- Betänkande (A6-0175/2006) av Constanze Angela Krehl

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Detta betänkande representerar parlamentets ståndpunkt om gemenskapens strategiska inriktning för sammanhållningspolitiken för 2007–2013. Som suppleant från utskottet för regional utveckling samt permanent ledamot och medföredragande för detta betänkande från utskottet för transport och turism har jag bestämt begärt att den europeiska ekonomiska tillväxten och konkurrensförmågan ska decentraliseras och flyttas bort från centrum av gemenskapsområdet för att täcka alla regioner, särskilt de som är mindre välmående.

Jag menar också att dessa regioner bara kommer att kunna lämna ett avgörande bidrag till hållbar sysselsättning och ekonomisk tillväxt i EU om man ökar de befintliga ekonomiska åtgärderna som är särskilt utformade för att neutralisera de negativa effekterna på regionala ekonomier, spridningen av de yttersta randområdena, deras ringa omfattning och avstånd från det europeiska fastlandet. Med andra ord anser jag att en bättre och mer effektiv union kräver bättre politik och större resurser med tanke på hållbar utveckling, vilket i sin tur kommer att bidra till ekonomisk och territoriell sammanhållning, vilket är det primära målet för sammanhållningspolitiken, som föreskrivs i fördragen.

Jag röstade därför för Krehlbetänkandet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I kommissionens förslag om gemenskapens strategiska riktlinjer för 2007–2013 – som utgör grundvalen när medlemsstaterna ska definiera sina operativa program för strukturfonden – råder det ingen tvekan om på vilket sätt sammanhållningspolitiken blir underordnad finansieringen av Lissabonstrategin och de intressen som Europas industrichefer hyser.

Bland andra mål har konkurrensförmåga, privatisering, minskning av den offentliga sektorn och statens roll i ekonomin, partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn, stöd för infrastrukturen i nyligen privatiserade sektorer och flexibilitet på arbetsmarknaden blivit mål för pseudopolitiken ”sammanhållning”.

Följderna av ändringen av fondernas prioritering – delegerande av ”ekonomisk och social sammanhållning” är mycket mer betydande än de först kan verka, även om det finns en viss oro för om detta kommer att bli till förfång för ”sammanhållningen”.

Ursprungligen avvisade man i betänkandet klart idén att minst 60 procent av medlen i strukturfonden för konvergensregioner (75 procent för de andra) måste öronmärkas för finansiering av Lissabonmålen, och att detta kriterium hade godkänts genom parlamentets antagande av det interinstitutionella avtalet.

Därför har vi röstat mot förslaget.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Som vald företrädare för en fransk region som särskilt har drabbats av arbetslöshet och omlokaliseringar – Nord-Pas-de-Calais – godkänner jag helt klart ambitionen i betänkandet, nämligen att stödja tillväxt och sysselsättning. Men EU:s regionalpolitik kan inte uppfylla dessa mål.

År 2000 förlorade distrikten i franska Hainault redan de strukturmedel som anslagits enligt mål 1. Mellan åren 2007 och 2013 kommer EU:s regionala utgifter att öka med 31 procent, men som resultat av den utvidgning som man inte var förberedd inför, kommer den andel som tilldelas de franska områdena att minska ännu mer.

Framför allt ifrågasätts i samband med EU:s regionalstöd inte den politik utan gränser som utövas av EU centralt, en politik som fjättrar våra företag och våra jordbrukare med allt mer bindande direktiv, och utsätter dem för ohämmad konkurrens från länder som Kina, som praktiserar en äkta form av social dumpning.

För nästan ett år sedan sa medborgarna i Frankrike och Nederländerna ”nej” till detta EU med ekonomisk stagnation och social tillbakagång. Bara ett annat slags EU, grundat på dess nationers suveränitet och på fritt samarbete, kan göra det möjligt för våra länder att dra nytta av verklig ekonomisk och social tillväxt.

  Bairbre de Brún, Kartika Tamara Liotard, Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Constanze Angela Krehls betänkande om gemenskapens strategiska riktlinjer eftersom där görs ett relativt långtgående försök att ge kommissionens föreslagna strategiska riktlinjer en mer social och miljömässig sida och för att stabila partnerskap mellan alla parter och ett förstärkande av det civila samhället stöds.

Min röst betyder dock inte att jag godtar vartenda ord i betänkandet. Jag är djupt oroad över att kommissionen i Constanze Angela Krehls betänkande uppmanas att främja användningen av offentlig-privata partnerskap, över att öronmärkning inte specifikt förkastas och över tankegångarna bakom denna inställning.

- Betänkande (A6-0175/2006) av Gay Mitchell

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Idén med att samla resurser och riktlinjer som riktar sig till utvecklingsländer, länder som befinner sig i ett övergångsstadium och industrialiserade länder i ett enda instrument, och den påföljande regleringen av dem enligt deras geopolitiska och ekonomiska ”roller”, finner vi oroande. Vi är särskilt oroade över den överdrivna betydelse som fästs vid den ekonomiska och affärsmässiga dimension som föredraganden har sökt inkludera i förordningen.

Det som främjas på så sätt är en utvecklingspolitik där EU:s ekonomiska och geostrategiska intressen tar överhanden över de länders intressen, med vilka EU upprättar förbindelser. Dessutom föreslår man ”samarbete med internationella finansinstitutioner”, och visar på det stöd för politiken med strukturreformer och justeringar som dessa institutioner främjar. Detta kan man till exempel se i plundringen av naturresurser och tillgångar i många länder, i exploateringen av arbetskraften, och i privatiseringen av viktiga varor och tjänster, till exempel vatten, hälsovård och social trygghet.

Försök görs, på ett lite lömskt sätt, att exportera och intensifiera kapitalistisk exploatering och den nuvarande nyliberala modellen under täckmanteln ”konsolidering av lagbestämmelser” och ”gott styre”.

De allmänna prioriteringar och principer som etableras oroar oss mycket med tanke på de ”förenklade bestämmelser” som ska följa.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Betänkandet om EU:s finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete har varit föremål för stor debatt. Som föredragande för utskottet för internationell handel har jag och mina kolleger arbetat för att se till att instrumentets framtida utformning återspeglar de allt större framsteg som Europaparlamentet gjort genom åren med fattigdomsbekämpning och medbestämmande.

Jag anser att parlamentet gjorde rätt som förkastade de ursprungliga förslagen från 2004, vilka hindrade parlamentet från att göra prioriteringar och fördela medel till konkreta program. Vi gjorde även rätt som förkastade ett öppet instrument som skulle hindra parlamentet från att regelbundet vara med och fullt ut fastställa de olika instrumentens mål, omfattning och metoder. Det gläder mig att vi har gjort genombrott med kontroll- och förfalloklausuler för att möjliggöra bättre ändringar och redovisning.

