Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om rådets och kommissionens uttalanden om förberedelse av Europeiska rådets möte i Bryssel den 15–16 juni, inklusive framtida åtgärder inom perioden för eftertanke, samt om en muntlig fråga (O-0033/2006 – B6-0208/2006) till kommissionen från Jo Leinen för utskottet för konstitutionella frågor om framtida åtgärder inom perioden för eftertanke.

Av denna anledning är Hans Winkler här på rådets vägnar, liksom José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, i sällskap med Margot Wallström, kommissionens vice ordförande.

  Hans Winkler , rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! På några få dagar – till och med timmar – kommer det österrikiska ordförandeskapet att uppleva en höjdpunkt i utformandet av Europeiska rådet som kommer att ge oss möjlighet att ta upp och diskutera en lång rad frågor som vårt ordförandeskap har behandlat, och att skapa resultat. Under det österrikiska ordförandeskapet har en mängd ärenden tagits upp, och en mängd sådana ärenden och problem har blivit lösta – väldigt ofta tillsammans med er, Europaparlamentet.

Ämnena för detta möte i Europeiska rådet är av mycket skiftande karaktär, så jag kommer att tvingas begränsa mig till en kortfattad sammanfattning av många av dem. Jag påstår inte att jag ska behandla allt, eftersom jag naturligtvis vill undvika att inkräkta alltför mycket på parlamentsledamöternas talartid.

Det kommande toppmötet kommer att bli ett arbetstoppmöte. Det finns inga epokgörande beslut på dagordningen, men det österrikiska ordförandeskapets skörd – i de fall som den inte redan har tagits in – kommer att stå precis utanför ladugårdsdörren. Ladugårdsdörren är öppen, och nu vill vi få in skörden under tak.

Under de senaste veckorna och månaderna har det österrikiska ordförandeskapet börjat utarbeta en dubbel strategi för att föra EU framåt – och detta gäller också det kommande Europeiska rådet. För det första har detta inneburit att ta upp särskilda frågor i syfte att utveckla de frågor som står folket närmast: frågor om välstånd, ekonomisk tillväxt, arbetstrygghet, inre och yttre säkerhet, social trygghet, tryggad energiförsörjning och mycket mer.

För det andra har denna strategi inneburit att den fortlöpande debatten om Europas framtid har återupplivats. Inom denna dubbla strategi där särskilda frågor förenas med Europas framtid kommer också Europeiska rådets dagordning att utformas. Därför kommer rådets dagordning först och främst att innehålla ett antal frågor som alla deltagare anser kräver lösningar på EU-nivå. Detta är frågor som ställer våra samhällen och medborgare inför problem som det i en globaliserad värld inte går att ta itu med på ett klokt sätt utan en samlad ansträngning från samtliga EU:s medlemsstater och, skulle jag vilja tillägga, alla EU:s institutioner.

Den första stora samlingen frågor rör områdena säkerhet, frihet och rättvisa. Alla opinionsundersökningar om detta, inbegripet den som kommissionen genomfört – och även vice kommissionsordförande Margot Wallström har påpekat detta otaliga gånger – visar att allmänheten vill ha mer EU, förväntar sig mer av EU, på detta särskilda område. Under de senaste sex månaderna har en mängd konkreta framsteg gjorts på detta område. Jag ska bara kort nämna strategin för kampen mot terrorism, utvidgningen av Schengenområdet och slutsatsen om viseringslättnader och återtagandeavtal med åtskilliga tredjeländer.

Vi har också investerat en mängd tid och energi i en strategi för den yttre dimensionen av rättsliga och inrikes frågor under de senaste sex månaderna – den omfattar att påbörja utvecklingen av ett säkerhetsbälte, som det var, runt EU – och vi har inlett ett säkerhetspartnerskap mellan EU, våra grannländer, Ryssland och Förenta staterna. Wieninitiativet, som man kom överens om vid ett trepartstoppmöte mellan EU, Ryssland och Förenta staterna, kommer också att återspeglas i slutsatserna från Europeiska rådet.

Invandring har varit och förblir en särskilt viktig fråga, och rådet kommer också att ta upp den på grundval av ett antal enskilda fall. Tiden tillåter mig inte att gå in på alltför mycket detaljer. Denna viktiga fråga förtjänar en egen debatt, där den skulle behöva undersökas från olika synvinklar: inte bara från perspektivet med kampen mot illegal invandring samt rättsligt och polisiärt samarbete, utan också från ett utvecklingsperspektiv. Eftersom jag har varit ansvarig för utvecklingsfrågor under de senaste sex månaderna kan jag säga att vi har gjort ett betydande arbete när det gäller invandrarfrågan inom ramen för EU:s utvecklingsstrategi också, och att detta är en viktig linje som vi inte får glömma, inte heller när vi lägger fram problemet för allmänheten. Det råder inga tvivel om att enskilda åtgärder inte kommer att vara till någon nytta i denna mening; det enda som kommer att hjälpa är ett effektivt åtgärdspaket.

Allt som jag hittills har nämnt är naturligtvis ett pågående arbete, och därför kommer Europeiska rådet troligen att bjuda in de berörda parterna för att hålla arbetstakten uppe på alla dessa områden.

EU borde också tillföra större säkerhet genom sina ansträngningar för att förbättra sin kapacitet inom katastrof- och krisberedskap. Österrike har varit synnerligen engagerat i detta under sina månader som ordförandeland. En rapport kommer att läggas fram inför Europeiska rådet där hittills gjorda framsteg förtecknas med rekommendationer om ytterligare åtgärder. Förre kommissionsledamoten och Frankrikes förre utrikesminister Michel Barnier har lagt fram en oerhört heltäckande, stimulerande och framsynt rapport, som tveklöst kommer att undersökas noggrant av alla EU:s institutioner under de kommande veckorna och månaderna. Den innehåller ett antal goda idéer för att lösa detta problem till förmån för den allmänna säkerheten.

En annan mycket viktig fråga som inte kan lösas förnuftigt utan alleuropeiska lösningar är frågan om hållbar utveckling. Som vi känner till har EU haft en strategi för detta sedan Europeiska rådet i Göteborg 2001, vars syfte är att alla beslut ska återspegla den ansvarsfulla hanteringen av naturtillgångar. Denna riktlinje har nu blivit fullständigt förnyad under det österrikiska ordförandeskapet och vidareutvecklad till en ambitiös, övergripande, ny strategi för en lång rad nyckelområden såsom klimatförändringar, ren energi, transport och betoning på hållbara konsumtions- och produktionsmönster. Frågan om klimatförändring finns också med på dagordningen i detta sammanhang.

Frågan om Lissabonstrategin är naturligtvis ett annat viktigt ämne för det möte med Europeiska rådet som nu ska hållas i Bryssel. Som också kansler Wolfgang Schüssel rapporterade här detaljundersökte Europeiska rådet denna strategi i mars, och tillhandahöll en hel del specificerad vägledning. Sedan dess har framgång uppnåtts i form av två viktiga milstolpar: kompromissen om frihet att erbjuda tjänster, för vilken rådet är mycket tacksam mot parlamentet – jag skulle vilja göra detta fullkomligt klart och uttrycka mitt tack till kammaren – och principöverenskommelsen om det sjunde ramprogrammet. När det gäller tjänstedirektivet höll rådet kvar vid parlamentets kompromiss så troget som möjligt. Detta direktiv är ett bra exempel på hur EU:s institutioner, när de samarbetar konstruktivt och effektivt, kan uppnå konkreta framsteg som gynnar våra medborgare. Det österrikiska ordförandeskapet är särskilt tacksamt mot parlamentet för detta.

Det säger sig självt att frågan om energipolitiken kommer att bli ett annat viktigt ämne för Europeiska rådet. Denna fråga har undersökts och diskuterats vid ett stort antal tillfällen, däribland i förhållande till tredjeländer – och i går hade jag möjlighet att rapportera om toppmötet med Ryska federationen inför kammaren. När det gäller diskussionen inom rådet har tonvikten lagts på de nödvändiga interna åtgärderna, som att förbättra energieffektivitet och övergå till förnybara energikällor. Vi måste nu också vidta yttre åtgärder, och i detta syfte behöver vi en gemensam, aktiv strategi som är ordentligt genomtänkt i geostrategisk bemärkelse. När det gäller Europeiska rådets instruktioner har kommissionen och rådets generalsekreterare Javier Solana förberett ett strategidokument som kommer att läggas fram inför Europeiska rådet.

En annan fråga där allmänheten, enligt opinionsundersökningar, förväntar sig mer EU är i frågan om utrikespolitik, om EU:s yttre förbindelser. Majoriteten av den europeiska allmänheten vill att EU spelar en viktig roll på den internationella arenan. Trots de senaste årens framgångar – och jag anser att de har varit ansenliga – har EU fortfarande inte den tyngd som anstår dess ekonomiska makt och dess bidrag till internationell handel. Det återstår ett antal brister som måste avhjälpas, och kommissionen ska ha tack för att den håller på att förbereda ett idédokument om detta, i vilket ett antal förslag läggs fram. Jag är säker på att kommissionens ordförande också kommer att rapportera om detta.

Frågan om att förbättra unionens verksamhet finns naturligtvis också med på Europeiska rådets dagordning. Denna rätt så grandiosa titel täcker Europeiska rådets ansträngningar för att nå konkreta framsteg som också är mätbara för enskilda medborgare. Detta omfattar ett antal initiativ som jag kort skulle vilja nämna. Ett initiativ som är mycket viktigt för det österrikiska ordförandeskapet – och, skulle jag vilja tillägga, för mig personligen – är frågan om rådets öppenhet. Dessa ansträngningar är inget nytt – det hade redan gjorts framsteg i denna riktning – men det österrikiska ordförandeskapet har försökt att finna en global strategi som syftar till att skapa en ny medvetenhet när det gäller öppenhet, som den var. Kärnan i detta förslag utgörs av att göra hela medbeslutandeförfarandet i alla dess skeden öppna för allmänheten. Vi anser att detta också är ett sätt att förbättra allmänhetens förtroende. Vi har ännu inte löst alla reservationer, men vårt ordförandeskap är fast beslutet i sin avsikt att arbeta mot detta fram till sista tänkbara minut.

Subsidiaritetsprincipen har varit en viktig fråga eftersom vi utan tvivel, utöver en medvetenhet för öppenhet, behöver en större medvetenhet för subsidiaritetsprincipen. Jag skulle vilja göra det fullständig klart – eftersom jag vet att det i synnerhet här i kammaren uttrycks tvivel om och om igen – att vi inte talar om en önskan om åternationalisering här. Jag önskar klargöra att vårt ordförandeskap har vägletts av ett annat mål. Vi talar om att hjälpa till att inrikta de europeiska åtgärderna på de särskilda områden där EU kan skapa mervärde.

I detta syfte organiserade det österrikiska ordförandeskapet en konferens som hölls i mitten av april i S:t Pölten, Österrike, med titeln ”Europa fängt zu Hause an” [EU börjar hemma]. Under denna konferens upplevde vi naturligtvis ett stort deltagande från parlamentsledamöternas sida, och ni känner till de intressanta förslag som lades fram där. Det är viktigt för oss att denna fråga nu blir en fast punkt på dagordningen och att den hålls i åtanke ännu mer medvetet än tidigare.

Jag ska bara kort nämna de omfattande framsteg som vi har lyckats göra – och jag hoppas att detta verkligen kommer att vara fallet – när det gäller frågan om kommittéförfarandet. Detta handlar om kontrollbefogenheter; det handlar om att kommissionen, parlamentet och rådet samspelar på ett effektivt sätt. Om det beslut som utarbetades i går mellan förhandlarna nu kan drivas igenom – både i rådet och i parlamentet – kommer vi att ha gjort framsteg som, även om det gäller en ganska torr fråga, likväl är viktiga för vårt samarbete.

Jag skulle nu vilja övergå till den sista delen av mitt tal: Europas framtid, den konstitutionella processen och perioden av eftertanke. Perioden av eftertanke som Europeiska rådet beslutade om i juni förra året har inneburit att många medlemsstater har vidtagit mer eller mindre intensiva initiativ för att sätta i gång en riktig debatt om det europeiska projektet. Frågan om europeisk identitet måste också granskas från olika utgångspunkter. Jag skulle vilja påminna kammaren om konferensen ”Sound of Europe” [Ljudet av Europa] i början av det österrikiska ordförandeskapet, och också om ett evenemang som, enligt min mening, definitivt kan kallas en succé – evenemanget ”Café d’Europe ” [Café Europa] som genomfördes samtidigt i alla huvudstäder på Europadagen.

Kommissionen har också varit mycket aktiv och utvecklat sin plan D. Jag skulle vilja uttrycka mitt särskilda tack till kommissionens vice ordförande Margot Wallström för hennes konstruktiva samarbete. Vi har haft en god arbetsförbindelse med kommissionen, som har främjat mer öppenhet och ett bättre gensvar på medborgarnas krav och förväntningar. Det har framkommit att medlemsstater skulle vilja utvidga denna period av eftertanke i en eller annan form med åtminstone ett år. De detaljerade planerna och vad som ska ske efteråt kommer att diskuteras intensivt vid Europeiska rådets möte, och relevanta förslag kommer att läggas fram.

Om jag går över till ämnet konstitutionsfördraget, har vi lyckats att bryta den tystnad som inledningsvis rådde. Det var inte en på förhand given slutsats att denna debatt skulle kunna återupplivas, men vi arbetade hårt med det, och i slutet av maj lyckades vi diskutera denna fråga utrikesministrarna emellan för första gången på över ett år. Som en av deltagarna i denna diskussion kan jag säga att den var mycket öppen, omfattande, användbar och klargjorde vägen framåt på många punkter, även om inga särskilda beslut fattades. Det står klart för oss alla att de problem som det är och var meningen att man skulle lösa med hjälp av konstitutionsfördraget fortfarande står på EU:s gemensamma dagordning, och att vi måste fortsätta det konstitutionella projektet som ett gemensamt EU-projekt.

Diskussionen mellan utrikesministrarna i Klosterneuburg visade också att tiden inte är mogen ännu för en slutgiltig lösning på de rättsliga frågor som hör samman med konstitutionsfördraget, eftersom alla medlemsstater ännu inte är beredda. Det kommer därför att bli en utmaning för hela unionen och en särskild utmaning för de kommande ordförandeskapen att arbeta för att se till att det råder klarhet om den rättsliga grunden för EU:s framtid före 2009. När allt kommer omkring är 2009 ett avgörande år av åtskilliga anledningar: EU kommer inte bara att uppleva ett nytt Europaparlament, utan också en eller två institutionella utmaningar, som exempelvis en ny sammansättning av kommissionen.

Det är ännu inte möjligt att avgöra det exakta ämbetsområde som Europeiska rådet kommer att beviljas i detta avseende, om en tidsram kommer att fastställas – och, om det blir så, hur den kommer att bli – eller hur man ska fortsätta när det gäller detta. Stats- och regeringscheferna kommer att diskutera och fatta beslut om detta. Jag menar att detta säkerligen kommer att vara ett av nyckelämnena vid det kommande mötet i Europeiska rådet. En sak är dock klar när det gäller det österrikiska ordförandeskapet: vi måste samarbeta med alla medlemsstater och alla institutioner för att göra framsteg i de nyckelfrågor som rör Europeiska unionens framtid.

Avslutningsvis har vi EU:s utvidgning, en annan fråga som kommer att få en framträdande plats vid Europeiska rådet. Jag vill inte gå in på detaljer när det gäller enskilda länder. Ni känner till respektive förhandlingsstatus för Bulgarien och Rumänien, som – hoppas vi alla – kommer att ansluta sig till unionen den 1 januari 2007. Ni följer förmodligen de framsteg som gjordes i förrgår vid anslutningskonferensen med Turkiet och Kroatien med tanke på alla de problem som uppstått i synnerhet i Turkiets fall. I Klosterneuburg lyckades utrikesministrarna nå vissa överenskommelser när det gällde ytterligare gemensamma åtgärder. Stats- och regeringscheferna kommer att fortsätta denna diskussion och bestämma hur man ska gå vidare under de kommande månaderna. Det har framkommit att kommissionen under andra halvan av detta år bland annat kommer att utarbeta ett bidrag till debatten om Europeiska unionens kapacitet för att klara av utvidgningen – som även parlamentet har uppmanat till, som ni känner till.

I slutsatserna från Europeiska rådet kommer situationen på västra Balkan att nämnas. Som ni vet har detta varit en särskild prioritering för det österrikiska ordförandeskapet. Denna fråga ska ses mot bakgrund av en politik om fred och stabilitet på Balkan. Vi ska därför ännu en gång hänvisa till Salzburgförklaringen som gjordes av utrikesministrarna och till möjligheterna till EU-medlemskap som ställts i utsikt för länderna på västra Balkan. Ett antal utrikesfrågor kommer att tas upp vid Europeiska rådet, och de kommer att bli föremål för förklaringar: om västra Balkan, Iran, Irak, Libanon och Mellanöstern var för sig, och EU:s strategi för Afrika kommer också att finnas på dagordningen.

Som ni ser finns det en omfattande programöversikt på lager för våra stats- och regeringschefer och kommissionens ordförande. Jag hoppas att ni kommer att hålla med om att vi har arbetat hårt under de senaste månaderna när det gäller att göra vissa framsteg i alla dessa viktiga frågor, och vi hoppas att Europeiska rådet kommer att lyckas när det gäller att avrunda flera ärenden och stimulera sådana diskussioner om andra ämnen som kommer att krävas under den kommande perioden när det gäller EU:s och våra medborgares intressen.

(Applåder)

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Winkler, mina damer och herrar! Ett år efter inledningen av perioden av eftertanke är det dags att se över läget. I vilket skede befinner vi oss? Vad kan vi göra för att driva EU framåt? Vad kan man förvänta sig från Europeiska rådet?

Jag ska börja med att tala om för er att EU är hemsökt av ett spöke: nämligen europessimismen. Samtidigt som vi redan hade den traditionella euroskepticismen hos dem som aldrig har velat att EU blir ett politiskt projekt, har vi nu pessimismen hos dem som tycker om att se sig själva som ståndaktiga européer och som väldigt ofta ger vika för ett tillstånd av ”kriskultur”, varenda en av dem angelägen om att visa att i dag har han eller hon en bättre idé än sin nästa om skälen till varför EU genomgår en djup kris.

Vad har orsakat denna europessimism? I mångt och mycket har det varit den skugga som kastades av ”nej”-rösterna i folkomröstningarna i två av våra medlemsstater. Denna skugga har väckt tvivel om EU och om EU:s förmåga att fastställa ett projekt för oss för att leva tillsammans som européer. Detta är ett av skälen till att vi behöver finna en lösning på det konstitutionella problemet. Jag skulle vilja göra det fullkomligt klart: vi i Europeiska kommissionen är för principerna, värderingarna och innehållet i konstitutionsfördraget.

Det handlar i första hand om att veta varför vi behöver denna konstitutionella text. Vad förlorar vi genom att inte ha ett konstitutionsfördrag? Vi förlorar ett klargörande av befogenheterna på de olika nivåerna, vi förlorar en utvidgning av medbeslutandeförfarandet och en utvidgning av omröstning med kvalificerad majoritet, vi förlorar en lagligt bindande stadga om de grundläggande rättigheterna, vi förlorar en europeisk utrikesminister som också skulle fungera som kommissionens vice ordförande och vi förlorar mer effektiva åtgärder på områden som folkhälsa, livsmedelssäkerhet och till och med energi, eftersom konstitutionen skulle ha inneburit utvidgade befogenheter på detta område. Vi förlorar också en extra kraft i utrikesfrågor.

På denna punkt skulle jag vilja säga till er – och min ett och ett halvt års långa erfarenhet som kommissionsordförande bekräftar detta – att vi inom EU verkligen behöver det som konstitutionsfördraget tillhandahöll oss externt: mer effektivitet, mer demokrati och mer fasthet.

De befintliga fördragen ger oss inte utrymme att nå alla dessa mål till fullo. Låt oss tala klarspråk; Nicefördraget är inte tillräckligt.

(Applåder)

Det handlar om att veta hur vi ska få bukt med denna situation. Kommer vi att lyckas med att rätta till detta problem genom att tala om konstitutionen dag in och dag ut? Kommer vi att lyckas lösa detta problem genom att begränsa oss själva till en pragmatisk strategi? Jag skulle vilja säga nej; jag skulle påstå att vi måste undvika två fallgropar. För det första den fälla som innebär att man säger, som vissa skulle vilja få det till, att konstitutionen är död och begraven, och att vi bara borde göra praktiska saker: detta skulle vara farligt för EU. Dessutom skulle jag vilja påpeka att det också skulle vara farligt för EU om vi vid detta tillfälle skulle låta oss själva fastna i en rent institutionell eller konstitutionell debatt; om vi skulle hävda att vi försenas nu medan vi väntar på en lösning på det konstitutionella problemet.

Det är därför som vi måste gå framåt på två nivåer, vilket förklaras i vårt dokument av den 10 maj om den dubbla strategin. Den första nivån hör samman med ett EU som ska visa resultat, ett EU av praktiska projekt, men – och vi närmar oss den andra nivån – ett EU som ska visa resultat som inte befinner i opposition mot, som inte är ett alternativ till, ett politiskt EU, och detta är tvärtemot en förutsättning för att vinna medborgarnas stöd för EU som ett stort politisk projekt. Det handlar därför inte om att välja mellan ett EU som skapar resultat och ett institutionellt EU; det handlar om att välja dem båda. Vi behöver ett EU bestående av projekt och resultat om vi ska lyckas skapa ett stort projekt för EU.

Vad är detta EU som ska skapa resultat som är på förslag? Trots allt har vi redan uppnått vissa saker. Det är därför som jag inte kan instämma med alla dem som säger att EU helt har stannat av. Jag anser att de, om än oavsiktligt, förvärrar krissituationen. Jag förstår att det är analytikerns arbete att säga att EU har stannat av, men som politiska ledare har vi ett ansvar. Tror ni verkligen att vi kommer att återupprätta förtroendet bland européerna genom att bara sända ut negativa budskap? Nej. För att föra EU framåt måste vi ge nytt liv åt folks förhoppningar, återupprätta deras förtroende och visa de framsteg som har gjorts.

Sanningen är att även efter två ”nej”-röster i folkomröstningar lyckades vi lösa budgetfrågan för de kommande sju åren och göra det för 27 länder. Tack vare Europaparlamentets bidrag lyckades vi, trots allt, att finna politiska lösningar på det mycket kontroversiella problemet med tjänstedirektivet. Vi lyckades, trots allt, att nylansera Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Vi har lanserat en gemensam energistrategi inom EU, något som var otänkbart för två år sedan. Låt oss därför fortsätta med att göra framsteg på grundval av praktiska projekt. Låt oss nå resultat så att vi kan skapa det rätta tillfället för att ta itu med den institutionella frågan.

I vårt dokument av den 10 maj lägger vi fram några praktiska förslag. Utan att gå in på detaljer i dessa förslag ännu en gång ska jag framhäva några av dem. Att se det som inte fungerar på den inre marknaden för att skydda konsumenterna inom EU. Att se vilka hinder som fortfarande står i vägen för att göra den stora europeiska marknaden fullständig. Att granska vårt sociala område: vilka hinder står i vägen för ett mer enat EU? Samtidigt som vi gör framsteg när det gäller frågan om marknaden måste vi göra framsteg med den sociala frågan. Att göra framsteg med hänsyn till rättvisa, samarbete och kampen mot terrorism och brottslighet på grundval av de befintliga fördragen. På grundval av de befintliga fördragen är det möjligt att göra mer när det gäller invandring och kampen mot illegal invandring, samtidigt som vi hanterar frågor som rör laglig invandring. Detta är en viktig fråga. Om medlemsstater vill göra mer, så kan de göra det baserat på själva fördragen. Detta är därför inte bara en institutionell fråga; detta handlar också om politisk vilja. Låt oss därför göra framsteg med hänsyn till rättvisa och säkerhet. Detta är områden där européerna uppmanar medlemsstaterna att göra mer, eftersom det i dag är uppenbart att ingen av oss kan bekämpa terrorism och stå upp mot utmaningarna från olaglig invandring på egen hand: vi måste samarbeta.

