Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0031/2006) av Jean Louis Cottigny för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om omstruktureringar och sysselsättning (2005/2188(INI)).
Jean Louis Cottigny (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja tacka mina kolleger som har gett mig förtroendet för detta betänkande.
En av de metoder som jag använde för att förbereda detta betänkande var att lyssna. Jag träffade alla arbetsmarknadsparter, arbetstagare och arbetsgivare, jag åkte för att träffa Ekonomiska och sociala kommittén, och jag hade ett möte med kommissionsledamot Vladimír Špidla och kommissionens partner.
Vi genomförde också en hel del samråd med skuggföredragandena, och jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att tacka Roselyne Bachelot, Mary Lou McDonald, Elisabeth Schroedter och Jean Marie Beaupuy för deras villighet att kompromissa och för deras kvalitativa arbete.
När vi talar om omstrukturering får man alltid intrycket av att människor blir förvånade, och att detta är ett nytt fenomen. Det är i själva verket gammalt som gatan och helt oundvikligt. Samhället förändras, utvecklas, moderniseras. Det är fullkomligt normalt att den ekonomiska verksamheten följer samma utvecklingskurva.
De tekniska framsteg som människan har gjort har lett till omstrukturering under århundraden. Jag ska ge er ett exempel som jag är säker på inte kommer att väcka anstöt hos någon här: i övergången från jägar- och samlarsamhället till jordbrukssamhället upplevde våra förfäder en mängd omstruktureringar. Samtidigt stämmer det att framstegens tilltagande hastighet och dagens globala marknad har gett dessa fenomen ett nytt ansikte.
Varje nytt beslut som vi fattar kan leda till omstrukturering. Om jag får skulle jag därför vilja gratulera kommissionen till att i sitt meddelande ha erkänt att unionen måste bära sin del av ansvaret genom att stödja omstrukturering så gott som den kan, eftersom EU ibland orsakar detta, som i textilsektorn.
Som ni kanske har märkt har jag genom hela mitt betänkande försökt att betona att omstrukturering är nödvändigt, eftersom det enligt min mening säkerställer att våra företag förblir ekonomiskt konkurrenskraftiga och följaktligen skyddar arbetstillfällen. Vi kan dock inte ignorera omstrukturering som grundar sig på falska förevändningar när vi granskar denna fråga, vilket faktiskt kan påstås om jakt på omedelbar vinst. Det är helt rättfärdigat att döma sådant beteende som omoraliskt, eftersom det i dagens EU är fullständigt oacceptabelt att en familjefar med försörjningsansvar finner fabrikens portar låsta på måndag morgon, och att allt har rensats bort under veckoslutet.
Våra institutioners och arbetsmarknadsparternas roll är att ingripa så tidigt som möjligt, för att bättre planera för en omstrukturering och för att dämpa stöten när det gäller sociala kostnader. Anledningen till detta är att omstrukturering, antingen den är rättfärdigad eller inte, ofta lämnar människor stående vid vägkanten.
Omstrukturering är inte ett fenomen som drabbar någon särskild medlemsstat. Vi får inte lyssna till sirenens uppmaning som försöker vända en stat mot en annan varje gång som vi diskuterar i kammaren. Det finns inte två block med gamla medlemsstater på ena sidan och de nya medlemsstaterna på den andra. Nej, det finns 450 miljoner européer från Tallinn till Lissabon, och vem som helst av dem skulle kunna råka hamna i denna situation.
I mitt betänkande har jag försökt att fastställa tre åtgärdsområden. För det första har vi det åtgärdsområde som stöder det som vi kan kalla för goda företagsmedborgare, genom att stärka redskapen för att analysera fenomenet, för att hindra det i förväg, för att öka stödet till små och medelstora företag, uppmuntra till fortsatt fortbildning, som är en rättighet för de anställda och en utmärkt tillgång för företag, reformera det statliga stödet för att stödja tillväxt och i synnerhet upprätta en fond för globaliseringsanpassning.
För det andra finns det ett åtgärdsområde för att straffa ”gangsterföretag”, om jag får lov att kalla dem för det – de utgör sannerligen en minoritet, men det är dem som vi oftast talar om. Denna typ av åtgärd omfattar bättre övervakning av hur EU:s fonder används för att förebygga bidragsturism, att utmana vissa exempel på omstrukturering med tvivelaktiga motiv samt respekt för gemenskapens regelverk och genomförandet av detta.
För det tredje har vi ett åtgärdsområde som stöder dem som i första hand drabbas av omstruktureringsfenomenet: arbetstagarna. Detta inbegriper att fastställa permanenta omskolningsenheter som hjälper människor att finna en ny tjänst så snart som möjligt efter att de har förlorat sitt arbete. Detta innebär att stärka arbetsmarknadsparternas roll, som är vår viktigaste tillgång när det gäller att hantera dessa fenomen, och det är därför som jag åter ber er alla att överväga en översyn av direktivet om det europeiska företagsrådet. Detta inbegriper också att uppmuntra arbetstagare att bli andelsägare i sina företag och upprätta affärer som säljer allt möjligt för att ge alla EU-medborgare lika tillgång till omsorg.
