Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

- betänkande 2 (A6-0109/2006) av Gay Mitchell för utskottet för utveckling om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete (KOM(2004)0629 C6-0128/2004 2004/0220(COD));

- A6-0164/2006 av Konrad Szymański för utskottet för utrikesfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av de allmänna principerna för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument (KOM(2004)0628 – C6-0129/2004 – 2004/0219(COD));

- A6-0157/2006 av Angelika Beer för utskottet för utrikesfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett stabilitetsinstrument (KOM(2004)0630 – C6-0251/2004 – 2004/0223(COD));

- A6-0155/2006 av István Szent-Iványi för utskottet för utrikesfrågor om förslaget till rådets förordning om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen (KOM(2004)0627 – C6-0047/2005 – 2004/0222(CNS)).

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag uppskattar verkligen att parlamentet har beslutat att hålla en gemensam debatt om paketet med instrument för genomförandet av externt bistånd för perioden 2007–2013.

Det är över ett och ett halvt år sedan kommissionen lade fram sina förslag. Jag vill uppmärksamma de insatser som parlamentet och flera på varandra följande rådsordförandeskap gjort för att finna fantasifulla och konstruktiva lösningar på de utmaningar vi mött i fråga om dessa innovativa förslag. Den nya förenklade strukturen var det första försöket att effektivisera alla instrument för externa utgifter. Den föreslagna förenklingen välkomnades av både parlamentet och rådet, och strax efter att parlamentet inlett sitt arbete uppkom ett antal viktiga frågor. Dessa frågor togs upp i en skrivelse i april förra året från ordföranden för utskottet för utrikesfrågor, Elmar Brok, och föredraganden för instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete, Gay Mitchell. Det fanns sex frågor totalt och jag tror att parlamentet har fått dessa helt besvarade.

Ert första önskemål var att se till att instrumenten antogs genom medbeslutande i samtliga fall då fördraget tillåter det. Som svar på detta enades rådet och kommissionen om att stabilitetsinstrumentet borde gå från samråd med parlamentet till medbeslutande. För tre av fyra instrument gäller medbeslutande. Detta ger parlamentet en fullt legitim och exempellös nivå av lagstiftande befogenheter över ramen för de externa utgifterna.

Parlamentet ville också se till att instrumenten underställdes en halvtidsöversyn och hade förfallodatum. Dessa punkter godkändes. Vi har också enats om att innan översynen görs bör parlamentet granska hur detta instrument används för att identifiera eventuella dåligt fungerande situationer som kan ha uppkommit, och parlamentets betänkande bör beaktas av kommissionen när den genomför översynen av instrumentet. Om man vid översynen identifierar problem som kräver att de relevanta instrumenten och bestämmelserna anpassas kommer kommissionen att lägga fram de nödvändiga lagstiftningsförslagen. Översynen ska genomföras 2009, liksom parlamentet begärt.

Parlamentet krävde också separata finansieringsramar för olika geografiska regioner och tematiska sektorer. Kommissionen har gjort en uppdelning av finansieringsramarna för de instrument som är underställda medbeslutande och samtycker till att denna uppdelning införs i förordningarna.

En av de svåraste punkterna har varit parlamentets delaktighet när det gäller att fastställa prioriteringar och utarbeta strategidokument. När det gäller fastställandet av prioriteringar kommer de nödvändiga politiska inslagen att införlivas i utkasten till förordningar. Detta har skett för både stabilitetsinstrumentet och för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. De framsteg som gjorts i fråga om dessa instrument har tyvärr ännu inte återspeglats i instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete.

Parlamentets framtida delaktighet i strategidokument omfattas nu av två uttalanden som bifogas det interinstitutionella avtalet. Jag har skrivit till Elmar Brok om hur dessa skulle kunna genomföras i praktiken. Vi tänker oss en mekanism för en dialog med parlamentet, som borde tillåta oss att följaktligen lägga fram de utvalda strategidokumenten, förklara våra val och motta parlamentets åsikt om dessa val och om hur strategin borde genomföras.

För instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete ville parlamentet slutligen göra en tydlig åtskillnad mellan politiken för utvecklingsländer och politiken för industriländer. Vi har inga problem att acceptera det.

Parlamentet har beslutsamt krävt ett separat instrument för att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. I januari 2006 redogjorde kommissionen för sin vision för det tematiska programmet om demokrati och mänskliga rättigheter. Jag inser att parlamentet inte är övertygat om detta. Jag har lyssnat på parlamentet och förstår argumenten. Jag är därför besluten att lösa frågan till parlamentets belåtenhet som en del av en övergripande överenskommelse om instrumenten. Detta är ett tydligt åtagande av kommissionen för ett separat instrument för mänskliga rättigheter. Denna ståndpunkt delas av rådet.

Jag skulle nu vilja säga ett par ord om vart och ett av de instrument som läggs fram i parlamentet i dag.

Instrumentet för stöd inför anslutningen – IPA – har välkomnats av parlamentet för dess politiskt inriktade strategi. Vi har fört en fruktbar dialog om förslaget till förordning med parlamentets föredragande, István Szent-Iványi. Coreper enades faktiskt om en kompromisstext om IPA den 3 maj, där ett antal frågor av vikt för parlamentet tas upp. Kommissionen stöder fullständigt denna kompromiss, i vilken de ändringsförslag som lagts fram av István Szent-Iványi i hans betänkande i hög grad återspeglas. Det gläder mig att i dag kunna göra ett formellt uttalande, som jag hoppas också ska lösa den stora olösta frågan om parlamentets delaktighet i fråga om innehållande av stöd:

”Kommissionen kommer vederbörligen att beakta alla förfrågningar från Europaparlamentet till kommissionen om att lägga fram ett förslag om att innehålla eller återuppta gemenskapsstöd, och kommer att ge ett snabbt och tillräckligt detaljerat svar på dessa förfrågningar.”

Beträffande stabilitetsinstrumentet vill jag tacka föredraganden Angelika Beer för hennes centrala och positiva roll i förhandlingarna hittills, vilka har rört känsliga institutionella frågor. Betänkandet från utskottet för utrikesfrågor har inverkat mycket positivt på den politiska kompromiss som nåddes i Coreper, vilket jag tackar er för. Den kompromissen är mycket noga avvägd. Jag tror att den kommer att utgöra grunden för en överenskommelse mellan institutionerna.

Som svar på parlamentets farhågor har vi också godkänt ett utökat politiskt innehåll för stabilitetsinstrumentet. Det görs tydligare hänvisningar till respekten för de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorismen. Kommissionen är redo att göra ett politiskt uttalande där man ytterligare betonar detta och bekräftar sitt åtagande att informera parlamentet om exceptionella stödåtgärder då sådana antas. Jag kommer inom kort att skriva till er och redogöra för vissa idéer om inrättandet av partnerskapet för fredsskapande för att förbättra den praktiska tillämpningen av civila fredsskapande projekt.

Angående det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet har vi arbetat intensivt tillsammans med parlamentets föredragande Konrad Szymański och ordförandeskapet. Vi har nu följaktligen en text som tar upp parlamentets farhågor. En överenskommelse om denna text nåddes i Coreper förra veckan och vi är mycket förhoppningsfulla om att en överenskommelse på dessa grunder nu är inom räckhåll.

Beträffande instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete har arbetet inte framskridit lika långt som med de andra instrumenten. Jag är övertygad om att de centrala byggstenarna för en kompromiss dock finns inom räckhåll. Tack vare föredragande Gay Mitchells övertygande argument har man enats om att parlamentets medbeslutanderätt måste bevaras i den nya lagstiftningsstrukturen. Frågan är nu hur man på bästa sätt gör detta. Kommissionen kräver pragmatism, med tanke på vårt gemensamma mål att verkligen förenkla det externa biståndet.

Mer konkret, låt mig ta upp de centrala ändringsförslagen i Gay Mitchells betänkande. Med tanke på deras totala antal kommer jag att inrikta mig på de som rör instrumentets uppbyggnad.

Till att börja med föreslås i en rad ändringsförslag – ändringsförslagen 48, 50, 51, 54, 55, 56, 65, 66 och 67 – att separata bestämmelser för politikens utformning ska fastställas och att en flerårig finansieringsram ska antas med medbeslutande utöver instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete (DCECI). Detta alternativ till införlivande av det politiska innehållet och de finansiella bestämmelserna i förordningen strider mot målet med förenkling. Kommissionen är mer än villig att utvidga det geografiska och tematiska politiska innehållet i DCECI för att bevara parlamentets rättigheter. Det har vi sagt vid flera tillfällen. Vi anser dock att det bästa sättet att uppnå detta är att följa rådsordförandeskapets förslag och göra det i en enda förordning.

För det andra återspeglar tre ändringsförslag – ändringsförslagen 4, 23 och 114 – en av de allmänna punkter som parlamentet betonat och som jag hänvisade till tidigare: fullföljandet av ett instrument för mänskliga rättigheter och demokrati.

För det tredje bygger fem ändringsförslag – ändringsförslagen 1, 5, 6, 23 och 115 – på den ursprungliga begäran att inrätta en tydlig åtskillnad mellan samarbetet med industriländer och samarbetet med utvecklingsländer. Dessa ändringsförslag går faktiskt längre och man föreslår där att samarbetet med industriländerna ska tas bort från DCECI. Kommissionen förstår tanken bakom dessa ändringsförslag. Om detta är ett villkor för en slutlig kompromiss om en tydlig och logisk struktur, kan kommissionen till exempel tänka sig att föra in samarbetet med industriländerna i ett separat instrument.

För det fjärde kräver man i tre ändringsförslag – ändringsförslagen 2, 25 och 26 – en förändring av den rättsliga grunden, det vill säga en enda rättslig grund, artikel 179, utan artikel 181a i fördraget. Jag vet att de rättsliga råden skiljer sig åt i denna fråga. För kommissionen handlar det om rättssäkerhet. Kommissionen förstår också parlamentets argument att en bred förståelse av utvecklingssamarbetet borde ge den nödvändiga lättnaden. Jag skulle vara villig att se över vår ståndpunkt om en bred definition av utvecklingssamarbetet på grundval av artikel 179 garanteras.

För det femte är ett ändringsförslag av särskild vikt – ändringsförslag 51 om sektorsvisa utgiftsmål. Det handlar här om att inrätta sektorsvisa utgiftsmål. Detta skulle strida mot principerna för partnerskap och egenansvar med mottagarländerna och införa en stelhet i genomförandet av programmen.

Det finns också ett antal andra ändringsförslag som skulle behöva diskuteras mer ingående. Ett dokument har lagts fram för parlamentet med kommissionens ståndpunkt om varje ändringsförslag(1). Jag vill inte ge intryck av att våra ståndpunkter om alla dessa frågor skiljer sig mycket åt. Av 117 ändringsförslag kan kommissionen godkänna 26 i sin helhet och 40 delvis eller i princip. Detta innebär att hälften av ändringsförslagen är helt okontroversiella.

Slutligen vill jag säga ett par ord om kärnsäkerhet. Detta har varit en viktig del av vårt tidigare arbete och kommer så att förbli. Förändringen av den rättsliga grunden, som ursprungligen införlivades i stabilitetsinstrumentet, gjorde det nödvändigt att skapa ett separat instrument för kärnsäkerhetssamarbete. Jag förstår att rådet nu sänt utkastet till parlamentet för att låta er påbörja utarbetandet av ert yttrande.

Jag skulle vilja avsluta med att säga ett par ord om hur vi går vidare. Det finns skäl till optimism om att en överenskommelse kan nås om texten för två av instrumenten inom medbeslutandeförfarandet: stabilitetsinstrumentet och det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. På samma sätt hoppas jag att mitt uttalande om föranslutningsinstrumentet är tillräckligt för att tillåta parlamentet att avge ett yttrande.

Vad kan man då säga om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete? Detta är ett centralt inslag i strukturen. Detta instrument omfattar stöd till Asien, Latinamerika och Sydafrika samt centrala tematiska program. Det är centralt för paketet och alltför viktigt för att lämnas vid sidan av. Jag är övertygad om att vi kan göra vad som måste göras för att se till att den fullständiga lagstiftningsramen införs senast i slutet av året.

Ordförandeskapet har redan gjort ett avsevärt arbete med det politiska innehållet när det gäller DCECI. Det kommer att finnas en möjlighet efter parlamentets förstabehandling att nå ett samförstånd om de centrala väsentliga frågorna innan rådets gemensamma ståndpunkt antas. Detta skulle kunna omfatta vissa begränsade strukturella ändringar, som inte skulle undergräva principen med förenkling och de grundläggande politiska bestämmelserna. Det samförstånd som nås skulle återspeglas i rådets gemensamma ståndpunkt, som rådets ordförandeskap hoppas kunna anta i juni. Detta skulle i hög grad underlätta en lämplig överenskommelse om andra behandlingen.

Slutligen är genomförandet av ett effektivt bistånd till våra partner från den 1 juni 2007 och framöver ett gemensamt ansvar. Med överenskommelsen om budgetplanen och framstegen om detta lagstiftningspaket är jag övertygad om att vi kan nå detta mål.

