Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0414/2005) av Johannes Voggenhuber och Andrew Duff för utskottet för konstitutionella frågor om perioden av eftertanke: struktur, områden och ramar för en utvärdering av debatten om Europeiska unionen (2005/2146(INI)).

  Andrew Duff (ALDE), föredragande. (EN) Herr talman! Detta är parlamentets första svar på den kris som Frankrike och Nederländerna skapade i och med att de förkastade fördraget. Det ger oss en möjlighet, parlamentet i synnerhet, att tänka över vad som kommer att gå förlorat om vi inte kan rädda detta projekt och komma fram till en framgångsrik slutsats. Det ger oss möjlighet att besvara den kakofoni av röster som kommer från rådets sida. En del av dem är naiva, en del strider mot fördraget och en del är otroligt politiska. Det ger oss möjlighet att uppmana kommissionen att vara mer rättfram och skarpsinnig när de gäller att hjälpa oss att hitta en väg som kan leda oss ut ur krisen. Det ger parlamentet möjlighet att täcka ett politiskt område och sätta perioden av eftertanke i fokus.

Vi är medvetna om att vi inte kan uppnå detta på egen hand utan måste ha ett nära samarbete med de nationella parlamenten. I detta sammanhang tycker jag att det är rätt så egendomligt att ordförandena för de österrikiska, finska och tyska parlamenten verkar förhållandevis motvilliga till att samarbeta med oss. Det är upp till parlamenten att besluta om de vill komma eller inte. De som väljer att komma, kommer att ha en avgörande röst när det gäller att utforma besluten om framtidens EU.

Förslagen, som fick starkt stöd av utskottet, blev inledningen på en parlamentarisk process. Vi försöker att inrätta ett antal parlamentariska forum för att debattera några grundläggande, kanske till och med enkla, frågor om EU:s struktur och syfte. Vi vill ha den debatt om förändring av den gemensamma politiken som man under det första konventet blev ganska besviken över att nekas. Denna politiska debatt kan och bör vara radikal, men den måste ske inom den konstitutionella ramen och vara nära förbunden med frågor om befogenheter, styrmedel och förfaringssätt.

Det första av dessa forum kommer att äga rum den 9 maj och resultaten från det kommer att sändas till Europeiska rådet som ska ta de första besluten om främjandet av projektet.

Vi skulle vilja att perioden av eftertanke avslutades vid slutet av 2007 och att ett bestämt och tydligt beslut då fattas om hur man ska gå vidare med fördraget. Som anges i resolutionen finns det ett antal teoretiska scenarier som vi kan följa, men i praktiken finns det bara två. Det första innebär att komplettera det nuvarande fördraget med förklarande protokoll eller klargöranden. Det andra innebär mer konkreta förändringar i del tre, så att vi tar upp de rättmätiga bekymmer och orosmoment som medborgarna i Frankrike, Nederländerna och en del andra medlemsstater har uttryckt.

Det finns alldeles säkert oenigheter mellan och inom grupperna om det korrekta sättet att uttrycka oss. Vi är emellertid djupt eniga om väsentligheterna för att kunna rädda fördraget och jag anförtror resolutionen till parlamentet.

(Applåder)

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I dag presenterar vi betänkandet om perioden av eftertanke om Europeiska unionen. Efter många månaders diskussioner och med stöd av en överväldigande majoritet i utskottet för konstitutionella frågor utmynnade arbetet i en färdplan som visar en väg ut ur den konstitutionella krisen. Nu återstår kort tid innan parlamentet tar detta stora steg, detta stora beslut, men hade jag så bara en minut på mig att tala skulle jag använda den för att tacka min medföredragande, Andrew Duff, för den stora äran och det stora nöjet att få arbeta med honom i denna fråga.

Av honom har jag lärt mig att framtiden – den framtid vi delar i vårt gemensamma Europa – kan hittas genom att titta åt de mest skilda håll, och för detta är jag honom mycket tacksam. Om kombinationen grön österrikare och engelsk liberal inte är ett hinder från första början, tror jag att även andra kombinationer kan fungera lika bra.

Självklart kunde inte ens de toner som rådets ordförande i dag stämde upp på sin trollflöjt dölja den kris som råder i Europa, och även om inte han nämnde den så vill jag göra det, och säga några ord om vad som är kärnan i denna kris. I centrum för denna stora och nyligen uppflammande kontrovers och de meningsskiljaktigheter vi har, och EU-krisen, står en enda mening som uttalades av Europeiska unionens fader Jean Monnet: ”Vi är inte stater som går samman; vi är folk som går samman.” Det är vad dagens dispyt handlar om.

Ska vi ha ett Europa för höga ämbeten, regeringar och eliter, eller den medborgarnas union som konstitutionen gläntade på dörren till? De som talar som om konstitutionen vore död förkastar ett mänskligt EU, ger det mellanstatliga Europa vind i seglen och besvärjer fram 1800-talets demoner, dessa tidiga olyckor från Pandoras ask – nationalism, rivalitet mellan länder, maktbalansen som idé, kampen om herravälde, ett splittrat Europa som inte klarar av att bevara sin egen fred, och än mindre bli en fredsfrämjande kraft. Detta är vad dispyten handlar om.

Innan vi gick in i kammaren möttes vi av parlamentsledamöter som välkomnade oss utklädda till strutsar. De hade inte behövt klä upp sig, för vi visste mycket väl vilka de var, och vi är inte blinda. Vi vet att nationalisterna såg det tillfälliga misslyckandet för ratificeringsprocessen som något som gav dem ett historiskt tillfälle till en nationalistisk renässans. Utskottet för konstitutionella frågor vill med detta betänkande svara dem med ett så gott som enhälligt och rungande ”nej”.

(Applåder)

Konstitutionen är inte död, eftersom människors behov av en framtid där de kan leva i Europa i fred och frihet hemma och utomlands lever vidare som ett mål i deras hjärtan och tankar, och konstitutionen är ett avgörande steg i riktning mot en social ordning, en politisk struktur och ett politiskt område där en sådan framtid är möjlig.

Den kris som vi försöker hitta en lösning på genom det betänkande vi i dag lägger fram, är en förtroendekris och krisen för en union som inte kan skilja mellan en union av medborgare och en union av stater, en union där man sviker människors förväntningar som något helt självklart. Den har inget svar på sociala frågor, den lider av ett demokratiskt underskott, grundläggande rättigheter skyddas inte, det saknas tillräcklig insyn och regeringarna har ohämmade maktbefogenheter som inte underställs någon större kontroll. Konstitutionen är emellertid ett steg framåt, och om den stöter på svårigheter så får vi försöka stötta den.

Vår plan är att anordna en europeisk debatt. Jag tänker oss att vi lyfter tillbaka processen till folket, och det innebär inget mindre än att vi tar eliternas projekt och förvandlar det till en res publica, en folkets sak.

Om kammaren antar betänkandet hoppas jag att den kommer att göra gemensam sak med oss och uppmana alla parter, befolkningen i stort, kommuner och regioner, fackföreningar och det civila samhället, att fortsätta denna debatt, att diskutera framtiden för detta vårt Europa som en folkets sak, och gå med oss i kampen för denna sak.

Vi tänkte oss inte att debatten skulle sakna struktur. I alla politiska grupper enades vi om sex frågor som täcker många av de problem som folk försöker undvika att tala om: målet för den europeiska integrationen, Europas gränser, den ekonomiska och sociala modellens framtid, Europas roll i världen, området för säkerhet, frihet och rättvisa, för att inte tala om de sociala frågorna – och även om konstitutionen inte uppnår allt vi skulle vilja att den gjorde, vilket den självfallet inte kommer att göra, så hoppas jag ändå att denna plan för oss en bra bit närmare målet.

Jag kanske ska säga en sak till om exakt var skillnaden mellan oss och utskottet för konstitutionella frågor ligger. Vad vi föredragande vill och har kämpat för, är att ta ytterligare ett steg framåt i stället för att se den fortsatta ratificeringsprocessen som slutresultatet för denna debatt. Vi vill också att det ska vara möjligt att förbättra konstitutionen, behålla själva kärnan i den och under 2007 se över den i en mer öppen process och under en mer trovärdig debatt, och att översynen ska läggas fram för allmänheten i en Europaomfattande folkomröstning. Det är min förhoppning att detta ytterligare steg ska kunna tas, med hjälp av kommissionens förnuft och kammarens mod.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I dag är det ett stort nöje för mig att tala här i kammaren och få träffa er, båda dessa saker för första gången. Jag är särskilt glad över att den obligatoriska dialogen mellan institutionerna har kommit fram till en fråga som är särskilt samarbetskrävande. Som de båda föredragandena redan har sagt är det sant att 2005 var ett besvärligt år. Johannes Voggenhuber använde rentav ordet kris. Det är förvisso en förtroendekris vi genomlever i förhållande till EU:s medborgare. Vi måste besvara de frågor de är i sin fulla rätt att ställa till oss. Jag håller också med Andrew Duff när han hävdar att denna förtroendekris och farhågorna för det europeiska projektet erbjuder oss alla en möjlighet, en möjlighet som vi alla tillsammans – kommissionen, parlamentet och rådet – måste utnyttja.

Kommen så här långt vill jag rikta ett alldeles särskilt tack till kammaren, eftersom ni brottades med denna fråga i ett skede då regeringarna ännu inte var beredda att på allvar dra igång debatten. Duffs och Voggenhubers betänkande har gett kammaren ett tillfälle till debatt som kommer att hjälpa oss att gå vidare. Det österrikiska ordförandeskapet har från sin allra första dag vinnlagt sig om att ta del i denna debatt, föra ut den och utveckla den. När ni har följt debatten har ni alla kunnat konstatera hur oerhört vital den har varit ända från början, med ett helt spektrum av åsikter som har kommit till uttryck, och detta avspeglas i det betänkande som utskottet för konstitutionella frågor har antagit.

En sak som tydligt framgår är att det inte finns några snabba lösningar, inga knep och inga genvägar, som kan hjälpa oss att överbrygga förtroendeklyftan mellan EU och medborgarna. Bara ett verkligt och seriöst engagemang i problemen kommer att vara trovärdigt och effektivt i det långa loppet. Vi menar att denna debatt måste vara bred, och det överensstämmer med de synpunkter som uttrycks i parlamentets betänkande, som vi i dag diskuterar. Vi behöver inte bara en debatt om det konstitutionella fördraget eller om den rättsliga aspekten, utan vi behöver en bred debatt om vilket slags EU vi vill ha, åt vilket håll vi vill gå, var EU:s gränser går och hur vi kan bemöta EU-medborgarnas rädsla och oro.

Vi i rådet vill inte bara fortsätta denna debatt, utan även fördjupa den. Vi har planerat en rad arrangemang där vi vill hålla breda diskussioner med EU:s medborgare. Så sent som i går diskuterade vi tillsammans med kommissionen och parlamentet metoder och strategier som kan användas för att till medborgarna förmedla detta vårt EU och vad det står för och med vilka medel, i vilka diskussionsforum och på vilken nivå vi bäst kan möta människors förväntningar på EU.

Som rådets ordförande i dag sa, i samband med att vi inledde debatten, är det vår avsikt att reflektera kring frågan om europeisk identitet. På 250-årsdagen av Mozarts födelse i Salzburg vill vi ställa frågan om vad Europa är, och vad den europeiska identiteten är.

Under hela det österrikiska ordförandeskapet kommer vi att ha en rad arrangemang, eftersom debatten om Europas framtid har många sidor, och det är bara när alla dessa sidor blir belysta som alla dimensioner som vi måste hantera blir synliga. Hur viktig denna debatt än är har vi även praktiskt arbete som måste uträttas, så att det blir tydligare för oss vilken väg vi ska ta, och detta arbete måste utföras av medlemsstaternas regeringar.