Jag är av den bestämda uppfattningen att Europaparlamentet, i egenskap av lagstiftande myndighet, måste fortsätta att spela en roll både i att göra prioriteringar och genom ett återkallandeförfarande. Det är vad våra medborgare, som har gett oss i uppdrag att fatta politiska beslut och granska den verkställande makten, förväntar sig.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det praktiska resultatet av omröstningen om detta betänkande är att man verkligen märker motsättningar mellan parlamentet – företrätt av utskottet för utveckling – och kommissionen om finansinstrumenten för ekonomiskt samarbete och utveckling. Det är därför viktigt att vi behandlar det som vi menar ska bli det slutliga resultatet av denna debatt.

Snarare än frågan om det finns ett eller två instrument, beroende på om de berörda länderna är industrialiserade eller inte, är det viktiga att EU bör vara medvetet om sina ekonomiska begränsningar – vilket blir alltför tydligt i nästa budgetram – och därför måste fastslå klara prioriteringar och kriterier för åtgärder. Med tanke på att det är omöjligt att behandla alla situationer, måste de prioriterade regionerna och programmen identifieras. Detta, snarare än antalet program, är den viktiga frågan. Vidare är internationellt samarbete inte en övning i konkurrens mellan möjliga världsmakter. Mer än något annat måste det vara ett sammanhängande uttryck för en utrikespolitik som respekterar värderingar, principer och prioriteringar.

- Betänkande (A6-0123/2006) av Rolf Berend

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag röstade mot Rolf Berends betänkande, trots att det var ett utmärkt betänkande. Jag röstade mot det därför att vi har utvidgat omfattningen av Solidaritetsfonden – som nu innefattar allting från industrikatastrofer till terroristangrepp – men har inskränkt dess regionala omfattning, och särskilt utvidgade vi den inte till områden i potentiella medlemsstater, i regioner som gränsar till de nuvarande medlemsstaternas territorier.

Vi har undantagit hela västra Balkan, vilket jag anser är beklagligt, för vid översvämningar kring Donau kommer Solidaritetsfonden att bidra med stöd till Rumänien och Ungern, men inte till Serbien och Vojvodina. Detta är helt oacceptabelt och strider mot det permanenta kravet på att betrakta de angränsande regionerna i västra Balkan som potentiella medlemsstater. Detta är en konkret situation där egoismen redan har segrat.

  Francisco Assis, Luis Manuel Capoulas Santos, Paulo Casaca, Fausto Correia, Edite Estrela, Emanuel Jardim Fernandes, Elisa Ferreira, Ana Maria Gomes, Joel Hasse Ferreira, Jamila Madeira, Manuel António dos Santos e Sérgio Sousa Pinto (PSE), skriftlig. (PT) De portugisiska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet avstod från att rösta om betänkandet om EU:s solidaritetsfond. Trots att denna fond är ett instrument som är mycket viktigt för EU:s solidaritetspolitik, har man inte gjort de nödvändiga reformerna för att göra den mer effektiv och fungerande för dess målsättning.

Å andra sidan, och trots att de förslag som syftade till att inkludera torka i detta betänkande införlivades, av vilka några hade lagts fram av oss, har otillräcklig uppmärksamhet ägnats åt företeelsen extrem torka och höga temperaturer och de naturkatastrofer som har ödelagt ett antal europeiska länder, särskilt i södra Europa. Eftersom de utvecklas långsamt är dessa företeelser knappast märkbara under en kort tidsrymd.

I dessa förslag sägs också att det faktum att man tar bort det regionala kriteriet från bestämmelserna, och bara låter det förekomma som ett allmänt kriterium, är helt otillfredsställande. Detta ändringsförslag innebar ett slöseri med tid när det gällde att rädda den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i de drabbade områdena, med stöd av detta instrument.

Vi vill framhäva att viss framgång trots allt åstadkoms i förhållande till doktrinen, och att dess särskilda beskaffenhet erkändes.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Rolf Berends utmärkta betänkande om förslaget till en stadga vid första behandlingen i Europaparlamentet och rådet om att inrätta en solidaritetsfond inom EU. Det brådskade med att reformera fonden, som inrättades 2002 och som innefattar ensamt ansvar för att hantera naturkatastrofer, i syfte att utvidga dess omfattning, förenkla det sätt på vilket den används i nödlägen, och slutligen förhindra missbruk. Inte endast de större klimatförändringarna, förändringar som orsakas av industrier och teknik, utan också terrorism, hälsorisker och så vidare gjorde att det blev viktigt för EU att ge sina medborgare och medlemsstaterna tillgång till ett verktyg med vilket man kan komma till rätta med en katastrof, som skulle göra en ensam medlemsstat maktlös. Reformen av denna fond är en viktig säkerhetsaspekt i dagens risksamhälle.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. Vissa av förslagen som vi lade fram avvisades tyvärr, nämligen:

– Bibehålla möjligheten att lämna stöd till regionala katastrofer från Solidaritetsfonden.

– Möjligheten till ökat ekonomiskt stöd från Solidaritetsfonden – 75 procent snarare än 50 procent av de totalt kvalificerade kostnaderna – för ”sammanhållnings”-länder och för ”konvergens”-områden.

Jag vill påpeka att Europaparlamentet samma dag antog texten i Quecedobetänkandet, där det sades att ”Solidaritetsfonden skall fortsätta att göra det möjligt att bidra vid katastrofer som, trots att de är betydelsefulla, inte uppnår den miniminivå som krävs och att man under särskilda förhållanden också kan bevilja stöd då största delen av befolkningen i ett särskilt område drabbats av en katastrof med allvarliga och långvariga följdverkningar för deras liv.”

Denna motsättning mellan innehållet i de antagna resolutionerna – lagstiftnings- och icke-lagstiftningsresolutioner – är mycket viktig.

När det gäller att meddela sina goda avsikter – som i Quecedobetänkandet – godkänner parlamentet det alltså, men när det gäller att i verkligheten utföra dem och finansiera dem – till exempel i Berendbetänkandet – vänder majoriteten i parlamentet ryggen till, och avvisar fondens regionala dimension och gynnar helt klart de stora länderna, med deras majoritetsrepresentation i parlamentet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag avstod från att rösta om EU:s solidaritetsfond därför att jag anser att omprövningen av detta instrument inte motsvarade vad som krävs om vi ska ta itu med naturkatastrofer som inträffar utan föregående varning, och som har förstört territorier inom EU.

