Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I detta uttalande av rådet om konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet vill jag kommentera följande punkter: för det första kärnkraftsfrågan, för det andra förhållandena mellan EU och Iran och för det tredje våldet nyligen i Teheran.

Att lösa den iranska kärnkraftsfrågan är mycket viktigt för det internationella samfundet, som hyser allvarliga tvivel om de fredliga avsikterna med Irans kärnkraftsprogram. Under de senaste åren har EU inte sparat några ansträngningar för att finna en lösning genom förhandling och kräva att Iran vidtar förtroendebyggande åtgärder när det gäller kärnkraftsprogrammet. Iran har nyligen rört sig i fel riktning genom att vidta ensidiga åtgärder, nu senast genom att återuppta urananrikningen i Natanz och sluta att tillämpa IAEA:s tilläggsprotokoll.

Det faktum att IAEA:s styrelse antog sin resolution den 4 februari och därmed uppmärksammade FN:s säkerhetsråd på frågan gav en tydlig signal till Iran. Att resolutionen antogs med så stor majoritet visar att EU:s starka oro för Irans kärnkraftsprogram delas av hela det internationella samfundet.

EU ifrågasätter inte på något sätt Irans rätt att använda kärnenergi för fredliga syften. Orsaken till konflikten är att Iran hittills har misslyckats med att vidta tillräckliga åtgärder för att bygga upp det nödvändiga förtroendet för att kärnkraftsprogrammet är av ett fredligt slag. Tvärtom. Under de senaste 18 åren har Iran misslyckats med att förklara en stor del av sitt mycket omfattande kärnkraftsprogram för IAEA, och landet vägrar fortfarande att lämna viktig information om framför allt omfattningen av utvecklingen av dess teknik för anrikning av uran och utplaceringen av vapen – dvs. militariseringen av kärnkraftsprogrammet.

EU:s målsättning är fortfarande att uppnå en förhandlingslösning i frågan. Detta kräver emellertid att Iran visar tillräcklig vilja att samarbeta och vara öppen, särskilt gentemot IAEA, och vidtar de förtroendeskapande åtgärder som omedelbart behövs, såsom att avbryta den känsliga kärnkraftsverksamheten. Det ryska förslaget att bygga en rysk-iransk anläggning för urananrikning på rysk mark som ett alternativ till anrikning i Iran är ett viktigt bidrag och har EU:s fulla stöd.

Låt mig mycket tydligt upprepa att EU är fortsatt anhängare av en diplomatisk lösning på den iranska kärnkraftsfrågan, där IAEA måste spela en huvudroll. Att bjuda in säkerhetsrådet är inte detsamma som att förminska IAEA:s roll, utan det är snarare avsett att stärka IAEA:s makt och göra det möjligt för styrelsen att genomföra de åtgärder som krävs i resolutionerna.

När det gäller förbindelserna mellan EU och Iran betraktar EU fortfarande situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran med stark oro. Situationen förvärras och de iranska myndigheterna vidtar inga påtagliga åtgärder för att reformera lagstiftningen eller de officiella förfarandena. Trots upprepade krav från EU har Iran inte gjort några ytterligare utfästelser om att återuppta den avstannade dialogen om mänskliga rättigheter. EU kommer att fortsätta att uttrycka sin oro över de mänskliga rättigheterna, både direkt till den iranska regeringen och i offentliga uttalanden och internationella forum.

Den iranske presidentens uttalanden om Israel har entydigt och starkt fördömts av EU och det internationella samfundet som helhet. Irans ställning i Mellanöstern ger upphov till stark oro. Landet stöder fortfarande palestinska grupper som EU klassificerar som terroristorganisationer. Vi noterar med oro att Irans president nyligen träffade några av ledarna för sådana grupper i Syrien, och vi uppmanar Iran att upphöra med dessa kontakter. Vi uppmanar dessutom Iran att instämma i det internationella samförståndet om behovet av en tvåstatslösning på konflikten i Mellanöstern.

Den iranske presidentens försök att förneka förintelsens brott och hans krav på att staten Israel ska ”raderas från kartan” måste bestämt avvisas. Uttalanden som dessa är fullständigt oacceptabla och strider dessutom helt och hållet mot de ansträngningar som gjorts av ett stort antal politiska och religiösa ledare som särskilt arbetar på alla sidor för att främja en dialog mellan kulturerna som kännetecknas av ömsesidig respekt, särskilt efter de senaste dagarnas händelser.

EU:s förbindelser med Iran kommer att vara beroende av de framsteg som görs inom alla aktuella frågor: kärnkraftsfrågan och andra frågor i anslutning till massförstörelsevapen, mänskliga rättigheter, kampen mot terrorism och landets uppfattning om Mellanöstern. EU:s möjligheter till åtgärder kommer att noga övervakas och bedömas mot bakgrund av Irans uttalanden och åtgärder.

Avslutningsvis ett ord om våldet. Det har klart och tydligt betonats i debatten här i kammaren att angreppen mot Europeiska unionens organ inte på något sätt kan rättfärdigas, utan de är fullständigt oacceptabla. EU:s ordförandeskap har fördömt attackerna och uppmanat Iran att uppfylla sina åtaganden när det gäller det skydd som slagits fast i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser från 1961. I enlighet med dessa skyldigheter har ordförandeskapet även erinrat Iran om att ansvaret enligt internationell lag för att uppfylla dessa skyldigheter ligger hos staterna.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det är uppenbart att Iran måste ta några synliga och trovärdiga steg bakåt för att återfå det internationella samfundets förtroende. De senaste månaderna har kärnenergifrågan med rätta stått i centrum för EU:s intresse för Iran. Regionen behöver inte fler spänningar och en eventuell kärnvapenupprustning. Trots envisa försök att föra en dialog från den så kallade EU3-gruppen och andra internationella parter, så har inte Iran engagerat sig på ett särskilt övertygande sätt. Som ett resultat av omröstningen vid Internationella atomenergiorganets (IAEA) möte i Wien den 4 februari ska Irans kärnkraftsverksamhet nu rapporteras till FN:s säkerhetsråd.

Reaktionen från Iran var att öka anrikningsprogrammet och upphöra att följa tilläggsprotokollet. Detta är oacceptabla nyheter, även om Iran förväntas fortsätta samarbeta med IAEA utifrån fördraget om icke-spridning av kärnvapen.

En betydande majoritet av det internationella samfundet, inklusive Ryssland och Kina, står nu helt och hållet bakom att Iran rapporteras till säkerhetsrådet och är enade om att Iran måste återgå till ett upphävande av anrikningsaktiviteterna. Det internationella samfundets beslutsamhet måste framgå klart och tydligt i Teheran. Samtidigt är dörren fortfarande öppen för att förhandla fram en lösning med diplomatiska medel, förutsatt att Iran vidtar de nödvändiga åtgärderna.

Irans taktik att undvika det internationella samfundet misslyckades den här gången, liksom den gjorde förra hösten. Det ryska förslaget att anrika uran utanför Iran ligger fortfarande öppet och behöver undersökas fullständigt. Om Iran återgår till ett upphävande av anrikningen och antar det ryska förslaget kanske linjen med säkerhetsrådet inte kommer att behövas. Utsikterna beror väldigt mycket på Teherans vilja att kompromissa och samarbeta med det internationella samfundet, och att de gör det snarast.

Vi ska inte spekulera om fortsättningen, men om situationen fortsätter att försämras måste vi beakta eventuella vidare åtgärder genom FN. FN:s säkerhetsråd kommer att återgå till frågan mot bakgrunden av Mohammed El Baradeis rapport och IAEA:s nästa styrelsemöte som börjar den 6 mars. Omvänt kan mer göras genom samfundets agerande om saker och ting utvecklas i rätt riktning. Om och när situationen kräver det måste vi kunna engagera Iran på nytt genom ett antal verktyg inom EU och samfundet. Vi är redo att engagera oss konstruktivt, och det vet Iran.