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att vi i dag har skäl för en viss optimism när det gäller budgetramen och de olika instrumenten, och i morse hade vi tillfälle att underteckna ett viktigt dokument. Ni har med mycket klar majoritet antagit en viktig kompromiss, och jag anser att det tal som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nyss höll ger oss anledning att i grunden se optimistiskt på läget. Jag hoppas som företrädare för rådet kunna bidra till den allmänt optimistiska stämningen. Mycket av det som kommissionsledamoten har sagt återspeglar rådets sätt att tänka. Även här råder samma tongångar och vi hoppas mycket snart kunna lägga sista handen vid de instrument som vi diskuterar i dag.

Att arbeta tillsammans de senaste veckorna har inte varit lätt, men det har när allt kommer omkring visat sig vara konstruktivt, och det har vid en slutlig analys visat hur mycket institutionernas intressen sammanfaller med varandra. På rådets vägnar vill jag uttrycka vår tacksamhet för detta samarbete, som har varit mödosamt men konstruktivt. Det har redan möjliggjort för oss att så tidigt som vid förstabehandlingen i parlamentet komma överens om innehållet i tre av de fyra instrumenten – instrumentet för stöd inför anslutningen, grannskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet. Med tanke på hur komplexa dessa frågor är kunde detta verkligen inte tas för givet och det utgör i sig ett gigantiskt framsteg.

Jag vill också göra det som kommissionsledamoten just har gjort och påminna parlamentet om att rådet har antagit ett antal ändringsförslag – och då inte de minst betydelsefulla – till vartenda ett av dessa instrument och inte bara till de rättsakter som är föremål för medbeslutandeförfarandet utan även till instrumentet för stöd inför anslutningen, som faller under samrådsförfarandet. Jag vill inte heller sticka under stol med att det paket som ni nu har framför er gav upphov till en hel del strid i rådet och att det krävde ansträngningar – och en hel del ansträngningar i Coreper av rådets ordförande – att få vissa av delegationerna att gå med på det.

Jag vill nu i tur och ordning i korthet säga något om vart och ett av instrumenten. Det är ett välkänt faktum att vart och ett av dessa instrument har sin egen förhandlingshistoria bakom sig, och jag skulle vilja börja med de två som är föremål för medbeslutandeförfarandet, det vill säga grannskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet. Vi är glada att kunna säga beträffande grannskapsinstrumentet att vi i stort sett har kommit överens och jag vill tacka Konrad Szymański för hans mycket konstruktiva samarbete i detta hänseende. Jag anser att jag –som rådets företrädare – kan säga att vi har tillgodosett praktiskt taget alla parlamentets krav genom att vi har gjort instrumentet mer flexibelt, avlägsnat begränsningarna av de tänkbara prioriteringarna, infört ytterligare villkor för samarbete och klargjort att internationella konventioner, särskilt i förhållande till frågor om de mänskliga rättigheterna, måste iakttas. Jag påminner om vår tidigare debatt om detta ämne. Vi har även kommit fram till en fast överenskommelse om den vikt som vi tillmäter civilsamhällets roll och vår önskan att stödja och främja det.

När det gäller samarbetet över gränserna har vi inte bara fastställt partnerskapsprincipen utan vi har gått längre och betonat – såsom parlamentet krävde – att regionerna måste involveras. Som ni torde vara medvetna om – och på den punkten är det inte mer än rätt att jag tackar Angelika Beer – är stabilitetsinstrumentet ett särskilt känsligt instrument, och man måste handskas med det med en hel del försiktighet, för det finns i en gråzon mellan den första och den andra pelaren, och som företrädare för rådet medger jag gärna att detta ger upphov till svåra institutionella frågor. Vi har emellertid gjort en hel del framsteg och rådet har bemödat sig om att möta parlamentet på halva vägen i ett antal av dessa frågor. Vi har tillgodosett parlamentets önskan om att inte enbart vara rådgivande utan även ges rätt till medbeslutande. Vi har, låt vara som resultat av svåra förhandlingar, kunnat gå med på parlamentets krav om ett brett perspektiv. Kommissionen har redan hänvisat till detta.

Den nuvarande konstitutionen preciserar vad som ska göras på områden som nedrustning, förbättring av krisförebyggande instrument, krishantering och medling samt vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till kvinnor och barn i krissituationer. Allt detta är krav som vi har yrkat på eller som vi har stött i den tidigare debatten om en sammanhållen människorättspolitik inom EU.

Vi lyckades till slut, vid trepartsmötet den 10 maj, att finna lösningar där vi tog hänsyn till parlamentets krav på en villkorsklausul för åtgärder för bekämpning av terrorism genom uttalanden från kommissionen i ämnet. Jag vågar utan tvekan uttala mig på rådets vägnar och säga att detta gjorde att vi kunde komma fram till ett bra resultat. Jag måste tacka István Szent-Iványi när jag nu övergår till att tala om instrumentet för stöd inför anslutningen, som till själva sin natur är särskilt viktigt. Jag behöver inte heller förklara hur viktigt det är för det österrikiska ordförandeskapet och dess prioriteringar på just detta område, helt enkelt eftersom det är oskiljaktigt förbundet med EU:s framtida utveckling. Rådet ansåg därför att det var viktigt att förhandla med parlamentet i en anda som gör dokumentet rättvisa och, på samma sätt som i fråga om de andra instrument som jag har nämnt, ta till oss parlamentets synpunkter, även om detta instrument inte faller under medbeslutandeförfarandet. Vi har till exempel lagt större vikt vid genusaspekten och social sammanhållning samt vidgat tillgängligheten i programmen för möjliga kandidater. Vi har även gått med på parlamentets krav att det ska tillfrågas om strategiska frågor såsom upphävandet av de fonder som är knutna till instrumentet för stöd inför anslutningen.

Vårt gemensamma mål är att EU ska kunna agera inom varje sfär av utrikespolitiken, och det är beklagligt att detta – trots vissa uppmuntrande framsteg – inte har nåtts. Nu är det viktigt att vi gör något av praktiskt värde och flyttar processen framåt så snabbt som möjligt genom att anta förslagen till rättsakter och förordningar med kort varsel. Detta måste nu vara det gemensamma målet för rådet, parlamentet och kommissionen, och detta måste vi ta på allvar. Jag vill ta detta tillfälle och än en gång i detalj förklara varför denna process måste fullföljas och varför dessa förslag till förordningar måste antas så snart som möjligt.

De nu gällande förordningarna om grannskaps- och stabilitetsinstrumenten löper ut vid utgången av detta år. Om vi inte ser till att de ersätts löper vi risk att från och med nästa år inte kunna finansiera samarbetet med länderna för vår grannskapspolitik – vilket torde vara särskilt bekymmersamt för oss alla – och det kommer inte ens att vara möjligt för oss att ingripa vid kris- och katastrofsituationer om dessa instrument inte förbereds i god tid. En grundlig förordning för tillämpning av instrumentet för stöd inför anslutningen behöver fortfarande utarbetas och antas om de ekonomiska resurserna ska kunna sättas in – vilket har varit föremål för mycket långdragna och segslitna förhandlingar. Av den anledningen måste parlamentet rösta om detta senast i juni. Vi vill inte hamna i ett ekonomiskt svart hål.

Jag vill därför på rådets vägnar uppmana er att inte äventyra dessa instruments godkännande inom rimlig tid. Därmed kommer jag till nästa rubrik – som kanske är den svåraste – som handlar om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete, som – det måste medges – är vårt problembarn och som jag skulle vilja beröra kort. Här har rådet visat sig villigt att ta till sig parlamentets huvudönskemål, vilket jag hoppas är allmänt känt.

Vi är visserligen villiga att dela upp instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete på två instrument, ett för utveckling och ett för ekonomiskt samarbete, och jag är övertygad om att detta tillgodoser ett av parlamentets grundläggande önskemål; som kommissionsledamoten redan har nämnt ser rådet också positivt på tanken att skapa ytterligare ett instrument på människorättsområdet, vilket parlamentet även har krävt. För att till fullo respektera parlamentets rätt till medbeslutande har rådet under ansenlig tid varit villigt att föra djupgående förhandlingar med parlamentet om alla väsentliga delar i de geografiska och tematiska programmen och att utarbeta formuleringarna tillsammans på samma sätt som vi har gjort med de andra instrumenten.

Som ni kan se är rådet berett att möta parlamentet på mer än halva vägen i de frågor som har betydelse för er. Det enda jag har att säga – och jag måste säga detta rent ut – är att instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete inte får delas upp ytterligare. Att bryta ner det i ännu fler isolerade delar skulle helt enkelt förvandla vårt mål att förenkla den övergripande strukturen i EU:s utomeuropeiska bistånd till en orimlig konstruktion. Det skulle vara raka motsatsen mot vad vi eftersträvar under rubriken ”bättre regelverk”. Kommissionsledamoten har redan sagt samma sak, och jag vill – på rådets vägnar – stödja henne å det kraftfullaste.

Rådet finner det därför beklagligt att det, trots viljan att förhandla och göra en rad eftergifter, ännu inte har visat sig möjligt att finna en lösning på problemet med detta instrument, lika litet som i fråga om de övriga tre.

Vi betvivlar inte att Europaparlamentet lägger precis lika stor vikt som rådet vid att avhjälpa denna brist så snart som möjligt. De fattigaste länderna på vår planet skulle finna det obegripligt om de så att säga skulle få betala räkningen för en tvist mellan två av våra institutioner. Jag hoppas därför att vi ska lyckas finna en lösning som gör att vi slipper hamna i ett rättsligt vakuum efter den 1 januari 2007. Detta är en uppgift som vi inte kan skjuta upp till efter domedagen, och jag vill avslutningsvis upprepa vad kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner redan har sagt, nämligen att rådet behöver detta argument för att lägga sista handen vid de övriga tre dokumenten. Som vi ser saken är de eftergifter som vi har gjort när det gäller instrumentet för stöd inför anslutningen, grannskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet samt vår beredskap att överväga ett särskilt instrument för de mänskliga rättigheterna absoluta villkor som måste knytas till en överenskommelse om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete. Allt detta är väsentligt och om detta är både kommissionen och rådet fullständigt eniga.

Vad som behövs är alltså en paketlösning, och för att nå en sådan förlitar vi oss på parlamentets goda vilja och beredskap att kompromissa. Detta är vi inte bara skyldiga våra partner utan även vid en slutlig analys den europeiska allmänheten, som väntar sig att vi ska komma fram till lösningar och inte har något intresse av institutionellt käbbel och säkert skulle vara besviken om vi från och med januari 2007 inte skulle kunna ge utomeuropeiskt bistånd i den utsträckning som vi alla gemensamt har åtagit oss att göra.

  Gay Mitchell (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Innan jag går in på sakfrågorna skulle jag vilja välkomna kommissionens och rådets närvaro. Jag uppskattar särskilt de på varandra följande ordförandeskapens ansträngningar att hitta en lösning på de olösta problemen med kommissionens ursprungliga förslag om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete.

När vi diskuterar detta instrument måste den dominerande frågan vara utvecklingsländernas intressen, och särskilt de fattigaste delarna av deras befolkningar. Uppdraget för utskottet för utveckling är att företräda dessa människors och länders intressen på EU-nivå och garantera att de förs upp på EU:s politiska dagordning. Därför förespråkar vi ett särskilt instrument för utvecklingsländernas behov, nämligen fattigdomslindring med verkligt ekonomiskt samarbete och en hållbar utveckling, och inte bara ett standardinstrument för alla länder som inte omfattas av några andra instrument. Jag tror att detta synsätt nu är brett accepterat och hoppas att kommissionen nu accepterar det också.

Parlamentet delar naturligtvis kommissionens önskan om ökad effektivitet, förenkling och flexibilitet på det rättsliga området, men kan inte tillåta att detta sker på bekostnad av dess egna befogenheter och själva demokratin. Parlamentet utövar huvudsakligen sina politiska befogenheter på tre nivåer: fastställande av politiska prioriteringar – vilket innebär medbeslutande på den politiska beslutsnivån, övervakning av genomförandet, och budgetbefogenheter.

Dessa tre nivåer kompletterar varandra och parlamentet, som är den enda institution som väljs direkt av EU-medborgarna, borde sträva efter att ha mer att säga till om på alla tre nivåer. Vi borde dock inte acceptera att de parlamentariska befogenheterna stärks på en nivå på bekostnad av våra befintliga befogenheter på en annan nivå. Medbeslutandet är inte förhandlingsbart. Parlamentet kämpade i många år för att få det och det är nu inskrivet i fördraget.

Det gläder mig att ta del av kommissionsledamotens försäkran om medbeslutandet här i dag. Kan jag få säga till ordförandeskapet att skillnaden med instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete är avsikten att ersätta 16 förordningar som beslutats med medbeslutande med en förordning. Jag är helt förbluffad över att kommissionen och rådet så enkelt kan besluta om att avskaffa parlamentets roll. Vi borde heller inte tillåta att instrumentet för mänskliga rättigheter, som parlamentet konsekvent krävt, används för att få oss att avstå från våra politiska beslutsbefogenheter. Mänskliga rättigheter är alltför viktigt för att användas som ett förhandlingsobjekt vid interinstitutionella förhandlingar.