I denna omprövning borde man ha tagit hänsyn till situationens allvarliga natur, inklusive de bränder som har förstört hela skogar, den torka som har varat i flera år och de skyfall som har ödelagt hela områden i Europa.

Men det vi har här är en ändring där man misslyckats med att ta hänsyn till de reformer som krävts för att öka fondens effektivitet och användbarhet.

Trots att man helt lämpligt inkluderat torka i detta instrument, menar jag att detta fenomen, som utvecklas långsamt och knappast är märkbart på kort sikt, inte har fått den framträdande plats det förtjänar. Extrem torka har nu drabbat Frankrike, Italien, Spanien och Portugal.

Och genom att välja allmänna i stället för regionala kriterier har man slutligen förlorat möjligheten att detta instrument kan bidra till lämplig återhämtning av den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i de drabbade områdena.

- Betänkande (A6-0134/2006) av Giles Chichester

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet. Europeiska unionen har under alltför lång tid ägnat för lite uppmärksamhet åt behovet av en gemensam energipolitik. Vi har spenderat miljarder på att garantera livsmedelstillgången genom den gemensamma jordbrukspolitiken, men ingenting på att garantera energitillgången, vilket innebär att man i EU i framtiden, vid en eventuell kris, skulle få äta råa grönsaker i mörkret.

Händelser i Ryssland – och på andra ställen – den senaste tiden visar hur viktig energisäkerheten är. Detta måste, i samarbete med världens andra stora konsumenter, såsom Förenta staterna, Japan, Kina och Indien, bli en central del i vår utrikespolitik.

Samtidigt måste vi sluta bakbinda oss själva. En tidvattendamm över floden Severn Estuary i min egen valkrets skulle kunna tillgodose upp till 10 procent av Storbritanniens energibehov genom ett förnybart, miljövänligt program utan koldioxidutsläpp. Programmet med sina enormt positiva effekter skulle trots detta kunna blockeras av det finstilta i habitatdirektivet, och då återstår endast det osäkra alternativet kärnkraft, vilket är oändligt mycket mer förorenande för livsmiljöer över hela världen. Det finns fortfarande jordbruk i Förenade kungariket som har kvar begränsningarna för djurs rörlighet sedan Tjernobylkatastrofen för tjugo år sedan!

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Även om den grundläggande idén till Fördraget om en energigemenskap förefaller sund, i den mån den handlar om att hjälpa länder i sydöstra Europa, som har stora problem på området, anser vi att detta föredrag bland annat har två större brister.

För det första innebär fördragen inte att EU får någon befogenhet i fråga om energi – och ännu mindre någon mer betydande befogenhet – eftersom kommissionen har använt sig av konkurrenspolitiska villkor för att göra anspråk på sådan befogenhet.

För det andra är detta fördrags yttersta syfte att skapa en intern energimarknad mellan EU och nio andra länder, även om denna politik redan har visat på begränsningar inom EU: det gradvisa ersättandet av offentliga monopol med monopol eller skenbara monopol, med angrepp på samhällstjänster, ökningen av elpriser även i de länder där produktionen av el i mycket liten utsträckning beror på oljepriset, risken för brister på kort sikt på grund av en politik som prioriterar avreglering när det handlar om säkerhet i försörjningen, och så vidare.

Det finns andra sätt att hjälpa våra grannar i EU att uppfylla sina energibehov, förutom att skapa ett kontroversiellt institutionellt och politiskt system inom själva EU. Men som vanligt har EU:s pro-europeiska ideologi segrat.

- Betänkande (A6-0158/2006) av Richard Howitt

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! EU:s politik när det gäller de mänskliga rättigheterna måste vara oberoende och djärv, och vi får inte vända ryggen till när det handlar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna på grund av till exempel ekonomiska intressen. Mänskliga rättigheter får inte frångås, och de kan inte prissättas.

Jag har flera gånger uttalat min oro för EU:s ökande energiberoende. Det är i sig själv inte någon risk, men svårigheter uppstår om beroendet är ensidigt. Särskilt EU:s beroende av ryska energiresurser förefaller växa. Det växer till en nivå som kunde betraktas som oroande, både när det gäller säkerhet i försörjningen, och särskilt av politiska skäl. Jag skulle önska att vi hade modet att säga att det fanns en risk, och dra de nödvändiga slutsatserna.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Richard Howitts betänkande om mänskliga rättigheter i världen 2005 och EU:s politik i frågan. Vid en tidpunkt när de större segrarna i fråga om mänskliga rättigheter kontinuerligt och försåtligt undermineras är EU:s roll som en växande humanistisk civilisation mycket viktig. Som företrädare för EU:s medborgare har Europaparlamentet ett enormt ansvar i fråga om de mänskliga rättigheterna. För det första inom själva EU genom att se till att medlemsstaterna ratificerar och genomför de stora internationella fördragen om mänskliga rättigheter. För det andra måste EU som ett område med fred och demokrati förbli garanten för mänskliga rättigheter i världen genom att se till att våra deklarationer, som grundar sig på våra värderingar, fullföljs i hela EU:s politik.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet men är samtidigt medveten om att EU anklagas för att använda tomma ord om mänskliga rättigheter, ignorera de större handelspartnernas förseelser, förespråka FN-reformer som man inte kommer att genomföra och ignorera internationella juridiska skyldigheter på hemmaplan som man samtidigt ivrar för utomlands.

Det är hyckleri att ge Columbia handelsfördelar för sina arbetstagarrättigheter när landet har världens högsta andel mord på fackföreningsmedlemmar och att EU-tjänstemän i Zimbabwe inte känner till EU:s centrala riktlinjer om mänskliga rättigheter.

Ännu värre är att EU-regeringar inte lyckas leva som de lär. Nio länder, bland andra Irland, Tyskland och Portugal, vägrar att underteckna FN:s fakultativa protokoll till konventionen mot tortyr. Elva länder har inte undertecknat Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel. Sju länder överväger undantag från Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion.

Jag stöder helt min kollega Richard Howitts slutsatser och hans krav på en gemensam EU-rapport om mänskliga rättigheter, i vilken en årlig förteckning över länder som ger upphov till särskild oro upprättas, en glidande skala med sanktioner mot länder som bryter mot klausulerna införs, det nationella vetot för deras samförstånd upphävs, klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i EU:s internationella avtal genomförs och konsekvensanalyser av mänskliga rättigheter införs när det gäller EU:s insatser utomlands.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Främjande av de mänskliga rättigheterna är en extremt viktig fråga som bör beaktas inom alla politikområden. Vi anser att de mänskliga rättigheterna är universella och att man bör kämpa för att dessa respekteras, i alla länder. Europaparlamentet använder emellertid detta betänkande för att flytta fram EU:s positioner.