Det kan också göras mycket mer när det gäller den yttre dimensionen. Den rätta lösningen är den som konstitutionen omfattar: en utrikesminister, kommissionens vice ordförande. Vi måste slå samman våra kunskaper och resurser när det gäller utrikesfrågor, men med tanke på att det fortfarande inte finns någon konstitution lade kommissionen för några dagar sedan fram ett dokument som innehåller praktiska förslag för att öka Europeiska unionens effektivitet, fasthet och synlighet i utrikesfrågor. Dessutom har vi lagt fram några viktiga förslag när det gäller subsidiaritetsprincipen, öppenhet och bättre regelverk för EU.

Vi har där en rad praktiska projekt, och detta utan att nämna de två viktigaste områdena som, enligt min mening, kommer att slunga in EU i framtiden: energi, till följd av den grönbok som vi har lagt fram, och forskning. Detta är de två nyckelprioriteringarna.

Sanningen är att vår forskningsbudget kommer att öka med 60 procent de närmaste sju åren jämfört med den föregående perioden. Det är därför som vi lade fram förslag om att skapa ett nätverksbaserat europeiskt tekniskt institut, i syfte att ge våra forskningsansträngningar en europeisk kallelse och locka hit de bästa forskarna i världen. Varför är de bästa europeiska forskarna nu baserade i Förenta staterna? Varför lyckas vi inte locka hit de bästa kinesiska, latinamerikanska och amerikanska forskarna till EU? Vi behöver också ett symboliskt projekt utformat för att utnyttja våra förmågor på forskningsområdet.

Låt oss alltså samlas runt vissa praktiska projekt som kan återupprätta folks förtroende för EU: detta är projektens EU. Projektens EU räcker dock inte till; vi måste också lösa den institutionella frågan. Vad föreslår vi i denna fråga? Vi föreslår att gå vidare från den så kallade perioden av eftertanke och gå in i en period av åtagande.

Det första viktiga skedet infaller nästa år, när vi ska fira Europeiska gemenskapens 50-årsjubileum och Romfördragets 50-årsjubileum. Jag anser inte att stats- och regeringscheferna kan låta vår unions 50-årsjubileum komma och gå utan att de åtar sig projektet att leva tillsammans som européer. Det finns två möjligheter: antingen gör vi en förklaring som inriktas enbart på det förflutna, med andra ord en enkel hyllning, eller så gör vi en förklaring som inriktas på framtiden, ett slags förnyande av vårt åtagande för vårt gemensamma projekts skull.

Som kommissionsordförande anser jag att det är min plikt att uppmana stats- och regeringscheferna, som är de berörda parterna i våra projekt, att förnya sina åtaganden. Jag anser att även ni, som ledamöter av Europaparlamentet, kommer att ha rätt att fråga våra stats- och regeringschefer om de vill investera i detta projekt för att leva tillsammans som européer, något som behövs mer än någonsin i denna globaliserade värld. Det är detta som vi kommer att göra.

Det är därför som jag har föreslagit en förklaring som inte bara är en ny Messinaförklaring. Ni minns säkert Messinaförklaringen, efter misslyckandet med projektet för en europeisk försvarsgemenskap. Denna förklaring gjorde det möjligt att återuppliva EU och att sedan skapa Europeiska ekonomiska gemenskapen. Den undertecknades av utrikesministrarna. Detta är inte längre möjligt i dagsläget. Som jag redan har sagt: EU ska inte bli byråkratiskt, teknokratiskt eller bara diplomatiskt; EU måste bli demokratiskt. Det är därför som alla EU-institutioner måste delta, och det är därför som jag föreslår att denna förklaring undertecknas inte bara av stats- och regeringschefer, utan också av kommissionen och av Europaparlamentet, som innehar en viktig ställning nu för tiden i den europeiska integreringsprocessen.

(Applåder)

Om vi, genom att lägga samman all vår energi i detta, lyckas med åtagandet kommer vi att få möjlighet att nylansera det europeiska konstitutionella förfarandet nästa år och processen med att bygga ett Europa som är ett utvidgat EU, och som innefattar en debatt om utvidgning.

Jag tror inte på ett EU i miniatyr, inte heller på ett delat EU som rör sig med olika hastighet mot samma mål. Jag tror inte heller att svaret på den aktuella situationen och på de svårigheter som EU möter skulle vara att säga ”låt oss dela på oss”. Ska vi låta ett eller två länder skapa ett mer avancerat EU, medan vi låter de andra släpa efter? Jag tycker inte det.

(Applåder)

Jag anser att det är vår plikt att göra allt som står i vår makt för att få EU, i dess utvidgade format, att fungera. Jag säger detta till er mot bakgrund av viss tidigare erfarenhet. Om jag jämför den rådande situationen med det som hände 1992 till exempel, när det pågick förhandlingar med våra amerikanska, kinesiska, ryska och andra partner, kan jag tala om för er att EU är mycket mer respekterat utanför sina gränser nu för tiden än det var tidigare. Ett utvidgat EU är en förutsättning för ett kraftfullt EU.

Låt oss föra en debatt om utvidgning. Vi erkänner att vissa medborgare hyser tvivel om takten och vikten av utvidgningen. Låt oss föra en debatt om frågan om upptagningsförmåga, men låt oss göra det genom att betona det mervärde som utvidgningen redan har betytt för EU.

Det är detta EU som jag så innerligt önskar. Ett utvidgat EU, ett öppet EU, ett mer konkurrenskraftigt EU, ett EU som är mycket mer än bara en marknad, ett EU som har ett politiskt projekt, och ett politiskt projekt som grundas på idén om solidaritet, eftersom själva idén om en union inte existerar utan solidaritet. Detta är det stora projektet för 2000-talets EU. Inte ett stängt EU, inte heller ett litet EU i miniatyr, utan ett stort, utvidgat EU som är kapabelt att skapa globalisering, i stället för att lida av dess följder.

Detta är det stora projektet för EU. Om det ska genomföras är det avgörande att politiker träder ur den onda cirkeln av europessimism och kan börja bygga den ärbara cirkeln av förtroende, med praktiska resultat naturligtvis, men också med denna stora vision om vårt fantastiska EU.

(Applåder)

  Jo Leinen (PSE), frågeställare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Rådsordförandens och kommissionsordförandens anföranden har förmedlat det goda intrycket att den europeiska konstitutionen inte är död utan i högsta grad levande, och att det finns en gemensam vilja att föra detta viktiga europeiska projekt till ett framgångsrikt slut. Jag tror att parlamentet helhjärtat kan stödja det som vi har hört.

Det österrikiska ordförandeskapet har återupplivat den konstitutionella debatten. Detta är bra, och det har varit ett hårt arbete, men vi kan se att alla parter nu är tillbaka runt bordet och tillsammans överväger hur man ska gå vidare. Jag anser att åtskilliga frågor på dagordningen för toppmötet – från energipolitik till utvecklingspolitik och gemensam utrikespolitik – och många andra frågor skulle vara lättare att lösa med det nya konstitutionsfördraget än med det gamla Nicefördraget. Av denna anledning behöver vi en konstitutionell debatt som inte är institutionell, utan en i högsta grad politisk debatt. Vi måste också informera folk om kostnaderna för att inte ha konstitutionen. I vår resolution ber vi kommissionsordföranden att lägga fram en studie inför folket som visar allt det som vi håller på att förlora genom att inte ha detta nya fördrag.

Vid lunchdags ska kammaren rösta om en resolution som innehåller ett antal krav på och också idéer för nästa period för eftertanke och den fortsatta kursen för den konstitutionella processen. Det främsta meddelandet till toppmötet är att vi ännu en gång behöver en förklaring från alla 25 medlemsstater om att de stöder detta gemensamma projekt och också är villiga att fortsätta med ratificeringsförfarandet. Denna förklaring är nödvändig, eftersom andra offentliga uttalanden emellanåt har gett intryck av att de berörda medlemsstaterna distanserar sig själva från sina åtaganden, och att det skulle föreligga en verklig förtroendekris och en lojalitetskollaps bland medlemsstaterna. Jag hoppas att toppmötet lyckas sända ut detta meddelande.

Det andra punkten som jag skulle vilja ta upp är att vi skulle vilja varna för att lösa upp denna globala kompromiss och plocka ut godbitarna eller lägga ned fördraget. Detta skulle försvaga projektet för ett politiskt EU och äventyra sammanhållningen.

För det tredje är det ljuv musik i våra öron att man under toppmötet ska besluta om en tidsplan. EU har alltid varit framgångsrikt när det har arbetat mot ett tydligt mål och ett fastställt datum. Detta var fallet med den inre marknaden och med euron, och det måste nu också bli fallet med konstitutionen. Datumen 2007 och 2009 har nämnts: dessa stämmer överens med datumen i vår resolution, och vi behöver detta fördrag för Europavalet. Jag skulle vilja varna för att gå in i Europavalet med denna kris olöst – detta skulle stärka EU:s motståndare och öka euroskepticismen, kanske till och med minska valdeltagandet ännu en gång. Vi måste ha lyckats före 2009.

Vi anser att det krävs en särskild dialog med de två länder som röstade ”nej” i sina folkomröstningar. Det förblir en öppen fråga hur och under vilka omständigheter som dessa två länder skulle kunna gå vidare med ratificeringsförfarandet. Vi kan inte komma ifrån denna punkt. Sanningens minut kommer att infinna sig till följd av valen i Nederländerna och Frankrike, om inte tidigare, och deras partner måste få veta vad som exakt är problemet med fördraget. ”Nejet” var mycket svagt, och det hjälper oss inte mycket. Vi behöver ett särskilt förslag om hur vi kan hjälpa, och vad vi borde göra. Det är på tiden att vi får uppleva ett åtagande där denna fråga granskas noggrannare – den kan inte lösas av andra; ingen annan kan föra debatten i deras ställe. Insatsen måste komma från de två länderna själva, men de måste verkligen bli ombedda.

Min nästa punkt är att perioden av eftertanke utvidgas, och alla parter borde verkligen engagera sig för att delta i denna eftertanke. Vissa länder håller fortfarande tyst och engagerar sig inte. Det är dåligt för alla, eftersom också dessa länder alltjämt måste ratificera konstitutionen, och om befolkningen inte vet vad den ger sig in på och vad som väntar den är det dåligt för alla andra.

Vi anser att allmänhetens engagemang borde ökas. Kommissionsledamot Margot Wallströms plan D är bra. Vi måste också göra vår del för att se till att det finns ännu mer pengar tillgängliga. Vi behöver helt enkelt resurser, och vi behöver också gränsöverskridande projekt snarare än bara nationella debatter. Vi måste fortsätta att främja detta element – från en medborgare till en annan, från en unionsmedborgare till en annan.

Vi har genomfört ett mycket lyckat interparlamentariskt forum. Denna process kräver att inte bara den verkställande makten deltar, utan också de lagstiftande organen, parlamenten, och vi, parlamentet, är villiga att fortsätta denna interparlamentariska dialog.

Det måste klargöras i slutet av denna debatt att EU inte bara är Bryssel; EU är vi alla, var vi än lever i våra länder, regioner och samhällen – och om vi lyckas med detta har vi nått verklig framgång.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Tack för att ni har gett mig möjligheten att svara på Jo Leinens fråga, ett år efter de franska och nederländska nej-omröstningarna och bara en dag före mötet med Europeiska rådet. Det ger mig också tillfälle att meddela kommissionens ståndpunkt om perioden av eftertanke och om den konstitutionella processen. Jag svarade delvis på denna fråga förra månaden när jag lade fram kommissionens två meddelanden till Europeiska rådet inför denna kammare – utvärderingen av perioden av eftertanke och plan D – samt agendan för EU-medborgarna, för att EU ska visa resultat. Som ordförande José Manuel Barroso redan har nämnt har vi fastställt en agenda för EU-medborgarna med dessa konkreta projekt och det som vi vill åstadkomma.

Innan jag tar upp de kommande åtgärderna som måste vidtas, låt mig först säga detta om de första åtgärderna. Kommissionen fortsätter att vara till fullo engagerad i principerna, värderingarna och de effektiva fördelar som konstitutionsfördraget skulle tillföra, som ni redan har hört. Vi välkomnar också ytterligare ratificeringar, som från det estniska parlamentet nyligen, och det som vi har hört tillkännages av det tillträdande finska ordförandeskapet.

Jag skulle också vilja svara på Jo Leinens fråga och förslag om att se över effekterna av ett ”nej” till konstitutionen eller inget konstitutionsfördrag alls, och vi är mycket villiga att göra detta. Jag anser att vi borde se över det som skulle bli konsekvenserna av och kostnaderna för konstitutionen om den inte genomförs alls. Vi kan inte ignorera att det just nu inte råder någon enighet, att vi inte har någon gemensam ståndpunkt bland medlemsstaterna när det gäller konstitutionens öde eller den institutionella reform som vi är i så stort behov av. Vi kan inte tillåta att detta paralyserar oss, och det gör vi inte heller, som ni redan har hört.

Som inledning avser kommissionen att genomföra den ambitiöst politiskt motiverade dagordningen för att ta itu med medborgarnas förväntningar och återställa det allmänna förtroendet för det europeiska projektet. Efter ordförande Barrosos sammanfattning kan det inte råda några tvivel om vår beslutsamhet. Vi ska visa resultat, och vi måste göra det på grundval av de befintliga fördragen. Vi har inte råd att vänta på att det som snart kommer att vara 27 medlemsstater ska nå ett samförstånd i den konstitutionella frågan.

Samtidigt fullgör kommissionen sitt åtagande att debattera och delta i dialog med medborgare på europeisk, nationell och regional nivå till fullo. De metoder som vi kommer att använda fastställs i plan D – d för debatt, dialog och demokrati. Vi borde använda detta för att förklara det europeiska projektets mervärde. Vi borde använda detta för att plädera för att vi behöver ett nytt konstitutionsfördrag. Vi borde använda det för att diskutera de politiska prioriteringarna med medborgarna.

Våra två institutioner kanske inte alltid är överens i varje detalj, men vi delar en grundläggande övertygelse: vårt åtagande att bli en mer demokratisk, genomblickbar och effektiv union. Och detta sträcker sig bortom alla perioder av eftertanke.

Jag anser också att de europeiska frågorna lider av brist på deltagande. Medborgare har fortfarande höga förväntningar på att vi ska visa resultat och politiskt innehåll, och detta ställer viktiga krav på medlemsstaterna och på våra institutioner. Vi måste engagera medborgarna ytterligare i den politiska processen på alla nivåer, särskilt ungdomar och kvinnor. Dessa initiativ borde vara konkreta och ses som en permanent verksamhet för att utveckla Europafrågor, och de skulle säkerställa att återkopplingsprocessen tas på allvar – vad vi gör med det som vi hör i dialog och samarbete med medborgarna? – och detta lyssnande följs upp med konkreta åtgärder.

Jag har sagt det tidigare, och jag kommer att säga det igen: plan D är inte en räddningsoperation för konstitutionen. Den begränsas inte till perioden av eftertanke – om den så varar i ett år, två år eller till och med längre. Det är en utgångspunkt för en långsiktig demokratisk reformeringsprocess. Vi vill inrätta ett medborgarens ägarskap av EU:s politik för att göra den begriplig och relevant, och för att göra EU:s institutioner ansvariga och trovärdiga inför dem som de betjänar.

Jag förnimmer en mängd nostalgiska återblickar till Europeiska unionens gamla goda dagar, men nu för tiden tjänar det inte mycket till att ha några män som stänger in sig i ett slott någonstans och försöker lösa Europeiska unionens problem. Nu måste vi engagera medborgarna; vi behöver medborgarnas stöd och tillit samt deras förtroende för att kunna bygga en framtid för Europeiska unionen. Vi måste engagera och skapa den deltagande funktionen inom EU:s institutioner.

Som ni påpekade i ert förslag till resolution behöver vi sätta ett särskilt fokus på plan D för de kommande åren, fram till toppmötet i juni 2007. Jag har redan lovat kommissionen att återkomma efter detta toppmöte med en slags halvtidsöversyn. Jag ska noggrant granska slutsatserna från toppmötet i denna översyn, i samband med kammarens resolution.

Att ge konkreta resultat och återknyta till EU:s medborgare kommer att skapa det gynnsamma klimat som krävs för framgångsrika institutionella reformer. Det är så som vi motiverar det. Hittills har plan D varit en framgångsrik övning när det gäller att inleda en lång rad verksamheter, och jag anser att vi har börjat tänka och resonera något annorlunda. Vi inriktar oss på det som är dagens och framtidens verklighet, hur vi måste samspela med dagens och morgondagens medborgare. Mer än 660 verksamheter har bedrivits i medlemsstaterna, och hundratusentals medborgare har besökt den europeiska webbplatsen för debatt.

Jag anser också, som Jo Leinen, att vi behöver en mer omfattande strategi medborgare emellan för att låta medborgare mötas över gränserna och diskutera den europeiska dagordningen. Vi borde i synnerhet fokusera på ungdomar, morgondagens européer, och uppbåda fler kvinnor i beslutsprocessen. Det krävs att hela det europeiska projektet blir mer engagerande, mer genomblickbart och mer effektivt, och denna ambition går bortom alla perioder av eftertanke. Detta är det enda sättet för oss att föra in Europeiska unionen i framtiden.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det gladde mig att rådsordföranden talade om ett arbetstoppmöte. När allt kommer omkring kommer EU bara att utvecklas som en följd av dagliga ansträngningar, av hårt, beslutsamt arbete, och inte till följd av briljanta retoriska konststycken – inom EU lider vi ingen brist på folktalare. Jag skulle vilja tillönska ordföranden all framgång med toppmötet.

Mitt särskilda tack går dock till kommissionens ordförande: inte bara för att han är här i dag – han skulle naturligtvis kunna säga att han bara närvarar när ordföranden för Europeiska rådet är här – men för det som han sa i dag. När allt kommer omkring hörde vi nyligen att kommissionsordföranden fick mycket kritik av vår kollega Martin Schulz och, eftersom Martin Schulz naturligtvis är känd för sin objektivitet, antar jag att han kommer att vara mycket berömmande när det gäller kommissionsordförandens anförande i sitt eget tal inom kort.

Denna dubbla väg – att försvara principerna för innehållet i den europeiska konstitutionen å ena sidan och att föra EU framåt med hjälp av särskilda projekt å den andra – har vårt starka stöd. På min grupps vägnar vill jag betona att detta har vårt starka stöd, och det skulle vara bra om de övriga gruppordförandena skulle ansluta sig till mig och hävda detta klart och tydligt. När vi nästa år – den 25 mars 2007 – firar årsdagen av den 25 mars 1957 kommer vår grupp att insistera på att detta evenemang inte blir en hyllning av de stats- och regeringschefer som ägnar sig åt ömsesidig beundran under eller framför fina flaggor, utan att det snarare uttrycker EU:s demokrati, och att det finns ett deltagande från Europaparlamentets sida i förklaringen och ett upprättande av våra mål för 2000-talet. Jag säger detta riktat till rådets generalsekretariat, eftersom det faktiskt inte alls brukar vara stats- eller regeringscheferna som hindrar saker. Jag skulle vilja uppmana rådets generalsekretariat att ge parlamentet ett passande engagemang från början, som kommissionsordföranden har föreslagit – för vilket vi skulle vilja uttrycka vår uppskattning och tacka honom.

(Applåder)

Min andra kommentar rör säkerheten inom EU. Detta är naturligtvis en delikat balansgång – å ena sidan har vi allmänhetens behov av skydd mot grov brottslighet, mot terrorism, mot illegal invandring, och vi förväntar oss att särskilda åtgärder vidtas när det gäller detta. Men när det gäller invandring förväntar vi oss å andra sidan respekt för den mänskliga värdigheten och en strävan efter humana åtgärder för att ta itu med illegal invandring. Vi kan inte godta en situation där tusentals människor dör en eländig död i Medelhavet och på världshaven, utan i stället måste vi vidta särskilda åtgärder också när det gäller detta – för att förhindra dessa mänskliga tragedier.

En annan punkt gäller Lissabonstrategin. När det gäller tjänstedirektivet har vi gett prov på vår goda vilja, vår handlingsförmåga – och det österrikiska ordförandeskapet ska ha beröm för att ha valt denna väg. Vi är för ett europeiskt tekniskt institut – förutsatt att man skapar ett nätverk snarare än ny byråkrati. När det gäller energiförsörjning är vi för mångfald: mångfald med hänsyn till energikällor – vi kan inte bara förlita oss på en energiform, inte heller kan någon energiform avfärdas – och även mångfald när det gäller försörjning. Vi kan inte förlita oss på ett enda land eller ett litet antal länder för vår energiförsörjning, utan vi behöver också olika leverantörer, och solidaritetsprincipen bland alla medlemsstater inom EU gäller här – vi kan inte lämna någon i sticket.

På tal om begreppet solidaritet – och jag vänder mig här till Ioannis Kasoulides – anser jag att det är oacceptabelt för oss att förhandla med Turkiet i dagsläget – och detta är ett beslut, och att fatta beslut innebär att fördragen måste efterlevas – när Turkiet inte erkänner en av EU:s medlemsstater, när landet inte utvidgar tullunionen enligt Ankaraprotokollet till att omfatta Cypern. Detta strider mot den solidaritet som enar oss inom EU, och av denna anledning måste vi insistera på att tullunionen genomförs.

(Applåder)

Min sista kommentar gäller debatten om Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Jag tvivlar på om detta är den rätta vägen att gå, och jag ber att vi omvärderar. Europarådet har naturligtvis förelagts en rapport av Jean-Claude Juncker om detta ämne. Parlamentet måste överväga de bästa metoderna för samarbete med Europarådet och även med dess parlamentariska församling. Det arbete som Europarådet utför i dag, som har visat sig vara mödan värt, borde inte helt sonika överföras till EU:s institutioner. I stället borde vi koncentrera oss på sätt för att komplettera varandra, eftersom Europarådet också är ett europeiskt statssamfund, med 46 medlemmar. Vi har 25, som snart blir fler, och verksamheten i varje samfund måste komplettera den andras förnuft. Om rådets ordförandeskap tar hänsyn till detta vid toppmötet kommer min önskan om framgång för detta ordförandeskap att bli ännu större. Jag önskar därför ordförandeskapet all lycka med toppmötet i Bryssel i morgon och i övermorgon.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med en kommentar till rådsordföranden. I förrgår antog Europaparlamentet ett interimsbetänkande om det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar. Röstningsbeteendet i min grupp var tämligen konsekvent, vilket inte var fallet för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, men likväl erkände en majoritet att EU grundas på rättsstatsprincipen – och jag skulle vilja be rådsordföranden framföra detta budskap till rådet som en förberedelse för mötet med George Bush. EU:s och dess medlemsstaters existens grundar sig på filosofin om rättsstatsprincipen. EU är en plats där rättsstatsprincipen råder. Guantánamo och CIA:s flygplan är laglösa platser. En gemenskap som grundar sig på rättsstatsprincipen som EU gör, som försvarar sina värderingar, måste klart säga ”nej” till den amerikanska underrättelsetjänstens missbruk av institutioner och ett ännu mer kraftfullt ”nej” till förekomsten av rättsligt tomrum som när det gäller Guantánamo. Jag skulle vilja be rådsordföranden att förmedla detta budskap vid toppmötet.

