Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2005/2175(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0049/2006

Ingivna texter :

A6-0049/2006

Debatter :

PV 14/03/2006 - 16
CRE 14/03/2006 - 16

Omröstningar :

PV 15/03/2006 - 4.3
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0083

Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 14 mars 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

16. Utvärdering av den europeiska arresteringsordern (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0049/2006) av Adeline Hazan för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om utvärdering av den europeiska arresteringsordern (2005/2175(INI)).

 
  
MPphoto
 
 

  Adeline Hazan (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru Gastinger, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag gläder mig åt att i dag få möjlighet att diskutera det europeiska rättsliga området med utgångspunkt från mitt betänkande om den alldeles nya och därför med nödvändighet något ofullständiga utvärderingen av den europeiska arresteringsordern ett år efter dess genomförande. Vi har redan haft möjlighet att diskutera frågan.

Innan jag specifikt tar upp den europeiska arresteringsordern vill jag kort framhålla att bakom begreppet rättsligt område, som gradvis uppstod som en beteckning efter Genèveuppropet 1996, låg en strävan att ge EU:s medborgare en gemensam känsla för rättvisa i en omgivning där myndigheterna gör allt som står i deras makt för att förhindra att de europeiska medborgarnas frihet kringskärs eller att deras rättigheter åsidosätts.

Toppmötet i Tammerfors i oktober 1999 blev en milstolpe genom att principen om ömsesidigt erkännande infördes. Förändringen har varit genomgripande. Den innefattar ömsesidigt förtroende, delad suveränitet och erkännande av det europeiska området som ett gemensamt territorium.

Som vi har sett kvarstår sedan dess vissa problem som människorna måste få upp ögonen för. Man ska inte sticka under stol med att den inspiration och ambition som utgjorde drivkraften för stats- och regeringscheferna i Tammerfors inte i lika hög grad har präglat debatterna om de texter som har lagts fram därefter. Det ömsesidiga erkännandet har varit drivkraften bakom ett stort antal projekt, men det är otvivelaktigt tillkomsten av den europeiska arresteringsordern som är den symboliska åtgärden. Arresteringsordern utgör verkligen ett avgörande steg framåt, trots att många problem kvarstår.

Vad var då syftet med åtgärden, som officiellt trädde i kraft den 1 januari 2004?

Den europeiska arresteringsordern är mer omfattande till sin räckvidd och innefattar därmed fler lagöverträdelser än utlämningsförfarandet. Genom arresteringsordern har överlämningen blivit en helt och hållet rättslig process utan politiska förtecken, vilket är en stor fördel. EU:s lagstiftning kan nu följaktligen tolkas av jurister, medan den nuvarande utlämningslagen utgår från en mängd bilaterala och nationella avtal. Det har dessutom vid flera tillfällen påpekats, bland annat i artikel 1 i rambeslutet, att de rättsliga myndigheter som utfärdar och genomför arresteringsordern strikt måste rätta sig efter de principer som fastställts i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Hur genomförs då principerna i instrumentet när de väl har lagts fast? Vi förfogar nu över en utvärdering som genomfördes av kommissionen under, som jag konstaterade, en mycket kort tidsperiod, och vi måste därför vara fortsatt försiktiga när vi tolkar resultatet av denna ännu inte helt färdigställda utvärdering. Vissa av de planerade målen har uppnåtts helt och hållet. Arresteringsordern visade sig exempelvis nyligen mycket användbar under åtalet mot en etiopisk medborgare som av de brittiska myndigheterna misstänktes för inblandning i bombattentaten i London. Beslutet att utvisa mannen fattades rekordsnabbt av de italienska myndigheterna. En annan framgångsrik åtgärd var arresteringen av en korrumperad kvinnlig domare som efterlystes av sitt hemland Grekland.

Den europeiska arresteringsordern är en obestridlig framgångssaga, eftersom 3 000 arresteringsorder utfärdades 2004, 1 000 personer arresterades och 650 personer överlämnades. Siffrorna från 2005, som troligen kommer att visa på en ökning, blir emellertid inte officiella förrän i juni eller juli. Utvisningsförfarandet har förkortats avsevärt. Genom att ersätta det gamla utvisningsförfarandet med den europeiska arresteringsordern har den genomsnittliga handläggningstiden minskats från nio månader till 43 dagar, vilket är en betydande vinst för såväl domarna som de som ska inställa sig inför rätta. Sist men inte minst är förfarandet numera helt och hållet icke-politiskt, eftersom inga regeringar utan endast rättssystemet nu är inblandade.

Det måste emellertid sägas att tillämpningen av den europeiska arresteringsordern har mött många hinder. Företrädare för det spanska rättsväsendet förklarade exempelvis förra hösten, som svar på Berlins vägran att utvisa den tysk-syriske medborgaren Mamoun Darkazanli som påstods vara medlem av terroristnätverket al-Qaida, att den europeiska arresteringsorder som utfärdats av Tyskland var av noll och intet värde. Flera medlemsstater försöker också återinföra delar av det traditionella systemet, exempelvis kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet. Till de icke-obligatoriska skäl för att inte verkställa ordern som anges i rambeslutet har vissa medlemsstater tillfogat andra skäl för att vägra utvisning.

Ännu allvarligare är att frågan om de grundläggande rättigheterna har gett upphov till avsevärda genomförandeproblem i Polen och Tyskland. Svårigheterna kan endast tolkas som en oförmåga att förstå principen om ömsesidigt erkännande, trots att denna princip utgör grunden för hela det europeiska rättsområdet.

Sammanfattningsvis anser jag att den europeiska arresteringsordern är ett viktigt framsteg i kampen mot brottsligheten, vilket framför allt gagnar européerna, liksom för tillkomsten av ett europeiskt rättsområde. Givetvis återstår en mängd problem, och dessa problem får inte underskattas. Det viktigaste problemet hänger samman med att våra rättssystem fortfarande skiljer sig alltför mycket åt. Det andra problemet är att de flesta medlemsstater fortfarande i alltför hög grad vill kontrollera det rättsliga biståndet från andra länder. Även om rättssystemet har historiska rötter måste de frågor som dyker upp behandlas. Avslutningsvis vill jag fråga om vi behöver mer eller mindre harmonisering. Jag anser att vi behöver mer. Bör vi gå längre i ömsesidigt erkännande av olika system? Jag anser att svaret också här är ja.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Gastinger, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, vice ordförande Frattini, fru Hazan, ärade parlamentsledamöter! På ordförandeskapets vägnar vill jag först tacka er för detta betänkande om utvärderingen av den europeiska arresteringsordern, som jag har läst med stort intresse. Ordförandeskapet delar, liksom jag, er åsikt att den europeiska arresteringsordern i huvudsak har varit en framgång. Den har förvisso varit en milstolpe för att förbättra samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater, i synnerhet när det gäller vår gemensamma önskan att bekämpa den organiserade brottsligheten och terrorismen.

