd från 2001 anges emellertid att privata operatörers roll inte får glömmas bort eftersom de bidrar till att garantera mångfald, berikar den politiska och kulturella debatten samt breddar utbudet av program. Vi erkänner därför mycket tydligt det dubbla system som är typiskt för EU:s audiovisuella industri och som har en gynnsam effekt på medierna som helhet.

När det gäller den offentliga sektorn är det för närvarande upp till medlemsstaterna att organisera finansieringen av denna sektor. Finansieringen kan komma helt och hållet från allmänna medel, i vilken form som helst, och vid behov i form av en licensavgift som i det exempel som den ärade ledamoten gav. Finansieringen kan även vara blandad och till en viss del bestå av medel från försäljning av reklamplatser. Det finns inga invändningar mot valet av det ena eller det andra systemet. Kommissionen måste emellertid se till att fördragets bestämmelser följs, särskilt de som rör statligt stöd enligt tolkningen i meddelandet från 2001.

Finansiering med allmänna medel får därför endast användas för att fullgöra uppdraget att sända radio och TV i allmänhetens tjänst och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för detta uppdrag: detta är proportionalitetsprincipen. Uppdraget att sända radio och TV i allmänhetens tjänst måste klart och tydligt anges, och det måste föras separata räkenskaper om ett programföretag sysslar med kommersiell verksamhet: detta är öppenhetsregeln. Det är därför inte upp till kommissionen att fastställa regler som skulle begränsa medlemsstaternas manöverutrymme på detta ytterst kulturella område.

 
  
MPphoto
 
 

  Mairead McGuinness (PPE-DE).(EN) Fru kommissionsledamot! Tack så mycket för ert svar. Jag har förstått att den irländska regeringen nyligen har svarat på ett brev från kommissionen, som kräver ett klargörande av rollen och finansieringen av radio och TV i allmänhetens tjänst på Irland. Kan ni tala om vad ni gav för svar och hur ni först reagerade på brevet?

 
  
MPphoto
 
 

  Viviane Reding, kommissionsledamot. – (FR) Fru talman! Jag har ännu inte sett brevet från de irländska myndigheterna. Jag antar att det rör sig om en normal förfrågan från kommissionen om det fullständigt acceptabla statliga stöd som tilldelas sektorn för radio och TV i allmänhetens tjänst.

Denna typ av statligt stöd måste anmälas, och det måste finnas en skriftväxling med frågor och svar mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Mot bakgrund av de svar som medlemsstaten ger bedömer kommissionen om situationen i medlemsstaten är förenlig med fördraget, Amsterdamprotokollet och kommissionens meddelande från 2001. Om så är fallet ges grönt ljus. Om så inte är fallet genomförs diskussioner mellan medlemsstaten och kommissionen.

Detta är ett normalt förfarande som sker regelbundet. För det mesta finns det inte några problem, och medlemsstaten får klartecken ganska snabbt. I vissa fall har det uppstått problem, särskilt med de tyska myndigheterna. När det gäller sektorn för radio och TV i allmänhetens tjänst sker utbytet av information mellan medlemsstaterna och kommissionen utan problem.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 35 från Manolis Mavrommatis (H-0420/05):

Angående: Mediaprogrammet

Den oroväckande tendensen till massmediekoncentration på nationell nivå har lett till monopolsystem och till att vissa televisionskanaler och deras produktionsbolag fått en dominerande ställning. Mediaprogrammet omfattar även televisionskanaler och deras produktionsbolag (om vilka man för tydlighetens skull bör konstatera att de varken kan karaktäriseras som oberoende eller som ”små och medelstora” företag). Jag vill fråga kommissionen i vilken mån det här kränker den grundläggande principen för Mediaprogrammet, som handlar om att stöda oberoende producenter och små och medelstora företag? Har kommissionen för avsikt att göra en utvärdering av vilken inverkan programmet haft på små och medelstora företag, särskilt på oberoende producentbolag på televisionens område, detta i kombination med en utvärdering av den faktiska nyttan av en begränsad budget för finansiering av televisionskanalernas verksamhet?

 
  
MPphoto
 
 

  Viviane Reding, kommissionsledamot. – (EN) Den ärade ledamoten har tagit upp flera frågor angående finansiering av TV-kanaler och av enskilda produktionsbolag inom ramen för Mediaprogrammet. Jag skulle vilja påpeka att programmet Media Plus inte inkluderar TV-kanaler som direkta bidragsmottagare i någon av de planer som ingår i programmet.