Kärnenergifrågan är inte en dispyt mellan Iran och EU eller mellan Iran och Förenta staterna, utan mellan Iran och det större internationella samfundet. Den är inte heller en dispyt om Irans rättighet enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Det handlar i stället om att Iran inte har byggt upp ett nödvändigt förtroende för att kärnenergiprogrammet är av uteslutande fredlig karaktär. Iran har självfallet rätt att utveckla forskning, produktion och användning av kärnenergi för fredliga ändamål. Därför behöver vi, utan inskränkningar, få objektiva garantier för att Irans kärnenergiprogram är av fredlig karaktär.

Jag vill säga några ord om president Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om några frågor som påverkar stabiliteten i regionen och de internationella förbindelserna. Hans oacceptabla kommentarer om Israel och förintelsen skapade en global vrede. Vi anser att de uttalandena är kraftigt kränkande för oss alla. Det är också fullständigt oacceptabelt, som ordförandeskapet har påtalat, att Iran fortsätter att stödja terrororganisationer i Mellanöstern.

Angående mänskliga rättigheter kanske ni minns att man den 12 december i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser ansåg situationen tillräckligt allvarlig för att dra slutsatser utifrån statusen på dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Iran. Genom att slå fast ett för mig grundläggande krav på Iran bekräftade EU att en större respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är nödvändig i Iran om förbindelserna mellan EU och Iran ska förbättras.

Jag vill betona några särskilt viktiga punkter. Antalet offentliga avrättningar och dödsstraff har ökat, och särskilt avrättningar av ungdomar. Iran avrättade fler ungdomsbrottslingar under 2005 än något tidigare år. Det finns begränsningar för yttrandefriheten, med en utbredd censur av Internet och press – inte ens Mehdi Karroubi, före detta talman i parlamentet och presidentkandidat, kunde få tillstånd att sända sin nya TV-kanal från Dubai. Som svurna försvarare av de mänskliga rättigheterna är vi väldigt oroade över vad som ska ske med samvetsfångar, som Akbar Ganji och hans advokat, Abdolfattah Soltani. Listan över problem som rör de mänskliga rättigheterna i Iran är oroväckande lång.

Kommissionen ser fram emot ett fortsatt utbyte med parlamentet i Iranfrågan. Situationen är mycket allvarlig, men trots allt fortsätter det långsiktiga målet att vara att skapa djupare och bredare relationer med ett land som är en viktig regional och internationell aktör.

(Applåder)

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! För gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag framföra vårt fulla stöd för det internationella samfundets politik när det gäller Iran, vilken framgår av resolutionen från IAEA:s styrelse av den 4 februari, ståndpunkten från Europeiska rådet (allmänna frågor) av den 30 januari och uttalandet från EU-3 tillsammans med USA, Ryssland och Kina i London.

Även i regeringen i mitt hemland följer förbundskansler Angela Merkel och utrikesminister Frank-Walter Steinmeier tillsammans bestämt denna linje. Det måste göras tydligt för Irans ledare att de inte får skapa splittring inom det internationella samfundet och naturligtvis inte heller inom EU:s enskilda organ. Parlamentets resolution i dag visar det tydligt.

Vi erkänner rätten för alla fördragsslutande parter till fördraget om icke-spridning av kärnvapen att använda kärnkraft för fredliga, civila syften, men Iran har överskridit så många gränser att förtroendet för regimens hedervärda avsikter har mattats. Inte heller landets samarbete med IAEA, presidentens hot att Iran skulle lämna icke-spridningsavtalet, uppskjutandet av samtalen med Ryssland som var planerade till på torsdag och framför allt inte dess återupptagande av urananrikning bidrar till att bygga upp förtroendet och lugna situationen.

Det gör det ännu viktigare att fortsätta att visa upp en bestämd enad front mot Iran. Allt som nu kan bidra till att ge Teheran intryck av splittring eller tillmötesgående hjälper föga. De som tror att vår villkorslösa strävan efter fred ensam kommer att få våra motståndare att byta spår och se ljuset gör vår naturliga längtan efter fred en otjänst. Särskilt när våra motparter förespråkar hat och fientlighet och avsiktligt agerar i strid med det internationella samfundets förväntningar ska vi inte avslöja för den andra sidan allt som vi kan göra som en konsekvens av deras åtgärder.

Jag tror inte att alla diplomatiska ansträngningarna har uttömts än. Vi erbjuder konstruktivt samarbete. Vi uppmanar Iran att återuppta samarbetet med IAEA innan frågan diskuteras i säkerhetsrådet. Vi stöder också Rysslands erbjudande om urananrikning för civila ändamål utanför Iran. Vi kan inte låta bli att undra varför Iran vill ha egna anrikningsanläggningar. Landet driver inte en enda …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle ha blivit förvånad i annat fall. Jag vill emellertid också be kammaren överväga vad som är viktigast: att ha tid till en ordentlig debatt eller ledamöter som klagar på en omröstning. Jag skulle ha velat höra Michael Gahler tala till punkt, eftersom det han sa var högst fascinerande. Den fråga han tog upp är verkligen en av de frågor som upptar våra tankar större delen av tiden just nu.

Hur ska vi handskas med en regim som flagrant tänjer alla gränser? Hur svarar vi på det som internationellt samfund? Jag ska i mitt anförande försöka lägga till ytterligare några frågor med utgångspunkt i min grupps åsikter. Det är inte nödvändigt att här i kammaren kommentera de uttalanden som den iranske presidenten har gjort. Ett statsöverhuvud som förnekar förintelsen och som ifrågasätter Israels rätt att existera är inte en passande samtalspartner för oss.

Alla de värderingar som president Ahmadinejad står för är raka motsatsen till de värderingar vi står för, och jag skulle välkomna en debatt om olika värderingar med detta folk. Vi har redan haft en debatt om värderingar under förmiddagen, och det var bra – det var en seriös och genomtänkt debatt. Vi borde föra en lugn och självsäker debatt och undersöka om det finns andra i området utöver president Ahmadinejad som vi kan föra en dialog med. Vi borde överväga vilka alternativ som står till buds innan vi spekulerar om vilka vägar som är stängda.

Finns det inte tillräckligt moderata länder i området som är öppna för dialog och som vi kan samarbeta med, som kanske inte delar våra värderingar fullt ut men för vilkas intressen det också är helt och hållet av ondo att Iran blir en ledande kärnvapenmakt i området? Jo, det finns det, och enligt min åsikt är de passande samtalspartner för EU. I det sammanhanget kommer naturligtvis konflikten om karikatyrerna inte bara vid sämsta tänkbara tillfälle utan den är dessutom i sin förlängning kontraproduktiv, för det är just med de länderna som vi behöver ha ett förhållande som kännetecknas av ömsesidig respekt. En lösning av konflikten med karikatyrerna är därför också central för lösningen av problemen i området som helhet.

Av den anledningen skulle jag vilja avråda från att sätta likhetstecken mellan ”Iran” och ”islam”. Ett aggressivt statsöverhuvuds handlingar återspeglar inte på något sätt de åsikter som hyses av den stora majoriteten fredsälskande muslimer världen över, som vi måste samarbeta med.