Avslutningsvis tror jag att vi kan hjälpa till att tillhandahålla stöd till omstrukturering och på så sätt vinna striden om sysselsättning, tillsammans med arbetsmarknadsparterna och bortom alla partipolitiska anknytningar. Vi måste komma ihåg detta i en tid när det är möjligt att ett beslut som fattas av en styrelse på andra sidan jordklotet fullständigt kan förstöra produkten av årtiondens arbete på ett ögonblick, här på vårt territorium. Denna fråga ger oss tillfälle att engagera oss i våra medborgares liv, eftersom det är just detta som allt detta handlar om, bakom alla våra tekniska omskrivningar: män och kvinnor som bara vill vara lyckliga. I Europas grundares anda som baseras på fred är det i dag upp till oss att bidra till ett EU som bygger på social fred.
ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS Vice talman
Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det är nödvändigt att omstrukturera, eftersom det gör det möjligt för ekonomin att utvecklas, att göra av sig med mindre produktiv verksamhet och bli starkare på nyckelområden. De nya arbetstillfällena brukar emellertid inte vara desamma som de arbetstillfällen som har förlorats. Det största antalet kommer att uppstå inom tjänsteverksamhet och inom de mest kvalificerade yrkena. Industriarbeten och mindre kvalificerade arbetstillfällen kommer att försvinna. Detta kommer att innebära sociala kostnader, och det är därför nödvändigt att föregripa omstrukturering och se till att kompletterande åtgärder har genomförts, vilket offentliga myndigheter, företag och arbetsmarknadsparterna har ett gemensamt ansvar för. Meddelandet om omstrukturering av den 31 mars 2005 utarbetades med just detta i åtanke. Kommissionen är tacksam mot Jean Louis Cottigny och samtliga ledamöter som har bidragit till utarbetandet av betänkandet, som i princip ger uttryck för stöd åt den allmänna enighet som har uppstått när det gäller att ta itu med omstruktureringsfrågan.
Det gläder kommissionen att parlamentet stöder bestämmelsen om betydande finansiering från Europeiska unionen i syfte att föregripa omstrukturering och se till att de kompletterande åtgärderna genomförs. Strukturfonderna måste användas i högre grad för att stödja ekonomiska och sociala förändringar i regionerna och för att omskola arbetstagare som drabbas av omstrukturering i syfte att hjälpa dem att trygga nya och bättre arbetstillfällen. Utöver detta har kommissionen nyligen antagit ett förslag för att skapa en europeisk fond för globaliseringsanpassning, som redan har lagts fram för er. Syftet med denna fond är att säkerställa den nödvändiga nivån av solidaritet i framtiden mellan dem som gynnas av avreglering av handeln och dem som kommer att förlora sina arbeten till följd av globaliseringen.
Kommissionen noterar ett antal intressanta punkter i Jean Louis Cottignys betänkande, som den kommer att arbeta vidare med. Det gäller bland annat idén om en gemensam europeisk kontaktpunkt för omstrukturering, som jag anser vara av särskilt intresse. När det gäller den förbättrade övervakningen av hur gemenskapens fonder används har kommissionen föreslagit att gemenskapsfonderna skärper bestämmelserna för omlokalisering av företag och breddar ansvaret för att säkerställa en avkastning på investeringar för perioden 2007–2013. Kommissionen föreslår också att företag som bryter mot dessa bestämmelser ska tvingas betala tillbaka det stöd som de har mottagit, och att de kommer att hindras från att motta ytterligare stöd i framtiden.
Om vi önskar gå vidare med en positiv och konstruktiv strategi för ekonomisk och social förändring är de offentliga myndigheternas engagemang nödvändigt. Samtidigt måste omstrukturering främst inbegripa dem som genomför den och dem som måste leva med dess följder, det vill säga företag och anställda. Det är av precis den anledningen som meddelandet från förra året inriktades mot EU:s arbetsmarknadsparter och uppmanade dem att fortsätta den gemensamma uppgiften med att utarbeta och förbättra förebyggande och positiva förfaranden när det gäller omstrukturering. Kommissionen uppmanade också parterna att finna tillvägagångssätt för att förstärka de europeiska företagsrådens roll. Genom arbetsprogrammet för de kommande åren, som nyligen fick stöd av parterna inom EU, ser man till att arbetet med båda dessa frågor fortsätter. Kommissionen uppmanar arbetsmarknadsparterna att skynda på när det gäller att visa resultat på detta område.
Mina damer och herrar! Omstrukturering får inte bli liktydigt med socialt förfall och förlorat ekonomiskt innehåll. Den kan också bidra till ekonomisk och social utveckling, på villkor att den har förutsetts i tid, så att företag har möjlighet att hantera omstruktureringen snabbt och effektivt, och de offentliga myndigheterna kan bidra med lämpliga kompletterande åtgärder. Det gläder mig att se att denna åsikt uttrycks i inledningen till Europaparlamentets betänkande, och den måste vara vägledande för oss på vår väg mot tillväxt, social sammanhållning och en högre levnadsstandard.
Roselyne Bachelot-Narquin, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Omstrukturering för samman två världar: den ekonomiska världen, där omstrukturering är nödvändigt för att möta de förändringar som bestäms av globaliseringen och kunders förväntningar, och den sociala världen, där den ofta är en källa till lidande och oro för anställda. Denna omstrukturering är på väg att anta en helt ny dimension i och med att nya maktfaktorer uppkommer, som resulterar i en ny aspekt på arbetsfördelning, och som kommer att leda till att EU tvingas utveckla tjänstesektorn medan det ger upp sin roll som jordbruks- och industrimakt. Vi vägrar att godta detta framtidsscenario.