Bollen är nu hos kommissionen. Mitt förslag att göra instrumentet för utvecklingssamarbete till den enda administrativa och förfarandemässiga bestämmelsen för utvecklingssamarbete ger inte bara kommissionen den administrativa förenkling och flexibilitet den eftersträvar, utan garanterar också att genomförandet av politiken skiljs från det politiska livets oförutsägbarhet. Prioriteringarna kan ändras snabbt, i enlighet med våra och våra partners politiska dagordningar, men med en procedurförordning kommer genomförandet att kunna fullföljas obehindrat.

Som föredragande för instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete är jag fast besluten att fullfölja det intensiva arbete som gjorts i frågan och se till att det införs som en procedurförordning i god tid före årets slut. Nu när kommissionen har medgett att utvecklingssamarbetets politiska innehåll måste fastställas genom medbeslutande, är det dags att den lägger fram formella lagstiftningsförslag om geografiska och tematiska prioriteringar, så att parlamentet och rådet slutligen kan inleda lagstiftningsprocessen. Såväl det geografiska som det tematiska innehållet är hjärtefrågor för Europaparlamentet och kräver en djupgående debatt.

Vi talar om prioriteringar för vårt samarbete med Latinamerika, Mellanöstern, Centralasien, Fjärran östern och Sydafrika, om våra prioriteringar på området för mänsklig och social utveckling, om hållbar förvaltning av naturresurser som vatten och energi, och om miljön och de icke-statliga aktörernas roll. Dessa frågor kräver en fullständig och verklig debatt i parlamentet. Eftersom vi vet att debatten om så omfattande och känsliga frågor kommer att bli komplicerad och tiden nu rinner ut, vill jag informera rådet och kommissionen om att utskottet för utveckling nu inrättar en arbetsgrupp för att diskutera det politiska innehållet. Detta kommer att snabba upp förhandlingarna med parlamentet och de andra institutionerna, när vi väl mottagit formella förslag.

Som jag sa inledningsvis talar vi om samarbete med hundratals miljoner fattiga människor i världen. De behöver vårt kontinuerliga stöd. För det behöver vi en rättslig grund. Det är upp till kommissionen att föreslå en sådan i tid. Jag välkomnar tonläget och innehållet i kommissionsledamotens bidrag här i dag, men mycket arbete återstår och jag hoppas att vi snart kommer att påbörja det.

  Konrad Szymański (UEN), föredragande. – (PL) Herr talman! Om någon i parlamentet skulle vilja spela ”good cop, bad cop” gentemot kommissionen och rådet skulle det vara svårt att hitta ett bättre sätt att göra det än att lägga Gay Mitchells och mitt anförande efter varandra.

När Europeiska kommissionen lade fram sitt paket 2004 var en sak okontroversiell och allmänt lovordad, och det var förenklingen. Förenkling är en stor fördel med hela det paket som lades fram 2004, eftersom det gör det enklare för parter utanför EU att använda våra rättsliga grunder för bistånd till tredje land. Parlamentet anser dock uppenbarligen att denna förenkling inte kan genomföras på bekostnad av att de politiska målen med vårt bistånd till tredje land begränsas, och den kan inte heller genomföras på bekostnad av parlamentets övervakningsbefogenheter. Det var därför som det finns 124 ändringsförslag i mitt betänkande för utskottet för utrikesfrågor.

Jag vill tacka de personer som är ansvariga i de politiska grupperna för deras arbete och hängivenhet. Bland dem finns Charles Tannock, Luisa Morgantini, Pasqualina Napoletano, Bastiaan Belder och Paavo Väyrynen. Utan inblandning av sekretariatet för utskottet för utrikesfrågor och även av den politiska grupp som jag tillhör skulle vi inte ha kunnat ha en så tydlig förhandlingsposition i dag. Vidare skulle vi utan det enorma engagemanget och hängivenheten av det österrikiska ordförandeskapet med ambassadör Gregor Woschnagg som ordförande, utan engagemanget av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och utan engagemanget av Elmar Brok, som leder vår förhandlingsgrupp som ordförande i utskottet för utrikesfrågor, realistiskt sett inte i dag kunna överväga att godta detta instrument vid första behandlingen, vilket är mycket viktigt. Vi måste komma ihåg att vår nuvarande rättsliga grund, i form av Meda och Tacis, de viktigaste instrumenten för grannskaps- och partnerskapsbistånd, kommer att upphöra vid årets slut. Vi bör ge våra utomstående partners så mycket tid som möjligt för att förbereda sig för denna enorma och viktiga förändring när det gäller den rättsliga grunden för tillhandahållande av bistånd till tredje land.

Under 18 månaders arbete i parlamentet har vi gjort stora framsteg. För det första har vi breddat paletten av politiska mål för de grundläggande instrumenten i grannskaps- och partnerskapspolitiken, och vi har infört bestämmelser som gör tillhandahållandet av bistånd beroende av respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratiska standarder. Vi har infört förändringar som kommer att göra det möjligt att tillämpa grannskapspolitiken på länder som Vitryssland, som undviker samarbete med Europeiska unionen. Vi har skyddat rollen för EES och Schweiz i utförandet av uppgifter som hör samman med grannskapspolitiken och gjort att dessa länder kan delta i genomförandet av grannskapspolitiken i Europeiska unionen. Trots det som jag skulle kalla statlig karaktär hos grannskapspolitiken har vi förstärkt rollen för icke-statliga organisationer.

Efter att ha lyssnat på kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners och Hans Winklers anföranden skulle vi kunna säga att vi i dag, tack vare de interinstitutionella avtalen, har en garanti för att ett nytt separat instrument för mänskliga rättigheter och demokrati kommer att införas. Detta instrument kommer att vara tillräckligt flexibelt för att uppnå våra mål i en juridiskt och politiskt fientlig miljö. Som vi alla vet ställs vi ganska ofta inför sådana fientliga situationer.

I dag pekar allt mot vår förmåga att uppnå en kompromiss i denna mycket viktiga fråga, det vill säga Europaparlamentets övervakningsroll, när det gäller både planering och genomförande av grannskapspolitiken. Jag är naturligtvis medveten om att varje kompromiss är obekväm, så som denna är för parlamentet. Jag kommer emellertid att rekommendera att den godtas, eftersom alla som deltar i en kompromiss måste komma ihåg att den kommer att ge oss tillfredsställelsen att ha slutfört en fantastisk process, men att den även kommer att vara en något obekväm kompromiss. Jag är säker på att denna kompromiss inte känns naturlig för någon av oss, men jag är förvissad om att den viktigaste känslan här är tillfredsställelsen över att ha lyckats nå en överenskommelse.

Jag hoppas att detta avtal kommer att nås före sommaruppehållet och, framför allt, före slutet av det österrikiska ordförandeskapet. Det österrikiska ordförandeskapet har lagt ned mycket hårt arbete i denna fråga och det förtjänar ett erkännande för detta. Jag behöver knappast tillägga att våra grannar i söder och öster ivrigt väntar på att vårt arbete ska vara slutfört. Jag vill än en gång tacka alla som bidrog till slutförandet av detta arbete.

  Angelika Beer (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, herr Winkler! Som föredragande om stabilitetsinstrumentet för utskottet för utrikesfrågor vill jag än en gång göra en kortfattad tillbakablick och betona vilken god idé av kommissionen det så kallade Prodipaketet var, eftersom, säga vad man vill om det för övrigt, fyrtio instrument har skurits ned till sex för att öka takten på utrikespolitiken och göra den mer effektiv. Vi vandrade med glädje hand i hand med kommissionens längs denna väg, trots att det inte alltid kännetecknades av fullständig harmoni.

Den grundliga reform av gemenskapens utrikespolitik som vi debatterar i dag kan inte diskuteras skilt från uppgraderingen av parlamentets roll, vilken borde ha skett för länge sedan, för med tanke på omfattningen hos Europeiska unionens verksamhet som global aktör är vi inte längre bredda att stå och kika över stängslet medan regeringarna fattar besluten. Tvärtom vill vi bli aktivt involverade i att fatta dem.

Det är därför som jag i detta betänkande om stabilitetsinstrumentet har tagit in ett förslag till införande av ett förfarande för återkallande, som har till syfte att ge oss i parlamentet möjlighet att stoppa politiskt oansvariga åtgärder i planeringsstadiet. Som jag ser på saken finns det en koppling mellan vår ökade verksamhet på det utrikespolitiska området och parlamentets behov av att ha mer att säga till om. Jag vill än en gång betona att Europas 450 miljoner invånare förväntar sig denna demokratiska legitimitet och förväntar sig att den övervakas. Det är det som vi är här för att göra och därför kommer utskottet för utrikesfrågor när detta stabilitetsinstrument väl träder i kraft att ha nya uppgifter att utföra, eftersom vi kommer att ha nya saker att granska och vi måste få information i förväg. Vi får nu möjligheten att göra dessa saker, och den kommer vi definitivt att utnyttja.

Förhandlingarna med rådet och kommissionen i detta avseende var visserligen svåra och långsamma till en början – vi väntade i 18 månader på att rådet skulle lägga fram konkreta förslag – men vi har nu nått slutskedet, och det är uppmuntrande. Det är här som jag vill tacka kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och alla de andra deltagarna i trepartsmötet, särskilt ambassadör Gregor Woschnak, men även naturligtvis Elmar Brok, ordföranden i vårt eget utskott, och alla de – alltför många för att namnges – som har underlättat vårt arbete.

Jag vill bara kort gå igenom de punkter som var av särskilt betydelse för oss, och för vilka vi nu har nått en överenskommelse. Det förfarande för återkallande som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner föreslog för oss ligger i linje med vårt sätt att tänka och hon har nu – och det är min andra punkt – försäkrat oss att kommissionen kommer att ta hänsyn till parlamentets önskemål när det gäller granskningsbestämmelsen. För det tredje har vi nått en överenskommelse i fråga om innehåll. Vi såg detta som mycket viktigt, och det kommer även att vara mycket viktigt när det gäller den utrikespolitiken i praktiken, exempelvis våra krav när det gäller den fredsbyggande kommissionen. Vi har lyckats nå en överenskommelse om landminor, om frågor som rör kvinnor och barn, om villkoren för åtgärder för bekämpande av terrorism och om granskningsbestämmelsen.

För att ge er en bättre bild av vad det betyder vill jag säga att vi i flodvågskatastrofens kölvatten hade en dialog med stor samarbetsvilja där vi tog hänsyn till hur de instrument som nu fungerade samtidigt skulle kunna föras samman, och hur biståndet från Europeiska unionen snabbare skulle kunna komma fram till de personer som behövde det. Jag är mycket tacksam för att ni har slutfört kommissionens genomförbarhetsstudie av den civila fredskåren, vars samordning jag tror kommer att involvera oss politiker i att ta ansvar för att föra samman och förenkla rätt synsätt.

Efter de senaste två trepartsmötena fanns det tecken på en kompromiss i det uttalande vi fick i går från kommissionen, där det uppgavs att dessa åtgärder vidtogs på grundval av de mänskliga rättigheterna och folkrätten. Vi ser det som en viktig och grundläggande förutsättning om kriget mot terrorismen ska styras i rätt riktning.

Om jag får vill jag övergå till samordningen av fredsuppbyggandet och diskutera det förslag som ni lade fram i går kväll med de ledamöter som hittills har arbetat aktivt jämsides med mig om detta. Även på denna punkt anser jag att det bör vara möjligt för oss att nå en överenskommelse, som kommer att göra det tydligt för oss hur kommissionen har för avsikt att föra in rådet och andra aktörer i sin verksamhet på detta område.

Det kanske är ovanligt att göra det vid den här tiden på dygnet, men den debatt som vi har i dag är en debatt om grundläggande principer. Vi satsar på en slutspurt för att kunna rösta om stabilitetsinstrumentet i juni, vid första behandlingen. Låt mig dock avsluta med att mycket tydligt upprepa att om vi verkligen ska ta vårt åtagande för de mänskliga rättigheterna på allvar skulle vi be er se till att förslaget om ett instrument för demokrati och mänskliga rättigheter läggs fram i detta parlament så snart som möjligt, för vi betraktar inte mänskliga rättigheter och demokrati som en readisk, och de ska inte heller användas som ett sätt att utöva påtryckningar på utskottet för utveckling.

  Paavo Väyrynen (ALDE), ersättare för föredraganden. – (FI) Herr talman! István Szent-Iványi är föredragande för instrumentet för föranslutningsstöd, men han är inte här, eftersom kommissionsledamoten har skickat honom långt bort för att övervaka valet i Fiji. István Szent-Iványi skickar sina hälsningar och ber oss att på hans vägnar tacka kommissionsledamoten för hennes anförande, som är helt i harmoni med den överenskommelse som har nåtts i denna fråga.

En större omorganisation av finansieringen av yttre förbindelser ska införas genom de regler som nu diskuteras. Tidigare finansiella instrument kombineras och beslutsprocessen reformeras. Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet ska ersätta de nuvarande systemen Tacis och Meda. Det gränsöverskridande samarbetet ska innehålla ett nytt arrangemang, som kommer att tillåta en flexibel kombination av finansieringen av yttre förbindelser via grannskaps- och partnerskapsinstrumentet å ena sidan med finansieringen för medlemsstaternas territorium ur Europeiska regionala utvecklingsfonden å den andra.