Jag menar att det är riktigt att all anrikningsverksamhet – dvs. i alla länder – bör stå under IAEA:s kontroll, som IAEA självt har föreslagit. Vi bör stödja det förslaget. Jag menar för övrigt också att det är högst motiverat att friska upp minnet och säga att debatten om kärnvapennedrustning inte bör begränsas till detta område: den bör gälla hela världen. Låt mig i detta sammanhang peka på att en annorlunda behandling av länder som redan innehar kärnvapen jämfört med dem som håller på att skaffa sig sådana och förebyggande åtgärder mot länder som inte har haft några massförstörelsevapen enbart uppmuntrar regimer att skaffa sig kärnvapen så fort och illegalt som möjligt, eftersom de som innehar dem inte kommer att angripas. Detta är en logik som också måste diskuteras, som framkallades av en förebyggande åtgärd i samma område tidigare, som var helt felaktig och som vi motsatte oss kraftfullt.

Jag menar att logiken bakom var oerhört farlig, och vi måste därför överge strategin med målbaserat tänkande eftersom det leder till att tänkandet militariseras. Vi måste förstärka de diplomatiska alternativen steg för steg. Det var en enorm framgång för EU-trojkan att föra samman Kina och Ryssland och därmed ge Iran en tydlig signal om att det internationella samfundet inte kommer att gå med på att bli uppdelat. Låt oss tala om diplomatiska framgångar i stället för att spekulera om militära alternativ. Det internationella samfundet bör göra allt som står i dess makt för att tydliggöra för Iran att om landet inte återvänder till förhandlingsbordet senast den 6 mars så kommer frågan automatiskt att överföras till säkerhetsrådet. Vilka åtgärder som ska vidtas beslutas sedan där, snarare än av någon central regering vilken som helst.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter två och ett halvt år av intensiva undersökningar och inspektioner har Internationella atomenergiorganet inte kunnat bekräfta att Irans kärnenergiprogram är fredligt, och grundläggande frågor har fortfarande inte besvarats.

Irans beslut nyligen att återuppta urananrikning och att avbryta allt frivilligt samarbete med IAEA är särskilt oroande, inte minst i ljuset av den iranske presidentens uttalanden där han förnekar Israels rätt att existera och av den allmänna åtstramningen av regler som har kunnat iakttas i Iran.

När frågan nu har överlämnats till säkerhetsrådet tar saker och ting fart, även om man har beslutat att vänta på nästa rapport som Mohamed ElBaradei kommer att överlämna den 6 mars.

Insatserna är ovanligt höga. Icke-spridning av kärnvapen och massförstörelsevapen ligger i vågskålen. Stabiliteten i hela området står på spel liksom själva IAEA:s slagkraft. Det är mycket ovanligt att jag använder så starka ord, men jag varnar er: frågan sätter press på hela den internationella rättssäkerheten.

Även om konferensen om en översyn av icke-spridningsfördraget skulle misslyckas, vilket verkligen skulle vara mycket beklagligt, verkar de ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, inklusive Kina och Ryssland, och de andra – ni känner till dem – tillsammans med Europeiska unionen i dag ha samma åsikt och på ett fredligt sätt sträva efter att förhindra spridning, och det ger verkligen anledning till blygsam tillfredsställelse.

Det är nu upp till Iran att, i full öppenhet och förnyat samarbete med IAEA, övertyga världen om att landet endast har fredliga mål ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste erkänna att situationen trappas upp. Vi måste inse att president Ahmadinejads strategi är ny. Han är helt inriktad på en brytning med väst, på att bygga upp en islamisk region och att ta över ledningen av den. Vi ser nu en mobilisering av nationell stolthet i Iran. Hur ska Europa svara på det?

Jag förväntar mig att vi ska låta oss vägledas av förnuftet och göra tydliga analyser. Jag håller med Martin Schulz när han säger att vi måste överge ”strategin med målbaserat tänkande”, att vi behöver nya samtalspartner och att vi aktivt måste prioritera diplomatin. Jag skulle också säga, mot bakgrund av de svåra förhandlingar som ägt rum nyligen, att det militära alternativet har diskuterats, och jag ber dem som har det i bakhuvudet att tänka igenom det. Jag förväntar mig att de förklarar hur de menar att man ska hantera en militär upptrappning och att de talar om för oss ifall detta kommer att göra det möjligt för oss att nå våra mål, nämligen att hindra Iran från att utveckla kärnvapen och att garantera Israels existens. Jag tror inte att det kommer att göra det.

Av den anledningen vill jag ännu en gång vädja till kammaren att vid dagens omröstning ta hänsyn till våra argument – som vi inte lyckades få igenom i förhandlingarna – att vi nu ska avstå från att leka med tanken på en militär strategi och följaktligen lägga tyngdpunkten på diplomati – trots allt det hat som president Ahmadinejad uttryckt.

Frågorna om huruvida sanktioner ska utdömas, vilka sanktioner som är lämpliga och om världsfreden riskeras ska inte besvaras av president Chirac, den man som plötsligt uttalade Frankrikes hot att använda kärnvapen. Inte heller är det förbundskansler Merkel som ska besvara dem. Den mycket viktiga frågan om fred i världen ska avgöras av FN och ingen annan, och vi ska inte föregripa den.

(Applåder)

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Det finns över huvud taget ingenting som gör att man kan rekommendera Teherans teokrati. Det är en okunnig och arrogant regim, vilket har visats av presidentens uttalanden om förintelsen. Inte ens Jean-Marie Le Pen skulle sänka sig så lågt. Det är en reaktionär och fundamentalistisk regim som dagligen kränker de mänskliga rättigheterna, en farlig och hänsynslös regim som riskerar sin överlevnad för urananrikning och därmed närmar sig klubben av kärnvapenländer.

Låt oss vara helt tydliga: Europa måste göra allt, förutom att föra krig, för att hindra Teheran från att inneha kärnvapen. Det är därför vi inte godtar förslaget till resolution, och särskilt inte punkt 7. Att hänskjuta Iranfrågan till FN:s säkerhetsråd är ett olämpligt, oansvarigt steg eftersom det för världen närmare ännu ett förebyggande krig, den här gången i form av militärt ingripande med kirurgisk precision.

EU har ett alternativ till att trappa upp bråket: EU kan och måste vända det som för tillfället är ett problem till ett enastående tillfälle för mänskligheten och för det iranska folket. Jag vill påminna er om artikel VI i icke-spridningsfördraget, och jag citerar:

”Varje fördragspart förbinder sig att fortsätta förhandlingar i uppriktig avsikt om effektiva åtgärder med avseende på kärnvapenkapprustningens snara upphörande och på kärnvapennedrustning, samt om ett avtal om allmän och fullständig avrustning under noggrann och effektiv internationell kontroll.”

Detta, snarare än krig, bör vara utgångspunkten. Förenta staterna, som har undertecknat fördraget, har tillfälle att vända den underliggande militära strategin till förhandlingar med Iran. Rådet intar ståndpunkten att unionen fortfarande måste göra allt den kan, så det är tid för Chirac, Blair och Merkel att ge världen ett tecken på uppriktiga avsikter.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag är inte själv shiit och måste säga att Islamiska republiken Irans nuvarande atomvapenambitioner övergår mitt förstånd. Trots allt tillbakavisade grundaren av republiken, ayatolla Khomeini, med skärpa kärnenergi som en ”icke-islamisk teknologi”. Numera ser president Ahmadinejad atomenergi som en välsignelse från Allah, så det innebär verkligen en klyvning av gruppen shiiter, om än inte av atomen.

Samtidigt är jag fortfarande förvirrad när det gäller Teherans atomvapenavsikter. Å ena sidan hör vi mycket lugnande ord från det religiösa överhuvudet Khamenei om att det är förbjudet i islam att använda massförstörelsevapen. I linje med det hävdar iranska ledare att de använder kärnenergi på ett fredligt sätt. Å andra sidan visar hela det persiska atomenergiprogrammet alla tecken på att landet i hemlighet försöker skaffa sig kärnvapenkapacitet, därav den katt-och-råtta-lek som Teheran i åratal har lekt med Internationella atomenergiorganet (IAEA) i Wien.

