Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2004/2199(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A6-0019/2006

Debatter :

PV 14/03/2006 - 22
CRE 14/03/2006 - 22

Omröstningar :

PV 15/03/2006 - 4.11
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0091

Debatter
Onsdagen den 15 mars 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

5. Röstförklaringar
PV
  

Betänkande: Miguélez Ramos (A6-0035/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag anser att partnerskapsavtalet mellan EG och Mikronesiska federationen om fiske i Mikronesiska federationen bör ingås i enlighet med förslaget till rådets förordning.

Västra Stilla havet är ett av de bästa tonfiskområdena i världen och vetenskapliga undersökningar visar att det allmänna tillståndet hos bestånden är så pass bra att fisket kan utsträckas till tredjeländer.

Avtalet ger förmåner åt båda sidor och skyddar en hållbar fiskepolitik i Mikronesiska federationen.

Även om jag stöder detta fiskeavtal vill jag uppmärksamma de höga licensavgifter för långrevsfartygen, som kan bli mycket tunga att bära för vissa fartygsägare.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi är starkt kritiska till EU:s destruktiva fiskeavtal med tredje land. Vi beklagar därmed att EU väljer att sluta fiskeavtal med nya länder.

Återkommande rapporter har belyst fiskeavtalens negativa konsekvenser för kustbefolkningen i de avtalsslutande länderna. Avtalen leder till överexploatering av fiskevatten, vilket drabbar den lokala befolkningen. Såväl kommissionen som en förkrossande majoritet i Europaparlamentet väljer dock att konsekvent blunda inför denna kritik. Det aktuella fiskeavtalet kan dessutom, enligt ett av parlamentets yttranden, få negativa miljökonsekvenser.

Samtidigt som EU förordar ökade satsningar på bistånd används medborgarnas skattemedel till att finansiera fiskeavtal som motverkar utveckling. Detta är varken en konsekvent eller trovärdig politik.

Vi anser att fiskeavtalen skall avvecklas för att på sikt helt upphöra att gälla. De medlemsländer i unionen vars fartyg fiskar i tredje lands vatten borde stå för avtalets kostnader. Dessa medlemsländer får sedan självständigt avgöra om de i sin tur skall finansiera denna utgift genom att ta ut avgifter från sina respektive fiskefartyg.

 
  
  

Betänkande: Iles Braghetto (A6-0037/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrunden av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken har det blivit absolut nödvändigt att uppdatera förordning nr 3690/93 av den 20 december 1993. Information om fiskefartyg måste överensstämma med det nya regelverket om förvaltning av återhämtningsplanerna för fiskbestånden, för att garantera att huvudprincipen om ”förvaltningsplaner om fiskeansträngningen” följs.

De ändringsförslag som presenteras, till exempel införandet av nummer i registret över gemenskapens fiskeflotta och spridningen av de fiskemetoder som används av fartygen, är viktiga element som inte är inkluderade i den ursprungliga förordningen.

Kommissionens förslag och de ändringsförslag som lagts fram av föredraganden i hans betänkande förtjänar mitt stöd.

 
  
  

Betänkande: Adeline Hazan (A6-0049/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi moderater har valt att rösta för det aktuella betänkandet men vi beklagar det faktum att skyddet för de grundläggande rättigheterna inte lyfts fram tillräckligt på EU-nivå och anser att domstolens jurisdiktion bör omfatta enskildas grundläggande rättigheter även i frågor som rör inre säkerhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. – Tack vare initiativbetänkandet Utvärdering av den europeiska arresteringsordern av Adeline Hazan kan vi ytterligare förstärka rättssäkerheten för våra medborgare. Betänkandet pekar på förbättringar som har gjorts. Jag vill dock understryka de problem som fortfarande utgör ett hinder för rättssäkerhetsgarantin och som nämns i rapporten.

Det är oerhört viktigt att översättning, tolk- samt advokathjälp garanteras de människor som arresterats med hänvisning till den europeiska arresteringsordern. Det är varje medlemsstats ansvar att rätta till detta viktiga problem som idag medför kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Detta betänkande uppvisar en uppenbar strävan mot ett utökat samarbete inom det straffrättsliga området. Rådet uppmanas att förbjuda medlemsländerna att återinföra en systematisk kontroll av dubbel straffbarhet samt att integrera arresteringsordern i den första pelaren.

Betänkandet visar på stora problem vid implementeringen av arresteringsordern. Medlemsländerna har tydligt visat att de vill bevara delar av det traditionella systemet för utlämning.

Några länder har vägrat att verkställa arresteringsordern för egna medborgare, med hänvisning till de grundläggande rättigheterna eller diskriminering. Andra har behållit eller återinfört kontrollen av dubbel straffbarhet.

Junilistan anser att detta är tydliga tecken på att medlemsländerna värnar sin suveränitet på det straffrättsliga området. Lagföring eller avtjänande av straff är några av de mest ingripande åtgärder som kan vidtas mot en individ. Då måste rättssäkerhet gå före den förenkling och effektivitet som betänkandet hävdar att arresteringsordern generar.

Junilistan tar avstånd från utökad överstatlighet och anser att detta tillhör nationella frågor. Vi har därmed valt att rösta nej till betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som vi påpekade 2001 har kommissionen lagt fram förslag med kampen mot terrorismen som förevändning. Man förespråkade överstatlighet för viktiga rättsliga frågor, vilket skulle innebära att det nödvändiga samarbetet mellan medlemsstaterna och befintliga rättsliga instrument, till exempel utlämning, kunde kringgås. Detta innebar en attack mot medlemsstaternas suveränitet och deras skyldighet att garantera sina medborgares rättigheter.

Vi sa då att den europeiska arresteringsordern, som bland annat syftar till att ta bort principen om dubbel straffbarhet, om än i begränsad omfattning, var en trojansk häst som skulle leda oss allt längre in i överstatligheten.

Det betänkande som ligger framför oss bekräftar vår kritik. Där betraktas rättslig suveränitet som ett hinder och det talas om politiska myndigheters ”inblandning” i utlämningsförfaranden, även då det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna.

Det är talande att den tyska författningsdomstolen har beslutat att ogiltigförklara den lagstiftning som skulle få den europeiska arresteringsordern att träda i kraft och att ett antal medlemsstater har återgått till att tillämpa gällande utlämningsinstrument i ljuset av detta beslut. Föredraganden kritiserar dessa beslut och stöder aktiveringen av övergångsklausulen som det hänvisas till i artikel 42 i EU-fördraget, vilket alltså innebär införlivandet av den europeiska arresteringsordern i den första pelaren.

 
  
MPphoto
 
 

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Liksom Europeiska unionens invandringspolitik är den europeiska arresteringsordern väldigt farlig och full av konsekvenser för oss alla. Den handlar faktiskt lika mycket om allvarliga brott som om mindre brott (terrorism, stöld, avsiktlig skadegörelse, kränkande beteende vid möten, yttranden som anses rasistiska och främlingsfientliga och så vidare). I samtliga fall är individens rättigheter sämre skyddade än de var med det tidigare utlämningsförfarandet, som tillät de politiska makthavarna att antingen gå med på eller vägra lämna ut en person. Arresteringsordern har idag blivit ett rent rättsligt förfarande både till följd av den slopade administrativa och politiska fasen och till följd av den kontroll som utövas av de administrativa organen.

Arresteringsordern skapades i all hast som svar på attackerna den 11 september, och för att skydda sin mediebild istället för att vara förnuftiga och ansvarsfulla tvekade inte Europeiska unionens stats- och regeringschefer att offra allmänhetens individuella friheter och rätten till försvar.