Vi vänder oss mot flera inslag i betänkandet, bland annat de skrivningar där man vill öka EU-parlamentets makt och har därför röstat emot betänkandet. Självfallet fördömer vi alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Detta betänkande innehåller några punkter som vi samtycker till – till exempel behovet av att garantera de grundläggande rättigheterna för människorna i Västsahara och åstadkomma en rättvis och varaktig lösning på konflikten i Västsahara, som grundar sig på folkets i Västsahara rätt till självbestämmande, i enlighet med FN:s säkerhetsråds relevanta resolutioner, särskilt resolution nr 1495. Men i likhet med tidigare år har detta betänkande varit föga mer än en övning i hyckleri, ett påtryckningsvapen och en politisk inblandning, där ”vänliga” länder skyddas och de ”andra”, de som Förenta staterna och EU har utsett som måltavla, kritiseras.

Detta är en metod vi inte kan ha något överseende med.

Följaktligen vägrar majoriteten i parlamentet än en gång att fördöma de allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begåtts i Irak, misslyckas med att konstatera att kriget i Irak är olagligt och strider mot internationell lagstiftning och FN:s stadga, och underlåter att uppmana FN att inleda en detaljerad utfrågning om användningen av förbjudna vapen, till exempel vit fosfor under erövringen av Falludja, och ”kollektiv bestraffning” av det irakiska folket.

Majoriteten i parlamentet har inte heller yttrat ett enda ord av fördömande av den israeliska regeringen för ockupationen och förtrycket av Palestina.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Detta betänkande kommer inte att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i världen mer än tidigare betänkanden på samma tema. Dess verkliga syfte är emellertid något annat. Det syftar till att öka den centrala EU-makten i fråga om utrikespolitik.

När man talar om det starka inflytande som EU kan ha på mänskliga rättigheter när man talar med en röst, särskilt i FN, och när man sammanställer förslag som är utformade för att öka detta inflytande, överensstämmer Richard Howitts betänkande med idén att gradvis frånta medlemsstaterna deras suveränitet i fråga om utrikespolitiken, till fördel för EU:s institutioner. Det är den ambition som ryms i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som bland annat består i att beröva Frankrike dess permanenta säte i FN:s säkerhetsråd.

Å andra sidan äventyrar artikel 97, där det krävs av regeringarna i Europa att de ska vara ännu mer toleranta än de nu är med hänsyn till icke-europeisk immigration, situationen för de mänskliga rättigheterna i våra egna länder. I själva verket är de områden med laglöshet som mångdubblas i våra urbana områden en av konsekvenserna av den okontrollerade immigrationen som våra nationer har varit utsatta för i 30 år.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för min kollega Richard Howitts betänkande om de mänskliga rättigheterna i världen. Jag röstade särskilt för ändringsförslag 12 om brott mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara, vilket var en röst efter eget huvud.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Det är olyckligt att parlamentet vid omröstningen i dag avvisade ett förslag från min grupp, där vi fördömer de allvarliga överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Irak och erinrar om att kriget i Irak är olagligt och kränker både internationell lagstiftning och FN:s stadga. En majoritet i kammaren, vid omröstning med namnupprop, avvisade också begäran att FN skulle begära en undersökning om de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begåtts av den internationella koalitionen, särskilt i fråga om användning av förbjudna vapen, till exempel vit fosfor, vid angreppet på Falludja, och de kollektiva bestraffningarna av befolkningen i Irak, vilket förbjuds i internationella avtal. Denna omröstning kan betraktas som symbolisk för de dubbla standarder som man kan hitta i betänkandet om de mänskliga rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna som EU har vänliga förbindelser med utsätts för otillräcklig kritik eller ingen alls. En följd av detta är att hänvisning görs till de pågående överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Begränsningar i hela världen av rätten att vägra göra militärtjänst sopas bara undan, och om man skulle hålla sig till betänkandet om de mänskliga rättigheterna för varken Nato eller EU:s medlemsstater något som helst krig eller deltar i någon krigföring. Det var emellertid uppmuntrande att notera att man antog ett förslag om Västsahara, där gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster brännmärkte de fortsatta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Västsaharas befolkning och uppmanade till skydd av folket i Västsahara.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den särskilda roll som EU som helhet och medlemsstaterna enskilt spelar för att främja de mänskliga rättigheterna i världen är något som vi alla, som européer och som medborgare, bör vara stolta över. Låt oss konstatera fakta – bilden i stort sett är positiv.

Traditionellt brukade parlamentet varje år publicera en lista med kränkningar av de mänskliga rättigheterna i världen, och misslyckades till slut med sitt mål att övervaka verksamheten i gemenskapens institutioner. Utan någon motvilja mot konstant oro över kränkningar av de mänskliga rättigheterna är i själva verket parlamentets huvudsakliga skyldighet att bedöma nyttan av våra insatser att bekämpa dessa kränkningar.

Följaktligen välkomnar jag detta nya synsätt och anser att det bara kommer att bli verkligt effektivt när det åtföljs av en verklig bedömning av vilken effekt EU:s åtgärder i samband med de mänskliga rättigheterna på internationell nivå får, på kort, medellång och lång sikt. Effekten av våra åtgärder är en avgörande faktor för om dessa åtgärder är värda att göra eller inte. I politiken är goda avsikter inte bara otillräckliga, utan de är också ett slöseri.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder världens högsta standard för mänskliga rättigheter. Frågan om ett absolut förbud mot dödsstraff förblir dock en samvetsfråga för enskilda ledamöter av Europaparlamentet. Vi fördömer dock alla den olämpliga och överdrivna användningen av dödsstraffet i länder som Kina och Iran.

Vi anser att frågor om brott mot internationella mänskliga rättigheter inte ska hanteras av Internationella brottsmålsdomstolen utan av särskilda FN-domstolar.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet från Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor om mänskliga rättigheter i världen uttrycker helt cyniskt EU:s imperialistiska politik. Man strävar där efter att framställa den som en global förvaltning och försvarare av de mänskliga rättigheterna, en exportör av demokrati till världen.

EU:s respekt för och hängivenhet för de mänskliga rättigheterna och demokrati har människorna i f.d. Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Palestina och så vidare förstahandserfarenheter av, som har dränkts i blod av imperialister i EU, Förenta staterna och Nato, i de mänskliga rättigheternas namn.