Jag frågar rådet och kommissionen: Vilken väg ska vi ta? Vad ni än gör så uppmanar jag er att inte tåla mer nonsens från mullorna, kort och gott, att hålla alla vägar öppna mot en terroristregim som än så länge bara har försökt vinna tid och vill slå in en kil mellan Europeiska unionen och Förenta staterna respektive Israel. Under tiden tickar den iranska kärnvapenklockan olycksbådande. Ni måste övertala ryssarna och kineserna att stoppa den med gemensamma krafter. Det är den typen av europeisk diplomatisk aktivitet som jag förväntar mig.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Irans president talar om för oss att hans land, precis som vilket annat land som helst, har rätt till kärnvapen. Det skulle kunna vara sant om Iran var en normal stat, men det är det inte. Det är en diktatur som öppet har utmanat rätten för en av sina grannar att existera. Följaktligen kan Israel vara det första målet för ett iranskt angrepp, och Israel bör få vår säkerhetsgaranti genast.

Som det ser ut nu beror händelseutvecklingen i Iran på om världsmakterna står enade. Detta kommer att bli svårt att uppnå eftersom Ryssland försöker tjäna på Irans kärnenergiprogram och säljer vapen till Iran, liksom Kina, medan Indien planerar att bygga en gasledning från landet. Därför ankommer det på EU att ta täten och spela en aktiv roll i lösningen av konflikten. Kommer EU att visa att man klarar uppgiften att utarbeta en gemensam strategi tillsammans med Förenta staterna, eller kommer EU att falla till föga för nästa illusion från det fantasifulla Teheran? Om FN:s säkerhetsråd inte går i land med uppgiften, om vi misslyckas med att ändra på Irans politik genom ett program med ekonomiska och finansiella sanktioner får vi inte bli förvånade om vi ser stridsflygplan i luften ovanför Natanz eller Esfahan vid något tillfälle i framtiden.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Det fanns något rörande i den österrikiske utrikesministerns sätt att snubbla igenom det manus som han fått sig tilldelat om Iran och dess atomenergiprogram. Det visar hur långt bort från dessa frågor som företrädare för den österrikiska regeringen har kommit under 2000-talets första årtionde. Det är bra; vi har lärt oss av historien, och i det första anförandet talade utrikesministern mycket om ansvar. Om man kombinerade båda skulle det självklara händelseförloppet bli att ta initiativ, att säga att vi behöver ett ännu bredare perspektiv på denna konflikt än vad de tidigare talarna har uttryckt.

Vi får inte göra saker och ting baklänges, vi måste börja från grunden, och det betyder ”inga kärnvapen”. Det är obegripligt att några, ”de snälla” – vem bestämmer vilka de är? – tillåts ha sådana vapen, medan andra inte får det. Om utrikesministern utgår från det i ett österrikiskt perspektiv skulle han kunna åstadkomma en hel del på längre sikt snarare än att vara ytligt diplomatisk och trevlig på kort sikt.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Iran har i ett antal år försökt att exportera sin fundamentalistiska revolution bortom Shia-områdena till Sunni-befolkade områden, däribland Palestina, där man genom Syrien och deras terroristföreträdare Hizbollah etablerar kontakter med islamiska Jihad och Hamas, som båda är hängivna teokratier genom sharialagar. Ett Iran beväpnat med kärnvapen är därför särskilt farligt för säkerheten i västvärlden, och Israel i synnerhet.

Det finns inget samförstånd om hur man ska hantera Iran, som uppenbart bryter mot fördraget om icke-spridning av kärnvapen och överenskommelserna med Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland, men jag välkomnar IAEA:s beslut av den 3 februari att överlämna Iran till FN:s säkerhetsråd. Jag välkomnar också Kinas och Rysslands försenade stöd. Den traditionella pakten, där Iran ger Ryssland sitt stöd angående Tjetjenien i islamiska staternas organisation (OIC) i utbyte mot Rysslands hjälp med leveranser av kärnkraftsteknik och veto i säkerhetsrådet när det behövs, verkar lösas upp.

Kina tillbakavisar självklart vidare kärnvapennedrustning och oroas också av egna inhemska islamistiska hot. Irans omedgörlighet och vägran att acceptera det överkomliga ryska förslaget om anrikning av uran har varit en väckarklocka för Ryssland och Kina. Endast Syrien, Kuba och Venezuela tillbakavisade förslaget. Iranierna lovade genast att återuppta anrikning av uran på kommersiell nivå, som kan användas antingen som bränsle för kärnkraftverk eller i kärnan i en atombomb om de verkligen vill. De har beordrat att de oannonserade besöken av IAEA:s inspektörer ska upphöra.

Västerländsk underrättelsetjänst påstår att Iran använder ett nätverk av skenföretag för att försöka köpa delar till produktionen av missiler och bomber från Västeuropa och hyr in utfattiga kärnfysiker från forna Sovjetunionen. Jag håller med alla som menar att vi måste hålla alla möjligheter öppna för västvärlden för att stoppa ett Iran beväpnat med kärnvapen. Det är löjeväckande att Förenade kungarikets utrikesminister Jack Straw på ett blidkande sätt hävdar att ett militärt ingrepp är otänkbart, fastän hans överordnade, premiärminister Tony Blair, med rätta vägrar att utesluta det.

  Lilli Gruber (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill påminna ledamöterna om vissa grundläggande misstag som många begick under Irakaffären, då man bedömde Saddam Husseins regims avsikter angående massförstörelsevapen. Underrättelseuppgifterna var då, liksom nu, i hög grad ofullständiga, om inte vilseledande. De grundas i stort sett på slutsatser och saknar ofta reda fakta. Dagens bästa underrättelsetjänster har inte en enda tillförlitlig källa i Iran som kan tillhandahålla information om Teherans avsikter och kapacitet.

Även om det inte är perfekt, så är IAEA det enda sättet att övervaka alla former av kärnenergiprogram i Iran. Trots Saddam Husseins allra tappraste försök från 1992 och framåt, så kunde inte IAEA förklara Irak fritt från massförstörelsevapen mellan 1991 och 1998. Så låt oss undvika att begå fler kostsamma misstag genom att förväxla tvivel med välgrundade misstankar. Det är vad krigshetsande politiker försöker ingjuta i skallen på oss, och det är helt enkelt ologiskt.

En sak som vi bör lära oss från fallet med Iraks kärnenergi är väldigt enkel: Det var bombningen av Osirakreaktorn 1981 som ledde till att Saddam Hussein bestämde sig för att ha ett kärnvapenprogram i stor skala. Jag kan lätt tänka mig vilka katastrofer ett så kallat ”kirurgiskt anfall” skulle kunna leda till idag.

Vi har tid på oss att förhandla, vi har starka politiska och rättsliga grunder att begära att Iran ska rätta sig efter fördraget om icke-spridning av kärnvapen, och det finns en politisk och social opposition i Iran som är långt ifrån tandlös. Men vill vi skapa villkoren för säkerhet och stabilitet i Mellanöstern måste vi som européer göra klart för alla sidor att internationella rättigheter och skyldigheter är lika för alla.

Det innebär också att våra amerikanska vänner måste ändra sin politiska bild av Iran och erkänna att deras tidigare strategier har varit ineffektiva och att de måste anta en mer samarbetsvillig politik för att skydda allas intressen i denna kritiska del av världen.

(Applåder)

  Cecilia Malmström (ALDE). – Herr talman! Situationen i Iran ger verkligen anledning till oro. Inte nog med att situationen för de mänskliga rättigheterna är beklämmande, regimen gäckar också världssamfundet genom att bryta mot internationella principer och strunta i IAEA:s krav. Tanken på att Iran skulle skaffa sig kärnvapen är naturligtvis oerhört skrämmande, inte minst mot bakgrund av uttalandena och hoten mot Israel och för vad det skulle betyda i resten av regionen. Det tycks dessutom passa regimen i Teheran alldeles utmärkt med oroligheterna kring Muhammedteckningarna, och mycket tyder väl på att oroligheterna underblåses just från Teheran.