Jag anser att vi också kan hålla med om att den har en helt ny och exemplarisk inriktning, och att den utgör ett viktigt bidrag till den vidare utvecklingen av principen om ömsesidigt erkännande, som Adeline Hazan på flera punkter hänvisar till, och som vi enades om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors. I rådet betraktar vi i varje fall den europeiska arresteringsordern som grunden för allt ytterligare arbete vi kommer att utföra inom detta område. Det gläder mig särskilt att parlamentet delar vår åsikt.

Vi skulle kanske se tillbaka och dra oss till minnes att utlämningsförfarandena tidigare var mycket utdragna, otympliga och i många avseenden beroende av politiska beslut. Vi som är verksamma inom detta område fann situationen oacceptabel. Samtliga 25 medlemsstater har nu införlivat rambeslutet om den europeiska arresteringsordern i sina egna rättssystem. Om vi betraktar läget i dag ser vi att förfarandet för att överlämna misstänkta personer nu är snabbt, effektivt och principiellt förbehållet oberoende domstolar. Det är en avsevärd fördel, och det är detta rambeslut som har gjort förfarandet möjligt.

Som Adeline Hazan påpekade är det också viktigt att det har varit möjligt att i stor utsträckning minska den tid som utlämningsprocessen tar. Hittills har det i allmänhet tagit i genomsnitt nio månader, men nu har den genomsnittliga tiden minskat till mellan 40 och 45 dagar. Det är ett stort framsteg, i synnerhet när det gäller de grundläggande rättigheterna, eftersom ni alla säkert är medvetna om att vi genom artikel 5.3 i konventionen om de mänskliga rättigheterna måste bidra till att påskynda arresteringsprocesserna. Rambeslutet om den europeiska arresteringsordern har gjort det möjligt för oss att i hög grad uppfylla detta krav.

Trots de farhågor ni uttalar i ert betänkande om de kritiska åsikter som framgår av de nationella författningsdomstolarnas avgöranden om införlivandet av den europeiska arresteringsordern i vissa medlemsstater känner ordförandeskapet inte till något fall då den har principiellt förkastats på nationell nivå. Jag känner själv inte till något fall och är säker på att det inte kommer att ske. Men på denna punkt måste vi också komma ihåg att förtroendet hos allmänheten i stor utsträckning är beroende av att vi medger möjligheten att genomförandet på nationell nivå, som vi förbereder enligt rambeslutet, granskas av de nationella högsta domstolarna. Det finns förvisso goda rättsliga anledningar till detta. Det är en viktig synpunkt. Om en sådan granskning visar att det finns behov av någon förändring i införlivandet på nationell nivå kommer denna förändring att ske, men det viktigaste är att allmänheten har förtroende för vad vi gör på EU-nivå.

Ytterligare en viktig sak som kan leda till upprepade tolkningssvårigheter, trots att jag inte ser lika kritiskt på detta som ni i ert betänkande, är den föredömliga innebörden i klausulen om de grundläggande rättigheterna, som formellt sett inte är någon anledning till att förkasta förslaget. Det är också en viktig synpunkt.

Men det är viktigt att vi låter våra nationella domstolar utföra sin väsentliga funktion inom medlemsstaterna, nämligen att undersöka om deras lands rättssystem utgör ett säkert skydd för de grundläggande rättigheterna. Jag anser inte att det är någon motsägelse i detta.

Emellertid ser jag att det finns en motsägelse i betänkandet som innebär att man å ena sidan understryker risken för en diskriminerande användning av klausulen om de grundläggande rättigheterna, medan man samtidigt, vilket jag helt ansluter mig till, betonar behovet av att den europeiska arresteringsordern tillämpas för att speciellt skydda de mänskliga rättigheterna och den personliga friheten. Vi måste se till att dessa aspekter inte står i strid med varandra.

Som jag redan har sagt måste de nationella domstolarnas roll vara att, med utgångspunkt från klausulen om de grundläggande rättigheterna, se till att våra medborgares grundläggande rättigheter inte överträds. Det måste också vara en del av förfarandet enligt den europeiska arresteringsordern.

I anslutning till detta vill jag nämna ett ärende som Belgien har lagt fram inför EG-domstolen, där denna domstol ombeds att granska de aspekter på arresteringsordern som rör de grundläggande rättigheterna. Vi förväntar oss att domstolen avkunnar en entydig dom, inte bara när det gäller frågan om den rättsliga grunden, utan också om listan över brott där det dubbla straffbarhetstestet inte längre är tillämpligt. Listan över de 32 brottskategorierna har varit föremål för återkommande debatter. Vi ser fram emot ett klart uttalande i denna fråga.

Så snart ett tydligt utslag har avgivits blir det utan tvivel ytterligare överläggningar om huruvida listan måste omarbetas. Vi kanske kan låta saken bero. Man kommer då att dra ytterligare slutsatser huruvida det skulle vara lämpligt eller givande.

Låt mig passa på att påpeka att rådets ordförandeskap anser det vara ytterst viktigt att vi behandlar den enhetliga tillämpningen av rambeslutet i EU:s enskilda medlemsstater som en nyckelprioritet. Det är nödvändigt om vi ska kunna förverkliga principen om ömsesidigt erkännande.

Det kan inte heller förnekas att, när den europeiska arresteringsordern genomförs, den stat som genomför den måste skydda de mänskliga rättigheterna och i synnerhet hålla sig till rättssäkerhetsgarantierna. Det måste också vara vår gemensamma angelägenhet.

Ordförandeskapet, liksom parlamentet, tar i detta avseende för givet att man genom en grundlig och objektiv granskning utvärderar hur den europeiska arresteringsordern tillämpas och fungerar. Det är en viktig synpunkt, och därför har rådet redan beslutat om en fjärde ömsesidig utvärderingsrunda. Det arbete som detta medför sker enligt tidsplanen. Av detta förväntar vi oss ytterligare resultat från praxis. Därigenom kan vi få detaljerade kunskaper som kan tillämpas vid det praktiska genomförandet.

När det gäller den praktiska användningen av den europeiska arresteringsordern vill jag i korthet, med tanke på den tid som står till förfogande, framhålla att information om långsiktigt stöd för genomförandet är tillgänglig på Internet, inte bara från rådets sekretariat utan också från det europeiska rättsliga nätverket. Den europeiska civilrättsatlasen tillhandahåller också utomordentlig service i detta avseende. Därigenom har den direkta kontakten mellan de rättsliga myndigheterna, som är nödvändig för att den europeiska arresteringsordern ska tillämpas på bästa sätt, blivit avsevärt lättare.