Inom TV-sektorn stöds enskilda produktionsbolag, som ofta utgörs av små och medelstora företag, för produktion av audiovisuellt arbete för televisionen. Syftet är att uppmuntra dessa företag att producera arbeten – i alla former: underhållning, dokumentärer, animerade filmer – som inte involverar färre än två TV-bolag, och helst fler. Det är således ett Europa med mervärde som står på spel. De måste också tillhöra olika språkområden, så det är flerspråkighet som står i centrum här – en fråga som togs upp tidigare.

Inom Mediaprogrammet uppmärksammas de enskilda produktionsbolagens osäkra existens på den fragmenterade europeiska marknaden. Det rör sig om bolag vars ekonomiska utkomst ofta hänger på ett enda projekt, och därför finns det ett flertal finansieringsinstrument som är inriktade på denna viktiga och kreativa verksamhet.

Finansieringsinstrument för TV-distribution var en av åtgärderna inom Media Plus-programmet som granskades i den halvtidsutvärdering som utfördes förra året. Denna utvärdering bekräftade den framträdande roll som de olika åtgärderna spelade för enskilda producenter, liksom sådana åtgärder som till exempel i2i-initiativet för audiovisuella medier och utvecklingsåtgärder som omfattar nya talanger, enskilda projekt och statlig finansiering.

Slutligen, som Europaparlamentet begärde mot bakgrund av förlängningen av Mediaprogrammen kommer den andra halvtidsutvärderingen snart att inledas och överlämnas till parlamentet.

 
  
MPphoto
 
 

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE).(EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack så mycket för ert svar som var heltäckande och omfattade många frågor. Jag kommenterade mest monopolet på flera kommunikationsmedel, men jag skall gå vidare. Håller ni med om att kommissionen och rådet bör vidta relevanta åtgärder för att oberoende producenter skall kunna behålla sina producenträttigheter och för att de lättare skall kunna hävda sina immateriella rättigheter och därmed öka möjligheten att dra till sig investeringar från privata investerare? Så vitt jag vet har inget sådant hittills skett, och det finns inga sådana garantier i några gemenskapsdirektiv. Har ni åtminstone något slags plan i denna riktning?

 
  
MPphoto
 
 

  Viviane Reding, kommissionsledamot. – (FR) Den ärade ledamoten har tagit upp frågan om oberoende producenter. Det är klart att vi inom ramen för produktion av audiovisuella medier behöver dessa oberoende producenter. Det är de som skapar de mest betydelsefulla audiovisuella verken, och de gör detta som en del av den kulturella och språkliga mångfald som utgör vår kontinents verkliga rikedom. Det är därför som villkoren för bidrag från Mediaprogrammet är väldigt tydliga: det är endast öppet för oberoende producenter. Dotterbolag till TV-stationer kan inte få bidrag.

Jag anser att Media Plus dessutom anger väldigt tydliga skyldigheter för producenterna. Efter högst sju år kommer alla system att ses över så att vi kan ge de oberoende producenterna ännu bättre stöd. Tack vare översynen av Mediaprogrammet kommer vi därför att stärka åtgärder för att stödja denna viktiga dimension av EU:s kulturindustri.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 36 från Åsa Westlund (H-0436/05):

Angående: Public service i ett framtida nytt direktiv om sändningsverksamhet för television

Kommissionen kommer sannolikt att i slutet av 2005 lägga fram ett förslag till nytt direktiv om sändningsverksamhet för television, vilket bland annat kommer att beröra public service. Public service-radio och –tv är av stor betydelse för de demokratiska, sociala och kulturella behoven i samhället. För att public service-medierna skall kunna uppfylla dessa behov är det nödvändigt att tydliggöra i EU-lagstiftning att de kan använda all ny teknik och alla nya medieformer, som till exempel Internet- och WAP-tjänster, utan att det strider mot reglerna på den inre marknaden.

Delar kommissionen denna uppfattning om rätten för public service att använda all ny teknik och nya medieformer? Är det kommissionens tanke med ett nytt direktiv att skapa en lagstiftning som enbart berör det audiovisuella innehållet och inte medieformerna eller –tekniken?