Man använder sig av mänskliga rättigheter och deras selektiva så kallade skydd som en förevändning, som ger dem rätt att ingripa i varje hörn av planeten. Genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) finansierar man ”färgade revolutioner” och alla slags icke-statliga organisationer för att betvinga och underminera regeringar i länder som inte uppfyller de strategiska målen.

Hänvisningarna i betänkandet till fattigdom, miljö, rätten till arbete och så vidare är en förolämpning av de människor som jämrar sig under imperialistisk suveränitet och kapitalistisk exploatering.

Greklands kommunistparti röstade mot betänkandet, och fördömde EU:s kränkande hyckleri och den selektiva användningen av mänskliga rättigheter som ett medel för imperialistpåtryckningar och till och med för att starta krig mot befolkningen.

– Betänkande (A6-0154/2006) av James Elles

  Richard James Ashworth (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger välkomnar mycket av det som står i betänkandet. Vi stöder kvalitativt värde för pengar och förslagen om lönsamhetsundersökningar och håller med om att kommissionen bör ha större visioner om ekonomiska reformer.

Det finns vissa delar av betänkandet som vi inte kan stödja, såsom avsnittet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och hänvisningarna till den nya strategin för frihet, säkerhet och rättvisa. Det är områden där det konservativa partiet länge har varit emot gemenskapens metod.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Idag har moderaterna röstat för James Elles betänkande om budgeten för 2007: kommissionens rapport om den årliga politiska strategin. Vi ställer oss dock kritiska till rapportens påstående att upprättandet av den s.k. globaliseringsfonden kan utgöra ett viktigt framsteg för EU.

Vidare avvisar vi rapportens förslag att EU på sikt bör få egna medel snarare än att tillförlita sig på medlemsstaternas bidrag. Vår grundsyn är att det är medlemsstaterna som ska bestämma vilka resurser som unionen disponerar över. Varje form av EU-skatt vore en avvikelse från den principen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Detta betänkande gäller budgeten för 2007, den första i budgetramen för 2007–2013, och förhindras av de mest oroande aspekterna i överenskommelsen om budgetramen.

Tyvärr, och det är inte förvånande, ger riktlinjerna för 2007 en påtaglig form, i budgettermer, åt EU:s politik när det gäller kapitalistisk konkurrens, avreglering, ingripanden, militarisering och säkerhetstänkande.

Det är därför inte förvånande att majoriteten i parlamentet avvisade iakttagelsen att Lissabonstrategin har visat sig vara ett misslyckande när det gäller att genomföra de mål man satt upp med 3 procent genomsnittlig ekonomisk tillväxt och full sysselsättning genom skapande av 20 miljoner arbetstillfällen.

Man avvisade också beläggen för att denna ”strategi” är det viktigaste instrumentet för att främja avregleringen och privatiseringen av offentliga tjänster, flexibiliteten hos och anpassningen av arbetsmarknaderna, lägre löner och möjligheten för privata intressen att ta över kärnan av tjänsterna för social trygghet, inklusive pensioner och hälsovård.

Till och med i behandlingen av gemenskapens program och byråer har policyn med lägsta kostnad (vem skulle ha trott det?), varigenom tjänster hyrs in, fullföljts med sådan iver att till och med enheter som stöder EU:s propagandainsatser löper risk att stängas eller privatiseras.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet som tar upp kommissionens strategiska prioriteringar för 2007. Det har blivit allt viktigare att fastställa tydliga prioriteringar för budgetrubriken yttre åtgärder med tanke på nedskärningarna av medlen på runt 20 procent. Handelsdimensionen fortsätter att påverka inhemska politiska prioriteringar i budgeten mer än någonsin. Om Doha-rundan fullbordas skulle den villkorliga överenskommelsen om att definitivt undanröja alla former av exportstöd till jordbruket före 2013 förvandlas till en årlig marginalbesparing i EU:s budget på uppskattningsvis runt 3 500–4 000 miljoner euro om året från och med 2013, beroende på inhemska priser och världsmarknadspriser.

Som föredragande för ett kommande betänkande om handelsrelaterat stöd och föredragande för de årliga strategiska prioriteringarna har jag krävt större öppenhet vid finansieringen av den så kallade ”Barroso-miljonen”, som ska stödja utvecklingsländernas handelskapacitet. Det löftet ska inte omfatta någon kosmetisk ommärkning av medel avsatta för infrastruktur. Kommissionen måste förbinda sig att lägga fram en årlig rapport om handelsstöd så att parlamentet kan granska dessa medel och se till att de verkligen är nya.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den situation som beskrivs i detta betänkande visar hur alla brister när det gäller antagandet av budgetramen 2007–2013 har medfört ökande och onödiga svårigheter för EU:s verksamhet.

För det första kan den påfallande avvikelsen mellan unionens budget och dess ökande ansvar bara få skadliga konsekvenser för EU:s möjligheter att vidta åtgärder, och för medborgarnas bild av EU. Å andra sidan kan det inte råda något tvivel om att detta, med tanke på de förseningar som inträffat, är ett dokument som inte uttrycker några kvantitativa prioriteringar. Utan värderingar är det svårt att uppskatta i vilken omfattning man kommer att sträva efter de föreslagna möjligheterna.

Detta innebär en dubbel svårighet för oss. Med tanke på omständigheterna var det oundvikligt att detta skulle ske. Det som återstår för oss är följaktligen att dra de nödvändiga lärdomarna för framtiden av denna situation. Den viktigaste lärdomen är att vi först måste enas om de viktigaste målen och om EU:s planläggning, och vilken politik vi bör eftersträva, och därigenom kommer vi i god tid att kunna enas om vilka medel som krävs för dem.

- Betänkande (A6-0152/2006) av Luis Manuel Capoulas Santos

  Jan Andersson, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. I betänkandet föreslås ett försäkringssystem för jordbrukare som samfinansieras av jordbrukarna, medlemsstaterna och EU inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta ställer vi oss tveksamma till.

Vi svenska socialdemokrater motsätter oss nya instrument och mer finansiering till jordbrukssektorn. Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU får stort finansiellt utrymme i budgeten bör sektorn själv kunna finansiera stöd till jordbrukare som drabbats av naturkatastrofer. Vidare finns det inte utrymme inom budgeten för ökade anslag.