Jag vill också belysa en annan viktig aspekt som gäller den praktiska tillämpningen, nämligen att det genom den europeiska arresteringsordern har blivit möjligt att hantera formaliteter som certifieringar på miniminivå i förfaranden mellan två stater, eftersom vi nu vet att de inte behövs, om vi litar på varandra, och om principen om ömsesidigt erkännande är en levande realitet. Jag anser att den europeiska arresteringsordern har spelat en mycket viktig roll i detta avseende.

Därför ser jag fram emot resten av debatten. Därefter har jag ytterligare några saker att säga som avslutning.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, fru Hazan! Jag anser att den europeiska arresteringsordern kan sägas vara en symbolisk åtgärd av europeiskt rättsligt samarbete i brottmålsärenden. För första gången genomförs härigenom principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut. Min uppriktiga förhoppning är att den snart kommer att förstärkas av andra instrument, till exempel det föreslagna europeiska bevisupptagningsbeslutet. Det är mycket viktigt att vi, tillsammans med EU:s institutioner, engagerar de nationella parlamenten i debatten, vilket var fallet i oktober förra året under de givande parlamentssammanträden som organiserades av Europaparlamentet.

Jag anser att Adeline Hazan genom sitt betänkande har berikat och på flera punkter uppdaterat kommissionens slutsatser med hänsyn till genomförandet av den europeiska arresteringsordern. Vi kommer att beakta detta, när vi lägger fram vår andra utvärderingsrapport om genomförandet av arresteringsordern. Den andra rapporten kommer att skickas till parlamentet i juni. Redan i januari i år lade kommissionen fram en version av den första rapporten som hade uppdaterats för att inkludera Italien. Eftersom överföringen försenades förhindrades vi att ta med denna medlemsstat i den första rapporten.

Jag instämmer i huvuddelen av förslaget till rekommendation till rådet. När det gäller sättet att reagera på förslaget till rekommendation genom att beakta möjligheten att utvidga förteckningen över de 32 brottskategorierna för vilka kontrollen av den dubbla straffbarheten är avskaffad kan jag för min del säga att varje möjligt framsteg i denna riktning i princip är önskvärt.

Kommissionen kommer emellertid att se till att samstämmigheten mellan de olika instrumenten för ömsesidigt erkännande bevaras. Kommissionen förbehåller sig därför rätten att lägga fram förslag som syftar till att ändra rambeslutet så snart mer erfarenhet har uppnåtts. Herr talman! Jag ska nu ge utrymme för den fortsatta debatten. Mot slutet kommer jag utan tvivel att återkomma med ytterligare kommentarer.

 
  
MPphoto
 
 

  Panayiotis Demetriou, för PPE-DE-gruppen.(EL) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, fru rådsordförande! Adeline Hazans betänkande är utmärkt. Jag håller med om alla hennes rekommendationer och kommentarer. Jag vill lyckönska er, fru Hazan.

Mina damer och herrar! Genom den europeiska arresteringsordern prövas villigheten att samarbeta och andan av ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende mellan EU:s medlemsstater. Den är ett stort framsteg för att uppnå ett enda område för rättvisa och säkerhet och är dessutom en kraftfull åtgärd för att bekämpa brott. Den innebär ett slut för dem som flyr undan rättvisan och ett slut för den invecklade politiska processen att utlämna misstänka brottslingar.

Vissa medlemsstaters övermodiga åberopande av sin nationella suveränitet, de mänskliga rättigheterna och den påstådda överlägsenheten i deras nationella lagstiftning för att kringgå institutionen med den europeiska arresteringsordern innebär en fara. Det är självklart att varje enskild medlemsstat och alla medlemsstater i allmänhet har en grundläggande förpliktelse att troget rätta sig efter och tillämpa de mänskliga rättigheterna i sina rättsliga förfaranden. Det finns inget utrymme för meningslöst tvivel om detta.

Institutionen måste stärkas och tre steg måste tas för att detta ska ske: Först och främst måste institutionen med den europeiska arresteringsordern flyttas från den tredje pelaren till den första. För det andra måste rådet så snart som möjligt anta förslaget om tillnärmning av minimikriterierna i brottmål. För det tredje måste varje konstitutionellt hinder för tillämpningen av den europeiska arresteringsordern avlägsnas. I mitt hemland Cypern ändras konstitutionen inom de närmaste dagarna så att landet kan anpassas till denna institution. Att bekämpa brott är inte bara en nationell fråga. Den är alleuropeisk. Därför måste vi alla bidra till att förstärka den europeiska arresteringsordern.

 
  
MPphoto
 
 

  Martine Roure, för PSE-gruppen.(FR) Herr talman! Jag vill tacka vår föredragande för hennes mycket grundliga arbete. Betänkandet gör det inte bara möjligt för oss att utvärdera den europeiska arresteringsordern, det första praktiska instrumentet på det europeiska rättsområdet. Det ger oss också tillfälle att omdefiniera våra prioriteringar när det gäller genomförandet av ett verkligt europeiskt rättsområde.

Den europeiska arresteringsordern har alltså varit en enorm framgång. Sedan den skapades har 2 600 order utfärdats i EU. Resultatet är att rättsförfarandena har påskyndats avsevärt.

Gränserna är därför inte längre något hinder för rättvisan. Denna framgång visar att medlemsstaterna är villiga att samarbeta. Vi förstärker på detta sätt principen om ömsesidigt förtroende, som är hörnstenen i det europeiska rättsområdet. Den europeiska arresteringsordern har likväl stött på hinder för tillämpningen från vissa regeringar. Jag beklagar att Italien har dröjt med att införliva lagstiftningen. Denna försening innebar att kommissionen inte hann granska landet i tid.

Dessutom tolkar medlemsstaterna ordern på olika sätt i sin nationella lagstiftning. Det belyser också medlemsstaternas brist på politisk vilja och begränsningarna med metoden för beslutsfattande på detta område. Trots detta visar framgången med den europeiska arresteringsordern att det är omöjligt att vi begränsar oss till civil lagstiftning. Vi måste bli mer ambitiösa och utsträcka det rättsliga samarbetet till strafflagstiftningen.

Därför anser vi att det är ytterst viktigt att ha tillgång till artikel 42 och övergångsklausulen för att tillåta en minimitillnärmning av den europeiska strafflagstiftningen. På så sätt kommer vi att kunna avskaffa kravet på enhällighet, vilket fördröjer genomförandet av ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa.

