Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om homofobin i Europa.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman! Gemenskapens behörighet när det gäller de åtgärder som krävs för att bekämpa diskriminering, bland annat diskriminering på grund av sexuell läggning, baseras på artikel 13 i EG-fördraget.

Vidare vill kommissionen påpeka att denna typ av diskriminering uttryckligen fördöms i artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen strävar, och kommer att fortsätta sträva, inom ramarna för dess befogenheter för att hålla en hård linje mot homofobi, med detta som grund. Att bekämpa diskriminering på grund av sexuell läggning är en nödvändig del i kampen mot homofobin.

Direktiv 2000/78/EG, som banar väg för ett allmänt ramavtal som främjar likabehandling inom anställning och yrkesutövning, och täcker alla de former av diskriminering som tas upp i artikel 13, är ett praktiskt exempel på denna handling, och kommissionen försäkrar, och kommer att fortsätta att försäkra, att direktivet realiseras i medlemsstaterna.

Man är i kommissionen icke desto mindre medveten om att lagstiftningen måste stöttas av andra initiativ som bekämpar diskriminering i praktiken, förödmjukelser, fördomar och stereotyper. Tillåt mig ta upp två av kommissionens praktiska åtgärder.

Den första åtgärden består av en informationskampanjen ”För mångfald – Mot Diskriminering”, som inleddes 2003. Kampanjen pågår för närvarande med målsättningen att främja en positiv bild av mångfald, liksom att upplysa allmänheten om antidiskrimineringslagarna. Organisationer för homosexuellas rättigheter ingår och på så sätt har flera initiativ tagits, till exempel en informationskampanj och ett försök att öka allmänhetens kunskap om de former av diskriminering som homosexuella utsätts för.

Det andra initiativet ligger inom ramarna för det nyligen framlagda förslaget om att utse 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla. Målen kommer att vara att informera människor om deras rättigheter, att främja mångfald som en tillgång och möjlighet för EU och att belysa lika rättigheter för alla, vare sig det handlar om ekonomiskt, socialt, kulturellt eller politiskt liv. Kommissionen anser att organisationer som jobbar för att bekämpa diskriminering på grund av sexuell läggning kommer att kunna dra stor nytta av den senare åtgärden.

Det faktum att EU och kommissionen bara kan agera inom ramarna för de befogenheter som lämnas genom fördraget återstår. Kommissionen kan till exempel starta ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat, men bara om det har förekommit brott mot de grundläggande rättigheterna med hänsyn till tillämpningen av gemenskapsrätten. Men det är medlemsstaternas ansvar att använda befogenheterna som finns utöver EU:s, och att vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa homofobin. Under alla förhållanden är det klart att kommissionen fördömer alla homofobiska stödaktioner eller uttryck, vare sig det handlar om situationer som hamnar inom eller utom ramarna för gemenskapsrätten.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Alexander Stubb, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla politiska grupper som har deltagit i utarbetandet av denna resolution. Jag vill särskilt berömma Michael Cashman, Sophia Helena in’t Veld och Rául Romeva i Rueda för deras arbete. Jag vill på mina och min grupps vägnar ta upp tre frågor.

För det första handlar denna resolution inte om homosexualitet som sådan, utan om homofobi, och för oss är detta verkligen en fråga om mänskliga rättigheter och huruvida man accepterar att människor utsätts för våld på grund av sin sexuella läggning.

Vi är alla överens om att mycket behöver göras i samtliga medlemsstater och inom institutionerna. En hel del påtryckningar måste utövas. Kommissionsledamot Franco Frattini hänvisade till artikel 13 i EG-fördraget och till artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och jag samtycker till detta, men det avgörande i det här läget är att få medlemsstaterna att foga sig efter dessa bestämmelser. Det är i själva verket därför vi har den här debatten: för att få medlemsstaterna att rätta in sig i ledet.

Den andra frågan gäller de två problem som vi ställs inför när vi bekämpar homofobin. Det första är olikheterna i medlemsstaternas lagstiftningar. Vi har alla hört talas om de problem som är förbundna med den fria rörligheten: ett homosexuellt par kan till exempel accepteras i Nederländerna, men inte accepteras eller ha lika rättigheter – sociala eller andra – i till exempel Italien. Det andra problemet är en oroande utveckling i flera medlemsstater – jag vill inte peka ut något specifikt land. Vi har alla upplevt och mött problemen med hatbrott och diskriminering. Vi bör också komma ihåg att detta inte enbart handlar om sexuell läggning, utan också om könsidentitet och uttryck för kön.

Min sista punkt – som avviker något från ämnet – är att vi bör komma ihåg att det fortfarande finns 75 länder där homosexualitet är olagligt, och nio länder där homosexualitet leder till dödsstraff. Detta måste vi stoppa.

(Applåder)

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Europa är uppbyggt på absoluta principer: jämlikhet, tolerans och humanism. Dessa grundläggande principer får inte ruckas på, för de är helt enkelt nödvändiga, och myndigheterna måste försvara dem till varje pris när de angrips. Vissa av våra medborgare utsätts för verbala attacker, och verkliga former av diskriminering börjar visa sig. Det värsta av allt är att ren misshandel har lett till ett flertal dödsfall i några av EU:s medlemsstater. Vad har offren för dessa avskyvärda handlingar gjort? Ingenting. De har bara en annan sexuell läggning – de är homosexuella – och texten vi har framför oss, som vi diskuterar i kväll är underlag till ett viktigt lagförslag.

Genom att rösta för denna resolution säger vi rakt ut att vi vill sätta stopp för den ojämlika behandlingen av homosexuella inom EU och att de ska vara garanterade lika rättigheter. Vi betonar att lagarna måste vara lika för alla. Slutligen kräver vi allvarligen ett slut på homofobiska yttranden som rör upp hat, särskilt när de fördömande orden yttras av de högsta statliga myndigheterna. Dessa myndigheter är garanter för att alla behandlas lika.

Det är vår plikt, under artikel 13 i fördraget, att garantera varje individs grundläggande rättigheter. Det är vår gemensamma syn på demokrati och våra värderingar. Vi måste dagligen vara vaksamma. Om det är möjligt måste kampen mot homofobi föras genom användandet av bestämmelser i lag – vilka redan finns i flera medlemsstater i EU, vill jag tillägga. EU-25 står för broderskap och jämlikhet. Låt oss inte vänta med att få bukt med de rötägg som dyker upp här och där.

Vi är skyldiga att bekämpa hat och förkastande av andra människor. Jag kan bara upprepa vad den tyske prästen Martin Niemöller, som stod emot nazisterna, sa: ”När de kom för att gripa min kommunistiske granne teg jag, för jag var ju inte kommunist. När de kom för att gripa min zigenske granne teg jag, för jag var ju inte zigenare. När de kom för att gripa min judiske granne teg jag, för jag var ju inte jude. När de kom för att gripa mig fanns ingen kvar som kunde protestera.” Tack.

(Applåder)

  Sophia in’t Veld, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dessa tider med ökande intolerans har en överväldigande stor del av parlamentet skickat en väldigt tydlig signal, och det är skäl att glädjas åt. Alltför ofta rättfärdigas homofobi genom grundläggande rättigheter, nämligen genom religionsfrihet och åsiktsfrihet. Vissa medlemsstater gömmer sig bakom subsidiaritetsprincipen för att legitimera diskriminering, och med all respekt, herr kommissionsledamot, så använder till och med kommissionen denna fega ursäkt för att vända bort blicken. Jag förväntar mig att kommissionen ställer sig bakom de grundläggande rättigheterna för alla medborgare i EU, oberoende av var de bor, för det gör vi i parlamentet. De grundläggande rättigheterna är inte en subsidiaritetsfråga. De är oåterkalleliga och universella för alla medborgare i EU.

Det räcker dock inte med allvarliga förklaringar och moralisk indignation. De måste ha stöd av ett flertal saker, vilket också specificeras i vår gemensamma resolution. Det gäller inte bara att satsa på information och utbildning, utan även på att förbättra de homosexuellas rättsläge. När jag ändå har tagit upp frågan, vill jag än en gång insistera på det som kallas det horisontella direktivet som förbjuder alla former av diskriminering, inte bara på arbetsplatser, utan överallt, och jag vill gärna höra kommissionsledamoten berätta vilka planer som är på gång i det avseendet.

Dessutom är det en skandal att vissa medlemsstater fortfarande inte har medgett att homosexuella föll offer för den nazistiska regimen. Jag hoppas att det österrikiska ordförandeskapet kan lägga fram detta för medlemsstaterna i rådet och därefter medge att homosexuella var nazisternas offer.

Slutligen vill jag höra när kommissionen äntligen ska göra som man upprepat ombetts och lägga fram förslag för att ta bort hinder för fri rörlighet för gifta homosexuella par. Det är oacceptabelt att européer på grund av sin sexuella läggning skulle förlora sina rättigheter, bland annat rätten till ägande, pension, social trygghet och till och med vård av sina egna barn, när de passerar gränsen. Jag vill höra vilka förslag kommissionen ämnar lägga fram enligt en begäran från parlamentet med samma innebörd från oktober 2004.

(Applåder)

  Kathalijne Maria Buitenweg, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! För över ett år sedan höll kommissionens ordförande José Manuel Barroso ett tal i plenum angående uttalanden från kommissionärskandidaten Rocco Buttiglione, då den förre gav ett antal tydliga löften. Jag har läst talet igen.

Antidiskriminering och lika rättigheter hade hög prioritet för kommissionen, med ett antal kommissionsledamöter som skulle övervaka alla kommissionens handlingar och större initiativ på området. Det kommer att fungera som politisk drivkraft. Min fråga till kommissionen är då vad denna arbetsgrupp har uppnått under det gångna året, eftersom den trista lista som kommissionsledamot Franco Frattini tagit fram inte riktigt gör detta enorma löfte rättvisa, och mycket arbete återstår.

Liksom Sophia in ’t Veld redan har sagt, så är det fortfarande oacceptabelt att det kan finnas europeiska lagar som förhindrar diskriminering mot människor på grund av hudfärg när de hyr en bostad till exempel, men att homosexuella fortfarande står utanför lagstiftningen. Varför är rätten till lika behandling, oberoende av sexuell läggning, begränsad till arbetsmarknaden?

I Polen har ett antal frihetsdemonstrationer fördömts, och allt tyder på att myndigheterna vill stå i vägen för de homosexuellas frigörelse där. Min grupp är oroad över detta, liksom över utvecklingen i Lettland och Litauen, och även i andra länder.

Det är oroande att grupperna ofta inte vågar säga vad man tycker i frågan. Ta de liberala. När det gäller ineffektiv användning av europeiska biståndspengar är de snabba att peka ut folk, men när det handlar om grundläggande europeiska värderingar säger ingen ett ord, och det tycker jag är fel.

Därför hoppas jag att individuella ledamöter nu röstar för lagändringarna, så att vi kan ta itu med frågan i sin helhet.

(Applåder)

  Jan Tadeusz Masiel (NI).  – (PL) Herr talman! Även jag är emot diskriminering på grund av sexuell läggning, men vi bör iaktta försiktighet när vi ger homosexuella allt fler rättigheter.

Det gläder mig att vi har den här debatten i dag. Homosexuellas rättigheter måste försvaras så ofta det går. Det är inte så länge sedan homosexuella togs bort från Världshälsoorganisationens lista över sjukdomar. Jag stöttar det fullständigt, men jag är inte säker på att det är en bra idé att legalisera partnerskap för homosexuella. Det senare bör kanske stöttas med hänsyn till arvsrätten, men homosexuella par ska inte tillåtas adoptera barn. Sådana handlingar är motbjudande, upprörande och skandalösa, och det finns inga psykologiska studier som visar att de kan anses normala.

(Applåder)

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det kan inte råda någon tvekan om att vi i EU står inför en situation där homosexuella ibland utsätts för våld eller förakt från polisens sida.

Så mycket kan vi lära oss från rapporter i sådana frågor. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att den här debatten i stort sett är ett slöseri med tid. Min åsikt baseras på tanken om att det vore en god idé att återinföra en känsla för proportioner i denna hätska debatt, och för att undvika att ge vika för hysteri när man beskriver de homosexuellas situation i Europa. ”Hysteri” är det enda ord som passar för beskrivningar som målar upp en bild av motståndsrörelser, fängslingar och krig. Martine Roure gav oss ett bra exempel på en sådan beskrivning i sitt tal.

Jag vill uppmärksamma kammaren på två saker. För det första står våld mot homosexuella bara för en bråkdel av våldet som finns i våra samhällen, och som är ett problem i alla medlemsstater. Vi har sett ett sådant exempel i dag, och vi såg flera för ett par månader sedan i Frankrike. Detta är bara en aspekt av ett mycket större problem.

En annan sida av frågan är att EU:s alla medlemsstater, vare sig de är nya eller gamla, har sina egna institutioner. Det har blivit tydligt att de senare, med vilka jag menar domstolar, ombudsmän och även den allmänna opinionen, kan ge effektivt skydd åt minoriteters rättigheter.

Om vi tar oss an debatten från ett rättsligt perspektiv skulle vi stöta på en mängd problem och hinder i form av fördragsrätt. Som tur är kan vi inte göra något för att förändra det. Det finns inget samförstånd i EU om att fördragen skulle ändras för att ge EU behörighet i sådana nyckelfrågor som att erkänna partnerskap för homosexuella och deras innebörd utanför gränserna hos de medlemsstater som har godkänt dem.

Därför finns det ingen anledning till att EU ska behöva agera i frågor som homofobi, men man skulle få en oundviklig konsekvens om man gjorde det. Trovärdigheten i integrationsprocessen, som redan används som ett ideologiskt vapen, skulle undermineras.

(Applåder)

  Barbara Kudrycka (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Enligt min mening är det berättigat att ställa frågan om någon politiker verkligen borde dela Kathalijne Maria Buitenwegs inställning i frågan om homofobi i Europa. Har vi rätt att påtvinga väljarna vårt sätt att tänka, eller att tala om för dem hur de ska förhålla sig till problemet med sexualitet och sexuella minoriteter?

Jag anser att sexualiteten är var och ens privatsak och alla ska kunna utöva denna sexualitet alltefter sin egen moral, religion, kultur och i enlighet med lokala sedvänjor. Europaparlamentets mål kan därför inte vara att alla människor i Europa ska acceptera homosexualitet och bör inte heller förvänta sig det. Vi får inte glömma att vissa länder i Europa är mer liberala medan andra har mer konservativa sociala normer. Dessutom utsätts homosexuella för angrepp och misshandel även i liberala länder som Nederländerna och Frankrike. Fallet med den homosexuelle Sebastian Nouchet i Frankrike, som sprayades med bensin och brändes levande, är bara ett exempel. Om vi ska kunna debattera dessa frågor måste vi därför inrikta oss på att förhindra en upptrappning av det homofoba hatet.

För att lyckas med det måste vi skilja mellan bevarandet av rätten till en privat sexualitet och kränkningar av rätten att uttrycka denna sexualitet. Därför vill jag göra helt klart att en minoritet som vill visa att den är annorlunda givetvis har rätt att göra det. Ingen minoritet får diskrimineras i det avseendet. I Polen har faktiskt ett helt system av rättsliga och konstitutionella organ inrättats, däribland en ombudsman, för att skydda denna frihet och säkerställa att EU-lagstiftningen efterlevs. Eventuella förbud mot homosexuella demonstrationer är endast tillfälliga.

Sammanfattningsvis vill jag betona att lagen bör skydda såväl sexuella majoriteter som sexuella minoriteter.

(Applåder)

  Michael Cashman (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill uttrycka min besvikelse över kommissionsledamot Franco Frattinis yttrande, som var ett upprepande snarare än ett yttrande. Herr kommissionsledamot! Vi vet att ni är oroad och vi vet också att kommissionen är oroad, men kommissionen måste bedömas efter vad den gör. Överträdelseförfaranden måste inledas mot varje medlemsstat som misslyckas med att införliva eller genomföra de tillämpliga direktiv som redan gäller i ett antal medlemsstater. Jag instämmer i att vi måste bedriva kampanj och upplysning, men detta är i sig inte tillräckligt. Ett förslag till övergripande direktiv, som direkt hänför sig till det ras- och etnicitetsdirektiv som ordförande José Manuel Barroso har utlovat, bör läggas fram för parlamentet.

Jag är bedrövad över vissa av inläggen denna eftermiddag. Detta handlar om jämställdhet, inte om att främja homosexualitet. Det handlar om att ge homosexuella de rättigheter och den jämställdhet som andra anser vara fullkomligt självklara.

Jag är gay. Jag är en homosexuell man, född av en helt vanlig man och kvinna. På grund av detta vill vissa personer ta ifrån mig rättigheten att tala om min sexualitet, fira mitt 22 år långa förhållande och vara en del av en större grupp. Några vill kränka mig, ta ifrån mig mina demokratiska rättigheter och rikta hatspråk mot mig. Jag kanske skulle vilja gå i en Gay Pride-parad, men inte kunna på grund av att Gay Pride-paraden kan ha förbjudits. Varför? Jo, för att samhället är fokuserat på vad det uppfattar som mitt sexliv. Det har fördömts. Vad finns det för moral i detta? Vad finns det för moral i att predika och uppmuntra till diskriminering och hat, ibland i skydd av och med hänvisning till religion eller tro?

Jag säger till kommissionsledamot Franco Frattini och till hela kommissionen, såväl som till parlamentet, att om vi inte gör något när vi ser att människor misshandlas till döds, kränks och diskrimineras så accepterar vi och blir delaktiga i misshandeln, hatspråket, nedvärderandet och den kränkande behandlingen. Till och med i Förenade kungariket, där man har gjort väldiga framsteg, blev en man sparkad till döds strax före jul, enbart på grund av att han var homosexuell. Om parlamentet inte gör något så blir det delaktigt i varje enskilt slag som haglade över denna individ och över andra homosexuella män och kvinnor i hela EU. Att jag över huvud taget måste göra ett sådant här uttalande i parlamentet gör detta till en mycket sorglig dag.

(Applåder)

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag måste erkänna att vi, som Michael Cashman sa, till och med i min egen valkrets i London fortsätter att höra talas om brott som begås på grund av fördomar eller homofobi. Helt nyligen blev en homosexuell man dödad enbart till följd av fördomsfullt hat. För några år sedan fanns det en maniskt hatisk bombare som uttryckligen hade för avsikt att döda homosexuella gäster på en bar. Givetvis dödade han även andra. Detta var dock ett uttryck för hatet och motviljan hos enskilda personer. Vad som verkligen är chockerande med utvecklingen i vissa medlemsstater är den primitiva officiella intoleransen: förbudet mot Pride-demonstrationer, det provocerande språk som även förekommer hos vissa premiärministrar, polisens misslyckande med att skydda marscher, och så vidare.

Vi behöver en EU-lagstiftning för att i lag förbjuda hatbrott, inte bara på grund av ras – vilket vi ännu inte har uppnått – utan också på grund av sexuell läggning. Vi behöver också likställa hanteringen av ras, kön och sexuell läggning genom att generalisera förbudet mot diskriminering såväl på arbetsplatserna som vid mottagande av tjänster och vid leverans av varor. Det lappverk som vi för närvarande har är inte tillräckligt bra. Jag räknar också med att kommissionsledamot Franco Frattini ska leda insatserna för att kraftigt förbättra det allmänna skyddet för både kvinnor och minoriteter.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Nu när vi befinner oss en bra bit in i 2000-talet kan vi inte nöja oss med att fördöma homofobi: vi måste bekämpa den både politiskt och rättsligt.

Homofobi måste betraktas som en kombination av okunskap och straffrihet. Enligt fördragen ansvarar EU-institutionerna för att främja respekten för fri- och rättigheterna i medlemsstaterna, det vill säga bekämpa okunskapen och straffriheten för de homofobiska uttalanden och handlingar som sker i allt större utsträckning i vissa EU-länder.

Jag beklagar djupt uttalandena i Polen och besluten i det lettiska parlamentet, som så uppenbart strider mot principen om lika rättigheter, som måste vara en vägledande princip vid formuleringen av de gemensamma värderingar som EU grundar sig på.

Därför uppmanar jag kommissionen att fördöma homofobi och inrätta rättsliga och politiska mekanismer så att detta problem en dag kan förpassas till historien.

(Applåder)

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag tror inte att någon här i kammaren skulle acceptera att homosexuella diskrimineras, attackeras, hotas eller liknande på grund av sexuell läggning, men det är faktiskt inte det som dagens debatt handlar om.

Frågan som ska diskuteras är om det fortfarande är möjligt att kritisera den anda av politisk korrekthet som successivt begränsar rätten att uttrycka sina åsikter. Den tid då homosexualitet var tabubelagt är lyckligtvis förbi, men i dag har det blivit tabu att invända mot vissa beteenden eller att kritisera vissa homosexuella, trots att detta inte har någonting med diskriminering, hat eller liknande att göra. Fallet Buttiglione är fortfarande i färskt minne. Om man exempelvis är emot homosexuella äktenskap avfärdas man snabbt som homofobisk och kriminell.

Kommissionsledamot Frattini talade alldeles nyss om mångfald, men det är viktigt att vi är öppna för åsiktsmångfald, för 1800-talets skenhelighet i fråga om sexuell moral ersätts gradvis av den politiska korrekthetens skenhelighet.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet har berömt sig av att ha lett kampen mot diskriminering när det gäller jämlikhet mellan män och kvinnor, de etniska minoriteternas ställning, situationen för funktionshindrade människor och nu senast respekten för människors sexuella läggning.

Enligt artikel 13 i fördraget, stadgan om de grundläggande rättigheterna och ett flertal direktiv är det inte bara parlamentets rättighet utan även skyldighet att fortsätta kampen för lika rättigheter för homo-, bi- och transsexuella. Med tanke på de stora framsteg som har gjorts i många medlemsstater hoppades en del att denna fråga skulle vara, om inte löst, så åtminstone utagerad.

Så är inte fallet, utan vi märker i stället en tydlig ökning av homofobt språkbruk och våld. De senaste uttalandena från politiska ledare i Polen gjorde oss bestörta, liksom det faktum att kommissionen dessvärre bara bemötte dem på ett mycket halvhjärtat sätt. Andra oacceptabla yttranden av detta slag har gjorts i andra länder, till exempel Frankrike. Våldshandlingar, alltifrån förolämpningar till tortyr och mord, måste beklagas djupt var de än sker. Dessa brott begås i ett särskilt oroande internationellt sammanhang, i länder som Egypten, Libanon och Senegal. Homosexuella förföljs på grund av sin livsstil. Vad värre är: i Iran har två personer avrättats.

Vi välkomnar därför varmt kommissionens uttalande om homofobin i Europa. Vår kollega Alexander Stubb från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hade på vår grupps vägnar förberett en resolution, där kommissionen och medlemsstaterna uppmanades att vidta ändamålsenliga rättsliga och operativa åtgärder för att bekämpa denna diskriminering. I dag diskuterar vi en resolution som fem politiska grupper har enats om. Det är glädjande att kampen för mänskliga rättigheter går över partigränserna här i kammaren. De blygsamma förhoppningarna i kommissionens uttalanden måste nu mycket snabbt ersättas av ett ändamålsenligt och omfattande direktiv. Likaså är det upp till var och en av oss att i våra respektive länder fortsätta denna kamp för en jämlikhet som inte bara utgörs av rätten att inte få sin sexualitet bedömd av andra, utan också av rätten till olikhet.

(Applåder)

  Lissy Gröner (PSE). – (DE) Herr talman! Från alla delar av unionen nås vi av rapporter om attacker mot homosexuella. Kommissionens vice ordförande Franco Frattini talade om de medel som kommissionen har till sitt förfogande för att bekämpa homofobi och vad man gör med dessa medel, men jag vill veta om detta är tänkt att vara tillräckligt. Ska vi verkligen acceptera att diskrimineringen i medlemsstaterna får ske ostraffat och att direktiven om icke-diskriminering inte tillämpas? Därför måste vi skapa den politiska vilja som behövs, vilket denna debatt bidrar till. Fem grupper har gått samman och enats om en text där diskriminering på grund av sexuell läggning fördöms och vars syfte är att skydda homo-, bi- och transsexuella.

Sanningen är dock att vi måste göra mer än så. Det är inte acceptabelt att medlemsstaterna tillämpar direktiven om icke-diskriminering hur och när de vill, och om de nationella myndigheterna som sagt motsätter sig demonstrationsrätten genom att till exempel förbjuda gay pride-evenemang så måste de ställas till svars. De grundläggande rättigheterna måste stärkas och respekteras i hela EU, och inte bara i länder som Belgien, Nederländerna och Spanien, där samkönade pars rättigheter erkänns fullt ut.

Jag är oerhört upprörd över att rätten att adoptera ifrågasätts. Det som avgör om ett barn utvecklas och mår bra är föräldrarnas kärlek och hängivenhet, inte deras sexuella läggning. Det är här diskrimineringen tar sin början, och även om vi tack och lov bestraffar den finns det mäktiga röster i exempelvis Vatikanen som försvarar den och på så sätt uppmanar till allt grövre uttryck för homofobi.

Därför vill jag avsluta med att säga att moral är den enskilda medborgarens privata angelägenhet, men vi här i kammaren måste försvara lagen och det gör dessa fem grupper.

(Applåder)

  Holger Krahmer (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag undrar om jag kommer att få uppleva en tid då homosexualitet är accepterat och uppfattas som något helt normalt. Jag undrar om det kommer en tid då politiker inte längre kan skaffa sig politiskt kapital genom diskriminerande kommentarer om homosexuella, och jag undrar när samkönade partnerskap kommer att ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Uppfattningen, i enlighet med påvens definition, att homosexuella par enbart är bekvämlighetsarrangemang för att kunna ägna sig åt betydelselöst sex vittnar om ett förakt för människor, och har inget att göra med den verklighet som homosexuella par lever i.

Diskrimineringen mot homosexuella livsstilar och deras marginalisering börjar i människors tankar och det kan vi inte stoppa genom att anta ett direktiv. Händelserna i Polen är inte slumpartade och de senaste uttalandena från en viss italiensk minister är inte felsägningar, utan är uttryck för en attityd.

Att bekämpa homofobi är en fråga om utbildning och tanken är att 2007 ska bli året mot diskriminering. Kommissionen måste prioritera kampen mot homofobi på samma sätt som man prioriterar kampen mot diskriminering på grund av kön, ras eller religion.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag är besviken över kommissionsledamot Frattinis anförande, för han viker undan och menar att vi bara ska ingripa när rättigheterna kränks, och om EU:s grundläggande principer överträds ska vi inte agera alls. Så sa ni, herr kommissionsledamot, om än indirekt! Sexualitet och sexuell läggning är faktiskt också grundläggande rättigheter och omfattas av fördraget. När dessa rättigheter kränks på officiell nivå, till exempel i Polen, där dessa människor utsätts för oerhört diskriminerande yttranden från ledande politiker, och förföljs och misshandlas när de deltar i demonstrationer, vilket är en kränkning av dessa unga människors mänskliga värdighet, står kommissionen bredvid och låter bli att ingripa med skälet att man inte har brutit mot EU-lagstiftningen. Ert skriftliga svar på min fråga var formulerat just så och det är inte acceptabelt, kommissionsledamot Frattini! Det som sker i Polen strider mot iakttagandet av Köpenhamnskriterierna och EU:s grundläggande principer, och därför måste vi klargöra på EU-nivå att detta är oacceptabelt och att förändringar måste till stånd omedelbart.

(Applåder)

  Józef Pinior (PSE).  – (PL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma kammaren på nyligen inträffade och upprepade yttringar av intolerans i mitt hemland Polen, som ofta tar sig uttryck genom uppmaningar till våld mot människor på grund av sexuell läggning. Jag vill också upplysa kammaren om att de statliga myndigheterna inte bemöter dessa och andra homofoba handlingar. Exempel på det är förbudet mot jämställdhetsmarscher i Warszawa och Poznan, och det faktum att de åtgärder som finns inskrivna i den polska lagstiftningen inte har vidtagits mot grupper som uppmanar till intolerans och våld mot människor som förespråkar lika rättigheter för alla, oavsett sexuell läggning.

Vi står inför myndigheternas acceptans av något som kan liknas vid politiska gangstermetoder riktade mot homosexuella och bisexuella. Den 13 januari 2006 inleddes rättegångsförhandlingar mot Robert Biedroń, ledaren för Kampanj mot homofobi, vid en domstol i Elbląg. Åklagarmyndigheten anklagar Robert Biedroń för att ha kränkt katoliker, trots att han har betonat att han aldrig haft för avsikt att skymfa katolicismen eller jämföra den med fascism. Till saken hör att samma åklagarmyndighet vägrade att inleda förhandlingar efter kränkande kommentarer om homosexuella i en artikel i tidskriften Nasz Dziennik, där det stod att ”homosexualitet är en sjukdom och ett hot mot familjen”.

  Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman! Homofobi är inte bara ett stort problem i vissa medlemsstater utan i hela Europa. Därför gläder det mig att mitt förslag om att övervaka hatbrott mot homo-, bi- och transsexuella har tagits med i den gemensamma resolutionen mot homofobi i Europa. Detta är nytt och jag är glad över att parlamentet stöder detta färska initiativ. Jag vill nu höra från kommissionsledamoten hur kommissionen kommer att genomföra denna övervakning i praktiken. Vi lär oss genom våra erfarenheter, vilket också är fallet med omfattningen av våld och fientlighet på grund av sexuell läggning eller när det gäller respekten av transsexuella.

Jag anser att vi inte lägger tillräcklig vikt vid transsexuella. Dessvärre utsätts dessa människor fortfarande för uteslutning, våld och bristande förståelse i samtliga EU:s medlemsstater. EU gör fortfarande långt ifrån tillräckligt för att skydda de mänskliga rättigheterna för homo-, bi- och transsexuella. EU bör utnyttja denna chans att spänna sina muskler. Antingen skyddar man de mänskliga rättigheterna eller också inte.

Det är dags att omsätta denna fina teori i praktiken och utnyttja de medel som EU har till sitt förfogande, till exempel att tillfälligt upphäva en medlemsstats rösträtt.

  Luis Yáñez-Barnuevo García (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill bara tillägga några ord såhär långt i debatten, som tyvärr har visat att homofobi fortfarande är ett allvarligt och utbrett problem i hela EU. Era ord, kommissionsledamot Frattini, var därför inte särskilt övertygande, utan vittnade om kyla och avsaknad av ett helhjärtat och proaktivt engagemang för att bekämpa detta problem. Kommissionen och medlemsstaterna, ledda av kommissionen, måste agera mycket kraftfullare.

Homofobin lever kvar i sedvänjor och traditioner, i språket, överallt. Inte bara i de länder där de händelser som ledde fram till denna debatt inträffade, som Polen, utan även i länder som mitt eget hemland Spanien, där stora framsteg har gjorts i frågan men där den homofobiska inställningen fortfarande finns kvar i samhället och inom myndigheter och vissa yrkesgrupper. Vi måste fortsätta att aktivt bekämpa den. Jag instämmer med många av mina kolleger, särskilt med Michael Cashmans mycket gripande ord.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Martin Luther King sa när han inledde kampen för de svartas rättigheter: antingen uppnår vi frihet tillsammans eller inte alls. Han menade att det inte finns svartas rättigheter eller vitas rättigheter: det finns bara mänskliga rättigheter. Att bekämpa homofobi innebär inte att man visar förståelse för en viss grupp av befolkningen, utan det betyder först och främst att man främjar de mänskliga rättigheterna.

Arrogansen hos dem som förnekar homosexuella rätten att ge blod skrämmer mig, liksom de diskriminerande kampanjer som drivs av människor som inte kan tala om högriskbeteende men ändå anspelar på högriskindivider i kampen mot aids, eller dem som förbjuder människor att köra bil bara för att de är homosexuella.

Jag kan inte stillatigande acceptera attityden hos en kommission som beter sig som Pontius Pilatus, och inte ens anstränger sig för att tillämpa ett direktiv mot diskriminering som redan finns, en kommission som borde inleda överträdelseförfaranden mot länder som inte respekterar människors rätt till sexuell läggning – det händer i Italien, Polen och ett antal andra länder. Denna fråga påverkar inte bara en viss grupp av människor, utan den handlar om hela EU:s värdighet.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot alla dem som har talat. Jag känner mig dock tvungen att upprepa en del information mer ingående, eftersom vissa talare tydligt har visat – och detta säger jag med samma uppriktighet som ni har visat mig – att de inte känner till kommissionens arbete.

Jag måste betona – och jag tror inte att det råder något tvivel om detta – att vi talar om homofobi, som är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket är det enda som jag håller med Vittorio Agnoletto om. Homofobi handlar inte om att skydda vissa kategorier av människor, utan är i grunden en fråga om absoluta rättigheter som aldrig kan tolkas annorlunda.

Jag vill dock klargöra några saker. En del av er, senast Emine Bozkurt, undrade om vi kan garantera att skyddet för homosexuella och kampen mot homofobi i medlemsstaterna övervakas. Fru Bozkurt! Jag försäkrar er om att denna övervakning inte bara kommer att garanteras utan att detta redan har gjorts! Ni bör känna till det betänkande – vilket jag givetvis sett till att parlamentet fått tillgång till – som en oberoende expertgrupp utarbetade för några veckor sedan och som visar vilken typ av beteende i varje land som strider mot vårt gemensamma mål att bekämpa diskrimineringen.

Betänkandet har officiellt överlämnats till parlamentet, och det är uppenbart att den enda anledningen till att jag och ingen annan beslöt att det skulle förberedas på land för land-basis var att förse er och oss med den information som vi behöver för att skapa oss en uppfattning. Fru Bozkurt! Övervakningen kommer att fortsätta och alla handlingar som strider mot denna ledande princip kommer att avslöjas offentligt. Även regeringarna, som är skyldiga att ta det första steget och redogöra för sina nationella, och inte bara europeiska, bestämmelser om exempelvis mötesfrihet, kan få all nödvändig information genom att läsa dessa handlingar. Öppen information är absolut en prioritet.

Andra talare nämnde ordförande José Manuel Barrosos löfte om att anta ett horisontellt direktiv – detta var den term som användes – om bevarandet av och respekten för rättigheter om icke-diskriminering. Även detta har gjorts, mina damer och herrar! Förra året antog kommissionen ett formellt meddelande med titeln ”Icke-diskriminering och lika rättigheter för alla”, där det tydligt anges vad som förväntas när det gäller garantier för bättre skydd av dessa rättigheter.

I det meddelandet till Europaparlamentet var vi dock förpliktigade att påpeka det som alla redan vet, nämligen att när kommissionen lägger fram ett förslag baserat på artikel 13 så måste det förslaget enligt lag, det vill säga enligt fördragen och inte enligt vår tolkning, antas enhälligt av rådet. Det råder dock inte enighet i rådet ännu, men jag hoppas att det kommer att göra det. I meddelandet från 2005 redogörs i alla fall mycket tydligt för vår avsikt att harmonisera det rättsliga skyddet mot alla former av diskriminering, även diskriminering på grund av sexuell läggning, vilket en del av er hävdar att vi ännu inte har gjort, mina damer och herrar.

Jag ska nu gå över till ett annat ämne som rör kommissionens befogenheter. Jag tror inte att kommissionen i nuläget har de befogenheter som krävs för att vidta åtgärder mot kränkningar av en rättighet som påverkar människor så djupt, vilket ni mycket riktigt sa, herr Cashman. Det är just för att stärka EU:s befogenheter som kommissionen och jag själv återigen har lagt fram förslag om att inrätta en europeisk byrå till skydd för de mänskliga rättigheterna. Byrån skulle ha de befogenheter som ni föreslår, eftersom det är Europaparlamentets uppgift att uttrycka sin åsikt i frågan och kanske utöka sina befogenheter att ingripa. Om ni godkänner förslaget och vi når en överenskommelse i juni kommer byrån att utgöra ett instrument för att motverka diskriminerande beteende. Förslaget har redan lagts fram: det behöver bara granskas och jag har sagt tidigare och säger igen att vi kommer att lyssna på alla önskemål från parlamentet om att förbättra det.

Detta är dock bara ett av de redskap som står till vårt förfogande. Vi har förstås de vanliga instrumenten, såsom artikel 226 i fördraget, överträdelseförfaranden och dessutom en hel del rättspraxis från EG-domstolen, enligt vilken kommissionen tyvärr inte har rätt att ingripa om handlingarna faller under medlemsstaternas ansvarsområde. Jag hoppas att byrån snart kan inleda sin verksamhet, för den blir kanske det första instrumentet som uppfyller behovet av sådana befogenheter.

Fru Bachelot-Narquin! Ni nämnde rätten till mångfald och jag svarar återigen att vi redan arbetar med detta. Jag tror att ni bör känna till den informationskampanj som heter just ”För mångfald”. Vårt mål med det programmet, som startade i slutet av 2003 och fortfarande pågår, var att sammanställa positiv information för att visa att mångfalden är värdefull för EU. Alla de främsta europeiska grupperna för homosexuellas rättigheter deltar i programmet.

Min uppfattning är att ni håller er à jour med alla dessa verksamheter, och vår avsikt är att fortsätta att arbeta hårt inom detta område. Därför måste jag tillbakavisa anklagelserna om att kommissionen inte har gjort någonting. Vi kommer att fortsätta vårt arbete i en anda av ömsesidig öppenhet. Jag kände att jag ville förse er med fakta, och inte bara idéer, om initiativ som redan har genomförts och som kommer att stärka vår beslutsamma kamp mot alla former av homofobi.

  Talmannen. – Jag har mottagit fem resolutionsförslag(1) som ingetts i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Junilistan anser att EU är en värderingsunion som skall arbeta i enlighet med principen om alla människors lika värde och rättigheter. Denna princip är fundamental i all verksamhet och har även fastslagits i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. EU:s medlemsländer har ratificerat ett antal rättsligt bindande internationella överenskommelser som bygger på denna princip om likabehandling och icke-diskriminering.

Rätten att inte bli utsatt för osaklig särbehandling på grund av sexuell läggning är alltså en grundläggande mänsklig rättighet. I debatten betraktas denna rättighet emellanåt som en förhandlingsbar förmån. Det är viktigt att vi alltid har FN:s förklaringar om mänskliga rättigheter i åtanke, då vi behandlar lagstiftningsförslag i denna kammare.

Det är först på senare år som EU:s medlemsstater på allvar har börjat behandla frågan om homofobi. Enligt svensk statistik riskerar den generelle medborgaren 4-6 % utsatthet av så kallat oprovocerat våld. Bland lesbiska och bisexuella kvinnor är motsvarande siffra mellan 15-24 %. Bland homo- och bisexuella män har mellan 28-36 % utsatts för oprovocerat våld. Det faktum att sexuell läggning avgör i vilken mån en person riskerar att bli utsatt för våld är självfallet oacceptabelt.

Det är viktigt att vi som politiker klargör att samtliga människor har lika rättigheter och skyldigheter. Om vi tummar på detta ifrågasätter vi FN:s deklarationer och grundläggande mänskliga rättigheter.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag har varit ledamot av parlamentet under ett och ett halvt år nu, och jag anser att min erfarenhet …

(Talmannen bad talaren att ange den artikel enligt vilken hon önskade tala.)

Herr talman! Jag har inte arbetsordningen framför mig. Det gäller en mycket kort fråga. Det är väldigt frustrerande att vi aldrig får svar när vi ställer frågor under debatterna. Jag ställde en mycket bestämd fråga men jag fick inget svar.

  Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! På grundval av artikel 143.1 vill jag påpeka att Franco Frattini låter påskina att vi alla är dumma, för det var han som utarbetade meddelandet om ett bredare ramdirektiv. Han har emellertid inte lagt fram något direktiv, såsom parlamentet har krävt, eftersom man inte tycks ha uppnått enhällighet …

  Talmannen. – Fru Buitenweg! Jag beklagar, men artikel 143.1 har ingenting att göra med er begäran om att få ordet. I den anges bara att ”namnen på de ledamöter som begär ordet skall föras upp på talarlistan i den ordning deras begäran togs emot”.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.