Mot denna bakgrund vägrar gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att demonisera nödvändig omstrukturering, men den anser att EU:s marknad måste stödja en rättslig ram som tar emot stötarna från denna globalisering. Den inre marknaden är inte orsaken till omstruktureringen – den är motgiftet mot den.
Likväl är denna europeiska modell också en humanistisk modell, och vi måste ta hänsyn till det lidande som drabbar människor och de territorier som påverkas av denna företeelse. Frågan som uppstår är följande: hur kan vi främja omstrukturering med socialt ansvar? Jean Louis Cottignys betänkande ger oss möjlighet att se över ett antal tillvägagångssätt, som vår grupp har bidragit till.
Ett första tillvägagångssätt inbegriper att se över direktivet om europeiska företagsråd och stärka arbetsmarknadsparternas roll, efter djupgående samråd med dem: föredraganden har föreslagit ett ändringsförslag som syftar till detta och som vi stöder. Andra tillvägagångssätt inbegriper tillgång till sakkunskap och utbyte av god praxis, som är ett relevant område för den öppna samordningsmetoden; fortbildning, och i detta avseende gläder det oss att den stödfond som José Manuel Barroso har föreslagit främjar omskolning för drabbade arbetstagare som inte vill offra sig för riskabla räddningssituationer; samt att optimera stödet till vår solidaritetspolitik från strukturfonderna för ESF/ERUF, på villkor, herr kommissionsledamot, att de inte äventyras av den försenade budgetplanen. Jag ska naturligtvis avsluta genom att nämna forskning och nyskapande.
Jag skulle vilja avsluta med att tacka föredraganden Jean Louis Cottigny för hans fördomsfrihet, som gjorde det möjligt att nå ett antal kompromisser. Om inte några katastrofer inträffar borde de göra det möjligt för vår grupp att rösta för hans betänkande.
Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för hans öppna sätt att arbeta med detta betänkande, där han har lyckats ena utskottet. Det har han gjort på ett alldeles utmärkt sätt.
Jag delar också föredragandens åsikt att omstrukturering inte är något nytt. Om jag ser till min egen hemstad så kan jag konstatera att de stora arbetsplatser som fanns när jag var barn inte finns längre – det är helt nya arbetsplatser som har vuxit upp. Därigenom är samhället förändrat, arbetsplatserna är mer högkvalitativa i dag än de var när jag växte upp. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Det nya är att det sker så mycket fortare i dag i den globaliserade världen, varför vi måste ha omstruktureringen som ett instrument.
Man kan se det som ett hot eller som en möjlighet, men genom att vi har valt väg och sagt att vi inte ska konkurrera med Indien och Kina, med deras låga löner och deras arbetsvillkor, utan behålla en hög lönenivå och goda sociala villkor, så måste omstruktureringen vara ett instrument i Lissabonprocessen. Men frågan är då hur vi ska genomföra omstruktureringen.
För det första måste vi ha framförhållning. Det finns trender som vi måste kunna se. Dessutom måste vi agera i tid, för att om man agerar sent så är det i bland för sent. Då får fabrikerna bara lägga ned, då finns det inga andra alternativ. Vi måste agera med förändringsarbetet i tid.
För det andra måste det ske med delaktighet. Arbetsmarknadens parter och de anställda måste vara med i hela processen, så att man kan vara förberedd för omstruktureringen när processen pågår i form av kompetensutveckling och annat.
För det tredje måste man dela erfarenheter. Jag besökte Dublininstitutet förra helgen. Det finns ett omfattande arbete och samlad information om lyckade omstruktureringsprocesser. Jag kan till exempel säga att redan i dag har 75 procent av de anställda i Västervik där Electrolux lade ned förra året fått nya arbeten. Det har skett ett samarbete mellan företaget, arbetsmarknadens parter och det lokala samhället för att skapa nya arbetstillfällen.
Låt oss nu när vi skapar en ny global fond inte glömma de gamla instrumenten: socialfonden, kompetensutveckling och det ansvar som finns på nationell nivå och regionalnivå. Jag är anhängare av globaliseringsfonden om den används till att stärka individerna och sysselsättningen och inte bevarar gamla strukturer. Men vi ska också använda de gamla instrumenten som exempelvis socialfonden för att förstärka kompetensutvecklingen.
Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt min mening är detta betänkande ett utmärkt exempel på många sätt. Den viktigaste anledningen till detta är enligt min uppfattning att problemet läggs fram på ett bra sätt i det betänkande som ligger framför oss.
Vissa av er, inbegripet föredraganden själv, har påpekat att detta inte är ett nytt problem – det har funnits i årtusenden. Jag skulle bara vilja betona att dessa anpassningsfrågor – för omstrukturering är helt enkelt en del av företagens anpassning – är ofrånkomliga om man ska lyckas uppfylla kundens behov, och det inbegriper varenda en av oss här.