Det är dags för EU att formulera en mycket tydlig strategi gentemot Iran. Den bör innefatta flera olika punkter: ett tydligt stöd till dissidenter, demokratikrafter i och utanför Iran, t.ex. referendumrörelsen, kraftigt fördömande av de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, påtryckningar om att uppfylla internationella konventioner och internationellt samarbete samt självklart dialog och diplomati. Denna strategi bör dock även omfatta förberedelser av eventuella sanktioner beslutade i FN:s säkerhetsråd.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det verkar som om vår strategi mot den iranska regimen i stort sett har misslyckats. Vi ser den värsta fasen av den teokratiska regimen just nu: Avrättningarna fortsätter och situationen för de mänskliga rättigheterna är den sämsta någonsin i iransk historia. Blandningen av religion och politik är tyngre än i någon annan del av världen och regeringen mobiliserar sitt och andra folk i Mellanöstern mot demokratin.

Jag tror att alla anser att utvecklingen av kärnkraft och kärnvapen i Iran skulle vara farligt för hela regionen. Av den anledningen håller jag med om att vi måste iaktta försiktighet när vi talar om kärnenergi i regionen, eftersom vi kan ge den iranska regimen den idealiska ursäkten för att fortsätta med kärnenergiprogrammet. De iranska ledarna skulle frestas att säga att om Israel inte avslutar sitt kärnenergiprogram har Iran rätt att utveckla sitt eget.

Vi måste vara medvetna om att när vi talar om den iranska regimen, så talar vi också om Syrien och Libanon, fredsprocessens framtid i Israel och Palestina, teokrati och demokrati, mänskliga rättigheter och universella värden.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det gemensamma förslaget till resolution är mycket problematiskt. I punkterna 4 och 7 stöds EU-trojkans upptrappning. Den här gången bidrar EU-trojkan stort till upptrappningen. Jacques Chiracs inlägg att han är beredd att använda kärnvapen mot ”terroriststater” är upprörande. Den historiska jämförelse som Angela Merkel gjorde är också helt oacceptabel. Det är inte bara Irans atomenergiprogram som är farligt. Kärnvapnen i EU – Frankrike och Förenade kungariket – och i Förenta staterna bör också oskadliggöras i enlighet med fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Användningen av kärnenergi i sig är problematisk.

Att kalla in Iran inför FN:s säkerhetsråd är det första steget mot ett militärt angrepp på Iran. Alla militära alternativ måste avfärdas. Den tyske SPD-ordföranden Matthias Platzeck har helt rätt i det. Kriget i Irak är uppenbarligen bara en plan för konflikten med Iran. De obeskrivliga kommentarerna från den iranske presidenten om Israel och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet får inte utnyttjas för en krigspolitik mot Iran.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Vi måste föra debatten korrekt för att se vad det är vi fruktar: kärnvapen eller den person som innehar kärnvapen? Vi fruktar den person som innehar dem. Vi fruktar inte kärnvapen, för när Israel skaffade sig kärnvapen för några år sedan med samma metod bråkade vi inte alls lika mycket. Ni kommer att tala om för mig att Israel har demokrati medan Iran har diktatur. Ja, men Pakistan har också en diktator – Musharraf – och vi tillåter landet att ha kärnvapen. Låt oss alltså se på fakta. Historien om David och Goliat upprepar sig. Slungor och stenar var inte tillåtna då, men David använde dem och blev historisk.

Hur ligger det egentligen till? Egentligen vill vi att våra allierade ska ha kärnvapen, men ingen annan. Detta är skrämseltaktik och det är an-ti-de-mo-kra-tiskt! Vi borde ägna oss åt dialog, inte hot. Hot leder alltid i fel riktning. De leder till invasion, de leder till krig, de leder till död. Ingen har någonsin blivit skadad av di-a-log! Vi måste ge tillfälle, vi måste prata, hur mycket den andra sidan än spjärnar emot. Vi måste anstränga oss, därför att det är vi som är mer civiliserade.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Herr Frattini, mina damer och herrar! Det har varit klart någon tid att den iranska kärnvapenfrågan skulle tas upp i FN:s säkerhetsråd. Låt oss komma ihåg att det i slutet av förra året, när Europaparlamentets betänkande om massförstörelsevapen debatterades, var just Irans kärnenergiprogram som väckte den livligaste debatten. Ledamöterna krävde då konstruktivt handlande men avfärdades med attityden att man endast förhandlingsvägen skulle kunna lösa det iranska problemet. Det är emellertid uppenbart att spänningarna mellan Iran och det internationella samfundet bara har ökat.

Mina damer och herrar! De senaste månaderna blev en tid av konsolidering av internationella åtgärder. Inte bara IAEA utan också alla de fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd bekräftar nu samstämmigt att Irans kärnenergiprogram inte är av fredlig natur.

Självklart är det inte Europaparlamentet som beslutar om den framtida händelseutvecklingen, men vi måste betona att staternas oförmåga att enas om gemensamma åtgärder vid 2005 års konferens om översyn av icke-spridningsfördraget bara gav upphov till en besatthet hos det iranska ledarskapet.

Mina damer och herrar! Medan de iranska kärnvapenfrågorna övervägs i FN:s säkerhetsråd måste Europaparlamentet och de nationella parlamenten i detta läge gång på gång framhäva behovet av enighet i det internationella samfundet. Låt oss erinra oss att tvivel eller bristande övertygelse ger styrka åt den iranska regimen, uppmuntrar fanatikerna och spelar dem i händerna.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Vi måste för det första komma ihåg att det var Europa som sålde kärntekniken till Iran. Vi har en tendens att glömma det, och det försätter oss inte i det bästa läget för att protestera i dag. För det andra måste vi ha i åtanke att det är en enorm skillnad mellan olika grader av anrikning av uran för civilt och för militärt ändamål. För det tredje, och för att återgå till frågan om kärnvapen, undrar jag: är det inte upprörande att det internationella samfundet har tillåtit ett flertal länder öster och väster om Iran att skaffa sig kärnvapen utan någon som helst reaktion?

Slutligen skulle jag, endast med tanke på de yttre aspekterna av den iranska revolutionen, vilja påminna er om att de mest radikala och fientliga formerna av islamism kommer till oss från andra länder än Iran, trots vad vissa talare har sagt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att vi har översvämmats av så många lögner i det förflutna att vi har rätt till bättre information. Vi måste garantera att den rättssäkerhet som vi förespråkar är densamma för alla. Det är nödvändigt för vår trovärdighet.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, herr rådsordförande! Vi får inte låta fundamentalisterna och de som missbrukar de möjligheter som friheten i Europa innebär förstöra vår förmåga till dialog. Inslag i karikatyrkonflikten, till att börja med de drastiska, oacceptabla uttalandena från den iranske presidenten, kan inte tillåtas leda till att de moderata krafter som finns i alla områden och länder i världen förlorar förmågan att tala med varandra.

Jag menar att detta är en mycket viktig utgångspunkt liksom att se till att en president som den nuvarande inte kan slå igenom i Iran och att de många välutbildade unga som önskar leva ett anständigt liv har framtidsutsikter. Av den anledningen måste vi upprätthålla förmågan till dialog, också för att stödja den inre reformprocessen.

Det innebär också att vi inte får trappa upp situationen alltför snabbt. Det går inte att backa ett trappsteg, så det krävs noggrant övervägande. Av den anledningen är jag glad över att utskottet för utrikesfrågor nästa måndag kommer att få tillfälle till dialog med den iranske utrikesministern, något som kommer att utgöra en väsentlig del i en debatt som denna.

