- Betänkande: Jean-Marie Cavada (A6-0215/2006)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Med tanke på de verkliga floderna av invandrare blir den olagliga invandringen till Europa och den därtill knutna brottsligheten ett allt mer brännande problem. Det enda sättet för oss att rädda dessa olagliga invandrare från att gå under helt på resan eller förtjäna sitt uppehälle i EU på slavliknande villkor är att utföra utbildningsarbete i deras ursprungsländer och vara strikta med att skicka hem olagliga invandrare. Det är vad som krävs nu, och den slutsatsen bör vi dra av Cavadabetänkandet.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Avgörande åtgärder måste vidtas mot smuggling. Smugglare tjänar nu ungefär lika stora summor som narkotikahandlare. Europeiska unionen har vidtagit en rad olika åtgärder för att bekämpa smuggling, men dessa åtgärder är inte tillräckliga. Jag är därför glad över att Europeiska unionen nu förhandlar med FN och har undertecknat ett tilläggsprotokoll där det garanteras att gemensamma åtgärder i framtiden även kommer att vidtas tillsammans med andra länder utanför Europeiska unionen för att bekämpa smuggling.

Jag stödde därför Europeiska unionens undertecknande av tilläggsprotokollet eftersom det skapar ett nytt vapen i kampen mot smuggling och därmed även mot den organiserade brottsligheten.

– Betänkande: Jean-Marie Cavada (A6-0214/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Min förklaring hör samman med det andra ämnesområdet, det vill säga människohandel. Precis som för smugglingen av invandrare undertecknade Europeiska unionen även ett tilläggsprotokoll om människohandel. Människohandel är ett annat av nutidens största brott och genererar miljoner i vinster på enskilda människors bekostnad.

Europeiska unionen antar lämpliga åtgärder men kan inte hantera problemen på egen hand och därför finns behovet av att söka samarbete med länder utanför unionen. FN:s protokoll ger oss ett nytt folkrättsligt instrument, som gör det möjligt för alla stater som berörs av problemet att anta lämpligare åtgärder än hittills i sitt arbete för att bekämpa människohandeln. På så sätt antar vi en humanitär lag å ena sidan medan vi bekämpar den internationella organiserade brottsligheten med ett mycket effektivt extra instrument å den andra.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Människohandeln har antagit alarmerande proportioner. Det beräknas att omkring 700 000 människor världen över faller offer för detta brott varje år.

Detta är en gränsöverskridande företeelse som kräver ett gemensamt svar från det internationella samfundet, vilket samordnas mellan de olika inblandade intressenterna. Det behöver finnas ett effektivt samarbete i kampen mot organiserad brottslighet genom bland annat harmonisering av definitioner av enskilda brott i de olika nationella rättssystemen, ömsesidig rättslig hjälp och gemensamma utredningar.

Det internationella samfundet tog ett stort steg framåt genom antagandet av FN:s konvention mot organiserad brottslighet, som ratificerades av 121 länder, plus Europeiska gemenskapen, vilken är det första juridiskt bindande globala instrument som är utformat för att bekämpa kriminella nätverk.

Jag välkomnar att Portugal är ett av dessa länder och hoppas att de övriga sju medlemsstater som ännu inte har ratificerat konventionen kommer att göra detta så snart som möjligt.

Jag välkomnar slutförandet av detta protokoll, i vilket det föreskrivs stränga åtgärder för att bekämpa handeln med människor, särskilt kvinnor och barn, genom att dessa personer skyddas från slaveri, sexuell exploatering och olagliga anställningar. Offren erbjuds även rättsligt och materiellt stöd, och det finns bestämmelser som avser deras fysiska och psykiska återhämtning.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Människohandeln berör mer än 800 000 människor per år. Denna ”handel”, som hör samman med organiserad brottslighet, är lika lönsam som den internationella handeln med vapen och narkotika. Syftet med människohandeln är sexuell eller ekonomisk exploatering och den utgör därför en modern form av slaveri, där en fullständig nonchalans visas för den grundläggande rättigheten mänsklig värdighet. Det kommer att bli svårt och dyrt att bekämpa detta gissel, eftersom människohandlarnas nätverk ofta är internationella, och de drar nytta av skillnaderna mellan nationella lagar och av kryphål i samordningssystemet.

Jag röstade för rådets förslag om slutförandet av två tilläggsprotokoll till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, eftersom de stärker samordningen och harmoniseringen av förfaranden.

Trots att vissa framsteg har gjorts med hänsyn till att stoppa och lagföra människohandlare är det dock ändå helt avgörande att offren får ett bättre skydd. Det faktum att dessa personer är offer, och de rättigheter som hör samman med detta, måste erkännas och tillämpas på ett bättre sätt. Vi måste systematiskt lägga fram åtgärder för att ge juridiskt, materiellt och psykologiskt stöd, och ge tillfälliga uppehållstillstånd eller repatrieringsstöd. De offer som har modet att ange sina handlare behöver ett särskilt skydd, eftersom de ofta lever i ständig rädsla för repressalier.

– Betänkande: Johannes Blokland (A6-0231/2006)

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Varje år förs 800 000 ton bilbatterier, 190 000 ton industribatterier och ackumulatorer samt 160 000 ton bärbara batterier in på marknaden i Europeiska unionen. Dessa batterier innehåller tungmetaller (kvicksilver, bly och kadmium) som är skadliga för miljön och för människors hälsa.

Trots detta har bara sex medlemsstater hittills genomfört ett nationellt insamlingssystem i syfte att återvinna förbrukade batterier. Av dessa sex är Belgien mönstereleven. Där samlas närmare 60 procent av batterierna in.

Jag är för det direktiv vi ska rösta om, vilket syftar till att just inrätta ett system av denna typ i hela EU till 2008.

En del av de föreslagna åtgärderna kräver särskilt vårt stöd – det allmänna förbudet mot marknadsföring av batterier och ackumulatorer som innehåller alltför stora mängder tungmetaller – uppställning av kvantifierade insamlings- och återvinningssystem, kravet att ange den verkliga livslängden på etiketten, för att informera konsumenterna, samt stöd för forskning som syftar till att utveckla mer miljövänliga batterier och nya återvinningstekniker.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Med tanke på att nästan hälften av alla bärbara batterier som såldes i EU:s 15 medlemsstater 2002 bortskaffades genom förbränning eller deponering är det här betänkandet en viktig miljöskyddslagstiftning.

Huvudpunkterna som tagits upp i betänkandet täcker de viktigaste åtgärderna för att minska de skadliga effekterna av batteriavfall.

I betänkandet begärs att medlemsstaterna ska garantera att tillverkarna utformar apparater på ett sådant sätt att förbrukade batterier och ackumulatorer lätt kan avlägsnas och att de åtföljs av anvisningar som innehåller information till konsumenterna. Producenterna åläggs att påta sig betalningsansvaret för eventuella nettokostnader för insamling, behandling och återvinning av batterier och ackumulatorer, oavsett när dessa släpptes ut på marknaden. Kvalitetsmärkningen av alla bärbara batterier och bilbatterier och ackumulatorer kommer att införas senast tolv månader efter direktivets införlivandedatum.

Jag håller med om att forskning om miljövänligare batterier bör främjas i betänkandet. Utveckling av ny återvinningsteknik bör uppmuntras, och ett återvinningsmål på 50 procent bör sättas för ofarliga batterier.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. (EN) Har månne de goda borgarna från djupet av det mörkaste East Anglia begärt ett direktiv som gör att det blir obligatoriskt att återvinna batterier? Nej, jag misstänker att de flesta människor inte ens har tänkt på detta, och även om de blir medvetna om denna senaste alltför nitiska EU-lagstiftning kommer de att slänga de obrukbara batterierna från sina radioapparater i soptunnan.