Hans-Gert Poettering har hänvisat till min legendariska objektivitet; det är jag honom ytterst tacksam för. Han glömde att tillägga att han var snabb att instämma i min kritik mot kommissionens ordförande när han och Maria Martens sände en gemensam skrivelse med liknade innehåll till kommissionens ordförande.

(Häcklande från Hans-Gert Poettering)

Även till Wolfgang Schüssel – alla av dem ledamöter av PPE-DE-gruppen. Herr Poettering! Det är inte vårt problem om ni inte har sett om ert eget hus.

Kommissionsordföranden har därför förtjänat beröm i dag – om han säger rätt sak står vi på hans sida. Vi säger ”ja” till behovet av en konstitution, och ”ja” till de reformer som vi måste få ordning på med hjälp av konstitutionen, som ersättning för det olämpliga Nicefördraget. Det faktum att han nu hävdar detta offentligt hellre än att alltid lämna kommissionsledamot Margot Wallström i sticket, att han uttrycker sitt stöd för det inför kammaren, det är ett framsteg. Bravo, herr kommissionsordförande! Det gjorde ni bra.

Detta i sig är dock inte tillräckligt – det behövs något annat, något som också har nämnts i dag. Vi måste fråga vad de som har genomfört folkomröstningar, som har resulterat i att denna konstitution kastas ut, egentligen föreslår, hur vi kan komma förbi detta hinder. Regeringarna i Frankrike och Nederländerna borde åläggas att föreslå metoder inför EU för att lösa detta dilemma. Jag har ett förslag till Frankrike. Jag är ganska säker på att om Jacques Chirac skulle kungöra att han skulle avgå med omedelbar verkan om folket röstade ”ja” till konstitutionen skulle vi kunna vara säkra på ett överväldigande majoritetsstöd för konstitutionen från fransmännen. En sak är dock säker: EU:s kris är också en kris för vissa regeringar, och detta är om och om igen skälet till Europeiska rådets oförmåga att gå framåt på de flesta punkter, eftersom vissa regeringar inte vill ha detta konstitutionsfördrag och andra gömmer sig bakom dem som inte vill ha det. Det råkar vara fallet för Danmark, Portugal och alla de länder som är av en annan åsikt än de tre innevarande och framtida ordförandeskapen. Finlands premiärminister, Matti Vanhanen, är modig när han symboliskt undertecknar och förklarar sitt stöd för konstitutionen under det finska ordförandeskapet.

(Applåder)

Jag anser att det är bra att den österrikiske kanslern Wolfgang Schüssel har förklarat sitt stöd för denna konstitution. Även om det förslag som han lade fram inför denna omröstning inte är nytt och redan har diskuterats av konventet, visar det att Österrike vill ha denna konstitution. Den tyska regeringen, som sedan kommer att inneha det tredje därpå följande ordförandeskapet, har förklarat sitt starka stöd för denna konstitution, vilket är ett gott tecken. Alla som påstår att denna konstitution är död misstar sig.

Rådets förslag att vid 50-årsjubileumet för Romfördragen kräva en högtidlig förklaring från ledarna om huruvida de avser att gå vidare med den europeiska integreringen, om de verkligen stöder principerna om fördjupad integrering, om de fortfarande stöder andan i Romfördragen 50 år senare, är en bra idé. Det är innehållet som gör skillnaden – man måste hävda att den högtidliga förklaringen som görs gäller konkreta mål, inte att den görs med ädla avsikter. Förklaringen skulle till exempel kunna lyda som följer: ja, vi vill att konstitutionen – särskilt dess innehåll – blir verklighet. När allt kommer omkring är en sak helt säker – och jag säger detta på vår grupps och alla dess ledamöters vägnar: vi vill att EU utvidgas. Vi välkomnar de möjliga slutsatserna om Rumänien och Bulgarien. Vi vet att Balkanstaternas framtida anslutning har en fredsbringande effekt där. Av denna anledning uttrycker vi vår tro på nödvändigheten av utvidgning. Utan konstitutionella reformer och den sammanhängande maktfördelningen, utan tydliga åtgärder eller den demokratiserande potential som konstitutionen inrymmer, är emellertid denna utvidgning omöjlig – om vi inte vill förstöra EU, vilket vi inte vill. Av denna anledning måste vi alla fortsätta kämpa för denna konstitution, så att EU fortsättningsvis grundar sig på rättsstatsprincipen och får den ekonomiska kraft som det behöver för att möta 2000-talets utmaningar.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Framgången med denna veckas toppmöte beror först och främst på att man införde ett begrepp: demokratisering.

Demokrati, öppenhet och ansvarsskyldighet måste vara de byggstenar som utgör vår unions framtid. Utan ett tydligt åtagande till alla dessa tre kommer vi att bli stående med de lappverksartade lösningar som har satt stopp för försök till reformer hittills och lett till att allmän misstro har återuppstått i unionen.

EU kommer att byggas med medborgarnas stöd eller inte alls. Att ta itu med demokratiskt underskott innebär att sätta stopp för godkännande utan vidare av bestämmelser bakom stängda dörrar. Det är därför som min grupp gratulerar det österrikiska ordförandeskapet till att grunda sig på åtaganden som gör insyn till regel snarare än undantag inom EU:s beslutsfattande, och vi välkomnar den villighet som kommissionsordföranden har visat när det gäller att offentliggöra namnen på dem som sitter i Europeiska unionens tusentals rådgivande kommittéer. Herr Barroso! Vi ser fortfarande fram emot att få namnen.

Vi uppmanar rådet att tillkännage att alla diskussioner som gäller lagstiftande genom medbeslutande ska öppnas för allmänheten. Vi vet att alla i princip är för demokrati – som journalisten Meg Greenfield skrev – men det är bara i praktiken som detta ger upphov till hårt motstånd. Vi noterar att vad de än säger offentligt motsätter sig fortfarande de två gamla sammansvurna, Storbritannien och Frankrike, öppenhet i rådet – de två länder som närde demokratin på nationell nivå, och nu lider trots detta hennes avkomma av minnesförlust. Det är upp till de övriga länderna att dra in dem i 2000-talet, hur mycket de än sparkar och skriker.

På kort sikt måste rådet förlita sig på parlamentet och låta oss få utföra en mer omfattande genomgång av lagstiftningen. Nyckelinitiativ, särskilt inom rättsliga och inrikes frågor, hindras ofta av bristen på omröstning med kvalificerad majoritet, och de går i baklås.

Det är dags att tillämpa övergångsklausulen i artikel 42 och flytta politik från den tredje till den första pelaren, som kommissionen föreslog i sitt meddelande av den 10 maj, för vårt rykte – och framför allt vår inflytande – vilar på att vi upprätthåller sådana värden som demokrati, frihet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är nödvändigt med skydd av uppgifter inom tredje pelaren för att garantera ett skydd av personliga uppgifter. Likaså har ett processrättsligt minimiskydd för den europeiska arresteringsordern – som jag hade äran att lotsa genom kammaren – hindrats i rådet sedan 2001.

Vi vill se förbättring inom alla dessa frågor, så att Europeiska unionen blir mer demokratisk och effektiv. EU kräver inte mindre än en otvetydig drivkraft för att demokratisera beslutsfattandet.

På lång sikt kan endast ett konstitutionsfördrag – såväl praktiskt som ideologiskt – ge den institutionella ramen för att demokratisera EU. Men det är också dags att erkänna att den sextonde och sista medlemsstaten som förmodligen ratificerar konstitutionen i dess nuvarande form är Finland. Vi måste erkänna att Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket aldrig kommer att ratificera texten från 2004. Danmark, Irland och Sverige kan inte ratificera den under rådande omständigheter. Tjeckien och Polen valde att inte ratificera, och Portugal kommer att finna det nästintill omöjligt, eftersom landet är tvingat att genomföra en folkomröstning.

Så det finns två alternativ: att omförhandla eller låta allt falla i glömska. Ju tidigare vi vidtar åtgärder för att göra strukturella och faktiska förbättringar i texten och tar itu med allmänhetens oro, desto bättre.

Ordförande Barroso! Jag välkomnar den vision och den beslutsamhet som ni visar i dag. Men jag vill höra er säga det högre och oftare till medlemsstater. Ni har rätt – de är alla andelsägare i företaget, men de har gripits av modenycken kortsiktighet, och hur som helst så går marknaderna ned. Vi måste banka in hos medlemsstaterna hur mycket de behöver Europeiska unionen.

Min grupp tackar det österrikiska ordförandeskapet för dess hittills utförda goda arbete. Vi tillönskar er framgång med andra viktiga punkter på er dagordning: invandring och andra delar av Haagprogrammet, social och ekonomisk politik samt byrån för grundläggande rättigheter som vi är i så stort behov av. Se till att till Palestina och hjälpen till CIA finns med på våra utrikesministrars dagordning. De fina vinerna som ni serverade dem i Klosterneuburg var en god aperitif. De måste nu sätta sig ned för att inta kötträtten.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Det gläder mig att ni har ändrat er när det gäller det som ni sa för ett år sedan och vad gäller konstitutionen, herr Barroso. Jag hoppas bara att ni inte ändrar er igen, och att ni kan visa samma beslutsamhet inför medlemsstaterna också.

För det första, om förklaringen ska vara klar i mars, och om Europaparlamentet avser att bidra till den på något sätt, anser jag att vi borde säga något annorlunda när det gäller den fråga som vi ska rösta om i morgon, nämligen att vi helt enkelt måste bevara denna text och att detta konstitutionsfördrag är det enda som Europaparlamentet kan godta.

Herr Leinen! Denna resolution främjar inte på något sätt den debatt om EU som vi alla vill föra. Om vi avser att nå ett resultat, så måste vi också tydliggöra innehållet i våra förslag. Medlemsstaterna har inte lyckats att göra detta, men det har tyvärr inte vi heller.

För det andra, när det gäller ämnet hållbar utveckling finner vi ett antal mycket intressanta uttalanden i de senaste förklaringar som vi har mottagit. Trots detta anser vi att det finns praktiska saker som måste göras och som inte ens blir föreslagna. Det behövs mer bestämda åtgärder för klimatförändringen, transport och biologisk mångfald, och Europeiska unionens resurser måste användas mer miljövänligt. Det enda som vi i stället gör är att gå bakåt, med en rad förslag om luft, avfall och många andra ämnen som verkligen är ett mysterium för oss.

Det gläder mig att man återigen har bekräftat vikten av öppenhet, även om vi anser att det är mycket viktigare att effektivt övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten än att trassla in sig i komplicerade och mycket kostsamma förfaranden för konsekvensbedömning. Denna utvecklingsriktning är mycket modern, men vi anser att det är en fara för vår demokrati att trassla in sig i komplicerade och inte särskilt genomblickbara förfaranden.

Herr Barroso! Dessutom stöter vi fortfarande på en hel drös problem när det gäller öppenhet och tillgång till handlingar, och i detta avseende anser vi inte att kommissionen gör tillräckligt. Vi stöder därför det som rådet har gjort, även om vi känner till att ord är en sak och handling något helt annat, och vi har redan lagt fram olika förslag och krav som än så länge inte har uttömts.

För det tredje skulle jag vilja ta upp frågan om den yttre dimensionen. Herr Winkler! När det gäller ämnet energi är vi något oroade över att den enda prioritering som nämns i slutsatserna hör samman med exploatering av resurser och transport av dessa resurser inom transitländer, medan det inte görs någon hänvisning alls till ekoeffektivitet och förnybara energikällor. Dessa element har dock en yttre dimension, eftersom de 15 internationella biltillverkarna påverkar oljepriserna på ett sätt som kanske är jämförbart med OPEC. Jag anser att denna tystnad från EU är ett negativt element.

Dessutom hävdar ni i de slutgiltiga slutsatserna att det finns förhoppning om att ett förhandlingsmandat kommer att antas för Balkan. Men vem skulle bevilja detta mandat, om inte rådets ordförandeskap? Jag anser att ni, utöver att hoppas, borde vara mer specifik på denna punkt.

Jag ska avsluta genom att vända mig till er, herr Winkler, för när ni talade om Tunisien i går blev vi mycket besvikna och överraskade. Ni sa att en del stöd till icke-statliga organisationer hade överlämnats. Detta stämmer inte, och kommissionen bekräftar också det. Den summa på 900 000 euro som är avsedd för Tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter har inte överlämnats, och jag anser att det faktum att ordförandeskapet hävdar motsatsen här är oerhört negativt. Jag uppmanar er att kontrollera era källor och låta oss få reda på huruvida detta svarar mot sanningen eller inte, eftersom detta är ett mycket allvarligt exempel som bidrar till EU:s brist på trovärdighet.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Winkler! I var och en av huvudpunkterna på dagordningen för det kommande mötet i Europeiska rådet tas frågan om meningen med europeisk integration upp på något sätt. Det är fallet när det gäller resultaten av den berömda perioden av eftertanke och den gemensamma energipolitiken, och EU:s åtgärder i världen undkommer inte heller uppmärksamheten.

Jag ska börja med att nämna perioden av eftertanke och dess omfattning. Den första delen av de möjliga slutsatserna från toppmötet i Bryssel har tillskrivits detta och har fått den bedårande titeln: ”Europa lyssnar”. Så långt allt väl, men vad är det som EU lyssnar på? I dokumentet utvecklas åtgärderna för att bekämpa illegal invandring, något som, skulle jag kunna tillägga, är mycket olyckligt sammanfört i samma fras som människohandel, terrorism och organiserad brottslighet. Man tar upp unionens interventionsmekanism i händelse av kris. Man betonar det framtida behovet att på ett strängare sätt ta hänsyn till Europeiska unionens upptagningsförmåga innan man slår in på vägen mot någon ytterligare utvidgning, och så vidare. Jag håller med om att det finns så många frågor som är aktuella i debatten med våra medborgare. Konstigt nog är emellertid den fråga som utgör kärnan i den förtroendekris som plågar unionen, det vill säga den sociala frågan, för sin del helt åsidosatt i Europeiska rådets utkast till slutsatser, något som under loppet av en mening rätt och slätt får kommissionen att utarbeta en rapport om situationen till nästa vår. Att säga detta är inte liktydigt med att sjunka ned i ”kriskultur”, herr Barroso. Jag skulle vilja påpeka att det österrikiska ordförandeskapet självt satte fingret på frågan så långt tillbaka som i januari. Det är detta som vi först måste diskutera för att dra de nödvändiga slutsatserna av det. Allmänhetens förtroende är inte någonting självskrivet. Det är något man vinner.

Låt oss nu gå över till den europeiska energipolitiken. Att bidra till att lösa 2000-talets energiutmaning är faktiskt ett europeiskt ansvarsområde framför alla andra. Det är dock oacceptabelt med ohämmad konkurrens och jakt på lönsamhet i detta sammanhang. Att förbereda sig för perioden efter det att oljan sinat, göra mycket större framsteg när det gäller att minska utsläpp av växthusgaser, utveckla forskningsansträngningar i syfte att öka energieffektiviteten och mångfalden, förvandla organisationen av transport och fastställa rätten till energi för alla är i högsta grad politiska uppgifter som, om de ska lyckas, inte kan begränsas av marknadens kortsiktiga beräkningar.

Avslutningsvis handlar samma debatt om EU:s ambitioner när det gäller utrikespolitik. Vem kan motsätta sig viljan att förse oss själva, såsom kommissionen föreslår, med operativa instrument och regler med vilka vi kan öka fastheten i, effektiviteten för och synligheten av våra yttre åtgärder? Det är min övertygelse att den grundläggande orsaken till svagheten i EU:s åtgärder i världen varken är teknisk eller institutionell. Den beror på den tragiska bristen på politisk vilja och en gemensam vision vid Europeiska rådet. Hur ska vi annars vid denna tidpunkt tolka den förbluffande trögheten hos EU-25 när de står inför den israeliska regeringens ansvarslösa omintetgörande av den palestinska presidentens initiativ, i uppenbar och ständig strid mot både FN:s resolutioner och kvartettens färdplan? Allt detta stärker vår idé om att den berömda perioden av eftertanke och plan D bara kommer att vara användbara om de representerar en möjlighet att föra en problemfri öppen debatt om de strukturella förändringar som ska främjas för att européerna ännu en gång ska se en anledning till att vara positivt inställda till EU i världen i dag.

(Applåder)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionens ordförande och rådets tjänstgörande ordförande, liksom kommissionens vice ordförande, för deras presentationer och bidrag. Jag skulle kort vilja ta upp ett antal frågor som jag anser att vi borde ta itu med inom EU, innan jag återgår till perioden som är till för att tänka över fördragstexten.

Det österrikiska ordförandeskapet har under de senaste månaderna visat att när man behandlar en särskild fråga på ett visst sätt kan man uppnå framgång. När man försöker sammanföra olika aktörer kan man uppnå ett resultat som ingen trodde var möjligt. Vi har redan sett detta på ett antal olika lagstiftningsplan, både inom samarbetet med parlamentet och inom samarbetet med kommissionen. Jag anser att det är detta som EU behöver i dag: en större förståelse för att det finns en väg tillbaka till den investering som utgörs av tid och ansträngning. Denna återvändo handlar inte bara om ideal, utan om att skapa riktiga lösningar på de problem som människor möter i sina liv.

Tyvärr bestäms allt för mycket i debatten av det som kommentatorer i medierna säger, snarare än det som Europeiska unionens medborgare säger, eftersom när man talar med människor och frågar dem vad de behöver, och vilken typ av EU som de vill ha, svarar de alla att de vill ha en inre marknad, mer arbetstrygghet, tryggare energiförsörjning, bättre personlig trygghet och säkerhet, att deras barn ska få en säkrare och renare livsmiljö samt att EU ska spela en mer ansvarsfull roll på världsarenan. Om man lägger samman alla dessa saker, varför verkar det då som om vi i kammaren talar om en förtroendekris inom EU, när krisnivån, rädslan och avskyn som vissa skulle vilja att ni trodde existerade helt enkelt inte finns där ute bland allmänheten?

Det finns ett antal viktiga saker som vi kan göra under rådets kommande sammanträde för att försöka att föra saker framåt. För det första måste vi upprepa uttalandet om åtagande och idealism när det gäller Lissabonmålen, som fastställer de faktiska målen och syftena med att ha den mest dynamiska ekonomin i världen före 2010 och genomföra den investering, forskning och utveckling som vi behöver för att skapa nya arbetstillfällen och nya möjligheter. Vi måste också fullfölja befintliga ärenden, låt det vara tjänstedirektivet, skyddet av offentliga tjänster eller rätten till samhällsomfattande tjänster, och genomföra dessa.

När det gäller energifrågan har kommissionsordföranden lagt fram en bra taktik för en gemensam energipolitik inom EU, men vi borde också se över alternativen, inbegripet möjligheten att använda energigrödor för att framställa energi.

När det avslutningsvis gäller perioden av eftertanke för konstitutionen anser jag att det är fel att kalla det för en konstitution, och blev glad när utrikesministrarna i Österrike också sa att det var fel. Det innehåller emellertid några bra punkter, och jag välkomnar det perspektiv som kommissionsordföranden, och framför allt vice kommissionsordföranden, presenterade för oss när det gäller att föra fram idén om en plan D och ta upp dessa goda punkter och gå vidare. Min enda invändning är vi inte borde gå händelserna och det som regeringarna är villiga att göra i förväg, eftersom regeringarna i slutändan är nyckelföreträdarna för sina folk och de nationella intressena.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Det som vi snarare borde göra är att börja om från början och upprätta ett nytt, direktvalt konvent som hittar på förslag som sedan kan gå till folkomröstningar i alla medlemsstater samtidigt. På så sätt skulle vi uppnå de grundregler som väljarna vill ha, och vi skulle kunna kalla EU för en demokrati och en union av demokratier.

Dokumentet om öppenhet från toppmötet är ett fikonlöv. Förra året antog EU mer än 3 000 förordningar. Femtiosju av dessa antogs genom ett gemensamt beslutförfarande. Det beslutades också om fullständig öppenhet och gemensamt beslutsförfarande vid toppmötet i Sevilla 2002, och på nytt i slutet av Tony Blairs ordförandeskap. Nu är det Tony Blairs egen utrikesminister, Margaret Beckett, som försöker blockera framsteg i sista minuten. Om åtgärder vidtas kommer i alla fall journalisterna att kunna skriva en glädjande historia om hur toppmötet uppfyllde folks förväntningar genom att det gjordes framsteg mot öppenhet.

Majoriteten av EU:s lagar kommer emellertid att fortsätta antas av tjänstemän i rådets 300 hemliga arbetsgrupper efter att ha förberetts i 3 000 andra hemliga arbetsgrupper under kommissionens beskydd. Exempel på öppenhet och demokrati kommer i fortsättningen att vara undantag som bekräftar regeln. De verkliga framsteg som gjordes vid toppmötet är de som gäller stöd för kommissionens förslag om att alla förslag i framtiden borde hanteras nära folket, det vill säga i de nationella parlamenten. Det är ett konstruktivt förslag, och initiativet ligger nu hos de nationella parlamenten. Jag hoppas att de är redo att ta tillfället i akt.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Tillåt mig att ge några konstruktiva råd. Använd era oräkneliga resurser och era sensoriska mekanismer för att ta reda på vad européerna egentligen vill ha. Svaret blir förmodligen säkerhet, rättvisa, ansvarsskyldighet och demokrati.

På säkerhetsområdet går det inte alltför dåligt. Rättviseområdet – som bara kan vara resultatet av de två sistnämnda områdena, nämligen demokrati och kontroll – saknas tyvärr. Jag är övertygad om att genombrottet bara kan komma om ni bryter med de saker som tidigare har misslyckats, går ifrån de saker som inte har fungerat: bort från konstitutionen och mot det grundläggande fördraget, med subsidiaritetsprincipen, öppenhet och kontroll. Det råder en stor brist på detta.

Jag skulle vilja be er att inse att för många européer är den elit som samlas i Bryssel och Strasbourg för närvarande lika välkommen som tuggummi på samhällets kaschmirtröja. Detta måste ändras. När detta sker har ni en verklig möjlighet.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I samband med utdelningen av Charlemagne-priset sa Jean-Claude Juncker bland annat: ”Gudskelov finns det andra människor, som inte är européer, som ser på oss. Afrikaner, asiater, till och med amerikaner upphör aldrig att förundras över europeiska framgångar. De enda som klagar över dem är européerna själva. Jag förstår det inte.” Det gör inte jag heller. Vi borde sluta tala oss själva in i en kris och i stället samarbeta när det gäller de nödvändiga projekten och lösningarna.

Kommissionens ordförande har rätt när han säger att det inte räcker med Nicefördraget. Det är därför som vi genomförde Laeken, och i Laeken skapades konventet – och så har vi redan utarbetat ett nytt fördrag som måste införlivas. Han har rätt när han säger att de två folkomröstningarna med negativt resultat har slungat in oss i en kris som delvis förstärks av att vi kallar den för just detta. Det är anledningen till den period av eftertanke som vi har genomfört i ett år nu. Det är därför som vi vill rädda det politiska projekt som konstitutionen utgör. Den har faktiskt ratificerats av 16 medlemsstater.