Den viktigaste uppgiften för rådets ordförandeskap är att få alla medlemsstater med sig, för det är bara tillsammans som vi kan gå vidare. Som förbundskanslern redan har sagt är vår ambition att mot ordförandeskapets slut kunna lägga fram en skiss över vägen framåt och enas om hur vi bäst ska kunna samarbeta för att nå våra gemensamma mål.

Jag hoppas att våra gemensamma insatser under de kommande månaderna leder till ett mer positivt synsätt i Europa, och jag instämmer i vad Johannes Voggenhuber sa om att vi måste diskutera Europa som en allmän angelägenhet och något som faktiskt finns till för alla medborgares väl.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Denna första sammanträdesperiod för året vill jag önska er alla ett utmärkt 2006. Från en konstitutionell synpunkt anser jag att det bara kan bli bättre än det förra. Som ansvarig för både konstitutionella och interinstitutionella frågor hoppas jag att vi kan fortsätta vårt fruktsamma, effektiva och nära samarbete.

Jag vill tacka föredragandena för betänkandet om perioden av eftertanke och för resolutionsförslaget. Jag har redan diskuterat det vid ett flertal tillfällen med två ledamöter från Europaparlament som var konventsledamöter. Jag vill betona de avsevärda framsteg som har gjorts sedan de första övervägandena och gratulera medföredragandena till deras arbete och även till deras förmåga att ta till sig de många åsikter som har uttryckts under de intensiva diskussionerna i utskottet.

Jag ska begränsa mina anmärkningar till fyra punkter. Den första är att vi alla vill nå en konstitutionell uppgörelse för ett öppnare, mer demokratiskt och effektivare EU. Frågan är hur man ska nå den uppgörelsen efter de franska och nederländska nejrösterna. Det gladde mig att se att samtliga alternativ när det gäller fördraget fortfarande är öppna i er resolution. Under perioden av eftertanke är det viktigt att lyssna på medborgarna, arbetsmarknadens parter, politiska partier och nationella och regionala parlament utan att på förhand döma resultatet av en mer omfattande dialog och diskussion. Om vi inte gör det så förlorar den här övningen hela sitt värde.

Jag har även noterat det alternativ som ni föredrar. Det kommer emellertid inte att vara möjligt att bevara fördraget utan stöd från Frankrike och Nederländerna, om nödvändigt med ytterligare förtydliganden och åtgärder. Nya Eurobarometerundersökningar har visat att stödet för principen om ett EU-fördrag hos medborgarna i EU har ökat med två procentenheter under de senaste fem månaderna till 63 procent. Därför är det, som har sagts många gånger i utskottet för konstitutionella frågor, viktigt att ändra sammanhanget snarare än texten. Det är anledningen till att dialogen måste fokuseras på det europeiska projektet i samband med en konstitutionell reform och på slutmålet tillsammans med de verktyg som ska användas för att nå dit. Först efter att den hörövning som baserar sig på resultaten av de nationella debatterna är avslutad kommer vi att kunna dra slutsatser om vad som är den bästa konstitutionella uppgörelsen för EU. Det är också därför kommissionen vill fokusera på politiska prioriteringar genom att ta upp medborgarnas oro om tillväxt, arbete, anställning och säkerhet.

För det andra håller jag fullständigt med om ert motstånd mot förslaget att bilda kärngrupper av vissa medlemsstater. Vi vill ha ett EU som är till för alla, inte endast för en del. Unionen arbetar med integreringen av den senaste utvidgningsprocessen. Vi måste fortsätta att arbeta hårt för att garantera en smidig integrering av de nya medlemsstaterna. Under alla omständigheter anser jag att varje form av stärkt samarbete måste företas inom ramarna för de befintliga fördragen och förbli öppet för alla medlemsstater.

Ni kan vara säkra på att kommissionen och jag själv inte kommer att stödja något förslag om stärkt samarbete utanför EU:s institutionella ramverk.

(Applåder)

För det tredje anser jag att det är rimligt att komma med förslag till slutsatser från perioden av eftertanke under 2007, under det tyska eller det portugisiska ordförandeskapet. Europeiska rådets möte i juni 2006 är helt klart en av de stora milstolparna i denna process, men det bör inte innebära slutet på den. Det är naturligtvis Europeiska rådets uppgift att besluta om en möjlig förlängning av perioden av eftertanke efter förlängningen till juni 2006 som det österrikiska ordförandeskapet redan har föreslagit. Kommissionen kommer i vilket fall som helst, liksom har angivits i plan D, att utarbeta ett meddelande till Europeiska rådets möte i juni där den kommer att presentera sin åsikt om den första omgången synpunkter som lämnats in under perioden av eftertanke. Meddelandet kommer att grunda sig på de nationella besök som ordföranden, jag och de andra ledamöterna av kommissionen för närvarande gör, på en speciell Eurobarometerrapport, på diskussionsforum och på konferensen den 9 maj.

Denna sammanfattning ska förklara bakgrunden till och tillvägagångssättet för kommissionens handlingar under det senaste året, sammanfatta resultaten av hörövningen och tillhandahålla ett antal slutsatser till det österrikiska ordförandeskapet om hur man ska gå vidare. Sammanfattningen kommer att komplettera den faktarapport som det österrikiska ordförandeskapet ska utarbeta med utgångspunkt från medlemsstaternas bidrag.

För det fjärde stöder jag ert förkastande av att bitvis genomföra konstitutionen. Anledningen till det är enkel. Det har att göra med respekt. Respekt för dem som röstade nej, för dem som redan har ratificerat och för den institutionella balansen. Att plocka ut godbitarna skulle ge intrycket av att EU försöker att kringgå resultaten från de nationella folkomröstningarna och gör sig skyldigt till att försvaga den allmänna institutionella balansen.

Låt oss respektera skillnaderna mellan våra institutioner och medlemsstaternas. Allra mest bör vi respektera varje lands demokratiska traditioner varje gång vi ger oss ut på lovvärda initiativ och projekt. Vi spelar alla viktiga, men olika, roller.

Sammanfattningsvis vill jag betona att vi inte kan diskutera dessa frågor utan att ge oss in i politiska debatter och diskutera politiska prioriteringar. EU:s medborgare kommer att märka att det finns politiska olikheter i EU. Detta är ett annat forum för att diskutera politiska prioriteringar, men utan det och utan diskussioner om konstitutionella frågor kommer inte något att fungera. Vi måste kombinera denna process med att skapa legitimitet för våra institutioner genom att leverera de politiska resultat som EU-medborgarna kräver. Därför måste vi ta hänsyn till både deras dagliga bekymmer och de konstitutionella frågorna.

(Applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De nationella parlamenten utgjorde den största gruppen i konventet och det var till stor del deras och regeringskonferensens förtjänst att förslaget till konstitutionsfördrag fick ett balanserat mottagande, med fjorton länder som ratificerade det, två av dessa genom folkomröstningar, medan två länder inte ratificerade fördraget. Detta misslyckande berodde inte bara på nationella frågor, utan även på stämningarna i Europa som helhet, och är ett misslyckande för medlemsstaternas nationella politik liksom för EU-politiken, eftersom vi inte har lyckats visa att EU behövs.

Vi måste ta medborgarnas oro på allvar, inte minst i Frankrike och Nederländerna. Vi kan inte bara bortse från den, utan bör tydligt förklara varför vi behöver denna sorts europeiska samarbete. Perioden av eftertanke måste användas till detta. Det är inte en tid för att debattera detaljer i konstitutionen, utan en tid då vi måste visa människor att EU behövs.

Det måste stå klart för oss, och vi måste klargöra detta för andra, att konstitutionsfördraget innehåller saker som medborgarna tidigare kritiserade EU för att sakna, exempelvis en ökad kapacitet att agera i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det yttrande jag har utarbetat handlar i huvudsak om detta, som enligt alla opinionsundersökningar är exakt vad medborgarna efterlyser. De vill att Europa ska vara synligt för omvärlden, och det är just i det syftet som det finns bestämmelser i konstitutionen, bestämmelser som bara finns där och som vi under nuvarande omständigheter inte kan införa utan konstitutionen. Genom konstitutionen skapas en ny form av subsidiaritet som involverar de nationella parlamenten och därmed omöjliggör centralstyrning, till stöd för denna form av subsidiaritet baserad på solidaritet.

Medborgarnas rättigheter och stadgan om de grundläggande rättigheterna har en viktig roll att spela här. Konstitutionen förvandlar medborgarna till beslutsfattande aktörer och tillhandahåller också skydd för dem. Vi ska också ha klart för oss att kommissionens ordförande, som ledare för EU:s verkställande organ, i framtiden exempelvis kommer att utnämnas i direkt anslutning till valet till Europaparlamentet, där medborgarna får en roll att spela. Därför bör vi poängtera att del I och del II utgör själva konstitutionsfördraget, medan del III är Nicefördraget. På den punkten har det förekommit missförstånd som vi inte har kunnat undanröja, och därför är jag tacksam för att det österrikiska ordförandeskapet vill lägga fram en färdplan och glad över att Tyskland har för avsikt att ta nya initiativ under sitt ordförandeskap. Vi måste nu koncentrera oss på en dialog, utvärdera perioden av eftertanke, och under 2007 lägga fram våra förslag. Härav följer att vi inte kan agera på en gång, som Andrew Duff och Johannes Voggenhuber föreslår. Det vore för tidigt och det avspeglar inte vad medborgarna vill.

  Hannes Swoboda (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Herr talman! Jag känner stor tacksamhet mot båda föredragandena för deras betänkande. Jag vet att de frågor Elmar Brok just berörde har vållat en hel del debatt, inte minst inom de politiska grupperna i kammaren, och det finns mycket att säga från båda håll. Kanske bör vi börja med konkreta frågor, som vi i viss mån mycket väl kan ha försummat. Hur kan vi till exempel övertyga medborgarna om att EU behöver en konstitution av det slag som har utarbetats? I det yttrande som jag har utarbetat för utskottet för industrifrågor, forskning och energi gav jag en rad exempel, och jag kanske kan lägga till ett som inte verkade så viktigt när jag skrev yttrandet, men som har fått ökad tyngd under de senaste dagarna i kammaren. Jag syftar givetvis på energifrågan.

Det var ganska överraskande, ja, faktiskt häpnadsväckande, att se hur många ledamöter i kammaren som fram till nyligen har intagit en tämligen skeptisk hållning i sådana frågor, och som nu öppet förespråkar en gemensam energipolitik. Jag var mycket glad över vad Jacek Emil Saryusz-Wolski hade att säga i denna fråga. Förbundskanslern förespråkar ständigt subsidiaritet, men i egenskap av rådets ordförande argumenterade han i dag kraftfullt för en gemensam energipolitik. Detta är bara ett exempel som visar att de befogenheter och rättigheter som vi har lagt på EU-nivå – i synnerhet i konstitutionen – måste användas så långt det går. Jag tror att detta är den väg vi måste gå.

Här skulle jag exempelvis kunna tala om rymdpolitik, som har varit ett annat diskussionsämne i kammaren och som inte handlar om att skicka ut européer i rymden, utan snarare om att övervaka miljön eller i god tid utfärda en tsunamivarning. Det finns många andra saker som är realistiska och genomförbara och som går att förklara för medborgarna om vi inriktar oss på konkreta frågor i stället för på institutionella frågor.

Vad vi här i kammaren förväntar oss är självklart en färdplan eller skiss över hur saker och ting ska utvecklas. Herr rådsordförande! I alla viktiga frågor som ni måste ta i tu med under det här ordförandeskapets kommande veckor och månader ber jag er att lyfta fram hur mycket bättre vi skulle kunna hantera dem om vi hade en konstitution för Europa. Det är absolut nödvändigt.

  Paolo Costa (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som någon så träffande formulerade det har EU-projektet under femtio års tid varit en fotbollsmatch som spelats bakom stängda dörrar. Genom folkomröstningarna om konstitutionen i Frankrike och Nederländerna gick de medborgare som ville komma in och titta på matchen från läktarna längre än så och genomförde en regelrätt invasion av planen. Dagens kris inom EU ligger också i det faktum att det inte längre är möjligt att backa tillbaka till stängda dörrar, till fördragens och de elitistiska beslutens EU, samtidigt som ingen vet hur man ska få tillbaka folket på läktarna, så att de kan uttrycka sina åsikter på det sätt som fotbollsfans brukar göra.

Att återuppfinna ett system för medinflytande och ansvarighet, där unionen står direkt till svars inför medborgarna, utan medlemsstaternas egoistiska, förvanskade och missvisande förmedling, är en nödvändig förutsättning om EU-projektet ska kunna ta ny fart, oavsett vilket innehållet blir. Frågan är dock vad ansvarigheten ska omfatta. Vi måste undvika misstaget att förvandla perioden av eftertanke till en passiv pausvila.

Ingen plan D kommer att lyckas om vi inte till D för debatt, dialog och demokrati också fogar ett D för engelskans ”delivery”. Att leverera resultat skapar de bästa förutsättningarna för att omarbeta konstitutionens text, och det bästa sättet att få människor att förstå precis hur användbart EU kan vara. Därför kan även självförvållade misslyckanden, som dagens faktiska nej till att reglera marknadstillträdet för hamntjänster, bli symboliskt farligt.

Det finns områden där EU:s behörighet har slagits fast och där de befintliga fördragen redan nu innehåller bestämmelser om beslut med kvalificerad majoritet och det interinstitutionella medbeslutandeförfarandet. Ett exempel är transportområdet. Det finns också områden där subsidiariteten egentligen borde tolkas omvänt: att inte låta medlemsstaterna hantera något som kan hanteras bättre på EU-nivå. Inom dessa behörighetsområden måste unionen leverera mer och våga visa hur användbar den kan vara.

I dag räcker det inte längre att enbart se unionen som en klok lösning på krigsrelaterade problem, inklusive det kalla kriget. Vad vi behöver är en union som också kan ta i tu med 2000-talets globala utmaningar. Vi funderar också över hur vi bättre ska förstå vad som måste göras i framtiden, men vi måste vara försiktiga så att det inte blir en ursäkt för allt slags passivitet från vår sida i dag. Annars riskerar vi att omintetgöra all vår eftertanke, hur klokt denna än är.

  Vladimír Železný (IND/DEM), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (CS) Jag är en stolt medlem av gruppen Självständighet/Demokrati, som inte alltför rättvisande har beskrivits som EU-skeptisk. Det kan därför ha kommit som en överraskning att jag utsågs till föredragande för yttrandet från utskottet för regionala frågor om betänkandet om perioden av eftertanke efter nejet till konstitutionen. Jag ser detta som ett bevis på hur öppet vårt utskott har gripit sig an denna fråga. Principen om audiatur et altera pars – att låta den andra sidan komma till tals – är en av de grundläggande förutsättningarna för en verklig dialog.

Mina synpunkter ledde till en konstruktiv debatt i utskottet och resulterade i en kompromiss som var väl genomtänkt och allt annat än menlös. Betänkandet fick stöd av alla utskottets ledamöter. Ingen röstade emot och fyra lade ner sina röster. Det visar att det är möjligt att föra en dialog om unionens framtid. I vårt yttrande förordar vi faktiskt principer som saknas i Duffs och Voggenhubers betänkande. Jag syftar särskilt på försiktighetsprincipen, som bör vägleda oss så att vi inte i de förordningar som godkänns under perioden av eftertanke ständigt hänvisar till en konstitution som för närvarande är död från rättslig synpunkt, men som kan komma att återuppstå i ursprunglig form. Det är naivt och missriktat att tro att ju mer vi hänvisar till konstitutionen, desto större chanser har den att återuppstå. Sådana bestämmelser kan i onödan komma att undermineras i framtiden.

I yttrandet rekommenderar utskottet också att vi ska inleda ett samarbete med nationella och regionala församlingar, som har en hög grad av kompetens och legitimitet, och att vi ska göra detta mer än bara en gång per år för syns skull, såsom rekommenderas i det betänkande vi i dag föreläggs. Tyvärr finns det andra delar i betänkandet som slår an en falsk ton. Det mest förvånande är att man slår fast vilket resultat som den öppna dialogen bör mynna ut i. Man slår rentav fast att den nu döda konstitutionen ska ratificeras under 2009. Det är detsamma som att trampa på den demokratiska folkviljan i åtminstone två av medlemsstaterna. Om vi på förhand bestämmer resultatet av dialogen, om vi reducerar dialogen till att vara en iscensatt show där icke-representativa organ medverkar, om vi fortsätter att satsa pengar på ett sådant sätt att bara de mest angenäma åsikterna hörs, då kommer EU aldrig att ha en chans att utveckla effektiva strukturer.

  Willem Schuth (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att lyckönska Andrew Duff och Johannes Voggenhuber till deras opartiska betänkande och med att säga att jag är mycket glad över att i dag kunna presentera yttrandet om detta betänkande från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Parlamentet har haft en lång strid om medbeslutande på jordbruksområdet. Att medbeslutandet, som går tillbaka till Amsterdamfördraget, enligt förslaget till konstitution ska gälla inom områdena miljöskydd, livsmedelssäkerhet och konsumentskydd måste välkomnas. När det gäller jordbrukspolitiken kan jordbruksministerrådet dock fortfarande strunta i vad Europaparlamentet tycker, eftersom medbeslutandeförfarandet enligt det nuvarande fördraget inte omfattar den gemensamma jordbrukspolitiken.

När man betraktar förslaget till konstitution i ljuset av det ovan sagda, innehöll detta en möjlighet till ökad demokratisk legitimitet eftersom alla jordbrukspolitiska beslut skulle omfattas av medbeslutandeförfarandet. Jordbruksutskottet anser dock att det fortfarande krävs en del förbättringar i den befintliga texten. Såsom målen för den gemensamma jordbrukspolitiken formuleras i artikel III-227 står de i motsättning till EU:s mål såsom de beskrivs i artikel I-3, och tjänar inte längre något lättförklarligt syfte. Målen måste omgående uppdateras för att beakta dagens flerfunktionella jordbruk, som sysselsätter 10 miljoner människor i EU, är den enda garanten för en hållbar utveckling i landsbygdsområdena och som inte kan betraktas isolerat från dessa områden.

Förslaget till konstitution lever inte upp till uppgiften att skapa en gemensam jordbrukspolitik som kan accepteras av samhället i stort, och det måste därför vara en prioriterad uppgift för alla kommande fördrag att utsträcka medbeslutandet till den gemensamma jordbrukspolitiken och i synnerhet att täppa till alla återstående kryphål i artiklarna III-230.2 och III-231.2 i den nuvarande texten.

Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken är så oerhört betydelsefull och tar en betydande del av EU:s budget i anspråk, har EU-medborgarna all rätt att kräva största möjliga grad av insyn och i synnerhet – inom detta känsliga område – medbeslutande, som enligt min mening inte kan betyda något annat än att Europaparlamentet ska ha fullt medbeslutande i alla frågor som rör jordbrukspolitik, konsumentskydd och livsmedelssäkerhet.

  Maria Berger (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (DE) Herr talman! Denna gång talar jag verkligen från hjärtat när jag säger att båda föredragandena förtjänar att lyckönskas, inte bara för det betänkande vi nu har förelagts, utan även för deras envisa engagemang för tanken på en konstitution, också i tider då stödet för den tanken varit svagt. Jag hoppas att detta sakernas tillstånd nu ska vara förbi.

Jag har haft äran att utarbeta yttrandet från utskottet för rättsliga frågor, som ligger mycket nära innehållet i det ansvariga utskottets förslag till betänkande. Utskottet för rättsliga frågor har främst månat om att vi inte på förhand ska överge det befintliga förslaget till konstitution. Inom de områden som är av stor betydelse för oss, exempelvis EG-domstolens sammansättning och befogenheter, den ändrade lagstiftningsprocessen och kommittéförfarandet, och det rättsliga samarbetet, kan vi helt enkelt inte se att vi kommer att kunna nå några faktiska förbättringar genom att börja om från början. Det är faktiskt mer troligt att effekten blir den motsatta. Jag beklagar att jag i dag varit tvungen att lyssna till det österrikiska ordförandeskapets kritiska syn på EG-domstolens befogenheter. Att den typen av kritik kommer nu och inte bara från det hållet, får mig att tro att lösningarna i detta förslag till konstitution när allt kommer omkring verkligen är bra.

Vi har goda rättsliga skäl att motsätta oss alla snabba uppdelningar av förslaget till konstitution. Del I innehåller en mycket bred uppsättning grundläggande principer, och vi vet alla att det var undantagen i del III som gjorde det politiskt möjligt att godkänna dessa. Om än med viss tvekan har vi också goda rättsliga skäl att betrakta del I och del III som sammanlänkade, och någon ny struktur är inte möjlig utan en genomgripande omarbetning av del III.

Jag vill avsluta med att uttrycka min djupa besvikelse över brevet från tre av de nationella parlamentens talmän. Vid åsynen av många tidigare konventsledamöter i denna kammare påminns jag om hur hängivet ledamöter i de nationella parlamenten arbetade på förslaget till konstitution tillsammans med oss och om de många viktiga förslag de fick lägga fram, och med tanke på det kan jag helt enkelt inte anse att brevet från de tre talmännen är sista ordet i denna fråga.

  Jean-Marie Cavada (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (FR) Herr talman, herr Winkler, fru Wallström! Den 28 november 2005 antog utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med bred majoritet det yttrande jag hade utarbetat. Vad sägs då i detta yttrande? Först och främst påpekas alla förbättringar som konstitutionen innebär i förhållande till de nuvarande fördragen. Det fanns många och viktiga förbättringar inom områdena säkerhet, frihet och rättvisa och framför allt var dessa förbättringar resultatet av en överenskommelse mellan alla EU-länderna.

Jag ska inte räkna upp dem alla, utan bara nämna fyra punkter som sannolikt kommer att hjälpa oss förbi denna svåra sträcka och som åter har placerats på dagordningen tack vare det utmärkta betänkandet från mina kolleger Andrew Duff och Johannes Voggenhuber.

Det breddade införandet av beslut med kvalificerad majoritet och förenklingen av lagstiftningsakterna ger oss för det första en möjlighet att utforma en politik snarare än att hindras av det finstilta i en sådan politik. För det andra utökas EG-domstolens jurisdiktion. Domstolen är en flitig producent av gemenskapslagstiftning när parlamentet kommer till korta. Att parlamentet definitivt får en starkare roll som medlagstiftare kan också nämnas, eftersom detta är något vi måste främja. Slutligen ges stadgan för de grundläggande rättigheterna ett rättsligt värde genom att den införlivas i själva konstitutionstexten. Det finns självklart andra positiva punkter, men de jag nyss räknade upp är verkligt grundläggande.

Förlåt att jag nämner de möjligheter vi fortfarande har, men jag ville betona de framsteg konstitutionen innebär inom ett område som inte har diskuterats i EU:s medlemsstater, nämligen stadgan om de grundläggande rättigheterna och området av frihet, rättvisa och säkerhet. Här finns verkligen material för att omedelbart bygga ett ramverk, i väntan på en ny text. Varför är inte medlemsstaterna bättre på att utnyttja detta material, för att försöka att på nytt foga samman ett EU som just nu har det svårt?