Hittills har det gränsöverskridande samarbetet varit mycket svårhanterligt, eftersom beslutssystemen för finansieringen under Tacis i de yttre relationerna och finansieringen av regional utveckling inom unionen har varit mycket olika. Det kommer att bli en enormt stor utmaning att harmonisera de administrativa förfarandena och koppla samman dem. Den kommande genomförandeförordningen måste formuleras med noggrannhet och hänsyn måste tas till parlamentets inställning i frågan.

För alla de finansiella instrumenten behöver vi ett beslutssystem som skyddar parlamentets inflytande även efter att reglerna antas. Förhandlingarna i denna fråga har verkligen gått mycket bra. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är glad över att de övriga institutionerna äntligen har godkänt parlamentets krav på upprättande av ett instrument för mänskliga rättigheter och demokrati.

Instrumentet för yttre förbindelser utgör en helhet, och enighet måste nås för alla dess beståndsdelar mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Det kommer att kräva flexibilitet från alla sidor, inklusive Europaparlamentet. Förändringarna av finansieringsmekanismerna är så stora att problem kan förväntas i deras praktiska tillämpning. Alla institutionerna måste vara beredda att göra förändringar, om det är nödvändigt, av de regler som nu ska beslutas inom den nuvarande finansieringsperioden.

Jag var skuggföredragande för ALDE-gruppen när förordningen om Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet diskuterades och jag vill tacka min kollega, Konrad Szymański, för hans samarbete. Jag är särskilt glad över att den nordliga dimensionen och samarbetet med våra grannar i norr också omfattades av förordningen.

  Irena Belohorská (NI), föredragande av yttrandet av utskottet för utrikesfrågor. – (SK) Jag vill uppmana mina kolleger att fundera över sin inställning när det gäller den rättsliga grunden för den föreslagna förordningen. Det är nödvändigt att behålla ett dubbelt rättssystem och därför att säkerställa att utskottet för utrikesfrågor i framtiden kommer att spela en roll i processerna för utveckling och ekonomiskt samarbete. Om artikel 179 utgjorde den enda rättsliga grunden skulle denna process uteslutande ligga i händerna på utskottet för utveckling, och vårt utskott skulle förlora sin befogenhet. Ni har redan talat om de mänskliga rättigheterna här, även om dessa finns i AFET-portföljen.

Jag vill även betona att jag har fått uppgifter om att en dubbel rättslig grund skulle underminera Europaparlamentets befogenhet. Denna information är felaktig, eftersom det i artikel 25 i yttrandet från parlamentets utskott för rättsliga frågor tydligt anges att om det finns ett dubbelt system kommer artiklarna 179 och 181a att medföra ett medbeslutandeförfarande, och därigenom får parlamentet större befogenhet. Om vi har en enda rättslig grund som vilar på artikel 179 ensam finns det en risk att program som Erasmus Mondus eller andra utbildningsprogram och stipendier till studenter kommer att försvinna.

Artikel 179 kan inte täcka det breda spektret av utveckling och ekonomiskt samarbete. Den skulle exempelvis inte täcka samarbetet mellan sektorer inom områden som transport och energi. Alla typer av samarbete kan inte inordnas under begreppet ”utvecklingssamarbete”. Vidare gäller artikel 179 endast för utvecklingsländer, och EU har ingen egen definition av utvecklingsländer, som den har lånat från OECD. I artikel 181a talas det å andra sidan om tredjeländer, vilket innebär att dess definition är mindre restriktiv. Om artikel 181 skulle tas bort skulle vissa länder automatiskt uteslutas.

Mina damer och herrar! Om vi antar detta direktiv med en enda rättslig grund betyder det att artikel 181 inte längre kommer att ha en grund i avtalen och vi kommer därmed att ge carte blanche till kommissionen.

  Mauro Zani (PSE), föredragande av yttrandet av utskottet för utveckling. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Föremålet för mitt anförande är Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, som jag har följt som föredragande av yttrandet av utskottet för utveckling.

Denna nya politik, som blev nödvändig efter den senaste stora utvidgningen, omfattar ett enormt stort geografiskt område. Huvudsyftet med denna politik är som ni vet att skapa ett gemensamt område av välgång och säkerhet för att utveckla ekonomisk integration och politiskt samarbete mellan unionen och dess partnerländer. Detta är en utmaning och samtidigt en chans att utnyttja de möjligheter som kommer av denna politik, bland annat när det gäller utveckling, eftersom de flesta av de länder som gynnas av grannskapspolitiken faktiskt är utvecklingsländer.

Grannskaps- och partnerskapsinstrumentet skapar ett nära förhållande mellan inre och yttre sammanhållning – ur detta perspektiv är säkerheten därför knuten till utvecklingen. Jag vill därför rikta kommissionens och rådets uppmärksamhet mot att utvecklingspolitiken måste ha större omfattning som instrument för unionens yttre förbindelser.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE), föredragande av yttrandet av utskottet för kultur och utbildning. – (ES) Herr talman! Jag välkomnar detta grannskapsinstrument som vi snart kommer att godkänna och som vi debatterar i dag, och jag är särskilt glad över alla de ändringsförslag som har förstärkt den roll som spelas av det civila samhället i grannskapspolitiken.

De som har talat före mig har sagt att vi fortfarande väntar på ett äkta instrument, som kommissionen har sagt att den kommer att lägga fram, för att stärka de mänskliga rättigheterna och stödja demokratin. Det är emellertid tydligt att detta grannskapsinstrument som vi nu debatterar, efter att det har passerat genom parlamentet, har fyllts med otaliga hänvisningar till detta skydd för de mänskliga rättigheterna och förhållandet med det civila samhället och icke-statliga aktörer. Jag vill uppmana kommissionen att komma ihåg detta och, när det gäller genomförandet av detta avtal med grannländerna, att komma ihåg att många av dem inte är demokratier. Den måste därför verkligen komma ihåg att detta instrument inte kan tillåtas stärka odemokratiska system och att den därför måste ta god hänsyn till dessa icke-statliga aktörer.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE), föredragande av yttrandet av utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för grannskapsinstrumentet, Konrad Szymański, för att han har tagit in så många av vårt utskotts förslag, vilka har gett mervärde till kommissionens förslag.

Jag kan inte annat än betona – och på detta sätt uttrycker jag sysselsättningsutskottets åsikt – hur viktigt det är att den sociala dimensionen får större tonvikt i främjandet av grannskapsinstrumentet. Det är särskilt vid Europeiska unionens yttersta gräns som en enormt stor ekonomisk olikhet finns, och spänningen kan bara minskas om den sociala dimensionen får samma prioritet när landet drar sig närmare EU.

Jag vill utnyttja detta tillfälle att upprepa hur viktig den roll är som spelas av sociala partners i grannskapsinstrumentet. Om det ska finnas partnerskap med dessa länder är det helt nödvändigt att deras roll stärks och främjas. Detta parlament kan betrakta genomförandet av utbildningsåtgärder och deras sociala roll som bihang till handlingsplanerna som en av sina framgångar.

  László Surján (PPE-DE), föredragande av yttrandet av utskottet för budget. – (HU) Herr talman! Det var en glädje för utskottet för budget att behandla de ekonomiska aspekterna på dessa frågor. Vi var glada över att vår utrikespolitiska och grannskapspolitiska verksamhet i framtiden skulle bedrivas inom en öppnare och mer förenklad struktur.

Vi har ett talesätt – ett dåligt grannskap är en turkisk förbannelse. Det härrör från en tid då en stor del av Ungern var ockuperad av det ottomanska riket. Vi är intresserade av ett bra grannskap, och jag anser att detta instrument kommer att bidra till att förhindra att Europeiska unionen bygger murar eller reser en kinesisk mur runt sig, och uppmuntra den att i stället på ett effektivt sätt hjälpa sina grannar att blomstra. Det kommer även att ligga i vår säkerhets intresse.

Vi stödde tanken att vi i vissa fall exempelvis skulle kunna avstå från medfinansieringsbidraget, eftersom de inblandade organisationerna i många av våra grannländer inte skulle kunna stödja ett sådant program ur sina egna resurser. Jag ber parlamentet att stödja förslaget, och jag vill tacka alla för deras arbete.

  Andres Tarand (PSE), föredragande av yttrandet av utskottet för industrifrågor, forskning och energi – (ET) Herr talman! Förbindelserna mellan de gamla och de nya grannarna spelar en viktig roll i Europeiska unionens utrikespolitik. På senare tid har vi dock genom media fått veta att finansieringen av projekt i vissa fall är ganska otydlig. Samtidigt som jag vill ge beröm för det arbete som har utförts av föredraganden har jag som föredragande av yttrandet av utskottet för industrifrågor, forskning och energi två kritiska iakttagelser när det gäller vagheten i Europeiska unionens utgifter.

Den första rör Europaparlamentets roll i förberedelsen, ledningen och revisionen av projekt, vilken ingick i de ändringsförslag som föreslogs av utskottet för industri, men som inte finns i den slutgiltiga texten. Den status som juridisk person som lämnades in avseende partners saknas också.

Den andra iakttagelsen rör införandet av den nordliga dimensionen i förslaget från samma position. Den nordliga dimensionen är utan tvekan en mycket framgångsrik åtgärd av Finland i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Dess omfattning har emellertid inte definierats. Från tid till annan presenteras den som en grannskapspolitik gentemot de närmaste grannarna i medlemsstaterna – det vill säga Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Den tredje och bästa möjligheten är goda grannrelationer mellan de åtta medlemsstaterna från Östersjöregionen och Ryssland, vilket naturligtvis inte utesluter inblandning av andra länder.

Tack, herr talman.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE), föredragande av yttrandet av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (PL) Herr talman! Det var helt naturligt att ledamöterna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor skulle vara intresserade av att standardisera och förenkla förfarandet för integrerad gränsförvaltning och migration, asylpolitik, brottsbekämpande och förhindrande av människohandel å ena sidan, samtidigt som man främjar de rättsstatliga principerna, domstolarnas oberoende och god förvaltningssed i enlighet med Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

Vi kan inte gemensamt bekämpa brottslighet eller bygga upp gränsinfrastruktur om de medel som avsätts för detta syfte fastnar i en gyttja av korruption eller inkompetens. Det är därför som jag vill betona att ledamöterna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor räknar med att det praktiska stödet i kampen mot brottslighet och människohandel kommer att gå hand i hand med stödet för ett oberoende rättsligt system, god förvaltning och medborgerliga fri- och rättigheter. Detta är nödvändigt för att uppnå en balans mellan kostnader och fördelar, och så att kraven och vinsterna balanseras för att se till att våra grannar inte bara blir medvetna om tyngden av sina skyldigheter utan även värderingar som för dem förefaller självständigt och övertygande nödvändiga för ett bättre och säkrare liv.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), föredragande av yttrandet av utskottet för internationell handel. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Winkler! Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet förenklar Europeiska unionens bistånd till tredje land och stärker samarbetet med våra grannar, och det är bra.

Vi måste dock vara försiktiga när det gäller den finansiering som vi ger till grannskapspolitiken. Vi måste komma ihåg skillnaderna mellan våra grannar i öster och de i söder samt att reformer genomförs i olika takt. Låt oss se till att EU:s ekonomiska bistånd förblir stabilt och särskilt att det fortsätter att fördelas på samma sätt som nu.

Jag tänker här på våra grannar runt Medelhavet som, som en del av Barcelonaprocessen, har ett speciellt förhållande till Europeiska unionen. Vi måste visa och bevisa att vårt partnerskap fortsätter att vara högprioriterat, genom att öka vårt politiska, ekonomiska och kulturella samarbete.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE), föredragande av yttrandet av utskottet för regional utveckling. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, ledamöter i rådet! Det vi i utskottet för regional utveckling, och särskilt jag som medföredragande (artikel 47), har förpliktat oss för är konkret stöd för medborgare på båda sidorna av EU:s yttre gränser under de kommande åren. Som Konrad Szymański redan har sagt är en överenskommelse om Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet vid första behandlingen nu inom räckhåll.

De europeiska gränsregionerna erbjuds möjligheten att under de kommande åren, delvis med omkring 700 miljoner euro per år i finansiering från Europeiska regionala utvecklingsfonden, genomföra konkreta program som omfattar ett brett spektrum, däribland folkhälsa, utbildning, ekonomin och miljön vid Europas yttre gränser.

Det är av yttersta vikt att vi, i samråd med rådet, har nått enighet om hur vi ska göra det. Vi har specifikt lyckats behålla Interregmetoden under regionalpolitiken. I samband med detta har vi konsulterat Europeiska Gränsregionförbundet och det nybildade nätverket för de yttre gränsregionerna i öster, med namnet Neighbour, vilka påstår att de vet hur man använder denna metod, eftersom de har tagit emot och antagit fungerande förslag.