Jag ska inte upprepa de olika detaljer som föredraganden tog upp då han redogjorde för ämnet. Eftersom jag anser att han föregår med mycket gott exempel skulle jag vilja säga att han har lagt fram några mycket pragmatiska förslag, som jag skulle vilja dela in i sex kategorier. Flera talare har betonat detta. Den första punkten är behovet att vidta åtgärder så tidigt som möjligt. Jag skulle också vilja påminna mina kolleger, om de behöver påminnas, om att vi inte hör något om flertalet av de omstruktureringar som förekommit, just eftersom besluten fattas i förväg.
För det andra krävs det att våra partner är engagerade – partner inom näringslivet naturligtvis, men också regionala och externa partner.
Min sista punkt, som redan har tagits upp, är stöd till arbetstagare. Jag skulle dock vilja betona en mycket särskild aspekt, skräddarsytt stöd för anställda, eftersom allmänna lösningar inte är det enda alternativet. Det behövs verkligen en skräddarsydd lösning. Varje anställd måste kunna få ett svar, genom information, hjälp för att leta efter ett nytt arbete och så vidare.
När det gäller företagen själva måste vi, som ni sa, skilja mellan de bedrägliga företagen – för det finns ett par – och de allra viktigaste företagen, som behöver stöd. Slutligen har vi stödet till missgynnade regioner.
Herr Cottigny! Jag skulle vilja tacka er för ert arbetssätt. Som Roselyne Bachelot sa, på sin grupps vägnar, skulle jag på min grupps vägnar vilja säga att det finns en god chans, en mycket god chans, att vi stöder er.
Herr kommissionsledamot! Avslutningsvis hoppas jag naturligtvis att kommissionen kommer att lyssna på parlamentets förslag, men jag hoppas också att de olika aktörerna bortom våra EU-institutioner – aktörer i medlemsstaterna, i regionerna och i handelskamrarna – och de olika aktörerna inom yrkeslivet kommer att ta till sig skrivelsen och andan i detta betänkande, så att omstrukturering inte blir ett dödsstraff, utan snarare en möjlighet för dessa företag och dessa arbetstagare för att komma igen.
Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det stämmer verkligen att företag som är inblandade i omstrukturering alltid talar i termer av att bli intvingade i något som de jämför med en naturkraft som plötsligt överväldigar dem, men jag anser inte att de har rätt att göra det.
Omstrukturering och modernisering är något som företag ständigt tvingas att göra. Det handlar i sanning om en social plikt mot arbetstagarna. Företagen är ansvariga för att fortsätta utveckla deras kunskaper, och det är här som jag instämmer med föredraganden: arbetstagare är berättigade till utbildning, antingen den är grundläggande, kvalificerad eller intern. Det är naturligtvis möjligt att yrkesutbildning och fortbildning för yrkesutövande genomförs av offentligt finansierade organ, men det skulle vara skandalöst om företag intog ståndpunkten att detta faktiskt är en plikt som åligger den offentliga sektorn, och att den borde ta över ansvaret för utbildning.
Jag medger att en sådan omstrukturering, eller till och med omlokalisering, kan leda till mycket högre arbetslöshet i vissa regioner, men jag skulle vilja påminna dem som sitter fast i liknande situationer om redskap som territoriella sysselsättningspakter, som vi – det vill säga kammaren tillsammans med kommissionen – har ställt samman. Studier intygar att det som gjorde dem riktigt utomordentliga var att de inbegrep samtliga lokala aktörer. De är effektiva; de fick stöd av EU:s strukturfonder, och de var framgångsrika. Det förvånar mig verkligen att kommissionen har blivit mer förtegen om sitt stöd till dessa territoriella sysselsättningspakter och inte längre tillgriper dessa valmöjligheter på det sätt som den en gång gjorde.
Låt mig bara säga något om fonden för globaliseringsanpassning. Även vår grupp är för en sådan fond, men deltagandet i den måste begränsas till de företag som faktiskt tar på sig socialt ansvar för pågående utbildning och utveckling snarare än vidarebefordrar det till någon annan. Detta är det enda sättet för att förhindra att denna fond blir mer än bara en halvhjärtad gest. Det är av denna anledning som engagemanget i den offentliga sektorn måste bero på alla aktörers deltagande, inbegripet företag, i social planering.
Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) I detta betänkande tas ett av de centrala problem som EU just nu står inför upp, ett problem som får allvarliga konsekvenser när det gäller arbetslöshet, ekonomisk och social ojämlikhet och som hämmar utvecklingen, och till och med leder till att stora områden överges.
Vi anser det vara väsentligt att företag endast omstrukturerar i syfte att rädda arbetstillfällen och för att bidra till företagets utveckling, och aldrig för att bara öka vinsten på bekostnad av uppsägningar eller av rena ekonomiska och spekulativa skäl, vilket allt oftare är fallet.
Vi anser därför att det behövs en stark förordning för att bekämpa sådan omstrukturering, som leder till investeringar utan arbetstillfällen och tusentals arbetslösa till följd av strukturrationalisering. Det krävs också en effektiv offentlig övervakning av hur gemenskapsstöd används och beviljas till företag. I de nya förordningarna måste vi se till att beviljandet av stöd betingas av skyddet av arbetstillfällen med rättigheter och av regional utveckling på medellång sikt. Annars kommer företag att hindras från att motta något stöd.
Följaktligen anser vi att arbetstagare – genom sina företrädare, nämligen de europeiska företagsråden – borde ha rätt att engagera sig i varje skede av förfarandet, vilket innebär rösträtt, och vi uppmanar därför till en översyn av direktivet om europeiska företagsråd.
Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag kan se att vi i eftermiddag ska diskutera den europeiska skosektorn. Jag använder det som ett exempel på omstrukturering, eftersom jag bor i Northampton som en gång i tiden var Storbritanniens centrum för skotillverkning. Under de senaste 40 åren har de sju eller åtta mest kända skotillverkarna, de arbetsintensiva skotillverkarna i Northampton, minskat till knappt en, samtidigt som alla stadens verkstadsfirmor har försvunnit. Samtidigt har staden fördubblat sin storlek, och det finns dubbelt så många arbetssökande, men det har inte varit något problem med arbetslöshet. Arbetslöshetsnivån i Northampton är för närvarande lite lägre än den genomsnittliga på 5,5 procent i Förenade kungariket, vilket är den lägsta i EU – bortsett från Sverige och Danmark.
Hur lyckades vi med det? Hur strukturerade vi om? Detta skedde inte inom något EU-program, utan inleddes innan Förenade kungariket anslöt sig till det dåvarande EG. Det omfattade heller inte EU-medel. Vi gjorde det själva genom att göra vår stad attraktiv för tjänstesektorn. Barclaycard, som är ett av de största kreditkortsföretagen, har till exempel haft sitt huvudkontor i staden under en mycket lång tid.
Jag vet att ni inte tycker om den här självhjälpsmetoden. Den ger inte utrymme för EU-inblandning, regler och förordningar och omfattande återlämning av ett lands egna pengar genom icke valda regionala församlingar och utvecklingsbyråer. Martin Schulz klagade så sent som i går på att de valda ledamöterna här i parlamentet inte har så mycket inflytande som rådet och den icke valda kommissionen.
Låt oss därför upphäva riktmärke nr 2 i Lissabonmålen och låta nationella regeringar och medlemsstaternas kommunfullmäktige sköta det arbete de på ett demokratiskt sätt har valts att göra.
Zdzisław Zbigniew Podkański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Man kan inte vänta sig annat än att företag måste anpassa sig till de nya villkor och utmaningar som en global ekonomi leder till, såsom ökad konkurrenskraft och sociala förändringar. Vår uppgift är att vidta lämpliga åtgärder för att se till att sådana förändringar syftar till att öka konkurrenskraften samtidigt som de sociala kostnaderna minimeras.
När vi överväger nya rättsliga lösningar på EU-nivå borde vi inte enbart inrikta oss på behovet att förbättra de finansiella resultaten och lönsamheten. Vårt viktigaste mål måste alltid vara medborgarnas bästa. Det är de som har valt oss för att företräda deras intressen och främja deras välbefinnande. Våra tillgängliga anslag borde i huvudsak riktas mot de svagaste regionerna, och de flesta av dessa ligger i de medlemsstater som senast anslöt sig till unionen.
Sammanfattningsvis, och med hänvisning till gårdagens debatt om omlokalisering mot bakgrund av regional utveckling, dristar jag mig till att påpeka att många människor, inbegripet parlamentsledamöterna, snabbt glömde de förhoppningar som hade väckts i de nya medlemsstaterna under kampanjerna före anslutningen. Man tenderar också att glömma bort det åtagande som gjordes gentemot dessa stater. Vi måste komma ihåg att det är i dessa länder som situationen är särskilt svår och där arbetslösheten är som högst.
Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Vi här i kammaren står i dag ännu en gång vid ett vägskäl: EU måste välja huruvida det vill fortsätta att öppna marknader och samtidigt blint iaktta konkurrensens naturlagar eller, å andra sidan, besluta sig för att skydda sina arbetstagare från de risker som hör samman med överdriven avreglering.
Jag, som reformist, anser än en gång att medelvägen är den rätta: att hindra omstrukturering är en fåfäng dröm. Det som EU kan och måste göra är att kringgärda den med incitament för små företag, att göra dem så internationellt konkurrenskraftiga som möjligt, och hindra så kallad bidragsturism. En lämplig strategi borde också införas för att på alla tänkbara sätt underlätta en fullständig och tillfredsställande integrering av våra mänskliga resurser för att bekämpa arbetslöshet och förhindra en kompetensflykt i riktning utanför våra gränser.
I de fall där omstrukturering är oundviklig borde EU också tillhandahålla allt nödvändigt stöd för att begränsa uppsägningar och ge ett rättvist skydd till arbetstagare, med hjälp av de specialfonder som föredraganden så riktigt kräver.
Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer med kommissionsledamoten när han vid öppnandet av debatten sa att omstruktureringen är nödvändig för att aktiviteter som inte längre är tillräckligt produktiva ska kunna bli föremål för nedskärningar. Frågan är hur omstruktureringen ska hanteras och vem som ska hantera den. Återigen instämmer jag med kommissionsledamoten i att detta bör vara upp till företagen själva, arbetsgivarna och de arbetstagare som är direkt inblandade.
Ursprungligen var det meningen att omröstningen om detta betänkande skulle äga rum under sammanträdesperioden i februari, men de största politiska grupperna gick klokt nog med på att skjuta upp den en månad för att få tid att försöka förbättra det. Förlängningen har verkligen varit nödvändig. Framsteg har skett när det gäller några av de ändringsförslag som nu har lagts fram. Min kollega Roselyne Bachelot-Narquin har varit mycket aktiv i detta hänseende, och det tackar jag henne för. Men vi borde inte bara anta de positiva ändringsförslagen; vi borde verkligen stryka några av de ursprungliga punkterna helt och hållet. Fram till dess kommer detta betänkande främst att handla om att motstå förändringar och att främja fackföreningarnas befogenheter för att itu med det. Det bör handla om att möjliggöra förändringar och att främja arbetstagarnas makt för att de ska kunna handskas med dem.
Föredraganden kommer tydligt att märka att jag fortfarande inte tycker om det här betänkandet. Det är inte bara i behov av förbättringar; det kräver omstrukturering, om jag så får säga. Som han vet var jag en av dem som röstade mot detta betänkande i utskottet, delvis för att vi skulle kunna lägga fram ytterligare ändringsförslag under den här sammanträdesperioden. Trots det bör jag här säga att mina kolleger i den brittiska konservativa gruppen, liksom vissa andra nationella delegationer som jag känner till, förbehåller sig rätten att rösta emot under plenarsammanträdet i morgon. Även om det inte är ett lagstiftningsbetänkande vore det synd att rösta ned ett betänkande om ett sådant viktigt ämne. Men det är ändå bättre att rösta ned det än att ge fel signaler om att parlamentet är mer angeläget att försöka bevara dåtiden än att hjälpa arbetstagare och arbetsgivare att möta framtiden.
Françoise Castex (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter Hutchinsonbetänkandet, som vi debatterade i går kväll, är det Cottignybetänkandet som ligger till grund för debatten om omstrukturering och omlokalisering av företag.
Jag skulle vilja tacka de två föredragandena för att ha tagit upp dessa socioekonomiska problem, som skapar mer lidande och social osäkerhet för våra medborgare än nästan något annat. Som tur är diskuterar kammaren dessa frågor, för, herr kommissionsledamot, kommissionen måste vidta brådskande åtgärder. Dessa frågor ställer Europeiska unionen inför utmaningen med våra företags ekonomiska konkurrenskraft och arbetstrygghet för europeiska arbetstagare. Hos de europeiska arbetstagarna hör omlokalisering och omstrukturering ihop och är praktiskt taget synonymer, eftersom de båda ger samma effekter: samma förlust av deras arbeten efter att de har arbetat i åratal inom samma sektor, ibland till och med för samma företag, och samma ifrågasättande av deras värde på arbetsmarknaden. Detta behöver inte vara fallet, eftersom omstrukturering ibland är ett tecken på utveckling, på tekniska framsteg. Omstrukturering orsakas inte av samma ekonomiska skäl som omlokalisering, och lagstiftaren måste tillhandahålla en anpassad lösning på varje problem.
Jag skulle vilja inrikta mig på frågan om omstrukturering av företag på grund av teknisk utveckling, som faktiskt är den centrala punkten i Jean Louis Cottignys betänkande. Denna fråga ställer Europeiska unionen inför utmaningen att anpassa sig till den ständigt snabbare utvecklingen av tekniska framsteg i vår tid. Det ställer oss verkligen inför utmaningen att föregripa denna utveckling. Det har sagts att styra innebär att förutse. Att driva företag, att ligga i täten för produktion och ekonomisk konkurrens innebär också på samma sätt att förutse. Det handlar inte om att anpassa sig till utveckling, men att förutse den, att uppfinna den. I detta avseende förblir ansvaret hos företagen – de måste producera och de måste hjälpa sina anställda att föregripa genom att förse dem med fortlöpande utbildning. Detta är den fråga som tas upp i Cottignybetänkandet, och jag skulle vilja be er att stödja dessa förslag, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar.
Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam mot Jean Louis Cottigny för det mycket hårda arbete som han har lagt ned på detta betänkande. Jag betvivlar dock att det underliggande syftet med betänkandet – att minska omstruktureringens sociala konsekvenser – i själva verket kan uppnås.
För det första fastställer Europeiska unionen att målet för ekonomisk verksamhet, och följaktligen också för omstrukturering, är ökad konkurrenskraft på den globala marknaden, och detta innebär inget annat än ett försök att leta efter och finna de svaga områdena utanför EU, dit förlorare kan transporteras.
För det andra, om samhället verkligen ska lyckas mildra omstruktureringens följder måste fonderna för dem som förlorar på globaliseringen vara av sådan betydelse att de i sig själva minskar konkurrenskraften. Så om vi inom EU inte ska exportera våra problem borde vi säga ”ja” till omstrukturering, men fråga oss hur det skulle kunna fungera. Det som verkligen behövs är en annan metod för att hantera saker ekonomiskt, en annan metod för att tillverka samhällets varor som faktiskt grundar sig på social och global hållbarhet. Syftet med detta får inte bli att överträffa våra konkurrenter till vilken kostnad som helst, och vi får inte heller låta detta forma vår uppfattning. Detta är vår verkliga utmaning.
Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Det är vackert med ord, men vi måste övergå till handling. Vi måste åka ut och berätta allt det som vi har hört här i denna kammare i era valkretsar i Thessaloniki eller i Makedonien eller i Naossa, som är en död stad: omlokaliseringar har skapat arbetslöshet, de har skapat fattigdom, de har skapat social orättvisa och död. Detta är dagens sanning.