Till sist anser vi att det är en prioriterad fråga att systematiskt beakta hur EU-politiken påverkar de grundläggande rättigheterna, och för att vi inte ska vänta med att lägga fram ett första förslag, vill vi betona hur viktigt det är att inrätta en oberoende byrå för grundläggande rättigheter, i enlighet med vad parlamentet krävde den 26 maj 2005.

  Edit Bauer (PPE-DE), föredragande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, som ombetts att avge ett yttrande. – (SK) Herr talman, herr Winkler, fru kommissionsledamot! Sällan diskuterar vi viktigare frågor än den vi nu diskuterar. Våra tack bör gå till de föredragande som har tagit initiativet och som utifrån breda diskussioner har presenterat detta ärende.

EU:s framtid är vårt gemensamma problem, lika viktigt för unga som gamla, för män som kvinnor. Som Margot Wallström betonade ser de flesta EU-medborgare inga problem i EU-institutionernas beslutsmekanismer. Problemet är i första hand en brist på tydlighet om hur de ser på sin egen framtid, sina framtidsplaner, sin säkerhet och de nya utmaningar de kämpar för att hitta ett svar på.

Osäkerhet och rädsla inför framtiden var helt klart huvudfaktorerna bakom nejet i folkomröstningarna om konstitutionen. Det är uppenbart att vi alla har ett ansvar för att hitta en väg framåt. Här i Europaparlamentet måste vi vara medvetna om vilka signaler och budskap vi sänder ut när vi exempelvis fattar beslut om sammanhållningsinstrument eller om överföring av pensionsrättigheter, eller när vi ger migranter från tredjeländer preferensbehandling i stället för medborgare från de nya medlemsstaterna.

Medlemsstaternas regeringar måste bära sin del av ansvaret för att de ofta beter sig som om EU-frågorna inte angår dem, exempelvis Lissabonstrategins mål om att förena arbetsliv och privatliv. En grundläggande fråga återstår. Kommer vi att kunna skapa en tillräckligt lockande vision och kommer våra europeiska värderingar att vara tillräckligt starka för att åstadkomma en rimlig nivå av social sammanhållning?

Herr talman! Kvinnor utgör drygt hälften av alla EU:s medborgare och väljare. De har sin egen problembild, som kräver lyhördhet och lämpliga lösningar. Kvinnors synpunkter måste därför i tillräcklig utsträckning tas på allvar och uppmärksammas i den kommande debatten. Herr talman! Avslutningsvis vill jag betona att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män anser att en förnyad splittring mellan EU:s kärnländer och resten av länderna vore det värsta tänkbara resultatet av våra försök att hitta en väg framåt.

  Alexander Stubb, för PPE-DE-gruppen. (EN) Herr talman! Jag har tre punkter. För det första är det trevligt att börja tala om konstitutionen igen. Budgeten är avklarad och nu kan vi börja koncentrera oss på andra saker. Det verkar som om konstitutionen har behandlats intensivt under de senaste åtta–nio månaderna. Nu har den behandlingen sakta avtagit och jag tror att återhämtningsprocessen kommer att gå långsamt, men jag anser att vi ska se fram emot 2009.

Jag anser att budskapet i betänkandet är att alla alternativ är öppna. Ta det lugnt, säg inte att konstitutionen är död, börja inte omförhandla och säg inte att detta fördrag inte kan träda i kraft. Vi har tid och vi måste tänka över det.

För det andra har det nyligen förekommit en del polemik mellan ledamöter från Europaparlamentet och talarna från tre nationella parlament. Vi måste göra den meningsskiljaktigheten till något positivt. Europaparlamentet ska inte, och får inte, agera på ett arrogant eller förmyndaraktigt sätt mot de nationella parlamenten. Låt oss ha ett europeiskt forum. Men låt oss ha det tillsammans och med en riktig debatt om EU:s framtid.

Min sista punkt är att vi från en del grupper under de senaste månaderna har hört talas om en kärngrupp inom EU. Jag anser att detta prat är fullständigt nonsens eftersom de som talar om detta vanligtvis är de som vill bromsa integrationen. Låt oss börja med att ratificera konstitutionen. Låt oss sätta igång. Låt oss arbeta tillsammans och viktigast av allt: låt oss arbeta tillsammans inom EU:s institutioner. Jag hukar mig när jag hör talas om en kärngrupp utanför. Det bästa sättet som vi kan gå vidare på är att göra det inom ramen för fördraget, tillsammans, och jag är säker på att vi kan komma över detta och ha en konstitution på plats till 2009.

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! För precis ett år sedan ställde sig parlamentet bakom konstitutionen med en överväldigande majoritet. Nu finns åtminstone två uppfattningar inom den majoriteten. Enligt den ena säger man att konstitutionens text är död efter nederlagen i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, att vi borde börja fundera på någonting annat och förbereda en annan väg framåt. Enligt den andra säger man: Vänta lite, den här texten har faktiskt blivit ratificerad av en majoritet medlemsstater. Regeringscheferna själva i Europeiska rådet dödförklarade den inte, de utökade ratificeringsperioden och inledde en period av eftertanke. Under den perioden av eftertanke måste vi lyssna på dem som sa nej, men vi måste också lyssna på majoriteten som har sagt ja och finna en väg framåt som i slutändan kan föra samman dessa två.

I betänkandet skapas en syntes av de två ståndpunkterna. Man säger att det är för tidigt att dra slutsatser nu; perioden av eftertanke måste utsträckas åtminstone till 2007. Fram till dess måste vi hålla öppet för alla alternativ. Det krävs längre och djupare eftertanke. Självklart – som förväntat – säger vi att parlamentet skulle föredra att bibehålla texten, men vi inser att det bara skulle vara möjligt om åtgärder vidtogs för att försäkra och övertyga den allmänna opinionen. Vilka dessa åtgärder är lämnas öppet. Det finns, i teorin, många alternativ: tillägg i form av tolkningsförklaringar, extraprotokoll, att skriva om en del av texten, att skriva om hela texten, att börja på en ny text. Det kommer vi att avgöra vid slutet av perioden av eftertanke, men låt oss nu fortsätta med eftertanken, fördjupa den, bredda den och nå fram till slutsatser på ett år.

En sak är säker, herr talman: den nuvarande situationen – det vill säga de gällande fördragen – är inte tillräckliga för att unionen i sin utvidgade form ska fungera effektivt eller demokratiskt. Den frågan kommer inte att försvinna.

  Bronisław Geremek, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa rekommenderar varmt Duffs och Voggenhubers betänkande om perioden av eftertanke. Vi var övertygade om att EU behövde den konstitutionella ramen. Vi ansåg att det konstitutionsfördraget var ett effektivt verktyg för att utveckla EU och ge unionen en politisk dimension och ett socialt perspektiv, som båda är nödvändiga. Vi har inte ändrat uppfattning, och vi anser inte att konstitutionen bör dödförklaras innan vi har undersökt om den visar några livstecken. Annars blir det omöjligt att förklara att patienten är död.

Man kan emellertid inte heller förneka att det under ratificeringsprocessen uppstod en klyfta mellan den önskan om fördjupad integration som de europeiska eliterna gav uttryck för, och känslorna hos en del av det europeiska samhället. Denna klyfta äger inte bara relevans för de båda länder som vägrade ratificera förslaget till konstitution. Den är ett reellt problem.

Jean Monnet brukade säga att svåra problem ibland krävde att man ändrade på sammanhanget. Just detta är syftet med perioden av eftertanke. Den breda offentliga debatten om EU:s framtid måste skapa ett nytt sammanhang för det europeiska konstitutionsprojektet. Det åligger Europaparlamentet att definiera ramen och formerna sig för dessa debatter, att få nationella parlament och det civila samhället att ta del i dem, att närmare ange frågor och sätta upp den nödvändiga dagordningen. Så blir det möjligt för EU-forumet att ta form, och göra det i form av ett offentligt europeiskt rum. Vi får inte besluta om dokumentets framtid riktigt än. Den tiden kommer efter perioden av eftertanke, efter den europeiska debatten och när vi har förändrat sammanhanget. Detta sägs mycket tydligt i det nu framlagda betänkandet.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen de Gröna/Europeiska fria alliansen stöder Duffs och Voggenhubers betänkande. EU behöver en demokratisk konstitution och kan bara inte hanka sig fram med Nicefördraget. Den nödvändiga debatten om konstitutionen måste vara en europeisk debatt, och brevet från de tre nationella parlamentens talmän visar att ansvaret för den debatten inte får ligga på nationell nivå, utan att det behövs ett i sann mening europeiskt organ, som parlamentet, för att leda den debatten och – ja, låt oss säga det öppet – även styra den.

Två saker saknas dock i detta betänkande och vi hoppas kunna introducera dem i samband med omröstningen här i kammaren. Till Richard Corbett vill jag säga att jag inte håller med er. Det stämmer absolut inte att rörelsen för de som röstade ja till konstitutionen nu är splittrad mellan de som vill bli kvitt texten och de som vill behålla den. Så är det inte. I det ändringsförslag vi kommer att lägga fram för omröstning i morgon sägs tydligt att en möjlighet – inte en teoretisk sådan, utan en faktisk möjlighet – kan vara att ändra i texten, vilket i så fall kräver en ny konstitutionell process, som också kan avslutas med en folkomröstning.

Att emellertid tänka sig att det enda förslag vi i Europaparlamentet skulle lägga fram skulle vara att behålla den nuvarande texten och bara den, är felaktigt och kortsiktigt, och det är den attityden som verkligen kan komma att splittra den proeuropeiska rörelsen eller med andra ord den rörelse som med 500 röster fått ett brett stöd för konstitutionen i kammaren.

Jag anser därför att de två ändringsförslag som föredragandena har lagt fram bör få stöd av en bred majoritet i parlamentet, eftersom de helt enkelt hävdar att det är möjligt att debattera olika alternativ. Det kanske inte finns något förslag som är bättre än de andra, men jag anser att alla bör diskuteras, inklusive det förslag som just nu låter märkligt drastiskt, nämligen att vi ska ta upp debatten om konstitutionen på nytt och låta den inkludera medborgarna.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Den period av eftertanke som påbjudits av Europeiska rådet efter nejlägrets seger i Frankrike och Nederländerna har uppnått ett första resultat – den har lett till att folk uppför sig bättre. De båda föredragandena för den resolution vi nu debatterar ansåg det exempelvis inte lämpligt att den här gången beskriva majoriteten av väljarkåren i Frankrike och Nederländerna med de ovänliga epitet som vissa använde om dem för bara några månader sidan.

Jag vill därför tacka Johannes Voggenhuber och Andrew Duff för att de här, åtminstone i sin resolution, betonar att medborgarna faktiskt har, ”gett uttryck för sina betänkligheter och sin oro, vilket vi måste beakta”, att vi måste respektera deras beslut och att ”orsakerna till de negativa resultaten […] bör analyseras noggrant”. Det är ett framsteg. Det skulle vara ännu tydligare om man i betänkandet slog fast att förslaget till fördrag nu är dött och att debatten nu handlar om vad som ska ersätta det. Min grupp är beredd att ta aktiv del i debatten med våra medborgare om EU:s framtid. Vi kan i huvudsak ställa oss bakom de ämnen som har föreslagits för dessa diskussioner.

Den fråga som inställer sig är vad det politiska resultatet av debatten kommer att bli. Hur långt är ni beredd att gå för att förändra EU:s nuvarande politikområden och strukturer, för att möta de krav som ställs från de flesta av Europas samhällen, och som manifesterades på ett så spektakulärt sätt när det konstitutionsfördraget förkastades? Det är där problemet ligger. I det nu föreliggande betänkandet föreslås endast att vi ska ”lugna och övertyga den offentliga opinionen”, med tanke på att konstitutionen, ”i alla händelser […] träder i kraft under 2009”. I så fall är det inte längre någon debatt, utan en PR-kampanj.