Därför röstade vi emot betänkandet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. I ett EU med 25 medlemsländer är betänkandet alltför ensidigt fokuserat på problemen i det europeiska Medelhavsområdet. Inom EU finns på en mängd olika problem till följd av naturens nycker, som översvämningar i Centraleuropa samt storm och frost i norra Europa. Ändå är det så att skogsbränder i södra Europa ständigt tas upp i Europaparlamentet som ett problem som måste åtgärdas genom EU. Men vi anser att det är de berörda medlemsstaterna, och inga andra, som har ansvaret för att åtgärder vidtas på detta område. Det är tvärtom så att om man lyfter av medlemsländerna ansvaret för att vidta åtgärder och skapa förebyggande system för att förhindra detta slags katastrofer så ökar riskerna. Inom försäkringsteorin kallas detta för ”moral hazard”.

Betänkandet listar en mängd olika åtgärder på EU-nivå med vidhängande utgifter som följd, som kommer att kräva betydande budgetökningar. Vi motsätter oss ett särskilt EU-program för skydd av skogen eftersom vi menar att det är ett ansvar som ligger på medlemsstatsnivå. Betänkandets idé om upplysningskampanjer på EU-nivå för att verka för ändrade attityder till användningen av eld (punkt 23) är ett av flera exempel där idérikedomen under betänkandets utarbetande helt har tappat kontakten med verkligheten.

Vi har därför röstat nej till betänkandet.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jordbruks- och skogsproduktion hänger nära samman med naturen och är hela tiden utsatta för dess krafter. Följaktligen måste det finnas en ersättningsfond, särskilt för små och medelstora förvaltningsbolag, som, om de inte får ersättning från EU och staten, inte kan fortsätta sin verksamhet på grund av att de förutom att komma tillrätta med följderna av EU:s anti-jordbrukspolitik måste hantera klimatrisker, som i mitt land, i områdena kring Trakien och Thessalien, där produktionen har förstörts av översvämningar och där man står inför ett akut överlevnadsproblem.

Vi får ändå inte bortse från att frekvensen på de oförutsedda naturföreteelserna och risken för jordbrukarnas överlevnad är en följd av rovdriften på de naturliga rikedomarna och kommersialiseringen av miljön, den politik som är orsaken till det och som tyvärr främjas av EU med tragiska följder.

Om denna filosofi fortsätter att bortse från orsaken och inrikta sig på att bekämpa bränder genom att betala ersättning, då kommer följderna av de fatala klimatföreteelserna snart att vara så stora att det blir omöjligt att tillfredsställa de drabbade människorna med hjälp av kompensation, även om det rör sig om ett stort belopp av gemenskapsmedel och av nationella medel.

En granskning av denna politik är därför det bästa sättet att förhindra och skydda oss mot naturkatastrofer.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Precis som med Edite Estrelas betänkande anser jag inte att det finns någon praktisk eller finansiell anledning att skapa ett organ för torka och översvämningar. Det finns ett trängande behov av andra former av miljöåtgärder mot översvämningar.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Efter naturkatastroferna i stora delar av Europa har vi sett att Solidaritetsfonden, sedan den inrättades 2002, inte räcker till, med tanke på dessa företeelsers oförutsägbarhet. Jordbrukets sårbarhet när det gäller klimatet har skarpt avtecknat sig under de senaste åren med extrem torka i Portugal, Spanien, Italien och Frankrike.

Mot bakgrund av dessa situationer, och behovet av att förhindra upprepningar, har föredraganden föreslagit ett nytt tillvägagångssätt för att förbättra samhällsskyddet och skydda jordbrukare från förödande effekter. Jag menar därför att det är mycket viktigt att inrätta ett katastrofhanteringssystem, ett riskhanteringssystem och ett stabiliseringsstödssystem efter sådana kriser.

Slutligen är utbildning i förebyggande åtgärder också viktigt i sådana situationer. Som en del av de civila skyddsåtgärderna, Forest Focus-programmet (övervakning av skogar och miljösamspel), och programmen för jordbruksutveckling, har vi en ram för de nödvändiga åtgärderna för att öka kunskapen i samhällena och utbilda i förebyggande åtgärder och informera dem som är ansvariga för krishantering i dessa situationer. Alla åtgärder – både de som redan finns och de som föreslagits här – måste finnas.

Därför röstade jag för Capoulas Santos-betänkandet.

- Betänkande (A6-0147/2006) av Gerardo Galeote Quecedo

  Michl Ebner (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Även om detta inte faller under röstförklaringar, vill jag ta tillfället i akt att tacka er för den sakkunskap ni har visat som talman för kammaren. Ni har säkert märkt att många av oss stöder er i det avseendet.

Det var med stor övertygelse som jag röstade för Galeote Quecedo-betänkandet, särskilt punkterna 18 och 32. Punkt 18 hänvisar till bästa praxis genom att hävda att de erfarenheter som byggts upp både på nationell, regional och lokal nivå bör spridas och användas i andra länder. I det sammanhanget anser jag att vi verkligen i stor utsträckning kunde hjälpa andra länder genom att till exempel frivilligt erbjuda våra tjänster, så som brandmän gör, vars arbete kan utföras i många andra regioner och länder. Jag hoppas därför innerligt att vi kommer att fortsätta på detta vis.

Punkt 32, å andra sidan, hänvisar till undanröjandet av administrativa hinder, särskilt i gränsregioner, där man har särskilda behov. Jag håller fullständigt med om detta.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för detta betänkande därför att följande frågor tas upp:

1. Naturkatastrofernas särdrag i Medelhavsområdet.

2. Den nödvändiga anpassningen av gemenskapsinstrumenten för förebyggande åtgärder, forskning och hantering av risker, räddningstjänst och solidaritet.

3. Behovet av att grundligt undersöka vilka platser som är mest sårbara för skogsbränder och långvarig torka.

4. Behovet av att anpassa framtida strategier till avlägsna områden och yttersta randområden samt de minst gynnade regionerna som omfattas av konvergensmålet.

5. Behovet av att upprätta ett program för skogsbränder, som ska komplettera de befintliga nationella instrumenten, i syfte att utveckla en mer framträdande och bättre integrerad EU-omfattande kultur för förebyggande och hantering av risker för skogsbränder.

6. Behovet av att inrätta ett europeiskt övervakningscentrum för torka och ökenutbredning som ska integreras i verksamheten inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning (2007–2013).

7. Behovet av att varna medlemsstaterna angående betydelsen av att genomföra utvecklingsplanerna för landsbygden och att inom dessa planer inbegripa förslag vars mål är att komma till rätta med demografiska problem och arbetskraftens låga fortbildningsgrad, utflyttningen, återbeskogningen och den alltför stora fragmenteringen av dessa områden.

Jag röstade för detta betänkande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi välkomnar varmt att en del av de förslag vi lade fram antogs, bl.a. följande:

– Att skydda Solidaritetsfondens omfattning, då man bör fortsätta att omfatta intervention vid katastrofer som trots att de är betydande ligger under det fastställda tröskelvärdet men innebär svåra och långvariga konsekvenser för levnadsvillkoren för invånarna i en viss region, med möjligheter till extra insatser i sådana fall.

– Befintligheten av ett omfattande nätverk av små och medelstora företag på jordbruksområdet och en jordbrukspolitik som främjar mer hållbara produktionsmetoder, särskilt för vatten- och markanvändning, är en viktig förutsättning för att kunna bekämpa effekterna av torka och skogsbränder.

– Nödvändigheten av att man i samband med de nya ekonomiska ramarna för 2007–2013 upprättar ett gemenskapsprogram för skogsbränder i syfte att främja kunskapshöjande kampanjer och förebyggande åtgärder för hantering av risker när det gäller skogsbränder, som är lämpligt finansierade och som kompletterar jordbruks- och strukturpolitiken samtidigt som man tar hänsyn till den särskilda karaktär skogarna har i Medelhavsområdet.

Vi röstade därför för betänkandet, även om vi beklagar att man inte antog andra förslag som vi hade lagt fram, vilka hade gjort betänkandet mer fullständigt när det gäller den politik som syftar till att stödja jordbrukare som påverkas av katastrofer.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Följande punkter antogs i kammaren:

1. Att erkänna naturkatastrofernas särdrag i Medelhavsområdet.

2. Att upprätta ett gemenskapsprogram för skydd mot skogsbränder.

3. Att utvärdera möjligheten att upprätta en katastroffond för jordbrukare.

4. Att fortsättningsvis kunna ta upp regionala katastrofer inom ramen för Solidaritetsfonden.

5. Att anpassa Solidaritetsfonden avseende tidsfrister och tillåtna åtgärder för att kunna hantera naturkatastrofer, som t.ex. torka och skogsbränder.

6. Att särskilt uppmärksamma mindre gynnade regioner vid naturkatastrofer.

Man bör uppmärksamma att, på grundval av förslag från ledamöter från medlemsstater i centrala och norra EU, inbegripandet av Medelshavsskogens särskilda karaktär – som vi tidigare hade lyckats garantera – har urvattnats trots våra röster mot detta.

Detta är ytterligare ett exempel på en situation där de som har kontrollen bestämmer; dvs. i detta ”federalistiska” parlament är viktningen av ledamöter från respektive land, med ledamöter från centrala och norra EU som dominerande kraft, den avgörande faktorn när det gäller att undergräva Medelhavsländernas intressen, i vilka mer än 90 procent av skogsbränderna äger rum.

– Betänkande: Estrela (A6-0149/2006)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag välkomnar Estrelabetänkandet. Även om föredraganden inte inför några nya tekniska innovationer för hantering eller förebyggande av naturkatastrofer erbjuder betänkandet en viktig genomgång av rådande möjligheter och kunskap.

Jag välkomnar varmt förslagen att utarbeta direktiv för förebyggande och hantering av skogsbränder och torka, som jag anser vara en oerhört viktig faktor i den framtida planeringen och ett effektivare svar på naturkatastrofer.

Jag välkomnar också förslaget att inrätta ett europeiskt övervakningscentrum för torka, ökenutbredning, översvämningar och andra effekter av klimatförändringarna, vilket borde kunna spela en viktig roll när det gäller att undersöka och samordna bästa metoder för räddningstjänsten.

I betänkandet tar man huvudsakligen upp problemet med skogsbränder och torka, och hänvisar ibland till översvämningar, vilket innebär att det är av största betydelse för Portugal och övriga Medelhavsländer.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi anser att det är nödvändigt att skapa ett program för att skydda skogarna från brändernas härjningar under nästa finansieringsram för 2007–2013, med lämplig finansiering i syfte att få till stånd kunskapshöjande verksamhet och förebyggande riskhantering. Detta program bör få tillräckliga medel, bör gå hand i hand med jordbruks- och strukturpolitiken och bör ta hänsyn till Medelhavsskogarnas särart.

Vi menar därför att man inom Solidaritetsfonden särskilt bör beakta tidsfrister och tillåtna åtgärder och till naturkatastrofer som är specifika för Medelhavsområdet, inbegripet torka och skogsbränder.

Å andra sidan bör det vara möjligt att ingripa inom ramen för Solidaritetsfonden även när katastrofer, trots att de är allvarliga, inte når den nivå som krävs och att man bör ge bistånd under exceptionella omständigheter när största delen av befolkningen i en region har drabbats av en katastrof med allvarliga och långvariga konsekvenser för deras levnadsförhållanden.

Även om föredraganden inte tar upp alla dessa frågor i betänkandet röstade vi för det eftersom det är ett positivt, låt vara otillräckligt, bidrag.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. I betänkandet tar föredraganden upp naturkatastrofer ur ett miljöperspektiv. Bland annat föreslås det att ett europeiskt observationsorgan ska inrättas. Vi anser att gränsöverskridande miljöproblem ska behandlas på EU-nivå. Det är emellertid ytterst tveksamt huruvida naturkatastrofer är gränsöverskridande. Översvämmade floder kan vara något att lösa på EU-nivå, men det finns redan idag ett floddirektiv som reglerar hur man ska tackla den typen av problem. Beträffande bränder menar vi att det är upp till varje medlemsstat att skapa de strukturer som krävs för att förhindra dessa och dess skadeverkningar. Om EU ska gå in med pengar varje gång det sker en naturkatastrof minskar naturligtvis incitamenten att arbeta förebyggande. I förlängningen leder detta till att det inträffar fler och allvarligare katastrofer, vilket självklart är mycket negativ för miljön och kostsamt för skattebetalarna.

Föredraganden vill att EU ska uppmana medlemsstaterna att inrätta nationella skogsfonder för förebyggande av naturkatastrofer. Detta anser vi är en fråga som rör medlemsstaterna och de bör därför själva avgöra om det är nödvändigt eller inte.

Av ovan anförda skäl har vi röstat emot betänkandet vid dagens votering.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Edite Estrelas betänkande om naturkatastrofernas miljöaspekter, men emot inrättandet av ett särskilt organ för torka och översvämningar. Jag anser inte att det finns någon anledning att inrätta ett sådant organ och inte heller någon budget för det.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Naturkatastrofer är kriser som kan uppkomma när som helst och utan förvarning. Därför måste förebyggande åtgärder vidtas. Sådana katastrofer som mitt land och andra EU-stater har drabbats av får mig att instämma i föredragandens efterlysning av effektiva förebyggande åtgärder, som t.ex. teknisk forskning och utveckling och inrättandet av ett europeiskt övervakningscentrum för torka och ökenutbredning.

Dessa företeelser får allvarliga konsekvenser för de som under en längre period drabbas. Därför bör man inom solidaritetsfondens instrument inbegripa extrem torka och ta hänsyn till de nödvändiga räddningstjänstaspekterna. I detta avseende är det viktigt att öka kunskapen i de berörda samhällena. Medlemsstaterna måste dessutom uppvisa ömsesidig solidaritet för att agera och bekämpa dessa händelser och de allvarliga återverkningar de får för de drabbades levnadsförhållanden, om möjligt med gemensamma insatser.

Jag röstade därför för Estrelabetänkandet.

– Betänkande: Galeote Quecedo (A6-0147/2006), Estrela (A6-0149/2006), Berend (A6-0123/2006) och Capoulas Santos (A6-0152/2006).

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det outtröttliga sökandet efter alla former av förebyggande och, för att klara av det, genomförandet av teknisk forskning och utvecklingsverksamhet, ökningen av allmänhetens kunskap, samordningen av räddningstjänsten och användningen av en civil styrka vid naturkatastrofer är nödvändiga delar som vi måste tillhandahålla och få att fungera så snart som möjligt.

Jag är å andra sidan mot ett inrättande av ett övervakningscentrum. Detta skulle förmodligen inte ge valuta för pengarna. Framför allt skulle de pengar som används för att få ett fungerande övervakningscentrum tas från det nödvändiga stödet för verksamheten på katastrofplatsen. Dessutom är det alltid mycket lätt att inrätta övervakningscentrum men nästan omöjligt att göra sig av med dem.

– Betänkande: Galeote Quecedo (A6-0147/2006) och Berend (A6-0123/2006).

  Bastiaan Belder (IND/DEM), skriftlig. (NL) Jag kan tyvärr inte stödja Berend- och Galeotebetänkandena även om jag vill betona att det inte handlar om något motstånd mot medlemsstaternas ömsesidiga solidaritet vid katastrofer.

Det som båda betänkandena har gemensamt är att de är helt beroende av en EU-ram, vars främsta syfte är att förebygga (natur)katastrofer, reagera på dem och ta itu med dem. Detta kanske kunde motiveras om alla medlemsstater mer eller mindre stod inför samma problem, men så ligger det verkligen inte till och detta borde leda till att åtgärder från EU begränsas till kompletterande insatser som medlemsstaterna själva inte kan klara av.

EU fungerar bättre när dess initiativ koncentreras på katastrofer som påverkar mer än en medlemsstat och som man antingen inte kan förebygga eller försäkra sig mot och vars konsekvenser är för stora att hantera för de enskilda medlemsstaterna. Jag skulle därför ha kunnat stödja ett begränsat, kompletterande instrument, vars användning motiverades av omständigheterna.

Dessa förslag påminner oss emellertid och helt korrekt om vikten av förebyggande åtgärder. Det är min tro och förhoppning att både medlemsstaterna och EU kommer att använda alla till buds stående medel för att minimera katastrofriskerna. Förebyggande medel är trots allt alltid bättre än botemedel.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandena föreslår inrättandet av ett antal fonder och ökad användning av strukturfonder och solidaritetsfonden för att finansiera EU-åtgärder för förebyggande och bekämpande av naturkatastrofer. Bland annat föreslås inrättandet av ett europeiskt övervakningscentrum för torka och ökenspridning, en europeisk brand- eller skogsfond och en katastroffond inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, liksom intensiva informationskampanjer om hållbar vattenkonsumtion. Det föreslås även att Europeiska solidaritetsfonden utsträcks till att omfatta följder av kriser som rör folkhälsan, terroristhandlingar och teknikrelaterade katastrofer.

Junilistan välkomnar internationell solidaritet när ett land drabbas av katastrofer. EU ska dock inte använda dessa katastrofer som ett argument för att utöka sin makt och utveckla en gemensam politik på området eller inrätta ytterligare institutioner. Om man lyfter av medlemsländerna ansvaret för att vidta åtgärder och skapa system för att förebygga detta slags katastrofer så ökar riskerna. Inom försäkringsteorin kallas detta för ”moral hazard”.

Vi har därför röstat nej till de båda betänkandena.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att vi diskuterar samordningen av lösningar för naturkatastrofer och samarbete i dessa frågor. Jag är naturligtvis glad över att man i betänkandet föreslår en informations- och utbildningskampanj och förebyggande av sådana händelser. Jag är säker på att hjälpen kommer att riktas främst mot högriskområden och att det är nödvändigt att skydda miljön och naturresurserna. Jag är övertygad om att detta samarbete bör ske på frivillig grund och jag tycker att det är bra att enskilda länder i hög grad försöker förbättra samordningen och tillhandahållandet av information. Jag är emellertid övertygad om att bidrag till enskilda byråer och inrättandet av europeiska enheter bör ske på frivillig grund och inte vara tvingande. Till följd av detta stödde jag inte antagandet av punkt 31 och jag avstod från att rösta om betänkandet.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det råder ingen tvekan om att vi i EU måste samarbeta mot naturkatastrofernas fruktansvärda konsekvenser och att de berörda regionerna därför förlitar sig på solidariteten från sina grannstater i EU. Det krävs även EU-program för att hjälpa till i krissituationer. Betänkandet innehåller en rad exempel på hur man kan gå till väga.

Man måste emellertid säga ja till EU-stöd i krislägen, men katastrofförebyggande åtgärder är huvudsakligen medlemsstaternas ansvar och det är ett ansvar som vi inte bör avhända dem genom att lägga det på EU-nivå. Samma sak gäller när det handlar om att organisera gensvaret i krislägen, i övrigt känt som ”räddningstjänst på EU-nivå”. Det behövs inga nya befogenheter gällande räddningstjänst och katastrofförebyggande åtgärder: de skulle leda till dubbelarbete och bortkastade pengar på förvaltningssystem.

Det är sålunda fullständigt självklart att grannstater i EU ska hjälpa varandra vid katastroflägen. Det EU kan göra är att hjälpa till med program som främjar en förbättrad samordning och dämpar materialbehovet. Nya EU-befogenheter skulle emellertid göra mer skada än nytta och dessa betänkanden ändrar inte på det faktum att detta fortfarande är något vi måste diskutera.