Dessutom måste vi överbrygga den demokratiska klyftan. Endast om Europaparlamentet helt går in för att skapa ett europeiskt rättsområde blir det möjligt att skydda de grundläggande rättigheterna. Hur kan vi lyckas göra framsteg om vi begränsar oss till säkerhetsfrågor? Vi ska förvisso göra framsteg inom polisiära frågor, men vi måste också uppställa höga normer för de grundläggande rättigheterna. Därför måste vi samtidigt ta itu med förslaget om förfarandegarantier.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga som är speciellt riktad till kommissionen och rådet: När kommer vi äntligen att göra framsteg med andra praktiska instrument, till exempel med utbytet av bevismaterial och information mellan brottsregisterbyråerna?

 
  
MPphoto
 
 

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Adeline Hazan, parlamentets föredragande. Min grupp delar i huvudsak hennes bedömning och oro. Jag var den föredragande som förde detta ärende fråga genom parlamentet. Jag hade äran att göra detta 2001. Men jag skulle inte stå här och tala för min grupp i dag om det inte vore för att vår kollega, Antoine Duquesne, som på den tiden var inrikesminister i Belgien och gav åtskilligt stöd till denna åtgärd, är mycket sjuk och ligger på sjukhus.

Då vi förde fram åtgärden ansåg vi att den europeiska arresteringsordern erbjöd praktiska lösningar på de frågor som oroade EU:s medborgare mest: deras säkerhet och trygghet.

Erfarenheten har visat att arresteringsordern är EU:s viktigaste tillgång i kampen mot gränsöverskridande brottslighet, och den gör det möjligt för våra rättsliga myndigheter att minska ned utlämningsförfarandet till ett genomsnitt på 13 dagar i över hälften av alla fall. Dessa 13 dagar ska jämföras med månader av väntan, som var fallet tidigare. Den har använts flitigt av medlemsstater och har i allmänhet fungerat bra.

Ingen skulle i dag förneka att det har funnits barnsjukdomar. Förutom förseningar i genomförandet har det fattats kontroversiella beslut i domstolar i Polen och Tyskland, som fick en del att höja på ögonbrynen – och anklagelser om att denna åtgärd bryter mot de grundläggande rättigheterna. Trots detta är alla medlemsstater bundna av den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och av Europadomstolens rättspraxis, något som uttryckligen fastställs i denna åtgärd.

Jag har två frågor i dag. Den första är till rådet. Kommer rådet att peka ut de medlemsstater som blockerar det rambeslut om rättssäkerhetsgarantier, som skulle stilla all oro för brott mot grundläggande rättigheter i denna åtgärd? Vad anser rådet vara den troliga tidsplanen för ett avtal om rambeslutet?

Min andra fråga riktar jag till kommissionen. Skulle kommissionsledamoten kunna tala om för oss om ordern nu har genomförts korrekt i det land som han bäst känner till, och huruvida någon annan medlemsstat släpar fötterna efter sig, och kommer han att inleda en process mot en medlemsstat som har missbrukat lagstiftningen eller begränsat dess effekter?

 
  
MPphoto
 
 

  Kathalijne Maria Buitenweg, för Verts/ALE-gruppen.(NL) Herr talman! Det är ett faktum att den europeiska arresteringsordern redan ger resultat på många sätt, men trots att den gör utlämningssystemet effektivare, avsevärt snabbare och även mindre godtyckligt har den fortfarande brister. Tidigare var min grupp emot att den infördes, eftersom den inte åtföljdes av överenskommelser om miniminormer vid brottmålsförfaranden. Det som nu har gjorts gäller bara spårandet av misstänkta personer utan att nödvändiga garantier införs för att skydda deras rättigheter. Det kan se ut som en beslutsam åtgärd och som att ta i med hårdhandskarna för att bekämpa brottsligheten, men samtidigt är det ett hinder för samarbetet inom området för utlämning.

Tre år har gått sedan arresteringsordern antogs, men situationen är fortfarande densamma. Rambeslutet för misstänkta personers processrättigheter har ännu inte antagits av rådet. Jag ansluter mig till Graham Watsons vädjan till rådet att klargöra vilka medlemsstater som motsätter sig en förbättring av misstänkta personers rättigheter och anledningen till detta. Det som verkligen sägs, också av Panayiotis Demetriou, är att ett stort antal rättsfall håller på att utredas i Strasbourg, trots att alla medlemsstater måste hålla sig till misstänkta personers rättigheter och konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det är också många skillnader mellan medlemsstaterna, i synnerhet i fråga om dessa förfaranden.

Om vi alla var överens om misstänkta personers rättigheter vore undertecknandet av denna överenskommelse om processrättigheter naturligtvis en ren formalitet, men det är inte fallet, eftersom det finns många stora skillnader som resulterar i att de nationella domstolarna nu försöker ta reda på under vilka villkor människor ska få utlämnas. Det innebär att personer i ett antal rättsfall inte har utlämnats till andra medlemsstater i EU. Ett exempel på detta var ett rättsfall i Bolzano då den lokala domstolen vägrade överlämna en italienare till Österrike.

Så snart vi har gemensamma överenskommelser om misstänkta personers rättigheter kommer det att bli mycket lättare att överlämna dessa personer. Jag vill därför be rådet att inte betrakta detta som ett tillägg till misstänkta personers rättigheter utan som en nödvändig del, så att ingripande och uppspårande går hand i hand, medan man samtidigt värnar om rättsstatsprincipen, även på EU-nivå. Bristen på ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna kommer också att inverka negativt på den aspekt som gäller spårande.

 
  
MPphoto
 
 

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! För att utvärdera den europeiska arresteringsordern bör en omfattande analys göras om de verkningar som rambeslutet har på det rättsliga samarbetet, det ömsesidiga erkännandet av brott, respekten för individuella förfarandegarantier och medborgerliga fri- och rättigheter.

Tyvärr har vi för närvarande stora problem, eftersom vissa medlemsstater har haft svårigheter att tillämpa ordern, på grund av att de hindras av sina nationella konstitutioner. Det vore emellertid ett misstag att försöka förvanska de nationella konstitutionerna för få arresteringsordern att fungera.

I dagens utvärdering saknas tyvärr uppgifter från ett land, nämligen Italien, som, för att skydda privata intressen på grund av ett avgjort euroskeptiskt och antieuropeiskt ministerium, inte har införlivat EU-lagstiftningen inom utsatt tid.

Slutligen är det inte möjligt att tänka på att skapa en europeisk arresteringsorder utan att först fastställa gemensamma miniminormer för straffrättsligt förfarande och utan att införa gemensamma förfarandegarantier. Parlamentet har redan uttryckt sin åsikt om minimiförfaranden, och vi väntar på att rådet ska gå vidare i ärendet. Det har varit som att bygga ett hyreshus genom att börja med taket i stället för grunden.