Det vore skamligt om vi slog in på den vägen. Det vore ett missat tillfälle. Med mycket få undantag vill min grupp därför inte välja den vägen.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill fråga strutsmajoriteten i kammaren: Har ni inte hört att 55 procent av de franska väljarna röstade nej, mot rådet från 90 procent av sina deputerade och senatorer? Har ni inte sett att 62 procent av de nederländska väljarna inte följde rådet från 80 procent av det nationella parlamentet? Har ni inte läst fördragen där det krävs enhällighet om fördragsändringar? Varför bryta mot era egna regler? Ni verkar ha både ögon och öron. Använd dem!

Den föreslagna konstitutionen är död! Ändå uppmanar ni nationella parlament att bryta mot lagen. Ni fortsätter att sprida texten. På utsidan av den här byggnaden påbjuder ni fortfarande ja till konstitutionen. Kan ni föreställa er ett nationellt parlament som prisar Labourpolitiken och fördömer den konservativa politiken på själva parlamentsbyggnadens fasad? Nej, det kan ni inte, eller hur? Ni använder fortfarande skattebetalarnas pengar för att distribuera miljontals broschyrer där ni propagerar för det som avvisades. Ni påbörjade ratificering av en text som ännu inte hade blivit ordentligt översatt. Ni vägrade att publicera en lättläst utgåva av konstitutionen, därför att ni ville att texten skulle godkännas utan att ha lästs. Ni manipulerade tidsplanen för folkomröstningar och hoppades kunna sätta Förenade kungariket i en knipa efter 24 ratificeringar. Men, kära kolleger, ni förlorade, som jag har gjort flera gånger.

Nu är det er tur att följa väljarnas avgörande. I stället finansierar ni ännu mer propaganda: 300 000 euro till den europeiska rörelsen, 110 000 till Europafederalisterna, miljontals euro till dem som stöder konstitutionen.

Vi kräver en fri, rättvis och öppen debatt med jämlik representation för ja- och nejsidan. De av er som kommer att rösta för att inte ta hänsyn till de nederländska och franska väljarna borde skämmas! SOS Democracy Intergroup har påbörjat en minoritetsrapport. Vi tillbakavisar idén om en statskonstitution, kräver att de gällande fördragen ses över och att ett samarbetsavtal upprättas i stället.

Ett nytt avtal kan utarbetas av ett direktvalt konvent och bli föremål för folkomröstningar i alla medlemsstater, kanske samtidigt som nästa val till Europaparlamentet. Då skulle vi få veta medborgarnas utslag. De franska väljarna har inte ångrat sitt nej. Många nederländska väljare har ändrat sig, men det var de som röstade ja. Lyssna på väljarna, låt oss börja om från början.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka föredragandena för deras arbete och för det som de har försökt åstadkomma med betänkandet. För det andra, och viktigast av allt, vill jag tacka det österrikiska ordförandeskapet för det politiska modet att flytta frågan från det förborgade tillbaka till den politiska agendan.

En av de viktigaste frågorna vi måste se på – och den anknyter till det som Jens-Peter Bonde just sa – är: När är ett nej verkligen ett nej? När kan ett land stoppa alla andra länder från att gå framåt? När kan två länder förhindra andra länder från att gå framåt? Det unika som Europeiska unionen hållit på med ligger i att unionen har ansträngt sig för att hitta en gemensam grund för mycket olika och varierande intressen. Visst, vi har stött på ett hinder för framstegen i den förändring av konstitutionen och fördragen som syftar till ett mer effektivt sätt att fatta beslut på. Men betyder det att vi måste sticka huvudet i sanden, som vissa av mina kolleger skulle säga? Strutsen är, även om den kanske sticker huvudet i sanden i vissa lägen, också den som springer fortast på marken.

Vi måste snabbt lära oss att springa fort för att ta itu med människors oro. Den oron är inte bara förknippad med den europeiska modellen. Många av dem som röstade nej i Frankrike eller Nederländerna röstade så av inrikespolitiska skäl. De röstade också av rädsla. Som vi upptäckte i Irland för några år sedan fanns det en irrationell rädsla hos vissa människor som röstade nej, en rädsla för det väldiga inflödet av invandrare som skulle ta alla deras jobb, stjäla deras sociala trygghet och störta landet i fördärvet. Verkligheten var en helt annan: integrationen är möjlig, sunt förnuft och lugn är möjligt, men viktigast av allt, detta är sant inte bara i denna trångsynta kammare och inte bara i de nationella parlamenten. Först när vi övertygar medborgarna och låter dem äga EU-projektet, först då kan vi säga att vi har ett medborgarnas Europa som rätteligen tillhör dem.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Efter det att konstitutionen på ett så uppseendeväckande sätt misslyckades med sitt eget överlevnadsprov, nämligen godkännande från alla medlemsstater, kan ett betänkande där man förnekar den verklighet som blev följden bara komma från den syrefattiga och overkliga miljö som utskottet för konstitutionella frågor utgör. Med en hisnande arrogans försöker man i betänkandet, och inte minst den senaste talaren, i efterhand uttolka och förneka det demokratiska avgörandet från folken i Frankrike och Nederländerna genom att förklara att de resultaten inte handlade om att avvisa konstitutionen utan om meningsskiljaktigheter och andra frågor.

Nonsens! Frågan på valsedeln handlade om en enda sak – godkännande av konstitutionen – och svaret var lika tydligt. Varför inte se sanningen i vitögat? Ni förlorade. I stället har EU-vännerna här i kammaren en ny klyscha. De tycker att den är mycket smart: ”Context, not text, is the problem”, det vill säga ”Kontexten, inte texten, är problemet.” Så passande att det börjar med ”con”, som betyder ”lura” på engelska. Ty detta är vad perioden av eftertanke handlar om: Hur kan texten förpackas på nytt så att de nästa gång kan lura väljarna att köpa den sekunda vara som konstitutionen är?

  Jean-Luc Dehaene (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Med utgångspunkt i vad de senaste talarna hade att säga måste jag till min stora förvåning dra slutsatsen att en medborgare är viktig när han säger ”nej” men tydligen inte när han säger ”ja”. Låt mig i det här läget bara få säga att vi har haft folkomröstningar med positivt resultat och att 13 medlemsstater redan har godkänt konstitutionen. Det är minst lika viktigt för mig, vilket inte innebär att ”nejen” inte ska beaktas, eftersom de också sänder ett tydligt budskap som vi bör ta hänsyn till. Det är dock bara ett negativt budskap, ett som inte erbjuder några alternativ, medan den rädsla som kommer till uttryck i detta ”nej” paradoxalt nog troligen bäst kan dämpas genom en EU-konstitution och genom att EU agerar.

Om vi tittar på Eurobarometer kan vi som kommissionsledamoten med rätta påpekade notera att medborgarna är mycket väl medvetna om att ett antal gränsöverskridande problem måste hanteras på EU-nivå och att det krävs ”mer EU”. Jag tänker då särskilt på den andra och den tredje pelaren, som konstitutionen också i huvudsak inriktade sig på. En annan paradox är att man under debatterna inför folkomröstningarna nästan helt bortsåg från frågan om att stärka det politiska EU inom den andra och den tredje pelaren.

Jag anser att det nu faktiskt är dags att aktivt använda den period av eftertanke som vi ges i kommissionens plan D. Vi bör med andra ord ta oss all tid vi behöver och inte störta oss in i något. Därför stöder jag det betänkande vi nu har förelagts, eftersom det går i den riktningen, även om jag är rädd att vissa ändringsförslag som föredragandena har lagt fram på nytt verkar luta åt genvägar och förhastade slutsatser. Jag anser att vi bör ta oss tid, tillsammans med de nationella parlamenten, framför allt för att kunna besvara den grundläggande fråga som ställs i betänkandet.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill påminna kommissionsledamoten och vissa kolleger bland ledamöterna om att Spanien för tjugo år sedan gick med i EU. Det var goda nyheter för mitt land och säkert för unionen som helhet. Jag säger detta för att vi spanjorer gick med för tjugo år sedan och för drygt ett år sedan höll en folkomröstning och röstade ja till den europeiska konstitutionen, med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar som andra länder. Frankrike och Nederländerna röstade nej. Ett ja är lika mycket värt som ett nej, vare sig det uttrycks i en folkomröstning eller av ett parlament. Och i dag har en absolut majoritet av EU:s medlemsstater sagt ja till den europeiska konstitutionen.

Jag har haft tillfälle att som skuggföredragande för den socialistiska gruppen arbeta tillsammans med de båda föredragandena i flera månader och detta betänkande är ett balanserat resultat, vilket i huvudsak betyder följande fyra saker.

För det första anser parlamentet fortfarande att konstitutionen är det bästa instrumentet för att skapa ett mer demokratiskt och effektivt EU.

För det andra kommer unionens politiska och institutionella problem inte bara att kvarstå utan också förvärras om konstitutionen inte träder i kraft, och det blir dessutom omöjligt att genomföra fler utvidgningar på grundval av Nicefördraget efter Bulgariens och Rumäniens inträde.

För det tredje måste vi inleda en verklig period av eftertanke och debatt, inom institutionerna och med medborgarna, för att försöka hitta lösningar på den nuvarande krisen. Mot slutet av denna period måste vi dra slutsatser för att kunna gå vidare och fullborda den politiska unionen.

För det fjärde, i linje med hur vi agerade i januari 2005, skulle det vara en positiv utgång av denna period av eftertanke om vi behöll den nuvarande texten, något som bara är möjligt i kombination med lämpliga åtgärder. Vi måste då fastställa lämpliga åtgärder.

Med tanke på den rådande politiska situationen kan vi säga att det finns nya omständigheter, utifrån vilka vi kan gå vidare med konstitutionen och vederlägga två ståndpunkter: för det första uttalandet om att konstitutionen är död – ryktet om dess död verkar vara starkt överdriven – och för det andra tanken att vi först måste ta i tu med arbetslöshet, immigration och brottsbekämpning, en ståndpunkt som blundar för att vi behöver denna konstitution för att kunna göra det. Det här är inte bara en fråga för institutionalister.

(Applåder)

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Herr talman! För min del vill jag gå från medicinska till matlagningsmetaforer. Jag vill uppmana kammaren att säga nej till denna tallrik med mikrade rester. Framför oss har vi en intorkad, kall rätt som har förlorat all doft och smak. Vi skulle förstås kunna använda samma ingredienser för att tillaga en annan måltid, kanske tillsätta lite kryddor och avlägsna de mest osmakliga ingredienserna. Men EU:s medborgare har rätt till ett nytt recept, en ny måltid som kommer att falla alla i smaken och inte bara innehålla gårdagens uppvärmda rester.

Med all respekt för mina kolleger måste jag säga att jag ibland när jag hör hur vissa av dem talar sinsemellan får intrycket av att de personligen är alltför fästa vid konstitutionsliket – för att återvända till det medicinska bildspråket. Jag önskar att dessa ledamöter hade modet att släppa taget om denna text som de såg födas i sin famn och modet att ta ett nytt steg för att uppfinna det nya recept som EU och dess medborgare behöver.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (Talaren talade katalanska.)

  Talmannen. Herr Joan i Marí! Jag vill be er att inte fortsätta detta yttrande, eftersom tolkarna har fått instruktioner om att inte översätta från katalanska. Om ni fortsätter tala katalanska kommer parlamentets ledamöter inte att kunna förstå vad ni säger.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (Talaren fortsatte tala på katalanska.)