Slutligen har vi även nått enighet om övergångsförordningen, vilket innebär att förberedande åtgärder nu kan finansieras. Om vi inte lyckas nå enighet om den yttre gränsen med regionerna och nationsstaten kommer vi att vidta konkreta åtgärder efter den 1 juni 2010 för att se till att medlen kan spenderas i våra egna medlemsstater på denna sida av gränsen och inte går till spillo. Ett partnerskapsinitiativ för Europa–Medelhavsområdet (EMPI) som snabbt kan genomföras kommer att ligga framför oss från 2007 och framåt. I detta sammanhang vill jag tacka Konrad Szymański och rådet för deras orubbliga åtagande att nå en överenskommelse.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE), föredragande av yttrandet av utskottet för internationell handel. – (PL) Herr talman! Jag är mycket glad över att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner tycker att det ekonomiska samarbetsinstrumentet är viktigt, och jag ser ingenting fel i att det blir en fråga på vilken medbeslutandeförfarandet tillämpas i något skede, även om så ännu inte är fallet i dag.

Som föredragande av instrumentet för föranslutningsstöd för utskottet för internationell handel vill jag säga att vi vill hjälpa kandidatländer i gränsöverskridande verksamhet som hör samman med att etablera en marknadsekonomi, icke-statliga organisationer, genomförande av WTO-principer och alla akademiska utbyten. Samtidigt kräver vi med eftertryck att kommissionen presenterar årsredovisningar för parlamentet så att vi kan se vad medlen har öronmärkts för, och så att vi om några år kan slippa känna oss besvikna över att de har försvunnit någonstans och vi inte vet om stödet verkligen nådde kandidatländerna till Europeiska unionen eller ej.

  Gábor Harangozó (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (EN) Herr talman! Först vill jag tacka vår föredragande, István Szent-Iványi, för vårt positiva samarbete i fråga om utarbetandet av yttrandet från utskottet för regionalt samarbete om instrumentet för stöd inför anslutningen. Min åsikt är att detta betänkande är ett tillfälle att i alla skeden se till att Europaparlamentet är delaktigt i kontrollen och förvaltningen av det nya instrumentet för föranslutningsstöd.

I det hänseendet är det inte tillräckligt med samråd. Med hänsyn till de aktuella frågornas budgetmässiga och politiska karaktär, bör dessa falla inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Jag anser att den bristande öppenheten i fråga om finansieringen per land, målsättningarna och beståndsdelarna bör hanteras på ett tydligt sätt och att det nya instrumentet bör garantera en tydlighet och en förutsägbarhet för unionens åtaganden gentemot dess partnerländer. Dessutom bör de specifika situationerna i och de potentiella svårigheterna hos mottagarländerna beaktas vederbörligen. Alternativa genomförandearrangemang bör därför införas för att undvika eventuella problem med den gemensamma förvaltningen.

  Pierre Schapira (PSE), föredragande av yttrandet av utskottet för utveckling. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är än en gång mycket nöjd med förändringen av den rättsliga grunden för stabilitetsinstrumentet, och jag är tacksam mot kommissionen och rådet för att de har accepterat denna förändring. Jag är också glad över att förhandlingarna med rådet gjorde det möjligt att begränsa stabilitetsinstrumentets omfattning genom att begränsa samarbetet inom områdena för fredsbevarande och bekämpande av terrorism. Kommissionens förslag som syftar till att skapa en icke obligatorisk mekanism för återkallande väger emellertid inte upp bristerna i parlamentets befogenheter för medbeslutande om det politiska innehållet.

När det gäller Mitchellbetänkandet är jag glad över att parlamentet inte har gett efter för kommissionen eller rådet. I morgon ska vi rösta om en text där parlamentets befogenheter behålls och där det kan behålla sin roll som medlagstiftare när det gäller den politiska riktning som ska tas i det nya samarbets- och utvecklingsinstrumentet. Det finns ingen anledning att ge efter eftersom denna befogenhet är en etablerad rättighet. De politiska riktlinjer för vilka vi vill säkra medbeslutande kommer att ersätta 16 förordningar som gick igenom medbeslutandeförfarandet. När den inledande kampen nu har utkämpats förväntar vi oss att kommissionen föreslår en politik snart så att vi kan slutföra den andra behandlingen före årets slut.

Jag är dock oroad över grannskapsinstrumentet. Det ger upphov till samma problem som utvecklingsinstrumentet, men det svar som lämnas är avsevärt annorlunda. Som i fallet med instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete (DCECI) är detta instrument föremål för medbeslutandeförfarandet men saknar politiskt innehåll. Som för DCECI ska det politiska innehåll som ska definieras, för 15 av de 17 länder som omfattas av grannskapsinstrumentet, ersätta omkring ett dussin förordningar i ämnet som är föremål för medbeslutandeförfarandet.

I en strävan att behålla sin kompetens föreslog parlamentet självt mekanismen för återkallande för att uttrycka sin åsikt om det politiska innehållet i grannskapsinstrumentet inom ramen för medbeslutandeförfarandet när denna åsikt skiljer sig från kommissionens. Vi är en folkvald församling och vårt arbete är per definition politiskt. Vi har dock valt att lagstifta om den mest tekniska aspekten på partnerskapet – förfaranderamen – men att hålla tyst om den politiska strategin. I dag är vi beredda att ge upp mekanismen för återkallande och ge efter för kommissionen och rådet för att anta denna text vid första behandlingen.

Varför ska vi ge upp en etablerad rättighet? Varför ska vår lagstiftningsbefogenhet inskränkas i en tid då parlamentet uppnår betydande segrar när det gäller lagstiftningen på andra områden, till exempel hamntjänster, tjänstedirektivet och, i morgon, DCECI? Jag förstår att vi måste nå en snabb kompromiss med rådet och kommissionen om detta instrument, men hur kan någon folkvald representant rösta för att förlora sina privilegier?

  Antonis Samaras (PPE-DE), föredragande av yttrandet av utskottet för budget. – (EL) Herr talman! Möjligheten att svara på hot mot de mänskliga rättigheterna och demokratin är en självklar och nödvändig målsättning.

När det gäller kärnpunkten i förslaget vill jag som företrädare för utskottet för budget, beträffande stabilitetsinstrumentet, säga att medbeslutandeförfarandet – som nu har accepterats av alla sidor – rent juridiskt är helt rätt förfarande.

När det gäller frågan om öppenhet och flexibilitet skyddar öppenheten möjligheten att undvika överlappningar i olika aktiviteter, främst med GUSP, medan flexibiliteten ger möjlighet till snabba ingripanden och förbättrad effektivitet.

Jag avslutar med att säga att jag absolut inte har någon invändning mot den föreslagna vägledande budgetramen och jag vill säga att vi i utskottet för budget genom det årliga budgetförfarandet ska kämpa för största möjliga effektivitet för stabilitetsinstrumentet.

  David Martin (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (EN) Herr talman! Jag stöder fullt ut målen i ”Prodipaketet” om att förenkla strukturen för våra yttre åtgärder. Som den största givaren av externt utvecklingsbistånd, som en central handelspartner för de minst utvecklade länderna och en stor givare av tekniskt och finansiellt bistånd har EU en skyldighet att se till att våra åtgärder ger ett mervärde, är korrekt samordnade och sammanhängande.

Utskottet för internationell handel har identifierat tre huvudsakliga tyngdpunkter i fråga om paketen i allmänhet och instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete i synnerhet. För det första ansåg vi i fråga om den rättsliga grunden, att artikel 179 var en otillräcklig grund och att vi behövde en rättslig grund som omfattade samarbete med både utvecklings- och industriländer: med andra ord att artikel 181a skulle införlivas. Vi respekterar likväl åsikten hos utskottet för utveckling att införlivandet av detta i ett enda instrument riskerar att skapa en sårbarhet i förhållandet mellan utvecklingsmålen och industrimålen.

Den andra tyngdpunkten är den uppenbara nedtoningen av vikten av handeln i paketet i sin helhet. Vi vill att handelsstödet ska få ett tydligare fokus och undrar, med tanke på frånvaron av ett tematiskt program, hur handeln kommer att hanteras i de föreslagna strukturerna för de nya instrumenten.

Slutligen delar vi de andra utskottens farhågor om urholkningen av den parlamentariska kontrollen och anser att det var rätt av parlamentet att förkasta de ursprungliga förslagen från 2004. Det genombrott vi nått med rådet och kommissionen i fråga om översyn och förfalloklausuler borde leda till ett positivt resultat i omröstningen i morgon, men parlamentet måste nu fullt ut engagera sig för att fastställa politiska prioriteringar för hela paketet.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja gratulera föredraganden Konrad Szymański till det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, som kommer att ersätta de befintliga programmen Tacis och Meda 2007, är enligt min åsikt viktigt för budgetdisciplinen och budgetförfarandet. Det kommer att omfatta Euromedländerna inom Barcelonaprocessen och de västra länderna i före detta Sovjetunionen samt de tre kaukasiska republikerna, som för närvarande utgör de länder inom den europeiska grannskapspolitiken för vilka jag är parlamentets föredragande. Liksom Ryssland, som inte ingår i Europeiska grannskapspolitiken men som åtnjuter de fyra gemensamma områdena, är alla dessa centrala grannskapsländer vars geopolitiska stabilitet och ekonomiska välstånd är mycket viktiga för EU:s intressen. Vi måste vara omgivna av en vänkrets som åtnjuter fria marknader, säkerhet inom sina gränser och har gemensamma värderingar med Europeiska unionen, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter och demokratiskapande.

Även om stödet i dessa riktade instrument är generöst – för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet ligger stödet på omkring 12 miljarder euro för nästa budgetplan – är det mindre per capita än det stöd som beviljats EU:s kandidatländer under föranslutningsprocessen. Det är likväl ett viktigt bidrag för tekniskt stöd och investeringar i centrala infrastrukturprojekt, vilka kan komplettera det arbete som görs av Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling.

Jag anser också att stödet och handelsprivilegierna måste vara moroten medan villkoren är käppen i den europeiska grannskapspolitiken. På så sätt kan man se till att ju närmare Europeiska unionens värderingar dessa länder rör sig, desto mer kan de belönas i framtiden. Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet måste förbli en del av medbeslutandeförfarandet i enlighet med artikel 179, med lämplig övervakning och tillsyn av Europaparlamentet.

Jag välkomnar också att kommissionen gått med på att inrätta ett specifikt instrument för mänskliga rättigheter och demokrati som kommer förenkla EU:s prioriterade stöd för att stärka synen på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet i resten av världen. Vad jag förstår kommer även rådet att sälla sig till detta.

  Miguel Angel Martínez Martínez, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Det finns en oro inom utskottet för utveckling för de problem som har uppstått med Europeiska kommissionen och rådet när det gäller förhandlingen om instrumentet för utvecklingssamarbete.

Vi godkände det första Mitchellbetänkandet för mer än ett år sedan i utskottet för utveckling och sedan dess har det legat nere medan vi har väntat på att kommissionen och rådet skulle stå fast vid sitt löfte att ta hänsyn till våra argument och vår kritik mot kommissionens ursprungliga förslag. Dessa löften har emellertid inte uppfyllts, trots vissa ansträngningar och framsteg, och det har inte avspeglats i någon text som har presenterats för parlamentet av kommissionen.

Det fanns tre huvudproblem med det som föreslogs för oss. För det första verkade det inte rimligt att ha ett enda instrument för utvecklingssamarbete och samarbete med den utvecklade världen. Vi var bekymrade över att resurser som var avsedda för utvecklingen av länderna i söder kunde överföras till samarbete med länderna i norr. När det gäller denna punkt verkade rådet och kommissionen hålla med om vår inställning.

Den andra poängen var allvarligare. Vi kunde inte acceptera tanken att parlamentet förlorar befogenheter som det hade haft när det gällde sjutton instrument som nu skulle slås samman till ett eller två. Hela den europeiska integrationsprocessen har kännetecknats av ett ständigt arbete för att konsolidera de demokratiska framsteg som har gjorts inom den interinstitutionella relationen, som i princip har antagit formen av större befogenheter för parlamentet i beslutsfattandet.

Vi är förvånade, och ganska indignerade, över det synsätt som har förespråkats av kommissionen, där effektivitet ställs mot demokrati. Avsikten har varit att minska parlamentets befogenheter, på grund av att de gör processen komplicerad och mindre effektiv. Det är inte hierarkin i utskottet för utveckling som står på spel, utan parlamentets befogenhet, och i detta perspektiv kan vi inte ta ett enda steg bakåt. I detta avseende har inte de minsta framsteg gjorts som kan mätas på ett objektivt sätt.

Det tredje konfliktområdet avser det faktum att avsikten, kanske mer av rådet än av kommissionen, har varit att inkludera åtgärder som avser säkerhet, terrorism och invandring i utvecklingssamarbetet. En del av dem förefaller riktiga. Det som inte är acceptabelt är att de finansieras med resurser som är öronmärkta för utvecklingssamarbete.

Finansieringen av hemsändningen av olagliga invandrare ur instrumentet för utvecklingssamarbete är exempelvis inte godtagbar för oss. Dessa program kräver ett differentierat instrument som finansieras ur andra källor. Även inom detta område har det skett vissa framsteg i vår debatt med kommissionen och rådet.