 
  
MPphoto
 
 

  Viviane Reding, kommissionsledamot.(FR) Förra veckan lade kommissionen fram sitt meddelande ”i2010: Ett europeiskt informationssamhälle för tillväxt och sysselsättning”. I meddelandet anger kommissionen att den i slutet av 2005 kommer att föreslå en översyn av direktivet ”Television utan gränser” för att modernisera reglerna för audiovisuella tjänster. Det är detta som den ärade ledamoten hänvisar till.

Tack vare de minimala samordningsbestämmelser som det innehåller stärker denna text konkurrenskraften för EU:s audiovisuella medieindustri. Direktivet innehåller trots detta inte några särskilda rättigheter eller skyldigheter för public service-företag, och det finns för närvarande inga planer på att inom ramen för översynsprocessen införa åtgärder som hanterar public service-företagens användning av kommunikationsmetoder och teknik.

Precis som i den fråga jag just besvarade skulle jag vilja påminna er om att det är mycket viktigt att medlemsstaterna ansvarar för definitionen av syftet med deras public service och avgör hur dess tjänster skall finansieras så att de kan fullgöra sitt uppdrag, eftersom detta område fortfarande faller under subsidiaritetsprincipen i överensstämmelse med kommissionens meddelande från 2001 om statligt stöd och bestämmelserna i fördraget, inklusive Amsterdamprotokollet. I meddelandet anger vi emellertid också att – detta är också en viktig punkt – att public service kan omfatta tjänster som inte är program i ordets traditionella mening: exempelvis informationstjänster på Internet, givetvis så länge som dessa tjänster syftar till att uppfylla samma demokratiska, sociala och kulturella behov som själva programmen.

 
  
MPphoto
 
 

  Åsa Westlund (PSE). Fru talman! Tack till kommissionär Reding för svaret. Jag vet dock inte riktigt om jag skall känna mig lugnad eller oroad. Det finns en konflikt här mellan reglerna för den inre marknaden och möjligheten för public service att verka.

Jag vill verkligen uppmana kommissionen att vara tydligare än vad ni var just nu om att public service verkligen har full möjlighet att utforma sin verksamhet, utan att det betraktas som inskränkningar på den inre marknaden. Det är väldigt viktigt att kommissionen tar chansen att vara tydlig även utåt i den här frågan. Det finns en stor oro eftersom public service har en stor uppslutning bland våra medborgare. Speciellt i dessa dagar är det av stor vikt att visa att vi inte anser att marknaden skall ta över allting utan att kulturen och public service får fortsätta att spela sin roll.

 
  
MPphoto
 
 

  Viviane Reding, kommissionsledamot. – (FR) Fru talman! Jag kan bara upprepa vad jag redan tidigare har betonat: kommissionen är fördragens väktare. Följaktligen har den använt fördragen och Amsterdamprotokollet som en grund för att bevilja undantag för statligt stöd till radio- och TV-sändningar i allmänhetens tjänst. Det är därför medlemsstaterna först och främst anger syftet och skyldigheterna för sina radio- och TV-sändningar i allmänhetens tjänst och därefter hur dessa skyldigheter finansieras, med licenser eller av reklam. Kommissionen kontrollerar sedan bara att det som medlemsstaten har angett verkligen genomförs.

För att besvara alla tänkbara frågor kring tolkningen av dessa fördragsartiklar och Amsterdamprotokollet publicerade jag och kommissionsledamot Mario Monti 2001 ett meddelande – som Europaparlamentet känner väl till – där dessa regler specificerades. Eftersom både kommissionen och parlamentet stöder det dubbla systemet kan jag försäkra den ärade ledamoten att programföretagen i allmänhetens tjänst är helt och hållet skyddade, både av fördragen och av de regler som baseras på fördragen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 37 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0359/05):

Angående: Åtgärder för att förverkliga den europeiska pakten för ungdomsfrågor

I det luxemburgska ordförandeskapets slutsatser från den 22–23 mars 2005 och i bilaga I till dessa ingår den europeiska pakten för ungdomsfrågor och denna innehåller tre handlingslinjer.

Har kommissionen för avsikt att komma med några konkreta förslag och preliminära utvärderingar av desamma, i syfte att förverkliga målen med pakten för ungdomsfrågor samtidigt som man också beaktar behovet av solidaritet mellan generationerna?