  Talmannen. Som jag sa till er, herr Joan i Marí, har ert yttrande inte översatts av tolkarna och texten kommer inte att återges i det fullständiga förhandlingsreferatet.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det finns en mening i betänkandet som inte nog kan betonas, nämligen att Nicefördraget inte utgör en fungerande grund för att fortsätta den europeiska integrationsprocessen. Jag vill tillägga att detta fördrag innebär början på slutet för en utvidgad medborgarunion. Vad handlar egentligen Nicefördraget om? Det handlar om att det inte finns några lagligt bindande, grundläggande rättigheter, inga medborgarinitiativ, ingen tydlig uppdelning av EU:s befogenheter, inga fullständiga budgeträttigheter för Europaparlamentet, eller rättigheter för nationella parlament att besvara initiativ från kommissionen, ingen parlamentarisk kontroll av Europol, ingen utrikesminister och ingen europeisk diplomattjänst.

Listan över allt som Europa riskerar att förlora utan en konstitution är mycket lång. Vi får inte backa in i det förflutna. Ska vi verkligen helt seriöst hävda att Nicefördraget måste vara skrivet i sten? Jag vill inte att EU ska degenerera till ett frihandelsområde med begränsad social ansvarighet. Ett Kärneuropa som drar upp nya skiljelinjer genom Europa är oacceptabelt, och därför måste den konstitutionella processen fortsätta. Europa behöver ett nytt fördrag. Det enda som står fullständigt klart är att vi inte kommer någonstans genom att ”fortsätta som vanligt”.

Människors oro och problem måste åtminstone tas på allvar – det är det budskap som högt och tydligt hörs från de franska och nederländska folkomröstningarna om konstitutionen. Vad vi behöver är ett politiskt skifte i EU, i form av en utveckling mot ett socialt Europa. Först då kommer vi att få ett aktivt folkligt stöd för ett utvidgat EU och för ett enat och fredligt Europa.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Tonen i Duffs och Voggenhubers betänkande påminner mig om en plenardebatt för ett år sedan, då kammaren gjorde en stor show av sitt helhjärtade stöd för konstitutionen och ingenting verkade stå i vägen för att den framgångsrikt skulle ratificeras i samtliga 25 medlemsstater.

Till min besvikelse måste jag nu konstatera att parlamentet inte har lärt sig något av läxan i form av dessa båda nej. Kammaren funderar inte över EU:s framtid, utan på en strategi för att få den tvåfaldigt förkastade konstitutionen antagen i alla fall. Allt detta självklart maskerat med omfattande åtgärder för att lugna den allmänna opinionen.

Mot bakgrund av dessa genomskinliga försök att negligera den uttryckliga viljan hos den franska och nederländska väljarkåren vill jag emellertid uttrycka min uppskattning av ett antal av de ändringsförslag som lagts fram av de båda föredragandena. De klamrar sig åtminstone inte desperat fast vid den nuvarande konstitutionen. De verkar också ha förstått nejet i Frankrike och Nederländerna bättre än ledamöterna i de stora grupperna och de visar också en större beredvillighet att verkligen titta på dessa frågor.

Jag hörde min kära kollega Johannes Voggenhuber tala om nationalism. Jag har en så hög uppfattning om hans intellektuella förmåga att jag antar att han inte räknar in alla motståndare till konstitutionen i det lägret, för det är jag verkligen inte så pigg på.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag vill tacka Andrew Duff för ett värdefullt betänkande. I många européers ögon ägnar EU sin tid åt att diskutera bananer, formen på en morot och markstrålningsvärden, men inte åt de frågor som handlar om EU-medborgarnas vardag. Sju av tio medborgare i Slovakien vet mycket lite om EU och dess struktur. Medborgarna ser unionen som något långt borta från deras dagliga problem. Det kom som en chock att fler människor röstade i dokusåpan Big Brother, som visades nyligen, än i valet till Europaparlamentet.

Medierna spelar en viktig och avgörande roll för att informera EU:s medborgare. Medborgarna är intresserade av EU och vill få information om hur unionen fungerar. Medierna måste börja informera dem om EU-institutionernas arbete och om hur deras beslut kan påverka vardagen. Om så ska ske måste man dock skapa rätt förutsättningar. Jag kan förstå om en journalist tycker det är svårt att förklara lagförslag med tusentals ändringsförslag, särskilt om texten offentliggörs bara några dagar innan omröstningen äger rum och för den delen inte heller på alla språk. Om medierna ska kunna ge medborgarna objektiv information om EU:s arbete, måste de koncentrera sig på det egentliga arbetet i stället för på godbitar och skandaler. Samtidigt måste vi emellertid skapa förutsättningar för bättre information till medborgarna, vi måste göra oss av med EU-lagstiftningens krånglighet och begränsa antalet debatter bakom stängda dörrar.

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag hoppas att ni kommer att förstå mig, eftersom jag tänker tala på ett officiellt språk. Jag anser att språk är ett kommunikationsverktyg snarare än ett redskap för isolering.

Herr talman! Jag anser att detta betänkande innehåller tre viktiga punkter. Jean-Luc Dehaene och Alexander Stubb har redan sagt några viktiga saker i denna fråga, men det finns tre punkter som jag vill ta upp.

För det första är konstitutionen resultatet av ett samförstånd och tills vi har fått en alternativ meny är detta vad vi har att tillgå. Och det är ett bra samförstånd, eftersom de människor som har röstat nej i vissa EU-länder inte klarar att dricka en kopp kaffe tillsammans eller åstadkomma en alternativ text. Det är verkligheten. Nej-sägarna är folk som förkastar, utan att bygga upp. De föreslår ingenting. Tills det finns en alternativ meny på bordet kommer jag att hålla fast vid den här menyn och parlamentet kommer att hålla fast vid den här menyn.

För det andra är vi emot att delvis tillämpa vissa aspekter av konstitutionen. Varför? Av samma skäl. Konstitutionen är resultatet av ett samförstånd och alla godkänner vi inte allt i den, men vi godkänner den som helhet och därför kan vi inte acceptera tanken på att plocka ut en sak men inte något annat − och parlamentet gör rätt i att hävda detta i betänkandet. Vi godkänner alltihop som en helhet, men är emot att man plockar russinen ur kakan.

För det tredje förklarar parlamentet i detta betänkande att det inte blir några fler utvidgningar av EU utan en konstitution, och den har helt rätt. Vi är medvetna om att EU inte kommer att fungera utan bestämmelserna i konstitutionen, varken med avseende på demokrati eller effektivitet. Herr talman! Det framgår av artikel 49 i de nuvarande fördragen, och jag vill nämna detta för våra vänner strutsarna, eftersom parlamentet måste yttra sig om alla utvidgningar av EU och i detta betänkande gör parlamentet ett väldigt klart och allvarligt åtagande om att det inte blir några utvidgningar utan en konstitution.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Som ordförande i utskottet för konstitutionella frågor vill jag tacka föredragandena för att de har arbetat sig igenom en mycket viktig fråga vid en ganska svår tidpunkt. Duffs och Voggenhubers betänkande har lett till livliga diskussioner och ingår därmed i kommissionsledamot Wallströms plan D.

En överväldigande majoritet av kammaren står fast vid den europeiska konstitutionen. Argumenten för det nya EU-fördraget har långt ifrån försvunnit, utan i stället blivit mer trängande: större effektivitet, mer öppenhet, mer demokrati. Det finns ett akut behov av alla reformer och framsteg som konstitutionen för med sig. Diskussionerna i Nederländerna och Frankrike har inte på något sätt förpassat dem till glömskan. Jag är mycket glad över att det österrikiska ordförandeskapet blåser nytt liv i debatten. Under de senaste månaderna har vi i viss mån varit förlamade. Vad vi behöver under 2006 är en bred debatt i alla tjugofem medlemsstaterna, och jag försäkrar rådets ordförande och kommissionens vice ordförande att jag hoppas att alla tjugofem länderna ska lämna sitt bidrag. Jag har sett interimsrapporten från toppmötet i december. Den lämnade åtskilligt att önska. I de flesta medlemsstater har debatten inte ens kommit igång och därför vore det inte så lyckat att nu i januari 2006 lägga fram resultaten av en debatt innan vi ens har haft någon. Vad vi måste göra nu är att ägna ett år åt att diskutera de stora politiska EU-frågorna med alla aktörer i medlemsstaterna, så att vi under 2007 ska kunna dra slutsatser om vilket förfarande vi väljer för att ska kunna föra projektet lyckligt i hamn. Vi har olika alternativ att välja på. Tysklands förbundskansler har frågat mig varför vi inte utökar konstitutionen genom att lägga till ett protokoll om det sociala Europa, och det är en väg framåt som vi måste diskutera.

Denna period av eftertanke kommer att ge oss och den europeiska demokratin ny styrka. Vi kan alla komma ut ur den här krisen i bättre form än när krisen började.

(Applåder)

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Herr talman! Konstitutionsfördraget är dött, länge leve fördraget. Även om det stämmer att konstitutionsfördraget förkastades mer på grund av sammanhanget än för själva texten, stämmer det också att konstitutionsfördraget visade sig för svagt för att lösa problemen i detta sammanhang. Det saknades ett tillräckligt antal djärva och engagerande idéer.

Varför ger vi exempelvis inte medborgarna verklig makt och låter dem välja kommissionens ordförande direkt, eller varför inför vi inte en möjlighet att anordna en europeisk folkomröstning för alla – inte 25 eller 27 små folkomröstningar, utan en verkligt europeisk folkomröstning – och varför skapar vi inte ett verkligt politiskt område i Europa, ett europeiskt res publica?

I den här situationen vill nederländska medborgare – och jag antar att det även gäller medborgarna i de flesta andra medlemsstater – inte under några omständigheter diskutera institutionerna just nu, tack så väldigt mycket. Vad de vill se är ett EU som är konkurrenskraftigt, som skapar jobb, bekämpar terrorism och gränsöverskridande brottslighet, som driver en egen utrikespolitik och som i slutänden helt enkelt gör vad EU förväntas göra. Om vi inte lyckas blir försöken att blåsa nytt liv i en fördragsöversyn som att piska en död häst och allt snack blir bara akademiskt.

Visst behöver vi ett nytt fördrag för att göra EU mer demokratiskt och mer effektivt, men det är ingen brådska. Vissa av de många utmärkta idéer som våra föredragande har sjösatt syftar till att förlänga perioden av eftertanke till slutet av 2007, för att hålla fler alternativ öppna, och även rent allmänt välkomnar jag en metod som visar hur vi bör föra debatten. Vad vi emellertid inte behöver är ett dokument med rubriken ”konstitution” som skrämmer i väg folk i stället för att göra dem delaktiga. När allt kommer omkring doftar en ros lika gott om man kallar den något annat. Därför anser min grupp att det är ett oöverstigligt problem om man till varje pris håller fast vid namnet och texten.

Om lösningen är att lägga fram en förbättrad text – och jag hoppas verkligen att vi lyckas med detta, eftersom det är viktigt – är jag i så fall för att lägga fram den för alla EU:s medborgare i en folkomröstning, i anslutning till nästa val till Europaparlamentet.

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Detta är inte ett Voggenhuber-Duff-betänkande utan bara ett bluffbetänkande. Frågan är, är konstitutionen död eller sover den bara? Om svaret på allt detta hade varit ja, hade kommissionsledamöterna otvivelaktigt på ett enkelt sätt kunnat förklara vad ja betyder. Det är bara vi fattiga bönder som råkar tro på nej som måste få förklarat för oss vad nej betyder.

”Nej” i det här fallet betyder rena rama arrogansen från kommissionen som dristar sig till att gå fram med detta projekt när 70 procent av människorna i Österrike inte vill det, när två tredjedelar av befolkningen i Storbritannien inte ser någon fördel med framtida deltagande i detta skenparlament, när folket i Frankrike har röstat nej och när folket i Nederländerna har röstat nej.