Det internationella samfundet måste vara beslutsamt när det gäller lagöverträdelser – oavsett om dessa sker i samband med utövande av yttrandefriheten – eller när det gäller att se till att Iran håller sig till fördraget om icke-spridning av kärnvapen och de regler som man har enats om. Iran måste också inse att om landet inte har gjort det ordentligt senast den 6 mars så kommer det internationella samfundet att stå enat och att frågan då kommer att diskuteras i FN:s säkerhetsråd.

Därför är det viktigt att vi ser till att dialogen bidrar till att bygga en fredligare värld, att vi nu inte låter oss övertalas att vidta åtgärder som gör det omöjligt att använda upptrappningen för fredliga ändamål och också att vi, i processen, inte hemfaller till automatik som det inte finns någon återvändo från.

  Christa Prets (PSE). – (DE) Herr talman! Vi måste tyvärr inse att situationen i Iran trappas upp, och det är sannerligen inte rätt väg att ta på sig en ansvarsfull roll i den framtida internationella fredsprocessen, särskilt i Mellanöstern, som Iran alltid gärna vill se det som. Jag har förståelse för ett lands önskan om vetenskaplig och teknisk utveckling till medborgarnas fromma – det alternativet måste ges – men ett så tveeggat område som kärnforskning kräver en gemensam insats från det internationella samfundet. Det är oacceptabelt för någon part att göra det ensam.

Det är mycket viktigt att bygga upp ömsesidigt förtroende, både för Förenta staterna och Europa och för Iran. Hur är då detta möjligt, med talet om militära alternativ på båda sidor? Den politiska situationen i området är i själva verket inte så stabil som vi skulle önska för dem som bor där. Därför vill vi uppmana länderna i området att inleda en process med dialog.

Regional stabilitet och säkerhet kan inte uppnås genom ingripanden utifrån, och maktspel kan inte tillåtas leda till att dörrar stängs för oss så att vi inte längre vet vad som händer bakom dem. Vi får inte ge fundamentalism eller fanatism någon chans.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Enligt beräkningarna kan Iran komma att ha kärnvapen inom tre till tio år, men tidpunkten då det är för sent att stoppa utvecklingen kan komma mycket tidigare. Irakkriget, som inte bara var en katastrof, utan kan komma att visa sig vara en handling av geopolitisk galenskap, har försvårat kontakterna med Iran. Den iranska regimen får inte tillåtas utveckla kärnvapen. Det är en religiöst fundamentalistisk, barbarisk, terroristvänlig och antisemitisk regim.

Världen vande sig vid dödläget i kärnenergifrågan mellan det demokratiska väst och det kommunistiska öst under kalla kriget, men i den kraftmätningen undvek man en katastrof eftersom båda sidor var rationella i slutändan. De religiösa fundamentalisterna i Iran är inte rationella. En iransk kärnladdning skulle kunna bli den största självmordsbomb världen någonsin skådat. I den här situationen är alla valmöjligheter farliga, men det allra farligaste är att inte göra något alls.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Att alla är överens om att vi inte kan acceptera en regim med religiösa galningar som har tillgång till massförstörelsevapen är inte någonting som vi har förstått först i dag, så från den utgångspunkten är debatten överflödig. Långt viktigare är då frågan om vi inte borde ha ingripit mycket tidigare. Tillåt mig att här och nu fästa er uppmärksamhet på det hyckleri som Europa och Förenta staterna uppvisar i frågor som dessa, för att bedriva realpolitik.

När allt kommer omkring var det Frankrike som erbjöd ayatolla Khomeini skydd och asyl och som bidrog till att shahens Persien kunde försvinna i dunklet. Om vi blir upprörda i dag – som vi blir, med rätta – av Teherans barbariska avrättningar av minderåriga samtidigt som regimen spelar en ledande roll i förtalskampanjen mot Danmark, borde vi då inte också ifrågasätta människorättssituationen i det stora islamiska landet Saudiarabien, som anses vara Förenta staternas stora allierade och därmed också vår? Vi har inte ens nämnt Pakistan, som är ett land med kärnvapen. Vad gör vi om ännu en Ahmadinejad gör uppror där i morgon?

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Herr talman! I morse tillkännagav Iran ytterligare fyra avrättningar. I januari avrättade de 18 personer och i december 35. Här sitter vi och pratar medan Iran fortsätter med vad som uppenbarligen är tillverkning av kärnvapen. Varken USA eller Israel kan försvara oss. En militär lösning som kostar miljontals liv är för närvarande inte något alternativ. Om vi ska hitta en lösning måste vi förstå orsakerna bakom Irans handlande. Det skulle vara ett stort misstag att tro att Iran handlar av fruktan eller oro. Perserna är inte araber.

Iran styrde Mellanöstern i gamla tider och under 500 år på medeltiden. Landet är övertygat om sin ställning som ledande makt i Mellanöstern och tillverkar kärnvapen för att säkra den ställningen. Dess naturliga historiska partner i den hegemonin är Ryssland. Iran är ett land med snabbt växande, utarmade, outbildade, isolerade och radikaliserade massor, som tvingas till tystnad av en kompromisslös totalitär regim. Vi har inte att göra med radikal islam utan med en radikal totalitär regim. Totalitära regimer behöver yttre fiender, de behöver angripa väst, stänga av radioutsändningar och avrätta sina egna medborgare. I kontrast till tidigare totalitära stater gör den islamistiska ideologins överlägsna natur det möjligt att deras vapen kommer till användning. Låt oss stödja dialogen med dem som bryr sig om den och dem som behöver den. Vi måste dock vara tydliga, bestämda och principfasta i vår inställning till totalitära regimer.

(Applåder)

  Marek Maciej Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Det finns inte någon större synd i politiken än den att vara naiv. Ett anförande på en minut som detta kan bara vädja till känslorna och fantasin.

Att vara naiva är den synd som vi alla begår när vi uttalar visdomsord, när vi instämmer med varandra och när vi förblir obekymrade om att orden inte har någon som helst verkan. Vi upprepar samma ord hela tiden. Iran skapar hela tiden nya situationer. Har Iran på senare tid kommit närmare ett innehav av atomvapen? – Ja, det har det. Har landet kommit närmare atomkraft? – Ja, det har det. Har landet kommer närmare ett innehav av effektiva medel för att framställa dessa vapen? Ja, det har det. – Ja, landet har kommit närmare allt detta, men vi fortsätter att uttala samma ord, samma naiva ord.

Låt oss förbereda oss för den dag då kärnvapen i Iran blir en realitet. Låt oss ändra vår försvarsdoktrin, för Europa kommer också att påverkas, och låt oss komma ihåg hur dyrt det stod Europa att vara naivt i det förflutna.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Det finns vissa slutsatser som ingen inte kan betvivla. Självklart är vi emot den envåldshärskarmodell som tillämpas i Iran, vi fördömer kränkningarna av mänskliga rättigheter, men vi måste också erkänna att det iranska folket har valt det nya politiska ledarskapet i en demokratisk process.

Den andra slutsatsen är att Iran har en omistlig rätt att utveckla ett kärnenergiprogram för fredliga ändamål. Den tredje slutsatsen är att kärnenergiprogrammet inte endast kan uppfattas som identiskt med president Ahmadinejad – det har stöd hos en bred majoritet av politiska krafter och av det iranska folket. Det kan inte finnas någon annan lösning än att söka efter en politisk och diplomatisk lösning genom dialog, förhandlingar och respekt för internationell rätt.