Den europeiska arresteringsordern kan säkert vara ett användbart verktyg när det gäller att avlägsna utlämningen av brottslingar från den politiska arenan. Det har redan funnits några positiva exempel på detta, men förfarandet är behäftat med en olycklig brist, en arvsynd som har sin grund i brådskan att nödgas reagera på terroristanfall genom att utarbeta en krislagstiftning.

Jag instämmer helhjärtat i den utvärdering som Adeline Hazan gör i sitt betänkande. Texten har förbättrats i utskottet. Vi har också undvikit att utvidga listan över de 32 brottskategorierna, men vår bedömning beror icke desto mindre på den felaktiga utgångspunkt som har att göra med fixeringen vid säkerheten. Det finns ett gammalt italienskt ordspråk som säger ”ju mer bråttom man har desto långsammare går det”. Det stämmer exakt med utvärderingen av första årets tillämpning av den europeiska arresteringsordern.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen.(NL) Herr talman! Jag stöder åtgärden att bekämpa terrorismen på ett effektivare sätt. Under debatten 2002 hävdade jag att bara sådana brott som det fanns en europeisk eller internationell definition för skulle sättas upp på listan. Den nuvarande listan över brott är alldeles för omfattande, vilket kan resultera i rättslig osäkerhet och diskriminering. Medlemsstaterna tar därför varje tillfälle i akt att utnyttja kriteriet med dubbel straffbarhet.

Adeline Hazan har rätt när hon uppmanar rådet att se till att den dubbla straffbarheten avskaffas. Från början begärde hon till och med att listan över brott skulle utvidgas – en begäran som kommissionen avvisade. Med tanke på de nuvarande indikatorerna var det inte alls lägligt. Det är bättre att följa utvecklingen under de närmaste två åren på nära håll. Jag förväntar mig åtminstone att en granskning kommer att leda till att den nuvarande listan skärs ned. Listan kan bara utvidgas samtidigt som rättssäkerheten garanteras, om alla specificerade brott definieras på EU-nivå. Det vore emellertid inte önskvärt om strafflagstiftningen harmoniserades i smyg trots detta beslut.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes arbete med detta ärende. Men tyvärr, som alla här i kammaren, verkar föredraganden arbeta i ett något ofördelaktigt läge, eftersom vi ännu inte har tillgång till rådets och kommissionens utvärderingsmekanism för tillämpningen av den europeiska arresteringsordern.

Vi har en del att lära av den erfarenhet som vi redan har fått. Det positiva är att förseningen har minskats drastiskt jämfört med det gamla utlämningsförfarandet. Ledamöterna talar om mellan 90 och 42 dagar, men vissa utlämningsförfaranden, som förr i tiden skulle ha pågått i åratal mellan EU:s medlemsstater, har nu minskats till 42 dagar.

Men vi måste akta oss och gå mycket försiktigt fram när det gäller konstitutionella rättigheter och grundläggande friheter. Vissa domstolar har ställt sig frågande när det gäller tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, antingen det gäller att överföra den mekanism som används i internationell lagstiftning eller det sätt som vissa domstolar har tolkat särskilda delar av förfarandet i samband med arresteringsordern på.

Oavsett harmonisering är denna idé om ömsesidig respekt, tillit och förståelse mellan de rättsliga myndigheterna det första steget mot att skapa ett bredare och mer omfattande område för rättslig verksamhet. En av de svårigheter som vi står inför är att vi har olika rättssystem inom EU:s medlemsstater, som har byggt upp organ med hjälp av lagstiftning och prejudikat. I viss mån påverkar detta hur vi bäst kan utnyttja detta område. Det är därför som det är en bra idé att i inledningsskedet begränsa brottskategorierna till 32 stycken. Nu, med den erfarenhet som vi har fått, kan vi dock se över detta mer noggrant.

Mitt sista påpekande är att vi inte borde skynda för att nå alla dessa mål på kort sikt. Låt oss inte glömma att vissa länder har införlivat rambeslutet så sent som under de senaste månaderna. Vi behöver mer tid för att se över utvärderingen och för att se till att detta fungerar på vederbörligt sätt.

Avslutningsvis, grundläggande respekt för mänskliga rättigheter måste utgöra kärnan i allt vårt arbete på detta område.

 
  
MPphoto
 
 

  Koenraad Dillen (NI).(NL) Herr talman, mina damer och herrar! För två veckor sedan, när vår statliga underrättelsetjänst lyckades låta Fehriye Erdal, en farlig terrorist från den turkiska terroriströrelsen DHKP-C, fly dagen innan hon skulle dömas till fyra års fängelse och utan att en enda minister ställdes till svars för det, förlöjligades Belgien än en gång av hela EU. I andra medlemsstater har DHKP-C länge registrerats som en farlig terroristgrupp, men inte i Belgien, där Erdal ostört åtnjöt skydd och asyl.

Jag kunde inte låta bli att tänka på detta, när vi började utvärdera utvecklingen av den europeiska arresteringsordern. Om vi vill åstadkomma en effektiv utvärdering av de enhetliga reglerna och förfarandena för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet, inklusive terrorism, med hjälp av den europeiska arresteringsordern kan jag, när misstag av denna art inträffar, bara dra slutsatsen att EU fortfarande har en lång väg att gå.

 
  
MPphoto
 
 

  Jaime Mayor Oreja (PPE-DE).(ES) Herr talman! Jag vill först gratulera föredraganden, Adeline Hazan, till ett betänkande som utan tvivel är både korrekt och noggrant.

Jag vill gärna framhäva att godkännandet av den europeiska arresteringsordern inte bara var ett godkännande av ytterligare ett rättsligt instrument, något som vi inte får glömma. Inte heller innebar det att vi ersatte ett föråldrat utlämningssystem. I själva verket var det en symbol, ett gensvar som återspeglade en ny hållning.

Det var en symbol för det trängande behovet att skapa ett europeiskt rättsligt och polisiärt område. Det var Europas svar på den fruktansvärda attacken mot tvillingtornen i New York den 11 september. Samtidigt visade det att terrorismen måste bekämpas aktivt och att säkerheten måste hanteras med hjälp av en intern EU-politik. Det är ett av de stora mål som vi måste anstränga oss att uppnå.

Jag måste påpeka att jag hade möjlighet att lägga fram denna order under den tid då jag var med i ministerrådet. Tyvärr godkändes den inte förrän attacken den 11 september inträffade. Det är därför viktigt att vi inte återinför kontrollen av dubbel straffbarhet, att vi löser de olika formerna av oförenlighet mellan olika konstitutioner och att de nationella domarna inte inför kompletterande instrument, innan ytterligare en attack omedelbart och i all hast tvingar oss att införa ändringar i denna ytterst viktiga order.