Vilken del av detta nej är det som kommissionen inte förstår? Nej betyder att stora delar av EU:s befolkning inte vill fortsätta med denna skenbild. Vi trodde att vi gick med i en gemensam marknad, och den har bara vuxit och vuxit och vuxit fram till detta slutliga betänkande, som driver oss framåt mot en fullständig politisk union. Nåväl, den kommer att falla sönder, otvivelaktigt, därför att det inte är vad folk trodde att de röstade för. Jag är glad att UKIP inte kommer att misslyckas, för ingenting kan stoppa en idé som tiden är mogen för, och det innebär nationell frihet.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Europa uppstod på medeltiden med kristenheten som grund. EU tillkom ursprungligen för att förhindra fler krig. Nationer och folk tenderar att gå samman, antingen kring något eller mot något.

Europa tillhör nu det förgångna. Europa har ersatts med Europeiska unionen, som fortfarande saknar en gemensam vision som förenar dess medlemmar. I nuläget kan vi alla hitta något skäl till att förkasta konstitutionen. Vissa anser att budgeten är för liten, andra att den är för stor, medan ytterligare andra oroar sig över Turkiet. De nya medlemsstaterna är missnöjda med den orättvisa gemensamma jordbrukspolitiken och den stängda arbetsmarknaden. Likafullt vill vi fortsätta att höra ihop.

Vi måste göra oss kvitt alla inbördes stridigheter innan vi lägger fram konstitutionen för medborgarna igen och denna gången måste vi lyssna till vad medborgarna har att säga och ta hänsyn till det.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Även om minoriteten alltid är mycket mer högljudd så anser många av oss här i parlamentet att Europeiska unionen behöver ett konstitutionellt fördrag för att fungera ordentligt, särskilt på sådana områden som ökad insyn och parlamentets utvidgade kontrollfunktion, eller till och med skyddet av minoriteters rättigheter i Europa.

Men den viktigaste orsaken till den kris som har uppkommit är inte konstitutionens innehåll, som garanterar en bättre reglering av Europeiska unionens framtida verksamhet, utan det faktum att Europeiska unionen enligt många medborgares uppfattning inte fungerar på ett tillfredsställande och övertygande sätt. Många medborgare har tappat förtroendet för de institutioner och den elit som leder Europeiska unionen.

Jag instämmer i Europeiska kommissionens ståndpunkt, och som jag nämnde i mitt antagna ändringsförslag är det viktigt att se till att ett av målen under perioden av eftertanke är att finna vägar för Europeiska unionen att få tillbaka medborgarnas förtroende. Vi anser också att vi för att vara säkra på att lyckas behöver en debatt om hur Europeiska unionen kan öka sin effektivitet och hur den kan bidra till att lösa människors verkliga problem.

Det konstitutionella fördraget, eller dess viktigaste delar, måste bevaras. Men vi måste inse att vi inte kan återvinna förtroendet hos medborgarna i Europeiska unionen genom komplicerade texter, utan genom att Europeiska unionens visar fram resultat i form av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt och genom att effektivt företräda gemensamma europeiska intressen i världen. Och om vi får tillbaka människors förtroende kommer de också att stödja det konstitutionella fördraget.

  Pierre Moscovici (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att tacka medföredragandena Andrew Duff och Johannes Voggenhuber. De har gjort ett fantastiskt och mycket fördomsfritt arbete som utgör ett utmärkt diskussionsunderlag, så som redan har framhållits.

Jag är själv f.d. ledamot av konventet, socialist och fransman, utan att framhäva det ena mer än det andra, och jag vill i detta läge gå in i den här tarvliga debatten om konstitutionen är död eller inte. Jag hyser all aktning för de människor som röstat för denna text – jag röstade själv ja – men samtidigt kan vi inte agera som om ingenting har hänt, som om de franska och nederländska omröstningarna inte på något sätt förändrade situationen. Vi kan inte heller agera som om det nu bara fanns en tänkbar lösning, bara en utgång, nämligen att efter några få avstickare underteckna den ursprungliga texten som förkastades av fransmännen och nederländarna.

Därför måste vi hjälpa föredragandena och i det syftet har jag, tillsammans med dem och Pervenche Berès, undertecknat ett antal ändringsförslag som kräver att verkligheten beaktas. Jag vill särskilt rikta er uppmärksamhet mot tre ändringsförslag: ändringsförslag 18, ändringsförslag 24 och ändringsförslag 27. Jag anser att om vi antar dem, om parlamentet antar dem, så kommer parlamentet att få en lång rad valmöjligheter, det kommer att vara öppet, det kommer att lämna ett riktigt bidrag till debatten och det kommer inte längre att sitta fast i en enda lösning, idé eller tankebana. När allt kommer omkring vill jag rösta för den här texten precis som de franska socialisterna gör, men vi kan inte göra det om det bara är en återvändsgränd. Låt oss därför i morgon fortsätta att gå vidare genom att rösta för dessa ändringsförslag.

(Applåder)

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! I och med folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna har författningsförslaget fallit. Om detta kan inte råda någon tvekan. Två länder har sagt nej i folkomröstningar, och det med stora majoriteter och med högt valdeltagande. Att det europeiska politiska etablissemanget nu försöker bortförklara detta är en demokratisk skandal. Politiker och höga ämbetsmän diskuterar nu öppet hur man ska komma runt dessa valutslag. De har fräckheten att på egen hand tolka utslagen som missnöje med sittande regeringar i de båda länderna. De börjar räkna hur många länder som har sagt ja, trots att det är klart att alla länder måste godkänna förslaget.

Sällan har det synts så tydligt vilken klyfta som finns mellan den politiska eliten och folken i EU-frågorna. Allt pekar på att det skulle ha blivit ett nej även i Tyskland om det hade varit folkomröstning där. Detsamma gäller Storbritannien, Österrike, Sverige, Danmark och kanske flera. Men EU:s maktelit talar skamlöst om svåra bakslag som drabbade under fjolåret. Jag vill påpeka att demokratiska utslag är bara bakslag för dem som har förlorat det för att de saknar folkligt stöd. Detta får inte kringgås.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Debatten påminner mig om Bertolt Brechts rader:

(DE) ”Wäre es dann nicht doch einfacher, die Regierung löste das Volk auf und wählte ein anderes?” – Vore det då inte enklare att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt?

(EN) Folken i två centrala grundarstater har kastat ut era projekt, mina vänner. Jag vet att det är svårt att acceptera att man blir avvisad, men titta på siffrorna: 55 procent av de franska väljarna, 62 procent av de nederländska väljarna. Ni kanske försöker invända att väljarna har missuppfattat det, att de lider av vad marxisterna brukade kalla falskt medvetande, att de behöver bättre propaganda, att det är upp till oss – EU-eliten – att visa dem rätt väg. På vilket jag svarar: Gör ert yttersta.

Aktuella opinionsundersökningar i Nederländerna visar att 82 procent av de nederländska väljarna nu skulle rösta nej – ett bevis för detta modiga folks förstånd. Men om ni tror att ni kan vända folket, bästa kolleger – varsågoda! Om ni gjorde det skulle det åtminstone vara ett bevis på ert engagemang för de demokratiska ideal som ni så ofta åberopar.

Det skulle vara mycket mer upprörande om man gick vidare med genomförandet av konstitutionen – eller åtminstone av dess innehåll – utan folkets samtycke. Och ändå är det precis vad ni gör. Se på det antal riktlinjer och institutioner som föreskrivs i konstitutionen som trots detta har antagits eller håller på att antas: Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, Europeiska unionens byrå för mänskliga rättigheter, Europeiska försvarsbyrån, Europeiska rymdprogrammet, Europeiska gränsförvaltningsbyrån, en rättsligt bindande stadga om de mänskliga rättigheterna: ingen av dem har någon riktig rättslig grund utanför konstitutionen. Genom att anta dem ändå visar ni att ni inte kommer att låta någon kraft – inre eller yttre, och inte heller er egen regelbok eller det motstånd som ert folk uttrycker vid valurnorna – hejda brådskan mot politisk assimilation. Därigenom rättfärdigar ni den strängaste kritiken från era motståndare.

Med min landsman Oliver Cromwells ord: ”Jag bönfaller er vid Jesu hjärta att tänka er möjligheten av att ni kan ha misstagit er.”

(Applåder)

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Den resolution som vi för närvarande håller på att debattera är ett bra och välbalanserat kompromissdokument. Dessutom behandlades det på rekordtid. Det passar mycket bra ihop med de prioriteringar som det österrikiska ordförandeskapet presenterade för oss idag och även med det finska ordförandeskapet och med det kommande tyska ordförandeskapet.

Detta innebär att trots den tvekan och motvillighet som har kommit till uttryck så har konstitutionen förvisso inte förkastats. Den tillhör inte det förflutna. Tvärtom intar den en framstående plats på våra dagordningar. Efter att fransmännen och nederländarna röstade nej är konstitutionen alltjämt mycket levande eftersom vi fortsätter att debattera den. Alla européer måste komma fram till ett svar på frågan om vilket slags EU de vill ha.

Genom denna resolution uppmanar parlamentet alla medborgare i EU att delta i en omfattande diskussion om den fråga som jag just tog upp. Det uppmanar också alla nationella parlament och regeringar att förklara vilka förväntningar de har. Vi bör säga till regeringarna i de nio medlemsstater som ännu inte har ratificerat konstitutionen att de bör påbörja ratifikationsförfarandena eftersom deras statsministrar har undertecknat dokumentet, för det är deras rättighet och skyldighet att göra så enligt internationell rätt. Det är en skyldighet i enlighet med Wienkonventionen om traktaträtten.

Låt mig göra en avslutande kommentar. Ett lands sätt att behandla konstitutionen för Europa är inte bara ett prov på dess vilja att bidra till att bygga ett gemensamt EU. Det är också ett prov på det landets trovärdighet som en partner i internationella förbindelser.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Parlamentet har idag inlett en viktig debatt. Politiska institutioner och samhällsaktörer kommer tillsammans med medierna att ta på sig ansvaret för att ställa följande fråga: Vill EU trygga framtiden?

Frågan om konstitutionen handlar inte bara om institutionernas uppbyggnad. Den handlar snarare om hur EU ser till att dess institutioner agerar i överensstämmelse med en moralisk medvetenhet i världen. Vi alla, medborgare i EU, i maktens korridorer, i unionens främsta linje, känner utmaningens vidd. Hur kan vi styra ett så väldigt och öppet kosmopolitiskt område? Hur kan vi förverkliga ett projekt för rättvisa som sträcker sig utanför EU:s gränser? Hur kan vi skapa en livsstil som inte bygger på traditioner? Hur kan vi göra EU till en demokratisk makt och grundare av en ny världsordning? Hur kan vi som en union av olika befolkningsgrupper bli en förebild? Hur kan vi hitta ett sätt att tillsammans värna om de mänskliga rättigheterna i världen? Hur kan vi tillsammans hitta ett sätt att påverka världen? Hur kan vi återge politiken dess lagstiftande makt över en globaliserad och avreglerad ekonomi? Hur kan vi förena rättvisa med effektivitet? Hur kan vi bana väg för nya politiska modeller?

Vi har inte rum för rädsla i framtiden. Vi har ett angeläget behov av att diskutera politisk integration, att diskutera införandet av en kosmopolitisk och mänskligare livsstil, att diskutera i vilken utsträckning konstitutionen i sig själv representerar och skapar vår europeiska identitet. När allt kommer omkring uppkom vår europeiska identitet inte ur traditioner utan ur moral, längtan och förnuft.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns en verklig risk för att det europeiska projektet kan misslyckas, och det finns tecken på det. För att bygga upp eller återskapa människors förtroende behöver vi visioner, effektiva politiska åtgärder och resurser, och resurserna innefattar både ekonomiska resurser och institutionerna.

Jag anser att vi, som parlament, inte får överge utsikterna till ett konstitutionellt fördrag. När det gäller polemiken om den nuvarande texten anser jag att parlamentet måste försvara allt som har uppnåtts tack vare fördraget. Kommer debatten att kunna gå vidare? Jag tror inte att det blir lätt, men uppriktigt talat kommer jag inte att utesluta den vägen heller.