Herr talman! Vi ska rösta för den text som har föreslagits för oss, i hoppet att kommissionen vid andra behandlingen ska förstå och godta våra argument, förhoppningsvis med rådets förståelse och stöd.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det finns verkligen en enighet i detta parlament om behovet av reformer av instrumenten för utvecklingssamarbete, och det måste ske utan dröjsmål. Inom detta område finns redan 16 olika förordningar, med olika prioriteringar och olika tidsperioder. Det befintliga förfarandet är komplext, obegripligt och oklart.

Kommissionens förslag är dock en modell för hur detta tillstånd inte ska hanteras. Förenkling och effektivitet är inte detsamma som att upphäva parlamentets medbeslutanderätt, den systematiska utsuddningen av gränserna mellan utvecklingssamarbete och ekonomisk utrikespolitik i våra mellanhavanden med industriländer, eller en obskyr rättslig grund för användningen av medel som är öronmärkta för utvecklingspolitiken.

Det som jag har hört från er i dag, fru kommissionsledamot, är – för att uttrycka saken försiktigt – motstridiga uttalanden om dessa tre kärnfrågor. Kanske kan vi se det som en anledning att hoppas att kommissionen kan vakna till liv, vilket, med tanke på att tiden håller på att ta slut, är precis vad den måste göra. Många förordningar kommer att upphöra i slutet av året, och om vi inte kan enas kommer vår rättsliga ställning att bli besvärlig.

Vi vill att parlamentet ska rösta nu, så att det inte kan bli några spekulationer om att det var parlamentet som fördröjde avtalet. Det är på denna grund som vi måste förhandla. Rådets österrikiska ordförandeskap har cirkulerat några goda idéer om hur en kompromiss kan se ut, och nu måste kommissionen verkligen överge sin taktik att sitta vid sidolinjen när dessa punkter diskuteras och möta oss på halva vägen och förhandla fram en kompromiss där förenkling och parlamentets fulla medbeslutanderätt inte betraktas som motsatser.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Trots det missnöje som har uttryckts känner jag att jag uppriktigt måste tacka kommissionen och ordförandeskapet, samt Gay Mitchell, utskottet för utrikesfrågor och ledamöterna i parlamentsutskotten och de berörda sekretariaten för det hårda arbete som de har lagt ned på att nå ett avtal om fyra instrument för yttre åtgärder. Interinstitutionellt samarbete och dialog utgör ett test som kommer att göra det möjligt för oss att uppnå ett positivt och effektivt resultat i alla inblandade aktörers intresse, särskilt för dem som kommer från utvecklingsländer.

När det gäller instrumentet för utvecklingssamarbete har stora framsteg gjorts om dagen för upphörande, granskningsbestämmelsen och även på andra punkter. Förhandlingsprocessen har lyckats med att överbrygga skillnaderna.

Genom denna första behandling slutför vi denna inledande fas för att så snabbt som möjligt gå vidare till att inrätta en arbetsgrupp inom utskottet för utveckling, vilket redan har beslutats av utskottet självt. Denna arbetsgrupp kommer att göra det möjligt för oss att när vi har tagit emot vissa formella förslag från kommissionen diskutera strukturer och innehåll i syfte att nå ett omfattande avtal så snart som möjligt, eftersom ansvaret för eventuella ”brister” ligger på alla och inte bara på en part.

En lösning som vi anser vara positiv har nåtts på en av de avgörande punkterna i Mitchellbetänkandet, nämligen den som avser att fortsätta att skilja samarbetet med utvecklingsländer och industriländer åt. Jag hoppas verkligen att vi även kommer att lyckas nå en lösning när det gäller parlamentets befogenheter att definiera tematiska och geografiska prioriteringar som inte kan överges, inte minst med tanke på att det aktuella dokumentet ersätter 16 gemensamt beslutade förordningar.

  Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman! Om ni tillåter skulle jag vilja utvidga denna debatt, för vi måste komma ihåg att alla våra diskussioner och anföranden i dag har som förutsättning att vi har en gemensam politik om yttre förbindelser.

Det verkar dock som att vissa inte har uppmärksammat att när fransmännen och holländarna för ett år sedan förkastade EU:s konstitution var det just för att de inte ville släppa taget om det de värnar mest om, det vill säga sin världsbild, vilken kommer till uttryck i deras utrikespolitik.

De har ingen avsikt att, såsom föreslås i konstitutionen, inrätta en utrikesminister, inte ens om det är Javier Solana, och de har än mindre för avsikt att ge honom tjänster och finansiering. Nej, de har inte för avsikt att ha samma utrikespolitik som exempelvis Förenade kungariket, Italien eller andra, när de invaderar Irak, som är medlem i Förenta nationerna, utan medgivande av säkerhetsrådet, och därmed inte bryr sig om folkrätten eller ens folkrättens existens.

De vill inte ha en supermakt som kidnappar, deporterar och torterar som Förenta staterna gör, vilket vi såg i den skamliga affären med CIA:s påstådda hemliga flygresor, som genomfördes med tyst godkännande av våra myndigheter, särskilt av Javier Solana, som definitivt inte låter er glömma att han var generalsekreterare för NATO. Om Javier Solana vill försvara de mänskliga rättigheterna, så låt honom fördöma Washington och deras europeiska medbrottslingar, som, genom att fortsätta att vara tysta, har gjort sig medskyldiga till kidnappning och tortyr, i stället för att starta gräl med de länder i söder som inte är tillräckligt inriktade för hans smak, eller som kanske ligger för nära Frankrike.

Vi kommer absolut att rösta mot dessa medel och denna budgetram, som är ödesdiger för Europa och dess värdighet.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera min kollega Gay Mitchell till hans arbete med detta betänkande. Jag vill ta upp ett antal punkter i dag.

Jag anser att det är absolut nödvändigt att parlamentet behåller medbeslutandebefogenheterna för strategiska prioriteringar och för geografiska och tematiska stödprogram. Medbeslutandeförfarandet måste också gälla för den fleråriga finansieringsramen. Det är viktigt att vi inte låter Europeiska kommissionen införa ett enda instrument för sådana frågor. Jag anser att räckvidden för EU:s utvecklingsstöd, i enlighet med millennieutvecklingsmålen, bör begränsas till att endast gälla utvecklingsländerna.

Angående stödfinansiering anser jag att budgetstödet måste godkännas av revisionsrätten och partnerlandets parlament. Allt innehållande av stöd måste beslutas i ministerrådet med kvalificerad majoritet efter behandling i Europaparlamentet, men vi måste se till att allt finansiellt stöd och all skuldlättnad organiseras på ett sådant sätt att man kan se till att vissa korrupta afrikanska ledare, utan att nämna några namn, inte på nytt kan beväpna sig för att stödja högst tvivelaktiga regimer.

EU är världens största biståndsgivare och står för 55 procent av allt utvecklingsstöd. Tyvärr är en stor del av detta stöd till mycket liten hjälp för utvecklingsländerna om vi inte också får deras handel att fungera. Jag föreslår en avsevärd ökning av handelsstödet, vilket skulle nås genom hjälp till självhjälp för utvecklingsländerna genom att göra det möjligt för dem att omvandla marknadsmöjligheter till verklighet.

Jag anser att det är avgörande att Europaparlamentet inte förlorar sin gemensamma lagstiftningsbefogenhet med rådet i fråga om utvecklingspolitik.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (ET) Fru kommissionsledamot, herr Winkler! Som skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder jag parlamentets arbete för att hitta en roll för sig som aktiv gemensam partner inom områden som omfattar strategiska utrikespolitiska val. Jag blev positivt överraskad av Benita Ferrero-Waldners uttalande i dag att kommissionen skulle hålla med om både genomförandet av granskningsbestämmelsen och Europaparlamentets rätt till deltagande när det gäller stabiliseringsinstrumentet.

Det viktiga är att dessa dokument saknar direkt koppling mellan krisstöd, Europeiska unionens utvecklingssamarbete och genomförandet av den politik som rör mänskliga rättigheter. Målsättningen att skapa ömsesidig additionalitet mellan det stöd som kanaliseras genom stabilitetsinstrumentet och det som ges inom ramen för de tre återstående utrikespolitiska instrumenten är också värd ett erkännande. Vi har därmed en möjlighet att skapa ett integrerat strategiskt program för Europeiska unionen som knyter samman de huvudsakliga politiska instrumenten med elementen i det nya stabiliseringsinstrumentet.

Jag är glad över att rådet och nu även kommissionen har gett sitt stöd till kravet från utskottet för utrikesfrågor om ett separat ”instrument för de mänskliga rättigheterna och demokrati”. Med perspektivet att genomföra detta instrument uppstår en möjlighet att sluta avtal om de återstående tre utrikespolitiska instrumenten.

Dagens budskap är att Europaparlamentet har skapat målsättningen att avsevärt öka sin rätt till deltagande i de nämnda frågorna. Nu förväntar vi oss även att kommissionen erbjuder lagstiftningsinitiativ för att realisera de aktuella instrumenten för utrikesbistånd.

Genomförandet av dessa instrument avseende alla tredje länder och enligt samma kriterier är dock en mycket svårare fråga. Det är därför helt nödvändigt att Europeiska unionens väsentliga utrikes- och säkerhetspolitik genomförs i praktiken, och inte bara i teorin. Denna politik måste samordnas mer bestämt och effektivt för att den ska kunna skapa den nödvändiga allmänt vedertagna ramen för att reagera på krissituationer.

Tack så mycket.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Fru talman! Det är ett och ett halvt år sedan kommissionen lade fram nya förslag för finansieringen av utrikespolitiska instrument, däribland utvecklingssamarbete, i ett försök till förenkling och rationalisering, och det är något som jag är helt för. Det sätt på vilket kommissionen ville uppnå detta skulle dock innebära att parlamentet, trots att det nu – tack vare 16 förordningar – har medbeslutanderätt, snart bara skulle ha en rådgivande roll på området för utvecklingssamarbete.

Det parlamentet vill ha är rätten att vara med och bestämma om hur politiken byggs ut när det gäller ämnen och geografi och i fördelningen av medel mellan prioriteringarna. Kommissionen vill även – och det är en annan fråga i detta instrument – bunta ihop ekonomiskt samarbete med länder som inte ingår i utvecklingssamarbetet med hjälp av en dubbel rättslig grund. Det är något som fortfarande inte kan godtas av parlamentet.

Trots att vi känner att vi nu, i brist på nya förslag från kommissionen, har slösat bort 18 månader, är allt inte förlorat. Utskottet för utveckling är redo att inrätta en arbetsgrupp, på grundval av Mitchellbetänkandet, och vi är beredda att kavla upp ärmarna, dock på ett villkor – nämligen att kommissionen lägger fram sina förslag inom de närmaste veckorna.

För det första vill vi ha ett rationaliserat instrument, som bara är avsett för utvecklingsbistånd, med bara artikel 179 som grund, och som därför är begränsat till officiella utvecklingsutgifter. För det andra vill vi se separata förslag för program som arrangeras efter ämne och geografi. Vi är beredda att begränsa antalet förordningar. Vi vill ha rätt till medbeslutande om huvuddragen i politiken. För det tredje vill vi ha budgetprioriteringar antingen på grundval av en flerårig budgetram eller genom att en mycket låg procentuell andel inkluderas i de geografiska och tematiska förslagen. Vad vi föreslår är att 50 procent av alla EU:s utgifter för officiellt utvecklingsbistånd ska läggas på millenniemålen och i dessa sammanhang bör de nuvarande utgiftsnivåerna för grundutbildning och grundläggande sjukvård fördubblas.

Nu är det upp till kommissionen att bestämma om de vill åstadkomma något eller vara osams med oss, för om de vill vara osams kommer vi att lägga hinder i vägen för dess förenklings- och rationaliseringsinitiativ och återgå till dessa 16 instrument och all icke fungerande mikromanagement som de medför. Jag vill uppmana rådet och kommissionen att godta vårt erbjudande, så att fattigdomen kan minskas på ett trovärdigt och effektivt sätt. Jag vill tacka det österrikiska ordförandeskapet för det engagemang som det hittills har visat i detta avseende.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Förser sig EU med sina olika finansiella instrument med de medel som behövs för att följa dess utrikespolitik uppriktigt och till fullo? Om EU blir en besvikelse kommer euroskepticismen att öka. Om vi gör våra partners besvikna tar vi risken att de vänder sig bort från oss. Jag hoppas att grannskapsinstrumentet blir effektivt och att det skapar den regionala stabilitet som vi hoppas på.

Har unionen exempelvis genom att föra in länderna i södra Kaukasus i grannskapspolitiken tagit hänsyn till de berörda personernas förväntningar? Jag talar om en underregion som jag känner till väl. Med sin gräns mot Ryssland, Turkiet och Iran är den nu i centrum för den europeiska och internationella debatten. Genom att garantera deras säkerhet garanterar vi även vår egen. För att detta ska fungera behöver våra grannar betydande resurser för att genomföra de handlingsplaner som de för närvarande upprättar, och det är beklagligt att Europeiska unionen och parlamentet inte är involverade i förhandlingarna. Det viktiga är dock att detta instrument, grannskapspolitiken, måste hjälpa dessa länder på vägen mot demokrati, att unionen måste vara en verklig aktör i den fredliga lösningen av konflikter, det vill säga, i södra Kaukasus fall, de ”frysta” konflikterna i Nagorno-Karabach och Abchazien, samt i fredsplanerna för Sydossetien. Dessa länder har frivilligt vänt sig mot våra europeiska värderingar, och de måste få stöd i sina handlingsplaner.

Eftersom vi nu måste göra mer på ett bättre sätt med de tillgängliga resurserna – vilket förefaller vara temat för dagen – uppmanar jag därför kommissionen att göra rätt när det gäller fördelningen av de knappa resurserna och att investera i projekt på grundval av de grundläggande principerna om varaktig fred och regional stabilitet, respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratin, och en hållbar utveckling.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! Trots att detta stabilitetsinstrument är mycket intressant som infallsvinkel finns det ett ganska grundläggande problem med det, för det innebär vad som liknar ett försök att åsidosätta det som anges i Nicefördraget – det vill säga att det inte finns någon fristående militär budget – och införa någonting av detta slag via en omväg, och det ser jag som mycket problematiskt. I detta förslag anges emellertid ganska öppet att avsikten är att de nya finansiella instrumenten ska spela en avgörande roll för att ”utveckla unionen som global aktör”. Det är ganska enkelt att se att vad som avses här är militära utgifter.

Enligt Nicefördraget kan det inte finnas någon fristående militär budget, och vi bör faktiskt lämna saken där. Det som i stället händer är ett gradvis utforskande av alternativa finansieringssätt och sätt att utveckla dem. Ett annat problem är att detta finansiella instrument är vagt, för det kan användas för att finansiera inte bara civila projekt utan även militära. Jag uppmanar er att var helt öppna och säga att ni vill finansiera militära ingripanden, och vara helt öppna när ni gör det, för det är något som kan hanteras politiskt. Det är därför som det här är så problematiskt.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Man talar ständigt om för oss att vi ska lyssna på folket, det gjorde inte minst den grekiske presidenten i morse. Låt oss göra det och inse att folket, när det tillfrågades direkt, sa ”nej” till konstitutionen, inte minst eftersom de med förfäran bevittnar att mer och mer av deras pengar avsätts till föranslutning och till och med till potentiella kandidatländer, varav några är utvecklingsländer. I detta hänseende är det viktigt att industri- och utvecklingsländer skiljs åt och att dessa medel inte enbart går till europeiska länder. EU bör alltså komma ihåg länderna i tredje världen utanför EU, där EU-medlen skulle göra större nytta.

EU:s verksamhet leder faktiskt ofta till fattigdom i tredje världen, och därför vill mitt parti föra tillbaka detta bistånd till medlemsstaterna själva. Så sent som i går röstade kammaren ja till att ge EU:s fiskeflottor rätten att fiska i vattnen utanför São Tomé, Príncipe och Angola. Vi vet alla vad som händer sedan: EU:s fiskeflottor skövlar vattnen, konkurrerar ut de lokala företagen och förstör fiskebestånden för åratal framöver. Vilket pris får vi då betala för de yttre förbindelserna?

I går gav vi EU:s fiskeflottor rätten att fiska i de marockanska vattnen och förkastade specifikt olika förslag om att medlemsstaterna skulle kunna förbjuda sina flottor att fiska i vattnen utanför Västra Sahara. Hälften av människorna i det eländiga landet lever i algeriska flyktingläger på grund av Marockos militära maktövertagande. Det är vad man kan kalla politisk och ociviliserad osäkerhet! Alltså utarmas Västra Sahara när det i stället skulle kunna hjälpas. Men endast 300 000 människor lever där: de har, till skillnad från vissa andra länder som mottar EU-medel, tagit avstånd från våldet, så världen glömmer dem.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Fru talman! Samtidigt som jag vill uttrycka min beundran för föredraganden, Konrad Szymański, samt för de övriga föredragandena, vill jag även bara betona några saker som hör samman med det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Vi talar i dag om ett instrument som utgör ett av verktygen för att skapa partnerskap och grannrelationer mellan unionen och tredje länder. Räcker ändå de medel som, såvitt jag vet, bara uppgår till 1,5 procent av unionens utgifter? Kommer vi verkligen att med dessa pengar kunna främja spridningen av demokrati, respekten för de mänskliga rättigheterna och uppbyggnaden av det civila samhället?

Med denna typ av infallsvinkel måste särskild uppmärksamhet läggas på att se till att objektiva kriterier används för att avgöra hur medlen fördelas. Genomförandebestämmelser kommer också att vara viktiga. Vi har inte mycket tid. Det är bra att Ryssland nämns i punkt nio i motiveringen. Det är dock en skam att samma tonvikt inte lades vid Ukraina. Avslutningsvis vill jag säga att detta finansiella instrument utgör en möjlighet för Europeiska unionen, som är hem för bara 7 procent av världens befolkning, att bidra till den globala stabiliteten och säkerheten och minska fattigdomen. Det gynnar oss alla och kommer att utgöra ett europeiskt mervärde.

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att betona vikten av vår debatt i dag, när det gäller både ämnet och det faktum att det är en debatt som grundar sig på en bred enighet.

Vi vet alla att det budskap som vi har sänt i dag, genom att debattera detta ämne i Europaparlamentet, till tredje länder, oberoende av den relation som dessa länder har med Europeiska unionen, är viktigt.

Jag vill naturligtvis gratulera alla föredragandena, särskilt István Szent-Iványi, vars betänkande jag ägnade mest tid åt, både för att han var mycket samarbetsvillig under hela förfarandet i utskottet för utrikesfrågor och för de förslag som han formulerade. Själva det faktum att vi när det gäller István Szent-Iványis betänkande har en enighet mellan oss i Europaparlamentet och även med Europeiska kommissionen och Europeiska rådet är något som jag anser är mycket viktigt.

Det är naturligtvis också viktigt att föranslutningsstöd ges till de två kandidatländerna, Kroatien och Turkiet, och till länder med utsikter att bli medlemsstater i EU, exempelvis länderna på västra Balkan.

Slutligen är jag mycket glad över att vi har enats om en lösning på det som jag anser vara den allvarliga frågan om den rättsliga grunden för artikel 181. Med andra ord anser jag att den överenskommelse som har ingåtts – ta er i akt – är viktig, och jag är säker på att den kommer att tillämpas på bästa möjliga sätt.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Fru talman! Tanken att sex förordningar som inte faller inom ramen för medbeslutandeförfarandet och rör en rad detaljerade ämnen kan införlivas i en enda förordning och införas inom ramen för arbetet med bättre lagstiftning är oacceptabel för min grupp.

Tror kommissionen och rådet verkligen att bättre lagstiftning uppnås genom att helt utesluta Europaparlamentet från förfarandet? Hur kan ni föra EU närmare medborgarna när ni försöker att ta befogenheterna från den enda direkt valda EU-institutionen, vars ledamöter har den närmaste kontakten med EU-medborgarna? Parlamentet kan inte ge upp sina befogenheter och sin granskningsroll. Vi måste upprätthålla den demokratiska tillsynen och utgå från våra ansvarsområden när det gäller utveckling och yttre åtgärder.

Det är flera månader kvar innan förordningarna om yttre åtgärder ska träda i kraft. Låt oss se kommissionen omvandla ord till handling och ge parlamentet tillräcklig tid för att lagstifta om de förslag som, låt oss komma ihåg det, kommissionen desperat vill ha, men ännu inte formellt lagt fram.

Kommissionen och rådet borde vara uppmärksamma: parlamentet kommer inte att låta sig utpressas i fråga om instrumentet för mänskliga rättigheter och demokrati. Dessutom vore det ett farligt steg bakåt för utvecklingen av Europeiska unionen i sin helhet om vi gav upp medbeslutandet. Parlamentet kommer inte att låta det hända.

  Gisela Kallenbach (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Jag är glad över att de nya programmen för föranslutningsstöd får en otvetydig politisk vinkel, och slutsatser har dragits av vår erfarenhet av dem, så att medel från och med nu används på ett mer målinriktat, effektivt och flexibelt sätt.

Vi vet att en progressiv europeisk integration är drivkraften bakom förändringsprocesserna i länderna på västra Balkan, samt i Turkiet. Parlamentet har ett intresse av att konsulteras i god tid när regelverket upprättas, när resultat bedöms och när slutsatser dras, och vi kommer mycket noga att överväga kommissionens åtaganden i detta avseende och även när det gäller grannskapspolitiken. Om vår solidaritet ska godtas utan ytterligare undersökning måste vi insistera på ett otvetydigt uppfyllande av folkrätten och konventioner förväntas på samma sätt. Genom att göra det kommer vi inte bara att förstärka en sund ekonomisk utveckling, utan även, och särskilt, bidra till att stötta upp det civila samhället som grogrund för europeisk integration.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Förra året marscherade miljontals unga människor för att sätta stopp för fattigdomen för gott. Fattigdomen räknas för dem och den räknas för oss.

Förra året såg vi också Europas befolkning – Frankrikes och Nederländernas befolkningar – förkasta konstitutionen, eftersom de ansåg att EU ligger alltför långt bort från deras intressen. Vi har nu en möjlighet att sammanföra deras oro över fattigdomen och vår vilja att knyta an till EU:s befolkning.

Parlamentet är knutpunkten, och platsen för öppenhet och ansvarsskyldighet. Därför är medbeslutande så viktigt. Därför är öppenhet så viktigt. Därför är ansvarsskyldighet så viktigt. Därför kommer det inte att fungera att ersätta 16 medbeslutandeinstrument med ett enda: att ersätta instrumenten för aids, tuberkulos och malaria, politiken om sexuell och reproduktiv hälsa, om åtgärder för att främja ett fullständigt införlivande av miljödimensionen, om åtgärder för att främja befästandet av en hållbar skogsförvaltning – däribland i utvecklingsländerna, politiken om befästande av demokrati och rättssäkerhet, om respekten för de mänskliga rättigheterna, om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingsländer, om decentraliserat samarbete, om samfinansiering med andra icke-statliga organisationer, om livsmedelsstöd och livsmedelsförvaltning, om utvecklingssamarbetet med Sydafrika, Latinamerika och Asien – det måste vara tokigt! Vem i kommissionen kom på den idén? Jag tror inte att kommissionsledamoten har något med det att göra. Vi måste ta vårt ansvar; vi måste rapportera tillbaka till medborgarna. De förväntar sig att vi ska tala om för dem vad vi gör med deras pengar, och vi kan inte göra det om det inte finns ett instrument för utvecklingssamarbete som omfattar hela detta politiska register.

Vi måste fastställa politiken. Parlamenten finns där för att fastställa politiken, genomföra och kontrollera genomförandet av politiken och redovisa hur pengarna används. Det är vad parlamenten finns till för och vi kan inte undvika vårt ansvar. Jag tror inte att någon i kommissionen tror att parlamentsledamöterna kommer att avsäga sig sina plikter.

Jag gratulerar Gay Mitchell till ett utmärkt betänkande.

(Applåder)

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Våra representanters ändringsförslag för instrumentet grannskapspolitiken betonar på ett motiverat sätt de europeiska värderingarna. Det är bra att instrumentet innehåller möjligheten att kringgå regeringar. Vi undviker dock tyvärr definitionen av geopolitiska prioriteringar. Det slutgiltiga mål som Europeiska unionen vill uppnå med dessa inte alls obetydliga belopp anges inte.

Det finns massor av ledtrådar. Det är tydligt att Ryssland utöver grannskapspolitiken har en separat ram och en nordlig dimension. Med andra ord erkänner Europeiska unionen automatiskt att det finns en rysk sfär av inflytande.

För närvarande är Moldavien en leksak i händerna på den ryska björnen. Kreml stänger av rörledningarna för gas och gör slut på landets största källa till exportintäkter – vinindustrin. Genom att göra det testar Moskva inte bara återhämtningsförmågan hos Moldavien, Georgien och Ukraina, utan också huruvida Europeiska har någon utrikespolitisk ryggrad alls. Därför måste vi använda våra skattebetalares pengar som ett verktyg för att sopa undan de sista spåren av det kalla kriget i detta enade Europa. I stabilitetens intresse måste mer finansiella resurser användas för att demokratisera områdena i före detta Sovjetunionen.

Tack.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag vill tacka rådet och kommissionen för framgången i de förhandlingar som vi har haft avseende en rad olika instrument för vilka utskottet för utrikesfrågor är ansvarigt, och även de tre föredragandena, varav två måste hantera frågor som är föremål för medbeslutande, för att de har genomfört sina förehavanden på ett sätt som är värdigt medbeslutande, vars resultat är att vi kan vara ganska säkra på att, om instrumentet för de mänskliga rättigheterna läggs till, föra saker och ting till ett slut vid första behandlingen i juni.

Vad jag vill säga är att det inte är antalet förordningar som avgör parlamentets privilegier, utan deras innehåll. Jag anser att vi har uppnått mycket i de tre områden som mitt utskott är ansvarigt för, med medbeslutandet avseende stabilitetsinstrumentet, med de möjligheter som står till vårt förfogande genom finansiell reglering, med analysen av anslag och förbättrat politiskt innehåll. Granskningsbestämmelsen, som den nuvarande kommissionen ännu inte har garanterat inom detta parlaments livstid, åtagandet att inrätta en lagstiftningsprocess på grundval av den, möjligheten för parlamentet att ha medbeslutanderätt om en halvtidsöversyn av ämnet – det här är bara några av de saker som ger oss mer möjligheter jämfört med vad vi hade tidigare.

Det är viktigt att det bara finns ett fåtal regler, och att de är lättbegripliga, för det är det som öppenhet handlar om. Knappt någon – minst av allt vi själva – visste hur man tar sig fram genom de trettio regler som vi hade tidigare, och det är därför som jag anser att det här är en bättre väg för oss att gå – och det hoppas jag att vi kommer att göra. Vi kan vara stolta över att ha gjort ett bra jobb. Europeiska unionen ger fyra gånger så mycket bistånd till tredje land som USA, och det är därför som vi bör anstränga oss att göra det på ett bättre sätt och förhandla fram förordningar för att genomföra det snabbt, för det är genomförande som det handlar om. Vi måste titta närmare på EU-politiken om hur instrumenten används, och det är särskilt med detta i åtanke som vi i parlamentet kommer att lägga stor vikt vid att kontrollera kommissionen.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (EN) Herr talman! Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är viktigt för de nya EU-medlemsstaterna, inklusive Litauen. Gränsen till våra grannländer är nästan 1 000 kilometer lång. Vi är mycket måna om att demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomiskt välstånd och en större offentlig välfärd ska slå rot bakom denna gräns, i Ryssland och i Vitryssland. För att parafrasera den före detta tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher, skulle vi kunna säga att EU-medborgarna aldrig kommer att bli trygga och lyckliga om människor, bortom unionens gränser, lever i ekonomisk misär och saknar rättigheter och grundläggande friheter.

Jag vill betona att det också ges en möjlighet i dokumentet att använda finansiella resurser för de länder som är benägna att säga upp samarbetet med EU. Vi måste samordna dessa möjligheter med ett projekt för att skapa en europeisk demokratifond till stöd för det civila samhället, vilket Litauens president Valdas Adamkus, de tyska socialdemokraterna och ledamöter i Europaparlament föreslagit.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Det ligger i Europeiska unionens intresse att uppmuntra våra grannar, särskilt länderna i sydöstra Europa, att införa våra standarder. Det kommer att skänka stabilitet till den regionen, men också till Europeiska unionen som helhet.

De program som vi har haft hittills har till största delen genomförts på ett oerhört effektivt sätt: vi skulle kunna räkna upp en hel rad exempel, särskilt när det gäller Balkan. Därför välkomnar jag att kommissionen, i samarbete med parlamentet, har börjat ta fram nya program för perioden efter 2007. Det behöver vi göra, för det ligger i båda sidors intresse. Det ligger dock också i parlamentets och i allas intresse att se till att anslagen till dessa program används på ett optimalt sätt. Av egen erfarenhet kan jag säga er att det finns för många projekt med för mycket diskussion och för lite konkret handling och stöd. Det finns för många projekt som löper parallellt och överlappar varandra, och ibland tävlar våra projekt med projekt från USA och andra länder. I alla händelser finns det ingen samordning.

Därför omfattar min hemställan till kommissionen tre punkter. För det första måste vi sammanställa en särskild översikt över de pågående projekten, hålla denna översikt uppdaterad och se till att anslagen och projekten samordnas. För det andra bör projekt bara godkännas om det faktiskt är så att de ger ett praktiskt stöd och medför att standarderna höjs. För det tredje måste finansieringen kopplas till en rimlig grad av framgång.

Det gladde mig att kommissionsledamoten sa att vi ska göra en första utvärdering, vilken kommer att vissa var vi gör framsteg och var vi har problem. Generellt sett handlar det om att kunna garantera att Europeiska unionens pengar används på ett optimalt sätt, till fromma för säkerheten och stabiliteten i regionen som helhet.

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (HU) Fru talman! För att också våra grannländer ska kunna utnyttja de många fördelarna med ekonomiskt och politiskt samarbete har Europeiska unionen skapat den så kallade europeiska grannskapspolitiken. Genom att använda de nya och ofta mer flexibla europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrument som Europeiska kommissionen har föreslagit kommer Europeiska unionen att ha ett direkt eller indirekt inflytande över omkring 400 miljoner medborgare i 17 externa länder. Det nya finansiella instrumentet är mycket viktigt och kommer att ge ett betydande mervärde när det gäller att utveckla och underlätta gränsöverskridande och regionalt samarbete samt i fråga om att stärka rättsstatsprincipen och utveckla en god förvaltningssed.

Vi har en lång förhandlingsprocess bakom oss, och även om kommissionen har lagt ned mycket arbete på den här frågan kan jag ändå inte tycka att den verkar vilja samarbeta fullt ut med parlamentet när det gäller de fyra instrumenten. Kommissionen och rådet är medvetna om att parlamentet välkomnar de förenklade förfarandena, men vi accepterar inte att parlamentets kontrollerande funktion minskar för förenklingens skull, om det så gäller Europeiska unionens externa representation eller dess budget.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Fru talman! Att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner i dag sa att kommissionen är beredd att lägga fram ett förslag om ett separat finansieringsinstrument som ska främja demokrati och mänskliga rättigheter är redan det positivt. Vi ser fram emot Europeiska kommissionens förslag, som kommer att ha en egen rättslig grund. Det här förslaget från Europeiska kommissionen får emellertid inte komma på bekostnad av Europaparlamentets lagstiftande roll, särskilt dess befogenheter i fråga om budgeten, och i synnerhet inte när det handlar om frågor som har med Europeiska unionens utrikespolitik att göra. Som vi alla vet vill de europeiska medborgarna att Europaparlamentet ska få större befogenheter, inte mindre.

Jag vill säga och framhålla för Benita Ferrero-Waldner att det nya finansieringsprogrammet för demokrati och mänskliga rättigheter som hon ska lägga fram – och detta är en särskilt viktig och känslig punkt – måste innehålla finansiering av rehabiliteringscentrum för tortyroffer i och utanför Europeiska unionen. Hittills har Europeiska kommissionen varit den främsta finansieringskällan för dessa centrum, och därför har den ett grundläggande humanitärt ansvar för att se till att de kan drivas vidare.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Det är en viktig dag för Europa i dag. Vi har äntligen antagit budgetplanen för 2007-2013, vilket också är en god nyhet för kandidatländerna och länderna i västra Balkan. De här länderna kommer nu att få en klarare uppfattning om vilka resurser som finns tillgängliga inom ramen för instrumentet för föranslutningsstöd. Jag välkomnar verkligen detta instrument. Jag är fast övertygad om att det kommer att göra det lättare att genomföra enskilda politiska åtgärder som håller högre kvalitet och är mer flexibla under föranslutningsperioden, och även möjliggöra ett utökat gränsöverskridande och regionalt samarbete mellan länder som förbereder sig för anslutning och länder som redan ingår i unionen, vilket jag tycker är någonting mycket viktigt. I likhet med föregående talare skulle jag emellertid ha välkomnat en större delaktighet från parlamentets sida i fråga om att dra upp och skapa enskilda strategier och på områden som att fatta beslut om att dra in stöd.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Fru talman! Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är verkligen mycket välkommet. Europaparlamentet har efterlyst ett förenklat samarbete mellan EU och dess grannar under en lång tid nu. I praktiken har det varit mycket problematiskt att EU:s egna Interregprogram och de program som genomförs i grannregionerna har varit helt åtskilda, och att det har varit omöjligt att genomföra gemensamma projekt på båda sidorna av gränsen.

Även om vi nu inför den princip om att man ska hitta allt på ett ställe som vi så länge har velat ha i grannskaps- och partnerskapspolitiken så kommer det att bli en utmaning att genomföra programmet. Vi måste komma ihåg att de yttre gränsregionerna är olika. Man måste ta hänsyn till politiska behov när man fördelar anslagen mellan regionerna, inte bara till befolkningsunderlaget.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort, eftersom timmen börjar bli sen. Den här debatten har övertygat mig om att det finns en gemensam ansträngning här, ett gemensamt intresse, av att avsluta förhandlingarna om alla instrumenten så snart som möjligt. Rådets ordförandeskap har redan, i en skrivelse till föredragandena Gay Mitchell och Margrietus van den Berg, sagt att det är berett att inleda samtal nästa vecka, och det var skönt att höra att Luisa Morgantini tog upp behovet av dessa samtal i sitt anförande. Det är någonting som vill vi göra, helt uppriktigt.

Nu vill jag särskilt tacka Elmar Brok, som sa det som jag, i egenskap av rådets tjänstgörande ordförande, försökte säga hos utskottet för utveckling, nämligen att rådet naturligtvis inte har för avsikt att begränsa parlamentets rättigheter. Vi har absolut inte för avsikt att inskränka parlamentets rättigheter eller möjligheter att delta. Det handlar om vår trovärdighet i våra partners ögon. Tvärtom strävar vi efter just trovärdighet och större effektivitet. Därför behöver vi inte räkna instrumenten och använda detta som ett mått på hur effektiva vi är. Det är mycket viktigare att vi gör framsteg i fråga om innehållet.

Jag är tacksam mot er alla för att ni är villiga att samarbeta med ordförandeskapet, och jag vill sluta med att citera ur den skrivelse som jag nämnde tidigare:

”Jag kan försäkra er om att ordförandeskapet och rådet är fast beslutna att slutföra en kompromiss om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete före sommaruppehållet och att det kommer att göra alla möjliga ansträngningar i fråga om arbetstid och personalkapacitet.”

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, herr rådsordförande! Först av allt vill jag säga att detta varit en mycket intensiv debatt om mycket viktiga instrument. Jag tror att ni sett att vi varit mycket öppna. Men jag måste också korrigera ett missförstånd genom att säga att vi inte entydigt motsätter oss medbeslutandeförfarandet. DCECI-instrumentet faller helt inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Låt mig tydligt säga att vi inte vill avskaffa medbeslutandeförfarandet. Det är helt och hållet ett missförstånd och en inkorrekt tolkning.

Vi anser att det är möjligt att arbeta utifrån de grunder vi har. Kommissionen har godkänt att det utökade politiska innehåll som läggs till DCECI-instrumentet mycket noga ska följa de politiska bestämmelserna i de 16 befintliga förordningarna så länge som de fortfarande återspeglar de nuvarande omständigheterna och de politiska prioriteringarna. Låt oss dock inte hålla fast vid den nuvarande strukturen som enda referens. Den är onödigt komplicerad. Vi säger att de politiska bestämmelserna i dessa förordningar kan införlivas helt och hållet som de är i den huvudsakliga DCECI-förordningen, och vid behov anpassas.

Jag kommer ihåg att ni alla alltid vill ha ett snabbt, hastigt och effektivt genomförande. Hur kan vi göra det om vi gör saker och ting ännu mer komplicerade? Jag kan inte vara mer enig med Elmar Brok. Det är inte antalet förordningar det handlar om, utan om innehållet i de förordningar som möjliggör medbeslutande.

Jag vill också kommentera en andra mindre viktig punkt om kravet på nya förslag från kommissionen: i detta skede av diskussionen, och med tanke på det brådskande behovet att snabbt nå en överenskommelse, anser kommissionen att det är nödvändigt att utgå från ordförandens förslag. Alla faktorer har redan lagts fram. Jag tror att de på ett mycket rättvist sätt återspeglar vad kommissionen själv skulle ha föreslagit, eftersom vi deltog grundligt i deras utarbetande. Dessutom utarbetar rådet nu självt sin ståndpunkt på grundval av dessa förslag, så det ligger alltså i parlamentets intresse att arbeta utifrån dessa grunder, att bidra och följaktligen lägga grunden för en framförhandlad gemensam ståndpunkt. Låt mig också upprepa vår önskan att göra framsteg, men nu måste vi verkliga börja att förhandla.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen om Mitchellbetänkandet kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Omröstningen om de övriga betänkandena kommer att äga rum i juni.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande (A6-0109/2006) av Mitchell

Kommissionen kan godkänna följande ändringsförslag:

7, 8, 9, 11, 13, 14, 19, 24, 29, 34, 41, 42, 44, 45, 46, 76, 77, 78, 80, 82, 88, 92, 99, 102, 113 och 117.

Kommissionen kan godkänna följande ändringsförslag med ändringar:

17, 30, 31, 33, 36, 37, 38, 40, 62, 64, 86, 90, 100, 101, och 105.

Kommissionen kan godkänna följande ändringsförslag i princip:

16, 18, 27, 28, 61, 87 och 104.

Kommissionen kan delvis godkänna följande ändringsförslag:

3, 10, 22, 25, 26, 32, 39, 43, 53, 56, 57, 60, 63, 70, 71, 73, 79 och 93.

Kommissionen kan inte godkänna följande ändringsförslag:

1, 2, 4, 5, 6, 12, 15, 20, 21, 23, 35, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 54, 55, 58, 59, 65, 66, 67, 68, 69, 72, 74, 75, 81, 83, 84, 85, 89, 91, 94, 95, 96, 97, 98, 103, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 114, 115 och 116.