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot. – (EN) När Europeiska rådet i mars 2005 antog en europeisk pakt för ungdomsfrågor, betonade man att det är väsentligt för Europas tillväxt att integrera unga människor i samhället och arbetslivet och att bättre utnyttja deras potential. Pakten syftar till att förbättra unga européers utbildning, fortbildning, rörlighet, yrkesintegrering och sociala integration, samtidigt som man förenklar möjligheten att förena familje- och yrkesliv.

Kommissionen har svarat på pakten utan dröjsmål. Den har analyserat möjligheter som pakten erbjuder och har föreslagit åtgärder. Den 30 maj i år antog vi ett meddelande som har överlämnats till parlamentet.

På den nationella nivån kommer pakten, som utgör en integrerad del av Lissabonmålen för tillväxt och sysselsättning, att genomföras genom de integrerade riktlinjerna som föreslagits av kommissionen och som antas av rådet i juni. I riktlinjerna ställs krav på bland annat åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten och öka tillgången till utbildning och fortbildning. Meddelandet anger hur medlemsstaterna kan genomföra pakten när de förbereder sina reformprogram i Lissabonmålen, med hänvisning till riktlinjerna.

I meddelandet uppmärksammas de demografiska förändringar som Europa står inför. Tonvikten ligger på behovet att utveckla samhällen som är barn- och ungdomsvänliga och behovet av solidaritet i uppförandet av ett Europa som är öppet för alla, som bygger på solidaritet mellan generationerna. I meddelandet anges att medlemsstater bör följa de integrerade riktlinjerna och vidta åtgärder för att uppnå en bättre balans mellan familje- och yrkesliv. Detta skall till exempel ske genom att tillhandahålla barnomsorgsmöjligheter och vård av övriga behövande, som ett led i att hantera demografiskt åldrande och lågt födelsetal.

I meddelandet identifieras åtgärder på EU-nivå för att stödja pakten: bruket av strategin för social integration för att förbättra situationen för sårbara ungdomar, stöd från Europeiska socialfonden för projekt som är inriktade på ungdomar på områdena sysselsättning, fortbildning och social integration, utveckling av ett särskilt instrument för erkännandet av ungdomsarbete i syfte att inkludera ett ”ungdomspass” i Europass nästa år, och förslag till ett europeiskt kvalifikationsnätverk, förhoppningsvis också nästa år.

Som Europarådet betonade är paktens framgång beroende av alla aktörers medverkan, särskilt ungdomsorganisationer. I meddelandet inbjuds medlemsstater att rådfråga ungdomar vid utvecklandet av åtgärder för pakten och att följa upp detta. Här tillkännages det samråd som kommissionen kommer att genomföra om ungdomspolitik, som skall involvera parlamentsledamöter och parlamentet självt, såväl som ungdomar, kommissionsledamöter och andra beslutsfattare. Samrådet kommer att kulminera i ungdomssamordningsgruppen Etats généraux i slutet av december 2005.

 
  
MPphoto
 
 

  Maria Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE).(EL) Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar som var heltäckande och mycket informativt. Min enda fråga angående den långa lista som han angav – och som jag är mycket nöjd med eftersom den verkligen täckte in alla frågor – är hur kommissionens planer skall finansieras.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionsledamot. – (EN) Det är en mycket förnuftig följdfråga. Dagen som följde omedelbart efter dagen för godkännandet var jag med om ett mycket speciellt tillfälle. Följande dag höll vi den första presskonferensen via Internet med ungdomar i Bryssel, och även i medlemsstater. Det var välorganiserat, och det är också ett bidrag till bättre kommunikation och engagemang av ungdomar, eftersom vi efterlyser framtida EU-politik.

En del av lösningen i fråga om stöd är att vi skulle vilja använda flera möjligheter inom EU-politikens olika linjer eller områden – inom socialpolitiken eller strategin, inom landsbygdsutvecklingen, forskningen och självfallet utbildningsprogram och fortbildning och rörlighet. Det finns en lista på program som är knutna till detta, och det borde finnas ett ännu mer sammanhängande sätt att stödja åtgärder gentemot ungdomar, med ungdomar och för ungdomar.