Dessutom skulle jag, som redan har framhållits, vilja att vi slog in på den vägen i nära samarbete med de nationella parlamenten eftersom de europeiska regeringarna enligt min åsikt varken har fört debatten i frågan grundligt eller korrekt. Jag vill tacka det österrikiska ordförandeskapet för att åtminstone delvis ha återupplivat debatten. Låt oss hoppas att de olika institutionerna från och med nu kan samarbeta bättre med varandra.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag ska inte upprepa de argument vi idag har hört om konstitutionen från föredragandena och andra talare. Jag ska inte heller hänvisa till de detaljerade, omfattande och uttömmande diskussioner som hölls förra året, utan jag ska hänvisa till den dialog som de syftar på.

Jag anser att den dialog som vi behöver föra inte ska kretsa kring konstitutionen utan kring Europeiska unionens existentiella problem, dvs. för det första i vilken utsträckning Europeiska unionen fortfarande är nödvändig, för det andra vilket slags EU vi i så fall faktiskt vill ha och för det tredje hur mycket vi vill att Europeiska unionen ska utvidgas.

Om det inte finns något gemensamt svar på dessa existentiella frågor både på politisk nivå och på medborgarnivå fruktar jag starkt att ingen form av konstitution för Europa någonsin kommer att bli godtagbar för EU-medborgarna. Om vi i Europeiska unionen anser att EU behöver vara enat och starkt så är utmaningen för oss att övertyga även medborgarna om att detta är den riktiga vägen att fortsätta på. Tillförsikt och förtroende för den europeiska visionen är grunden för staternas och medborgarnas allmänna bifall till konstitutionella arrangemang för att Europeiska unionen ska fungera.

Om medborgarna i de europeiska staterna inte inser vilken betydelse EU:s existens och det fortsatta enandet och stärkandet av Europeiska unionen har för mänskligheten så tror jag inte att något konstitutionellt förslag kommer att godkännas i framtiden. Därför anser jag att vi inte bör förlora mer tid. Vi måste bygga på vad vi har, och vad vi nu har är konstitutionen. Detta är vad vi måste arbeta på och detta är vad vi måste bygga på eftersom jag starkt fruktar att alla andra ansträngningar vi gör för att skapa ett alternativ kommer att misslyckas och kommer att bli ett slutgiltigt misslyckande på bekostnad av Europeiska unionens enande och utveckling.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Åtta månader efter att konstitutionsfördraget förkastades i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna befinner vi oss alltjämt i en ändlös period av eftertanke om hur vi ska formulera det. Det är på tiden att vi börjar arbeta. Vad innebär detta arbete? Enligt min uppfattning innebär det inte att vi analyserar oss själva i ändlösa diskussioner om den exakta definitionen av den nya socialstaten, EU:s finansiering och så vidare. Om vi tror att vi tillsammans ska komma överens om alla dessa frågor som en nödvändig förutsättning för att behandla konstitutionen igen, anser jag att vi aldrig kommer att få någon konstitution för Europa.

Däremot bör det enligt min uppfattning bara finnas ett slutgiltigt mål för perioden av eftertanke. Oavsett varje människas politiska övertygelser måste vi, trots att så mycket står på spel för Europa, intala oss själva att vi som européer kan ta itu med detta bättre tillsammans än var för sig. Detta är kanske också den viktigaste ramen som saknas för varje text om den ska vara godtagbar för alla.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har ingen som helst förståelse för den föreställning om demokrati som hyllas av vissa EU-kritiker, vilka vanligtvis blir varma i kläderna bakom sina nationella flaggor och som försöker värva fler EU-medborgare för sin sak. Vi hör det nu sägas om och om igen att 70 procent av österrikarna inte vill ha konstitutionen – en tydlig hänvisning till de senaste Eurobarometerundersökningarna och inte mer informativ än vad sådana är, kombinerat med ett uppenbart åsidosättande av de demokratiska regler och förfaranden som gäller i Österrike, mitt eget land, där båda kamrarna i landets parlament har ratificerat konstitutionen med överväldigande majoritet. Men en del fäster större vikt vid procenttal än vid de förfaranden som krävs enligt grundlagen.

Jag har heller ingen förståelse för det förfaringssätt som anammats av dem som redan vill diskutera alternativ trots att det pågående ratificeringsförfarandet inte är avslutat. De som nu kräver nya alternativ ringaktar de beslut som fattats demokratiskt i de flesta medlemsstaterna i Europeiska unionen.

Var finns då i själva verket dessa alternativ? I konventet om Europas framtid förde vi långa diskussioner om samtliga alternativ, diskussioner om ett mer demokratiskt Europa, en mer social union och så vidare. Gång på gång kom vi fram till samma resultat. Hur önskvärda alla sådana förbättringar än må vara så skulle de till sist åstadkomma mer EU, och ett starkare EU, och följaktligen just det som de flesta av medlemsstaterna och människorna som bor i dem för närvarande inte vill ha – en fortsatt förlust av makt för nationalstaterna. Låt oss alltså göra vad majoriteten i utskottet för konstitutionella frågor har föreslagit, låt oss försöka informera allmänheten i EU om vad som verkligen finns, och vad som inte finns, i konstitutionsfördraget från 2004, och låt oss göra ett andra försök att nå samförstånd om stöd för den bästa konstitutionen som för närvarande finns på marknaden.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag tyckte att det var en mycket intressant erfarenhet att få delta i denna debatt och att följa utbytet av åsikter. En lång rad av dem har kommit till uttryck, men en sak som sagts förefaller mig stämma överens med majoritetens uppfattning i rådet, och det är att Europeiska unionen vid denna tidpunkt bör hålla varje realistiskt och förnuftigt alternativ öppet, innan vi får en klarare bild av situationen, eftersom vad vi har lärt oss av våra erfarenheter under de senaste åren är att snabba, kanske till och med förhastade, bedömningar av situationen inte leder oss någonstans i denna debatt. Jag håller med Jo Leinen om att det skulle vara mindre välbetänkt av rådets ordförandeskap att i detta skede av debatten försöka föregripa resultaten, och att det faktiskt skulle riskera att i så fall göra skada.

Vad vi nu behöver är en diskussion. Låt mig upprepa min tacksamhet mot utskottet för konstitutionella frågor och mot föredragandena, Andrew Duff och Johannes Voggenhuber, som inlett denna debatt. Ordförandeskapet kommer att reagera på den. Även vi anser att alla åsikter som kommit till uttryck i denna debatt måste respekteras. Som vice ordförande Margot Wallström så träffande sa, ”vad vi vill ha är ett Europa för alla”. Att bygga detta Europa är en uppgift som även det österrikiska rådsordförandeskapet har gjort till sin. Tillsammans med de andra medlemsstaterna och i samråd med de andra institutionerna kommer vi att arbeta på den färdplan som tidigare åberopades.

Det uttalande som gjordes idag och som gick ut på att allmänheten inte är intresserad av någon debatt om institutioner vill jag bemöta med att detta vårt EU likväl verkligen behöver institutionerna och strukturer för institutionerna som gör det möjligt för unionen att göra vad medborgarna väntar sig av den.

Jag hoppas verkligen att det som rådets ordförande idag har sagt kommer att tydliggöra att det österrikiska ordförandeskapet verkligen menar allvar med att gripa sig an de problem som berör allmänheten i EU och som är angelägna för dem.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. Herr talman! Ärade ledamöter! Jag har egentligen bara två korta saker att säga. Det första är att citera Elmar Brok som i början av debatten sa ”The citizens are the stake holders”. Det är Europas medborgare som är den viktigaste målgruppen, de som har mest att vinna eller mest att förlora på hur vi hanterar frågan om ett nytt konstitutionellt fördrag för Europa.

Det andra är att säga att demokrati är ingen åskådarsport. Det kräver att vi engagerar oss i debatter och i en dialog med medborgarna, engagerar våra politiska ledare och våra medborgare på alla möjliga sätt och att vi hjälps åt att spela våra olika roller i det sammanhanget.

Nu har jag emellertid så många gånger hört dessa lite lättsamma kommentarer om att ”vad är det i nejet som ni inte förstår” och liknande, att jag vill tillägga att det faktiskt är så att vi genom opinionsundersökningar och intervjuer vet precis varför människorna har svarat ja eller varför de har röstat nej. Det är ingenting som vi har hittat på, vi vet att varje folkomröstning som också tar in konstitutionella frågor rymmer en risk att man faktiskt får svar på frågor som man inte har ställt. Det känner politiker till i alla våra medlemsländer.

Inte är det väl heller så konstigt att 25 medlemsländer som engagerar sig i en debatt om hur vi ska lösa en konstitutionell utmaning i ett Europa som har vuxit från 15 till 25 medlemsländer, faktiskt undrar hur vi ska komma ur en situation där två medlemsländer har sagt nej när 14 har sagt ja. Hur hanterar vi den situationen? Ska vi hädanefter bara stoppa processen eller finns det en lösning att komma ur den? Det är inte konstigt. Ni gör det lite för lätt för er. Det mest intressanta är att de som representerar UKIP (UK Independence Party) och kallar detta för ett bluffparlament verkar vara alltför nöjda med att låta skattebetalarna i Europa betala deras löner i detta bluffparlament, utan att de bidrar konstruktivt med någon enda egen idé.

Jag tycker att vi faktiskt måste skärpa oss och föra en intellektuellt hederlig debatt om Europafrågorna. Vi vet väldigt mycket och det finns ingen genväg. Vi kan bara engagera oss i en debatt och dialog med medborgarna. Vi kan bara diskutera sakfrågorna först och koppla dem till de konstitutionella lösningar som är nödvändiga för att få ett mer öppet, mer demokratiskt och mer effektivt Europa. Hur mycket ni än skrattar.

  Talmannen. Debatten är avlutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.

SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Det är lätt att se flisan i din broders öga men inte lika lätt att se bjälken i ditt eget. Samma personer som igår förkastade det otänkbara förnekandet av parlamentarisk demokrati som gjorde att kommissionen i Bryssel åter lade fram sitt direktiv om hamntjänster när det hade förkastats, är idag beredda att anta ett betänkande som på ett ännu allvarligare sätt är ett förnekande av allmän demokrati.

Konstitutionen för Europa har förkastats av två av grundarna av Europeiska unionen: Nederländerna och Frankrike. Enligt alla oberoende observatörers uppfattning var människorna som röstade välinformerade. De röstade inte bara utifrån en kontext, utan de röstade mot texten. Tio medlemsstater har ännu inte gett uttryck för någon uppfattning och flera av deras ledare tror inte att de kommer att göra det. Det beror på att konstitutionen enligt lagen och enligt själva texten inte kan träda i kraft därför att flera av signatärländerna har vägrat att ratificera den. Den är död.

Allt som parlamentet föreslår att vi ska göra är dock att fundera på det bästa sättet att servera samma rätter, i samma ordalydelse, åt medborgarna och att hjärntvätta dem med propagandakampanjer med mediernas tysta samtycke. Detta är skandalöst och oacceptabelt.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Jag kan inte stödja betänkandet. Man erkänner inte att konstitutionsfördraget har avvisats av väljarna i två medlemsstater. Om möjligheten till folkomröstning skulle ges skulle otvivelaktigt fler avvisanden ske. De två föredragandena vill på något sätt återuppliva kärnan i den aktuella, avvisade texten. Det verkar inte trovärdigt för mig. Hur kan de franska och de nederländska väljarna förväntas godta en sådan arrogans? Vi befinner oss i en så kallad period av eftertanke, så låt oss göra det till en period för att tänka om, ersätta och inte bara rapa upp ett dokument som redan har avvisats med besked.