Till rådsordföranden skulle jag vilja säga att jag absolut förväntar mig att detta toppmöte sätter stopp för allt tal om att det politiska projekt som ett nytt fördrag utgör är dött, utan att mötet i stället resulterar i att alla parter förklarar sitt stöd för beslutet om detta politiska projekt, och avslutar det under denna valperiod och fortsätter ratificeringsförfarandet. Jag förväntar mig att det inte kommer att bli något tal om Europeiska unionens kris, bara tal om politiska projekt. Jag förväntar mig att inte bara se analys, utan också fastställande av datum, upprättande av projekt, utfärdande av arbetsorder, fastställande av tidsplaner och ett deltagande från allmänhetens sida.

Låt oss ta över de parlamentariska forumen och upprätta dem i de nationella och regional parlamenten också. Låt oss öka öppenheten och specificera plan D ytterligare. Detta kommer att möjliggöra ett framgångsrikt genomförande av de politiska projekten och innebära att perioden av analys är något som tillhör det förflutna.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! På rådets dagordning finns det ett viktigt ämne i form av EU:s utvidgning. Jag skulle vilja säga några saker om Rumänien och Bulgarien, som kommer att befinna sig i rampljuset i dag, på grund av en resolution som parlamentet kommer att anta senare i dag. Förra månaden debatterade vi Rumäniens och Bulgariens anslutning här med kommissionsledamot Olli Rehn med hänvisning till kommissionens lägesrapport om dessa två länders förberedelser. Denna vecka kommer stats- och regeringscheferna att ta upp samma ämne på sitt möte.

Vår grupp anser att kommissionen har nått ett opartiskt utlåtande. Kommissionen delar vår ambition att behålla den 1 januari 2007 som anslutningsdatum för de båda länderna, förutsatt att de anstränger sig för att ta itu med de utestående reformerna. Liksom kommissionen är vi övertygade om att detta borde vara möjligt utan några problem. Vår grupp har alltid varit konsekvent i sitt stöd för att Rumänien och Bulgarien ansluter sig som planerat den 1 januari 2007. Dessa två länder måste nu koncentrera sig på att knyta ihop lösa ändar för att vara redo vid anslutningsdatumet. Jag anser att båda länderna har den politiska drivkraft som behövs för att lyckas med detta.

De verkar ha lärt sig sin läxa båda två, vilket också var reaktionen på kommissionsledamot Rehns rapport i dessa länder. Reaktionerna från Sofia och Bukarest på hans rapport var mycket sakliga, med följden att de båda hade noterat det som krävdes av dem, och de skulle sätta i gång och göra just det. Denna inställning stärker min optimism om att Rumänien och Bulgarien kommer att ta sin hemuppgift på allvar. Dessutom har båda länderna gjort betydande framsteg under de senaste åren, något som är uppmuntrande. Det är därför inte relevant att spekulera i att skjuta upp deras anslutning. Båda kandidatländerna har nyligen visat att de båda är beslutsamma i det som de gör, något som ger min grupp tillförsikt om att förberedelserna kommer att fullbordas i tid.

Vi har därför för tillfället inga grundläggande invändningar mot kommissionens förslag om att inte komma fram till en slutlig dom förrän nu i oktober när vår slutliga rapport förväntas att läggas fram. Vi skulle välkomna om rådet kommer att anta kommissionens inställning. Genom att välja denna inställning kommer vi alla att få vår roll att spela. Bulgariens och Rumäniens roller är bestämda. Tidigare bad vi kommissionen att göra en extra ansträngning för att hjälpa Rumänien och Bulgarien med deras förberedelser, och att vara tydlig med vad man förväntar sig av kandidatländerna. Vi skulle vilja upprepa denna begäran nu.

Rådet ansvarar också för att komma fram till ett opartiskt utlåtande, men det har också skyldighet att se till att EU-länderna avslutar ratificeringen av anslutningsfördraget i tid. Enligt överenskommelse med Europeiska kommissionen förra året kommer också parlamentet att förbli delaktigt i övervakningen av anslutningsförfarandet ända fram till slutet, och jag är övertygad om att detta kommer att få ett positivt resultat.

  Silvana Koch-Mehrin (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja vända mig till rådsordföranden och säga att i slutet av det österrikiska ordförandeskapet har regeringen i hans land ett nytt tillfälle att rädda rådet från dess hjälplöshet, eftersom det ordförandeskap som hans land har innehaft hittills har skapat mycket varierande resultat.

Jag välkomnar initiativet om större öppenhet i beslutsprocessen i hög grad. Som Graham Watson sa har ordförandeskapet verkligen passionerade anhängare till detta i form av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Å andra sidan är det på ett sätt historiens ironi att vi i synnerhet under 2006 – Europeiska året för arbetstagares rörlighet – har upplevt antagandet av ett tjänstedirektiv som hindrar just denna rörlighet.

När det gäller Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa måste rådet begripa att detta fördrag är misslyckat i sin nuvarande form. Om vi verkligen menar allvar med den allmänt utbredda åsikten att EU:s politik måste inriktas på medborgaren kan vi inte bara ignorera ”nejet” i Frankrike och Nederländerna, inte heller kan vi ignorera att andra medlemsstater redan har tillkännagivit att de inte kommer att ratificera konstitutionsfördraget. EU behöver en konstitution – så långt är det fullkomligt klart – och innehållet i detta konstitutionsfördrag är bra, men det måste läggas fram särskilda förslag om vad som kan ändras.

Mot denna bakgrund gladde det mig mycket att läsa en intervju med rådsordförandens chef, Wolfgang Schüssel, i den tyska tidningen Bild am Sonntag – av två anledningar. För det första sa han att han stöder Tyskland i världsmästerskapen. Jag anser att detta är utmärkt – nu är vi säkra på att vinna. För det andra tog han emellertid upp förslaget om att hålla en omröstning om konstitutionsfördraget på samma dag i alla medlemsstater i EU. Jag anser att detta är utmärkt, eftersom en sådan åtgärd verkligen skulle föra medborgarna och EU:s institutioner närmare varandra. För övrigt skulle det vara en verkligt historisk händelse: en konstitution som medborgarna har belönat sig själva med – detta skulle verkligen vara ett viktigt fördrag.

Rådsordföranden sa helt blygsamhet att det inte fanns några epokgörande beslut på rådets dagordning. Men om han skulle lyckas lägga fram idén om en folkomröstning om konstitutionsfördraget på samma dag i hela EU inför de andra stats- och regeringscheferna och vinna stöd för den bland dem, kommer han att kunna säga, i all sin blygsamhet, att han har skapat epokgörande beslut. Jag tillönskar honom framgång med detta.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I morgon är den dag då stats- och regeringscheferna möts för att högtidligen utvidga sin period av overksamhet och hjälplöshet. Guy Verhofstadt kallade det för en ”bedövande tystnad”: larmet från att plocka ut godbitarna, subsidiaritetsprincipen och proportionalitet, samt ”nödbromsar” och ”kärngrupper”, från sandlådor och teknokrati – de flesta av dessa uttryck är inte ens möjliga att översätta från engelska. Vi har ännu ett år av detta larm framför oss.

Jag skulle vilja säga till rådsordföranden att ett interimsbetänkande om den europeiska debatten borde läggas fram i slutet av hans lands ordförandeskap i juni i år – men det förs ingen debatt. Ordförandeskapet har lovat oss en färdplan för att övervinna krisen inom EU – men har ingen. Det har lovat oss att EU skulle lyssna – men dess diskussioner har hållits inom slutna kretsar bland en handplockad elit, de har hållits med experter bakom stängda dörrar, och ordförandeskapet har bara hört det som det ville höra. Medborgarna talar inte om allt detta.

Efter att ha haft ett år på sig för att tänka över saker kommer kommissionsordföranden hit och ger följande svar på frågan om orsakerna till folkets europessimism: orsaken är de misslyckade folkomröstningarna. Ordföranden har blandat ihop orsak och verkan. De misslyckade folkomröstningarna är resultatet snarare än orsaken till europessimismen. Orsaken är misslyckandet med ett mellanstatligt EU, dess massiva demokratiska underskott, dess svaga legitimitet, att EU håller på att köra fast i enhällighet och nationell rivalitet. Regeringarna har stått i vägen för EU. De vill styra EU som en bisyssla. De kan inte komma fram till ett socialt svar på globaliseringen. Detta är orsakerna till pessimismen bland européerna. Det råder besvikelse inom EU, och det är därför som det behövs en europeisk demokrati. Jag hoppas att denna insikt spelar en roll även i rådet.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det gångna året har präglats av ett antal populära protester mot tjänstedirektivet, men också av kampanjer mot avvecklingen av sociala tjänster och en försvagning av demokrati. Jag behöver bara hänvisa till kampanjerna i Frankrike, Grekland och Tyskland – i Tyskland har protesterna mot universitetssjukhusens läkare redan pågått i månader och pågår fortfarande – och allt detta hör samman med den politik som vi utövar på nationell nivå och EU-nivå. Det är dags, inte bara för regeringar, utan också för kommissionen och parlamentet, att till sist inse att utanför EU:s institutioner började den europeiska allmänheten för länge sedan att utveckla sin egen uppfattning av ett annorlunda Europa, ett annorlunda EU.

Trots detta har det blivit uppenbart i de planer på och förhandlingar om det kommande toppmötet som vi hittills sett att Europeiska rådet önskar ge allmänheten intrycket av att ha förstått ”nejet” till den europeiska konstitutionen som en kritik enbart mot stilen på politiken, snarare än mot offentlig politik och prioriteringar. Under alla omständigheter har varken plan D, en vitbok om kommunikation på gräsrotsnivå, en massa papper eller ett antal nya webbplatser förändrat prioriteringarna för denna politik. Så är fallet, om inte det lyssnande som kommissionsledamot Margot Wallström just talade om äntligen leder till de nödvändiga rättelserna. Om hon skulle förstå de nödvändiga åtgärder som hon just talat om i form av dessa rättelser, skulle hon onekligen få vårt helhjärtade stöd.

Men den reaktion som vi hittills har sett i år anser jag vara en uppvisning i brist på förståelse. Enligt min mening är en ytterligare uppvisning av detta det nyligen framlagda förslaget från det österrikiska ordförandeskapet om att lägga fram konstitutionens gamla text, utan ändringar, för en direkt omröstning i EU:s medlemsstater. Detta är oacceptabelt – det måste göras rättelser. När dessa är gjorda är det fullkomligt berättigat att överväga att hålla en folkomröstning. Vi måste äntligen få ett slut på den situation som vi hittills upplevt, där de olika länderna knappt har varit delaktiga i ratificering och förhärligande. I detta avseende borde tillfället med 50-årsjubileet som just nämndes faktiskt utnyttjas, och man borde föra en demokratisk debatt om EU:s planer och projekt fram till i dag, och således också skapa möjligheter för en nystart för Europeiska unionen.

  Talmannen. – Ursäkta mig. Om er grupp ger er två minuters talartid, så håller ni er till dessa två minuter. Detta är inte början på slutet av ert tal; det är slutet av ert tal. Skulle ni alla kunna hålla er till er talartid, tack?

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Europeiska rådet ska ännu en gång diskutera konstitutionsfördragets framtid vid sitt kommande möte i Bryssel. Men det finns ett ordspråk som säger att man inte ska spilla krut på döda kråkor. Konstitutionsfördraget, som förkastades i folkomröstningar av fransmännen och nederländarna, är bara en sådan död kråka, oberoende av antalet parlament i medlemsstaterna som har ratificerat det. Det är svårt att föreställa sig att någon fransk eller nederländsk ledare skulle vara beredd att lägga fram samma dokument inför sitt folk igen.

Dessutom finns det en tydlig ansats i fördraget att gå mot en enda europeisk stat, även om EU har upplevt trender under de senaste åren som går i helt motsatt riktning. Inför våra egna ögon uppstår det åtta oberoende stater ur Jugoslavien. Ett av dessa länder är nu med i Europeiska unionen, och de andra knackar på Europeiska unionens dörr. I Spanien är det svårt att få en överblick över de separatistiska tendenserna, samtidigt som det börjar bli allt svårare att bevara enigheten mellan valloner och flamländare i Belgien. Det är därför omöjligt att godta en text som verkar styra tvärtemot dessa rent ut sagt uppenbara processer.

Låt oss därför sluta skjuta döda kråkor och ta itu med de frågor som verkligen är viktiga för EU och dess medborgare. Vi måste stödja företagaranda och skapa nya arbetstillfällen; vi behöver reformer för att påskynda den ekonomiska tillväxten och öka skatteintäkter som möjliggör större utgifter för sociala program, utbildning, folkhälsa och pensioner.

Om Europeiska unionen löser dessa problem på ett effektivt sätt, så kommer EU också att fungera väl utan konstitutionsfördraget.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Europeiska rådet återvänder ännu en gång till frågan om utkastet till konstitution för EU, trots att den text som man envist försöker att återuppväcka är död. Vissa kommentatorer har talat om dessa åtgärder som politisk nekrofili.

Europeiska unionens medborgare vill inte ha konstitutionen, och deras önskan borde respekteras. Detta verkar gå obemärkt förbi bland andra kommissionsledamot Margot Wallström, som nyligen under ett möte i Krakow hävdade att det är nödvändigt att den europeiska konstitutionen ratificeras. Men hon nämnde inte hur konstitutionen skulle lösa de enskilda problemen för medlemsstaternas medborgare, eller vad som skulle ske med medborgarna i de länder som redan har förkastat denna konstitution i demokratiska folkomröstningar.

Konstitutionsfördraget är ett hot mot demokratin eftersom det inte har något att göra med medborgardeltagande när det gäller att besluta om deras länders öde eller med politikernas ansvarsskyldighet mot sina väljare.

(Applåder)

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Herr talman! Invånarna i Frankrike och Nederländerna lägger inte ned sina vapen. Enligt en brittisk opinionsundersökning anser 74 procent av den franska befolkningen och 75 procent av den nederländska befolkningen att inte en enda del av den europeiska konstitutionen borde genomföras, om det inte fattas ett beslut om att hålla en ny folkomröstning. Detta är en bitter uppvisning i meningsskiljaktigheter för Nicolas Sarkozy som, utan att ta hänsyn till den franska befolkningen, vill få kongressen att rösta mot just den första och andra delen i konstitutionen. Det är också en uppvisning för dem som ville få folket i Frankrike och Nederländerna att rösta om konstitutionen en gång till, en konstitution som åtföljs av ett socialt protokoll utformat för att lugna fransmännen och av ett protokoll om subsidiaritetsprincipen utformat för att lugna nederländarna.

Det regnar aldrig för eurofederalisterna, utan det vräker ned vatten: enligt samma undersökning vill 63 procent av det franska folket och 68 procent av det nederländska folket ta tillbaka ett antal befogenheter från Europeiska unionen eller lämna den helt och hållet. Detta är en hämndaktion från de europeiska nationerna mot de ideologiska och ansvarslösa eurokraterna i Bryssel. Det är också återkomsten av folkens och nationernas rätt att följa sina egna öden och försvara sin suveränitet och identitet.

Lår oss återvända till EU av realiteter och EU av nationer, som britterna och danskarna lyckades bevara med så stor framgång. De förkastade Schengenavtalet och ett EU som översvämmas av massiva tillflöden av invandrare som beviljas uppehåll och arbetstillstånd på José Zapateros och Silvio Berlusconis initiativ. De förkastade euron och dess åtstramningspakt i budgethänseende, som hindrar tillväxt. De förkastade den europeiska superstaten, vars syfte är att förstöra Europas nationer.

Det faktum att ett beslut kommer att fattas under Europeiska rådets kommande möte i Bryssel om att utvidga perioden av eftertanke med ett år avslöjar – om det fanns något behov av att avslöja det – den klyfta som finns mellan Europas nationer och den självutnämnda eliten, som inte har lärt sig något och som agerar som om ingenting har hänt. De begrep inte att européerna kände sig vilseledda av detta passiva, ultraliberala EU, som bara handlar om vackra ord och deviser, och som har den svagaste tillväxttakten i världen och den högsta arbetslöshetsgraden. De begrep inte att Europas nationer inte vill ha Turkiet i EU, och att det turkiska närmandet som Bryssel tvingar på dem skapade en irreparabel splittring.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta toppmöte är tänkt att, i alla fall delvis, bli en bedömning av den europeiska konstitutionen. Ändå är konstitutionen i hög grad misstrodd, hur man än ser på det. Frankrike och Nederländerna borde inte ombes att rösta om den igen, och den nederländska premiärministerns kommentarer borde tas på mycket stort allvar. Ju längre vi drar ut på denna fråga, desto mindre kontakt verkar Europeiska unionen ha med sina medborgare.

Vi måste gå ifrån den ändlösa debatten om konstitutionella mekanismer och fortsätta att tillhandahålla resultat, för om vi inte gör det kommer medborgarna att dra slutsatsen att deras ledare inte har lärt sig någonting. Att plocka ut de bästa bitarna från den konstitutionella texten skulle vara föga lönande, åtminstone vid denna tidpunkt.

Vi behöver dock verkligen ett EU av resultat, som ordförande José Manuel Barroso så riktigt har föreslagit. Personligen skulle jag också vilja se ett EU som har reformerats ordentligt, för utan reform kan det inte bli några resultat. Framstegen har bestått av ekonomisk reform, och jag gratulerar ordförande Barroso och hans kolleger till det arbete som de har gjort på det området. Vi måste emellertid göra mycket mer och vara mycket mer fokuserade när det gäller att uppnå konkreta resultat, som Margot Wallström sa.

Det finns en annan sak som jag kort skulle vilja ta upp. Den brittiska utrikesministern sa att hon kommer att försöka upphäva beslut om att öppna rådets möten för allmänhetens insyn. Detta är mycket överraskande och oroande, och det är en U-sväng i den brittiska regeringens politik. Tony Blair förkunnade ständigt fördelarna med mer öppenhet under sitt ordförandeskap, och vi fick ett särskilt skäl till att vi skulle få öppenhet när det gäller rådets möten och rådets förfaranden. Det är absolut nödvändigt att de andra regeringarna ger den brittiska utrikesministern en kort, kraftig chock vid hennes första toppmöte och ignorerar hennes försök att bevara hemlighetsmakeriet på detta orättvisa och oacceptabla sätt.

(Applåder)

Var har hon gömt sig? Det är en skamlig handling av den brittiska regeringen, och jag hoppas att den kommer att besegras kraftfullt.

(Applåder)

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det har redan sagts att det inte kommer att fattas några dramatiska beslut vid Europeiska rådets kommande möte. Trots detta skulle man kunna sända en mycket viktig dubbel signal, nämligen ja till utvidgning, men också ja till att stärka Europeiska unionens institutioner, särskilt när det gäller unionens kapacitet att hantera utvidgningen.

Jag blir alltid lika förvånad över att höra några av våra brittiska ledamotskolleger säga att vi inte behöver någon konstitution, men att vi däremot behöver många nya medlemmar. Likaså motsätter sig många polska ledamotskolleger – särskilt från högern – konstitutionen, men anser att Ukraina måste ansluta sig så snart som möjligt. Detta kommer inte att vara möjligt. Det kommer inte att finnas något majoritetsstöd bland folket eller här i parlamentet för ytterligare utvidgningar om inte de relevanta ändringarna också görs, bland annat när det gäller EU:s förmåga att hantera denna utvidgning. Vi måste acceptera detta faktum.

Alla som är positivt inställda, som jag är, till att inleda ytterligare en utvidgning, funderar säkert på hur man ska kunna bereda utrymme för Ukraina i EU. De som har funderat över det kommer att behöva klargöra att EU först måste ges den styrka som krävs för att kunna göra detta.

Konstitutionens grundläggande innehåll måste dock genomföras, vare sig det blir med den nuvarande konstitutionen eller med en ändrad konstitution. Om det råder samförstånd om detta och även rådet tydligt förklarar det, kommer detta att bidra till att en tydlig signal, den rätta signalen, kan sändas ut.

Som föredragande för Kroatien är jag även glad över att en tydlig signal har sänts till Kroatien. Kroatien har länge förtjänat sina egna förhandlingar. Jag kommer också att bli mycket glad när vi klargör – bland annat med tanke på Thessaloniki, och kanske i ännu starkare ordalag än vi gjorde i Salzburg – att vi har en skyldighet gentemot Balkan, inte bara i Balkanländernas intresse, utan även i vårt eget intresse. Om vi också klart och entydigt förklarar att vi dock först måste stärka och reformera våra egna institutioner i enlighet med detta – vilket folket kommer att förstå – kommer detta att vara en viktig signal. Man kommer till och med att kunna säga att det var en epokgörande signal som sändes vid detta möte i Europeiska rådet.

När det gäller partnerskapet med USA kommer detta toppmöte att genomföras efter Europeiska rådets möte, och det kommer även att bli nödvändigt att förbereda det. Vi har upprepade gånger sagt att ett partnerskap är önskvärt och nödvändigt. Det måste emellertid bygga på gemensamma värderingar, bland annat respekten för de mänskliga rättigheterna, och det är därför som Guantánamo och frågan om CIA:s aktiviteter är så viktiga för oss, och det är därför det är så viktigt för oss att dessa frågor finns med på dagordningen. Detta beror inte på att vi vill förringa USA eller kampen mot terrorismen, utan på att vi vill föra kampen mot terrorismen tillsammans med USA – på grundval av dessa gemensamma värderingar.

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Jag har en vädjan till EU:s stats- och regeringschefer när de möts i Bryssel på fredag. Först och främst bör de ta med EU-frågorna i sina nationella debatter. När man diskuterar reformer i medlemsstaterna sägs inte ett enda ord om EU. Faktum är att EU faktiskt är ett fullständigt främmande koncept när välfärdsstaten är föremål för översyn. I Tyskland och Frankrike och i mitt eget land Danmark till exempel, diskuterar vi för närvarande vilka ekonomiska reformer som krävs för att säkra den framtida välfärden. Alla nationella politiker – såväl ministrar som vanliga parlamentsledamöter – bör emellertid ha klart för sig att ett starkt och effektivt EU är absolut grundläggande och en nödvändig förutsättning för alla välfärdsstater. Varför då denna öronbedövande tystnad? Vad är det för mening att kommissionen och Europaparlamentet avsätter alla dessa resurser för en dialog med folket när de nationella politikerna åsidosätter EU på ett sådant skadligt sätt?

Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har konstant arbetat för att skapa öppenhet i ministerrådet. Varför vacklar Förenade kungariket nu plötsligt efter det att Tony Blair, här i parlamentet, lovade att skapa mer öppenhet i ministerrådets möten? Insyn i EU:s arbete är absolut nödvändigt om vi ska kunna närma oss folket. Jag vill därför uppmana alla stats- och regeringschefer att öppna ministerrådets möten så att alla kan se hur de går till, att man förhoppningsvis kan se att ingenting döljs och att ministrarna verkligen har varit där. Vi bör följaktligen även undvika att hålla 25 olika presskonferenser, där alla är hjältar. Jag ser även fram emot ordförandeskapets positiva respons på talman Josep Borrells uppmaning att agera för att skapa ett enda EU.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Winkler, herr Barroso! Jag skulle vilja gå tillbaka till en del av ert tal. Ni sa, med all rätt, att vi måste göra framsteg på två nivåer: stärkande av den inre marknaden å ena sidan och den sociala solidariteten å den andra. Jag skulle lägga till social rättvisa och jämlikhet. Herr Barroso, jag anser att avvisandet och europessimismen understöds av ett tämligen starkt medvetande om att vi faktiskt inte gör några framsteg på dessa två nivåer och att er kommissions agerande, liksom rådets kan jag tillägga, har varit att prioritera den första nivån. Jag vill upplysa eller påminna er om att inga beslut om ny sociallagstiftning har fattats av EU-institutionerna under ert ordförandeskap, och inte heller under Prodikommissionen. Dessutom har man inte heller beslutat om något nytt kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Det är denna allvarliga obalans som – enligt min mening – alltmer påverkar en del av befolkningen, den del som har den mest osäkra ställningen till följd av globaliseringen. Jag anser att rådet, parlamentet och kommissionen måste bemöta denna situation.

Detta leder mig till min andra punkt, som rör de instrument som har utformats för att främja social solidaritet eller social rättvisa. Herr Barroso, vi kommer inte att kunna bygga en rättvis modell i framtiden om vi inte har en skattepolitik på EU-nivå. Detta är den motsägelse som finns mellan de som är ovilliga att fortsätta med utvidgningen och de som vill ha mer social rättvisa; att bevara enhälligheten om alla skattefrågor är detsamma som att stå i vägen för en eventuell skattepolitik för EU. Det har tagit 15 år att utarbeta ett direktiv om inkomst på besparingar, vilket är fullt av undantag för den delen, och vi gör inga framsteg med gemensamma normer för företagsskatt.

Avslutningsvis, herr talman, är Europeiska unionens politiska projekt inte liktydigt med den inre marknaden, som vi behöver, utan leder i stället till ett slags konkurrens mellan de nationella modellerna. Vi behöver ett mer aktivt tillvägagångssätt och mer gemensam politik på EU-nivå för att garantera rättvisa och en social modell för EU.

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Om inte EU fanns skulle det säkerligen finnas behov av ett europaomfattande kooperativ som bidrar till att förbättra livet för dem som lever i gränsregionerna, gränsöverskridande miljöaspekter, energiförsörjning, konsumentskydd och hälsoskydd mot farliga ämnen som det går att handla med internationellt. Folket vill ha ett EU som bidrar till att undanröja hindren för fred, social trygghet, samhällsservice och internationell solidaritet. Detta är en helt annan sak än att vilja vara en världsmakt eller öka de internationella bolagens frihet.

Folket vill ha ett EU som hjälper dem att lösa deras problem i stället för ett EU som skapar besvär. Medborgarna känner inte längre igen detta EU i det skede som unionen nu befinner sig i. Väljarna i två länder har gett oss en signal om att saker och ting måste förändras. Om vi vill hålla fast vid det EU som vi har måste det få näring nedifrån och upp, av våra medborgare och deras organisationer. Att fortsätta att bygga uppifrån och ned, och fantisera om den makt detta kan ge, kommer inte att lösa någonting. Vi måste utnyttja utvidgningen och våra medborgares ökade deltagande på ett kreativt sätt för att möjliggöra en ny och bättre start.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! De flesta av de nödvändiga reformerna kan genomföras utan det nya fördraget. Ett exempel är dagordningen för Europeiska rådets kommande möte, där man kommer att ta upp utvidgningen av Schengenområdet, frågan om att öka insynen i rådets debatter, förhandlingarna om EU:s utvidgning och reformen av den externa politiken.

Vi får inte framställa Nicefördraget som något negativt för européerna, eftersom det är allt vi har i dag. Vi måste inte bara överväga det nya fördraget, utan även medlemsstaternas och deras medborgares politiska vilja att utföra gemensamma uppgifter. Problemet är inte att vi saknar ett nytt fördrag, utan avsaknaden av en gemensam framtidstro. Vi tillkännager bättre lagstiftning, och ändå antar vi ett tjänstedirektiv som är så vagt att EG-domstolen gnuggar händerna av glädje inför utsikterna till att inleda mål som kommer att ge den ännu mer makt.

Vi förklarar även att vi har gemensamma intressen i energifrågor, och ändå för vi dagligen en ytterst självisk energipolitik. Vi tillkännager investeringar i forskning, och trots detta går det europeiska tekniska institutet upp i rök inför ögonen på oss, splittrat till följd av nationella egenintressen. Vi hävdar att vi stöder subsidiaritetsprincipen, och trots detta finansierar vi ett ramprogram för forskning som kommer att samfinansieras av alla EU:s skattebetalare, trots att en del av den berörda forskningen är olaglig i många medlemsstater.

Detta är verkliga splittringar som, om vi vill Europa väl, är beklagliga. De är söndringar som skapar ännu större frågetecken om läget för det europeiska projektet än ett eller annat fördrags död.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Europeiska rådet måste få slut på förvirringen kring läget för den europeiska konstitutionen en gång för alla. En medlemsstat förklarar att konstitutionen är död, medan en annan ratificerar den som om ingenting var på tok. Jag vädjar till stats- och regeringscheferna att sätta stopp för denna förvirring; om vi inte gör det kommer allmänhetens förtroende för unionen att minska ännu mer. Jag stöder förslaget om att förlänga perioden av eftertanke ett år till, på villkor att vi går tillbaka till planeringsstadiet och utarbetar ett helt nytt fördragsdokument. Jag skulle föredra ett fördragsdokument framför en konstitution, ett lätthanterligt dokument som utgör en kombination av de tidigare fördragen, ett fördrag i vilket unionen, inom ett fastställt utrymme, visar sitt mervärde när det gäller de gränsöverskridande politiska utmaningarna.

Jag vill särskilt uppmana det österrikiska ordförandeskapet att ge prov på ledarskap genom att slutligen undanröja den förvirring som har uppstått och starkt prioritera frågan om att sätta fart på arbetet med ett nytt ramfördrag. Österrike sätter slutligen sin prägel på detta program, vilket jag har väntat på i sex månader.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Vi skulle vilja hävda att EU är en union av värderingar som grundas på demokrati och rättsstatsprincipen. Ändå ombads danskarna när de röstat mot Maastrichtfördraget 1992, och irländarna när de röstat mot Nicefördraget 2000, att gå iväg och försöka igen. Så mycket för demokrati! När fransmännen och nederländarna röstade mot konstitutionen förra året ignorerade vi deras dom. Vi försöker att återuppliva en konstitution som har dött på sina egna villkor. Vi genomför stora delar av den utan någon rättslig grund. Så mycket för rättsstatsprincipen!

I vår tjurskalliga beslutsamhet att driva på det europeiska projektet mot den allmänna viljan visar vi vårt fräcka förakt för väljarna och för de demokratiska värderingarna. Väljarna börjar märka detta. Bland mina väljare i East Midland förnimmer jag en växande oro, och i sanning ilska mot det europeiska projektet. Så, driv på EU:s konstitution om ni måste, men var på er vakt: ni ger näring åt den allmänna förbittringen, som kommer att blåsa sönder det europeiska bygget.

  Gerardo Galeote (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den olagliga invandringen har blivit en av Europeiska unionens största utmaningar. I Spanien anses den till exempel som landets näst största problem enligt opinionsmätningarna.

Jag skulle därför gärna ha velat höra det österrikiska ordförandeskapet säga något mer avgörande, mer ambitiöst och mer konkret om de framsteg som ni förväntar er att Europeiska rådets kommande möte ska leda till på detta område.

Bortsett från bestämmelsen i utkastet till konstitution skulle vi – och borde vi enligt min åsikt – kunna fortsätta att göra framsteg med att skapa gemensamma EU-åtgärder för att bekämpa olaglig invandring.

Jag är väl medveten om att en del kommer att säga att vissa regeringar fattar beslut som går emot deras europeiska partners vilja och nonchalerar kommissionen, och sedan, när problemen uppstår, vill de att problemen ska lösas gemensamt av oss alla. Jag vill dock säga till dessa personer att det med en gemensam invandringspolitik aldrig skulle ske någon massreglering utan kontroll, och den ”pullfaktor” som vi för närvarande är så rädda för skulle följaktligen inte finnas.

De lagliga invandrarna måste garanteras integration och lika rättigheter och skyldigheter. Apropå det skulle vi kunna överväga övergångsåtgärder för de rumänska och bulgariska medborgarna som – vilket jag också är säker på – snart kommer att bli EU-medborgare.

För att gå vidare till andra frågor nämnde ordförandeskapet i förbigående Michel Barniers rapport. Parlamentet har sedan förra sommaren arbetat mycket med naturkatastrofer; vi har besökt de drabbade områdena, och vi har, vilket konstateras i den resolution som antogs praktiskt taget enhälligt, sett ett stort missnöje i samhället och för lite samordning mellan de behöriga förvaltningarna.

Slutligen vill jag påpeka att ni inte har sagt något om förordningen om fonder. En detalj återstår att lösa, herr talman, så att parlamentet kan rösta om detta under första veckan i juli. Era kolleger kan informera er om detta, men jag vill be er att göra en sista insats och önskar er all lycka.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Europeiska unionen och världen behöver tillförlitliga, prisvärda och hållbara energiflöden. Jag har just citerat Javier Solana. Det intressanta dokument som han sände till Europeiska rådet kännetecknas av en rad ekande tomrum: medan han talar om behovet av en energipolitik för EU och en handlingsplan som innehåller ett antal prioriteringar, undviker dock han noggrant att nämna koncept som den ”gemensamma energimarknaden” och den ”inre marknaden”. Kort sagt, den solidaritet som EU så väl behöver på energiområdet är fortfarande mycket oviss.

Faktum är att energifrågan kommer att bli en nyckelfaktor inom all EU-politik. Energin kommer att diktera vår politik för internationella förbindelser. Våra länders ekonomiska, miljömässiga och sociala politik kommer att styras av denna fråga. Energin kommer att ha ett allt större inflytande inom alla EU:s politikområden, från jordbrukspolitiken till strukturpolitiken, via bostadspolitiken, transport och forskning.

Trots detta förblir EU:s svar på de olika energirelaterade utmaningarna svagt och matt. Vad bör göras? För att kunna påverka sin externa försörjning måste EU först visa prov på intern solidaritet, på en vilja att bygga en verklig gemensam marknad. Javier Solana säger oss att det bästa sättet att garantera en tillförlitlig energiförsörjning till ett vettigt pris är att se till att världsmarknaderna fungerar ordentligt. Faktum är att världsmarknaderna domineras av karteller och oligopol. Var är den fria och öppna marknad som liberalerna talar sig varma om? Gasbolaget Gazprom har just inlett överläggningar med det algeriska bolaget Sonatrach, som verkligen inte har för avsikt att göra unionen några tjänster. Är det inte dags att de länder som har hög energikonsumtion börjar organisera sig i sin tur?

I sin resolution om Lissabonstrategin uppmanade parlamentet unionen till samråd med Förenta staterna, Japan, Kina och Indien, för att förhindra en konkurrensform som till slut skulle ruinera alla. EU måste investera i energieffektivitet, ny teknik och förnybara energikällor. Alla vet att EU:s framtida energiförsörjning varken kommer att utgöras av kärnkraft till 100 procent eller 100 procent förnybara energikällor. Vi behöver en så intelligent energimix som vi möjligtvis kan ha, med tanke på skillnaderna i geografi och klimat inom medlemsstaterna samt deras resurser av primär energi, biomassa och så vidare.

Unionen kan inte förbise något handlingssätt. Alla former av forskning måste uppmuntras. Och framför allt måste EU agera mer enat och kraftfullt i försvaret av våra gemensamma intressen.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Syftet med denna debatt är ett ge talman Josep Borrell något intressant att säga när han talar vid Europeiska rådet i morgon. Jag är rädd för att parlamentet helt enkelt instämmer i den linje som PPE-DE-gruppen och PSE-gruppen har förslagit; vi kommer att ansluta oss till samma handlingsförlamning som existerar inom rådet.

Ordförande José Manuel Barroso har helt rätt när han säger att vi måste göra framsteg inom politiken, och att göra om samma sak som i Messina för 50 år sedan är förmodligen ett positivt förslag, men vad är meningen med att förlänga en period av eftertanke utan att tillhandahålla ett mål och ett syfte för eftertanken? Förhalningspolitik är inte trovärdigt. Det är en galen fantasi att vänta på att efterträdarna till Chirac, Balkenende och Blair ska bli drivande federalister.

Det som vi kräver är att Europeiska rådet upprättar ett möte med ett beslut under hösten 2007, och fastställer en ny konferens för att omförhandla del tre av konstitutionen. Herr ordförande! Detta handlar inte bara om rättsliga problem, utan det är en djup politisk kris som vi måste ta itu med. Jag förväntar mig att det kommer att bli möjligt att öronmärka de klassiska konstitutionella bestämmelser som vi hittar i konstitutionens första och andra del, vilka det fortfarande råder enighet kring. Det är emellertid del tre som innehåller den gemensamma politik som har gjort den allmänna opinionen i Frankrike och Nederländerna samt på flera andra platser så besviken, särskilt i fråga om social och ekonomisk politik samt gränsfrågor.

Vi har i själva verket få valmöjligheter. Antingen försöker vi att förbättra produkten och marknaden effektivt såsom den allmänna opinionen önskar, eller så låter vi hela projektet falla i glömska.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! En av huvudmekanismerna för EU:s integrering är utvidgningen av Europeiska unionen. Bulgarien och Rumänien är EU:s portar, Turkiet förhandlar redan om sina anslutningsvillkor, den nya staten Montenegro har uttryckt sin förhoppning om att bli medlem i Europeiska unionen, och andra stater på Balkan kanske följer dess exempel.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja inrikta mig på frågan med Köpenhamnskriterierna och minoritetspolitiken. Många stater följer fortfarande den gammalmodiga franska modellen och försöker assimilera de individer som har ett annat språk och en annan kultur än statens. I Rumänien finns det till exempel en stor ungersktalande minoritet, vars rättigheter måste erkännas till fullo innan Rumänien träder in i Europeiska unionen, som ett sätt för att erkänna inre mångfald. Det är så att säga ett sätt att respektera de mänskliga rättigheterna, eftersom det är absolut nödvändigt att genomföra minoriteters rättigheter för att respektera mänskliga rättigheter. Europeiska unionen ger minoriteter hopp. Gör dem inte besvikna.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! I förslaget till rådets slutsatser inleder man med rubriken Europa lyssnar, Europe listens. Frågan är om det stämmer. Om EU lyssnar, bryr EU sig då om vad folk verkligen säger?

För ett år sedan gav folkomröstningarna i Nederländerna och i Frankrike tydliga besked till EU. Förslaget till konstitution avvisades med stora majoriteter. Om EU hade lyssnat, skulle detta beslut ha respekterats. Istället inleddes emellertid en s.k. reflektionsperiod med det outtalade men tydliga syftet att samma konstitution skall trixas igenom senare – trots folkviljan. Nu har debatt och reflektion utlysts, men en debatt som bara syftar till att samma konstitution skall dammas av senare är meningslös. Alla svar i en sådan diskussion är på förhand givna. En sådan reflektionsperiod riskerar att bli manipulation, inte verklig demokratisk debatt. Om man vill ha en öppen debatt om EU:s framtid, måste man respektera de demokratiska spelreglerna och klargöra att konstitutionen en gång för alla har fallit.

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Vi ska få en förlängd period av eftertanke, eller hur?

Vissa som genomför perioder av eftertanke brukar annars vara kända för att vara ”på återtåg”, och vissa återtåg genomförs mer ordnat än andra. Herr Barroso! Vissa kanske har lärt av eftertanken hittills, och de säger kanske att det inte var fallet, eller att de skulle ha gjort saker annorlunda, eller att de kanske till och med, Gud förbjude, hade fel. Men det enda som vi har hört denna morgon är ”Vi hade rätt. Människorna i Frankrike och Nederländerna hade fel. Konstitutionen borde väckas till liv”. Vi har använt nya arkitekter för att bygga på exakt samma grund av integrering, överreglering och empiriska ambition. Som tur är tror bara tre av tio i Storbritannien fortfarande på allt detta struntprat, så låt oss ha vår folkomröstning, hur frågan än lyder!

(Applåder från IND/DEM-gruppen)

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill nämna två frågor, nämligen utvidgningen och kampen mot terrorismen.

När det gäller utvidgningen vill jag betona vikten av kriterierna för förenlighet och upptagningskapacitet, som, är jag rädd för, inte har stötts så starkt av mitt land i debatterna i rådet.

Vad gäller terrorism måste en verkligt självklar fråga ställas. Hur är detta åtagande från Europeiska unionens sida förenligt med utnämningen av Sergio D’Elia i Italien nyligen, före detta terrorist och medlem i organisationen Prima Linea, och som är medbrottsling till mordet på en italiensk polisman?

De solidaritetsband som förenar den europeiska vänstern med den italienska regeringen har hittills förhindrat att folket har kunnat uppmärksammas på denna självklara fråga och att den diskuteras inom Europeiska unionen. Detta är skamligt om vi beaktar att Röda brigadernas och Prima Lineas terrorism inte bara har drabbat polismän, domare, politiker och industrimän, utan även fackföreningsmedlemmar och talesmän för den främsta arbetarkulturen, såsom professor Marco Biagi.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr Winkler! Ert ordförandeskap kan redan skryta med ett positivt banrekord. Vi gratulerar er till detta. När det gäller Europeiska rådets möte som snart kommer att äga rum är det inte i stånd att fatta några större beslut, men det kan ha ett avgörande inflytande på EU:s framtida öde.

Att bana väg för ett återupplivande eller bekräfta ett misslyckande: det är den utmaning som väntar er. Ni kommer att behöva fastställa strategin för framtida utvidgningar. Jag uppmanar er att sluta att pressa framåt under alla omständigheter, en taktik som ytterligare åskådliggörs av inledandet av detaljerade förhandlingar med Turkiet, trots att Turkiet inte uppfyller de politiska villkoren och inte gör några ytterligare framsteg med att integrera gemenskapens regelverk. Från och med nu måste vi betrakta EU:s upptagningskapacitet som en nyckelparameter. Det kan inte ske några ytterligare utvidgningar om inte beslutsmekanismerna förbättras, utan en tillräcklig budget, utan nya resurser och utan verklig enighet om det europeiska projektets karaktär.

Detta är vad det egentligen handlar om: att bygga upp ett politiskt EU genom att fastställa tidtabellen för att genomföra de huvudsakliga reformerna i konstitutionsfördraget, vilket vi vägrar glömma bort. Konventet nådde ett resultat som inte kan ändras. Vi måste gå bortom Nice.

Vilket innehåll bör EU:s politik ha? Vi vill inte att de flesta av EU:s beslut ska handla om förbättringar av den inre marknaden, det vill säga, att skapa ett tomrum. Vi vill ha ett EU som bygger upp saker. Vi vill att regeringarna och vårt parlament utarbetar den politik som vi behöver: om invandring, energi, ekonomisk samordning, forskning, säkerhet och yttre förbindelser.

Tvärtemot vad som påstås vill européerna ha mer Europa, men de vill ha ett Europa som skapar solidaritet, som garanterar säkerheten, som har ett inflytande i världen och inte bara övervakar marknaden. De vill även ha ett EU som respekterar sina heligaste åtaganden: Strasbourg som Europaparlamentets säte. Det kommer att krävas mycket klarhet och mod. Vi förlitar oss på att ni kommer att visa prov på detta i slutet av juni.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Herr talman! Vi har sagt att Europa är ett medborgarnas Europa eftersom Europeiska unionen existerar genom och för dem. Samtidigt känner vi en osäkerhet, och vi ger faktiskt uttryck för våra farhågor eftersom vi vet att besluten fattas långt från medborgarna, som tenderar att se gemenskapens resultat som naturliga. Men solidaritet är inte naturligt för alla, som ni skulle vilja att det var, herr ordförande, och jag sympatiserar starkt med allt ni har sagt om denna fråga. Den politiska effekten av utvidgningen är att den ska göra sig gällande gentemot viljan hos dem som röstade mot, och solidaritet har inte blivit den andra naturen i vår verksamhet, men liksom ni hyser jag hopp inför framtiden. Vi vill ha mer solidaritet och en kontinuerligt konsoliderande demokrati, och därför behöver vi konstitutionen. Men ibland fattar vi ingenting; vi förstår inte varför de gamla medlemsstaterna övergav sitt tidigare initiativ om att inrätta en byrå för grundläggande rättigheter under rådets möte, när vi, de nya medlemsstaterna, ständigt visar vad vi går för när det gäller demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Inte ens i dag har vikten av demokrati, öppenhet och insyn ifrågasatts av någon. Men när det gäller de mänskliga rättigheterna, varför föredrar vi att rannsaka andra i stället för oss själva, EU:s medlemsstater? Vi kommer inte att kunna undvika gemenskapskontroll när det gäller upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna.

Några tankar om Europeiska unionens sociala dimension: EU har tagit hänsyn till de utmaningar som de nya medlemsstaterna ställs inför. Vi anser att det är särskilt viktigt att fastställa preferenserna för Europeiska socialfonden när de socialpolitiska målen stakas ut. Men för att garantera att det sociala EU verkligen är socialt är det inte tillräckligt att betona målen för konkurrenskraft gentemot sysselsättningsmålen; vi måste också betona den sociala sammanhållningen, eftersom inte bara nationerna utan själva EU kan bli splittrat om det inte finns någon social sammanhållning. I detta sammanhang vill jag tillägga att vi är tacksamma för att problemet med romerna nyligen har betonats i den utsträckning som vi har sett.

Avslutningsvis, och när det gäller att komma i kapp, åker en del upp i snabbhiss till den avsedda våningen, medan andra får kämpa på i trapporna. Vi måste tänka på dem som har börjat den besvärliga klättringen uppför trapporna.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Polen stöder konstitutionsfördraget. Lyssna inte till de polska politikerna. Lyssna i stället till den allmänna opinionen i Polen. Över 60 procent av polackerna stöder konstitutionsfördraget. Om så är fallet, vad kan vi göra för att garantera att det träder i kraft? Perioden av eftertanke är till för medborgarna och inte för EU-institutionerna. För dem är det dags att börja arbeta. Det österrikiska ordförandeskapet kan vara stolt över sina många insatser, och jag skulle vilja betona tre av dem i dag.

Först av allt har vi Strasbourg. Optimismen i Wolfgang Amadeus Mozarts musik uppmuntrade de europeiska politikerna till att vara optimistiska om konstitutionen, vilket är viktigt. Att man lyssnade till parlamentets uppmaningar om att rådets debatter måste vara öppnare var ett viktigt steg enligt min åsikt, och jag gratulerar det österrikiska ordförandeskapet till denna insats. För det tredje kommer Michel Barniers rapport, som är ett av de mest intressanta europeiska dokumenten som har utarbetats den senaste tiden, också att stimulera debatten.

Vad bör vi emellertid göra i detta läge? Just nu måste vi, tillsammans med kommissionen, inrikta oss på två allvarliga sociala problem. Detta är något som följande ordförandeskap även bör inrikta sig på. Först och främst måste vi ta itu med invandrarproblemet i Europa och för det andra problemet med EU:s sociala dimension. Dessa frågor bör stå i fokus för gemenskapspolitiken, för en gemensam europeisk politik. Slutligen måste vi fråga oss vad som kan göras för att konstitutionens text ska bli godtagbar. Detta är Europeiska kommissionens uppgift. I den tredje delen av konstitutionsfördraget upprepas till stor del fördrag som redan har ratificerats. Kommissionen bör göra en juridisk analys, och endast de cirka 25 ändringsförslag som redan har lagts fram bör infogas i den första delen av fördraget och bli föremål för ett omedelbart beslut.

Detta är en stor uppgift för EU-institutionerna, och jag skulle vilja ge uttryck för mitt förtroende för kommissionen och EU-ordförandeskapet.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Detta handlar om två frågor: måste vi och i vilken utsträckning respekterar vi demokratin i Europa och dem som slutligen har ansvaret? Om vi verkligen tror på demokratin och att konstitutionen kommer att förändra livet för Europas folk bör vi låta Europas folk säga sin mening i en folkomröstning. Vi får inte vara rädda för Europas folk. Vem har ansvaret? Har ni ansvaret, herr kommissionsordförande? Om det verkligen är ni som har ansvaret, tala om för mig var EU:s sydligaste gränser går. Det vet ni inte, eftersom Turkiet inte låter er veta detta. Bra svarat. Låt mig fråga er om havsrätten. Den gäller överallt i Europa förutom för Egeiska havet. Rätt svarat. Vilket land hotar Europa? Bara Turkiet i Egeiska havet med sin krigsförklaring. Rätt svarat. Vilket land kränker EU? Är det Ryssland? Nej, det är det inte. Det är Turkiet som gör detta varje dag i Egeiska havet. Rätt svarat. Vilket land erkänner inte Republiken Cypern? Det är Turkiet. Rätt svarat. Vilket land ockuperar 40 procent av ett EU-land? Det är Turkiet. Rätt svarat. Var hånas och bränns bilder av den ekumeniska patriarken? I Turkiet, och ni tolererar detta. Rätt svarat.

Detta är fakta, herr kommissionsordförande, och jag föreslår att ert nästa möte med George Bush inte ska hållas i Azorerna, utan på Guantánamo. Det är där ni bör hålla det, så att ni äntligen förstår vad som sker här i världen och hur ni spelar med i amerikanernas brott.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Vid inledningen av det österrikiska ordförandeskapet lovade förbundskansler Wolfgang Schüssel att sätta fart på överläggningarna om konstitutionen. Jag förväntar mig följaktligen ett tydligt budskap från rådets möte om att den text som har prackats på medborgarna är obegriplig, orättvis och framför allt död, och att det nu är dags att utarbeta ett nytt dokument.

Med tanke på att förbundskansler Schüssel är en politiker som står vid sitt ord bör han inte godta den manipulativa förhalningstaktik som tillämpas av förbundskansler Angela Merkel och president Jacques Chirac. De vill låta konstitutionen mogna ”naturligt” i ytterligare ett år, och sedan fatta beslut om den under de tyska och de franska ordförandeskapen.

Österrike har, ur ett historiskt perspektiv, de största förutsättningarna för att förändra denna process. Österrike har redan varit med om försök till europeisk integration. För mindre än hundra år sedan enade det österrikiska-ungerska imperiet 21 europeiska länder. Det varade emellertid bara i 51 år. Varför blev det så? Man tog inte itu med problemen, och de lämnades att mogna ”naturligt”. Jag anser att en förlängning av perioden av eftertanke om den befintliga konstitutionen visar på ett förakt för medborgarna, och kampanjen för att återuppliva den är helt enkelt att kasta deras pengar i sjön.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Jag vänder mig till er, herr Barroso, eftersom jag välkomnade ert anförande i morse, där ni blåste nytt liv i EU:s stora projekt.

Äntligen har vi hört kommissionen höja sin röst i parlamentet för att blåsa nytt liv i politiken och se till att unionen spelar den roll som tillkommer den på världsarenan. Detta är den kommission som vi vill ha och som européerna också vill ha. Det är en kommission som skakar av sig den byråkratiska bördan, vilken bär den största skulden till EU-medborgarnas främlingskap gentemot institutionerna.

Herr Barroso, jag håller med er. Om vi ger upp inför svårigheterna och om vi tillåter oss själva att tyngas ned av pessimism, kommer vi inte att nå några mål över huvud taget. Politikerna får inte misslyckas med den stora utmaningen att bygga ett EU som är medvetet om den roll som det måste spela på världsarenan, det vill säga ett EU som exporterar fred, ett EU som är i stånd att inta en ledande roll i Medelhavsområdet, i Mellanöstern, i Balkan och i kampen mot terrorismen och förfalskningar, ett EU med starka transatlantiska förbindelser.

Detta är skälet till att den konstitutionella processen måste slutföras. De första sex månaderna av nästa år är absolut avgörande. Vi stöder det tyska ordförandeskapet i förberedelserna av – som det österrikiska ordförandeskapet redan har gjort och som Finland också kommer att göra, det är jag övertygad om – en rad politiska initiativ för 2007 som involverar de 450 miljoner européer som alltför ofta glöms bort. Parlamentet måste, och jag är övertygad om att det kommer att göra det, fylla sin funktion som en ledare.

Romarna brukade säga nihil difficile volenti; ingenting är svårt för den som vill något. Vi vill ha ett politiskt EU, ett EU med värderingar, ett EU för folket, ett EU med subsidiaritet, ett EU med solidaritet och ett EU med frihet. Herr talman, vi får helt enkelt inte misslyckas med denna utmaning.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman! Förutom europessimismen finns det ett annat spöke som hemsöker Europa: vår passivitet och det hyckleri och de myter som följer i dess spår. Detta spöke underblåser det som ni nämnde. Även jag förstår att de medlemsstater som ratificerade konstitutionsfördraget och de flesta av Europaparlamentets ledamöter vill hålla fast vid det. Liksom alla de som kämpade för att det skulle ratificeras – och jag var en av dem i Frankrike – är jag fortfarande övertygad om att det innehåller några centrala framsteg när det gäller unionens fungerande och demokratiska liv.

Vi måste emellertid förjaga myten om att det, tids nog, kommer att vara möjligt att lägga fram samma text, åtföljd av en simpel bilaga, i de länder där den förkastades. Vi måste också göra oss kvitt hyckleriet från de medlemsstater som hittills inte har kunnat ratificera den och som, i själva verket, helt enkelt är inte kan säkra en majoritet, särskilt eftersom folket har lovats en folkomröstning.

Jag anser att vi i stället behöver erkänna detta och försöka att kämpa oss framåt som ni nyss föreslog, herr Barroso, eftersom det europeiska livet inte kan byggas på ånger. Vi behöver återupplivande, framsteg och utveckling. Detta återupplivande – och jag håller med er även på denna punkt – får inte begränsas till debatten om institutionerna. Det handlar om politik. Det handlar om ett EU med projekt, ett EU med tillväxt och kunskap, och ett EU med forskning, energi och samarbete i Medelhavsområdet. När det gäller institutionerna, som desperat vill behålla fördraget i den nuvarande utformningen, är detta kanske inte det bästa sättet att rädda dess innehåll. Jag anser att perioden av eftertanke – som rådet förefaller ägna sin tid åt att förlänga – snarare riskerar att leda till att fördraget får stanna kvar i malpåsen.

Jag anser uppriktigt talat att denna utveckling snart kommer att nå sina gränser och att vi i stället måste förbereda oss för att gå bortom detta genom att föreslå en ny färdplan. För att gå förbi detta kommer vi att behöva göra det som er företrädare, Italiens nuvarande premiärminister, sa i går och utarbeta en ny och enklare text, som möjliggör begränsade, men centralt viktiga reformer. Dessa reformer måste vara tydliga och lätta att förstå för européerna, och de bör huvudsakligen inriktas på att förbättra unionens demokratiska fungerande och på att klargöra institutionernas ansvarsområden.

Vilka reformer? Jag kommer att nämna sex av dem, och jag anser att vi mer eller mindre bör stanna där. För det första att förstärka Europaparlamentets befogenheter, vars legitimitet erkänns i allt högre grad av européerna. För det andra att skapa mer insyn i rådets arbete när det diskuterar rättsliga frågor, eftersom det är oacceptabelt att Frankrike och Förenade kungariket ska sätta hinder i vägen för denna insyn. För det tredje att garantera att kommissionens ordförande utses med beaktande av de röster som européerna avger i Europavalen. För det fjärde att införa en befogenhet varigenom de nationella parlamenten kan övervaka hur subsidiaritetsprincipen följs. För det femte att se över bestämmelserna om röstning med kvalificerad majoritet på grundval av det som överenskoms i fördraget från 2004, på ett sådant sätt att de baseras på befolkningstalen. Slutligen, att verkligen inrätta en utrikesministerpost. Medlemsstaterna har redan gett sitt stöd till alla dessa idéer. Jag är övertygad om att majoriteten av folket i alla våra länder gärna skulle stödja dessa reformer. Vi behöver initiativ. Vi måste fästa vikt vid innehållet snarare än formen.

  Karin Resetarits (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Zeus bör deklarera sina känslor för sin älskarinna Europa: det var min vädjan för sex månader sedan vid inledningen av det österrikiska ordförandeskapet för rådet. Hans fru hemma måste vara blind om hon inte kan se att det pågår en hel del utanför det äktenskapliga boet. Mycket pompa och strålkastarljus, mycket silver och fint porslin, framstående gäster, den ena viktiga förpliktelsen efter den andra, och nu till och med ett möte med George W. Bush. Man har aldrig tråkigt med Europa.

Men vilken roll spelar denna Europa på världsarenan? Är hon en stark, självsäker kvinna med stöd från sina närmaste, en kvinna som vi anser vara kapabel att tryggt vägleda oss genom svåra tider? Tror vi på Europa, eller ser vi en kvinna plågad av självtvivel, som inte vet vilken roll hon har i samhället i detta nätverk av förbindelser mellan enskilda länder? Vad är det vi vill ha av Europa? Vad förväntar vi oss av henne? En sak har vi sannerligen klart för oss. Vi anser att Europa ska skydda oss från fattigdom, ge oss säkerhet, att hon ska garantera att vi inte behöver leva ur hand i mun utan att vi i stället kan lägga något åt sidan, både nu och i framtiden, att hon inte får låta andra behandla henne som ett barn i den globala staden, och att hon ska föregå med gott exempel. Förväntningarna på Europa är höga, och vi tror inte att hon kan infria någon av dem. Detta förklarar den stora skepticism som registreras i Eurobarometern.

För närvarande är Europa fullständigt oförmögen att infria allmänhetens förväntningar – rådet ger henne alltför lite utrymme för att göra detta, och kommissionen håller henne upptagen med uppgifter som alltmer avlägsnar henne från den europeiska allmänheten. Ingen förstår Europa. Vad gör hon egentligen? Väsentligheterna försummas fortfarande – det är åtminstone det budskap som förmedlas – och så växer missnöjet. Europa är i brådskande behov av en ny generalplan som inriktas på medborgarna. Europa måste bli mindre klumpig; hon behöver utveckla en framtoning. Detta är möjligt när rådets ordförandeskap roterar en gång i halvåret. En går, en annan tar platsen; det är ett ”rastställe”, inte ett tryggt hem.

Jag vet att saker och ting skulle vara annorlunda om vi hade konstitutionen. Detta kommer dock inte att ske under 2007 – och jag uppmanar följaktligen till att man vid toppmötet fastställer tydliga befogenheter och ökar EU:s effektivitet. Om man gör detta kommer till och med folket att ge grönt ljus för konstitutionen.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! I ordförandeskapets utkast till slutsatser noterar man uttryck av typen att EU skall lyssna på medborgarna, och att det skall föras en dialog med medborgarna. Båda dessa uttryck avser en situation med två parter. Vilka parter är det då som står mot varandra i någon mening? Egendomligt nog är det folket i Europa och etablissemanget. Det betyder att de politiska representanterna i praktiken inte uppfattar sig som representanter för folket utan som en grupp, ett etablissemang, i motsatsställning till folket. Detta är mycket olyckligt. Det är det som förklarar att vi alltid blir lika förvånade och skakade över utfallet när vi då och då har folkomröstningar i Europa. Den europeiska partistrukturen är helt föråldrad. Européerna kan inte rösta på de partier de har och samtidigt meddela sin djupa EU-skepticism. Detta är något som vi måste ändra på i framtiden, så att vi inte fortsätter med detta ovärdiga spel. Ett etablissemang skall lyssna på folket och vara berett att föra en dialog med folket. Etablissemanget skall representera folket.

  Paweł Bartłomiej Piskorski (NI). – (PL) Herr talman! Jag får alltmer intrycket av att diskussionen om EU:s framtid har nått en återvändsgränd. Det är som om ett blodkärl som förser hjärtat med blod täpps till. Om denna situation får fortgå finns det en risk för ett ytterst allvarligt och omfattande slaganfall. Jag har intrycket av att diskussionen om konstitutionsfördraget är exakt en sådan spärr.

Jag hör till dem som stödde konstitutionsfördraget, och jag stöder det fortfarande. Trots detta beklagar jag att det blev känt som den europeiska konstitutionen till följd av vissa politikers ambitioner, vilket gjorde att en pragmatisk diskussion om vad som ska tas med i fördraget förvandlades till en folkomröstning för eller emot Europeiska unionen. Även om jag beklagade denna stämpel och dessa ambitioner, erkände jag också att ett fördrag är nödvändigt.

I dag är det nödvändigt att mycket tydligt förklara att dessa förhållanden är ohållbara. Det går inte att rösta igen om samma dokument i dessa länder. Jag vädjar till er att undanröja detta hinder, låta färskt blod nå hjärtat, så att vi kan ta itu med allvarliga problem såsom en verklig avreglering av EU-ekonomin, som fortfarande inte har genomförts.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! En av frågorna för det förestående toppmötet är att försöka fastställa Europeiska unionens exakta upptagningskapacitet med avseende på eventuella nya medlemmar.

En ytterligare utvidgning av EU beror på denna definition. Detta kommer att bli en viktig diskussion eftersom denna definition inte får bli den nyckel som stänger den framtida vägen för medlemskap för EU:s viktigaste grannar. Rädsla för utvidgningen leder till dåliga råd. Vi bör naturligtvis sikta på att fastställa de geografiska gränserna för Europeiska gemenskapen, men vi bör också minnas att vi är bundna av tydligt fastställda kriterier som det är meningen att de eventuella kandidaterna till EU-medlemskap ska uppfylla.

Vi måste komma ihåg att unionen är ett attraktivt projekt som ger miljoner av våra grannar hopp: vitryssar och ukrainare. I dag, i Vitryssland, stöder vi det civila samhället. Den nuvarande diktaturen, som stöds av Ryssland, gör det omöjligt att föra någon annan politik. Unionen bör emellertid ägna särskilt uppmärksamhet åt att fastställa tydliga europeiska framtidsperspektiv för Ukraina. Kievregeringens agerande när det gjordes försök att utnyttja energin som ett verktyg för utpressning i december, dess solidaritet med Moldavien, till exempel den nära övervakningen av regionen Transnistrien och dess goda förbindelser med Georgien, visar att Ukraina kan bli en verkligt stabiliserande kraft i regionen och kan garantera att demokratin ökar. Ukraina är en ovärderlig bundsförvant till EU.

Jag kommer nu att gå över till den andra frågan om rådets toppmöte, nämligen inrättandet av byrån för grundläggande rättigheter. Det är meningen att den ska vara en viktig institution, vars uppgift ska vara att stödja respekten för de mänskliga rättigheterna. Jag vill dock uttrycka min oro över att man försöker begränsa byråns verksamhetsområde till verksamhet i EU:s medlemsstater. Unionens historiska uppdrag är att stödja och främja demokratiska tankar och regeringar. Det finns fortfarande många hot i omvärlden, utanför EU.

Därför bör inrättandet av en byrå för grundläggande rättigheter utnyttjas för att sända ett tydligt budskap till världens allmänhet om att unionen har ett effektivt instrument för att stödja alla som kämpar för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska friheterna. Jag vädjar därför om att byråns verksamhet inte bara ska begränsas till de 25 medlemsstaternas territorier. Byrån behöver även agera i andra länder, främst i de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken eller av partnerskapsavtal, som till exempel Ryssland.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman! Det finns ett gammalt ordspråk som säger att om man inte slåss så räknas man inte. Herr Barroso! Jag skulle vilja se er slåss. Jag medger att ni kämpar för ett nytt fördrag. Jag skulle också vilja se kommissionsledamot Margot Wallström slåss – ni är ett sött par när ni slåss!

(Skratt)

Låt mig tala om för er att vi verkligen måste kämpa nu. Vad pågår i rådet? Jag vet vad som pågår: kanske en dag, genom informella kontakter bakom stängda dörrar, kommer vi att få ett nytt fördrag, som Margot Wallström sa i dag, men det var det gamla sättet att göra saker på. Nu måste vi göra det tillsammans med folket. Om vi inte har folket med oss kommer vi inte att få något nytt fördrag. Det är därför som jag är så glad över att se att vi tillsammans – parlamentet, de europeiska partierna och kommissionen – kan föra en äkta europeisk debatt med vanligt folk.

Ursäkta att jag säger det rent ut, men det är ett helsikes arbete eftersom det tar tid, och för det mesta får man inte något större tack för det. Men i slutändan kommer ni att åstadkomma förändring i historien, eftersom resultatet kommer att bli ett nytt fördrag.

Därför har jag bara två råd att ge er. För det första har vi tillsammans med gruppens ordförande inriktat oss på följande frågor. Vi kan inte göra mer för att lösa internationella konflikter, särskilt inte i Mellanöstern, utan ett nytt fördrag. Vi kan inte skapa mer och bättre arbetsmöjligheter och garantera ett bättre ekonomiskt samarbete utan ett nytt fördrag. Vi kan inte bekämpa terrorism, människosmuggling och gränsöverskridande brottslighet utan ett nytt fördrag. Vi behöver ett nytt fördrag för att få låga energipriser. Vi behöver ett nytt fördrag för att få mer öppenhet.

Herr Barroso! Jag rekommenderar er därför att arbeta hårdare med denna förklaring nästa år, som ni har sagt. Men lova mig dock att ett av de viktigaste budskapen i denna förklaring nästa år kommer att vara att Europeiska unionen inte handlar om konkurrens mellan stater, eftersom det är detta som människor i allt högre grad fruktar. De fruktar för otrygghet och finansiell konkurrens när det gäller sänkta skatter, en sorts social dumpning, som därmed underminerar välfärdsstaten. Europeiska unionen handlar om genomblickbar och rättvis konkurrens på den fria marknaden mellan företag, tjänster och projekt, som bidrar till vår välfärd. Det är ett mycket viktigt budskap som vi måste sända ut. Europeiska unionen handlar om människor: att låta människor komma i första hand, genom att kombinera en ny välfärdsstat med en moderniserad version, för regionens blomstring.

Min sista punkt är att vi behöver Bulgarien och Rumänien. Herr rådsordförande! Vi behöver få en tydlig signal när ni möts i övermorgon. Vi kommer att mötas i Bryssel, med våra ledare och premiärministrar, och vårt budskap kommer att vara tydligt: vi behöver Bulgarien och Rumänien från och med den 1 januari 2007. De förtjänar det, och Europa behöver dem.

(Applåder)

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill bara göra tre korta kommentarer. För det första undrar jag, när vi nu håller våra debatter här i Strasbourg, om vi verkligen bör inrätta byrån för grundläggande rättigheter i Wien i konkurrens med Europarådet, ett beprövat instrument som kan åta sig denna uppgift, inte bara för EU:s medlemsstater utan långt bortom våra gränser. Jag kan faktiskt bara uppmana er, vilket jag även har sagt till förbundskansler Wolfgang Schüssel i en debatt, att aktivt arbeta för att finna en effektiv behandling av den europeiska ”byråsjukan”. Ni kan också sända en tydlig signal från ert eget land i detta sammanhang.

För det andra – och här håller jag nästan helt med om det som Poul Nyrup Rasmussen sa tidigare – måste vi självklart också värna om våra egna värderingar inom ramen för utvidgningsförhandlingarna. Jag är lite orolig över att vi ska falla tillbaka till det mekaniska beteende som vi har upplevt här under de senaste tio åren, och som vi gång på gång har kritiserat i detta forum. Var det verkligen nödvändigt att förhandla om ett kapitel med Turkiet i måndags, trots att några av minimivillkoren, särskilt erkännande av Ankaraprotokollet, inte har behandlats ännu? Jag undrar om vi kanske återigen sänder fel signaler genom att sätta ett tåg i rörelse som vi, 10, 12 eller hur många år det nu kan vara längre fram längs spåret, fortfarande inte kommer att kunna stoppa. Det österrikiska ordförandeskapet kunde ha sänt en tydligare signal även i detta avseende.

För det tredje är Europeiska unionen grundad på medlemsstaterna. Det finns inget enda europeiskt folk – och detta gäller även för Margot Wallström, som inte lyssnar nu – utan 25 nationella folk, som vi ser för närvarande med fotbollen. Vi har en europeisk union som är grundad på medlemsstaterna och inte på en majoritet av befolkningen som uttrycker sina åsikter i folkomröstningar. Vi måste verkligen ta hänsyn till detta, annars kommer detta projekt att stranda till slut.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Vi klagar över att Europeiska unionen, trots våra framgångar och bedrifter under 50 år av europeisk integration, har fastnat i gamla hjulspår. Vi klagar över att EU saknar en tydlig vision, att det inte råder enighet om vilken riktning man ska ta och vad man ska göra i framtiden. Vi bör dock erkänna att den kritik och de reservationer som medborgarna ger uttryck för snarare handlar om EU-politikens nuvarande fungerande än om konstitutionsfördraget, vars vikt inte har förklarats tillräckligt för folket. Trots allt är den europeiska konstitutionen ett grundläggande dokument, som kommer att ge unionen möjlighet att ta itu med nya utmaningar.

Vi är alla medvetna om att unionen inte kan vidareutvecklas på grundval av de befintliga fördragen, vilket inte beror på att dessa fördrag är ”alltför restriktiva” för 25 medlemsstater eller fler. Dessa fördrag har en grundläggande brist i det att de inte omfattar deltagande av det civila samhället, varken när det gäller att utforma unionens politik eller beslutsprocessen.

Ordförande Barroso, jag skulle vilja fråga er hur många miljoner underskrifter vi skulle behöva samla in i dag, som en del av ett medborgarinitiativ, för att kommissionen ska lyssna till medborgarnas röster? För närvarande har ni ingen skyldighet att lyssna till vad de säger, men konstitutionsfördraget skulle ge medborgarna möjlighet att stödja ett sådant initiativ, och en miljon underskrifter skulle vara nog. Jag upprepar, en miljon av 457 miljoner unionsmedborgare skulle behövas för att inleda ett sådant initiativ. Betyder detta något för motståndarna till konstitutionsfördraget, som så entusiastiskt svänger sig med demokratiska paroller?

Ordförande Barroso, jag lyssnade med nöje till ert uttalande om konstitutionen i dag. Dessa ord måste emellertid backas upp av åtgärder, och den allra viktigaste uppgiften för närvarande är att vinna tillbaka EU-medborgarnas förtroende för det europeiska projektet. Vi måste göra detta i den gamla unionen, där EU har blivit något mycket vardagligt, eftersom medborgarna har haft det för länge, och även dra fördel av de europavänliga känslorna, eller snarare entusiasmen, i de nya medlemsstaterna.

I mitt land, Polen, vill 80 procent av medborgarna ha mer Europa, och 60 procent vill ha ett konstitutionsfördrag. Det är ett gott tecken, och jag hoppas att dessa länder kommer att fatta de rätta besluten under EU-toppmötet, att de kommer att visa vägen för EU och konstitutionsfördragets plats, så att vi kan komma ur denna återvändsgränd.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsordförande! Ni har talat väl i dag, och det gratulerar jag er till. Ni har talat väl eftersom jag anser att ni har lyckats beröra människor, vi som är här, och de som finns utanför parlamentet och som lyssnar till oss. Ni har hävdat att vi inte får hänge oss åt europessimism, och jag anser att ni har rätt i det.

Ni har också sagt något mycket viktigt: att EU inte är i kris. Det är sant. EU är inte i kris. Vi får inte tro det. Det är dock sant att vi måste göra en insats för att förklara varför konstitutionsfördraget är viktigt för medborgarnas liv, eftersom många anser att det konstitutionsfördraget inte har trätt i kraft – vilket är sant – men att ingenting har gått fel på grund av detta; Europa har inte kantrat.

Många frestas därför att säga att konstitutionsfördraget inte är så viktigt, eftersom ingenting har gått fel trots att det inte har trätt i kraft.

I alla de kampanjer som jag har deltagit i har jag aldrig hört vad alla ledare som har talat här i dag har sagt: konstitutionsfördraget är nödvändigt för att EU ska fungera bättre, för att ge folket mervärde. Vi måste göra en enorm bildningsinsats för att förklara för människorna det som jag tidigare har kallat ”det pris vi måste betala för att inte ha en konstitution”: varför det faktum att vi inte har ett konstitutionsfördrag har en negativ effekt på medborgarnas vardag.

Som Poul Nyrup Rasmussen har sagt är det en svår uppgift att förklara detta; det är en uppgift som kräver en stor intellektuell ansträngning. Vi måste använda våra grå celler för att förklara detta för folket genom tydliga och relevanta exempel, men det är en nödvändig uppgift.

Jag anser att EU behöver enormt mycket utbildning i dag, men det behöver även en viss grad av lugn, en grad av politisk skicklighet, och jag anser att parlamentet, som har varit en banbrytare vid många andra tillfällen, genom resolutionen från utskottet för konstitutionella frågor som vi kommer att anta i dag, anger denna riktning. Genom mycket utbildning anser jag att vi kommer att kunna rädda skeppet med konstitutionen, få det att flyta igen, och se till att konstitutionsfördraget ger folket mervärde.

  Achille Occhetto (PSE). – (IT) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Jag anser, herr Barroso, att ni under nästa fredags toppmöte måste motsätta er det som hävdades i Klosterneuburg och förklara att problemet inte handlar om att förlänga perioden av eftertanke, utan snarare om att göra snabba framsteg, både när det gäller att förbättra och ratificera den europeiska konstitutionen och en politik för att vi ska kunna förbättra bilden av EU bland européerna.

Om de två länder som inte har ratificerat konstitutionen i själva verket röstade nej av helt andra skäl än de som gäller konstitutionens text handlar det ju egentligen om att vi måste agera snabbare när det gäller praktisk politik som kan förändra EU:s framtoning till det bättre. För att kunna göra detta måste vi dock se förbi perioden av eftertanke om den institutionella frågan så snabbt som möjligt.

De hinder som vi möter i skapandet av den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen beror i själva verket främst på det mellanstatliga synsättet, snarare än på en gemensam taktik. Det kan inte finnas någon gemensam valuta utan en gemensam ekonomisk politik och socialpolitik eller utan en verklig form av socioekonomiskt styre.

Vi måste därför tydligt förklara att de sociala och ekonomiska problemen kan lösas genom en institutionsuppbyggnad som överensstämmer med gemenskapens inställning. Om vi inte vill förstöra EU måste vi, som Martin Schulz gjorde, förklara att EU behöver konstitutionen omedelbart.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den europessimism som ordförande José Manuel Barroso talade om verkar mycket mer smittsam än fågelinfluensan. Det är allvarligt, eftersom det ger många politiska ledare en bra ursäkt för att inte möta utmaningarna i det EU som är under förändring. Om det fortsätter så här påminner denna situation mig i allt högre grad om de gamla sovjetskämten från 1970-talet: den sovjetiska ekonomin hade kört fast och tåget stod still, så man gav order om att dra för gardinerna, vagga vagnarna hit och dit och låtsas att tåget rörde sig i hög hastighet.

Vi behöver av allt att döma en politisk lösning, inte i form av en första och andra sektion inom EU, utan med en ny kvalitet av politiskt ledarskap som skulle vara värdigt grundarna för 50 år sedan. Kan vi verkligen återfå tilliten och motivera väljarna om vi fortsätter att leda vår politik från ett nationellt val till ett annat, och i dem finner en bra ursäkt för att tillämpa den gemensamma politiken?

Jag anser att folk enkelt kan skilja mellan ett framsynt, deltagande och modigt ledarskap och den småaktiga och nedlåtande inställning hos dem vars huvudmål är att kontrollera situationen. Om konstitutionens namn är ett hinder, så är jag beredd att ändra det. Vi skulle kunna strama upp formatet, men vi måste bevara konstitutionens innehåll, annars kan vi inte tillämpa den gemensamma politiken i ett utvidgat EU med gott resultat. Vi kan inte tillämpa den solidaritet som är en vägledande princip för alla våra ansträngningar.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag kommer att tala om avtalet om överföring av personuppgifter med Förenta staterna som EG-domstolen har förkastat, och om rambeslutet om uppgiftsskydd, som Europeiska rådet tyvärr förkastar varje dag av försummelse.

Jag har följande specifika förslag: för det första, om ni går vidare och förnyar avtalet om passageraruppgifter på grundval av den tredje pelaren kan ni endast göra detta fram till 2007. För det andra, att ni sedan förhandlar med parlamentet om ändringar av detta avtal som bidrar till att skydda de grundläggande rättigheterna, och att ni gör detta genom att äntligen börja tillämpa övergångsklausulen. För det tredje, att ni hela tiden går vidare med detta i samarbete med Europaparlamentet och i en seriös trepartsdialog, och för det fjärde, att ni omedelbart antar rambeslutet om uppgiftsskydd inom den tredje pelaren.

Vi kommer att rösta om parlamentets förslag i dag. Det är ett mycket seriöst förslag, och det är dags att ni börjar arbeta med det. Håll de löften som det danska ordförandeskapet gav till Europaparlamentet och anta det, för om ni inte gör det är jag rädd att parlamentet kommer att tvingas sätta stopp för annan viktig verksamhet, även om det som först och främst behövs är EU-lagstiftning om skydd av rättigheter.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Parlamentet har varit en ständig anhängare av utvidgningen och i synnerhet av att Bulgarien och Rumänien kan anslutas vid den planerade tidpunkten. Jag hoppas därför att Europeiska rådet denna vecka kommer att bekräfta sitt intresse för anslutningsdatumet den 1 januari 2007 för dessa länder.

Som föredragande för Bulgarien under de senaste sex åren har jag i första hand sett de framsteg som gjorts när det gäller att förvandla ekonomin, det politiska systemet och förvaltningsstrukturerna i detta land. Framför allt har det skett en förändring i inställningar och förväntningar. Folk vill ha ett bättre liv, och nu tror de att det är möjligt. Det allra viktigaste är att vi inte gör något för att underminera detta förtroende och den plikt mot Bulgariens folk som vi delar med de bulgariska myndigheterna.

I parlamentets resolution klargörs att det behövs vissa konkreta resultat under de närmaste månaderna. Detta är huvudsakligen de bulgariska myndigheternas ansvar, men kommissionen och medlemsstaterna måste göra allt de kan för att hjälpa till. Jag känner till att Förenade kungariket och vissa andra länder redan har gett sitt stöd i kampen mot organiserad brottslighet. Jag skulle vilja uppmana till en förstärkning av denna ansträngning under de kommande fyra månaderna.

Om jag ska övergå till andra frågor, är Europeiska unionen mycket duktig på att läxa upp andra, men misslyckas ofta med att själv lära sig läxan. Vi har hört mycket om ”perioden av eftertanke” efter misslyckandet med konstitutionen, men vi verkar oförmögna att dra rätt slutsatser. Svaret som vi har hört denna morgon lyder ”mer EU”. Jag vet inte var detta kommer ifrån. Det är inte det som jag hör från folk i East Anglia som jag företräder. Det vill ha mindre inblandning från Bryssels sida, och de vill att Europeiska unionen ska se om sitt hus och genomföra ett mer begränsat antal uppgifter med större effektivitet.

Folk vill få mer kontroll över sina egna liv. De vill ha ansvarsskyldiga regeringar på nationell och lokal nivå, de vill ha säkerhet och välstånd och de vill ha ett EU som är annorlunda än det omoderna projekt som tyvärr fortfarande finns i dag.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! De som hävdar – särskilt från kammarens ena sida – att fransmännen och nederländarna har sagt ”nej”, och att hela denna debatt därför måste få ett slut, och att vi aldrig mer borde överväga att ändra fördragen, gör sig skyldiga till alltför stor inskränkthet och att bara vilja få ett svar. När de säger, som en av dem gjorde, ”vilken del av ordet ’nej’ är det som ni inte förstår med anledning av de franska och nederländska resultaten?”, skulle vi lätt kunna vända oss om och säga ”vilket del av ordet ’ja’ är det som ni inte förstår från de 16 till 18 – om man räknar in Rumänien och Bulgarien – andra länderna som har godkänt denna konstitution?”

Det handlar inte om en fråga som har förkastats eller godtagits med stor majoritet, men vi har ett problem med motsättningar. Och vad gör vi inom unionen när det uppstår ett problem med motsättningar? Vi sätter oss ned, talar igenom det och försöker att finna en lösning som alla kan godta. Det är på det sättet som vi utvecklas. Det är därför som det är riktigt av oss att ta oss tid för denna period av eftertanke och att förlänga den och se över möjligheterna.

Det är också riktigt att inte bara ta upp frågan om texten, utan också om innehållet – l’Europe des projets [ett EU bestående av projekt], dagordningen från Hampton Court, frågor som ligger nära människor – och sedan kan vi i sinom tid besluta vad vi ska göra åt texten mot en ny bakgrund. Gör inga misstag med den: vi måste besluta vad vi ska göra med texten. De frågor som det var meningen att vi skulle ta itu med i fördraget har inte försvunnit. De har inte gått upp i rök under natten utan behöver lösas. Vi kommer att behöva återvända till dessa frågor, och det är helt riktigt att ägna perioden av eftertanke åt dem.

Det kan hända att det kommer att bli möjligt att bevara denna text som den är skriven om ett år och mot en ny bakgrund, eller med vissa tillägg för att förtydliga den, eller med tolkningar eller med tilläggsprotokoll, eller genom att skriva om del 3, som några har föreslagit. Det kan också hända att detta inte är möjligt och att den måste upplösas. Slutsatsen kanske blir att vi måste leva med de befintliga fördragen för evigt, för nu är det omöjligt att förändra dem. Men allt detta kommer att visa sig med tiden. Det är inte dags att göra detta val i nuläget. Nu är inte rätt tillfälle att säga att vi måste skriva om texten. Vi kommer att fatta detta beslut i slutet av perioden av eftertanke, och det är riktigt så.

(Applåder)

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Ett år efter nejrösterna i Frankrike och Nederländerna är det hög tid att EU tar sig samman och lägger fram lösningar för att göra det mesta av innehållet i utkastet till konstitution för Europa.

Våra stats- och regeringschefer kommer att behöver diskutera några grundläggande frågor för vår framtid: energiberoende, invandring, framtiden för konstitutionsfördraget och utvidgningen. Européerna förväntar sig att deras ledare kommer med verkliga svar på var och en av dessa frågor och har modet att godta både de politiska och finansiella konsekvenserna av dessa svar. Den humanitära situationen bland de invandrare som samlas vid EU:s sydliga stränder måste bli en av EU:s främsta prioriteringar, och detta kräver ett gemensamt svar när det gäller invandrarmottagande och asylpolitik. Det visar också på behovet av en ny grundlig genomgång av vår utvecklingspolitik, eftersom vi uppenbarligen misslyckas med att tillgodose de mest brådskande behoven för människorna i de länder som vi vill, men inte lyckas, hjälpa.

När det gäller utvidgningen välkomnar jag att Europeiska kommissionen har varit klok nog att bestämma sig för att skjuta upp beslutet om Rumäniens och Bulgariens anslutning till oktober i år, beroende på de framsteg som dessa länder har gjort. Kommissionen måste dock även visa en liknande klarsynthet när det gäller Turkiet. Jag är mycket kritisk till de mycket positiva signaler som just har getts till detta land inom ramen för anslutningsförhandlingarna, vid en tidpunkt när Turkiet fortfarande inte erkänner Cypern, en av medlemmarna i den union som landet vill ansluta sig till. EU kan endast vara starkt om det är respekterat, och kommer endast att respekteras om det tillämpar samma rättsliga bestämmelser för alla.

Avslutningsvis vill jag påminna er om att kriteriet om upptagningskapacitet inte bara har uppfunnits av vissa medlemsstater; det är faktiskt ett av Köpenhamnskriterierna. Vi kommer att vilseleda kandidatländerna om vi får dem att tro att vi gör dem en tjänst genom att låta dem ansluta sig till en union som inte är fullt funktionsduglig. Vi skulle både vilseleda medborgarna i de nuvarande medlemsstaterna och folken i de länder som kämpar så hårt för att kunna ansluta sig till EU.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Vi talar om perioden av eftertanke och om debatten om Europas framtid, men med tanke på det vi diskuterar denna morgon anser jag att detta är en debatt om EU:s nuvarande läge.

Framtiden och nutiden smälter samman, särskilt på grund av att det är nödvändigt att genomföra en konstitution för att kunna lösa de problem som vi står inför i dag. I detta avseende anser jag det vara mycket viktigt att kommissionen tar hänsyn till den punkt i vår resolution där vi uppmanar den att utarbeta en rapport om kostnaden för att inte ha en konstitution. Detta är absolut grundläggande.

Jag skulle vilja begära ännu mer: att kommissionen, herr Barroso, förbinder sig att lägga fram denna rapport inför parlamentet och inför rådet omedelbart efter sommaren, i september eller oktober, så att vi kan föra en dialog med medborgarna, och särskilt diskutera hur vi ska kunna lösa frågor som den olagliga invandringen, som har diskuterats här, om konstitutionen inte är i kraft.

Vi måste fortsätta med ratificeringsprocessen och slutligen finna en lösning som kan undanröja hindren, men på grundval av denna text, som är en bra text; den bygger på ett samförstånd. Jag anser att detta är målsättningen för Europaparlamentets resolution.

Herr Barroso! Jag vill be er om något: Jag var glad att kunna applådera er i dag, och jag kan ärligt talat säga att det var första gången jag gjorde det. Om ni även använder samma argument när ni talar utanför parlamentet kommer jag att fortsätta att göra det.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Även jag håller med om att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att föra EU närmare medborgarna. Jag stöder därför det EU med resultat som kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har nämnt i dag.

Den olyckliga utgången av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna återspeglade inte bara inrikespolitiska problem, utan även det faktum att en del medborgare inte tillräckligt förstår eller värdesätter processen att bygga upp Europa.

Vi måste öka medborgarnas förtroende för unionen, visa dem EU:s mervärde, genom att agera effektivare när det gäller frågor som säkerhet, effektiv kontroll av migrationsströmmar, skapande av arbetstillfällen och så vidare. Europeiska rådet måste ägna dessa frågor största möjliga uppmärksamhet.

Vi måste också förklara hur unionen fungerar och de mål som den strävar efter på ett bättre sätt. För några dagar sedan, i Aachen, föreslog premiärminister Jean-Claude Juncker att unga européer bör besöka krigskyrkogårdarna så att de nya generationerna till fullo ska kunna uppskatta unionens bidrag till fred på en kontinent som är så blodbesudlad av tidigare krig.

Jag anser att unionen även bör ha en plats i skolorna. Som ordföranden för mitt parti, Mariano Rajoy, föreslog för några månader sedan i Paris bör ett särskilt obligatoriskt ämne införas på alla skolor i medlemsstaterna, som skulle handla om EU-institutionernas ursprung, mål och fungerande. Detta slags utbildning som riktas till ungdomar är mycket viktig.

Vi måste även förklara en annan stor framgång: utvidgningsprocesserna. Vi måste betona att utsikterna till anslutning har varit en stark drivkraft när det gäller den stora politiska, ekonomiska och sociala omvandling som har skett i många länder, och som har gagnat både dem och unionen.

Avslutningsvis vill jag nämna Rumäniens och Bulgariens anslutning, som vi ska anta en resolution om i dag. De genomgår dessa stora omvandlingar som jag nyss nämnde, och jag vill särskilt betona de framsteg som Rumänien har gjort på områden som reformen av rättsväsendet och kampen mot korruptionen.

Om de fortsätter med dessa reformer är jag övertygad om att båda länderna kommer att ansluta sig till unionen den 1 januari 2007, och det gläder mig mycket att Europeiska rådet kommer att uppmuntra dem att inrikta sina insatser på att nå detta gemensamma mål under sitt kommande möte.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Vi behöver en konstitution för att kunna möta de utmaningar som det nya millenniet har medfört när det gäller samarbetet. En union med nästan 30 länder kan inte bli framgångsrik om den vägleds av bestämmelser som fastställdes under det förra millenniet för en gemenskap som ursprungligen endast bestod av sex länder.

Ett konstitutionsfördrag kommer att vara ett rationellt svar på de utmaningar som allmänheten har fastställt för det europeiska samarbetet. De har efterlyst insyn i beslutsfattandet, i avtal och fördrag, och befogenheter i frågor som vi måste ta itu med tillsammans så att de åtgärder som vidtas är tillräckligt effektiva. Om våra medborgare ska behandlas lika måste varje medlemsstat ha rättigheten och skyldigheten att oberoende besluta om de vill ratificera konstitutionen. Först då kommer det att vara dags att dra slutsatser om fördragets framtid. Som nästa land som kommer att inneha ordförandeskapet förtjänar Finland vår uppskattning för genomförandet av denna princip.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka tre saker. Det första är att jag ansåg att José Manuel Barrosos tal var utmärkt. Just nu håller vi på att fastna i denna onda cirkel av europessimism, och vad vi behöver är en motståndskraftig injektion av eurooptimism. Vi måste ta ett titt på vad vi har åstadkommit under de senaste 10–12 åren, och resultaten är överväldigande – allt från utvidgning till rättsliga och inrikes frågor, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och givetvis den gemensamma valutan. Ibland tenderar vi att förlora perspektivet. Vi måste inse att Europeiska unionen är en ständig krishanterare. Vi går från en liten kris till en annan, men jag anser att det på det stora hela är det en framgångssaga.

Den andra punkten som jag ville ta upp är att just nu anser jag att vi står inför en ny generation av vad jag kallar ”EU-negativister” eller ”EU-gnällspikar”. Det finns personer, vanligtvis ministrar, som går in i ett stängt rum, för en diskussion, klappar varandra på axeln och säger ”ett bra beslut”. Fem minuter senare blir de klandrade; de ställer sig inför sina nationella medier och säger ”å nej, vilket förskräckligt beslut som EU just fattade”. Man kan inte tala om Europeiska unionen i negativa termer sex dagar i veckan och sedan gå i kyrkan på söndagen och säga att EU är fantastiskt. Detta är kanske anledningen till att den brittiska utrikesministern Margaret Beckett inte vill se så mycket öppenhet, eftersom folk då skulle upptäcka att vissa av de brittiska ståndpunkterna faktiskt är europavänliga.

Den sista punkten som jag vill ta upp är att vi behöver ett konstitutionsfördrag. Problemen kommer inte att försvinna, och vi har hört detta i dagens debatt. Vi behöver stadgan om de grundläggande rättigheterna; vi måste vara en juridisk person; vi behöver en utrikesminister; vi behöver mer majoritetsomröstningar, och vi behöver mer medbeslutande. Vi måste alltså ordna det, och förhoppningsvis lyckas vi ordna det före 2009. Att fördjupa och att utvidga går hand i hand. Det räcker inte med Nicefördraget.

(Applåder)

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag vill nämna tre nyckelfrågor som rör Europeiska unionens utvidgning.

Den första frågan är den nuvarande utvidgningsrundan, det vill säga använder vi samma måttstock när vi beslutar att låta nya medlemsstater gå med i euroområdet? Kommer Europeiska unionen att se till att villkoren för utvidgningen av Schengenområdet har införts till nästa år för EU:s del? Det vill säga, kommer vi att inrätta byrån för grundläggande rättigheter, ett beslut som redan har antagits av Europaparlamentet, eller kommer vi att sabotera den i stället? Det är viktiga frågor vid en tidpunkt när vi till exempel för första gången någonsin har tillämpat en sanktion mot en medlemsstats vilja i Litauens fall, en medlemsstat som ansöker om inträde i euroområdet. Varför är politiken för prisstabilitet så angelägen när det gäller ett land som håller på att komma ikapp? Eller skulle kanske deflation vara den givna ramen i detta fall? Jag undrar även om perspektivet att uppfylla Maastrichtkriteriet var bättre 1999 i ett Italien som var skuldsatt upp över öronen än det skulle vara i dag, i Vilnius? Varför måste dessa tio nya medlemsstater lyssna på föreläsningar om inflation, med Litauen som exempel, från de länder där situationen bara förvärras, som i Joaquín Alumnias Spanien eller Jean-Claude Junckers Luxemburg? Detta stämplas rättmätigt som en skamlig taktik av ingen annan än en av eurons fader, professor Alexandre Lámfalussy. Och kan det ärade rådet och kommissionen fatta det strategiskt viktiga beslutet att inte rekommendera inträde utan parlamentet, som vanligtvis är så stolt över sina privilegier? Hur tillämpas samma måttstock i detta fall?

För det andra, ska vi verkligen vänta på kommissionens utvärdering i höst om datumen och villkoren för Rumäniens och Bulgariens anslutning när vi redan har fått fram detta genom en skriftväxling? Förbereder vi oss för att forcera fram anslutningen av länder som så dramatiskt ligger efter de nuvarande medlemsstaterna, och till och med släpar efter de tio nya medlemsstaterna, när det gäller de ekonomiska och sociala indikatorerna och korruptionsgraden? Vilket slags EU kommer detta att bli? Vilken vision är detta? Kommer detta samhälle att följa och tillämpa lagstiftningen när det ingår i Europeiska unionen? I länder där romerna till exempel inte registreras i folkbokföringen och det inte finns någon registrering av markägande, eller där det finns tiotusentals övergivna spädbarn? Och hur är det med den största inhemska nationella minoriteten, de miljontals ungersktalande? Varför tar vi inte ännu en titt på våra egna Köpenhamnsuttalanden om minoriteter, som gjordes 1993, eller på tidigare presentationer av parlamentet och kommissionen, där minoriteternas rättigheter och demokratin brukade vara likställda?

För det tredje måste vi också ta itu med standarderna för de enskilda förhandlingarna och hur snabbt de ska gå. När kommer vi, under förhandlingarnas gång, att erkänna att Kroatiens nivå av beredskap och europeisk integration är utomordentlig, och att upptagningsproblemet skulle vara mindre med Kroatien än till exempel Turkiet? Europeiska unionens prestige kommer att förbli låg om vi inte agerar konsekvent och enligt samma måttstockar, och det står klart att EU, genom att gå så långsamt fram med tvåfasintegrationen, kommer att ta tillbaka allt det har spenderat på utvidgningen av EU. Detta är den verkliga, men negativa punkten.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag önskar att jag fick framföra detta tal i ett parlament baserat i Bryssel i stället för i denna kammare, eftersom den pågående Strasbourgcirkusen, som nu förvärras av en finansiell skandal, ger vårt parlament dåligt rykte.

Jag välkomnar naturligtvis att Bulgarien och Rumänien är på väg att ansluta sig till Europeiska unionen 2007, även om det fortfarande finns problem att lösa, som systemet – eller bristen på ett system – för att skydda barnen i Rumänien och nivån på organiserad brottslighet i Bulgarien. Men att försena deras inträde med ett år skulle inte tjäna något till annat än att sända fel signaler till deras folk och regeringar.

När det gäller den kniviga frågan om vad man ska göra med EU:s konstitution, håller jag med dem som säger att den är död i sin nuvarande form. Trots detta godtar till och med de av oss som av princip är mot en konstitution med en utrikesminister, permanent ordförande och en bindande stadga att det finns ett behov av att anpassa fördraget för att tillmötesgå framtida utvidgning bortom Nicesystemet och fastställa den ökande obalansen mellan små och stora medlemsstater när det gäller rösträtt i institutionerna. Denna fråga kan bara förvärras med en mångfald av ministater på västra Balkan – som den vi nyligen upplevde med självständighetsförklaringen i Montenegro – som alla förmodligen kommer att bli fullständiga medlemmar under de närmaste tio åren.

Jag skulle också vara för att återfå de förslagna befogenheterna för att öka de nationella parlamentens inflytande och för mer insyn i medlagstiftningsförfarandet i ministerrådet, vars nuvarande handlande är alltför hemlighetsfullt. Därför beklagar jag särskilt den brittiska utrikesministern Margaret Becketts kovändning, som helt motsäger både hennes premiärministers ståndpunkt och det allmänna förtroendet för reform och insyn i Europeiska unionen. Det är djupt beklagligt att den brittiska regeringen, tvärtemot sin danska partner, inte inhämtade yttrande från eller förankrade beslutet i underhuset innan man beslutade sig för vilken ståndpunkt man skulle inta i omröstningen i ministerrådet. Hela lagstiftningsförfarandet skulle ha varit berättigat, både i underhuset och inför det brittiska folket, om de brittiska ministrarna hade tillfrågats inför underhuset om hur de tänkte rösta i ministerrådet, och sedan gjort det på ett fullständigt genomblickbart och öppet sätt. Jag skulle därför vilja säga ”nej” till Margaret Beckett och hennes syn på öppenhet i ministerrådet.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Med tanke på de integrationsproblem vi nu erfar i många av EU-medlemsstaterna och med hänsyn till befolkningstrenderna och de enorma problem vi har med olaglig invandring och de närliggande problemen med organiserad brottslighet och smuggling, välkomnar jag att ni vill inrikta Europeiska rådets kommande möte på migrationsfrågan. Vi måste tala klarspråk om detta: om vi vill undvika konflikter i EU på lång sikt måste vi hantera tillströmningen av ekonomiska flyktingar, och ta särskild hänsyn till våra medlemsstaters assimilations- och integrationskapacitet. Vi måste till slut utarbeta en europeisk asylpolitik, och i samband med detta vill jag gratulera rådets ordförandeskap, som har genomfört mycket förberedande arbete för att garantera att flyktingar snabbt får hjälp och samtidigt förhindra den ekonomiska invandringen, med utnyttjande av asylintyg och missbruk av asylsystemet.

Vi måste också fokusera på att bekämpa den olagliga invandringen och människohandeln, som, vilket jag just sa, utgör organiserad brottslighet. Detta kan inte lösas genom reglering av uppehållstillstånd, vilket vi just nu återigen upplever i Spanien: reglering av uppehållstillstånd skapar en utsugningseffekt med alla de dramatiska resultat och tragedier som detta medför. Vad vi behöver är en omfattande strategi som måste innefatta följande faktorer: bistånd i ursprungsländerna, informationskampanjer via massmedierna – även i ursprungsländerna – för att förklara följderna av olaglig invandring, och inrättande av en gemensam skyddsmekanism för de yttre gränserna genom att använda informationssystemet för viseringar, Schengens informationssystem och Eurodac, så att vi kan nå målet att upprätthålla stabilitet och säkerhet inom EU på lång sikt.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Först och främst mina varmaste gratulationer till det österrikiska ordförandeskapet för det arbete som det har genomfört och för att det förde fram den europeiska konstitutionen i förgrunden igen under dess sexmånaders mandattid.

Mina varmaste gratulationer även till kommissionens ordförande José Manuel Barroso, för det historiska uttalande han gjorde här i Europaparlamentet i dag. José Manuel Barroso gav oss en ny version av den europeiska visionen i dag och återuppväckte vårt hopp om en framtid för Europa. Bra gjort, herr Barroso.

Mina damer och herrar! Globaliseringen har gett upphov till många utmaningar, många problem och många påfrestningar inom Europeiska unionen: ekonomiska, politiska och inflatoriska påfrestningar, och alla möjliga slags utmaningar. Om EU ska kunna anta globaliseringens utmaningar har det inget annat val än att ”konstitutionalisera” unionen. EU kan inte fungera som det fungerar i dag och förväntas kunna hantera dessa problem. Ingen medlemsstat kan anta globaliseringens utmaningar ensam. Därför måste de som skadeglatt konstaterar att konstitutionen är död förklara för oss hur de hade tänkt sig att vi ska kunna hantera dessa utmaningar under de nuvarande förhållandena.

EU måste stärka sin trovärdighet och ta itu med problemen så gott det kan; detta kommer sedan att utgöra grunden för att stödja konstitutionen och försvara den inför medborgarna. Detta är vår, och alla institutionernas uppgift. Medlemsstaterna måste sluta vältra över ansvaret på EU, och sedan göra anspråk på nationella framgångar när de har något att vinna på det.

Slutligen, och på tal om trovärdighet, måste jag säga att det inte ligger i EU:s intresse att förhandla med Turkiet, som inte erkänner en av de 25 medlemsstaterna och som ockuperar en del av EU:s territorium. Det ligger inte i EU:s intresse att agera släpphänt gentemot detta land, medan vi har gjort allt vi kan för att vara stränga i våra bedömningar av Bulgarien och Rumänien.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter! I början av denna debatt talade Martin Schulz om för oss att Jo Leinen, tillsammans med kommissionens ordförande, var några av de viktigaste personerna i EU. Det är förvisso sant, om vi lägger till rådets tjänstgörande ordförande på listan.

(Häcklande)

Den offentliga debatt som Richard Corbett ville ha, och de debatter som har genomförts här i parlamentet under de senaste månaderna – jag vill påminna er om det ytterst konstruktiva betänkandet av Johannes Voggenhuber, diskussionerna i utskottet för konstitutionella frågor och de diskussioner ni har fört här i dag – sker faktiskt, och när han säger att ”vi måste tala igenom detta”, håller jag fullständigt med honom.

En mycket viktig debatt har hållits här i dag, och den kommer även att påverka stats- och regeringschefernas diskussioner, eftersom detta är viktigt för EU. Kommissionens ordförande har mycket tydligt förklarat, precis som jag och många av er har, att vi måste stå med båda fötterna på jorden, att vi måste börja med denna tvåspårstaktik som går ut på att både producera konkreta resultat och åtgärder för våra medborgare och diskutera EU:s framtid och framtiden för konstitutionsfördraget. Jag anser att detta är absolut nödvändigt, och det är ett resultat som jag kommer att ta med mig och rapportera om till rådets ordförande i denna form.

Hans-Gert Poettering och andra har nämnt byrån för grundläggande rättigheter. Jag vill bara snabbt nämna detta, eftersom det är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och jag har intrycket av att det finns några missförstånd i detta avseende. Detta handlar i högsta grad om Europeiska unionens värdegemenskap, och som en union som försvarar de mänskliga rättigheterna och tar parti för dem inför omvärlden behöver vi ha en institution som kan försvara dessa värderingar och gör detta. Vi anser att denna byrå för mänskliga rättigheter skulle vara en värdefull institution, och den skulle naturligtvis inte konkurrera med Europarådet eller några andra institutioner på något sätt. Jag vill verkligen be er att noga granska de framlagda förslagen, eftersom det är just denna konkurrens som vi försöker undvika.

Martin Schulz talade också om mänskliga rättigheter, om frågan om Guantánamo Bay, om gemensamma värderingar och om CIA. Det är självklart att vi även måste klargöra dessa gemensamma värderingar för våra partner och vänner. Rådet, många medlemsstater och rådsordföranden har klargjort detta mycket tydligt, och det kommer naturligtvis även att vara en viktig fråga vid det kommande toppmötet med Förenta staterna.

Monica Frassoni och flera andra – som jag är mycket tacksam mot, eftersom detta har varit en viktig fråga för det österrikiska ordförandeskapet – nämnde insyn. Vi hoppas att vi kommer att kunna åstadkomma ett bra paket vid Europeiska rådets möte. Det finns visserligen en eller ett par svårigheter som vi hoppas att vi kommer att kunna övervinna, för även här håller vi med parlamentet om att det är en fråga som är mycket viktig för folket.

Monica Frassoni sa också att vi inte hade varit tillräckligt tydliga när det gäller att mildra vissa av bestämmelserna för Balkanländerna. Jag vill återigen betona att vi naturligtvis har en mycket exakt plan för att utfärda ett mandat och att det i rådets slutsatser även kommer att förklaras att dessa förhandlingar kommer att slutföras före nästa årsslut. Vi vet att detta är ytterst viktigt för länderna på Balkan.

Herr Voggenhuber! Jag kan inte hålla med er om att det österrikiska ordförandeskapet under de senaste månaderna har hållit dessa debatter bakom stängda dörrar och med experter och eliten. Vi har gjort en stor insats. Vi kanske inte alltid har lyckats, men vi har gjort stora insatser för att gå ut och tala med skolbarn, studenter och människorna på gatan i alla slags format och formationer. Detta är mycket viktigt: vi har ansträngt oss mycket hårt för att göra detta, och jag är säker på att framtida ordförandeskap kommer att göra detsamma.

Gerardo Galeote nämnde invandringen, och även inom hans område kommer vi att försöka nå verkliga resultat. Vi kommer att behöva se på frågan om en förteckning över säkra tredjeländer i framtiden, och vi behöver naturligtvis även en gemensam asylpolitik. Det finns ett mycket stort antal frågor som vi behöver arbeta med tillsammans med våra partner i Europa för att utarbeta en politik som är i allas intresse.

Frågan om minoriteter har också tagits upp, och när det gäller detta vill jag säga att det har varit en särskilt viktig fråga för det österrikiska ordförandeskapet, och vi har arbetat med den.

Karin Resetarits talade återigen om Zeus och Europa. Europa var inte bara Zeus älskarinna: hon hade också familj tillsammans med honom – de hade tre barn. Denna familj grälade naturligtvis också, men såvitt vi vet levde de lyckliga tillsammans, och jag anser att detta kan tjäna som ett exempel för oss.

Om jag förstod Markus Ferber rätt sa han att det finns 25 folk, och han kopplade detta till fotbolls-VM. Om jag kan tolka detta som ett förslag om att alla 25 eller 27 länderna fortfarande ska kunna ställa upp i fotbolls-EM i framtiden kan jag som österrikare bara välkomna detta, för då skulle vi äntligen kunna delta igen.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter! Jag anser verkligen att detta har varit en av de mest intressanta debatter jag har deltagit i i Europaparlamentet hittills. Förutom de olika åsikter som har uttryckts har jag upptäckt en verklig önskan att kämpa vidare med vårt europeiska projekt, och jag har sett att det finns ett verkligt intresse av att slå oss samman, att samverka: att förena institutionerna, och även, eftersom vi behöver deras stöd, förena medlemsstaterna och EU:s medborgare.

Våra tre institutioner behöver samverka, eftersom, och låt oss tala klarspråk om detta, vi behöver alla tre institutionerna: parlamentet, kommissionen och rådet. Om konstitutionsfördraget enbart hade varit beroende av Europaparlamentet och kommissionen skulle det redan ha trätt i kraft, eftersom kommissionen antog det enhälligt och en mycket stor majoritet av Europaparlamentet stödde det. Vi måste emellertid kunna räkna med alla medlemsstaterna, och för närvarande är inte alla medlemsstater med oss. Detta är skälet till att vi verkligen vill ta itu med denna fråga; vi behöver skapa en blandning av ambitioner och realism. Vi måste samla samtliga medlemsstater.

Eftersom det förhåller sig så räcker det inte, vilket Poul Nyrup Rasmussen och andra redan har sagt, och som Margot Wallström påminde oss om, att vi ber våra diplomater hålla ett möte på någon vacker plats för att finna lösningar om vi vill att EU ska göra framsteg. Nuförtiden måste vi involvera medborgarna. När jag tänker tillbaka på det förgångna undrar jag ibland om den gemensamma marknaden och den gemensamma valutan, alla de framsteg som vi har gjort, hade kunnat åstadkommas om vi hade haft folkomröstningar i varje skede.

Om vi vill att EU ska utvecklas måste vi nuförtiden göra detta tillsammans med våra medborgare, och detta är skälet, det är sant, till att saker och ting är mycket mer komplicerade nu. Det är sant att det är mycket svårare nu, och det kommer att ta tid, men det är absolut nödvändigt: om vi vill att EU ska göra framsteg måste vi anstränga oss för att se till att alla européer blir involverade, och för att göra detta måste vi ena det europeiska lägret. Det var därför jag gjorde denna kommentar i mitt inledande anförande: vi får inte späda på den traditionella euroskepsis som de som aldrig ville ha EU känner, med den europessimism som de som vill att EU ska utvecklas hyser.

(Applåder)

Visserligen kan de olika europeiska politiska familjerna ge uttryck för olika ståndpunkter, men så snart vi har enats om att det är nödvändigt att vi fortsätter framåt med vårt europeiska projekt måste vi kunna ena vårt läger och sända ett positivt, förtroendeingivande budskap. Vi som är här i parlamentet i dag har inte bara uppgiften att göra uttalanden: visserligen kan och måste vi analysera situationen, men en ledares och en politisk företrädares uppgift är att inge förtroende och hopp. Därför anser jag att det är absolut nödvändigt att vi har ett program som kan samla folket kring verkliga resultat, och kring planer som syftar till att befästa det fantastiska europeiska projektet.

Vi kan visa på många av dessa resultat, och jag är mycket nöjd med det österrikiska ordförandeskapets energiska arbete för att nå konkreta resultat. Det är mycket viktigt att vi tydligt förklarar för medlemsstaterna att om de vill nå sina syften och mål måste de också ge oss resurser för detta.

(Applåder)

Alla medlemsstater är allt som oftast överens om att vi en dag måste göra mer på EU-nivå på området för säkerhet och rättvisa. Alla medlemsstater talar om för oss att vi måste göra mer för att bekämpa den olagliga invandringen och hantera den lagliga invandringen. Alla medlemsstater säger att vi måste öka samarbetet. Men sedan, när kommissionen föreslår att vissa befogenheter på det rättsliga och polisiära området ska flyttas från den tredje pelaren till den första, ser jag fortfarande inga tecken på enighet mellan medlemsstaterna om detta projekt och de medel som är nödvändiga för att det ska fungera ordentligt.

(Applåder)

Detsamma gäller energi: i dag råder det samförstånd om att vi behöver en gemensam energipolitik och en gemensam strategi, men vi behöver resurserna för att utveckla denna gemensamma strategi. Det är därför, som Robert Goebbels, Monica Frassoni och andra har sagt, som det är viktigt att nå konkreta resultat när det gäller energieffektivitet och ha program för förnybar energi, så att vi verkligen kan omsätta målen från grönboken om säker och konkurrenskraftig hållbar energi i praktiken.

Detsamma gäller även forskningen. En av de viktigaste saker vi lärde oss vid toppmötet i Hampton Court var att vi måste göra mer på EU-nivå på forsknings- och utvecklingsområdet. Därför har vi lagt fram förslaget om ett europeiskt teknikinstitut som ett flaggskeppsprojekt för att mobilisera våra insatser, och jag hoppas att medlemsstaterna, som är överens om målen, även kommer att ge oss medlen för att nå dessa mål.

(Applåder)

Herr talman, ärade ledamöter! Jag anser att Europeiska rådet måste enas om vilken väg vi ska ta. Vi måste inte bara förlänga perioden av eftertanke, utan även gå över till en åtagandeperiod, där vi fastställer de specifika resultat som ska nås för den närmaste framtiden för att visa EU:s mervärde för våra medborgare, och samtidigt visa dem, som Jo Leinen, Íñigo Méndez de Vigo och andra har sagt, vad det kostar oss att inte ha en institutionell lösning.

Vi behöver en institutionell lösning, och med detta kommer vi in på frågan om utvidgningen, eftersom de som är för en utvidgning mycket ofta ställs mot dem som vill ha fördjupande i debatten inom EU. Jag anser fortfarande, som Jean-Claude Juncker och andra har sagt, att vi behöver båda. Utvidgningen är i själva verket ett av de grundläggande skälen till fördjupande, ett av de grundläggande skäl som motiverar en institutionell reform; det blir alltmer bråttom att genomföra en institutionell reform för det utvidgade EU.

(Applåder)

Det rätta svaret på våra nuvarande svårigheter är inte att dela upp EU i länder i första divisionen och andra divisionen, utan att tvärtom försöka samla alla medlemsstater tillsammans: både de som redan ingår i det utvidgade EU och de som kommer att ansluta sig till oss inom kort. I samband med detta vill jag också påpeka att vi förväntar oss att man vid Europeiska rådets nästa möte ger tydliga signaler om ett åtagande för Rumäniens och Bulgariens anslutning den 1 januari 2007 om de uppfyller alla villkor som vi har fastställt för dem, och som de nu har arbetat i månader för att nå. Jag hoppas att rådet kommer att göra detta.

Avslutningsvis måste vi, som många av er, bland andra Alexander Stubb har sagt, ha rätt perspektiv på saker och ting. Jag vet vilken negativ nostalgi som är på modet just nu: å vad underbart Europa var för 10 eller 20 år sedan. Men uppriktigt sagt, vilket Europa talar vi om? Var det verkligen bättre för 20 år sedan, när en stor del av vår kontinent inte var fri, när en stor del av vår kontinent splittrades av regimer som var emot frihet och demokrati?

(Applåder)

Var det verkligen bättre för tio år sedan, när Balkan var skådeplatsen för blodiga massakrer? Tillhör inte Balkan vårt Europa också? Vill vi inte utvidga området med frihet och demokrati till européerna i Balkanländerna? Det är därför som jag inte delar missmodet eller pessimismen. Jag anser att om man har rätt perspektiv på saker och ting kommer man att förstå att EU måste gå framåt. Det är sant att EU har sina problem, och att frågan om institutionerna är en betydlig svårighet, men vi får inte vältra oss i den negativitet, skepsis och cynism som är så modern för närvarande. Vi måste enas kring gemensamma värderingar, som till exempel det rättsliga området, som jag vill betona särskilt. Några av er nämnde Guantánamo, och jag håller självklart med om att vi tydligt måste förklara att det inte finns någonting som rättfärdigar att det, som en del av kampen mot terrorismen, finns ett tomrum när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. I sådana fall måste EU försvara sina värderingar och övertygelser.

(Applåder)

Så, låt oss vara stolta över EU. Våra partner i Latinamerika frågar oss: hur lyckades ni med detta? Vi försöker också göra framsteg med den regionala integrationen – hur lyckades EU göra detta? När vi talar med våra partner i Ryssland, Kina, Indien och på andra håll visar de stor respekt för ett utvidgat, starkt EU. Låt oss vara stolta över EU. Låt oss vara stolta över våra värderingar, och genom att visa denna tillförsikt och anda av samhörighet anser jag att vi som verkligen tror på de europeiska värderingarna kommer att kunna lösa våra nuvarande svårigheter och göra framsteg med vårt projekt för Europa: ett konkurrenskraftigt, öppet EU, men även ett EU som bygger på tanken om solidaritet, ett EU som vill lära sig att behärska globaliseringen, inte bli lidande av den. Detta är vårt stora projekt för Europa.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sju resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artiklarna 103.2 och 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) De uttalanden som kommissionen och rådet har gjort visar att nästa Europeiska råd ändå kommer att misslyckas med att genomföra de välbehövliga åtgärderna för att ändra det som José Manuel Barroso kallade Europas ”kriskultur”, och att de inte vill inse orsakerna till den kritik som uttrycks av medlemsstaternas medborgare.

De kringgår det faktum att det huvudsakliga skälet till folkets missnöje är den nuvarande sociala krisen, som endast tas upp marginellt i förslaget till rådets slutsatser, och som har skjutits upp till dess att en rapport läggs fram i mars 2007. Rådets enda intresse är att skynda på med avregleringar, direktivet om slutförandet av den gemensamma marknaden för tjänster och den gemensamma energipolitiken.

Den huvudsakliga prioriteringen är den konstitutionella frågan, som inte heller finns med i slutsatserna, men som var det centrala – och praktiskt taget det enda – temat i kommissionsordförandens uttalande. Han betonade att kommissionen anser att vi riskerar att förlora om vi inte för processen framåt, och han förbiser det faktum att den demokratiska processen ledde till att europeiska konstitutionen förkastades av folket i Frankrike och Nederländerna, vilket är något som gemenskapsinstitutionerna borde respektera.

Genom att tillkännage nya propagandaformer, däribland den föreslagna förklaringen om det politiska Europa, som ska läggas fram nästa år och som alla gemenskapens institutioner ska underteckna, har rådet valt att följa en väg som inte kommer att leda till någon lösning av de befintliga problemen.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) EU:s framtid är en mycket viktig fråga. Det stämmer inte att en bra europé måste vara federalist. Vi kan vara goda européer utan att vara entusiastiska inför konstitutionsfördraget. Bör perioden av eftertanke förlängas? Det bör den sannerligen, även om vi borde försäkra oss om att denna period verkligen används för eftertanke i stället för vädjanden, önsketänkande eller för att skapa ett falskt intryck att det inte finns något alternativ till fördraget.

En förlängd period av eftertanke bör utnyttjas för att fundera på vad européerna verkligen vill, hur man kan nå en balans mellan de stora och de små medlemsstaterna, mellan rikare och fattigare regioner, mellan önskan att vara konkurrenskraftig och doktrinen om den europeiska sociala modellen. Detta är ingen lätt uppgift. Jag är orolig för att vi inte kommer att kunna lösa dessa problem om vi begränsar vår eftertanke till konstitutionsfördragets befintliga text. Det är även viktigt att vi är uppriktiga mot européerna. Är vi säkra på att de kommer att godta EU:s utvidgning om den genomförs till priset av att de största EU-medlemsstaternas politiska dominans ökas? Deltog alla nuvarande EU-medlemsstater i utarbetandet av konstitutionsfördraget på lika villkor?

Mycket har sagts om att EU måste stå närmare medborgarna, att det skulle vara lättare för dem att förstå EU då. Jag hoppas att denna önskan också gäller debatten om den europeiska konstitutionen.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) I EU:s konstitutionsfördrag projiceras ambitioner som unionen hittills inte har kunnat förverkliga. EU har misslyckats med den strategi som var menad att förvandla EU till världens mest konkurrenskraftiga och kunskapsbaserade ekonomi, med samarbetet med att bekämpa fågelinfluensan och med genomförandet av en gemensam utrikespolitik. Det är fullständigt förståeligt att Europas folk ifrågasätter vår ambition att ha en fullfjädrad konstitution om vi inte lyckas nå hållbara överenskommelser inom alla dessa andra områden, eller om vi agerar i strid mot gällande avtal, såsom stabilitetspakten.

Vi bör vara mer blygsamma. Låt oss först genomföra de institutionella reformer som verkligen behövs. Dessa förändringar, som beskrivs i kapitel 1 i konstitutionsfördraget från 2004, skulle sedan ha karaktären av ett vanligt fördrag, och det skulle vara möjligt att undvika att genomföra folkomröstningar i alla medlemsstater.

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna måste också bli ett fördragsdokument med tiden. Som det är nu ger stadgan det befintliga utkastet till fördrag dess konstitutionella övertoner exakt på de områden där unionen inte är redo för detta. Personligen skulle jag ha velat se att frågan om direktval av kommissionens ordförande hade tagits med. På det sättet skulle vi åtminstone kunna lösa de mest överhängande problemen och stödja både Europaparlamentet och de nationella parlamenten.