Den europeiska arresteringsordern, som uppfanns av våra EU-byråkrater som ett idealiskt verktyg för att skydda individens grundläggande rättigheter, visar idag sitt rätta ansikte: ett verktyg för totalitärt förtryck som utgör en potentiell fara för var och en av oss.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande som syftar till att utvärdera den europeiska arresteringsordern, dess effektivitet och de problem som har uppkommit sedan den antogs. Europeiska arresteringsorderns roll för att stärka det rättsliga samarbetet och det ömsesidiga förtroendet är oerhört nyskapande och förbättrar medlemsstaternas förmåga att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism.

Jag instämmer i rekommendationen att parlamentet bör vara mer delaktigt i utvärderingen av den europeiska arresteringsordern och att de grundläggande rättigheterna i samband med den europeiska arresteringsordern behöver garanteras för att se till att EU-medborgare från olika medlemsländer inte utsätts för diskriminering.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Den europeiska arresteringsordern är ännu en länk i kedjan av åtgärder som ska ge kraft åt det institutionella nätverket för att skydda kapitalets makt, inom ramen för det europeiska ”området med säkerhet och rättvisa”. Den tillåter att medlemsstaternas medborgare utlämnas och den upphäver praktiskt taget principen om dubbel straffbarhet och möjligheten för det politiska ledarskapet att besluta om utlämnandet av individen. Därigenom upphävs de grundläggande principer och garantier som ska skydda individens rättigheter, som skyddades av den tidigare gällande utlämningslagen. Den begränsar den nationella rättsliga suveräniteten, eftersom den ifrågasätter den enskilda medlemsstatens rätt att utöva straffrätten över sina medborgare, samtidigt som den berör grundläggande, konstitutionellt skyddade individuella rättigheter och garantier.

I betänkandet krävs till och med fler reaktionära förändringar av den europeiska arresteringsordern. Exempelvis föreslås att avskaffandet av dubbel straffbarhet ska utökas, att alla rättigheter som det politiska ledarskapet har att av inrikespolitiska skäl och opportunitetsskäl ingripa i utlämningen av individer ska avskaffas samt att all rättslig kontroll av att de grundläggande rättigheterna garanteras ska avskaffas.

”Terrorism och organiserad brottslighet” används återigen av Europaparlamentet med nödvändigheten som svepskäl. Detta för att kunna tillhandahålla en stabilare grund för ännu en åtgärd som ska begränsa rättigheterna och friheterna, användas mot gräsrötternas kamp och mot alla dem som slåss och kämpar mot imperialismen och det exploaterande kapitalistiska systemet.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Det är obegripligt att Adeline Hazans betänkande, som antogs med stor majoritet av denna kammare i dag, vittnar om en sådan entusiasm för den europeiska arresteringsordern. Det som är mest förkastligt är rekommendationen att inte ålägga den domare som verkställer en europeisk arresteringsorder ”att kontrollera förenligheten med de grundläggande rättigheterna”. Även i andra avseenden vill föredraganden slopa domares bestämmanderätt. Detta beslut leder Europeiska unionen allt längre bort från de grundläggande rättigheterna. Om domar, vare sig de är avkunnade i en domstol eller inte, ska erkännas ömsesidigt i avsaknad av enhetliga normer, då kommer de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen att gå förlorade. Faktum är att den anklagade riskerar att råka illa ut i maskineriet hos det helt annorlunda straffrättssystem som existerar inom Europeiska unionen.

Det finns inte minsta antydan i detta betänkande om att individuella medlemsstaters – som till exempel Tysklands – försök att införliva den europeiska arresteringsordern i sin lagstiftning har ogiltigförklarats av författningsdomstolen på grund av att den inte stämmer överens med grundlagen. Trots detta pressas medlemsstaterna ”att utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare”. Detta betyder med andra ord att de tyska lagstiftarna behöver bryta mot sin egen konstitution för att kunna driva igenom den europeiska arresteringsordern.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det positiva med analysen av den europeiska arresteringsordern är att den inriktar sig på en av de viktigaste rättsliga samarbetsmekanismerna inom Europeiska unionen, vid en tidpunkt då ett sådant samarbete blir alltmer nödvändigt och samtidigt allt svårare.

Traditionellt sett har de nationella myndigheterna haft svårt att dela med sig av säkerhetsrelaterad information och att samarbeta kring rättsliga frågor. Den europeiska arresteringsordern tar strid mot detta genom strävan att införa ett samarbete. Detta är nödvändigt, både för att öka säkerheten – eftersom det är det effektivaste sättet att förhindra brottslingar från att dra nytta av fördelarna med den fria rörligheten – och för att öka rättssäkerheten, vilket också är grundläggande.

Med det sagt är det olyckligt att medlemsstaterna behöver påminnas om att de måste vidta ”lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare”. Vi vill med viss stolthet också nämna att Portugal var en av de första medlemsstaterna att genomföra rambeslutet i fråga.

 
  
  

Betänkande: Ingeborg Gräßle (A6-0057/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag lade ner min röst vid omröstningen om Ingeborg Gräßles betänkande som syftar till att reformera budgetförordningen. Jag anser att Europaparlamentet, istället för att öka ansvaret hos administratörerna, vilket skulle ha inneburit större flexibilitet och tydligare regler, bidrar till ytterligare komplexitet och byråkrati. Allt det bidrar inte till att effektivisera gemenskapens åtgärder och resulterar inte i att Europeiska unionens medel administreras på bättre sätt.

Jag känner inte till någon annan offentlig, eller för den delen privat, verksamhet där 40 procent av arbetsstyrkan är involverad i ekonomistyrning och kontroll. Europeiska unionen kommer snart att ha fler revisorer än reviderade.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) En budgetförordning är samma sak som en ekonomisk konstitution. Därför är den viktig. Vi måste reformera denna förordning, som stör Europeiska unionens byråkratiska maskineri, eftersom den är en norm eller ett uttryck för Europeiska unionens patologiska spridning av byråkrati.

Om det behövs tjocka manualer för att man ska förstå denna förordning, eller en supportavdelning som dagligen räddar de tjänstemän som gått vilse i labyrinten av förfaranden, och om Europeiska unionens näringsliv, institutioner, organisationer, småbönder och medborgare inte kan dra nytta av alla bidrag eller delta på alla marknader, då beror det helt enkelt på att budgetförordningen baseras på den grundläggande filosofiska princip som löper genom EU:s integration nämligen: rökridåprincipen. Detta var vad den italienske finansmannen Puviani 1905 kallade den ekonomiska illusionsprincipen, som gick ut på att använda komplexitet för att dölja sanningen – den europeiska sanningen i det här fallet.

 
  
  

Tvångsprostitution i samband med internationella idrottsevenemang – (RC-B6-0160/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder helt detta resolutionsförslag och vädjar till Internationella fotbollsförbundet och fotbollsklubbarna att hjälpa till att sätta stopp för människohandel och tvångsprostitution och förhindra att internationella idrottsevenemang utlöser dramatiska ökningar i denna förfärliga handel.

De måste ”visa rött kort till tvångsprostitution”. De bör arbeta tillsammans med klubbarna för att informera och utbilda allmänheten, och särskilt idrottsintresserade och supportrar, om storleksordningen av problemet med tvångsprostitution och människohandel.

Upp till 800 000 kvinnor faller offer för människohandel varje år, 100 000 av dem inom Europeiska unionen. Detta är ett av de mest allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna i världen i dag. Organiserade kriminella förbereder sig nu för att utnyttja fotbolls-VM. Tusentals fattiga kvinnor kommer att lockas till Tyskland med falska löften om arbete, endast för att tvingas till prostitution och ett liv i misär.

Vi behöver EU-omfattande handling och medverkan inte bara från polisen och politiker utan även från fotbollsförbundet, klubbarna och de idrottsintresserade själva. Jag vädjar till alla idrottsintresserade som besöker fotbolls-VM att vara medvetna om denna skandal och att rapportera varje misstanke om smuggling som de kan ha.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för denna resolution om tvångsprostitution, i vilken man erkänner den verkliga situationen i Tyskland och behovet att utnyttja det tillfälle som världsmästerskapet utgör att fördöma människohandel och prostitution. Vi har dock alltid hävdat att tvångsprostitution inte är den korrekta termen, eftersom den antyder att det finns något som heter frivillig prostitution.