I direktivets ingress anges följande: ”It is desirable to harmonise national measures concerning batteries and accumulators.” [”De nationella åtgärderna avseende batterier och ackumulatorer [...] bör harmoniseras.”] Vem har beslutat att detta är desirable [’önskvärt’, åtråvärt’]? Det är sannerligen ett underligt uttryck att använda i detta sammanhang. En kvinna må vara åtråvärd, men att en ny uppsättning fåniga regler för att harmonisera vårt sätt att hantera batterier och ackumulatorer skulle vara det? Nej, det anser jag inte.

Genom denna lagstiftning blir det emellertid producenterna som får bära hela den ekonomiska bördan för införandet av de nya anläggningarna för återvinning och bortskaffande. När någon i en förnuftig värld, dvs. en värld utanför EU, köper en produkt blir han eller hon givetvis ansvarig för att den bortskaffas på ett säkert sätt. ”Principen om att producenten betalar för bortskaffandet” är en del av EU:s inrotade tänkesätt.

Sluta upp med att fantisera ihop nya sätt för att öka kostnaderna för att producera någonting. Företagen kommer inte att ha råd att betala dessa extra kostnader.

– Betänkande: José Albino Silva Peneda (A6-0220/2006)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Genom det betänkande som ligger framför oss i dag antas rådets gemensamma ståndpunkt av den 12 juni 2006 om Europeiska socialfonden för perioden 2007–2013. Jag vill säga att det finns några, om än inte tillräckligt många, positiva aspekter i denna ståndpunkt, och andra som vi har invändningar mot.

Bland de positiva punkterna vill vi lyfta fram social integration och jämställdhet mellan män och kvinnor. Den gemensamma ståndpunkten brister dock inom områden som främjande av arbetskvalitet, samt ett mer förebyggande bidrag till att minska inkomstskillnader och social ojämlikhet med målsättningen att uppnå genuin ekonomisk och social sammanhållning.

Det är en ståndpunkt som fortsätter att minska tillämpningsområdet till politik som hör nära samman med riktlinjerna och rekommendationerna i samband med den europeiska sysselsättningsstrategin och Lissabonstrategin, som vi vet har bidragit till att förvärra ojämlikheten och främja avregleringen av arbetsmarknaden.

Det är upp till medlemsstaterna att definiera sina prioriteringar och de områden som ska finansieras. Det finns med andra ord ett visst spelrum för medlemsstaterna att genomföra dem på rätt sätt.

Därför har vi avstått från att rösta.

  Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för José Albino Silva Penedas betänkande. Tre fjärdedelar av de ändringsförslag som lades fram av vårt utskott för sysselsättning och sociala frågor godtogs av rådet, genom kvalificerad majoritet, och sedan av Europeiska kommissionen. Rådets österrikiska ordförandeskap spelade en viktig roll för att säkra kompromissen – dess goda arbete har ännu en gång gett resultat. Det har blåst liv i begreppet ”flexicurity”, att arbeta för flexibla arbetsmarknader samtidigt som den sociala tryggheten försvaras och godkännande fås från såväl de som har arbete som de som är arbetslösa.

Europeiska socialfonden (ESF) bidrar till den ekonomiska och sociala sammanhållningen och är förenlig med den nya Lissabonstrategin. Den främjar möjligheter till sysselsättning genom upprättande av lokala partnerskap och företag som skapar arbetstillfällen, särskilt i strukturellt svaga områden. Den bidrar till att bekämpa ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten, lösa bristen på arbetskraft med specialkunskaper och minska det sociala utanförskapet och diskrimineringen.

Jag välkomnar tecknen på viljan att involvera de representativa organen för arbetsgivare och arbetstagare mer i utformningen och genomförandet av projekt. ESF ska utvecklas till en garant för kvaliteten som kompletterar nationella program på ett effektivt sätt i stället för att ersätta dem. ESF lämnar viktiga bidrag till arbetet för att möta utmaningarna till följd av globalisering och befolkningsförändringar och dra i gång brådskande reformer av medlemsstaternas ekonomiska och sociala politik.

– Betänkande: Giovanni Claudio Fava (A6-0225/2006)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Under den senaste programplaneringsperioden, och nu inom den utvidgade unionen, har det funnits en medvetenhet om den ökade betydelsen av att skydda miljön samtidigt som den ekonomiska tillväxten tryggas, samt av att förbättra tillgången till offentligt finansierade inrättningar för de funktionshindrade genom att säkerställa lika behandling och undanröja diskriminering i alla dess former.

I detta betänkande har man ägnat särskild uppmärksamhet åt att göra det möjligt för ett större antal missgynnade och underutvecklade regioner att komma ikapp andra mer utvecklade regioner. Målet om regional konkurrenskraft och sysselsättning utgör fortfarande ett centralt inslag i regionalpolitiken, och en stor mängd tillgängliga resurser kommer att inriktas på dessa prioriteringar.

Parlamentet har genom förhandlingar samarbetat med både ordförandeskapet och kommissionen, och ett av parlamentets huvudsakliga framsteg har varit att uppnå en väsentlig ökning av de ekonomiska resurser som är avsedda för geografisk sammanhållning, ett viktigt mål inom ramen för utvidgningen.

Parlamentet har inte enbart haft framgång med ovanstående punkter, utan dess talan har också uttryckts inom området för partnerskap. Enligt den generella förordningen är det önskvärt med ett större deltagande från det civila samhället och icke-statliga organisationer. Kommissionen kommer att göra ett uttalande om utnyttjandet av strukturfonder genom organiserad brottslighet.

– Betänkande: Konstantinos Hatzidakis (A6-0224/2006)

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Konstantinos Hatzidakis rekommendation om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, och det gladde mig att den nya generationen program kommer att kunna inledas i början av 2007, vilket är avgörande för att medlemsstaternas verksamheter ska kunna fortsätta.

Jag tycker emellertid att det är beklagligt att de medel som har anslagits till strukturpolitiken för 2007–2013 ligger under de ursprungliga kraven från parlamentet och Europeiska kommissionen.

När det mer specifikt gäller förordningarna kan parlamentet vara stolt över att ett antal av dess krav har tagits upp av rådet, särskilt större hänsyn till handikappade personer och en hållbar utveckling.

Genom de nya förordningarna kommer vi att kunna fortsätta Europeiska unionens sammanhållningspolitik, vilken har till syfte att utveckla de fattigaste områdena och förbättra konkurrenskraften i EU som helhet.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Dagens antagande av lagstiftningspaketet om sammanhållning, det vill säga förslaget till förordning om de allmänna bestämmelserna för strukturfonderna, är en faktor av avgörande betydelse i EU:s medlemsstater och regioner som kan slutföra de nationella referensramarna och operativa programmen, och börja använda EU-medlen från och med januari 2007.

Tack vare framgångsrika förhandlingar med rådet välkomnas i texten i förslaget till resolution nästan alla de huvudpunkter som parlamentet hade tagit upp i sitt förslag till betänkande som antogs 2005.

Det är beklagligt att det belopp som ursprungligen föreslogs av kommissionen, vilket hade parlamentets fulla stöd, om specifik finansiering för integration av de yttre randområdena i den inre marknaden, som kompensation för deras speciella svårigheter, inte har tagits med.

Förutom ytterligare medel till de yttre randområdena har en högsta gräns för medfinansiering på 85 procent för utgifter som kan komma i fråga inkluderats.