Europeiska unionen, ordförandeskapet och kommissionen måste bidra till att stoppa hotet om eller användandet av militära medel eller förebyggande åtgärder mot Iran. Den avgörande frågan för oss alla är att bygga upp ömsesidig tillit på grundval av aktuella fakta och inslag, inte på enkel information. Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Europeiska unionen har allt intresse av att förebygga att ett nytt Irak upprepas i området.

  Marcello Vernola (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste få slut på urananrikningen, som saknar tillräcklig öppenhet.

Iranska myndigheters uppträdande mot IAEA har gjort det omöjligt att bygga upp den nödvändiga tilliten mellan Iran och det internationella samfundet. Det finns fortfarande starka tvivel på iraniernas påståenden att de bara vill utveckla kärnenergi för fredliga ändamål.

Teherans handlande nyligen, när man tog bort IAEA:s förseglingar och upphävde den frivilliga tillämpningen av tilläggsprotokollet om säkerhetsanordningar går stick i stäv mot de avsiktsförklaringar som den iranska regeringen har gjort och mot våra försök att säkra en framförhandlad överenskommelse.

På grundval av allt detta drar vi slutsatsen att Iran presenterar sig på den internationella arenan som den ledande auktoriteten på islamisk revolt mot väst och att landet därför har för avsikt att hävda sin egen militära förmåga gentemot andra muslimska nationer. Av den anledningen blir det ett strategiskt drag att angripa och demonisera Israel. Iran anser sig vara oövervinneligt och oangripbart i fråga om ekonomi, industri och energi, och vi fruktar därför att all förhandling är dömd att misslyckas.

I vår egenskap av delegation från partiet Forza Italia föreslår vi därför att den iranske utrikesministern bjuds in till Bryssel för att delta i ett möte med vår parlamentariska delegation EU–Iran. Vi måste förklara att det inte kommer att vara möjligt att fortsätta med en dialog mellan vårt parlament och den iranska regeringen om den sistnämnda inte upprättar en likvärdig parlamentarisk delegation.

Vi måste därför kräva en fortgående dialog med alla politiska krafter i Iran, både på den styrande sidan och på oppositionssidan, och visa solidaritet med Israel i fråga om de ständigt återkommande angrepp som landet utsätts för, genom att Europeiska unionen förbinder sig att garantera säkerhet i Mellanöstern. Därför uppmanar vi ledamöterna att rösta mot ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Monika Beňová (PSE). – (SK) Jag menar att förnuftiga och fredligt tänkande människor över hela världen inte har något problem med Iran i sig. Iran är ett land som befolkas av människor precis som oss själva, med glädje och bekymmer i vardagen. Vårt problem är inte landet och dess medborgare. Vårt problem är en enskild individ, Mahmoud Ahmadinejad, som blev Irans president på grund av omständigheterna, och hans religiösa fundamentalism

Alla problem härrör från den sjuka hjärnan hos denna enda fanatiker, det må vara förnyandet av kärnenergiprogrammet, den råa verbala attacken mot staten Israel eller det primitiva och bedrövliga förnekandet av förintelsen, det största illdådet och folkmordet någonsin i mänsklighetens historia.

Jag menar därför att det är viktigt att skilja mellan dessa två och inte uppfatta presidenten som identisk med hela landet. Tyvärr har det varit så genom historien att sådana sjuka hjärnor flera gånger har lyckats framkalla krig inte bara i sina egna nationer och länder utan också ofta i hela regioner och vid två tillfällen till och med i hela världen. Det är här den största faran ligger.

Mina damer och herrar! Situationen är allvarlig men inte hopplös. Vi kan dock aldrig besegra fundamentalismen genom att ersätta den med en annan form av fundamentalism – det är mitt budskap till vår vän George Bush. Ansvaret har lagts på oss, och vi måste agera genomtänkt för att vara säkra på att inte framtida generationer en dag kommer att anklaga oss för att inte ha tagit itu med denna allvarliga situation.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Trots de internationella ansträngningarna har det blivit allt tydligare att Iran antingen höjer de diplomatiska insatserna eller också inte alls är intresserat av att avsluta urananrikningsprogrammet och den därpå följande användningen för militärt ändamål.

Dagens Iran trotsar det internationella samfundets regler, har uppenbarligen inte för avsikt att respektera de reglerna och utgör ett hot mot freden i området och i världen. Dagens Iran kan vara farligt. Morgondagens Iran, beväpnat med kärnvapen, utgör definitivt en fara.

Mot denna bakgrund förväntar sig medborgarna att EU ska garantera deras säkerhet och vara en stabiliserande faktor på världsarenan. Det är i första hand ett uppdrag för dem som har fått uppgiften att leda förhandlingarna med Iran att skingra medborgarnas farhågor, trots risken – uppenbarligen en risk som tagits med i beräkningen – att Iran inte kommer att vilja ta hänsyn till det internationella samfundets legitima krav.

Herr talman! Att bara hänskjuta fallet till FN och säkerhetsrådet är enligt min åsikt inte till fyllest. Vi menar att EU:s främsta uppgift bör vara att kämpa för att upprätthålla ett sammanhållande och beslutsamt svar inom det internationella samfundet på det regionala och globala hot som Iran utgör.

Vi får inte tillåta att de aktuella svårigheterna och dessa politiskt känsliga tider leder till osämja, när något så grundläggande som vår globala säkerhet står på spel. Iran måste få veta att den diplomatiska vägen fortfarande står öppen men också att det är Irans ansvar att återuppbygga tilliten genom reella, verifierbara steg mot ett totalt upphävande av urananrikning och upparbetning. Iran måste också sluta med sin utmanande retorik om Israel och förintelsen och förbinda sig att föra en politik som är godtagbar för det internationella samfundet, med respekt för mänskliga rättigheter och oppositionspartier.

Vilka lämpliga, verkningsfulla åtgärder kan vidtas för att nå dessa mål? Det är den centrala fråga som vi måste svara på.

Herr talman! Det står allt klarare att betydelsen av EU:s roll på den internationella arenan helt beror på dess handlingar. Låt oss hoppas att denna särskilt svåra tid kommer att göra det möjligt för unionen att visa att den har medel till sitt förfogande för att spela en roll i världen, något som parlamentet ofta har efterfrågat. Vi hoppas att unionen lyckas med det.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Det ord som har använts mest under förmiddagens debatter har varit ordet ”dialog”: dialog mellan kulturer, mellan civilisationer och, vågar jag säga, till och med mellan Europeiska unionen och Iran. Förhållandet mellan unionen och Iran har de senaste åren grundats på en tredelad strategi som innefattar handelssamarbete, politisk dialog och dialog om mänskliga rättigheter. Trots de många besvikelserna och bakslagen de senaste veckorna och månaderna är jag fast övertygad om att den strategin fortfarande kan tillämpas och fortfarande är giltig. Det är självfallet helt oacceptabelt att den iranske presidenten ifrågasätter en annan stats existens, nämligen Israels, och Iran kan inte tillåtas utveckla kärnvapen, lika lite som landet kan tillåtas kringgå internationell rätt eller internationella organisationers bestämmelser. Jag är emellertid övertygad om att potentialen för dialog och för en diplomatisk lösning ännu inte har uttömts helt. Jag är också övertygad om att det inte ligger i de iranska medborgarnas intresse, iranierna själva, att deras land blir någon sorts svart hål i det internationella samfundet. Jag stöder därför den tidigare nämnda dialogen med reformvänliga grupper i Iran och det omgivande området.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Herr talman! Personligen anser jag att jag måste peka på kopplingen mellan president Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om att Israel borde utplånas från kartan och Irans beslut att återuppta sin uranbearbetning. Jag tror inte att de två händelserna är sammanträffanden. Inte heller anser jag att vår institution rimligen kan förbise sambandet mellan dem.

Många länder utvecklar sin kärnvapenkapacitet, men det internationella samfundet oroar sig bara för spridning till de länder som utgör ett omedelbart hot mot världsfreden. Jag menar att om Iran inte inger oss förtroende i dag så är det bland annat därför att landets president fäller krigiska, revisionistiska och antisemitiska kommentarer. Det är presidentens illvilliga avsikter som gör återupptagandet av urananrikningsprogrammet så oroande i termer av världsfred. Därför är jag glad över resolutionen.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Den pågående diskussionen är mycket viktig. Debatten här i parlamentet och i medier när det gäller Mellanöstern har oftast koncentrerats till valet i Palestina och till Irak. Nu när det gäller Iran är det kärnvapenfrågan som diskuteras. Samtidigt kränks de mänskliga rättigheterna, vilket många av de föregående talarna har tagit upp.

Som ledamot i inrikesutskottet och utrikesutskottet och som vice ordförande för de socialdemokratiska kvinnorna i Europa får jag mycket oroande rapporter och berättelser om kränkningar av både kvinnors och barns rättigheter. De frågor som gäller mänskliga rättigheter måste få ett större utrymme. Vi borde agera betydligt kraftfullare än jag tycker att vi gör idag.

Stora förändringar i det iranska samhället sker just nu. Vi är för få som talar om dialog och för många som har fastnat i storkonfliktfrågan. Dialogen måste återupptas mellan EU och Iran. Uttalanden om Israel är oacceptabla liksom avrättningar, dödsdomar och politiska fångar. Diplomatiska lösningar måste sättas före en upptrappning av våld och kränkningar. I moderna konflikter är det alltid civila, kvinnor och barn som främst skadas och kränks. Det måste stoppas nu – medan det fortfarande går och finns tid att göra det.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som debatten också har visat förblir resolutionen om den iranska kärnvapenfrågan en central fråga för EU och för det internationella samfundet i allmänhet, för det finns verkligen skäl att tvivla på den fredliga karaktären i kärnenergiprogrammet.

Jag vill dock än en gång betona något som många talare här i kammaren har nämnt, dvs. att EU är fortsatt engagerat för en diplomatisk lösning av den iranska kärnvapenfrågan inom en multilateral ram, särskilt inom ramen för IAEA. Det är viktigt att betona detta. Vi menar att det ryska förslaget att bygga en rysk-iransk anläggning för anrikning av uran på rysk mark skulle vara ett bra alternativ till anrikning i Iran: den lösningen har EU:s fulla stöd. Vissa har sagt att Österrike borde ta initiativet, men jag talar här naturligtvis i min egenskap av företrädare för rådet och som sådan företräder jag hela rådets ståndpunkt, oavsett nationella ståndpunkter.

Som många talare har nämnt – och det är jag tacksam för – är det dock också viktigt att ha i åtanke att Irans kärnvapenprogram inte är den enda viktiga och grundläggande fråga om våra förbindelser med landet som måste lösas om vi ska förbättra våra kontakter med dess regering, med dess president. Vi har också människorättsfrågan. Jag vill påminna kammaren om att Iran 1975 utan förbehåll anslöt sig till både FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Iran har därför en tydlig skyldighet enligt internationell rätt att efterfölja kraven i dessa viktiga avtal.

Slutligen vill jag bekräfta att jag delar den uppfattning som Elmar Brok och andra har uttryckt, att vi naturligtvis måste fortsätta dialogen med de krafter i Iran som är gynnsamt inställda till fredlig samexistens och till efterlevnad av landets skyldigheter. Det är vår avsikt att göra det – självfallet är vi villiga att delta i en dialog. Det måste emellertid klargöras att vi inte kan tillåta att dialogen missbrukas, och vi måste därför vara mycket noga i vårt val av samtalspartner. Frågan om att stödja det civila samhället i Iran förefaller mig också synnerligen viktig i detta avseende.

(Applåder)

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag menar att det är avgörande att det i det internationella samfundet, och självfallet i EU, inte får finnas någon uppdelning när det gäller att ta itu med förbindelserna med Iran.

Iran har överträtt många gränser i fråga om sin urananrikning, sina systematiska kränkningar av kvinnors, mäns och framför allt barns värdighet samt sitt stöd för det vi med rätta kallar terroristorganisationer. Inte desto mindre finns det fortfarande en möjlighet till dialog och en diplomatisk lösning.

Som många ledamöter har sagt – och jag påminner om Martin Schulz inlägg – är Iran och islam inte detsamma. Det som behövs är därmed en regional dialog som syftar till att säkra stabilitet och fred, en dialog som främst omfattar Iran men också alla andra aktörer i regionen som är intresserade av en seriös dialog med det internationella samfundet.

Iran och president Ahmadinejad är inte heller en och samma. Många ledamöter har sagt det, nu senast Monika Beňová. Det är tydligt att EU kan handla politiskt genom en dialog med det civila samhället och de moderata krafter i Iran som kämpar för frihet, som vill tänka själva, vara fria att välja sitt eget öde och som inte litar på presidentens uttalanden som syftar till att uppväcka hat och våld.

Vilka är alternativen för framtiden? Jag menar att säkerhetsrådet nu måste bevisa sin trovärdighet och auktoritet. De här i kammaren som ifrågasatte säkerhetsrådets roll ifrågasätter indirekt den roll som vi alla tilldelar det. Säkerhetsrådet utgör den internationella legitimitetens hemvist. Ingen borde frukta att säkerhetsrådet för en omfattande och djup debatt om Irankrisen eftersom det är precis det forum som en sådan fråga ska hänvisas till. Vi har vädjat till säkerhetsrådet vid många tillfällen. Det är nu dags att ge säkerhetsrådet tillfälle att spela den roll som tillkommer det.

Herr talman! EU står inför valet mellan att å ena sidan arbeta för att nå fred och regional stabilitet – vilket jag menar är vår plikt – och att å andra sidan låtsas som om ingenting sker, med faran för att en aggressiv kärnvapenmakt uppstår i regionen.

EU har ett fantastiskt tillfälle att utöva diplomati och visa beslutsamhet. Innan vi ens vagt talar om ett icke-fredligt alternativ menar jag att vi borde framhäva demokrati, beslutsamhet och diplomati som instrument för att lösa konflikterna och det potentiella våld som vi måste göra allt vi kan för att undvika.

Det är inte en konflikt under uppsegling utan en annorlunda strategi i fråga om rättigheter, värden och demokrati. Om vi innesluter Iran i demokrati och diplomati kommer vi att kunna undvika katastrofala följder.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag(1) som har ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (Artikel 142)

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Vad ska vi göra med ”kärnvapenmullorna”? Vilka initiativ ska vi anta i samband med Teheranregimen, som arbetar vidare med att framställa kärnvapen? Europeiska unionen måste anta bestämda ståndpunkter för att undvika en explosiv situation i Mellanöstern och Eurasien.

Ayatollornas atombomb är ett kraftfullt vapen för utpressning av det iranska folket. Det är ett vapen för att tysta de friaste, mest vidsynta åsikterna. Det iranska samhället verkar dränkas i tystnaden. Därför krävs ett initiativ för att hjälpa dem i Iran som kämpar för frihet, mänskliga rättigheter och respekt för all religiös tro och övertygelse. Det iranska folkets tystnad innebär inte att de har gett sig självmant. Det kommer att ankomma på dem – de iranska män och kvinnor som ser till landets bästa – att desarmera mullornas bomb. Iran och islam är inte detsamma. Iran och president Ahmadinejad är inte detsamma. Därför måste dialogen fortgå och intensifieras.

Vi står inte inför en civilisationskrock utan snarare en annorlunda attityd till mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Vi måste uppmuntra en mer noggrann och respektfull inställning till varje liten del av mänskligheten, för det är bara så det kan bli möjligt att besegra hat och våld.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman