Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är sex resolutionsförslag om straffrihet i Afrika, särskilt ärendet Hissène Habré⁽¹⁾.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare – (ES) Herr talman! För närvarande öppnas många möjligheter i Afrika till att göra upp med vad som många gånger är ett blodbefläckat förflutet.

Att gå mot fred kräver dock att ett entydigt bekämpande av straffriheten. Detta betyder i sin tur att sanningen måste komma fram i ljuset, hur smärtfylld den än må vara, och att rättvisa måste skipas. Rättegångarna mot Augusto Pinochet och Slobodan Milosevic är tydliga indikationer på vilken riktning som utvecklingen bör ta även i Afrika, trots att de är både bristfälliga och sorgligt ofullbordade. Namn som bland andra Charles Taylor, Mengistu Haile Mariam och Hissène Habré ska läggas till listan över före detta diktatorer som måste ställas till svars inför de nationella och internationella rättssystemen.

Det finns redan ett flertal sätt för att ställa personer till svars med hjälp av tillfälligt inrättade domstolar för förövarna av brott och ohyggligheter, exempelvis domstolarna för Rwanda och Sierra Leone. Tyvärr leder emellertid de bristande resurserna, och i en del fall bristande politisk vilja och förmåga, till att dessa domstolar ofta är ineffektiva och otillräckliga.

Bekämpning av straffrihet är utan tvivel en av EU-politikens pelare på området för mänskliga rättigheter. Vi måste därför komma ihåg att utan en internationell brottsmålsdomstol för att fastställa enskilt ansvar som en metod för att tillämpa lagstiftningen, så kommer folkmord och uppenbara överträdelser av mänskliga rättigheter att förbli ostraffade i många fall.

Vi vill därför uppmana de länder i Afrikanska unionen (AU) som ännu inte har godkänt Romstadgan att göra det och att fastställa en handlingsplan för en effektiv tillämpning av Romstadgan snarast möjligt.

Det skulle vara arrogant, och det är inte min avsikt, av EU att tillrättavisa Afrika när vi också har alldeles för många oavslutade eller olösta fall av straffrihet eller otillräcklig rättskipning när det gäller före detta diktatorer. Men jag är fast övertygad om att detta är en uppgift som måste angripas på ett globalt sätt, gemensamt av EU och Afrika.

Utan sanning, utan rättvisa och utan upprättelse för offren är freden inte något annat än en dröm, men ett avskaffande av straffriheten kan hjälpa oss att en dag göra den drömmen till verklighet.

  Jürgen Schröder (PPE-DE), författare – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ärendet med den förre diktatorn i Tchad, Hissène Habré, får inte ses som ett enstaka fall utan måste ses ur en afrikansk synvinkel eftersom straffriheten för före detta diktatorer fortfarande är utbredd i Afrika. Jag behöver bara påminna er om Charles Taylor från Liberia eller Mengistu Haile Mariam från Etiopien. Afrikanska diktatorer har styrt genom att använda sig av extremt våld, undertrycka sitt eget folk och behålla sina maktpositioner genom tortyr, mord och tyranni. Gemensamt för samtliga är att de ostraffade har funnit en fristad i andra afrikanska länder och att de inte har ställts till svars någonstans.

Det är just detta som vi inte längre kan acceptera eftersom offren och deras familjer länge har kämpat för en rättegång för att ställa diktatorerna till svars. Därför välkomnar jag varmt de stora framsteg som har gjorts i ärendet Hissène Habré. I september 2005 utfärdade en belgisk domare en internationell häktningsorder som ledde till att Hissène Habré i november sattes i husarrest i Senegal.

Senegal har emellertid betonat att Hissène Habré ska ställas inför en afrikansk domstol och att Afrikanska unionen ska fatta beslut om detta. Vid dess senaste möte i januari tillsatte AU en kommitté som i juli ska redogöra för utformningen av en sådan domstol.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag anser att det finns åtskilliga möjligheter att ställa Hissène Habré inför rätta. Den mest realistiska är att han utlämnas till Belgien eftersom hans ärende snabbt skulle kunna prövas av en rättvis domstol i EU. Internationella brottmålsdomstolen skulle också kunna ta sig an fallet. En specialinrättad afrikansk domstol skulle å andra sidan kräva ett oerhört mått av politisk vilja och det är förmodligen knappast möjligt utan en enorm mängd pengar, tid och administrativ kraft.

Det är nu upp till Afrikanska unionen att göra allt den kan för att se till att ärendet Hissène Habré slutligen kommer att avgöras inför domstol. Om en utlämning till Belgien är utesluten måste Afrikanska unionen i så fall lägga fram en detaljerad plan för hur en afrikansk domstol kan ta itu med saken så fort som möjligt.

Det skulle därför glädja mig om ett prejudikat kunde skapas i detta avseende och att Hissène Habré kunde dras inför domstol. De många offren kräver det.

  Ana Maria Gomes (PSE), författare – (PT) Herr talman! I EU förfäras vi över att de överlevande från folkmorden iscensatta av Slobodan Milosevic inte kunde se honom dömd i Haag.

Offren för regeringar som kränker de mänskliga rättigheterna eller för krigsförbrytare har rätt till rättvisa och de söker den. Krigsförbrytarnas namn är Hissène Habré, Charles Taylor, Mengistu Haile Mariam och Robert Mugabe.

För ett par dagar sedan fick utskottet för mänskliga rättigheter höra en advokat från Tchad betona detta när det gäller diktatorn Hissène Habré som har levt i exil i Senegal under ett antal år. Denna advokat förespråkade att Hissène Habré ska utlämnas till Belgien där en domstol eftersöker honom på begäran av offren. Hon förklarade även att utlämning är nödvändigt eftersom det inom Afrikanska unionen tyvärr varken finns någon metod eller politisk vilja för att ställa denna brottsling inför rätta. Han är skyldig till politiska mord på över 40 000 av sina landsmän och till arresteringar och tortyr av många fler. Vidare sa advokaten att de senegalesiska myndigheterna, som överlämnade frågan till Afrikanska unionen inte hade för avsikt att underlätta att rättvisa skipas och skydda Afrikas värdighet, utan att förhindra rättvisans gång och väcka ytterligare anstöt hos de offer som försöker ställa Hissène Habré inför rätta.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag var nyligen i Senegal där jag talade med människorättsaktivister, ledamöter av det senegalesiska parlamentet samt journalister. Alla bekräftade tyvärr samma känsla. EU har förpliktelser i Afrika och därför har vi i dag antagit denna resolution. Förhoppningsvis kommer detta att leda till att portugisiska politiker kommer att använda sitt inflytande till att försöka få ett slut på straffriheten för alla dessa brottslingar i Afrika.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare – (NL) Herr talman! De afrikanska länderna har inte det afrikanska folket att tacka för sitt ursprung, utan den europeiska kolonisationen. Utlänningar drog upp gränser som genomkorsade befolkningsgrupper som ville hålla ihop, medan de buntade ihop folk som hade mycket lite gemensamt när det gäller historia, kultur, språk och religion. Det är omöjligt för dessa människor att se myndigheterna som något som tillhör dem.

I praktiken omvandlas detta till ett allvarligt hinder mot demokratin. I dessa situationer lämnas stort utrymme för personer som genom våldsamma metoder gynnar en befolkningsgrupp medan de undertrycker en annan. Endast genom fruktansvärda metoder kan de hålla samman sina instabila länder. Under dessa omständigheter är det endast våldsamma profitörer som i längden klarar av att behålla statsmakten. Dessa situationer påträffas över hela Afrika, men i synnerhet där arabisk-islamiska och icke-islamiska befolkningsgrupper har slagits ihop till ett land. Alla känner nu till de tragedier, ständiga inbördeskrig och strömmar av flyktingar som har drabbat Sudan.

Vi antog en resolution om dess grannland Tchad så sent som i går. Hissène Habré var en gång ledare detta ökenland. Han godkändes automatiskt av yttervärlden och hade delvis kvar makten till 1990, då han tvingades att fly till Senegal. Trots att han är borta finns det fortfarande inget utrymme för politisk opposition. Människorna svälter och terroriseras av beväpnade grupper medan grannländerna försöker att ta kontroll över delar av landet. Charles Taylor flydde från Liberia till Nigeria och Mengistu Haile Mariam flydde från Etiopien och lever nu i Zimbabwe. Ett domstolsavgörande borde vara lämpligt i dessa fall. Detta skulle till och med kunna avskräcka framtida afrikanska politiker från att bli våldsamma diktatorer.

Situationen i Rwanda är inte helt jämförbar. En del ser tutsiminoritetens nuvarande dominans som ett rättvist straff för hutumajoritetens försök att driva ut och massakrera sina urgamla förtryckare. Den långsiktiga fortsättningen på den rådande situationen, för vi måste verkligen räkna med risken att denna situation kommer att bestå under överskådlig framtid, fortsätter att nära en urgammal känsla av ömsesidigt hat. Av den anledningen ska vi inte bunta samman alla länderna utan i stället ägna vederbörlig uppmärksamhet åt de ohyggligheter som har begåtts i dessa länder.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! Kampen mot straffrihet borde vara en av hörnstenarna i EU:s politik på det människorättsliga området. Den principen passar alltför väl in på Afrika, i de delar där flertalet förfärliga brott mot de mänskliga rättigheterna har begåtts, i vissa fall oerhört många. Men dessvärre har förövarna av dessa brott sällan ställts inför rätta, och offren förvägras mycket ofta någon form av effektiv gottgörelse.

Det är av yttersta vikt att ökända personer, som Charles Taylor, Mengistu Haile Mariam och Tchads före detta president Hissène Habré, ställs inför rätta vid internationellt erkända domstolar för de grymheter och brott mot mänskligheten som de anklagas för att ha begått.

Det är verkligen skamligt och helt klart vanhedrande för regeringarna i länder som Zimbabwe, Nigeria och Senegal att fortsätta att förhindra rättvisans gång genom att ge sådana påstått kriminella personer skydd. Om dessa regeringar ignorerar de krav som ställs i denna resolution anser jag att EU, tillsammans med världssamfundet, måste överväga att vidta mer drastiska fredliga åtgärder för att tvinga fram lämpliga gottgörelser.

  Karin Scheele, för PSE gruppen – (DE) Herr talman! Vi diskuterar i dag straffrihet i Afrika och det har redan sagts hur viktig Internationella brottsmålsdomstolen är. Vår diskussion handlar dock särskilt om fallet med den före detta diktatorn i Tchad. Hissène Habré styrde Tchad mellan 1982 och 1990. Hans enpartisystem kännetecknades av allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna och omfattande våldskampanjer mot sitt eget folk. Förenta staterna och Frankrike stödde Hissène Habré under en lång tid eftersom de såg hans regim som ett skydd mot Muammar Khadaffi. Under Ronald Reagans tid vid makten fick Hissène Habré kraftigt militärt och paramilitärt stöd via CIA.

Detta måste också sägas. Det handlar inte bara om att vi inte ska lära andra kontinenter en läxa. Vi måste också ha klart för oss att betydelsefulla västerländska länder under många år gav sitt stöd varhelst grymma diktatorer satt vid makten. Frågan är nu hur straffriheten för Hissène Habré kan avskaffas. Jag välkomnar sökandet efter en afrikansk lösning. Om detta misslyckas, borde Hissène Habré överlämnas till de belgiska myndigheterna för att få ett slut på straffriheten för en grym diktator.

  Urszula Krupa, för NI-gruppen – (PL) Herr talman! Dagens debatt om överträdelser mot de mänskliga rättigheterna har att göra med straffriheten för ett flertal före detta ledare för afrikanska länder som anklagas för diktatur och barbariska maktmetoder.

Den fråga som behandlas i parlamentets resolution avser särskilt Republiken Tchads före detta president, Hissène Habré, som är ansvarig för 40 000 politiska mord och 200 000 fall av tortyr. I resolutionen nämns emellertid även namn på andra diktatorer från Libyen och Etiopien. Bland exemplen finns konflikterna i Sierra Leone, Rwanda och i Demokratiska republiken Kongo, där tre miljoner människor har dött under den sex år långa konflikten.

En analys av den politiska situationen i Afrika gör att man börjar undra över orsakerna till konflikterna mellan den styrande afrikanska eliten och massorna av deras egna landsmän som är föremål för en sådan omänsklig behandling. Man gör komma ihåg att den afrikanska elitens sammansättning och funktion, liksom alla förändringar av den, till stor del bestämdes av kolonialmakterna. Precis som de flesta koloniserade samhällen utformades även eliten i Afrika under inflytande av europeiska mönster och kommunistiska inslag, vilket var avgörande i skapandet av den administrativa och intellektuella karaktären hos den elit som kom till makten. Kolonialmakterna, som koncentrerade sig på att exploatera arbetskraft och exportera råmaterial, begränsade avsiktligt den politiska aktiviteten samt utvecklingen av dessa länders ekonomier. Samtidigt införde denna elit, som fick tillgång till utbildning på europeiska och amerikanska universitet, ett regeringssätt där enorma budgetmedel anslogs, inte bara till militären, ökad administration, utlandsresor och delegationer, utan även till statstjänstemännens löner, vräkiga livsstilar, lyxvillor och bilar. Med andra ord, livsstilar som låg mycket långt ifrån de förhållanden som majoriteten av de svältande afrikanerna levde under. Det ekonomiska beroendet förvärrades av att nyckelindustrier drevs med utländskt kapital och att industrier även var miljöskadliga. Den pågående ekonomiska åderlåtningen av Afrika har bevarats av ett ojämnt ekonomiskt utbyte. Den politik som har förts har systematiskt lett till att de fattiga länderna har skuldsatts, i stället för att utveckla deras möjligheter.

Vi stöder en resolution med krav på att kriminella härskare ställs till svars. Det är emellertid än mer brådskande att förbättra den allmänna situationen för den afrikanska befolkningen på ett sätt som garanterar hållbar utveckling, vilket är svårt att genomföra under de nämnda förhållandena.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi är mycket nöjda över att frågan om straffrihet har diskuterats. Kommissionen kommer att fortsätta att bekämpa straffrihet med alla tillgängliga medel, både politiska och ekonomiska.

Som ni vet har vi på internationell nivå konsekvent uttryckt ett starkt stöd för Internationella brottsmålsdomstolen (ICC), både genom vår gemensamma ståndpunkt och genom vår handlingsplan. Dessutom är EU, genom dess medlemsstater, den största bidragsgivaren till ICC och dess budget. Domstolens trovärdighet och möjlighet att arbeta effektivt beror till stor del på världssamfundets allmänna godkännande av den. Det är därför som vi alla arbetar för att göra domstolen universell genom att uppmuntra så många länder som möjligt att ratificera Romstadgan. Jag är särskilt glad över att EU och de 77 AVS-länderna har gått med på att inkludera ett åtagande för att vidta åtgärder för att ratificera och genomföra stadgan i det reviderade Cotonouavtalet. Det är ett bra steg framåt.

I juli 2004 inledde Internationella brottsmålsdomstolens åklagare en utredning av brott som påstås ha begåtts i Demokratiska republiken Kongo och Uganda efter 2002. Dessa tillkännagivanden, som följdes av gripanden i Uganda, är tydliga markeringar av det bidrag som ICC kan och kommer att ge kampen mot straffrihet på den afrikanska kontinenten. Efter mycket lobbyverksamhet från EU och andra parter antog FN:s säkerhetsråd i mars 2005 dessutom en resolution med en hänvisning till situationen i Darfur till ICC.

Det är olyckligt att det inte gick att lösa fallet med Hissène Habré i Senegal, men jag välkomnar Afrikanska unionens (AU) beslut i januari 2006 om att tillsätta en kommitté med framstående afrikanska jurister för att fortsätta granska detta ärende. Kommittén verkar ha ett ganska starkt stöd. Särskilt noterbart är att den lyder under ”principen för totalt förkastande av straffrihet”.

Jag hoppas att man snart når en lösning som tillgodoser kraven. Förutom fallet med Hissène Habré måste man hitta en pragmatisk väg framåt – vilket många av er har sagt – för att ställa Charles Taylor, som för närvarande lever i exil i Nigeria, inför rätta.

När det gäller finansieringen bidrar vi till de internationella tribunalerna i Sierra Leone och Rwanda. Dessutom förbereds ett stort projekt för Demokratiska republiken Kongo i syfte att stötta vårt arbete i ICC.

Enligt den internationella lagstiftningen är staterna slutligen skyldiga att försöka utlämna eller att utlämna de som anklagas för internationella brott, som brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord. Det är därför i första hand en fråga för stats- och regeringschefer att se till att detta sker i fall som med Hissène Habré, Charles Taylor och Mengistu Haile Mariam. Internationella brottsdomstolens viktiga roll spelar in när staterna vägrar att fullgöra sina skyldigheter i detta avseende. Det är därför det är så viktigt att EU fortsätter att stödja den en allmän ratificering och ett allmänt genomförande av Romstadgan.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen äger rum omedelbart.

Skriftlig förklaring (Artikel 142)

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Straffrihet är rättvisans största fiende. Anonyma brott, brott som förblir ostraffade och brottslingar som lever med en känsla av straffrihet och ofta även i lyx. Allt detta leder till att död och mänskligt lidande trivialiseras. De afrikanska folken har lidit mycket under sina härskare. Det är vår plikt att hjälpa dem och inte bara när det gäller materiella ting, utan även sådan hjälp som är förenad med högre värden, exempelvis en känsla av rättvisa. Moderniseringen har lett till att onda människor kan orsaka andra större skada. Moderniseringen borde också innebära att de som uppenbarligen missbrukar sin makt ställs till svars på ett snabbare och effektivare sätt. Immunitet och privilegier utformades för att skydda människor från regeringens missbruk, inte för att skydda dem som missbrukar sin makt.

Förlåtelse kan ges av instanser med hög moral, men utan ånger finns det inte någon riktig förlåtelse.

Brottslingar som saknar känsla för enskilt ansvar och som inte erkänner andras rätt att döma deras handlingar är tyvärr sällan mogna för sådana känslor som ånger. Vi måste därför stödja varje åtgärd som tvingar dem att svara på frågorna: Varför dödade de? Varför våldtog de? Varför torterade de? Det är inte fråga om hämnd utan om att återställa en balans mellan gott och ont. Utan en sådan grundläggande balans kommer mänskligheten ständigt att hotas i framtiden, och inte bara i Afrika.