Vi har också tagit fram ett särskilt ungdomsprogram, och jag hoppas att det kommer att stärkas ytterligare under de kommande sju åren. Det handlar återigen om budgetplanen. Jag skulle således säga att det viktigaste är den finansiella omätliga delen. Det innebär ett mer samordnat, mer uppbackat närmande till ungdomar som utgör en del av Lissabonmålen, som en del av de integrerade riktlinjerna inom alla olika områden, och som också får stöd av finansiella resurser.

Om parlamentets attityd är densamma i denna riktning är det ett tecken i rätt riktning när det gäller er fråga, fru Panayotopoulos-Cassiotou. Jag skulle också vilja välkomna Reimer Böges senaste betänkande om budgetplanen, som kommer att bli föremål för omröstning i morgon.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 38 från Bernd Posselt (H-0373/05):

Angående: Gränsöverskridande kulturstöd

Vilken roll spelar kommissionens stöd till kulturåtgärder i gränsöverskridande samarbete, t.ex. mellan Bayern och Tjeckiska republiken respektive mellan Österrike och Slovakien? Vilka prioriterade insatser planerar kommissionen för att bevara det gemensamma kulturarvet i gränsområden?

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionen. – (EN) I artikel 151 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som är grunden för vårt kulturella samarbete, står det att gemenskapen skall främja samarbetet mellan medlemsstaterna, även när det gäller att skydda kulturarvet, och vid behov stödja och komplettera deras verksamhet på ett antal områden.

Detta mål eftersträvas genom ramprogrammet Kultur 2000 till stöd för kulturellt samarbete i Europa. För att främja konstnärligt och kulturellt samarbete i Europa och driva på skapandet av ett gemensamt kulturområde stöder programmet Kultur 2000 projekt som produceras och finansieras gemensamt av minst tre aktörer från minst tre av de länder som deltar i programmet. Programmet syftar dock inte specifikt till att utveckla gränsöverskridande kulturellt samarbete.

För det andra bidrar detta till att sprida kompetens och främja god praxis när det gäller att skydda och bevara detta gemensamma kulturarv, trots att det i programmet inte fastställs några konkreta åtgärder för att bevara det gemensamma kulturarvet i gränsregionerna. Dessutom stöder Europeiska unionen aktivt bevarandet av Europas kulturarv genom strukturfonderna och det sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

För det tredje främjas kulturen inom ramen för Interreg IIIA-programmen, även dem som Bernd Posselt nämnde, huvudsakligen genom stöd till nätverk för skapande eller fördjupande av gränsöverskridande kulturella kontakter. Inom ramen för åtgärder för företagande omfattar många program också främjandet av kulturell turism. Enligt de riktlinjer som ges i kommissionens meddelande av den 28 april 2000 kan också renovering och utveckling av historiska stadskärnor med utnyttjande av en gemensam gränsöverskridande strategi främjas. Denna strategi utesluter naturligtvis bostäder.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernd Posselt (PPE-DE). (DE) Herr talman! Det är två saker som jag skulle vilja ta upp, dels hänvisningen till historiska stadskärnor, vilket var mycket intressant, dels skulle jag vilja tacka kommissionsledamoten för det utmärkta svaret.

I Tjeckien finns det ett slott som nu är fallfärdigt men som en gång var barndomshem för en av skaparna av den europeiska tanken, Richard Coudenhove-Kalergi, och inne i detta slott skall det inrättas ett europeiskt centrum för möten och aktiviteter. Detta skulle kunna bli ett viktigt projekt. För det andra anser jag att det bör hållas en stor kongress eller konferens som skulle kunna fungera som en marknadsplats eller kontaktforum för alla som arbetar med gränsöverskridande frågor. Väldigt många initiativ är på gång på detta område, och de genomförs alla utan vetskap om att de andra finns. En möjlig plats för detta skulle kunna vara huvudstaden i ert land, herr kommissionsledamot, den enda huvudstad som ligger vid en gräns. Jag föreslår därför att ett möte för dessa gränsöverskridande initiativ arrangeras i Bratislava, det forna Pressburg.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, kommissionen. – (EN) Efter utvidgningen kommer det att finnas många tillfällen att visa att denna nya utvidgade gemenskap har mycket gemensamt när det gäller historia och kultur. Jag är säker på att Centraleuropa i framtiden kommer att upptäckas på nytt efter utvidgningen genom att vi främjar konkreta åtgärder, samarbete på alla plan och nätverksbyggande, eftersom det har en stor potential att få folk att känna sig som medlemmar i en större europeisk familj. Tack för ert förslag och för allt ni gör för att främja gränsöverskridande samarbete och samhörighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Frågorna nr 39–44 kommer att besvaras skriftligen.

Fråga nr 45 från Bart Staes (H-0360/05):

Angående: Budget för forskning kring och utveckling av förnybar energi

Vid en diskussion den 25 januari 2005 angav ordföranden för rådgivande kommittén för fusionsprogrammet, professor Sir Llewellyn-Smith, att kommersiell fusionskraft kunde bli möjlig på fyrtio års sikt med hjälp av ett kraftigt subventionerat program för fusionsforskning. I det sjunde ramprogrammet anslås mera pengar till kärnenergi (fission och fusion) än till förnybar energi. Ändå har Europeiska rådet antagit att utsläppen av växthusgaser fram till 2020 måste minska med 15–20 procent jämfört med 1990. Dessutom förutsäger Europeiska kommissionen att sysselsättningen inom sektorn för förnybar energi kommer att öka med flera miljoner arbetstillfällen fram till 2020.

Anser kommissionen det vore önskvärt mot bakgrund av klimat- och sysselsättningspolitiken att budgetarna för forskning och utveckling lades om från kärnenergi i riktning mot förnybar energi och har kommissionen några konkreta planer på detta?

 
  
MPphoto
 
 

  Janez Potočnik, kommissionsledamot. – (EN) EU är världsledande i kampen mot klimatförändringar. Vi har en ledande roll i genomförandet av Kyotoavtalet och bidrar också till att föra den globala debatten om tiden efter 2012. Det måste dock understrykas att EU inte kan lösa världens energi- och klimatproblem ensamt, något som erkändes i slutsatserna från Europeiska rådets möte den 22–23 mars, som ledamoten också hänvisade till, där målen stakades ut för alla industriländer och inte enbart EU.

Målsättningen att minska utsläppen av växthusgaser måste sättas i samband med ett kraftigt stigande globalt energibehov (det beräknas öka med 60 procent till 2030) och en ökad oro för energiberoendet i de geopolitiskt instabila områdena i världen.

Den europeiska energiforskningen står därför inför den trefaldiga utmaningen att garantera en trygg energiförsörjning på kort, medellång och lång sikt, att öka konkurrenskraften och att vinna kampen mot klimatförändringarna. Ingen enskild teknik kan tillhandahålla lösningen på detta, utan det krävs en bred strategi med tekniska lösningar som både omfattar åtgärder med relativt kort tidsperspektiv och sådana med mycket längre tidsperspektiv.

För att uppnå målet med ett hållbarare energisystem måste energiforskningen hitta en balans mellan att förbättra effektiviteten, kostnaden, godtagbarheten och säkerheten för befintliga tekniker och energikällor, och att samtidigt rikta in sig på ett långsiktigt paradigmskifte i det europeiska sättet att producera och konsumera energi. I denna ekvation kommer kärntekniken att fortsätta att spela en roll, tillsammans med ett ökat upptagande av förnybara energikällor och andra rena energitekniker som till exempel vätgas och bränsleceller samt avskiljning och lagring av koldioxid.

Kärnklyvning utgör för närvarande 16 procent av EU:s energiförsörjning och är tillsammans med förnybara energikällor en viktig källa till kolfri elektricitet. Dessutom handlar de centrala målen för gemenskapens forskningsprogram om fission om säker hantering av kärnavfall, driftsäkerhet i kärntekniska anläggningar och strålskydd, vilket omfattar ett bredare område än energi, till exempel medicinsk användning.

Fusionskraften har möjligheter att utgöra ett betydande bidrag till att uppnå en hållbar och säker energiförsörjning i EU inom några årtionden. Aktuell teknisk forskning tyder på att ett adekvat finansierat snabbt utvecklingsprogram för fusionskraft, som innefattar den internationella termonukleära experimentreaktorn (ITER), skulle kunna leda till att ett fusionskraftverk för demonstration tas i drift inom trettio år, med vars hjälp fusionskraftens kommersiella bärkraft skulle kunna bevisas.

Med tanke på skalan och den tekniska utmaningen hos denna teknik kan detta endast genomdrivas på gemenskapsnivå, och för ett omfattande initiativ som ITER på global nivå. Låt mig påminna om att Europeiska rådet i sina slutsatser från mötet i mars också uppmanade Europeiska kommissionen att arbeta vidare med ITER och påbörja byggandet före årets slut. Det är dock tydligt att kommissionen i sitt förslag till det sjunde ramprogrammet också lägger stor vikt vid icke-nukleär energi i allmänhet, med en betydligt större budget än i det sjätte ramprogrammet, och särskild betoning på förnybara energikällor.

På det hela taget sjunker Euratoms andel i det totala ramprogrammet från 7,5 procent i det sjätte ramprogrammet till 5,9 procent i det sjunde ramprogrammet. De förnybara energikällorna erkänns som nyckeltekniker för Europa eftersom de är inhemska energikällor och kan anpassas till olika regionala förhållanden.

Alla förnybara energikällor för produktion av el och bränsle samt för uppvärmning och kylning ges en hög profil i kommissionens förslag till det sjunde ramprogrammet, inom ramen för den breda strategi med tekniska lösningar som jag nämnde tidigare. Som jämförelse kan nämnas att den totala finansieringen för icke-nukleär forskning är mer än fyra gånger högre än för fission.

Möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen inom sektorn för förnybar energi måste nyttjas fullt ut, inte bara genom ökad forskning och utveckling, utan också genom att anpassa de politiska åtgärderna på EU-nivå och nationell nivå för att underlätta inträdet på marknaden. För närvarande har fler än 100 000 nya arbetstillfällen skapats i Europa enbart inom områdena vindkraft och solenergi. Detta är ett bra exempel på den tillväxtpotential som kan utnyttjas genom en kombination av gemenskapens forskningsinsatser och politiska åtgärder, såsom system med inmatningstariffer och gröna certifikat. Kommissionen kommer därför att fortsätta att ge betydande stöd till insatser för forskning och spridning av energisystem som bygger på förnybara energikällor. Den räknar helt och fullt med att dessa energisystem kommer att stå för en större andel av energiutbudet tack vare de förbättrade tekniska lösningar detta kommer att leda till.

 
  
MPphoto
 
 

  Bart Staes (Verts/ALE). (NL) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar, och jag är mycket glad för hans helhjärtade stöd till förnybara energikällor. Jag anser att detta är en tydlig omsvängning. Även om jag anser att EU allt för länge ensidigt har låst sig vid kärnenergi, särskilt kärnklyvning, är jag inte säker på om jag hörde rätt när kommissionsledamoten sade att 16 procent av vår elförsörjning i framtiden skulle komma från kärnfusion. Det är hur det framställdes i tolkningen, och jag är mycket förvånad. Jag skulle vilja ha ett klargörande av detta. Hur ser prognoserna ut för kärnfusion, och hur ser tidtabellen ut?

 
  
MPphoto
 
 

  Janez Potočnik, kommissionsledamot. – (EN) Hänvisningen till 16 procent gjordes med tanke på att fusionskraft för närvarande utgör 16 procent av Europeiska unionens energiförsörjning. Vi anser att vi måste tala om tre huvudprinciper när vi talar om framtiden. Hållbarhet och att vi ser till att göra allt som står i vår makt för att vara miljövänliga bör vara en del av vår filosofi. Denna filosofi genomsyrar alla våra forskningsprogram inom miljö, energiförsörjning och transport. Vi anser att detta bör vara vår vägledande princip.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen.

Fråga nr 46 från John Bowis (H-0390/05):

Angående: Forskning om dövhet och hörselnedsättning

Är kommissionen medveten om att det behövs mer forskning om dövhet och hörselnedsättning hos barn, dels när det gäller antal drabbade och tillgänglig behandling och vård, dels när det gäller effektiviteten av diagnostisering vid födseln eller under de första levnadsåren? Kan kommissionen föra in detta i det sjunde ramprogrammet?

 
  
MPphoto
 
 

  Gay Mitchell (PPE-DE).(EN) Fru talman! Jag har en ordningsfråga. Eftersom jag är i kammaren och kommissionsledamoten har tagit så lång tid på sig att svara, vore det inte möjligt att som en ren artighet tillåta ytterligare två frågor? Väldigt få frågor har besvarats.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Herr Mitchell! För det första gav jag er inte ordet, för det andra har jag redan påpekat att vi är sena och för det tredje ber jag er alla att tänka på våra vänner i tolkningsbåsen som nu har arbetat långt över sin ordinarie arbetstid. Jag måste därför gå vidare till vår sista fråga som är fråga nr 46.

 
  
MPphoto
 
 

  Janez Potočnik, kommissionen. – (EN) Frågan om dövhet och hörselskador är väldigt viktig. Enligt Eurostats senaste publikation Key data on health 2002 (”Nyckeltal för hälsan 2002”) finns det för närvarande inga uppgifter om utbredningen av dövhet, hörselskador eller tinnitus i Europeiska unionen. Kommissionen håller med om att det vore viktigt att få jämförbara och korrekta uppgifter om sådana skador som ett mått på en betydelsefull aspekt av hälsotillståndet. Det vore också bra att utvärdera tillgängliga kontroller, vård och behandling och utveckla förebyggande strategier.

När det gäller forskning har kommissionen gett frågan stor uppmärksamhet både i tidigare och aktuella ramprogram. Till exempel ledde projektet ”Ärftlig dövhet” inom ramen för det femte programmet – med EU-bidrag på 2,8 miljoner euro och samordnat av Pasteurinstitutet i Paris – till att man upptäckte hälften av de gener som orsakar ärftlig dövhet när de har muterat. Detta projekt bidrog starkt till utvecklingen av nya diagnosmetoder för att identifiera dessa genetiska defekter kort tid efter födseln.

Nyligen, i december 2004, startade ett stort projekt inom ramen för det sjätte ramprogrammet, Eurohear – samordnat av Inserm i Paris – som handlar om dövhet och hörselskador. Detta projekt får bidrag på 12,5 miljoner euro från Europeiska unionen. Det syftar till att ge grundläggande kunskap om innerörats utveckling och funktion, samt att identifiera de molekylära defekter som ligger till grund för ärftliga hörselskador. Om detta syfte uppnås kommer det att underlätta utvecklingen av behandlingar för att mildra effekterna av hörselskador. Andra projekt i lägre skala om hörselskador och rehabilitering har också finansierats.

Närmare bestämt har det inom ramen för de successiva Ahead-projekten som samordnas av professor Ferdinando Grandori givits stöd till tekniker för att upptäcka hörselskador, särskilt hos nyfödda och barn, baserade på tekniken med otoakustisk emission.

Inom ramen för kommissionens förslag till det sjunde ramprogrammet beaktas liksom tidigare avancerade diagnosmetoder och handikapp. Dessutom – och detta är nytt – erkänns barns hälsa som en strategisk fråga som skall lyftas fram inom varje verksamhet på hälsoområdet, även när det gäller diagnoser och behandlingsstrategier. Närmare bestämt skall barns särskilda egenskaper beaktas för att underlätta att resultat från klinisk forskning omsätts i klinisk praktik.

Även om forskningsämnena inte har identifierats ännu skulle forskning om dövhet och hörselskador på barn kunna utvecklas i denna riktning.

 
  
MPphoto
 
 

  John Bowis (PPE-DE).(EN) Det var ett utmärkt och mycket givande svar. Jag skulle vilja pressa kommissionsledamoten lite till. Som han vet föds tusentals barn i Europa med en permanent hörselskada. Ungefär hälften av dessa får ingen diagnos förrän vid 18 månaders ålder. Ungefär en fjärdedel får ingen diagnos förrän de är nästan tre år gamla. På grund av denna sena diagnos får dessa unga individer en permanent skada. Vad vi vet nu är att man med hjälp av ett hörselscreeningsprogram för nyfödda kan ge dessa barn nytt hopp och reella möjligheter, och jag vädjar till kommissionsledamoten att finna en plats inom det sjunde ramprogrammet för att ytterligare utveckla denna kunskap.

 
  
MPphoto
 
 

  Janez Potočnik, kommissionsledamot. – (EN) Frågan kommer att övervägas noga. Jag håller fullständigt med ledamoten om att detta är ett av de problem som kräver vår fulla uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Frågorna nr 47–88 kommer att besvaras skriftligen.(2)

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.45 och återupptogs kl. 21.00.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

 
  

(1) Skriftligt svar av den 8 mars 2005.
(2) Se bilagan ”Frågestunden” för de frågor som inte besvarades.

Senaste uppdatering: 12 augusti 2005Rättsligt meddelande