Därför får det inte uppstå några hinder eller råda någon försagdhet i denna fråga. Det krävs definitivt en otvetydig vilja. Vi måste också komma ihåg det ytterst viktiga arbete som dåvarande inrikesministern Antoine Duquesne uträttade. Han är inte här i dag, men spelade en avgörande och betydande roll för att den europeiska arresteringsordern skulle kunna bli föremål för debatt i vårt parlament denna eftermiddag.

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Lambrinidis (PSE).(EL) Herr talman, herr minister, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill också passa på att gratulera föredraganden till hennes betänkande. Den europeiska arresteringsordern är inte ensam ett tillfredsställande verktyg för att skapa ett europeiskt område för säkerhet, frihet och rättvisa. Inte heller kommer vi att kunna tillämpa den på rätt sätt, om vi inte i hög grad stärker det ömsesidiga förtroendet mellan domarna, om vi inte tillämpar gemensamma minimiregler för brottmål för att garantera misstänkta personers grundläggande rättigheter och om vi inte åstadkommer en elementär tillnärmning av de nationella lagarna.

Därför yrkar vi, som ett första steg, på godkännande av rambeslutet med Europaparlamentets ändringsförslag om vissa processrättigheter inom ramen för brottmålsförfaranden inom EU. Vi hoppas att den framtida tjänsten för mänskliga rättigheter kommer att få en betydande roll för skyddet av och respekten för de mänskliga rättigheterna och den personliga friheten och inom området för den europeiska arresteringsordern.

 
  
MPphoto
 
 

  Sarah Ludford (ALDE).(EN) Herr talman! Nyttan med den europeiska arresteringsordern belystes, särskilt för min valkrets i London, när Hussein Osman, misstänkt för försöket till bombattentat den 21 juli, återfördes till Storbritannien för att ställas inför rätta inom några veckor i stället för inom några år. Två tredjedelar av medlemsstaterna har framfört uttryckliga skäl för att vägra: brott mot grundläggande rättigheter. I den mån detta är giltigt rättfärdigar det den välkomna ändrade inställningen hos det österrikiska ordförandeskapet i riktning mot en övertygelse om att det måste finnas avtal om minimistandarder för rättvisa rättsliga förfaranden.

Men vi måste göra mer för att investera i det straffrättsliga systemet, som Europaparlamentet uppmanade till för ett år sedan. Tyvärr ger många ledande politiker efter för frestelsen att kritisera domare för domslut som de inte tycker om. Förra året skröt den brittiska premiärministern, Tony Blair, om hur han hade krossat det straffrättsliga systemet. I stället för att ifrågasätta de grundläggande rättigheterna, som att en person är oskyldig till motsatsen har bevisats och habeas corpus [skydd mot frihetsberövande], samt möjligt hemligt samförstånd när det gäller flygningar till länder som använder tortyr och utomordentligt ovanliga omständigheter, måste vi höja standarderna, inte sänka dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL).(DE) Herr talman, fru Gastinger, herr kommissionsledamot! I juli förra året ogiltigförklarade den tyska författningsdomstolen den tyska lagen om genomförandet av den europeiska arresteringsordern. Det begärdes med rätta att de tyska lagstiftarna skulle fullgöra sitt ansvar att skydda och upprätthålla de grundläggande medborgerliga rättigheter som garanterades i den tyska grundlagen. Detta avgörande var utan tvivel en ordentlig näsknäpp för dem.

Fru Gastinger! Med tanke på detta finner jag det obegripligt att rådet tillåter att rambeslutet om processrättigheter i brottmål drar ut på tiden utan att göra något åt det. Det är helt enkelt oacceptabelt. De anklagade måste få mycket större rättigheter att beakta den europeiska arresteringsordern. Jag ansluter mig till det som redan har sagts av många parlamentsledamöter.

Dessa rättigheter inbegriper naturligtvis kravet på att de anklagade ska informeras om sina rättigheter på ett språk som de är bekanta med. De måste ha rätt att använda en tolk, och man måste naturligtvis se till att de dokument som gäller brottmålsförfaranden blir översatta.

Fru Gastinger! Rådet måste äntligen göra något åt saken. Det är viktigt, eftersom EU-medborgarna måste vara förvissade om att deras rättigheter skyddas och respekteras på samma sätt i hela Europa.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ANTÓNIO MANUEL DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Ashley Mote (NI).(EN) Herr talman! De länder som är vana vid romersk och napoleonsk rätt måste godta att staten styr deras liv, men i Storbritannien är alla sådana idéer en styggelse. Där jag kommer ifrån existerar inte staten som sin egen företrädare, och regeringen för dagen lyder oss: vi som valde den.

Våra skyddsåtgärder mot statens alla försök att ingripa i friheter och rättigheter går tillbaka hundratals år och skyddas av sedvanerätt och lagar. Inga européer har rätt att hålla kvar en brittisk medborgare från Storbritannien i häkte och flytta medborgaren utan vederbörliga förfaranden, och detta innebär skydd mot fängslande efter tre dagar om inte en domstol hör personen i fråga och beslutar på annat sätt. Det innebär också att inget brott kan existera som inte är ett brott i Storbritannien: man kan till exempel åtalas för främlingshat i Storbritannien. Vi åtnjuter fortfarande antagandet att en person är oskyldig till motsatsen har bevisats, skydd genom rättegång med jury och frihet från dubbla påföljder, trots Blairregeringens skamliga ansträngningar att följa det som EU väljer att kalla för lagstiftning.

Människorna i era länder skulle må mycket bättre om de åtnjöt britternas rättigheter och friheter. Lär er läxan, så kanske ni börjar vinna folks förtroende. Någon borde tala om för Margot Wallström …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Coelho (PPE-DE).(PT) Fru Gastinger, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag vill också inleda med att gratulera Adeline Hazan till ett utmärkt betänkande. Liksom Jaime Mayor Oreja sa välkomnar vi skapandet av den europeiska arresteringsordern som ett innovativt och mycket effektivt steg mot ett rättsligt samarbete och en intensifiering av samarbetet och det ömsesidiga förtroendet. Ordern kommer att säkerställa ett likvärdigt rättsligt skydd för EU-medborgare och kommer att bli ett av de viktigaste instrumenten i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet.

Tyvärr har denna första utvärdering avslöjat ett antal problem som förhindrar att den genomförs fullständigt och som undergräver det ömsesidiga förtroendet. Det har funnits svårigheter med införlivandet i nationell lag, till exempel med tillgång till grundlagsenligt behörighetsområde i flera medlemsstater, och praktiska hinder mot att använda ordern såsom översättning, översändande och användning av olika formulär. Det har också funnits motstånd hos flera medlemsstater som vill ha kvar vissa delar av det traditionella utlämningsförfarandet, såsom kontroll över dubbel lagföring och flera polismyndigheters ingripande i det rättsliga förfarandet.

