Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om Nordkorea och våld mot de mänskliga rättigheterna(1).

  István Szent-Iványi (ALDE), författare. – (HU) Herr talman! Det primära syftet med vår debatt i dag är att rädda en oskyldig mans liv. Son Jong Nam är en nordkoreansk man på 48 år, som arresterades och torterades av de nordkoreanska myndigheterna i januari 2006, och som därefter dömdes till döden utan någon domstolsprocess. Avrättningsdatumet är inte känt. Vi hoppas verkligen att han fortfarande lever, och kommer att släppas som en följd av den press som de internationella protesterna ger.

Son Jong Nam är oskyldig. Hans brott är att han lämnade sitt land eftersom han inte kunde stå ut med förtrycket. Han konverterade sedan till kristendomen, de kinesiska myndigheterna återlämnade honom till Nordkorea och under tiden uttalade han sig kritiskt om systemet. Allt han gjorde var att använda sina mänskliga rättigheter. I dag är det dödsstraff på detta i Nordkorea. Hans fall avspeglar hur förfärlig situationen i fråga om de mänskliga rättigheterna är i Nordkorea. Tiotusentals människor hålls fängslade i läger och tvångsarbetsläger, politiska fångar torteras ständigt, många avrättas, majoriteten av befolkningen är utblottad och miljontals människor svälter i det här landet. Landets ledare är ansvariga för medborgarna och jag hoppas verkligen att de inte kommer att lyckas undgå att ställas till svars.

Europeiska unionen har vid flera tillfällen talat om att den är redo för en dialog om mänskliga rättigheter, men de nordkoreanska myndigheterna har alltid tillbakavisat detta. Vi är också redo att ge humanitär hjälp, men bara om den kan nå dem som verkligen behöver den. Vi vill inte stödja de statliga myndigheterna med vårt bistånd.

Slutligen är de kinesiska myndigheternas förfaranden oacceptabla. De kinesiska myndigheterna har kontinuerligt återlämnat nordkoreanska flyktingar, fullt medvetna om att majoriteten av flyktingarna genast kommer att spärras in i läger. Vi uppmanar därför de kinesiska myndigheterna att ta itu med den här frågan i enlighet med de internationella normerna för flyktingars rättigheter. Vi uppmanar också Europeiska kommissionen och Europeiska rådet att agera mer kraftfullt mot Nordkoreas regering, att med större kraft informera den om att vi inte är likgiltiga till hur människor lever i Nordkorea, att vi stöder dem och att vi vill att Nordkorea respekterar mänskliga rättigheter.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Nordkorea har uppmärksammats av journalister och vetenskapsmän som samlar kunskap om den här staten som är världens mest märkliga land. Det är lynnigt och oförutsägbart i förhandlingar med andra länder och dess folk tycks leva i en enighet och disciplin som man inte kan föreställa sig, med gränslös lojalitet mot den mystiske ledaren och aldrig tidigare skådad sorg om denne ledare skulle avlida. Trots att landet är praktiskt taget helt isolerat från omvärlden har det utvecklat stadsmiljöer och en egen kärnkraftsindustri.

En del människor utanför Nordkorea lovsjunger de anmärkningsvärda framgångar som dess regim har offentliggjort. Enligt deras åsikt nådde man dessa framgångar tack vare ett överlägset system och trots oppositionen från den fientliga omvärlden sedan kriget slutade 1953. De människor som torgför dessa framgångar har dock svårt att övertyga någon. Bortsett från en handfull beundrare sägs det att nästan inga européer skulle kunna leva där, eller vilja leva där för den delen. Framgångshistorierna följdes av livsmedelsbristen. Det råder inte heller längre någon bedövande tystnad i fråga om vad som till slut händer med de människor i Nordkorea som inte passar in i modellen.

Trots den religionsfrihet som finns enligt konstitutionen och trots att man har ratificerat Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter gör man som man vill med dem som kan utgöra ett hot mot regimen. Dödsstraffet används också som ett politiskt instrument. Förtrycket och hungern har gjort att tiotusentals människor har flytt till Kina.

Vi beslutade att inte upprepa det som sas under dussintals års av kallt krig i resolutionsförslaget. I stället innehåller det vettiga förslag riktade till regeringen om mänskliga rättigheter, dödsstraffet, frigivande av fångar, yttrandefrihet, antagandet av lagstiftning och tillstånd för internationella inspektioner. Grannländerna ombeds också att inte återföra flyktingar, och livsmedelsbistånd stöds. Min grupp välkomnar denna linje.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), författare. – (PL) Herr talman! Alarmerande information från Nordkorea om utbredda brott mot mänskliga rättigheter når oss allt oftare. Hot mot medborgare, tortyr och offentliga avrättningar har blivit en del av landets eländiga vardagstillvaro, för att inte nämna begränsningarna av yttrandefriheten och religionsfriheten.

Många vittnen intygar att fler än 200 000 människor kan hållas fångna i koreanska tvångsarbetsläger. Fångarna utsätts för tortyr och lever under ofattbara omständigheter. All opposition och motstånd mot det regerande Koreanska arbetarpartiet slås ned med kraft, och straffen utdelas inte bara till de oppositionella, utan också till hela deras familjer. Dödsstraffet, som fortfarande används i Nordkorea, används i huvudsak av politiska skäl. Lokala medier censureras och tillgången till internationella medier är oerhört begränsad.

Det är inte bara den politiska situationen som är mycket svår i Nordkorea, utan också den ekonomiska. Den lokala befolkningen flyr till Kina i massor, inte bara på grund av politiskt förtryck utan också på grund av växande hungerrelaterade problem. En allmän bristsituation råder, men myndigheterna fördelar livsmedlen så att höga partitjänstemän och militärer gynnas och vanliga medborgare inte får någonting. Den nordkoreanska regeringen vägrar ihärdigt att ge Förenta nationernas observatörer och icke-statliga organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter tillträde till landet. Vidare ignorerar Korea rekommendationerna från Förenta nationernas kommitté för mänskliga rättigheter helt.

Med tanke på att den nordkoreanska regeringen saknar alla former av vilja till samarbete kan inte världssamfundet luta sig tillbaka och titta på när enskilda liv och mänsklig värdighet nonchaleras i landet. Vi måste reagera på den nuvarande situationen i landet för att tvinga Nordkoreas regering att respektera grundläggande mänskliga rättigheter, och åtminstone som ett första steg öppna gränserna för oberoende internationella organisationer som är beredda att ge lokalbefolkningen humanitär hjälp.

(Applåder)

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Om man över huvud taget tänker på situationen i Nordkorea så framstår den som deprimerande och hopplös, men jag upptäcker att jag allt som oftast måste tänka mig tillbaka 25 år i tiden till den period då jag var en ung assistent här i parlamentet och hade turen att få hjälpa till med den första resolutionen – som var till stöd för Charta 77. Vid den tidpunkten var det tre ledamöter som arbetade mycket hårt för att få den till stånd: Klaus Hänsch, som fortfarande är ledamot, Otto von Habsburg och Jiří Pelikán, som var parlamentsledamot från Italien.

I dag debatterar vi mänskliga rättigheter under ordförandeskap av en tjeckisk talman, med en tjeckisk kommissionsledamot, sedan järnridån försvann för 15–16 år sedan – inte minst tack vare modet hos människorna i Central- och Östeuropa. Detta bör ge oss kraft att hålla fast vid sanningen att den omänskliga kommunistregimen i Nordkorea också måste försvinna, och att den kommer att göra det.

Den är en av de sista kommunistiska terrorregimerna i världen, tillsammans med Kuba och några andra, och vi bör använda alla fredliga påtryckningsmedel – både politiska och ekonomiska – när vi arbetar för att störta denna kommunistdynasti och dess förtryckande system, för att frihetskämparna och motståndsmännen, som är över 200 000, ska släppas, för att dessa människor – som inte vill någonting mer än att utöva en religion eller fritt uttrycka sina åsikter – ska få njuta samvetsfrihet och de människor från Japan, Sydkorea och många andra länder som med de mest genomskinliga förevändningar har låsts in i Nordkorea ska bli fria. I många fall är det inte känt om fångarna fortfarande lever, och en förfrågan måste omgående göras för att få reda på var dessa personer befinner sig. Det är det allra minsta som denna regim måste göra.

Det är av det skälet som jag vill göra det klart att vi gör rätt i att ställa kravet i resolutionsförslaget, nämligen att vi bör återuppta den dialog om mänskliga rättigheter med landet som avbröts 2003 och be kommissionen och rådet att i det sammanhanget föra ingående samtal om mänskliga rättigheter. Vår uppgift här i parlamentet är dock, på ett högre plan än detta, att utöva massiva påtryckningar och se till att svaret på detta inte bara är ord, utan också handling och erforderliga politiska och ekonomiska påtryckningar.

(Applåder)

  Bastiaan Belder (IND/DEM), författare. – (NL) I egenskap av historiker har jag genom mina studier inhämtat en del kunskaper om de grymheter som de totalitära regimerna begick under 1900-talet. Men hur hade medborgarna i dessa diktaturer det? Som Bernd Posselt redan har sagt är det svårt för oss i den fria västvärlden att föreställa oss det. I eftermiddag ska vi kort behandla det kommunistiska terrorväldet i Nordkorea. Herr talman! Att samtidigt tala om Nordkorea och mänskliga rättigheter, ord som ofta används här i kammaren, klingar i allt väsentligt stötande och bör mana oss till tystnad. Men om vi tystnar lämnar vi de så illa behandlade nordkoreanerna åt deras öde.

Det behöver inte sägas att den älskade ledaren Kim Jong II har alla skäl att gilla vår politiska overksamhet. Vi behöver inte heller avslöja honom och hans kumpaner, eftersom terrorregimer chockerande nog har för vana att i första rummet klara av det alldeles själva, trots att Pyongyang har tillslutits så hermetiskt som möjligt och att det finns få rapporter från och om stället. De nordkoreanska flyktingarnas berättelser säger verkligen mycket.

Den trängande fråga som inställer sig är: vad ska Europeiska unionen göra åt den här deprimerande situationen i Nordkorea? Enligt min mening bör rådet och kommissionen i första hand uppmana Kina att utöva sitt växande inflytande i sitt grannland Nordkorea på ett positivt sätt, för att snarast utifrån tygla Pyongyangs politik. I slutändan vinner också Peking på detta.

Detta kan låta mycket pragmatiskt, men det här budskapet syftar bara till att minska de nordkoreanska medborgarnas materiella och andliga lidande. Människorna, Guds medskapelser, med samma känslor som vi har, längtar efter rörelsefrihet och – icke att förglömma – tanke-, yttrande och framför allt trosfrihet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), föredragande. – (ES) Herr talman! Tråkigt nog är Nordkorea konstant på tapeten när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Dessutom gör vissa attityder från den nordkoreanska regeringens sida ingenting för att förbättra dess image, utan bara förvärrar den. Ett exempel på detta är regeringens upprepade beslut att inte ge Förenta nationernas särskilde rapportör om situationen i fråga om de mänskliga rättigheterna och Förenta nationernas särskilde rapportör om rätten till livsmedel, liksom flera frivilligorganisationer som arbetar med humanitära frågor och mänskliga rättigheter, tillträde.

I åtskilliga rapporter varnas det för att allt fler människor flyr ifrån landet samt att det förekommer tortyr, summariska avrättningar, godtyckliga frihetsberövanden och interneringar under omänskliga omständigheter och utan några garantier för att kunna försvara sig i domstol.

All opposition mot regimen är förbjuden och all kritik mot regeringens politik leder till kraftiga repressalier. Fallet med Sonj Nam, som har torterats och dömts till döden trots upprepade krav på att fallet ska granskas med bättre garantier, är bara ett exempel på detta, som föregående talare har sagt.

Av alla dessa skäl måste vi än en gång utnyttja detta tillfälle att uppmana Nordkoreas regering att för det första följa de principer för mänskliga rättigheter och åtaganden som fastställs i internationell rätt och införliva dem med den egna lagstiftningen, för det andra att avskaffa dödsstraffet, för det tredje att släppa alla fångar som har satts i fängelse för att de fritt vill utöva sina grundläggande rättigheter, och slutligen att garantera yttrandefrihet och rörelsefrihet.

Vidare måste vi uppmana den närbelägna Folkrepubliken Kina att sluta att återföra flyktingar som flyr från Nordkorea mot Sydkorea.

Med tanke på att Europeiska unionen var det första och enda organ som upprättade en dialog om mänskliga rättigheter med Nordkoreas regering, och också med tanke på att denna upphörde när ministerrådet 2003 sponsrade en förklaring om mänskliga rättigheter i Nordkorea inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, är det slutligen också viktigt att vi så snart som möjligt återupptar dialogen för att återupprätta detta forum, som har sagts.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Det är ingen tillfällighet att resolutionsförslaget om det kommunistiska Nordkorea framlades av nästan alla de politiska grupperna i parlamentet. Det betyder att vi talar med en stämma i det här fallet. Det är goda nyheter, för därigenom stärker vi vår ställning.

Vi talar om en politisk Jurassic Park av ett märkligt slag i dag, om en regim som stoppade tiden för 50 eller 30 år sedan. Det är den enda situationen i sitt slag i världen, för till och med i Fidel Castros Kuba finns det opposition, och Castro kan inte sätta alla i fängelse. Vi måste tala öppet om denna politiska arkeologiska utgrävning. Vi måste stödja trojkans diplomatiska insatser. Som redan har nämnts bör vi sätta stopp för återsändandet av flyktingar från Nordkorea med tvång, flyktingar som har gömt sig i Kina, hur underligt än det kan verka. Det är bra att det inte finns några meningsskiljaktligheter mellan ledamöterna om det kommunistiska Nordkorea. Låt oss hoppas att Europeiska kommissionen och rådet delar vår ståndpunkt.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Som flera talare före mig redan har framhållit är frihet, vårt främsta europeiska värde, som många av de nya medlemsstaterna har tvingats kämpa för i ett halvt sekel, den viktigaste mänskliga rättigheten här på jorden. Tillsammans med Kuba är Nordkorea, som vi talar om i dag, en av världens sista återstående kommunistiska diktaturer. Om man inte är en trofast slav under regimen är inte det mänskliga livet värt någonting för denna hänsynslösa kommunistregim.

Som redan har påpekats går de små mängder mat som finns i detta kommunistparadis till den privilegierade eliten, militären och säkerhetstjänsten. Resten av befolkningen tvingas foga sig efter ett ransoneringssystem, det så kallade allmänna fördelningssystemet, som har utformats för att se till att alla förblir orörliga och lydiga. Nyligen avbröt regimen Världslivsmedelsprogrammets verksamhet och privat försäljning av spannmål förbjöds. En liknande kriminell politik i början av 1990-talet krävde miljontals människors liv, och det är oerhört att bara tänka sig att en del grupper i parlamentet umgås med de människor som håller en sådan regim vid liv.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Nordkorea är ett av de mest problematiska länder som Europeiska unionen har antagit yttranden om när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

Det finns två grundläggande skäl till detta: för det första sitter det en regim med sträng kontroll i Nordkorea, och därför får allmänheten bara fragmentarisk information om brott mot mänskliga rättigheter i landet. För det andra betraktar Nordkorea internationell intervention om mänskliga rättigheter som förtäckta försök att destabilisera deras samhälle eller till och med störta regeringen. Ett exempel på denna inställning är reaktionen på det resolutionsförslag om Nordkorea som Europeiska unionen framlade för FN:s generalförsamling förra året. Senare krävde Korea att Europeiska unionen och andra givare skulle avbryta sina program för humanitärt stöd. Vi har också den explosiva reaktionen på den skrivelse som FN:s särskilda rapportörer sände i april för att varna för Son Jong Nams situation.

Nordkoreas meritlista i fråga om mänskliga rättigheter är en av de sämsta i världen. Därför har kommissionen och EU:s medlemsstater tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i samtal med nordkoreanska ämbetsmän, och kommer att fortsätta att göra det. De håller fast vid den ståndpunkten trots att ett möte mellan tre politiska ledare nyligen sköts upp som hämnd för FN:s generalförsamlings resolution.

Den nära förestående avrättningen av Son Jong Nam och den ovanligt omfattande information som har sluppit ut om denna och om fängslandet av honom är oerhört betydelsefull. Företrädare för kommissionen och flera medlemsstater träffade nordkoreanska topptjänstemän den 2, 3, 11 och 24 maj för att framföra att de är allvarligt oroade över detta fall och understryka att de blir alltmer bekymrade över tillståndet i fråga om mänskliga rättigheter i Nordkorea i allmänhet. I det sammanhanget tog de särskilt upp dödsstraffet.

Jag vill än en gång försäkra er om att kommissionen kommer att fortsätta sitt nära samarbete om alla dessa frågor med det land som innehar ordförandeskapet och hålla kontakt med Europaparlamentet.

Med tanke på att de kinesiska myndigheterna skickar tillbaka flyktingar till Nordkorea har EU upprepade gånger framfört sina allvarliga farhågor inför situationen inom ramen för dialogen om mänskliga rättigheter med Kina. De kinesiska myndigheternas bristande vilja att ta itu med detta problem förminskar inte på något sätt EU:s beslutsamhet att finna en lämplig lösning på det här problemet. Frågan diskuteras fortfarande.

Mina damer och herrar! Situationen i fråga om mänskliga rättigheter i Nordkorea är en fråga som vi måste och kommer att driva. Det råder det inga tvivel om.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.00.