IKEA öppnade i Aten, och 2 500 små butiker och hantverksbodar stängde. Hur ska de kunna omstrukturera? Som ni vet drunknar små företag när stora företag anländer. Det är nu en snårskog; det är ett hav i vilket de stora fiskarna äter de små fiskarna. Carrefour anländer med 20 000 kvadratmeter, och alla små butiker i hela regionen stänger. Så vad ska vi göra där? Vad ska vi göra? Hur kan vi hjälpa till? Detta är verkligheten. Vi har ett stort problem. Vi har en otyglad kapitalism, som tränger in i de svagastes liv och begraver deras drömmar. Ingenting fungerar i dag. Vi har en arbetslöshet på ungefär 20 procent i Makedonien, som en gång i tiden var arbetsplats för hela Europa. Vad ska vi göra där? Hur ska vi rädda denna värld från nöd och fattigdom? Låt oss skapa nya arméer av nyfattiga. Det är det som är problemet. Det är här som ni måste ingripa; det är här som ni måste hjälpa till.
Guntars Krasts (UEN). – (LV) Herr talman! I kommissionens förslag om omstrukturering och sysselsättning drar man slutsatsen att politik som syftar till att blockera förändring och frysa ekonomiska strukturer inte leder till annat än att problemet skjuts upp, och därmed förvärras de negativa effekterna. Åtskilliga åtgärder som rör omstrukturering, som nämns i parlamentets betänkande, rör sig tyvärr precis i den riktningen och skulle kunna göra det svårt för företag att anpassa sig till förändringar på marknaden.
Analysen av situationen och slutsatserna i betänkandet motsäger de föreslagna åtgärderna. I betänkandet nämns till exempel den långsamma tillväxten i Europeiska unionens ekonomi, företagens svaga konkurrenskraft, och arbetskraftens svaga rörlighet. Senare i betänkandet föreslås det emellertid att omstrukturering inte borde utnyttjas för att öka företagens lönsamhet genom att minska antalet arbetstagare. Förslaget i betänkandet om en fond för tillväxtjustering är ytterligare ett exempel på kortsiktigt tänkande. Det bästa sättet att bevara arbetstillfällen är att skapa dem. Denna synpunkt borde också betonas i betänkandet. På omstruktureringsområdet borde således politiken för det första inriktas på att genomföra de socioekonomiska modeller som leder till permanent förändring. De vidtagna åtgärderna borde främja utvecklingen av självreglerande ansträngningar i medlemsstaterna och inom Europeiska unionen som helhet. Endast då kommer det att bli möjligt att balansera tillväxt och hög sysselsättning även på lång sikt.
Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det har sagts mycket i denna kammare om att ekonomierna nu för tiden blir allt mer globaliserade och konkurrenskraftiga. Det är så saken ligger till, och företagare måste därför ha ett modernt styre. Ett huvuddrag hos den senare företeelsen är förmågan att reagera på ett flexibelt sätt på förändrade marknadsvillkor, särskilt med tanke på nya konkurrensrelaterade utmaningar. Med tanke på omständigheterna är det inte möjligt att driva företag effektivt utan fortgående kostnadsanalyser och en beredskap för att genomföra nödvändig omstrukturering. Det är viktigt att komma ihåg att följderna av att dra sig för att göra lämpliga omstruktureringar alltid är smärtsamma för både företagare och arbetstagare. Vi borde alltid ha detta i åtanke när vi diskuterar Jean Louis Cottignys betänkande om omstrukturering och sysselsättning.
Jag är säker på att dokumentets kvalitet har förbättrats mycket till följd av arbetet i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Trots detta är jag böjd att säga att enligt min mening är texten fortfarande kontroversiell, eftersom den uttrycker en alltför skeptisk inställning mot företagare som omstrukturerar sin verksamhet eller planerar att göra det. Eftersom jag som ledamot företräder ett av de länder som nyligen anslöt sig till Europeiska unionen är jag särskilt oroad över förslaget att införa straff för företag som flyttar hela eller delar av sin verksamhet till de delar av unionen där produktionskostnaderna är lägre. Företagare som fattar beslut av denna karaktär vidtar säkerligen inte ”omoraliska åtgärder […] enbart i vinstsyfte” – jag citerar från dokumentet framför oss. Enligt min åsikt är det precis det motsatta. De visar prov på sund förvaltning och skicklighet samt tar ansvar för företagets framtid. De agerar därför för att främja unionens ekonomiska utveckling och öka dess konkurrenskraft. Jag skulle vilja påminna er om att detta är ett av de grundläggande syftena med Lissabonstrategin, som vi alla håller så kär.
Att införa element för centralplanering i EU:s ekonomi är inte heller rätt metod för att lösa omstruktureringens sociala följder. Detta har redan prövats utan framgång, och inte bara i postkommunistiska länder. Den enda lämpliga lösningen är att förbättra kvalifikationerna, främja livslångt lärande bland arbetstagare och uppmuntra till rörlighet för arbetstagare. Jag skulle vilja skicka ut ytterligare en uppmaning i detta avseende och uppmana till att övergångsreglerna för tillträde till arbetsmarknader ska hävas vid första bästa tillfälle.
Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Jean Louis Cottigny till hans betänkande. I mitt land, Nederländerna, är omstrukturering och globalisering tunga samtalsämnen, och åsikterna går isär när det gäller hur man ska hantera dem. Socialdemokraterna, som jag själv tillhör, är av den åsikten att det är onödigt att pumpa ut anslag från Nederländerna till Bryssel och tillbaka, och att detta inte är lösningen.
Även om det därmed är inte sagt att alla i mitt land är nöjda med den föreslagna europeiska globaliseringsfonden skulle jag trots detta vilja uttrycka mitt stöd för den, och jag skulle vilja tillägga att jag anser att vi borde bygga på befintliga ESF-strukturer i så hög grad som vi kan. Varför stöder jag fonden, när allt kommer omkring? Det är för att medborgare behöver stöd för att kunna ta itu med globaliseringens ofördelaktiga effekter. Om detta stöd inte kommer från deras egna regeringar – vilket inte är fallet i vissa regioner i Nederländerna, den norra delen är ett exempel – så gläder det oss att motta detta stöd från EU.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag har lyssnat med intresse till er diskussion, och jag känner att den har uppstått ur en period av noggrann förberedelse och att det samförstånd som visats är mycket stort. Jag skulle vilja besvara några av de frågor som tagits upp direkt eller indirekt. Detta är det andra skedet av samrådet med arbetsmarknadsparterna när det gäller information till och samråd med arbetstagare. Vad gäller skydd för arbetstagares rättigheter till information och samråd inför omstruktureringar, fastställs detta krav i ett flertal gemenskapsdirektiv. Dessa föreskrifter måste strängt upprätthållas.
Jag vill betona den grundläggande betydelsen av social dialog inom företag, eftersom detta utgör ett instrument för att förutse och hantera omstrukturering, och därför presenteras det andra skedet av samrådet med arbetsmarknadsparterna i meddelandet som någonting som innefattar omstrukturering av företag och europeiska företagsråd i samma mån. Jag hoppas att arbetsmarknadsparterna kommer att börja arbeta intensivt för att införa mekanismer för att genomföra och övervaka de referensprinciper som skisserades för ett och ett halvt år sedan när det gäller omstrukturering och att använda sig av europeiska företagsråd som medlare vid förändring på företagsnivå. Kommissionen anser att detta är en av deras huvudsakliga uppgifter. Lagstiftningen kan inte avfärdas helt och hållet, men i detta skede vore det lämpligare och mer fördelaktigt att låta arbetsmarknadsparterna hantera detta.
När det gäller frågan om gemenskapsstöd till omlokaliseringar vill jag framhålla att den nuvarande ramen föreskriver ett tillbakadragande av stöd från strukturfonderna vid stora förändringar inom ett företag, till exempel om det omlokaliseras inom en femårsperiod efter att ett beslut fattats och resurser tilldelats. Jag vill också säga att kommissionen beträffande programperioden 2007–2013 föreslår en förlängning av denna garanti till sju år jämte ett krav på att allt stöd som tillhandahållits återbetalas på det område där denna bestämmelse har överträtts, och att företag som en gång brutit mot detta krav utesluts från vidare stöd i framtiden.
Kommissionen antog nyligen ett förslag till förordning om upprättande av en fond för globaliseringsanpassning. Det kommer att vara upp till er att diskutera det med rådet och att besluta om det ska antas. Kommissionen är beredd att diskutera villkoren som gäller för fonden, och jag har noterat ett antal idéer som jag anser vara viktiga på detta område. Till dessa hör utan tvekan idén att företagen själva måste bidra inom ramen för omstrukturering, och att strategin att överflytta alla kostnader till statskassan inte kan stödjas. Jag vill också betona den direkta och kortsiktiga karaktären hos det stöd som tillhandahålls genom denna fond, i motsats till de mer strukturerade aktiviteterna i strukturfonderna, i synnerhet i Europeiska socialfonden. Detta innebär att fonden helt och hållet uppfattas som ett komplement till befintliga instrument på områden där dessa inte är effektiva. Som jag redan sagt ger man genom socialfonden och andra strukturfonder utrymme för långsiktiga aktiviteter som syftar till att anpassa regioner, sektorer och arbetsprocesser till ekonomiska och sociala förändringar, till skillnad från de kortsiktiga kraven vid specifika exceptionella situationer. Detta är en prioritering som fastställts för strukturfondernas mål, som är konkurrenskraft och sysselsättning under perioden 2007–2013.
Mina damer och herrar! Den samlande idén i denna diskussion har tveklöst varit att omstrukturering innebär möjligheter, men att den mänskliga kostnaden kommer att hamna på en oacceptabel nivå om detta inte hanteras på rätt sätt. Dessa möjligheter uppstår ur den grundläggande strukturen hos vårt samhälle och den grundläggande strukturen hos modern utveckling i allmänhet, genom att den utgör ett sökande efter allt effektivare och alltmer tekniskt avancerade lösningar på de ekonomiska och sociala områdena. Mina damer och herrar! En grundläggande komponent i EU-fördraget är att målet för våra ansträngningar ska vara livskvalitet i vardaglig mening. Det meddelande eller betänkande som parlamentet lägger fram nu är ett inspirerande dokument som representerar ett steg i denna riktning.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.