Jag vill understryka tre saker. För det första vill jag återigen nämna de fördelar som ett antagande av förslaget till konstitutionellt fördrag skulle innebära för det rättsliga och polisiära samarbetet, särskilt då borttagandet av pelarna. Liksom Panayiotis Demetriou sa behöver vi använda oss av de resurser som står till vårt förfogande, däribland den övergångsklausul som det hänvisas till i artikel 42 i fördraget och som gör det möjligt för medlemsstaterna att införa den europeiska arresteringsordern i första pelaren och därmed se till att få en större öppenhet och insyn och demokratisk kontroll från parlamentet och rättslig kontroll från EG-domstolen.

För det andra vill jag påpeka att vi bör vända oss till den nordiska arresteringsordern för inspiration för att göra den europeiska arresteringsordern mer effektiv. Den nordiska arresteringsordern uppvisar en del innovativa drag, bland annat ett mer effektivt system för verkställande och kortare tidsfrister för förfarandet.

För det tredje och sista är det, som Franco Frattini sa, avgörande att både parlamentet och de nationella parlamenten tar del av den kommande utvärderingen av de framsteg som gjorts med att genomföra den europeiska arresteringsordern.

 
  
MPphoto
 
 

  Genowefa Grabowska (PSE).(PL) Herr talman! Jag vill sälla mig till tidigare talare och gratulera föredraganden.

År 2002 föreslog EU en ny mekanism som en del i arbetet med att bekämpa brottslighet. Jag avser den europeiska arresteringsordern. I dag, nästa fyra år senare, ska vi utvärdera om den har genomförts på ett effektivt sätt och ge ett svar på frågan om vad som kan göras för att se till att brottslingar inte längre kan känna sig säkra i EU. Jag vill bara framföra två kommentarer, om jag får.

För det första är det beklagligt att den europeiska arresteringsordern är ett instrument inom tredje pelaren enligt det nuvarande rättsliga systemet och att den inte faller inom vare sig Europaparlamentets eller EG-domstolens behörighet. Det är uppenbart att det krävs en förändring. Man måste emellertid ha i åtanke att enligt den europeiska konstitutionen kommer pelarna att tas bort och instrument för rättsväsendet utvecklas. Därtill kommer fler förfaranden att omfattas av gemenskapens behörighet. Detta bör resultera i ett mer effektivt EU som fattar mer demokratiska beslut med mer öppenhet och insyn. I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma att den del av konstitutionsfördraget där dessa metoder utvecklas aldrig varit föremål för några protester. Det ifrågasattes inte på något sätt i de senaste ratificeringskampanjerna, något som bådar gott för denna institution.

Min andra kommentar är att trots framgången med genomförandet av den europeiska arresteringsordern har den stött på ett antal viktiga rättsliga hinder i vissa länder. Parlamentet har hört talas om situationen i Tyskland och Cypern. Vi är också medvetna om läget i Belgien och Italien. I mitt eget land Polen finns det också svårigheter med att genomföra den europeiska arresteringsordern. Den har inlemmats i brottsbalken och håller på att verkställas, men i april 2005 dömde författningsdomstolen ut ordern som grundlagsstridig. Vi fick 18 månader på oss att åtgärda situationen, och nu återstår bara sju. Jag hoppas att Polen ska kunna lösa denna motsägelsefulla situation i tid.

 
  
MPphoto
 
 

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE).(EL) Herr talman! De två hörnstenarna i EU-samarbetet i rättsliga frågor är principen om ömsesidigt erkännande av domar och harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Dessa två principer kompletterar varandra men de är svåra att genomföra, och det kommer att ta mycket tid.

Oaktat detta måste varje möjlig ansträngning göras för att få till stånd en gemensam kriminalpolitik i EU. Den europeiska arresteringsordern utgör ett första viktigt steg för principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar och bidrar till att befästa en gemensam rättskultur. Trots att framsteg har gjorts i processen med att anpassa den europeiska arresteringsordern kvarstår naturligtvis fortfarande vissa svårigheter, bland annat när det gäller det enhetliga eller icke-enhetliga införlivandet av rambeslutet i medlemsstaternas nationella lagar och de brottskategorier där brottsligheten inte stävjas. Man måste ägna särskild uppmärksamhet åt dessa svårigheter.

Jag vänder mig likaså till rådets ordförande, den österrikiska ministern Karin Gastinger. Jag undrar varför det ska finnas en förteckning med 32 brott och varför vi inte förenklar hela proceduren genom att säga att alla brott som har ett straffvärde på mer än tre års fängelse omfattas av denna mekanism. Det skulle göra mycket för att underlätta för både nationell lagstiftning och nationella domare. Jag är säker på att ni kommer att ta er an denna fråga med den skicklighet som utmärker er, fru minister.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Gastinger, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, ärade ledamöter i Europaparlamentet! I mitt avslutande anförande vill jag återigen säga att rent allmänt är den europeiska arresteringsordern något vi med säkerhet kan vara stolta över, trots den helt berättigade kritik som ni har fört fram på flera punkter i dag. Faktum är att det var ett första och nödvändigt steg mot en gemensam bekämpning av brottslighet och terrorism på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. Detta är något mycket viktigt som vi inte får förlora ur sikte.

Flera ledamöter har bett mig säga något om rättssäkerhetsgarantier i brottmål, och jag anser att detta är en mycket viktig fråga. Graham Watson, Kathalijne Maria Buitenweg, Giusto Catania, Stavros Lambrinidis, Sarah Ludford och Sylvia-Yvonne Kaufmann har väckt frågan. Jag är säker på att ni är medvetna om att vi ägnade mycket tid åt att diskutera hela detta område under det informella rådsmötet i Wien den 13 och 14 januari.

Jag är också säker på att ni är medvetna om att detta rambeslut, och jag tvekar inte inför det jag nu kommer att säga, för närvarande befinner sig i en slags återvändsgränd, vilket vi i rådet i allra högsta grad beklagar. Jag kan försäkra er att det är helt säkert att vi i rådet har den politiska viljan att formulera dessa rättssäkerhetsgarantier för åtalade i brottmål i något slags regelverk. Därigenom vill vi sända ut ett mycket viktigt politiskt budskap.

Det är också problem med själva rambeslutet eftersom en del medlemsstater tvivlar på den rättsliga grunden för att anta ett rättsligt instrument på EU-nivå, och det är, som ni säkert kan föreställa er, en fråga som det är ganska svårt att undvika. Om man ser på detaljerna upptäcker man att dessa tvivel särskilt gäller räckvidden och liknande frågor som vi diskuterar. Men jag kan försäkra er på det österrikiska ordförandeskapets vägnar att vi ger denna fråga hög prioritet och att vi vill åstadkomma verkliga framsteg under vårt ordförandeskap.

Emellertid måste vi också ha i åtanke att rättssäkerhetsgarantierna är en punkt där vi måste ta hänsyn till artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna eftersom denna artikel utgör vår gemensamma grund i Europa, och det är vi alla övertygade om.

Under loppet av vårt ordförandeskap kommer vi således att försöka nå en lösning på detta så att vi kan ta nästa steg som verkligen är grundläggande. Det viktigaste för oss är att vi kan ta oss ur den återvändsgränd där vi nu befinner oss.

Martine Roure tog upp en annan viktig fråga, nämligen vilka framsteg vi har gjort med de andra instrumenten, huvudsakligen den europeiska bevisupptagningen och informationsutbyte mellan rättsliga myndigheter. Vad jag kan säga om bevisupptagningen är att betydande framsteg har gjorts på rådsnivå. Det är självklart att förteckningen med 32 brott som kommit på tal gång efter gång i debatten är tillbaka på vår dagordning. Jag kommer att diskutera den frågan senare.

Även detta är en fråga värd att debattera, men jag är full av hopp om att vi även där ska kunna göra stora framsteg under vårt ordförandeskap. Det kan mycket väl hända att vi lyckas klara av den frågan, men även om det visar sig omöjligt kommer vi att kunna lämna över ett ärende som är mycket nära att vara slutfört till det finländska ordförandeskapet.

Om jag får gå över till rambeslutet om genomförandet och innehållet i utbytet av information från belastningsregister mellan medlemsstater samt rambeslutet om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polisiärt och rättsligt samarbete, kan jag berätta att vi diskuterar detta i arbetsgrupper och att vi, även på detta område, tror att vi ska kunna komma vidare.

Ioannis Varvitsiotis frågade varför vi inte tog ett treårigt fängelsestraff som utgångspunkt i stället för de 32 brotten i förteckningen. Som svar på detta kan jag säga er att dessa 32 brott var föremål för en lång och ingående diskussion i rådet innan vi kunde enas om dem, det känner ni säkert till. Det var en mycket svår process, och nu är vi glada att vi har denna förteckning. Vad man inte får glömma när man ser på dessa 32 brott är att vad som fastställs genom förteckningen är de områden där dubbel straffbarhet inte är föremål för extra granskning. Det är bakgrunden till förteckningen över 32 brott. Utlämning och tillämpning av den europeiska arresteringsordern fortsätter dock att utgöra alternativ inom andra områden där dubbel straffbarhet bara kontrolleras för att den europeiska arresteringsordern ska kunna tillämpas.

Som jag redan har sagt är dessa 32 brott återigen föremål för diskussion i samband med det europeiska bevisupptagningsbeslutet eftersom vi naturligtvis vet att en del av dessa brott har en mycket bred definition medan andra relaterar till mycket specifika handlingar. När man ser på det i dag framstår detta som en brist i konsekvens, och det är vi väl medvetna om. Detta till trots är vi glada över att ha fått den på plats, och vi kommer naturligtvis att fortsätta arbetet med förteckningen på grundval av vår erfarenhet från den europeiska arresteringsordern. Jag vill be er att ge oss tid. Vi behöver tid på oss om vi i slutändan ska få till stånd en bra grund för ett ännu bättre samarbete inom detta område.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har några kommentarer efter denna intressanta debatt.

För det första vill jag påpeka att övervakningen av hur lagen om den europeiska arresteringsordern införlivas kommer att fortsätta och att parlamentet förfogar över våra utvärderingar av alla medlemsstater. Sedan januari finns även Italien med med en tilläggsrapport, och i juni kommer ytterligare en rapport.

Till Graham Watson vill jag säga att kommissionen tyvärr inte kan inleda fördragsbrottsförfaranden enligt EG-rätten eftersom detta är ett instrument inom tredje pelaren. Jag är särskilt glad över att höra vad några ledamöter säger, och jag håller naturligtvis med, om möjligheten att överföra ett instrument som är så viktigt i kampen mot terrorism och brottslighet till första pelaren. Ett positivt resultat av det skulle naturligtvis bli att övervakningen blev mer effektiv och kraftfull än vad som nu är möjligt.

Vi kommer att fortsätta att lyfta fram både de starka och de svaga punkterna i varje genomförandelag. Vi kommer att göra detta samtidigt som vi har fortsatt löpande kontakt, herr Coelho, med nationella parlament eftersom vi naturligtvis måste uppmärksamma dem på de problem som finns. Ibland har dessa att göra med grundlagsfrågor och ibland med parlamentariska frågor, och i några stater har detta lett till svårigheter med att genomföra förfarandet fullt ut. Som jag ser det handlar detta om respekt för principen om ett bra samarbete mellan institutioner.

Jag vill avsluta med att säga att det kommer att bli nödvändigt att integrera detta europeiska handlingsprogram i det europeiska bevisupptagningsbeslutet. Jag har redan sagt detta, men jag säger det igen: Jag tycker det är konstigt att vi har kunnat komma överens om överföring av människor från ett land till ett annat samtidigt som vi inte har lyckats överföra bevisen, vilket är av avsevärt mindre betydelse när det gäller intrång i grundläggande rättigheter och ömsesidigt förtroende. Förtroendet räcker till för att överlämna en person som har häktats, men vi lyckas fortfarande inte enas om att uppta ett bevis i ett land och överföra det till ett annat.

Jag håller med Karin Gastinger i hennes bedömning av behovet av att göra verkliga framsteg, och jag hoppas att en överenskommelse kommer att slutas om de få kvarvarande punkter där oenighet råder under det österrikiska ordförandeskapet.

Det samma gäller rättssäkerhetsgarantier. Jag måste tacka det österrikiska ordförandeskapet som nu gör stora ansträngningar i ett försök att nå en överenskommelse, och jag tycker inte att det verkar vara den rättsliga grunden som orsakar problemet. Det finns rättsliga argument, men alla rättsliga argument går att diskutera.

Jag är övertygad om att det finns en grund för en överenskommelse om ett europeiskt initiativ om rättssäkerhetsgarantier. Politiskt sett skulle det utgöra en oerhört viktig signal.

Jag vet att det finns ett åtagande från ordförandeskapets sida. Det är lika viktigt med ett åtagande när det gäller utbyte av information från belastningsregistret. Samtidigt måste ett repressivt förhållningssätt hela tiden balanseras av att rättigheter och friheter stärks, och det kommer att ge oss ännu ett politiskt kort att spela ut i kampen mot brottsligheten.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy