– Betänkande (A6-0180/2006) av Chatzimarkakis

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Eftersom betänkandet är så viktigt har jag röstat för det, men jag vill inte skriva under på den hänvisning till skatteharmonisering som finns i detta annars så utmärkta betänkande. Eftersom vi endast hade en enda röst kunde jag inte protokollföra min invändning mot förslaget om ”harmonisering” utanför slutomröstningen.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill lyckönska Jorgo Chatzimarkakis till hans viktiga och lägliga betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) som jag fullt ut stöder. Jag välkomnar särskilt idén att styra programmet i riktning mot möjliga sökande, med andra ord de direkta mottagarna.

De som kan söka måste ha möjlighet att innan de gör en ansökan erhålla tillräckligt med information om de typer av stöd som erbjuds inom programmet.

Jag instämmer också med föredraganden om att det behövs en enda kontaktpunkt för programmet för att underlätta kontakten med intressenterna.

Föredraganden har också rätt när han säger att ansökningsförfarandet måste förenklas.

Avslutningsvis vill jag betona betydelsen av detta ramprogram för små och medelstora företag i olika regioner i EU och särskilt de i EU:s yttersta randområden. De har möjlighet att dra nytta av detta viktiga ramprogram som syftar till att hjälpa dem att övervinna de seriösa hinder som möter dem genom artikel 299.2 i EG-fördraget.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag stöder innehållet i detta betänkande, men jag anser inte att ändringsförslag 21, som lades fram av utskottet för sysselsättning och sociala frågor och som uppmanar kommissionen att fastställa åtgärder för att samordna medlemsstaternas skatte- och avgiftspolitik, hör hemma i ett betänkande som ger sig ut för att stimulera innovation och konkurrenskraft. Tvärtom är det endast genom att gynna en ökad konkurrenskraft mellan små och medelstora företag och andra företag i EU när det gäller företagens olika skatteåtaganden och andra varierande marknadsförutsättningar, som en verkligt konkurrenskraftig och innovativ marknad kan bli realitet för alla europeiska företag.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Små och medelstora företag är det ekonomiska hjärtat i våra länder, de som verkligen skapar arbetstillfällen och välstånd. Vi kan därför bara lovorda föredragandens strävan efter att betona dem i detta ramprogram för konkurrenskraft och innovation. Med tanke på dagens skarpa globala ekonomiska konkurrens är tekniska framsteg mycket ofta det som gör det möjligt för små och medelstora företag att överleva, hur små framstegen än är, vilket alltid är kostsamt och hela tiden behöver eftersträvas.

Det är anledningen till att vi skulle vilja att små organisationer får tillgång till det här programmet så att de blir mer än bara en from förhoppning. Information om stödet de kan få måste på ett effektivt sätt vända sig till små företag, och inte bara sådana som har resurser att finansiera särskilda tjänster för att söka bidrag. Reglerna för att delta i dessa program måste vara mycket enkla och öppna och får inte leda till orimliga kostnader för att sammanställa rapporter för små och medelstora företag. Det måste också vara konsekvent och komplettera andra EU-program, och särskilt det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling måste garanteras. Kravet på bättre gemenskapsregler, som är enklare och mer i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen måste upphöra eftersom det varit en slogan som de senaste 20 åren har upprepats men aldrig tillämpats. Vi ska se hur det är när vi använder den.

– Betänkande (A6-0151/2006) av Jürgen Schröder

  Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Jag ger mitt fulla stöd till alla initiativ som gynnar utveckling och tillväxt av små och medelstora företag i utvecklingsländerna. Men vi kan inte stödja detta betänkande, eftersom genomförandet av EU-metoder och EU-politik i många fall har resulterat i utarmning av utvecklingsländerna. UKIP anser på det bestämdaste att utvecklingsländerna skulle få bättre hjälp genom avtal med individuella länder.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Det råder inga tvivel om att små och medelstora företag spelar en mycket stor roll för länders ekonomi. I utvecklingsländer där det inte finns stora företag är det självfallet viktigare att se till att det finns ett institutionellt ramverk som möjliggör att små och medelstora företag kan verka. Det är emellertid inte Europaparlamentets uppgift att diktera vilka förhållanden som skall råda i utvecklingsländerna. Varje stat, såväl i EU som i resten av världen, har rätt att äga och utforma sin egen utveckling. Därför har jag idag röstat mot detta betänkande.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) De ständiga ekonomiska problemen i utvecklingsländerna, särskilt i Afrika, förhindrar tillväxten och ger i värsta fall upphov till krig och svält. Den främsta orsaken till problemen utöver globaliseringen är korruptionen som är utbredd på både nationell och lokal nivå. Detta gissel hör samman med bristande översyn och förskingring av betydande internationellt stöd.

Liksom hos oss måste familjerna kunna leva av sitt arbete. Jordbruk, hantverk och industri måste fortsätta kunna försvara sin plats samtidigt som sysselsättningen inom servicesektorn måste växa inom hälsosamma gemenskapsramar som ger förutsättningar för en rättvis ekonomisk och social spiral. Denna förhoppning får inte bli ursäkt för en falskt naiv diskussion. Ja, vi vill och måste stödja små och medelstora företag i utvecklingsländerna, men så länge ”samarbete” går hand i hand med ”korruption” är det omöjligt att hjälpa dessa länder att ta ansvar för sitt folks välfärd.

En omdefiniering av ett kontrollerat och villkorat samarbete får inte bli en anledning att börja dalta, utan en anledning att definiera och utveckla en känsla av ansvarstagande. Detta nya samarbete kommer att återge ungdomarna hoppet i dessa länder så att de inte slutar som illegala invandrare, uppspolade på kusterna av ett Europa som redan är tyngt av arbetslöshet.

– Betänkande (A6-0171/2006) av Françoise Grossetête

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman! Jag skulle beträffande omröstningen om läkemedel för pediatrisk användning bara vilja påpeka att sedan de multinationella företagen vid första behandlingen fick en förlängning av sexmånaderspatenten anser jag att man verkligen går för långt när man nu förlänger den övergångsperiod under vilken detta tilläggsskydd kan tillämpas från två till fem år.

Därför röstade jag nej till ändringsförslag 18. Jag röstade också nej på grund av att fördelarna för den pediatriska populationen inte kan dokumenteras vetenskapligt. Att godkänna detta ändringsförslag kan dessutom bli en uppmuntran att forska kring pediatriska indikationer för läkemedel som tagits fram för vuxna, vilket strider direkt mot förordningens syfte.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kommissionens förslag täpper till en lucka på folkhälsoområdet som länge funnits inom EU och som i vissa fall har lett till ett beroende av den amerikanska och asiatiska läkemedelsindustrin.

Framtagningen av särskilda läkemedel för barn i stället för att ordinera lägre doser av vanliga läkemedel passar deras ämnesomsättning bättre och ger snabbare och effektivare behandling.

Förutom kravet på att erbjuda ett ”riskhanteringssystem” för sådana läkemedel innan de släpps ut på marknaden har en mycket viktig åtgärd inrättats som kommer att avskaffa, eller i alla fall minska, riskerna och ge effektiv behandling till den utsatta grupp den pediatriska populationen är.

Föredraganden har lagt vederbörlig tonvikt vid att forskning ska bedrivas för att avgöra om sådana läkemedel kan användas av barn utan att därmed förhindra att samma läkemedel kan utvecklas för vuxna. Forskningen kommer i vissa fall också att underlätta begäran om uppskjutande av inlämning av planer för studier av barn utan att utsläppandet på marknaden av vuxenversionen försenas.

Jag stöder kommissionens förslag och betänkandet av Françoise Grossetête.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Tack vare att denna rekommendation om läkemedel för pediatrisk användning har antagits och tack vare överenskommelsen mellan parlamentet och rådet kan barn hädanefter få läkemedel som passar deras särskilda ämnesomsättning snarare än svagare doser av läkemedel som är avsedda för vuxna.

Jag anser att vi här har försökt kombinera alla de förutsättningar som behövs för ett intelligent införande i Europa av särskilda läkemedelsformer för barn: bestämmelser om stöd till innovation och forskningsincitament för laboratorier (framför allt med det sex månader långa tilläggsskyddet av skyddsintyget), inrättandet av en förteckning över specifika terapeutiska behov inom pediatriken, kravet att ta fram en pediatrisk version av nya läkemedel, åtgärder för att garantera att läkemedel som en gång utvecklats distribueras i alla medlemsstater, eller i annat fall särskilda undantag för att garantera att utvecklingen av läkemedelsprodukter för barn i vilket fall inte förhindrar utvecklingen av läkemedel för vuxna.

Vi har här ett konkret exempel på mervärdet av gemenskapslagstiftning: en ensam medlemsstat skulle aldrig ha haft kraft att på egen hand bedriva en sådan politik för vissa läkemedel.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja i andra behandlingen av Françoise Grossetêtes betänkande om läkemedel för pediatrisk användning eftersom jag anser att läkemedel som tas fram särskilt för barn bör gynnas med tanke på att barnen har en särskild ämnesomsättning.

Inrättandet av en pediatrisk kommitté som en del av Europeiska läkemedelsmyndigheten kommer att bli en hjälp vid övervakningen av forskningen på området. Det kommer att leda till att antalet tester i forskningssyfte begränsas till det minimum som krävs.

– Betänkande (A6-0165/2006) av Angelika Niebler

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – I likhet med förstabehandlingen av detta ärende röstar Junilistan av principiella skäl nej till betänkandet. Vi stöder fullt ut att kvinnor och män skall likabehandlas i arbetslivet. Detta är ett centralt område som internationella organisationer såsom ILO behandlar på ett förtjänstfullt sätt. Vi anser inte att EU skall reglera denna typ av frågor i långtgående betänkanden, som har karaktären av politiska program. Arbetstidsbestämmelser, föräldraledighet och andra betydelsefulla nationella frågor skall EU inte styra över. Detta sköter medlemsstaterna med fördel självständigt, i överensstämmelse med redan antagna internationella avtal.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Vi vet att kvinnor i jämförbara företag tjänar 11 procent mindre än män, så därför råder det ingen tvekan om att vi fortfarande måste höja medvetenheten om den insats som var och en behöver göra för att slippa införa jämställdhet och jämlikhet mellan män och kvinnor med tvång, vilket skulle vara befängt, utan i stället nå ett rättvist läge med social jämvikt.

Vi gör inga framsteg på området genom enstaka feministiska utbrott eller tvångsåtgärder där man alltför ofta med tvång försöker införa kvinnors närvaro, oavsett om det gäller representativa organ eller i ledningsfunktioner, och alltför ofta, som vi vet, utan hänsyn till deras kompetens eller färdigheter.

Låt oss vara intelligenta. Låt oss främja kvinnor i samhället, särskilt genom att ge dem ett reellt val mellan yrkesliv och familj, och genom att ge dem möjlighet att förena kraven i arbete och kraven med barn. Alltför många kvinnor har i dag tyvärr inte en chans att välja.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) När det gäller arbetsmarknadsfrågor fördömer jag starkt den uppenbara ojämlikheten mellan män och kvinnor på flera områden – löner, tillgång till sysselsättning, yrkesutbildning, arbetsförhållanden och karriärutveckling.

Jag röstade ja till betänkandet eftersom det utgör ett steg framåt i genomförandet av principen om lika möjligheter och lika behandling av män och kvinnor i frågor som rör sysselsättning och yrkesval.

Ett annat skäl till mitt stöd är att fler initiativ måste införas för att hjälpa människor att skapa bättre balans mellan arbete och privatliv.

Att föra samman flera olika jämställdhetsinitiativ i ett samlat dokument bidrar till att förenkla gällande rättsliga ramar. Skyddsnivån trappas dessutom upp i och med att utvecklingen av EG-domstolens rättspraxis införlivas.

Jag beklagar dock att jämställdheten, trots att den tagits upp i EU-fördraget och i ett antal direktiv, tyvärr fortfarande är en ouppfylld dröm, en vag politisk princip med en genomförandenivå som lämnar mycket i övrigt att önska.

– Betänkande (A6-0168/2006) av Erna Hennicot-Schoepges

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för betänkandet om Europeiska året för interkulturell dialog och jag är nöjd med innehållet.

Men det finns en aspekt i den interkulturella dialogen som måste framhävas: i många fall hänvisar vi till oss själva som ”Europa” och ”européer”, och glömmer det faktum att en stor del av Östeuropa, även den största europeiska nationen Ryssland, inte är medlem i EU. Vi delar samma europeiska kultur och kulturarv, men vi känner knappt till varandras samtida konst och kultur. Det förekommer mediesändningar, felaktiga föreställningar och dåliga klichéer om det vardagliga livet i dessa länder. Europeiska året för interkulturell dialog borde ge oss möjlighet att skapa en sann bild av den rika kulturen i Ryssland och Ukraina liksom i de före detta jugoslaviska republikerna. Genom att bjuda in unga konstnärer, studenter och journalister och främja det kulturella utbytet mellan medlemsstaterna och länderna i Östeuropa kan vi stärka vår gemensamma europeiska identitet.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Herr talman! I likhet med de flesta av er är även jag chockad av de många mord med rasistiska förtecken som begåtts i en del europeiska länder på senare tid. De är exempel på de grövsta och värsta uttrycken för rasism och främlingsfientlighet. Det finns dock andra former som inte är lika synliga och ändå skadar ännu fler människor. Jag hyser mitt hopp till att de insatser som planeras som stöd för det Europeiska året för interkulturell dialog, och framför allt den interkulturella dialogen i sig, kan lyckas dämpa de nationalistiska stämningar som sveper genom unionen. Jag anser att år 2008 är en lämplig tidpunkt för detta med tanke på att Europeiska unionen vid det laget har utökats till 27 medlemsstater. Initiativ som bygger på praktiska och hållbara projekt som ska fortsätta efter 2006 måste dock också skapas. Av dessa skäl betraktar jag därför det betänkande vi nyligen antog som ett steg i rätt riktning.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Min kollega i gruppen, Koenraad Dillen, kommer inom kort att göra er uppmärksamma på en tysk opinionsundersökning i Frankfurter Allgemeine Zeitung som visar att många invandrare är ovilliga att anpassa sig, vilket är en tendens som också märks i många andra undersökningar. Enligt till exempel en österrikisk undersökning är inte mindre än 45 procent av muslimerna fientliga till tanken på integrering. Vore det inte bättre om det officiella Europa sände ut ett annat budskap, till exempel att göra år 2008 till året för respekt för europeiska normer och värderingar? Med Europas senaste kapitulation inför hot i samband med publiceringen av de danska teckningarna i färskt minne hyser jag inga större förhoppningar – särskilt inte när jag erinrar mig den undersökning som gjordes i Förenade kungariket för Sunday Times. Den visar att 40 procent av muslimerna i Storbritannien är positiva till att införa sharia-lagarna.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Mina kolleger och jag har röstat nej till betänkandet av Erna Hennicot-Schoepges på grund av att det så kallade Europeiska året för interkulturell dialog – ett initiativ som för övrigt orsakar oss en förlust på tio miljoner euro – är ännu ett exempel på hur det officiella Europa blundar inför den verklighet allmänheten lever i. Denna verklighet består av ett Europa med allt fler muslimer som inte bara vägrar anpassa sig till gemensamma europeiska värderingar, utan också vill påtvinga oss sin egen världsbild och sitt eget levnadssätt.

Den tyska allmänheten tror till exempel inte längre på en dialog med en religion som vägrar att acceptera grundläggande värderingar som jämställdhet. Tyskarna har fått nog av hedersmord, utbrett våld i skolorna och slöjor på gatorna. En opinionsundersökning som nyligen gjordes av Frankfurter Allgemeine Zeitung visade att över 71 procent av tyskarna anser att islam är intolerant; 91 procent av tyskarna jämställer islam med våld mot kvinnor. Det officiella Europa skulle må bra av att ta de signalerna på lite större allvar.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har idag röstat för betänkandet om Europeiska året för interkulturell dialog. Kulturellt utbyte är naturligtvis berikande och viktigt för att öka förståelsen mellan medborgarna.

Det finns emellertid detaljer i betänkandet som vi ställer oss skeptiska till. Vi tror inte att dagar, veckor och år för det ena eller andra ändamålet har någon praktisk betydelse för medborgarna, men att de kanske kan utgöra någon form av målbeskrivning för institutionernas insatser. Som alltid är vi skeptiska till centralt utarbetade kampanjer och opinionsbildning och noterar att betänkandet stramar upp kommissionens förslag i denna del. En nej-röst skulle innebära mera pengar till unionens institutioner och till PR-kampanjer.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan anser att hela idén med Europaår är onödig och inget som EU:s skattebetalare skall finansiera.

Att lägga 10 miljoner euro på Europeiska året för interkulturell dialog är helt förkastligt, och nyttan av detta är svår, kanske rent av omöjlig, att se.

Europaparlamentets kulturutskott vill även, otroligt nog, öka EU:s del av bidragen till den typ av verksamhet som gäller nationella evenemang och initiativ från 50 procents till 80 procents bidrag (ändringsförslag 33).

Jag röstar nej till betänkandet i sin helhet.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Hur kan man ha ett kulturellt utbyte med en annan person om man inte vet vem man själv är? Ni konstaterar att den ”religiösa identiteten är en viktig del av allas vår identitet – även för dem av oss som inte är religiösa”, men ni vägrade att erkänna våra kristna rötter i er konstitution – som till vår glädje nu är död och begraven. Så vad talar vi om? Ändringsförslag 9 handlar om ”interkulturell hövlighet”, men det är en självmotsägelse – annars har inte ordet ”hövlighet” längre någon innebörd! Att lägga till vackra högtflygande ord brukar sluta med att ingenting blir sagt.

Resultatet av ert förhållningssätt är relativism och svek: Ni vill främja ett europeiskt år för interkulturell dialog vid OS i Beijing och därmed fungera som stödhjul för den kommunistiska diktaturen (ändringsförslag 38)! Vilken skam! Visst, ni ska diskutera interkulturell dialog med Tibet, eller hur? Enbart detta initiativ diskvalificerar ert förslag.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Jag röstar för betänkandet, eftersom huvudsyftet att motverka diskriminering är mycket positivt och behövligt. Jag röstar däremot mot en ökning av budgeten samt ändringsförslag 18 som är särskilt olyckligt i sin nykoloniala vilja att exportera åsikter och värderingar.

– Betänkande (A6-0068/2006) av Boguslaw Sonik

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det är alltid lämpligt att belysa ansvaret hos lagstiftning, medlemsstater och unionen för att prioritera barnens rättigheter, särskilt i dag som är internationella dagen för barn. Barnen är vår framtid och utgör en femtedel av EU:s befolkning.

Jag stöder detta rambeslut om erkännande och verkställighet av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn, och de ändringsförslag som föredraganden lagt fram.

Detta är ett avgörande steg för att förbättra samarbetet mellan medlemsstater i fråga om skydd av barn. Det har dessutom dubbla syften, nämligen

- att förbättra tillgången till information om förbud genom obligatorisk registrering av förbud i kriminalregistren, och

- att genomförandet blir obligatoriskt.

Det blir därmed möjligt att stoppa en person som dömts för pedofili i en medlemsstat och har förbjudits arbeta inom verksamhet med barn från att kringgå detta förbud genom att bosätta sig i en annan medlemsstat.

Ett förbud mot en sådan flytt som utfärdats i en medlemsstat får rättslig verkan i övriga medlemsstater och breddar därigenom genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av sådana förbud.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag ger initiativet från konungariket Belgien mitt fulla stöd eftersom det blir ett oumbärligt medel för att få ett effektivt samarbete mellan medlemsstater när det gäller att skydda barn från sexuella övergrepp.

Det minsta man kan säga är att initiativet täpper till det hål, det vakuum – nej, vad säger jag! – den avgrund som finns i dag.

Vi kan bara tänka oss – och Belgien insåg till fullo allvaret i frågan då den hemska Fourniret-affären avslöjades – att i det ögonblick en person döms för pedofili i en medlemsstat och förbjuds att i samma stat arbeta med något som sannolikt gör att han eller hon kommer i kontakt med barn så behöver vederbörande bara flytta till en annan medlemsstat för att slippa förbudet!

Det finns i dagsläget alltså ingen garanti för att ett förbud som utfärdats i en medlemsstat får någon rättslig verkan i övriga medlemsstater. Inför denna avskräckande situation var det dags att fastställa ett system som ålägger den stat där en person är bosatt som dömts för sexuella övergrepp mot barn att erkänna de förbud som utfärdats i andra länder och verkställa dem inom sitt eget territorium.

Jag är övertygad om att denna rättsakt kommer att rädda barn från den värsta typ av fasa som finns.

– Förslag till resolution B6-0301/2006

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder denna resolution samt kommissionens och rådets åtagande att ta itu med Palestinas i laga ordning valda regering, även om vi inte delar den politik som regeringen för. Att driva Palestina in i ekonomiskt kaos och förfall leder inte till något positivt. Europas politik borde tjäna som exempel för USA och andra på hur man kan gå tillväga i framtiden.

Jag gav dock inte mitt stöd till att infoga punkt 9 i resolutionen. Även om jag har stött och kommer att fortsätta att stödja kraven på ett omedelbart stopp för den fortsatta utvidgningen av bosättningarna – eller snarare rivningen av dessa – och på att man inte fortsätter att bygga muren, anser jag inte att det passar in här eftersom vi här behandlar en helt annan fråga.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den senaste utvecklingen i Israel har varit välkommen, inte minst resultaten för det parti som uppenbarligen söker dialog och överenskommelse. Detsamma kan inte sägas om valresultatet i den Palestinska myndigheten där resultatet visserligen var korrekt i förhållande till vallagarna, men är oroande i dubbel bemärkelse. Först och främst lyckades en politisk grupp ta över makten som inte erkänner Israels existensberättigande och uppfyller därmed inte en av förutsättningarna för fredsprocessen. Valresultatet visar också att folket i den Palestinska myndighetens rättsområde inte prioriterar en framförhandlad lösning till denna urgamla konflikt.

Mot bakgrund av detta måste EU och alla i Mellanösternkvartetten enas om nästa steg. Vi måste stå fast gentemot den palestinska myndigheten, men öppna gentemot president Mahmoud Abbas och hans initiativ för att hitta ett generellt avtal om den enda acceptabla lösningen: två staters fredliga samexistens.

Låt oss mot bakgrund av EU:s viktiga roll som bidragsgivare hoppas att ”Europa” i denna yttre front visar sig värdigt uppgiften att utöva ett positivt inflytande på situationen.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Brittiska konservativa röstade emot punkt 9 eftersom ordet ”fördömande” inte fanns med i någon annan del av texten som till exempel rörde Hamas stöd till nyligen genomförda terroristattacker. Dessutom har frågan om bosättningarna och det kontroversiella läget i östra Jerusalem inte någon direkt koppling till den humanitära krisen i de palestinska områdena.

Slutligen är säkerhetsstängslet, som avsevärt har minskat antalet självmordsbombningar i själva Israel, inte nödvändigtvis den slutgiltiga gränsen mellan de två staterna. Det har redan flyttats enligt order från Israels högsta domstol för att passa de palestinska invånarnas behov. Vilken slutlig riktning det får är beroende av att man lyckas med förhandlingarna för fredsprocessen.

– Förslag till resolution B6-0295/2006

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Vi tvivlar inte på att terrorismen måste bekämpas med fasthet och ståndaktig beslutsamhet. De värderingar och principer som vår civilisation vilar på får dock under inga omständigheter undergrävas.

Jag är också orolig över situationen vid Guantanamo och stöder parlamentets begäran om att få ett slut på den här typen av förhållanden och stänga dessa fångläger.

Häktningen av dessa fångar och förhållandena kring deras kvarhållande strider mot Genèvekonventionen och mot andra internationella humanitära instrument.

Oavsett vilka åtgärder som kan vidtas för dessa fångar måste de fullt ut överensstämma med principen om mänskliga rättigheter och rättsstaten. Alla fångar måste formellt åtalas för de brott de anklagas för och få en rättvis rättegång inför en kompetent och opartisk domstol. Fällande domar måste givetvis följas av påföljder som återspeglar allvaret och de omänskliga aspekterna av de fruktansvärda handlingar de begått.

Jag hoppas att EU utnyttjar nästa transatlantiska toppmöte i Wien till att utöva påtryckningar på Förenta staterna att stänga Guantanamo och hitta mer rättvisa och snabbare lösningar för de runt 500 fångarna.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag upprepar det jag framförde i samma fråga i oktober 2004. Vi är intensiva motståndare mot terrorism och sympatiserar solidariskt med det fruktansvärda lidande som drabbar dess offer och deras familjer. Det råder inga tvivel om att detta vidriga och barbariska angrepp på våra grundläggande rättigheter är den största strid som demokratierna står inför just nu. Tragedierna den 11 september och 11 mars är ett tydliga exempel på detta och det som fortfarande först kommer i åtanke.

Under denna strid måste dock västvärlden också behålla en hög moralisk nivå och stå som ett oklanderligt exempel på de värderingar vi håller så högt. I detta hänseende skulle vi vilja få klargöranden av de fall där det förekommit överträdelser av de mänskliga rättigheterna, av de grundläggande garantierna och av de allmängiltiga konventioner vi har anslutit oss till. Vi anser att de civilisationens värderingar vi tror på måste upprätthållas.

Jag stödde därför en bordläggning av omröstningen för att garantera att ett mer moget och välgrundat beslut kunde tas om två veckor i Strasbourg.

– Betänkande (A6-0173/2006) av Elmar Brok

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Det vänskapliga förhållande som vi av naturliga skäl har till Förenta staterna betyder inte att vi följer landet för att försvara intressen som inte är våra egna. De kanske vill det. Vi vill inte.

Det ligger i vårt intresse att ha en europeisk valuta – om den nu måste finnas i denna form – som utmärker sig som en referensvaluta i förhållande till dollarn och inte tvärtom. Det ligger också i vårt intresse att utvecklingsländerna får en balanserad utveckling, om än i skydd av försiktig protektionism. Det låg i vårt intresse att Nato motsatte sig Warszawapakten, men eftersom Warszawapakten har försvunnit är Natos berättigande som ett verktyg för amerikanernas dominans inte längre motiverat. Det ligger inte i vårt intresse att medverka i alla krig vi inte behöver ingripa i. Det ligger i vårt intresse att Latinamerika på grund av sina band till Portugal och Spanien inte blir Förenta staternas bakgård.

Att säga detta betyder inte att man är Förenta staternas fiende, utan det handlar om att vara patriotisk och om att bry sig om sitt eget land.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Nytt partnerskap? EU lovar Förenta staterna upprustning och nära militärt samarbete.

Europaparlamentet har i dag med bred majoritet röstat för ett nytt transatlantiskt partnerskap. Samtidigt uttrycker parlamentet sitt särskilda stöd för ett nära militärt samarbete mellan EU och Förenta staterna, men någon verklig kritik mot den nuvarande ockupationen av Irak eller upptrappningen av kriget i Afghanistan har inte förekommit. CIA:s tortyrplan och utnyttjandet av amerikanska militärbaser i Europa för kriget i Mellanöstern får inte störa det nya partnerskapet. Inte heller blir det faktum att amerikanska kärnvapen fortfarande finns utplacerade i EU:s medlemsstater ett diskussionsämne vid det kommande toppmötet med EU och Förenta staterna i Wien.

Bekräftelsen att européer och amerikaner är vapenbröder kulminerar i åtagandet att öka Europas militära förmåga ”för att upprätta bättre partnerskapsförbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna i politiskt och militärt hänseende”. Detta löfte är ett tydligt åtagande att framöver fortsätta att föra krig sida vid sida med Förenta staterna och ett fortsatt stöd till de krig som redan utkämpas. Det verkliga syftet för dem som ansvarar för EU:s militärpolitik är dock att helt oberoende av Nato och utan hjälp från Förenta staterna kunna ingripa militärt var som helst i världen – vilket nu sker i Kongo. Tanken på ett civilt Europa övergavs av detta parlament för länge sedan.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Förenta staterna är Europas största och bästa allierade. Alla diskussioner om förbindelserna mellan Atlantens båda sidor bör baseras på denna förutsättning och på två andra viktiga tankar. Det faktum att vi är potentiella konkurrenter på olika områden försvagar inte vår allians. Att vi är så goda allierade gör oss inte heller blinda inför realiteter. Vi är olika enheter med planer, förslag och intressen som inte alltid sammanfaller, men vi är partner med samma syn på samhället och samma uppfattning om människors gemenskap.

På senare år har svårigheter lyfts fram som i många fall också kan övervinnas. Tanken att Förenta staterna gav upphov till en inre splittring i Europa är inte sann. Sanningen är att EU i sig inte är en samlad enhet med en enad bild av utrikespolitikens verklighet. Låt oss därför inrikta oss på de faktorer som stärker våra förbindelser och lämna de ideologiska fördomarna därhän – i vissa ordvändningar är de uppenbara och kommer alltid att förekomma när Atlantens båda sidor möts.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder starka transatlantiska förbindelser, både politiska och ekonomiska. Frågan om ett förbud mot dödsstraff är fortfarande en samvetsfråga för individuella parlamentsledamöter. Ändå fördömer vi den opassande och överdrivna användningen av dödsstraff i länder som Kina och Iran.

Vi anser att frågorna om brott mot internationella lagar för mänskliga rättigheter inte bör hanteras av Internationella brottmålsdomstolen, utan av FN:s för ändamålet avsedda tribunaler.

Vidare anser vi inte att en omedelbar stängning av fånglägret i Guantanamobasen är önskvärd eller lämplig medan kriget mot terrorismen fortfarande prioriteras av både Förenta staterna och EU. I längden skulle det dock ligga i USA:s intresse att göra det.

– Betänkande (A6-0131/2006) av Erika Mann

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag gratulerar min kollega, Erika Mann, till hennes betänkande om de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Men jag vill ändå komma med en invändning. Jag har alltid tyckt att fördjupningen av EU har varit lika viktig som utvidgningen, om inte viktigare. Här finns ett krav på skapandet av ett frihandelsområde med Förenta staterna 2015. Jag är inte emot det i princip. Det beror egentligen på hur andra frågor utvecklas. Jag har inte slagits för att skydda en social dimension för EU, som är livsviktig för vanliga EU-medborgare, bara för att låta den säljas via bakdörren genom skapandet av ett gigantiskt frihandelsområde. Jag har alltid sagt åt progressiva och fackföreningsmotståndare i ledningen i Nafta att de inte förstår poängen. De bör inte emotsätta sig en nära ekonomisk förbindelse med Mexiko och Kanada, som oundvikligen kommer att följa globaliseringen, utan istället kräva att den demokratiseras genom skapandet av en parlamentarisk församling i Nafta för att främja en social dimension.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) I Erika Manns betänkande framförs skarp kritik mot Förenta staternas politik som enligt henne i alltför hög grad präglas av nationella intressen. Jag respekterar denna åsikt, men håller inte med. Men jag skulle vilja se en liknande nivå av krav och indignation när det här parlamentet debatterar Europas förbindelser med länder där koncentrationsläger och arbetsläger fortfarande förekommer.

För att återgå till problemets kärna skulle jag inte ha något emot att det ekonomiska samarbetet stärks mellan Förenta staterna och länderna i Europa om det var lika gynnsamt för båda parter. Å andra sidan är det ingen idé att för denna sakens skull skapa en transatlantisk marknad utan hinder, en verklig inre marknad enligt europeisk modell med visst mått av rättslig harmonisering och med potential att kunna utvidgas till hela den amerikanska kontinenten. Vi talar inte längre om ett frihandelsområde utan, sanningen att säga, om en total ekonomisk integration. Innan vi har politisk integration?

Betänkandet är typiskt för ett Europa som vägrar att kräva respekt för medlemsstaternas intressen samtidigt som det försöker integrera dem, föra dem samman och få dem att försvinna i en enda stor global massa.

Vi kan inget annat än förkasta det.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Ett frihandelsområde är ett område utan hinder, framför allt tullhinder. Det är en gemensam marknad, nästan som den i Europa. Det transatlantiska frihandelsområdet är därför en gemensam marknad från Warszawa till San Francisco, från Helsingfors till Patagonien och från Malta till Kanadas Great North. Den europeiska allmänheten kanske föreställer sig att den politiska debatten handlar om framtiden för den europeiska konstitutionen, men verkligheten är den att från år 2010 till 2015, det vill säga om fem år, byggs ett politiskt och ekonomiskt organ upp med 45 av världens 193 nationer.

I det tysta signalerar Erika Manns betänkande en övergång från en europeisk integration till en politisk integration som rör en fjärdedel av världen. Detta skulle innebära ett parlament med 45 nationer, en domstol för gemensam handel och fröet till gemensam lagstiftning.

Efter 90 år börjar Paul Valérys spådom att Europa strävar efter att styras av en amerikansk kommitté bli sanning.

Farväl Europa. Goddag världen! Erika Mann har avgett två budskap: Slutet för Europatanken och födelsen av en världsorganisation.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) De transatlantiska förbindelserna omfattar ett bredare spektrum än enbart ekonomiska förbindelser. Detta måste beaktas när frågan behandlas. EU och Förenta staterna har en unik roll i världshandeln. Tre aspekter är därför enligt min mening grundläggande i alla debatter i frågan.

Den första gäller lojalitet. Handelsförbindelserna mellan de båda sidorna bör bygga på god tro, verkningsfull efterlevnad av överenskommelser och effektivt skydd av de amerikanska och europeiska ekonomiska aktörernas rättigheter, liksom av olika berörda producenters och konsumenters rättigheter.

Den andra gäller samarbete på internationell nivå. Även om fakta i tvister och konkurrens är uppenbara för alla finns det bara en väg framåt: att nå en fungerande förståelse för hur en rättvisare, öppnare och mer utvecklingsvänlig världshandel kan främjas.

Den sista av dessa aspekter är tanken på att dela de stora utmaningar som båda sidor möter på världsarenan, både i form av problem och lösningar. Detta gäller för ekonomin i sig (exempel är energifrågan, tillväxten av ekonomiska kraftcentra som Kina och Indien, världens fattigdom) och för säkerheten.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Jag skulle vilja förklara varför jag röstade nej till Erika Mann-betänkandet om de transatlantiska ekonomiska förbindelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen.

Betänkandet tar generellt sett upp alltför många vitt skilda sektorer som enligt min åsikt borde behandlas i egna betänkanden. Jag anser därför att betänkandets innehåll borde ha koncentrerats bättre.

Betänkandet kan också få dramatiska konsekvenser för Europa. Det öppnar verkligen dörren för ett frihandelsområde mellan Förenta staterna och EU, vilket skulle öka den amerikanska jordbruksproduktionsmodellens inträngande i Europa.

Detta strider mot en princip som jag i egenskap av socialist måste försvara: ett socialt Europa som bygger på solidariska principer!

– Betänkande (A6-0191/2006) av Werner Langen

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag röstade så småningom för Werner Langen-betänkandet, men enbart på grund av att vi också har godkänt det muntliga ändringsförslaget från Margarita Starkevičiūtė. Vad gäller ändringsförslag 2 och 16 röstade jag inte som majoriteten i min grupp. Det ena gäller ett inflationskriterium och det andra kommissionens beslut om Litauen.

Mitt skäl till detta är att också parlamentets sätt att hantera frågan – utan någon seriös debatt – är fullkomligt motbjudande. Det är motbjudande eftersom kommissionen fattar ett strategiskt beslut och för första gången ställer sig bakom någon på grund av intresset av att utöka euroområdet.

Kommissionen fattade ett strategiskt beslut eftersom den inte ens lade fram ärendet för oss att debattera. Detta är oacceptabelt, särskilt med tanke på att kommissionen har gjort detta med utgångspunkt från tveksamma inflationsrelaterade kriterier och andra kriterier och med tanke på att den ställer ett land till svars för kriterier som hela tiden överträds av fyra eller fem medlemsstater, ett land som dessutom gjort många uppoffringar.

Jag anser att hela förfarandet inte bara skadar Europaparlamentets trovärdighet, utan också EU:s och euroområdets trovärdighet i de stater som gick anslöt sig till området 2004 eller ska gå med senare. Både kommissionen och den del av parlamentet som inte ville föra en längre debatt om kommissionens ensidiga beslut bär därför ett mycket stort ansvar.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kommissionens beslut att lämna Litauen utanför euroområdet och de medföljande möjligheterna till en snabbare integration med de mer utvecklade länderna grundades på ett formellt meddelande om att Litauens ekonomi överskridit inflationsgränsen, vilket verkligen skedde med en minimal och omtvistad marginal.

Regeringen i Vilnius föll i går, mer tyngda av större misstag och misslyckanden än av bristande intresse och försiktighet när det gällde att hålla inflationsprogrammet på en positiv nivå och därmed undvika risken att hamna några decimaler åt fel håll. Denna medlemsstat borde inte ha nöjt sig med att följa spelreglerna på den europeiska arenan, särskilt inte eftersom den är ny och eftersom den inte är stor.

Nu måste jag tyvärr meddela att en orättvis behandling av medlemsstaterna förekommer på högre nivå inom EU:s ledande organ, som kommissionen. När två större medlemsstater inte följde stabilitetspakten – och det var inte marginellt, som i Litauens fall – klandrades eller bestraffades inte de större staterna, utan prisades istället. Det olämpliga ekonomiska uppträdandet ändrades inte, utan lagen ändrades istället så att den passade det olämpliga uppträdandet. I vårt fall bestraffade kommissionen inte vår tidigare regering, utan istället sköts hela nationen åt sidan.

Dessutom hände något dåligt med EU:s östra gräns efter att Ryssland bröt mot president Vladimir Putins bindande undertecknande vid toppmötet 2003, där man lovade EU att slutföra överenskommelserna med Estland och Lettland väldigt snart. Ryssland avsade sig till och med ett dokument som redan hade ratificerats av det estniska parlamentet. EU:s hållning föreföll ganska skamlig: istället för att stå vid medlemsstatens sida blidkade EU Ryssland och överlät åt Estland att ensamma hantera storebror.

Jag skulle vilja att mitt land, Litauen, anslöt sig till euroområdet, men även till det gemensamma europeiska området för energitrygghet. När det gäller euroområdet antog Europaparlamentet några positiva yttranden i form av ändringsförslag som var kritiska mot kommissionen, och därför ändrade jag mig och röstade för Werner Langens betänkande.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Den gemensamma valutan kan mycket väl bli ett värdefullt medel för att skapa en gemensam europeisk identitet. Därför borde nog Republiken Sloveniens inträde i euroområdet välkomnas.

Euron får dock inte under några omständigheter användas för att bedriva politik med historiska symboler. När Slovenien till exempel insisterar på att dess euromynt inte ska ha några österrikiska symboler som Kärnten-prinsarnas kröningssten är detta en provokation som kan tolkas som att Laibach, annars känt som Ljubljana, gör anspråk på ett historisk territorium.

Eftersom det redan uppstått problem med turkiska mynt anser jag att vi i fråga om utformningen av euromynt bör vara striktare med att införa våra egna villkor. Av det skälet röstade jag nej till Langen-betänkandet.

  Jan Andersson, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Rörande ändringsförslag nio så har Sverige i en folkomröstning år 2003 sagt nej till att införa euron som valuta. Därmed är frågan avgjord för Sveriges del under överskådlig framtid.

Vår uppfattning är att EU inte ska överpröva svenska folkets uppfattning genom att ta ställning för eller emot en eventuell undantagsklausul.

  David Casa (PPE-DE), skriftlig. – (MT) Införandet av euron bör vila på fastställda kriterier. Tidpunkten när ett land ska uppfylla anslutningskriterierna bör i likhet med konvergensperioden ligga fast. Den tid ett land är anslutet till ERM II-mekanismen måste fastställas. En konvergensnivå måste också anges.

Eurons införande bör underlätta en konvergens av ländernas ekonomier. Majoriteten av dessa ekonomier hör samman med ekonomierna i Europeiska unionens övriga länder.

Fördelarna med en anslutning till euron är tydliga priser över gränserna, ökad konkurrenskraft som gynnar konsumenten, avskaffade transaktionskostnader och ingen risk för valutakursförändringar.

EU måste se till att de kriterier som används för att ett land ska träda in i euroområdet är desamma för alla och att bedömningen av kriterierna sker öppet.

Vi måste vara vaksamma så att vi inte går i fällan att använda frågan om inträde i euroområde som ett sätt att bekämpa andra strider som är fullkomligt irrelevanta. Ett inträde i euroområdet bör bygga på Maastrichtkriterierna och ska inte ha någon annan innebörd. Vi måste se till att de beslut vi fattar här i fråga om enstaka länder inte bidrar till att stärka de euroskeptiker som utnyttjar EU:s beslut för att undergräva dess insatser.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. – I voteringen om euron har jag lagt ned min röst när det gäller om den svenska folkomröstningen ska betraktas som ett undantag. Yrkandet utgår från den felaktiga föreställningen att Sverige kommer att tvingas att acceptera den gemensamma valutan i strid med resultatet i folkomröstningen. Så är självfallet inte fallet. Däremot går yrkandet för långt då det bygger på en orimlig tanke om att enstaka länder genom folkomröstning ska kunna välja bort delar av de gemensamma fördragen. En konsekvent tillämpning av en sådan princip är givetvis otänkbar.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar Werner Langens betänkande, även om det ur ett brittiskt perspektiv gör mig förfärad. Vårt misslyckande att ansluta oss till det gemensamma valutaområdet har redan kostat oss flera miljarder i inkommande investeringar och tiotusentals arbetstillfällen. De tio nya medlemsstaterna är redan ivriga att ansluta sig, vilket de röstat för i de separata och helt igenom positiva folkomröstningarna före anslutningen. Det kommer att vara en sorglig dag för Storbritannien, dess folk och ekonomi när länder som Slovenien, Litauen, Estland och Malta inför euron, medan Storbritannien tynar bort på sidan av världens mest framgångsrika valuta och kastas fram och tillbaka av en eurogrupp som fattar beslut som är avgörande för vår ekonomi, men inte bryr sig om våra åsikter och som struntar i våra intressen.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Än en gång har vi en ny etapp i EU:s besinningslösa rusning framåt: nya medlemsstater ska införa den gemensamma valutan. I Langen-betänkandet försöker man hitta jämvikt mellan dogmatisk trohet gentemot Maastrichtkriterierna och stabilitetspakten, lovsång till euron och hänsyn till sunt förnuft i fråga om graden av beredskap i länderna, eller till och med euroområdets förmåga, att klara en utvidgning som ökar dess heterogenitet och följaktligen också dess svårigheter.

Den gemensamma valutan har ett betydande ansvar för den dåliga tillväxten i de stater där den införts (olämpliga räntenivåer, ogynnsamma växelkurser). Nya offer behöver inte dras in i denna situation. Jag undrar också om medborgarna i dessa länder som igår skakade av sig kommunismens ok är medvetna om den oåterkalleliga förlust av oberoende som införandet av euro medför. Framför allt: Är de medvetna om att förlusten av deras nationella valuta angavs i anslutningsfördragen? Att informera dem om de praktiska omständigheterna kring övergången till euro i deras land är inte något vi bör fokusera på, utan snarare på att än en gång ge dem samråd, i form av en folkomröstning, om de är redo att mista sin valuta.

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. – Jag röstade för ändringsförslag 9, eftersom jag anser att Sverige bör kräva undantag efter euroomröstningen i Sverige 2003. Däremot anser jag att det är upp till Sverige att ansöka om undantaget. EU bör inte automatiskt betrakta Sveriges nej som likvärdigt med en undantagsklausul.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Jag röstade för Langen-betänkandet om euroområdets utvidgning eftersom jag råkar tro att kommissionen måste hålla strikt på kriterierna för inträde i området. Bara på det sättet kan euroområdet fortsätta motivera det förtroende det åtnjuter.

Min grupp betraktar Slovenien och Litauen som i princip redo för euron. Anslutningen av dessa länder till euroområdet skulle gynna hela den europeiska ekonomin. Den drivkraft de haft vid genomförandet av ekonomiska reformer de senaste åren borde fungera som incitament för alla euroländer.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Ingen ifrågasätter tanken att alla medlemsstater som vill ingå i euroområdet också måste uppfylla konvergenskriterierna från Maastricht som anges i EG-fördraget. Parlamentet har alltid sagt att det är positivt till en strikt efterlevnad av dessa kriterier, utan undantag.

Trots att utskottet för ekonomi och valutafrågor beslutade att i detta betänkande inte inrikta sig på rekommendationerna beträffande de enskilda ländernas grad av förberedelser är sanningen den att den viktigaste frågan i omröstningen var det negativa omdömet om Litauen som uppfyller alla konvergenskriterier utom inflationskriteriet. De senaste tolv månaderna har inflationstakten i Litauen varit något högre än tröskelvärdet. Detta gjorde att jag röstade på ändringsförslag 2 där man efterlyser en tydlig och uttömmande förklaring till beräkningarna av inflationskriterierna och uppmanar kommissionen att uppdatera sin rapport om Litauen så att landet kan träda in i euroområdet så snart som möjligt.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Jag lägger ned min röst i de omröstningar som gäller hur länder tekniskt skall genomföra en övergång till euron. Jag röstar emellertid mot de förslag som strävar efter att maximera inflationsbekämpning och åsidosätta andra mål. Jag röstar ja till betänkandet på grund av den massiva kritiken mot hur Litauen har behandlats.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Jag avstod från att rösta därför att jag anser att samma villkor bör gälla för alla EU:s medlemsstater och att utvidgningen av euroområdet inte får innebära att strängare villkor tillämpas på de nya medlemsstaterna. Att jag avstod från att rösta ändrar dock ingenting vad gäller min fundamentala kritik av stabilitetspakten, som är ett helt olämpligt instrument för uppgiften att lösa EU:s ekonomiska och sociala problem och är fördelaktigt för någon utom storföretagen och de besuttna klasserna. Det finns inget behov av en pakt som ensidigt gynnar prisstabilitet. Däremot behövs det en social- och sysselsättningspakt som uppfyller befolkningens behov. Att gå med i euroområdet under nuvarande förhållanden är inte till någon nytta alls för de nya medlemsstaterna, och har inte heller varit till gagn för de gamla medlemsstaterna. Tvärtom kommer det att vara till skada för dem.

– Betänkande (A6-0188/2006) av Grech

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi svenska socialdemokrater är emot att parlamentets sammanträdesperioder äger rum i Strasbourg och ställer oss frågande till varför parlamentet avsatt en betydande post för att köpa byggnader i Strasbourg. Denna fråga är särskilt kontroversiell, eftersom det fortfarande undersöks om det förekommit oegentligheter i samband med affärerna kring parlamentets byggnader i Strasbourg.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har röstat för betänkandet om beräkningen av Europaparlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2007. Vi uppskattar ambitionerna att behandla förvaltningens förslag stramt.

Vårt godkännande innebär inte att vi i alla delar stödjer budgetens inriktning. Vi är t.ex. som tidigare skeptiska till Europaparlamentets informationsverksamhet som tenderar att överta ledamöternas och partigruppernas roll. Vi anser det inte heller vara befogat att bygga ett Europahus i Bryssel eller att Europaparlamentet skall köpa byggnaderna i Strasbourg.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Detta betänkande hade kunnat innehålla mycket mer av allmänt intresse när det gäller Europaparlamentets budget. Betänkandet borde klargöra att Europaparlamentets budget under inga omständigheter skall täcka underskott i Europaparlamentarikernas pensionsfond. Likaså borde betänkandet ha innehållit ett uttalande om att Europaparlamentarikernas generösa reseersättningssystem skall reformeras och att endast faktiska resekostnader och inget annat skall utbetalas till dem för deras resor.

Betänkandet uttalar sig bland annat för en ökning av anslagen på 4 miljoner euro till de politiska grupperna och de europeiska partierna. Detta kan jag inte stödja, vilket är ett av skälen till att jag väljer att rösta nej till betänkandet i sin helhet.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag anser att kärnan i punkt 46 är felplacerad med tanke på att EU:s institutioner och medlemsstater har ingått avtal om de extra språken och om att de ska användas som arbetsspråk i berörda institutioner, särskilt iriska. Ekonomiska åtgärder har vidtagits för att finansiera initiativen och de bör beaktas därefter.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – De som röstar mot punkt 4 (50 miljoner euro för inköp av byggnaderna i Strasbourg och 25 miljoner euro för propaganda) påverkar inte budgeten utan försöker endast hemlighålla slöseriet för väljarna. Jag röstar däremot nej till betänkandet, eftersom jag inte vill att pengarna skall slösas bort.

– Betänkande (A6-0179/2006) av Markov

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som skuggföredragande vill jag säga att utgångspunkten för Helmuth Markovs betänkande var att handeln har orsakat fattigdom. Det är en ståndpunkt som vi som politisk grupp aldrig kan acceptera. För oss är handeln ett av de viktigaste verktygen i kampen mot fattigdomen.

Vi har ett socialt ansvar gentemot de fattigaste länderna. För att uppnå millennieutvecklingsmålen anser vi att vi måste skapa en handelsmiljö där utvecklingsländerna har verklig tillgång till de utvecklade ländernas marknader. Vi menar att det finns en koppling mellan ett lands välstånd och dess ekonomiska frihet. Vi stöder biståndsprogrammen, men de måste vara effektiva. Vi måste koppla dem till det ekonomiska och social klimatet i mottagarländerna och de måste vara inriktade på att förbättra den demokratiska förvaltningen.

(PL) Målet att koppla samman handel och utveckling är till fördel för folket, och särskilt för de som är fattiga. I stället för att satsa stora belopp på direkt stöd kan det vara bättre att stärka fattiga länder genom ekonomiskt samarbete, däribland handel och utbyte av varor, tjänster och kompetens, så att de kan bygga upp sin egen välfärd. Successiv avreglering är en förnuftig idé med hänsyn till den rådande ekonomiska differentieringen. Plötslig avreglering har inte uppkommit i Kina, till exempel. Trots att tonläget i betänkandet är överdrivet socialt inriktat innehåller det många förslag som på ett konstruktivt sätt främjar utveckling genom fri och rättvis internationell handel. Trots reservationerna från ledamöter av gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna har jag som skuggföredragande föreslagit att betänkandet ska godkännas, eftersom om det används på ett ansvarsfullt och förnuftigt sätt av aktörerna på området kan det bidra till att utjämna skillnaderna i levnadsstandard och höja standarden för de fattigaste samhällena.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Det gläder mig att kunna instämma med föregående talare, som redan framfört en del mycket välgrundade synpunkter om Markovbetänkandet. Jag vill lägga till att även jag råkar anse att vädjandet om en storskalig efterskänkning av utvecklingsländernas skulder kommer att bära föga frukt, ha litet att erbjuda som lösning och till och med skulle kunna få motsatt verkan, eftersom den redan begränsade styrningen av dessa utvecklingsländer, av förvaltningen av dessa utvecklingsländer, från organisationer som IMF och andra internationella institutioner då skulle bli mycket svårare, för att inte säga omöjlig. Jag tror att endast mycket korrupta, odugliga och penningslösande ledare i Afrika och annorstädes skulle gynnas och bli ännu rikare. Jag vet att jag riskerar att utsätta mig för fördömanden från sådana som Louis Michel, Bob Geldof och Bono, men jag vidhåller – och detta är fullt uppriktigt – att den stora tragedin i många utvecklingsländer, särskilt i svarta Afrika, är att de plundras och rånas av sina egna ledare. Jag anser att detta är den första slutsats som vi måste dra innan vi kan börja ge fattiga människor verklig hjälp.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet som handlar om den roll som handelspolitiken har haft och som den potentiellt kan ha för utvecklingen och för att lindra fattigdomen, samtidigt som man har den invecklade relationen mellan dem i åtanke.

De iögonfallande frågorna i betänkandet fokuserar på att samtidigt som BNP per capita allmänt har ökat på global nivå har antalet människor som lever under fattigdomsgränsen också minskat. I betänkandet hävdar man därför att en radikal förändring i politiken är nödvändig både i utvecklade länder och i utvecklingsländer för att lindra problemen bakom den eviga ökningen av fattigdomen.

Budskapet är därför fullständigt klart: när vi funderar på fördelarna med liberaliseringen bör vi inte glömma bort den verkliga sanningen om välståndsluckorna i världen i dag.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Medan handeln är ett viktigt medel för utveckling och för att minska fattigdomen, är det klart omöjligt att uppnå verkliga framsteg mot dessa mål om inte rättvisa regler upprättas på internationell nivå. Att hitta sätt att säkra den handelspolitiken bidrar till att lösa fattigdomsfrågan, men det är ingen enkel uppgift.

Följaktligen ger öppnandet av gränser för internationell handel högst betydande fördelar för samhällsutvecklingen. Fattigare länder är tydligen inte alltid förberedda på att skydda sig själva mot negativa effekter eller att dra fördel av de möjligheter som kan uppkomma.

Jag anser därför att de smärre ändringarna av WTO-handelsförhandlingarna i fråga om miljö, jordbruk, råvaror, offentliga tjänster, hälsa och industrialisering kan bidra till att människor i högre grad får del av fördelarna av handeln.

Till sist bör vår roll fortsätta att vara att främja stöd till utveckling och demokrati i utvecklingsländer i syfte att ge människor i dessa länder anständiga arbetsvillkor och tillväxtmöjligheter.

  Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. – Globaliseringen innehåller en rad möjligheter, inte minst för att minska fattigdomen. Handel och tekniksamarbete bidrar båda till att stärka fattiga länders ekonomi. Samtidigt finns det risker och problem. De fattigaste länderna saknar ofta förutsättningar att delta i det ekonomiska samarbetet på grund av kapacitetsbrister m.m. och riskerar att hamna än mer på efterkälken.

Vidare kännetecknas miljölagstiftningen på internationell nivå – och i många fattiga länder – av stora brister, vilket gör att avfallsprodukter, plundring och icke hållbart utnyttjande av olika naturresurser, såsom skog och fiske, ökar snabbt och förstärks genom det snabbt växande handelsutbytet. Man måste snarast ta itu med dessa problem om inte globaliseringens fördelar skall vändas till nackdelar.

– Betänkande (A6-0160/2006) av Vidal-Quadras

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt att förklara varför jag anser att jag inte kan rösta för Vidal-Quadrasbetänkandet. För så länge sedan som 1997 fattade EU beslutet att unionen skulle öka den andel av sin energi som hämtas från förnybara källor till 12 procent fram till 2010. Det verkar dock som det bästa vi sannolikt kommer att klara är en ökning till 8 procent. Dessa siffror gör att det förefaller ganska osannolikt att vi ska kunna nå det mål som vi har satt upp för oss själva – en besparing på en femtedel av den nuvarande energikonsumtionen fram till 2020.

I stället för att ständigt öka på medlen till EU:s kärnkraftsprogram bör vi enligt min mening lägga dessa pengar på sektorerna förnybar energi och energieffektivitet, som lovar mycket för framtiden.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Grönboken om energieffektivitet bildar grunden för kommissionens handlingsplan för energieffektivitet. Det är ett mycket viktigt dokument som spelar en huvudroll i att bekämpa klimatförändring, miljöförstöring och missbruk av naturresurser och i att trygga energitillförseln.

Föredraganden nämner några viktiga sätt att nå målen om en 20-procentig minskning av energikonsumtionen i EU fram till 2020, så som kommissionen föreslagit.

Enkla åtgärder som skulle kunna leda till betydande energibesparingar inbegriper kunskapshöjande åtgärder och utbildning samt att uppmuntra människor att ändra sina konsumtionsvanor, gynna samgenereringstekniker och att den offentliga sektorn föregår med gott exempel genom att använda renare transportmedel och effektiv belysning samt användning av energisparkontrakt.

Föredraganden framhåller också energimarknadens instabilitet och de senaste höjningarna av oljepriserna som gör att det rådande läget skiljer sig från när kommissionen utarbetade grönboken.

Jag stöder därför Vidal-Quadrasbetänkandet.

  Bairbre de Brún, Ole Krarup, Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Vi är emot liberaliseringen av energimarknaderna. Vi anser inte att den är nödvändig för att förstärka konkurrensen, hantera energipriserna eller öka försörjningstryggheten och energieffektiviteten. Ändå har vi beslutat att rösta för betänkandet, eftersom det innehåller positiva förslag om energieffektivitet, miljövård och energitillgänglighet för missgynnade medborgare i samhället.

– Betänkande (A6-0148/2006) av Lívia Járóka

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet handlar om situationen för de romska kvinnorna i EU och den komplexa, flerfaldiga diskriminering som dessa kvinnor utsätts för i unionens medlemsstater. Junilistan värnar om de romska kvinnornas möjlighet att ha tillgång till ett bättre skydd av deras reproduktiva och sexuella hälsa.

Junilistans grundläggande inställning är att såväl jämställdhetsfrågor som etniska diskrimineringsfrågor bör prioriteras, eftersom de är både välbehövliga och nödvändiga. Det betyder dock inte att EU skall göra detta. Junilistan är övertygad om att detta arbete sköts bäst på nationell nivå.

Medlemsländerna uppvisar stor mångfald i kultur och traditioner. Därför tror vi att man på nationell nivå kan ha ett mer pluralistiskt och flexibelt tillvägagångssätt i arbetet med att förverkliga målet om lika möjligheter för kvinnor och män.

Jag har därmed valt att rösta nej till betänkandet i dess helhet.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska kolleger tror starkt på alla kvinnors lika möjligheter, inklusive romska kvinnor i EU.

Men vi har lagt ned våra röster om betänkandet i dag, eftersom vi inte stöder spridningen av nya europeiska institut och organ (som beskrivs i punkt 1) som kommer att öka skattebetalarnas bördor och öka byråkratin utan något bevis på nytta för folket som de är tänkta att hjälpa.

– Betänkande (A6-0159/2006) av Véronique De Keyser

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har avstått från att delta i omröstningen om betänkandet om kvinnors situation i väpnade konflikter. Vi är naturligtvis lika upprörda av krigets fasor och det mänskliga lidande som krig och terrorism orsakar som någonsin föredraganden.

Betänkandets utgångspunkt leder emellertid till egendomliga resonemang där gruppen mäns och gruppen kvinnors lidande såväl som skuld och ansvar graderas för att passa in på krav att kvinnor skall kvoteras in i olika sammanhang. I strävan efter att hindra konflikter och stoppa terrorism måste just det vara målet, och de bästa metoderna för att nå dit användas. Betänkandets många förslag, om än vällovliga, riskerar att flytta fokus från fredsarbetets mål till dess former. Kvotering av kvinnor i fredsbevarande och fredsskapande trupp och fredsförhandlingar riskerar att motverka målet att förhindra lidande.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstar för De Keyser-betänkandet eftersom det innehåller en användbar utvärdering av situationen baserat på de tre aspekterna kvinnor som offer, kvinnor som fredsmäklare samt kvinnor och krig.

I betänkandet anges också att trots alla resolutioner som antagits av alla europeiska och internationella institutioner deltar inte kvinnor i områden som förebyggande och lösning av konflikter och i fredsbevarande operationer. Rekommendationen att utarbeta ett program för praktiska åtgärder som skulle kunna fastställa befintliga hinder är därför fullt berättigad.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska kolleger tror starkt på att ge stöd till offer för sexuella övergrepp och andra brott under och efter en konflikt. Vi stöder de åtgärder som beskrivs i betänkandet, inklusive att åtala de som är ansvariga för folkmord, krigsbrott och andra brott som nämns i betänkandet.

Men vi har lagt ned våra röster om betänkandet i dag, eftersom vi inte stöder principen med godtyckliga kvoteringar för män och kvinnor på något område, inklusive det som beskrivs i betänkandet. Principen med kvotering anser vi vara nedlåtande mot kvinnor.

  Ole Krarup (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Även om betänkandet i stort är progressivt när det gäller situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder efter konflikter, har vi beslutat att lägga ned våra röster på grund av de punkter som stöder den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Militariseringen av EU drivs på under täckmantel av kvinnors deltagande i väpnade konflikter.

Kärnelementen i Véronique De Keysers betänkande, som verkligen handlar om kvinnor i väpnade konflikter, är generellt bra i sig själva, men föredraganden har visat sig oförmögen att dra gränsen mellan det som faktiskt är ämnet för betänkandet och de allmänna ståndpunkterna om EU:s militärpolitik. Det finns inte mindre än sju positiva referenser till den aktuella europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, vilket minskar betänkandets värde och gör det omöjligt för mig att rösta för den. På ett ställe i betänkandet går man så långt som till att förespråka att EU ska ”ägna större uppmärksamhet åt närvaro, förberedelse, utbildning och utrustning för polisstyrkor i militära uppdrag, eftersom polisenheter är det bästa sättet att garantera säkerheten för den civila befolkningen, framför allt kvinnor och barn”. Exakt vad den ideologi som påstås vara ”humanitär intervention” har att göra i betänkandet förblir en hemlighet som bara den stora koalition i Europaparlamentet som utan vare sig om eller men förespråkar en militarisering av EU känner till. Avsikten är att göra utnyttjandet av kvinnor i väpnade konflikter till förevändning för att fabricera samtycke till militariseringen av EU och det är av den anledningen som jag röstade nej till De Keyser-betänkandet. Det är fel väg att ständigt satsa mer och mer pengar på vapenforskning och på att beväpna EU till tänderna. Alla försök att använda de påstådda humanitära motiven för att legitimera militariseringen av EU måste avvisas.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE) , skriftlig. – (PT) Som föredragande av denna fråga i samband med Gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen tog jag upp frågor om rehabilitering efter konflikter.

Vid den tidpunkten ansåg vi att det var av nöden att frågan om ojämlikhet mellan könen i förebyggande och lösning av konflikter skulle införlivas och att kvinnor borde medverka i det politiska beslutsfattandet och utformandet av konfliktlösningsstrategier.

Jag vill upprepa behovet av att erbjuda ett resolut stöd för kvinnliga stridande, flyktingar, våldsoffer och offer för sexuellt utnyttjande. Vi måste fortsätta att ständigt vara vaksamma och visa större beslutsamhet och solidaritet när det gäller sådana chockerande handlingar.

Jag beklagar att föredraganden betonar kvinnors lidande i konfliktsituationer för att påtvinga och torgföra begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa”, inbegripet främjandet av aborter, vilket verkligen inte är accepterat av alla medlemsstater. Som jag har sagt tidigare kommer jag inte att rösta för ett förslag där man underlåter att klargöra detta begrepp och utökar dess giltighetsområde utöver att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar som hiv/aids, och utöver att ge kvinnor de drägliga förhållanden de behöver för graviditet, nedkomst samt efter barnafödseln.

  Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Även om betänkandet i stort är progressivt när det gäller situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggandet och den demokratiska processen i länder efter konflikter, har vi beslutat att lägga ned våra röster på grund av de punkter som stöder den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.