Kampen mot tvångsprostitution och människohandel är naturligtvis mycket viktig, men vi får inte glömma att all prostitution är påtvingad, även när det inte handlar om människohandel. Denna prostitution är resultatet av fattigdom, socialt utanförskap, arbetslöshet, otrygga och dåligt betalda arbeten och den psykologiska pressen från konsumtionssamhället. Prostitution är därför alltid ett angrepp på de mänskliga rättigheterna, ett angrepp på kvinnors värdighet och liktydigt med slaveri. Det är förfärligt att man försöker att sälja allting, till och med kvinnokroppen.

Därav vår kamp för social integration och för alla kvinnors rätt till värdighet. Vi fördömer också alla former av människohandel och kräver effektiva åtgärder för att garantera att alla kvinnor och alla människor kan leva ett värdigt liv.

 
  
MPphoto
 
 

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Distinktionen mellan laglig prostitution och tvångsprostitution är artificiell. Det är också hycklande att fördöma tvångsprostitution, eftersom det befäster och ökar den lagliga prostitutionen.

Oavsett om prostitutionen är laglig eller påtvingad är det människokroppen som säljs, som en handelsvara som lyder under alla marknadens regler. Inom den rättsliga ramen för de hygienbestämmelser som registrerade prostituerade måste följa erkänns prostitution i stort sett som ett yrke och problemet hanteras inom den ramen. Inför denna växande sociala företeelse legaliseras prostitution alltså som ett yrke; prostitutionen frikopplas med andra ord från de sociala orsaker som framkallar och mångfaldigar prostitution (arbetslöshet, fattigdom, utarmning och avsaknad av sociala förmåner). Rötan i det exploaterande systemet döljs och rentvås med andra ord, och man förkastar sitt ansvar och hänvisar problemet till den individuella sfären.

Prostitution kan inte kallas ett yrke eller ett fritt val, eftersom det är oförenligt med människors värde och värdighet. Det är den mest extrema formen av angrepp mot de mänskliga rättigheterna. När prostitution kallas för ett yrke hamnar det på yrkesrådgivarnas förteckningar som ett alternativ till den arbetslöshet som drabbar unga kvinnor med sådan grymhet. Samtidigt legaliseras investeringar i företag på prostitutionsmarknaden, vilket etablerar pornografikulturen och främjar unga kvinnors prostitution. Vi säger nej till alla former av prostitution.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar denna resolution som syftar till att inför fotbolls-VM sätta stopp för den dramatiska ökningen av efterfrågan på sexuella tjänster genom att beskydda insmugglade kvinnor som är offer för organiserad brottslighet.

I resolutionen betonas behovet av en integrerad kampanj på EU-nivå och därför uppmanas medlemsstaterna att dra igång och stödja Rött kort-kampanjen i nära samarbete med frivilligorganisationer, polisen, rättsliga instanser, kyrkan samt hälso- och sjukvården.

Förutom att försöka informera allmänheten uppmanar man i resolutionen Internationella olympiska kommittén, förbund som FIFA, UEFA, det tyska fotbollsförbundet m.fl., samt idrottsmän och idrottskvinnor att stödja Rött kort-kampanjen och öppet fördöma människohandel och tvångsprostitution.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstar för resolutionsförslaget eftersom jag oroad över att i synnerhet fotbolls-VM leder till en ökning av handeln med kvinnor. När kommissionen och andra tar itu med dessa företeelser, och även generellt, måste prioriteringen vara att angripa de gäng som tvingar kvinnor in i sådana förhållanden, i stället för att begagna sig av de ”mjukare” alternativen att rikta in sig på ofta sårbara kvinnor som tvingas till sexuellt slaveri.

 
  
MPphoto
 
 

  Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – Vi stöder resolutionen eftersom vi anser att det är viktigt att fokusera på åtgärder för att minska antalet offer för sexslavhandeln. Däremot är vår uppfattning att resolutionen borde omfatta all prostitution. Ordet ”tvångsprostitution” kan tolkas som om en motsats, så kallad ”frivillig” prostitution, finns. Vi anser att all prostitution är tvång – ingen kvinna väljer frivilligt att prostituera sig. Hon tvingas av olika orsaker, t.ex. fattigdom och arbetslöshet, men framför allt finns det klara samband mellan valet att prostituera sig och tidigare fysiska, psykiska och/eller sexuella övergrepp.

 
  
  

Det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko City (16–22 mars 2006) (RC-B6-0149/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko City den 16–22 mars 2006, eftersom jag anser att vatten är en av de centrala faktorerna för våra medborgares välmående och för världsfreden. Europeiska unionen måste möta den globala utmaningen att ge människor tillgång till den värdefulla naturresurs som vatten är. Vi har ett kollektivt ansvar för att övervaka denna fråga, som påverkar människors, djurs och växters grundläggande rättigheter. Samtidigt undrar jag om inte tiden är kommen att undersöka om EU bör överväga en omfattande europeisk vattenpolitik, i syfte att garantera EU-medborgarna en hållbar och förnybar försörjning av tillräcklig kvalitet och kvantitet, oavsett var inom EU:s territorium de befinner sig. Jag anser att kommissionen bör påskynda överlämnandet av den rapport till Europaparlamentet och Europeiska rådet som föreskrivs i artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.

 
  
MPphoto
 
 

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Naturen tillhandahåller vatten gratis. Vattnet tillhör alla och alla måste ha tillgång till det. Det kan inte vara en handelsvara som ska ge vinster åt kapitalet, eftersom tillgången till vatten är en grundläggande rättighet som är nära förknippad med hälsa, miljöskydd, utveckling och livskvalitet.

Förvaltningen av vattenresurser måste vara statens exklusiva ansvar, så att vi får en universell försörjning av vatten av god kvalitet till ett överkomligt pris.

Det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko kommer egentligen att äga rum under Världsbankens beskydd och med dess klasspolitik, dvs. dess politik för privatisering av vattenförsörjningssystemen, vilket innebär en brist på dricksvatten för de fattiga gräsrotsklasserna och nya vinster för kapitalet.

ΕU främjar liberaliseringspolitiken när det gäller tjänster inom ramen för Lissabonstrategin. EU enades om tjänster (GATS) tillsammans med de andra imperialistiska centren vid WTO-förhandlingarna.

Privatiseringen och förstörelsen av skogar och bergsmassiv, som är viktiga områden för vattenlagring, omfattas av vinstfilosofin, som förkastar grundläggande mänskliga behov.

Vi parlamentsledamöter från det grekiska kommunistpartiet motsätter oss det fjärde världsforumet för vatten, eftersom de grundläggande mänskliga behoven ignoreras till förmån för vinsterna. Vi uppmanar arbetarklassen och gräsrötterna att kämpa för att kullkasta sina exploatörers barbariska, gräsrotsfientliga planer.

 
  
  

Betänkande: Jean Louis Cottigny (A6-0031/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! I en tid då aktieutdelningen och vinsterna ökar och chefslönerna med dem, gör arbetstillfällena det motsatta och minskar i antal. Om man tittar på hela Europa påverkas lika många arbetstillfällen av omstrukturering som av obestånd. I enbart Österrike beräknas 15 000–20 000 arbetstillfällen under de senaste åren ha försvunnit till de nya medlemsstaterna. Omstrukturering är ett universalmedel som gör det möjligt för dagens företag att framställa sig själva som framgångssagor inför omvärlden, i alla fall på papperet. Det har skett ännu fler omstruktureringar inom den offentliga sektorn än inom den privata, inte minst som svar på EU:s riktlinjer.

Man inser nu att man ofta får betala ett högt pris för ekonomiska åtgärder, eftersom man förlorar i kvalitet, kunnande, kompetens, de anställdas motivation och strategisk potential. Trots den stora risken att misslyckas om omstrukturering används i stället för en tydlig strategi, är detta en trend som EU:s privatiseringsriktlinjer och förmånsbehandling för bidragsturism definitivt har uppmuntrat till. Det är hög tid att EU tar sitt ansvar och avstår från vidare utvidgning, vilket är vad denna utveckling delvis beror på, och återigen börjar att bry sig mer om social rättvisa.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om omstruktureringar och sysselsättning, eftersom vi kontinuerligt måste visa medborgarna att EU är lösningen på de nuvarande omfattande ekonomiska och sociala förändringarna, och inte orsaken till problemen.

Allvaret i de ekonomiska och sociala frågor som hänger samman med omstruktureringar, och särskilt omstruktureringar inom industrin, kräver en stark EU-politik som kan förena de nödvändiga förändringarna med unionens konkurrenskraft. Jag välkomnar förslaget att inrätta en europeisk fond för justering av globaliseringseffekter. Det fanns ett allt större behov av att förena å ena sidan de oundvikliga omstruktureringsprocesserna inom industrin på grund av de ekonomiska förändringarna med å andra sidan skyddet av de främsta offren, dvs. de uppsagda arbetstagarna, och skyddet av den ekonomiska verksamhet som är beroende av de omstrukturerade sektorerna, som till största delen bedrivs av underleverantörer. Jag stöder slutligen helt och hållet idén att Europeiska unionen ska träda in för att hjälpa de regioner som måste ta sig in på nya ekonomiska områden, efter att ha genomgått omstruktureringsprocesser.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Louis Cottigny (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionsförslaget om omstruktureringar och sysselsättning, där man föreslår finansiella resurser, en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och verktyg för att analysera och förutse omstruktureringar.

Företag omstruktureras av olika skäl, ibland i syfte att skydda dem och ibland för att göra dem mer konkurrenskraftiga, men processen har alltid samma inverkan på de anställda, som utgör anpassningsvariabeln för industrikoncernernas strategier.

Det är både välkommet och nödvändigt att Europeiska unionen tittar på detta problem för att förutse konsekvenserna av omstruktureringar för de anställda, men det är EU:s skyldighet att inrätta en ekonomisk och industriell politik som är dynamisk och som hanterar bevarandet och skapandet av arbetstillfällen för EU-medborgare och en social och territoriell sammanhållning.

Jag beklagar därför att EU självt uppmuntrar till konkurrens mellan medlemsstaterna genom att tillåta social och skattemässig dumpning.

 
  
MPphoto
 
 

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Industriell omstrukturering är en långvarig och bestående företeelse som beror på tekniska framsteg och ökad produktivitet. Omstrukturering kan ofta inte undvikas om konkurrenskraften, och därmed den långsiktiga sysselsättningen, ska bevaras. Det har alltid ett högt socialt pris, särskilt i regioner med traditionella industrier där anställda med låga kvalifikationer som inte är särskilt rörliga har svårt att byta sysselsättning. De sociala konsekvenserna av omstruktureringar måste därför lindras.

Därför röstade jag med stor bestämdhet för Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning. Jag hoppas verkligen att dessa förslag införlivas av rådet och kommissionen och att de leder till praktiska åtgärder. Europeiska unionen måste anpassa sina reaktioner, stärka rollen för båda sidor inom industrin och införa verktyg med vilka man lättare kan förutse omstruktureringar.

Ökad uppmärksamhet på små och medelstora företag, inrättande av en fond för justering av globaliseringseffekter, rätten till livslångt lärande och så vidare är samtliga åtgärder som bör göra det möjligt för oss att visa människor att Europeiska unionen är medveten om deras problem och att den är lika angelägen som de att skapa verklig social sammanhållning.

 
  
MPphoto
 
 

  Lena Ek och Cecilia Malmström (ALDE), skriftlig. – I det betänkande som rör Omstruktureringar och sysselsättning intar föredragaren Jean Louis Cottigny samma tråkiga attityd som återfinns i gårdagens omröstade betänkande Omlokalisering i ett regionalt utvecklingsperspektiv. Igår röstade vi nej till denna ekonomiska protektionism och gör detsamma idag. Återigen är det vår bestämda åsikt att det knappast är staten eller EU som ska berätta för företag hur omstrukturering ska ske. Däremot ska vi självklart inte sticka huvudet i sanden och låtsas som om vissa omstruktureringar och utflyttningar av företag inte påverkar människor och de sociala förutsättningarna i berört område. Vi stöder efterfrågan på en starkare dialog mellan parterna på arbetsmarknaden kring dessa frågor men de negativa effekterna kan vi lösa på annat sätt än att hindra den privata sektorn från att utvecklas. Vi bör istället lägga vår energi på att förbättra förutsättningarna för fler långsiktiga jobb att skapas genom fler företag.

 
  
MPphoto
 
 

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionsförslaget om omstruktureringar och sysselsättning, där man föreslår finansiella resurser, en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och verktyg för att analysera och förutse omstruktureringar.

Företag omstruktureras av olika skäl, ibland för att man vill skydda dem och ibland för att göra dem mer konkurrenskraftiga, men processen har alltid samma inverkan på de anställda, eftersom de blir anpassningsvariabeln för industrikoncernernas strategier.

Det är lika välkommet som nödvändigt att Europeiska unionen tittar på detta problem för att förutse konsekvenserna av omstruktureringar för de anställda, men det är Europeiska unionens skyldighet att inrätta en ekonomisk och industriell politik som är dynamisk och som hanterar bevarandet och skapandet av arbetstillfällen för EU-medborgarna samt en social och territoriell sammanhållning.

Jag beklagar därför att Europeiska unionen själv uppmuntrar till konkurrens mellan medlemsstaterna genom att tillåta social och skattemässig dumpning.

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) I eftermiddag kommer jag att besöka Le Syndicats stad i Vogeserna. Ett evenemang äger rum där som symboliserar följderna av den politik som fastställs i Bryssel.

SEB-koncernen ska lägga ned en produktionsenhet i staden eftersom konkurrensen från billig kinesisk import har blivit oacceptabel. Över 400 anställda blir arbetslösa, och då nämner jag inte de underleverantörer som förlorar en av sina största kunder och som också kommer att tvingas avskeda anställda. Detta är ett arbetsmarknadsområde som förstörs av arbetslösheten. SEB-koncernen går dock bra. Dess vinster ökar. Den etablerar sig utomlands och köper upp varumärken och så vidare, men lägger ned fabriker i Frankrike. Det beror på att koncernen inte har något annat val, eftersom den hamnar i kläm mellan byråkratiska och finansiella krav – som direkt eller indirekt kommer från EU – och den ohämmade globala konkurrens som EU förhandlat fram. Det är inte SEB som har ställt upp spelets regler, det har man gjort i Bryssel.

I ett försök att bromsa det logiska resultatet av EU:s konkurrenspolitik (omstruktureringar, utlokalisering etc.) lägger Cottigny nu i sitt betänkande fram en förteckning över byråkratiska åtgärder som inte kommer att lösa problemet, utan snarare förvärra det och göra att det växer allt snabbare. Hela den logiska grunden måste ändras, och man måste börja med dyrkan av den ”fria” konkurrensen i kombination med utbredningen av regelmässiga och skattemässiga restriktioner. Arbetsmarknaden skulle vinna på detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – EU vidtar sedan länge politiska åtgärder för att möta omstruktureringar inom olika sektorer. Detta betänkande innehåller några positiva förslag till förändringar av dessa åtgärder, till exempel att de resurser som utbetalas från gemenskapens fonder skall kontrolleras på ett effektivare sätt och att fonderna inte skall användas för omlokaliseringar inom unionen.

Junilistans grundläggande inställning är att följderna av omlokaliseringar och omstruktureringar är nationella frågor. Vi anser inte att EU skall vidta åtgärder för att företagen skall ta ansvar. Denna typ av betydelsefulla frågor skall avgöras i medlemsländerna.

Europaparlamentet vill bland annat:

– fastställa kriterier för under vilka villkor omstruktureringar skall få genomföras (för att rädda arbetstillfällen, förbättra konkurrenskraft och inte i renodlat vinstsyfte etc.),

– inrätta en särskild fond för ”anpassning till tillväxten”,

– att unionen skall ha ansvar för ”dolda effekter” av omstruktureringar, såsom konsekvenser för arbetstagarnas hälsa, psykiska problem och ökade dödstal bland dem som blir uppsagda,

– att de anställda skall vara delägare i företagen eftersom de då blir delaktiga i beslut som gäller omstruktureringar,

– ha synpunkter på det faktum att medlemsstaterna förtidspensionerar arbetstagare som en konsekvens av omstruktureringar.

Oavsett politisk uppfattning i ovanstående frågor är detta nationella frågor. Vi har därmed valt att rösta nej till detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Lang (NI), skriftlig. (FR) ”Lissabonstrategin”, som man tänkt ska ge oss en strålande framtid, kommer att bli ett bittert misstag, och lite extra stödmedel kommer inte att skydda offren inom en industrisektor där man, i min region Nord-Pas-de-Calais, har fått se sina arbetstillfällen omintetgöras för ingenting. Denna uppoffring kommer inte att göra det möjligt att exportera ekonomiskt och socialt välstånd någon annanstans i världen.

Det är inte bara det att vi inte vill ha välgörenhet, utan vi vill heller inte ha ännu ett interventionistiskt betänkande som är avsett att rätta till Europeiska kommissionens dåliga vanor. Förlusten av arbetstillfällen i Frankrike och i ett utvidgat EU kommer att fortsätta, trots att vi spottar ur oss tonvis med papper som bara ger uttryck för vår maktlöshet och vår underkastelse inför den ohämmade globaliseringens bestämmelser och inför nitiska eurofilers ultraliberala inställning. Europa lider också av ett slags nymarxism som främjar ökat statligt ingripande och därmed lägger ytterligare EU-byråkrati till vår nationella byråkrati, som redan utmärks av sin administrativa byråkrati och sin förkrossande tonvikt på beskattning.

Drivkraften i vår ekonomi flyr, bara för att ersättas av en enorm immigration vars negativa bidrag är en oacceptabel ekonomisk och social börda. Vi behöver ekonomisk nationalism, återupprättandet av tullar och tariffära hinder, gemenskapspreferens inom EU och skydd och nationella preferenser i Frankrike.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för Cottignybetänkandet efter att tillräcklig majoritet nåtts för de ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och där mina förslag som lagts fram i utskottet för sysselsättning och sociala frågor införlivats. Omstruktureringar av företag måste betraktas ur ett nyanserat perspektiv.

Å ena sidan leder utlokalisering av företag till billigare platser utomlands till en krock mellan olika företagskulturer och till att man förlorar de synergieffekter som man ofta säger att detta medför, vilket arbetstagarna – inklusive de på chefsnivå – förlorar på. Å andra sidan är omstruktureringar nödvändiga i alla de fall då företag måste bemöta behoven på nya marknader, närheten till kunderna och kravet att bli mer konkurrenskraftiga.

För att arbetstagarna inom EU ska vara bättre förberedda på att vara så rörliga som de kommer att behöva vara, behöver de tillräckligt stöd i form av vidareutbildning och omskolning, och de måste göras delaktiga i program för livslångt lärande. Det är de små och medelstora företagen som bör dra störst nytta av omstruktureringsstöd, vilket måste ges i enlighet med Lissabonmålen. För att avgöra om bidrag är lagliga eller inte, måste det bli enklare att spåra medel tillbaka till källan och därigenom underlätta återbetalningen av felaktigt erhållen finansiering.

Eftersom de strukturmedel som vi för närvarande har är otillräckliga välkomnar jag att vi som ett uttryck för vår solidaritet inrättar en särskild fond som uppgår till 500 miljoner euro per år, för omskolning och hjälp att byta jobb. Kriterierna för fonden måste dock fortfarande diskuteras, eftersom den enligt planerna endast ska användas vid utlokalisering till stater utanför EU och i de fall då företagen avskedar fler än 1 000 anställda. Att administrera den får inte leda till att ny byråkrati skapas inom Europeiska kommissionen eller inom de nationella myndigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar betänkandet som är skrivet som svar på kommissionens meddelande om omstruktureringar och sysselsättning. I betänkandet instämmer man i att omstruktureringar inte nödvändigtvis är detsamma som social tillbakagång förutsatt att de förberetts väl och genomförs i gott samarbete mellan de berörda företagen och fackföreningarna, plus lämplig vidareutbildning för arbetstagarna.

I betänkandet efterlyser man stöd för små och medelstora företag och föreslår att de stödprogram som diskuteras för 2007–2013 mer bör inriktas på att förbereda och hantera omstruktureringar. För att undvika ”bidragsturism” argumenterar man i betänkandet för att företag som får stöd från unionens fonder och som helt eller delvis flyttar sin produktion inom EU, inte på nytt får beviljas gemenskapsstöd under en viss tid.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning. Jag röstade för punkt 9, del 2, om bidrag till globaliserings- och anpassningsfonden från företagen eftersom detta är en frivillig donation.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Globaliseringen är inte bara en process för att närma sig varandra, minska avstånden och maximera skalan. Det är också en process för att öka hastigheten. Nuförtiden handlar allt om rörelse och allt rör sig snabbare. Det är därför förståeligt att vissa människor är oroliga över att allt går så fort i dag. Slutet av en cykel, demonteringen av en modell, en brytning med det förflutna; sådana tider är alltid krisartade. Det är helt klart osannolikt att offren för dessa processer skulle tro på förtjänsterna av en ”kreativ förstörelse”. Detta är dock lika verkligt som förstörelsen själv.

Jag gör dessa kommentarer som svar på Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning, som är ett misslyckande just för att det inte har någon anknytning till verkligheten. Sociala strukturer, särskilt offentliga sådana, måste vara redo för inverkan av de omvandlingar som denna tid av ekonomisk revolution oundvikligen kommer att medföra. Vi kan trots allt inte vända ryggen åt de som uteslutits från framstegen. Men jag tycker inte heller att det är önskvärt att backa processen helt och hållet. Vårt mål bör vara att sträva efter att utnyttja den här tiden så gott det går för våra ekonomier och våra medborgare, och det är detta projekt som våra ansträngningar bör inriktas på.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Betänkandet är huvudsakligen bra och belyser många av problemen med en kortsiktig spekulationsekonomi. Jag röstar därför för det. Betänkandet innehåller dock ett positivt omnämnande av den fond som kommissionen vill upprätta. Denna fond skulle innebära direkta utbetalningar till enskilda och bli ett embryo till att EU tar makten över socialpolitiken, vilket vore en olycklig utveckling.

Om denna fond införs är det dock bra att privata medel är med och finansierar en rimlig del. Jag röstar mot nya EU-direktiv om arbetsrätt vid omstruktureringar eftersom detta skulle underminera den svenska modellen med kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens parter.

 
  
  

Betänkande: Edit Bauer (A6-0028/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag röstade för Edit Bauers betänkande om socialt skydd och social integration och jag skulle vilja ställa en fråga till Europeiska rådet – det vill säga till de 25 stats- och regeringscheferna – som jag hoppas att de kommer att besvara: Varför faller pensionerna konstant i värde och visar sig allt mer otillräckliga som försörjning?

De reformer som de 25 stats- och regeringscheferna genomför är avsedda att ge lägre pensionsutbetalningar till våra pensionärer. Enbart i Italien kommer de unga människorna 2050 att få en pension som bara utgör en tredjedel av deras slutlön.

Jag vill sända denna dvd-inspelning av min röst till de 27 stats- och regeringscheferna, som jag hoppas kommer att säga tydligt vad de har för avsikt att göra. De kanske vill avskaffa statusen för pensionärer eller sörja för överlevnaden för de personer som har arbetat tidigare, men som nu är för gamla för att göra det.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Detta betänkande innehåller en lång rad uppmaningar till medlemsstaterna om hur de skall agera för att komma till rätta med den relativa fattigdomen i respektive medlemsland. Det finns självfallet goda skäl för medlemsländerna att samarbeta i denna typ av frågor, t.ex. genom att frivilligt utbyta erfarenheter och bästa metoder.

Social integration och fattigdom är dock frågor som skall handhas nationellt eller genom frivilligt samarbete mellan medlemsstaternas regeringar. Det är svårt att se vilket mervärde eller vilken specifik kompetens Europaparlamentet bidrar med genom att agera åsiktsmaskin i denna och likvärdiga frågor.

Betänkandet innehåller förslag om att:

– medlemsstaterna skall utöka möjligheterna till livslångt lärande (punkt 11),

– medlemsstaterna skall ge tillgång till barnomsorg av god kvalitet till en låg kostnad (punkt 24),

– pensionssystemen i medlemsländerna skall reformeras och garantera maximal social rättvisa (punkt 44),

– reformer av de offentliga pensionssystemen i medlemsländerna inte skall leda till att den totala beskattningen av arbete ökar (punkt 45).

Junilistan förordar att betydelsefulla frågor likt de ovanstående skall avgöras genom en bred nationell debatt. Medlemsstaterna skall därefter självständigt, eller i frivilligt samarbete med lämpliga aktörer, i vanlig demokratisk ordning besluta om lämplig lagstiftning och relevanta åtgärder. Vi har därmed röstat nej till detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kommissionens betänkande om socialt skydd och social integration bekräftar att medlemsstaterna ökar sina ansträngningar för att bekämpa fattigdomen och se till att pensionssystemen fortfarande kan ge pensionärerna tillräckliga inkomster. I betänkandet påpekas dock att över 68 miljoner eller 15 procent av EU:s befolkning hotades av fattigdom 2002.

Trots betydande strukturella förbättringar på EU:s arbetsmarknad förblir sysselsättningen och deltagandet otillräckliga. Arbetslösheten är fortfarande hög i ett antal medlemsstater, särskilt bland ungdomar, äldre arbetstagare och kvinnor. Utestängningen från arbetsmarknaden har enligt betänkandet en nationell men också regional dimension.

Jag stöder helhjärtat Bauerbetänkandet, i vilket man lovordar kommissionens åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att förstå vilka problem missgynnade människor har och för att stödja integrationen av dessa människor, främja skapandet av nya arbetstillfällen, utbildnings- och karriärutveckling, förenligheten mellan yrkes- och privatliv och rätten till lika tillgång till hälso- och sjukvård och drägligt boende, och för att garantera hållbarheten i de sociala skyddssystemen.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande som tar upp ett antal viktiga politiska prioriteringar: att öka deltagandet på arbetsmarknaden, modernisera de sociala trygghetssystemen, tackla eftersatta gruppers brist på utbildning och yrkesutbildning, avskaffa barnfattigdomen, garantera hyggliga bostäder, förbättra bostadsstandarden och ta itu med bristen på subventionerat boende för sårbara grupper, förbättra tillgången till kvalitetstjänster inom hälsovård och långsiktig omvårdnad, sociala tjänster och transporter samt övervinna diskrimineringen och öka integrationen av etniska minoriteter och invandrare.

 
  
  

Betänkande: Louis Grech (A6-0058/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har i slutomröstningen valt att rösta för riktlinjerna för budgetpolitiken 2007 trots att vi på två punkter har allvarliga invändningar.

Vi är emot att det utvecklas en särskild stadga för ledamöternas assistenter. Assistenterna riskerar därmed att leva under helt andra villkor än medborgarna i de valkretsar de skall arbeta nära. Det finns också en betydande risk att ledamotsassistent blir en särskild livslång yrkeskarriär.

Vi motsätter oss också upprättandet av Europahuscenter i Bryssel för att bedriva informationspolitik om EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Grechbetänkandet, som inte på något sätt är politiskt obetydligt. Om vi hädanefter, till exempel på området för informationspolitik, tillämpar den allmänna princip som fastställs i punkterna 17, 28 och 62 (att dra ned på verksamhet som inte tillför något mervärde), tror jag att allvarliga förändringar måste göras! Vi mottar varje dag informationsbroschyrer skrivna av ”specialister”. Jag är övertygad om att det för att ingjuta förtroende hos EU-medborgarna vore bättre att informera dem med hjälp av de medier som de normalt nås av i verkligheten, än att utforma dyra broschyrer som de inte kommer att läsa eller förstå.

En annan sektor där principerna i betänkandet bör tillämpas är ”extraanställd personal för sammanträdesperioder”. När det gäller sysselsättningen hävdar föredraganden att personal bör tillsvidareanställas, snarare än att använda agenter med visstidsanställning. Om vi stöder denna princip, vilket jag gör, vilken status kommer då att föreslås i slutet av året för de 300 personer i den extraanställda personalen för sammanträdesperioder vars kontrakt inte kommer att kunna förlängas i deras nuvarande form, till följd av avskaffandet av den rättsliga grund som fastställs i artikel 78 i ”tjänsteföreskrifter för övriga EG-anställda”?

 
  
MPphoto
 
 

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Grechbetänkandet, eftersom jag inte håller med om ifrågasättandet av inrättandet av Europaparlamentets huvudkontor i Strasbourg och inrättandet av Luxemburg som arbetsort.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstar för Grechbetänkandet. Jag röstade för båda delarna av artikel 47, eftersom jag anser att det bör finnas en stadga för ledamöternas assistenter senast 2009.

 
  
  

Betänkande: Seán Ó Neachtain (A6-0019/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi välkomnar införandet av mer miljövänliga fiskemetoder. Vi är dock kritiska till förslaget att EU skall införa ett understöds- och ersättningssystem till de yrkesfiskare som drabbas negativt av att mer miljövänliga fiskemetoder införs. Det nämns inga ersättningsbelopp i betänkandet, eller från vilken budgetpost denna kompensation skall utgå.

Vi stöder att fiskarna och de organisationer som företräder dem skall vara delaktiga i utformningen av åtgärder för skydd av den marina miljön och för återhämtning av fiskebestånd (ändringsförslag 1). Vi är däremot negativa till förslaget om gemenskapsfinansiering av de föreslagna kompensationsåtgärderna till fiskarna (ändringsförslag 2).

Vi är kritiska till ytterligare budgetutgifter inom EU och har valt att rösta nej till detta betänkande i dess helhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Efter den föregående debatten välkomnar vi stödet från kommissionsledamoten med ansvar för fiske och sjöfart, Joe Borg, för vårt ändringsförslag, i vilket vi angav att decentralisering och samförvaltning är två grundläggande principer både när det gäller att garantera fiskares och deras representativa sammanslutningars deltagande i åtgärder för att skydda havsmiljön och återuppbygga utarmade fiskbestånd, och när det gäller att garantera effektiviteten hos sådana åtgärder, med tanke på att det är fiskarna och deras sammanslutningar som kommer att tillämpa dessa åtgärder, som har förstahandskunskapen om hur resurserna ser ut och som har störst intresse av att se till att de bevaras.

Vi noterar också kommissionsledamotens öppenhet när det gäller att överväga vårt ändringsförslag, i vilket vi uppmanar kommissionen att lägga fram socioekonomiska åtgärder, med den garanterade gemenskapsfinansieringen, för planer för återuppbyggnad av utarmade fiskbestånd.

Majoriteten i parlamentet har obegripligt nog förkastat dessa förslag, vilket vi beklagar.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) En hållbar fiskesektor som bygger på den allra senaste vetenskapliga och tekniska forskningen är avgörande för om vi ska kunna uppfylla ett av EU:s viktigaste mål, nämligen att utnyttja levande marina resurser på ett sätt som ger hållbara ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden.

Kommissionens meddelande är ett steg i rätt riktning och stärker främjandet av en ekologiskt hållbar fiskeriförvaltning.

Jag skulle vilja upprepa hur viktiga dessa åtgärder är för fiskarna, med tanke på att det ligger i deras intresse att göra all ekonomisk verksamhet mer miljövänlig, eftersom det skulle garantera dem friska fiskbestånd. Med tanke på att dessa åtgärder skulle kunna ha en betydande socioekonomisk inverkan på kort sikt bör de berörda parterna vara delaktiga i de planerade reformerna, och vi bör fundera över hur vi kan kompensera de fiskare som påverkas negativt av miljövänligt fiske, på kort och medellång sikt.

Mot bakgrund av de punkter jag har tagit upp anser jag att innehållet i kommissionens meddelande hjälper oss att göra ett relevant och viktigt bidrag till att bygga en positiv framtid för dem vars uppehälle beror på fisket och för miljöskyddet.

 
  
MPphoto
 
 

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade naturligtvis för detta betänkande, i vilket man förespråkar fiskemetoder som i högre grad respekterar miljön.

Den nuvarande prioriteringen är att minska intensiteten inom fisket för att tillåta bestånden att återhämta sig. Vi vet att detta är en känslig fråga, men den är brådskande. 46 procent av de 28 000 fiskarter som övervakas i världen hotas. Vidare betonar FN i sitt program för utvärdering av ekosystem att 25 procent av de kommersiella arterna överexploateras.

Det är uppenbart att vi måste ta hänsyn till de socioekonomiska kraven och inte bestraffa fiskesektorn, som redan lyder under orimliga restriktioner. Att minska fiskeverksamheten är acceptabelt om det är förknippat med kompensationer. Andra åtgärder kan dock ge betydande resultat, som till exempel att öka kampen mot föroreningar från fartyg eller att främja hållbara fiskemetoder.

Hållbara fiskeresurser är ett grundläggande mål, och det är på den principen jag grundar min åsikt om kommissionens meddelande om en gemenskapsstrategi för miljömärkning av fiskeriprodukter.

 
  
  

Bidraget till Europeiska rådets vårmöte 2006 om Lissabonstrategin (RC – B6-0161/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley (UEN), skriftlig. (EN) Jag stöder målet att modernisera Europeiska unionens ekonomi genom Lissabonpartnerskapet för tillväxt och sysselsättning. Jag accepterar att denna strategi också måste ses i det vidare perspektivet av krav på hållbar utveckling – att våra nuvarande behov måste uppfyllas utan avkall på kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Europeiska unionen har säkerligen resurser att bevara vår höga levnadsstandard men vi måste vidta åtgärder för att frigöra dem.

Jag vill få fört till protokollet att jag visserligen stöder det allmänna målet i parlamentets resolutionsförslag om vårtoppmötet 2006 men att jag inte stöder de ändringsförslag där kärnkraft anges som ett hållbart alternativ till Europas nuvarande energiberoende. Irland är absolut inte för användning av kärnkraft.

 
  
MPphoto
 
 

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. – (PT) Det har gått nästan ett år sedan nystarten för Lissabonstrategin, som Europeiska rådet enades om vid sitt vårmöte i mars förra året.

I sin årliga delrapport om Lissabonstrategin, som offentliggjordes den 25 januari inför Europeiska rådets kommande vårmöte, anger kommissionen att även om den inser att viktiga framsteg gjorts sedan dess är prioriteten nu att producera resultat och att tiden är inne att påskynda reformerna.

Följaktligen har kommissionen fastställt fyra prioriterade åtgärdsområden, varigenom EU:s stats- och regeringschefer måste åta sig att vidta följande specifika ytterligare åtgärder på nationell nivå och inom EU: ökade investeringar i utbildning och innovation, frigörande av företagspotential, särskilt inom små och medelstora företag, bemötande av globaliseringens utmaningar och befolkningens åldrande, och igångsättning av en effektiv, integrerad europeisk energipolitik.

Det framlagda resolutionsförslaget innehåller kommentarer och förslag om de fyra prioriterade åtgärdsområdena som jag helhjärtat stöder. Jag röstade därför för resolutionsförslaget.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om jag är besviken över att den resolution som vi lade fram förkastades, är det värt att påpeka att ungefär 100 parlamentsledamöter antingen röstade för resolutionen (79) eller lade ner sina röster (20), vilket är över hälften av antalet ledamöter i vår grupp och förvisso fler än i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen sammantaget. Likaså var det talande att ett ännu större antal ledamöter vägrade att rösta för den gemensamma resolutionen, som ändå antogs av majoriteten av ledamöterna.

Erfarenheten har lärt oss att den öppna samordningsmetoden som föreskrivs i Lissabonstrategin inte har minskat fattigdomen. Till följd av Lissabonstrategin har prioriteringarna varit liberalisering och privatisering av offentliga sektorer och tjänster.

Med tanke på att fattigdom är en kränkning av de mänskliga rättigheterna måste dess orsaker uppmärksammas i högre grad. Därför måste de nödvändiga åtgärderna vidtas för att främja social integration ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Vi förespråkar därför att man ersätter stabilitets- och tillväxtpakten med en verklig utvecklings- och framstegspakt, och att Lissabonstrategin ersätts med en verklig ekonomisk och social sammanhållningsstrategi. Vi anser återigen att tonvikten inte bör ligga på förslaget till direktiv om inrättandet av en inre marknad för tjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att stödja detta resolutionsförslag tillsammans med mina kolleger i socialdemokratiska gruppen och delegationen från brittiska Labour. Trots detta måste jag påpeka ett viktigt utelämnande i avsnittet om energipolitik, nämligen tidvattenkraft.

Den globala uppvärmningen för oss bort från konventionell kraftproduktion, samtidigt som säkerhetsfrågorna hotar kärnkraften. Bristen kan endast med stor svårighet fyllas av förnybara energikällor, oavsett om det är sol, vind eller biobränslen. Den möjlighet som försummas är tidvattenkraft. Fransmännen byggde en kraftstation över La Ranchemynningen för att demonstrera tekniken. I Förenade kungariket är både Mersey, i liten skala, och Severn, i stor skala, lämpliga platser. Enbart Severnprojektet skulle kunna tillgodose nästan tio procent av Storbritanniens energibehov. Varför försummar vi ”stora” förnybara energikällor för att i stället täcka våra bergssluttningar med vindkraftverk och våra tak med solpaneler?

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Parlamentets resolutioner om förberedelserna inför Europeiska rådets möten består i regel av en litania av önskemål till regeringarna och kommissionen. Vad resolutionerna har gemensamt är att man aldrig påpekar att de svårigheter som våra länder upplever beror på den europeiska integrationen, och att man alltid kräver att Bryssel ingriper mer i medlemsstaternas politik. Räddningen kan inte komma från Bryssels Europa, eftersom det är roten till merparten av de problem som nämns i texten.

Vi befinner oss nu till exempel i ett skede där de problem som orsakats av liberaliseringen av den inre marknaden för energi – som Bryssel önskade och som baserades på den enda och okränkbara principen om konkurrens – föranleder parlamentsledamöterna att kräva en gemensam energipolitik, och till och med en enda politik. Detta åtgärdsområde nämns dock inte i fördragen, och det finns goda skäl till det: motståndet från regeringarna, som är medvetna om denna sektors strategiska vikt och om sina skilda intressen.

Det allmänna intrycket är att den europeiska integrationen, som den ser ut i dag, är ett ändamål i sig och att den närs av de negativa konsekvenserna av sina egna misstag. Vi måste sätta stopp för denna onda cirkel.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Europaparlamentet går i denna resolution in på områden som åligger medlemsstaternas parlament att åtgärda för att nå överenskomna mål i Europa om ökad tillväxt och sysselsättning. Grunden i Lissabonstrategin är att medlemsländerna genomför det som man kommit överens om.

Lissabonstrategin får inte bli ett argument för att ständigt kräva ökade anslag till EU:s budget. Junilistan menar istället att Lissabonstrategin måste inrymmas i respektive medlemslands budget. Punkt 3 i resolutionen menar att EU:s budget måste öka för att målen i Lissabonstrategin skall uppnås. Av den anledningen väljer vi att rösta nej till resolutionen.

Resolutionen innehåller många positiva förslag, men utgår alltså från att EU skall ha en budgetplan som vi inte ställer oss bakom. Ansvaret för förverkligandet av Lissabonstrategin ligger på medlemsstaterna, varför det är viktigt att deras medlemsavgift till EU inte ökas utan att de har ett utrymme att själva åtgärda det som behövs inom Lissabonstrategin.

Vi har därför röstat nej till förslaget till resolution som lagts fram av PPE-DE-, PSE- och ALDE-grupperna.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det som kommer att äga rum den 16–17 mars kan kallas arbetsgivarnas generalförsamling, och det är ingen tillfällighet att detta möte har planerats in precis före Europeiska rådets möte. Vid rådets möte kommer Österrikes förbundskansler tillika rådets ordförande, kommissionens ordförande och kommissionsledamöterna att närvara, tillsammans med höjdarna från företagsvärlden, industrin, miljöorganisationerna och forsknings- och medievärlden, för att inte nämna regeringsföreträdarna för de så kallade nationella reformprogrammen.

Industriledarna kommer att lägga fram sin önskelista där de kräver att de så kallade strukturreformerna ska genomföras, vilket är en omskrivning för högerpolitik vars sanna innebörd är välkänd för arbetstagarna: det innebär mer otrygga arbeten, lägre löner, längre arbetsliv och längre arbetstider, senare pensionsålder, nedmontering och därav följande liberalisering och privatisering av offentliga tjänster, och tonvikt på energi och kommunikationer, social trygghet, hälsa och utbildning och forskning, med utnyttjande, arbetslöshet och fattigdom som följd.

Majoriteten i parlamentet har enats om att anta denna dagordning, även om vi röstade emot den.

 
  
MPphoto
 
 

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder helt alla åtgärder i Lissabonstrategin som verkligen förbättrar Europeiska unionens ekonomiska konkurrenskraft. För detta krävs verklig ekonomisk reform som ger mer tillväxt, flexibla arbetsmarknader och högre sysselsättning inom hela EU.

Medan vi helt stöder kommissionsordförandes och vissa medlemsstaters ansträngningar att minska företagens ansvar och hindren för skapandet av arbetstillfällen är vi oroade över att vissa av de åtgärder som beskrivs i resolutionsförslaget kan leda till högre kostnader för företagen och avleda dem från den allt överskuggande prioriteringen att göra EU mer konkurrenskraftigt på den globala marknaden och därigenom sänka arbetslösheten i betydande grad.

Vi kan inte stödja de förslag i resolutionsförslaget som skulle leda till en mer omfattande budgetplan än vad Europeiska rådet kom överens om i december 2005.

Av dessa och andra skäl har vi beslutat att avstå från att rösta om resolutionsförslaget.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Det gemensamma resolutionsförslag om Lissabonstrategin som undertecknats och som förespråkas i Europaparlamentet av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa syftar till att ytterligare påskynda de kapitalistiska omstruktureringarna genom att utarbeta nationella program. Det enade euro-kapitalets angrepp utvidgas och omfattar alla grundläggande förbindelser, med en kapitalinvasion som följd och en kommersialisering av hälsa, utbildning och energi, en nedmontering av arbetsrätten och avskaffandet av alla rättigheter som arbetarklasserna erövrat, med nya angrepp mot deras försäkrings- och pensionsrättigheter.

Lissabonstrategin bygger också på Maastrichtfördraget och de fyra friheterna (kapital, handel, arbetskraft och tjänster) som gemensamt antagits i vårt land av Nea Dimokratia, Panellinio Socialistiko Kinima och Synaspismos.

Det grekiska kommunistpartiet varnade i rättan tid arbetarklassen och folket för Lissabonstrategins syften. Det grekiska kommunistpartiet uppmanar arbetarklassen att öka sin kamp mot kapitalets barbariska angrepp, att göra sin kamp till en anti-monopolistisk och anti-imperialistisk kamp och skapa en allians för makt och välstånd på gräsrotsnivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Det är skandalöst att två tredjedelar av parlamentsledamöterna, fortfarande 20 år efter Tjernobylkatastrofen, stöder den fortsatta användningen av kärnkraft genom att rösta för resolutionen om Lissabonstrategin. Kärnkraft förblir en högriskteknologi med oförutsebara konsekvenser.

Den ökande kärnkraftsanvändningen kränker de grundläggande rättigheterna och försämrar ohjälpligt levnadsförhållandena för framtida generationer. Utvinningen av uran leder till ett omfattande överutnyttjande av naturen och till radioaktiv förorening av grundvattnet. Uran kan också anrikas, vilket är ett sätt att producera material som kan användas i atomvapen. Egentligen är det faktiskt inte möjligt att göra en absolut åtskillnad mellan ”civil” och militär användning av kärnkraft. Till och med normal drift av kärnreaktorer medför en ständig risksituation på grund av sådant som låg strålning och risken för förorening av de floder som används för att kyla av reaktorerna.

Det finns återkommande exempel på upparbetningsanläggningar som orsakar radioaktiva föroreningar över stora land- och havsområden. Hittills har ingen kunnat lösa problemet med hur man ska hantera och lagra högradioaktivt avfall, av vilket mer produceras dagligen och som kommer att fortsätta att avge strålning i åtminstone ytterligare 10 000 år. De 3,1 miljarder euro som avsatts för kärnkraftsforskning inom EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007–2011) är dubbelt så mycket som avsattes inom sjätte ramprogrammet för forskning. I stället för att investera i kärnkraftsteknik borde EU göra mer för att utveckla förnybara energiformer. Decentraliserad försörjning i form av förnybara energikällor är det enda sättet att garantera en långsiktig säkerhet i fråga om energiförsörjning.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om bidraget till Europeiska rådets vårmöte 2006 om Lissabonstrategin, eftersom jag samtycker till de flesta punkter som tas upp och till de förslag som läggs fram i resolutionen. Jag välkomnar särskilt förslagen om en djupgående, konkurrenskraftig och innovativ strategi för den europeiska ekonomin, där det handlar om att inrätta en färdplan för en europeisk ekonomisk reform som kännetecknas av fullbordandet av den inre marknaden, investeringar i forskning och utveckling samt solidaritet mellan samhällen och generationer.

Jag anser att vissa punkter måste klargöras.

Enligt min åsikt är det beklagligt att vi, ett år efter Europeiska rådets vårmöte 2005, mer eller mindre står kvar exakt där vi befann oss på många områden, nämligen när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, friheten att etablera sig för medborgare från de nya medlemsstaterna, fördjupningen av den inre marknaden och reformen av budgetprioriteringarna. Dessa punkter har verkligen inte fått mig att rösta emot resolutionen, men de stärker min besvikelse över bristen på åtaganden i fråga om EU-reformerna.

 
Senaste uppdatering: 29 juni 2006Rättsligt meddelande