Det viktigaste är att särskilda övergångsarrangemang – som är mer gynnsamma – har föreskrivits under infasningsstadiet för den nya målsättningen som rör regional konkurrenskraft och sysselsättning för den autonoma regionen Madeira.

Jag kommer därför att rösta för denna rekommendation.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), skriftlig. – (FR) Trots att jag beklagar att Europaparlamentet den 17 maj 2006 godkände den nya budgetramen för 2007–2013 har vi nu accepterat de knappa belopp som kommer från den om vi ska definiera rollen för strukturfonderna för de närmaste åren och fastställa deras storlek.

Med detta i åtanke är jag mycket glad över den klarhet med vilken EU:s regionalpolitik nu har tolkats, eftersom den betonar tre nya målsättningar som är mer sammanhängande och lättare att identifiera.

Jag är också glad över att de stora minskningarna av de medel som nu är tillgängliga för EU inte kommer att få katastrofala följder för de yttre randområdena, vars specifika handikapp, i likhet med deras underutveckling, gör det nödvändigt för dem att få det bistånd som ges genom gemenskapsinstrument som är utformade för att främja solidariteten.

På detta sätt kommer de yttre randområdena att fortsätta att ha rätt till detta bistånd när det gäller målet ”Konvergens, konkurrenskraft och territoriellt samarbete” (tidigare Mål 1). Det ytterligare specifika anslaget på 35 euro per invånare kommer också att göra att vi delvis kan uppfylla deras behov. Slutligen kommer målet ”Europeiskt territoriellt samarbete” att göra det möjligt för de yttre randområdena att utvidga det arbete som redan har utförts för att utveckla synergieffekter med grannländer i Indiska oceanen och Västindien.

Av alla dessa anledningar har jag röstat för Konstantinos Hatzidakis betänkande.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I den gemensamma ståndpunkt som antogs i dag beskrivs det interinstitutionella avtal som ger materiell form åt budgetramen för 2007–2013, där strukturfonden är 28 miljarder euro lägre än kommissionens förslag, en minskning från 0,41 procent av gemenskapens BNP under den nuvarande budgetramen till 0,37 procent. Det kommer att undergräva den effektiva ekonomiska och sociala sammanhållningen, verklig konvergens och omfördelningseffekten av gemenskapens budget.

Strukturfondernas mål har avsevärt förändrats, så att tonvikten läggs vid konkurrenskraft och affärsintressen, i linje med den nyliberala Lissabonagendan, på sammanhållningens bekostnad. Fondernas huvudmål är därför offentlig-privata partnerskap, kommersialiseringen av kunskap och forskning samt arbetstagares anpassningsförmåga och rörlighet.

N+2-regeln har behållits och det finns ingen garanti, åtminstone inte från rådets sida, för att de pengar från strukturfonderna som har skurits ned och inte använts kommer att fortsätta att enbart användas inom detta område.

Jag vill även påpeka att de eftergifter som beviljades vid Europeiska rådet i december 2005 om rättighetskriterierna för sammanhållningsländerna i utbyte mot en nedskärning av medlen nu kan utvidgas till de återstående medlemsstaterna.

Vi röstade därför emot.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Det finns tre anledningar till att ökningen av strukturfonderna som, mellan 2007 och 2013, kommer att utgöra 35,7 procent av Europeiska unionens budget, det vill säga 307,9 miljarder euro, är en bluff för Frankrikes del.

Trots att mer än 16 procent av EU:s budgetintäkter kommer från de franska skattebetalarna fortsätter den andel av EU:s regionala utgifter som anslås till Frankrike att minska och har gått ned från 10 procent 1994 till mindre än 8 procent i dag. Därför har kantonerna i den franska regionen Hainaut, trots att de har drabbats av mycket hög arbetslöshet, inte längre rätt till strukturfonder under Mål 1.

Vidare sker ökningen i den andel som anslås till den regionala budgeten på bekostnad av den gemensamma jordbrukspolitiken, där Frankrike fortfarande är den största förmånstagaren.

EU:s regionalpolitik är framför allt en ekonomisk bluff. I Frankrike är strukturfonderna främst avsedda för industriella regioner i nedgång och för den nya utvecklingen av landsbygdsområden, med andra ord för EU-politikens offer. Denna politik bär ett tungt ansvar för att ha raserat vårt jordbruk och förstört stora delar av vår industri.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade inte (avstod) om det ändrade Hatzidakisbetänkandet, eftersom parlamentet i det i grund och botten gör avsteg från sina ursprungliga ståndpunkter i alla de stora frågorna och ställer sig bakom rådets gemensamma ståndpunkt, som försvagar regionalpolitiken och politiken för social sammanhållning.

Med andra ord:

– De tillgängliga anslagen har sänkts från 0,41 procent för perioden 2000–2006 till 0,37 procent för perioden 2007–2013. Anslagen har sänkts med 28 miljarder euro jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, som parlamentet ansåg vara den minsta finansiering som krävdes för att stödja sammanhållningen och miljön.

– Det innebär att parlamentet överger sin ståndpunkt om återanvändning av bemyndiganden som har gått förlorade på grund av strikt tillämpning av N+2-regeln för regionalpolitiken. Således kommer de förlorade bemyndigandena, som förväntas bli höga, att återgå till de rikaste medlemsstaternas nationella budgetar på bekostnad av mer fattiga stater och regioner.

– I betänkandet accepterar man ett klart försvagat finansiellt stöd, både till de 16 regioner som kommer att drabbas av den så kallade statistiska konvergensen, däribland tre grekiska regioner (Attika, Mellersta Makedonien och Västra Makedonien) och de tolv ”naturliga konvergensregionerna”, med två grekiska regioner (Sterea Ellada och Sydegeiska öarna).

– Man går med på att utöka omfattningen av N+2-regeln till Sammanhållningsfondsprojekt, vilket kommer att leda till ytterligare svårigheter och förluster.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Dessa fonder bör endast gå till de allra fattigaste delarna av Europa, som det ser ut idag går pengarna till regioner som relativt sett är rika detta är ej acceptabelt.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Rambeslutet om strukturfonderna används av ΕU och center/höger- och center/vänsterregeringar för att påskynda uppnåendet av målen i den gräsrotsfientliga Lissabonstrategin, öka konkurrenskraften och kapitalets lönsamhet, vilket främjas genom kapitalistiska omstruktureringar och genom att man slår mot arbetstagarnas löner och sociala rättigheter.

Anslagen från strukturfonderna kanaliseras till sektorer som gör kapitalet lönsammare och samtidigt delar man ut smulor för att ta udden av gräsrötternas indignation och få arbetar- och gräsrotsklassens rörelse under kontroll.

De sociala och regionala skillnaderna ökar i EU, samtidigt som strukturfondernas tyngd i budgeten för perioden 2007– 2013 minskar från 0,41 till 0,37 procent. Samtidigt använder man utvidgningen av EU och statistik från städerna för att slippa finansiera områden som har stora ekonomiska problem och enorma infrastrukturunderskott.

Den grekiska kommunistpartigruppen i Europaparlamentet kommer att rösta emot rambeslutet.

- Betänkande (A6-0226/2006) av Andria

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Enligt rådets gemensamma ståndpunkt om den nya förordningen om Sammanhållningsfonden och den tidigare budgetramen måste stabilitets- och tillväxtpakten och de nominella konvergenskriterierna från Maastricht efterlevas för att anslag ska utgå. Det innebär att ett sammanhållningsland som har sämre ekonomisk utveckling straffas dubbelt. Eftersom det befinner sig i kris kommer det inte att kunna uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens kriterier, och det kommer också att riskera att dess pengar från Sammanhållningsfonden tas tillbaka. Detta är detsamma som utpressning, och är inte acceptabelt.

Vi är också väldigt mycket emot att N+2- (N+3)-regeln utvidgas till att omfatta Sammanhållningsfonden, med hänsyn till den specifika naturen hos och syftena med denna fond. Man bör komma ihåg att denna regel, som Tyskland drev igenom i den föregående budgetramen för 2000–2006 om de återstående strukturfonderna, innebär att de fonder som ännu inte har införts skärs ned inom två (tre) år. Detta strider klart mot syftet med strukturfonderna. Detta nya villkor kan få en ännu större inverkan än Sammanhållningsfonden, med tanke på finansieringen av stora projekt, och leda till större svårigheter med förverkligande och finansiering.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. (EN) I dag har vi haft en debatt om strukturfonderna och sammanhållningsfonderna, samt om gränsöverskridande samarbete. Vad beträffar det senare har vi under flera års tid haft erfarenhet av ett sådant samarbete i Nordirland, och det har fungerat. På sista tiden har detta emellertid inte varit fallet. Irish Central Border Area Network (ICBAN), ett av de finansieringsorgan som har funnits med längst, har genom sin sammansättning hamnat i obalans. ICBAN:s styrelse består av tjugo medlemmar, varav numera enbart tre är från den unionistiska delen av befolkningen. Organets jämvikt har rubbats, och är numera diskriminerande gentemot den unionistiska delen av befolkningen. Det har inte längre stöd från unionisterna i området. Organet är ansvarigt för anslag motsvarande 25 miljoner euro under de kommande åren. Detta är en oacceptabel situation som måste få ett slut. Om denna diskriminering fortsätter måste anslagen till ICBAN frysas till dess att fullständig rättvisa råder.

- Betänkande (A6-0224/2006) av Hatzidakis och (A6-0226/2006) av Andria

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi har röstat för två betänkanden som syftar till att reformera EU:s strukturpolitik. Det arbete som har påbörjats för att reformera detta politikområde är ett viktigt steg i rätt riktning.

Generellt sett förespråkar vi dock en mer restriktiv hållning till EU:s regionalstöd. Vi stöder inte regionalbidrag som används för att finansiera boende eller turistaktiviteter. Vi stöder inte heller den föreslagna inriktningen på forskning som sprider ut ett och samma forskningsområde på olika lärosäten, snarare än att koncentrera den på färre ställen.

- Betänkande (A6-0217/2006) av Wortmann-Kool

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. (EN) På Verts/ALE-gruppens vägnar stödde jag de ändringsförslag där man eftersträvade att riktlinjer skulle antas om rättvis konkurrens, sociala standarder och miljöskydd avseende trampfart. I ändringsförslagen krävde man även att särskild hänsyn skulle tas till de små och medelstora rederiernas specifika situation.

Tyvärr förkastades dessa ändringsförslag. I betänkandet går man i stort sett emot de förslag från kommissionen som syftar till att omintetgöra karteller inom sjöfarten. Därför röstade jag mot det slutliga betänkandet, eftersom jag anser att kommissionens ursprungliga förslag i många avseenden var bättre lämpat för att sänka sjöfartens kostnader, utan att äventyra tjänsternas tillförlitlighet.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Sjötransporterna utgör omkring 45 procent av Europeiska unionens externa handel sett till värdet och nästan 75 procent sett till volymen. Att tillämpa de allmänna konkurrensrättsliga reglerna på internationell trampfart och cabotage är egentligen inget problem, eftersom dessa aktiviteter redan är avreglerade och bedrivs på grundval av rättvis konkurrens.

Det är borttagandet av undantaget för linjekonferenser från konkurrensreglerna från 1986 som ensamt har varit föremål för riktigt bittra diskussioner mellan alla aktörer i sektorn. Jag anser att de lösningar som Corien Wortmann-Kools och mitt eget betänkande erbjuder i fråga om detta är mycket välavvägda och respekterar de intressen som står på spel.

För närvarande finns det faktiskt inga bevis för att linjekonferenssektorn behöver skyddas från konkurrens för att kunna leverera sina tjänster.

För att bevara rättssäkerheten i sjöfartssektorn kändes det också nödvändigt att dra upp riktlinjer så att operatörerna kan anpassa sig till den nya rättsliga ramen och för att underlätta en smidig övergång till ett konkurrenskraftigt system. Om alla de försiktighetsåtgärder som parlamentet har vidtagit i fråga om detta vidtas råder det inga tvivel om att sjötransporterna kommer att gynnas.

- Betänkande (A6-0223/2006) av Lamassoure

  Hynek Fajmon (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill förklara varför jag röstade emot Lamassourebetänkandet om EU:s system för egna medel. Jag röstade så tillsammans med de andra ledamöterna från det tjeckiska samhällsdemokratiska partiet (ODS). Jag är övertygad om att den reformering av EU:s system för egna medel som rådet och kommissionen har kommit överens om är en anständig kompromiss, som parlamentet inte borde ha skjutit i sank. Parlamentet borde tvärtom ha visat sitt stöd för sådana framsteg. När allt kommer omkring välkomnar vi det faktum att ingen EU-skatt kommer att införas under överskådlig framtid. Det nuvarande systemet fungerar i stort sett och ger unionen en ändamålsenlig finansiering. Därför finns det inga egentliga skäl att kassera det och ersätta det med ett nytt system. Således kan jag inte acceptera den kritiska inställningen i Lamassourebetänkandet.

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. (EN) Även efter att den brittiska rabatten har tagits med i beräkningen kommer EU att kosta Förenade kungariket 4 298 miljoner pund sterling under 2006. Med beaktande av att nettokostnaden har varit av denna storleksordning varje år är det häpnadsväckande hur stor del av våra nationella resurser som vi har öst in i EU:s svarta hål. Och till vilken nytta? Tänk vilken verklig infrastrukturell förändring som man med denna ansenliga summa pengar kunde ha åstadkommit om pengarna hade spenderats internt på de verkliga behov som har funnits i Förenade kungariket sedan 1973.

Trots att det nu finns 25 medlemsstater kommer Förenade kungariket att bidra med en åttondel (12,4 procent) av de totala budgetinkomsterna på 83 miljarder pund sterling som krävs för att finansiera EU under 2006. Det är inte att undra på att vågen av EU-skepsis fortsätter att stiga. Vid en tidpunkt när både vår hälso- och sjukvård och vår livsviktiga utbildningssektor står under starkt tryck, är det förfärligt att vi slösar bort en så stor del av skattebetalarnas pengar på en vacklande politisk union. I och med att Tony Blair gick med på att gradvis ge upp den brittiska rabatten, och allteftersom den verkliga kostnaden för utvidgningen ökar, kommer situationen bara att förvärras.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Alain Lamassoures utmärkta betänkande om förslaget till rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel. För att kunna fortsätta att bygga ett politiskt EU måste vi snarast reformera dess budgetregler. Svårigheterna att komma fram till en överenskommelse om budgetplanen 2007–2013 som Europeiska rådet hade i december 2006 och kommissionens förslag, innebär att unionens finansiering inte är öppen för insyn, eftersom det verkar som om vi rör oss längre bort ifrån den princip om budgetmässig rättvisa som för närvarande genomsyrar medlemsstaternas bidrag till unionens verksamhet. Mot bakgrund av utsikterna till ett federalt Europa kommer debatten om egna medel förmodligen att bli en av de mest omstridda politiska framtidsfrågorna. Icke desto mindre undrar jag, när det gäller den närmaste framtiden och de nuvarande underskotten i EU:s och de främsta nettobidragande medlemsstaternas finanser, om det är dags att införa ett stort europeiskt investeringslån som ska finansiera all viktigare infrastruktur (rymden, motorvägarna, höghastighetsjärnvägarna, kommunikationstekniken, hamnarna, flygplatserna och så vidare) som behövs för ekonomisk utveckling och sociala framsteg.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi har idag röstat emot Alain Lamassoures betänkande till rådets beslut om Europeiska gemenskapernas egna medel. Det är viktigt att det skapas en effektivare och mer transparent budgetprocess för Unionen. Vi avvisar dock varje tanke på att EU i framtiden ska beskatta t.ex. energi, moms eller företagsvinster.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. Jag har valt att lägga ner min röst när betänkandet om förslaget till rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel voteras.

I takt med att problem och möjligheter blir alltmer gränsöverskridande blir Europeiska unionen ett allt viktigare forum för att lösa dessa problem och på bästa sätt tillvarata dessa möjligheter. Samtidigt som processen bättre lagstiftning förhoppningsvis kan rensa bort en hel del frågor som jag anser höra till den nationella och varför inte den regionala nivån ser jag flertalet för Europas medborgare så viktiga områden som behöver hanteras gemensamt.

Det handlar bland annat om miljö, forskning och utveckling och energi där vi kan skapa en mer hälsosam omgivning med fler jobb och långsiktig tillväxt. Därför är jag i princip för ett nytt finansieringssystem för gemenskapen. Däremot anser jag inte att dagens bidrag från medlemsstaterna, som beror mer på förmågan att förhandla rabatter än att spegla de behov länderna ser i EU, ska ersättas med en ny form av egna medel baserade på energi, moms eller företagsvinster som kommissionen föreslår. Det innebär inte mer rättvisa. Stora delar av det betänkande vi röstar om ställer jag mig dock bakom. Ökad transparens och en förenkling är förstås välkommet.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), skriftlig. – (FR) På ett högre plan än den politiska överenskommelsen om budgetplanen för 2007–2013 bekräftade de förhandlingar som fördes vid rådets sammanträde den 15–16 december 2005 att systemet för egna medel måste ändras.

Vid en tidpunkt då den europeiska integrationen tycks ha gått i stå – särskilt på grund av tendensen att ta sin tillflykt till nationella särintressen och klyftan mellan folket och gemenskapens institutioner – har detta otydliga köpslående och det faktum att alla medlemsstaterna bara vill betrakta budgetfrågan utifrån sina egna speciella intressen understrukit att vi snabbt måste skaffa oss ett klart och entydigt system för egna medel, som så långt som möjligt befriar EU från den ovisshet som för närvarande råder när det gäller de nationella budgetarna.

Det är viktigt att Europaparlamentet, som är nationernas företrädare, deltar i denna process. Lamassourebetänkandet, som vi ska rösta om i dag, är centralt i denna process, och slutsatserna i det – som anknyter till en stor del av de ovan nämnda problemen – går i rätt riktning, eftersom de är utformade för att skapa ett EU som har kontroll över sina ekonomiska resurser och är närmare människorna.

Därför röstade jag för det här dokumentet, trots att jag hade velat att möjligheten till en bolagsskatt inom EU redan nu hade nämnts som en ny form av egna medel för EU.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Lamassourebetänkandet handlar i grund och botten om att EU skapar en situation där unionen har omfattande egna medel som stämmer överens med dess ambitioner och inte är beroende av bidrag från medlemsstaterna, samt att detta sker fram till 2008 och utan att vi väntar på att flerårsbudgeten upphör att gälla. Slutsatsen av allt detta måste vara att parlamentet vill ha en EU-skatt, och det snabbt.

Vad sysslar det med? Detta är ett veritabelt angrepp på demokratin, där de grundregler som alldeles nyligen fastställdes för de kommande sex åren ska ändras om bara två år och detta strax efter de förväntade regeringsskiftena i många medlemsstater, främst de vilkas folk tillbakavisade konstitutionen. Man gör uppenbarligen ett outtalat försök att skapa en stat, för en organisation med beskattningsrätt är i sak en stat. Den kanske inte har någon konstitution och den kanske inte har någon legitimitet, men den är i alla fall en stat som i likhet med medlemsstaterna har makt att sätta press på skattebetalarna.

Europeiska unionen, med sin makt på det kommersiella området, har haft riktiga egna resurser som sammanhänger med dess befogenheter, nämligen tullarna. Ända sedan EU grundades har unionen letat efter sätt att förstöra dessa resurser. Det EU borde göra är därför att återställa dem. Detta vore vettigt, att öka sina resurser och skydda de europeiska ekonomierna mot orättvis konkurrens.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) När det gäller systemet för egna medel för 2007–2103 valde rådet att behålla den brittiska checken (utom för kostnader i samband med utvidgningen) och att ge de övriga nettobetalarna, nämligen Tyskland, Österrike, Nederländerna och Sverige, liknande privilegier genom att sänka momssatserna och de direkta BNI-bidragen och öka den andel av de traditionella egna medlen som får behållas, samt ”checkarna” inom ramen för strukturfonderna och fonden för landsbygdens utveckling.

Dessa sänkningar kommer de övriga medlemsstaterna att få betala, däribland sammanhållningsländerna som kommer att straffas dubbelt. De kommer att betala mer till gemenskapens budget och struktur- och sammanhållningsfonderna kommer att bantas.

Denna situation är orättvis och oacceptabel och motiverar i sig att vi röstade emot.

Det finns också de som förespråkar ett nytt system för egna medel baserat på EU-skatter, vilket vi är emot.

Vi anser att ett rättvist system för egna medel måste bygga på BNI och varje medlemsstats relativa välstånd, så att alla medborgare i hela EU bidrar till budgeten i samma utsträckning. Detta skulle leda till solidaritet och omfördelning jämsides med spenderandet, med hänsyn tagen till målet om verklig konvergens och ekonomisk och social sammanhållning.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag avstod från att rösta om Lamassourebetänkandet om egna medel, trots att betänkandet innehöll flera goda idéer för att förbättra det nuvarande systemet. Jag kunde inte instämma med föredragandens ståndpunkt i fråga om Förenade kungarikets rabatt. Jag är fortfarande övertygad om att den är motiverad inom ramen för det nuvarande systemet, och jag anser att det krävs mer omfattande reformer innan det görs några fler förändringar av den brittiska rabatten.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Med tanke på att Förenta staternas budget för ett enda år uppgår till 2 500 miljarder US-dollar är det uppenbart ohållbart för EU att ha en budget på mindre än 1 000 miljarder euro för hela perioden 2007–2013.

För att ge sig själv manöverutrymme utan att öka sin budget håller för det första Europeiska kommissionen stegvis på att avskaffa den gemensamma jordbrukspolitiken och Europas småbrukare för att ta tillbaka större delen av de 45 miljarder euro som man lägger på jordbruksbudgeten varje år. Därav följde den osannolika ståndpunkt som de europeiska förhandlarna intog vid mötet med Världshandelsorganisationen den 30 juni 2006, där de bakom kulisserna accepterade en sänkning av våra tullar med 50 procent och därmed gav Brasilien monopol på livsmedel. Grundproblemet kvarstår emellertid. Alla vet att det Brysselcentrerade Europa kommer att vara dömt att öka sin budget från 2014 och inrätta en EU-skatt.

Bakom dimridåerna väcker talet om egna medel i Lamassourebetänkandet den politiska fråga som har dragits i långbänk sedan 1951 och som handlar om att en politisk stat faktiskt inrättas genom en inre marknad och sedan en gemensam valuta. Det som euron inte gjorde och det som konstitutionen misslyckades med, eftersom nationerna vaknade och insåg vad det var som hände, det ska beskattningen göra mellan 2014 och 2019. Skattebetalarna är härmed varnade.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Diskussionen om EU:s budget har hittills uteslutande varit inriktad på att ständigt öka budgetens omfattning och söka nya inkomstkällor. I stället för att automatiskt ropa efter en EU-skatt borde vi granska utgiftsstrukturen ingående. Miljarder euro från vår gemensamma budget fortsätter att sippra ut till tveksamma ändamål eller kastas i sjön.

Därför behöver vi för det första ett förstklassigt system för bedrägeribekämpning. För det andra måste vi begränsa de administrativa kostnaderna genom åtgärder som att lägga ned ett av parlamentets säten och ta ställning till utgifter med utgångspunkt från de faktiska kostnaderna. För det tredje kan vi spara miljardtals euro genom att inte tvinga på våra ovilliga medborgare utvidgningar.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Mot bakgrund av det mycket tekniska betänkande som min kollega Alain Lamassoure har lagt fram om EU:s egna medel tycker jag att det är viktigt att framhålla den tanke som Belgien och Guy Verhofstadt framförde för några år sedan: att ge EU ett verkligt finansiellt självstyre genom att införa det som har kallats en EU-skatt.

Ytterligare en skatt? Visst inte. Tanken är helt enkelt att européerna bör få finansiera EU direkt, på samma sätt som amerikanerna finansierar den federala staten, snarare än att betala det som ska gå till EU genom sina egna nationer. För den enskilde EU-medborgaren är det således en plan som inte skulle få någon stor betydelse alls från ekonomisk synpunkt, men som skulle vara laddad med symbolik eftersom alla därigenom skulle bli medvetna om vilken andel av deras skattepengar som går till europeisk integration. Jag vill för övrigt påpeka att EU kostar varje europé 26 cent om dagen.

Även om vissa medlemsstater (främst Österrike och Luxemburg) varmt välkomnar planen är andra fortfarande nervösa för ett instrument som trots allt ska föra EU närmare medborgarna. Planen skulle också göra det möjligt för oss att komma ifrån den ofruktbara debatten mellan stater som är nettobetalare och stater som är nettomottagare. Då skulle EU helt säkert få resurser som motsvarar dess ambitioner.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Dagens metod för att finansiera gemenskapens budget har blivit omodern, och bristerna har hamnat i förgrunden under de senaste åren.

De senaste budgetdebatterna har blivit förödmjukande övningar som slutar med att vi post för post diskuterar vem som är nettobetalare och vem som inte är det. Dagens system, med dess många undantag och avsteg, har blivit komplicerat och ogenomträngligt.

I det här sammanhanget måste EU snarast reformera sitt finansieringssystem.

Därför välkomnar jag att parlamentet i förhandlingarna om den senaste budgetplanen för 2007–2013 har lyckats införa en interimsöversyn som ska genomföras 2008/2009. Denna kommer att bli ett unikt tillfälle att göra en grundlig utvärdering av systemet för egna medel.

I likhet med föredraganden Alain Lamassoure är jag för ett finansieringssystem för gemenskapens budget som är öppet, rättvist och skäligt, ett system som ger EU en budgetram som överensstämmer med dess aktuella prioriteringar och berättigade ambitioner.

Ledstjärnan för allt reformarbete bör vara att göra EU finansiellt oberoende av överföringar från medlemsstaterna och att förstärka budgetens EU-karaktär. Detta kommer att borga för att den framtida debatten inte blir ett nytt slagfält för medlemsstaternas nationella intressen.

- Betänkande (A6-0170/2006) av Muscat

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) De fem största icke-finansiella multinationella företagen som har legat på sju i topp-listan sedan 1990 hade tillgångar på omkring 1 280 miljarder US-dollar 2003, med andra ord över 3 procent av världens BNI. Det största finansiella multinationella företaget, Citibank, hade ensamt tillgångar på detta belopp, vilket visar vilken makt den finansiella sektorn har i den reala ekonomin.

Det verkliga syftet med det man kallar att konsolidera finanssektorn är att konsolidera den inre marknaden för finansiella tjänster och integrera finansmarknaderna, i syfte att riva de hinder för den fria rörligheten för kapital som fortfarande finns och uppmuntra till sammanslagningar och uppköp av företag i till exempel banksektorn, för att skapa möjligheter att konkurrera på den globaliserade marknaden.

Vi är emot denna utveckling, som kommer till uttryck i den resolution vi har framför oss, som euron är ett instrument för och vars syften slås fast i handlingsplanen för finansiella tjänster.

Att den reala ekonomin gradvist har blivit mer finansiell har inte bara lett till att åtskilliga arbetstillfällen har gått förlorade, utan har också bidragit till att göra den reala ekonomin till en parasiterande ekonomi genom att avleda investeringar från tillverkningsindustrin och främja finansiella, och sedan ekonomiska, kriser på grund av finansmarknadernas oerhört rörliga natur och de spekulationsbubblor de skapar. Denna kasinoekonomi har bara ökat de stora börsmäklarfirmornas vinster, särskilt i banksektorn.

Därför röstade vi emot.

- Betänkande (A6-0229/2006) av Szejna

  Malcolm Harbour (PPE-DE), skriftlig. (EN) Förenade kungarikets konservativa delegation lade ned sin röst vid den slutliga omröstningen om betänkandet. Vi stöder flera av förslagen i Szejnabetänkandet om utvecklingen av och planerna för bolagsrätten, i synnerhet behovet av att tillämpa principerna för bättre lagstiftning, nödvändigheten av att beakta de små och medelstora företagens behov samt betydelsen av att utveckla bästa praxis med respekt för medlemsstaternas olika traditioner och system. Vi stöder också flera av de detaljerade förslagen för att förbättra insynen och de berörda parternas rättigheter.

Det finns emellertid ett antal förslag som vi inte kan stödja, eftersom man därigenom skulle införa ytterligare EU-förordningar inom områden där detta inte skulle medföra några påvisade fördelar för utvecklingen av en effektiv inre marknad för finansiella tjänster. Vi stöder också fördelarna med att företagen gör sina anställda delaktiga i beslutsfattandet på arbetsplatsen, men vi tillbakavisar införandet av en ”universell” regleringsmodell för deltagande. Vi röstade således mot punkt 3 och skäl F.

- Betänkande (A6-0201/2006) av Lucas

  Ivo Strejček (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag vill förklara varför jag, i likhet med andra ledamöter från det tjeckiska samhällsdemokratiska partiet (ODS), röstade emot Lucasbetänkandet. Flygtransporter har utvecklats snabbt under de senaste 40 åren, vilket har lett till att utsläpp och buller har minskat med mer än 40 procent. Det finns inga vetenskapliga bevis för att vi behöver det slags överdrivna regelverk som föreslås i Lucasbetänkandet. Om vi höjer bränsleskatterna minskar de europeiska lufttrafikföretagens konkurrenskraft och priserna till slutanvändarna stiger. Om lufttransporternas konkurrenskraft försvagas hämmas EU än mer på världsscenen. Detta är bara ytterligare bevis på den omtanke om miljön som är på modet just nu, och därför röstade vi emot.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för Lucasbetänkandet till stöd för åtgärder för att minska påverkan på klimatförändringen. Det är avgörande att alla industrigrenar fullgör sin uppgift, däribland flygindustrin.

Vi bör emellertid se till att de åtgärder som vi föreslår är både förnuftiga och praktiska. Att endast öka skatterna kommer inte automatiskt att minska utsläppen. Inte heller kan flygindustrin köpa och sälja utsläppsrätter med sig själv: det måste den göra i samarbete med andra industrigrenar.

Flygresorna har förvisso ökat under årens lopp, eftersom de inte längre är begränsade till medelklassen och de rika. I t.ex. enbart Förenade kungariket reser 30 miljoner människor – dvs. halva befolkningen – med flyg åtminstone en gång per år. Alla dessa människor välkomnade de EU-initiativ som gynnade lågprisflyget och tvingade de större flygbolagen att sänka sina biljettpriser. EU:s allmänhet stöder således inte målsättningen hos vissa kolleger i parlamentet att i lag förbjuda lågprisflygbolagen eller att tvinga dem att upphöra med sin verksamhet.

Denna allmänhet är ändå oroad över klimatförändringen. De vill ha ett rättvist och rimligt skattesystem, och de vill att åtgärder vidtas i samarbete mellan regering och industri. Alla dessa åtgärder måste beaktas mot bakgrund av konsumenternas behov och önskemål, på ett sätt som gör att miljöintressena hamnar högst upp på dagordningen.

  Liam Aylward (UEN), skriftlig. (EN) Jag välkomnar kommissionens meddelande från september 2005, som man inleder genom att inrikta sig på de mest effektiva metoderna för att åtgärda de globala utsläppen av växthusgaser, som ökade med 73 procent från 1990 till 2003.

Utvidgningen av EU:s system för handel med utsläppsrätter till att även omfatta flygsektorn kan vara det bästa sättet framåt för att begränsa dessa utsläpp, samt för att se till att flyget, liksom alla övriga sektorer, bidrar till att minska de skadliga växthusgaserna.

Den viktigaste frågan för att gå framåt är att undersöka effektiviteten av strategins tekniska faktorer, så att den blir så miljömässigt och ekonomiskt effektiv som möjligt. Samtidigt bör man ägna särskild uppmärksamhet åt situationen i Irland och andra isolerade områden, där man är speciellt beroende av flygtrafiktjänster, både i huvudstadsområden och i regionala områden.

Dessutom bör prispåverkan och fördelningsmetoderna för utsläppsrätterna undersökas ytterligare. Mot bakgrund av Irlands geografiska förhållanden är flyget ett centralt inslag i vår infrastruktur, och av ekonomiska och sociala orsaker har flygtjänsterna en väsentlig betydelse. Följaktligen är en konkurrenskraftig marknad mellan flygbolagen nödvändig för Irlands ekonomiska konkurrenskraft.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi moderater vill att flyget inlemmas i det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter. Detta är ett effektivt och rättvist sätt att internalisera de miljökostnader flyget orsakar, i enlighet med principen att förorenaren betalar.

Vi beklagar att den svenska regeringen valt att införa en särlösning med flygskatter i Sverige. Detta snedvrider konkurrensen och försvagar Sveriges konkurrenskraft samtidigt som det innebär små eller inga miljövinster, jämfört med införandet av handel med utsläppsrätter för flyget.

Att rapporten förespråkar införandet av ett separat system för handel med utsläppsrätter gör att vi moderater inte kan ställa oss bakom den. Med ett separat system riskerar vi att få en mindre total minskning utav utsläppen av växthusgaser, och dessutom till en betydligt högre kostnad än nödvändigt. Vi moderater anser att handel med utsläppsrätter ska införas men på rätt sätt.

Att priset på flyg sjunkit dramatiskt i Europa är något i grunden positivt som skapar välstånd, rörelsefrihet och kontakter mellan människor. Vi beklagar att föredraganden och parlamentets majoritet förefaller vara av motsatt uppfattning. Därför delar vi inte heller betänkandets krav på ytterligare skattehöjningar av olika slag på flyget.

  Robert Evans, Mary Honeyball och Linda McAvan (PSE), skriftlig. (EN) Parlamentsledamöterna i labourgruppen ger sitt fulla stöd till åtgärder för att bekämpa luftfartens påverkan på klimatförändringen. Vi stöder principen om att utvidga systemet för handel med utsläppsrätter till att omfatta utsläpp från luftfarten, och uppmanar kommissionen att lägga fram genomförbara förslag. Vi avstod från att rösta om vissa punkter i betänkandet som var motsägande eller vars konsekvenser inte till fullo hade kostnadsberäknats eller beaktats.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att rösta för detta betänkande om att minska luftfartens påverkan på klimatförändringen. Luftfarten är en av de snabbast växande källorna för växthusgaser.

När det gäller behandlingen av denna viktiga fråga instämmer jag nästan helt och hållet med föredraganden. När det gäller vissa av hennes förslag, till exempel att omedelbart införa skatter på flygfotogen, att beskatta all luftfart inom EU, eller att inrätta ett separat system för handel med utsläppsrätter för luftfarten, har det emellertid inte gjorts vare sig någon kostnadsberäkning eller någon konsekvensbedömning.

Randområdesproblemen i min egen hemregion i sydvästra England innebär också att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de mest isolerade områdena, som till exempel Cornwall och Scillyöarna i min hemregion. När det gäller Gibraltar har en särskilt komplicerad geografisk och politisk isolering vållats till följd av de spanska myndigheternas hållning. Därför ser jag fram emot att kommissionen använder detta betänkande som grund för att lägga fram kostnadsberäknade och genomförbara förslag till åtgärder.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Ja, flyget är en faktor bakom klimatförändringarna. Trots att flygbränslet har blivit allt mer effektivt de senaste 40 åren har den totala bränsleförbrukningen ökat under samma tid på grund av den stora trafikökningen. Vi måste förhindra en situation där utsläppen från flyget blir en av de faktorer som mest bidrar till klimatförändringar på lång sikt.

Det finns ingen snabb teknisk lösning. Därför är det viktigt att samtidigt förlita sig på att integrera luftfartens konsekvenser med gemenskapens system för handel med utsläppsrätter och på forskning, på att förbättra hanteringen av lufttrafiken och på att införa energibeskattning.

Detta nya korståg mot klimatförändringar bör emellertid inte bedrivas till varje pris.

Det system som införs får inte bestraffa våra europeiska flygbolag på världsmarknaden, och all orättvis konkurrens med andra transportmedel bör också förhindras.

Därför är de val som kommissionen snart ska göra i sitt lagstiftningsförslag av avgörande betydelse, och de olika alternativen måste begrundas mycket ingående.

Jag uppmanar kommissionen att lägga fram lösningar som är rationella både i ekonomiska och miljömässiga termer. Kommissionen måste till varje pris undvika att inrätta ett skadligt system där byråkratins tyngd tvingar ut den europeiska luftfarten ur leken på den internationella marknaden.

  Caroline Jackson och Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) De brittiska konservativa röstade för detta betänkande eftersom vi känner till den påverkan som utsläppen från luftfarten har på klimatförändringen. De motsvarar omkring 4 procent av koldioxidutsläppen i EU, och jämfört med 2003 förväntas lufttrafiken öka med det dubbla till 2020.

Vi stöder förslaget att införliva utsläppen från luftfarten i ett system för handel med utsläppsrätter, antingen genom att de tas med i det nuvarande systemet eller att de möjligen införlivas inom ett mer begränsat system. Detta skulle göra det möjligt för flygbolagen att samarbeta med nationella myndigheter och med EU:s myndigheter för att tillämpa bestämmelser som uppfyller målsättningen att uppnå högsta möjliga miljöstandarder, utan att i onödan straffa EU:s resenärer. Om dessa standarder dessutom tillämpades på flyg till och från EU skulle flygbolagen inte behöva betala mer än deras konkurrenter utanför EU. Ett EU-system skulle slutligen fungera bäst som en del av en global strategi.

Vi motsätter oss en skatt på flygfotogen, samt förslaget att införliva luftfarten inom momssystemet. Vi vill inte skada EU:s luftfartsindustri eller allmänhetens rimliga förväntningar på billigare flygresor.

Vi förväntar oss att kommissionen ska dra lärdom av sina första misstag inom systemet för handel med utsläppsrätter, och att den ska leda ett sådant system för luftfartsindustrin.

  Caroline Lucas (Verts/ALE), skriftlig. – (PT) Flygtransport är det vanligaste sättet att resa över långa avstånd, och detta har fått allvarliga miljökonsekvenser i form av utsläpp av växthusgaser.

Jag tycker att ett lämpligt sätt att ta itu med problemet är att använda utsläppsavgifter och licenser för handel med utsläppsrätter. Jag välkomnar också att inrikesflygningar och flygningar som börjar eller slutar i EU har tagits med i det här förslaget, samt att ett enda europeiskt luftrum inrättas, vilket kommer att göra det möjligt att skära ned antalet flygrutter.

Icke desto mindre anser jag att man måste ta hänsyn till det specialfall som utgörs av avlägsna regioner som är svåra att nå och som därför är mycket beroende av flygtransporter.

Därför stöder jag bara betänkandet på grund av att ändringsförslaget som säger att de yttersta randområdena och de avlägsna regionerna ska uppmärksammas särskilt har antagits. Sådana regioner skulle ha drabbats hårt om de nya flygavgifterna skulle ha tillämpats enhetligt i hela det europeiska luftrummet.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Flygtransport är det vanligaste sättet att resa över långa avstånd, men trots det motverkar utsläppen från luftfarten det globala målet att sänka utsläppen.

De åtgärder som föreslås i det här betänkandet, särskilt utsläppsavgifter och licenser för handel med utsläppsrätter, tycker jag är ett bra sätt att lösa problemet med luftfartens konsekvenser.

Ett annat viktigt förslag i betänkandet är att inrikesflygningar och alla flygningar som börjar eller slutar i EU tas med, i syfte att förhindra en snedvridning av marknaden. I betänkandet föreslår man också att ett enda europeiskt luftrum inrättas, vilket kommer att göra det möjligt att skära ned antalet flygrutter, med tanke på att fler direkta flygningar kommer att ge mindre avgasutsläpp.

Det finns dock en detalj som man måste ta hänsyn till, nämligen de avlägsna regionernas och de yttersta randområdenas unika situation. Därför stöder jag betänkandet på grund av att ändringsförslaget som säger att de yttersta randområdena och de avlägsna regionerna ska uppmärksammas särskilt har antagits. Sådana regioner skulle ha drabbats hårt om de nya flygavgifterna skulle ha tillämpats enhetligt i hela Europa. Eftersom det är svårt och tidsödande att nå de här regionerna är flygtransporterna oerhört viktiga för dem.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Lucasbetänkandet om luftfartens påverkan på klimatförändringen. Jag ger mitt fulla stöd till åtgärder för att bekämpa luftfartens påverkan på klimatförändringen. Jag stöder också principen om att utvidga systemet för handel med utsläppsrätter till att omfatta utsläpp från luftfarten, och jag hoppas att kommissionen kommer att lägga fram ett genomförbart förslag. Jag avstod från att rösta om ett antal punkter av det enkla skälet att jag inte anser att konsekvenserna av dessa förslag har utvärderats till fullo. Till exempel lade jag ned min röst när det gällde kravet att slopa momsbefrielsen för flygtransporter, eftersom det inte är uppenbart huruvida detta kommer att bidra till att åtgärda klimatförändringen eller om det endast kommer att skada mindre gynnade resenärer.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Jag ger mitt fulla stöd till åtgärder för att bekämpa luftfartens påverkan på klimatförändringen. Jag stöder principen om att utvidga systemet för handel med utsläppsrätter till att omfatta utsläpp från luftfarten, och jag stöder uppmaningen till kommissionen att lägga fram genomförbara förslag. Jag avstod från att rösta om vissa punkter i betänkandet som var motsägande eller vars konsekvenser inte till fullo hade beaktats.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) För över ett år sedan undertecknade jag tillsammans med 13 av mina belgiska kolleger i Europaparlamentet ett upprop i La Libre Belgique, i vilket vi uppmanar de 25 stats- och regeringscheferna att gå längre än målen i Kyotoprotokollet.

Det av de framlagda förslagen som skulle prioriteras handlade om att ta med utsläpp från luftfarts- och sjötransportsektorerna i de kommande klimatskyddsplanerna.

Därför är jag glad över er ambitiösa röstning om Lucasbetänkandet i dag, ett betänkande som innehåller en hel rad åtgärder för att bekämpa luftfartens miljökonsekvenser, däribland särskilt ett stopp för momsundantaget för flygbränsle.

Läget är bekymmersamt. Luftfartens utsläpp uppväger en fjärdedel av de blygsamma resultat som har nåtts i kampen mot växthusgaser. Låt mig vara tydlig. Det handlar inte om att beskatta planlöst utan om att sätta stopp för en obalans som inte i tillräcklig utsträckning sporrar luftfartssektorn att investera i ny teknik, vilket drabbar miljön i första hand. Den globala uppvärmningen är det tjugohundratalets största utmaning, och EU måste fortsätta att föregå med gott exempel.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Jag samtycker till den allmänna inriktningen i betänkandet, men jag anser att det fortfarande finns stora problem med resultatet av dagens omröstning: för det första är förslagens effekter till stor del ofinansierade och har en oproportionerlig inverkan; för det andra borde systemet för handel med utsläppsrätter visserligen omfatta flygtransporter, men det bör inte inrättas ett separat system vid sidan av det nuvarande. Detta skulle undergräva det nuvarande systemet för handel med utsläppsrätter.

Vissa avsnitt i betänkandet är oförenliga med kommissionens mycket genomförbara förslag, och är som sådana obegripliga.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Även om syftet att minska luftfartens klimatpåverkan, främst genom att minska koldioxidutsläppen, är mycket vällovligt anser jag att det är viktigt att parlamentet tar hänsyn till situationen i EU:s mest avlägsna regioner.

Om borttagandet av luftfartsindustrins momsundantag och införandet av en skatt på fotogen skulle bli reella alternativ skulle det få katastrofala konsekvenser för de mest isolerade regionernas ekonomier, liksom för deras befolkningars rörlighet.

Detta skulle särskilt gälla öregionerna, som varken har väg- eller järnvägsförbindelser med resten av EU, och än mer de yttersta randområdena, där människorna uteslutande är beroende av flygtransporter för att förflytta sig.

Jag tackar Europaparlamentets ledamöter för att de antog mitt ändringsförslag med krav på att de mest isolerade territorierna, som är mycket beroende av flygtransporter, ska uppmärksammas särskilt i gemenskapslagstiftningen, speciellt öarna och de yttersta randområdena där alternativen till flygtransporter antingen är oerhört få eller rent av obefintliga.

  Glenis Willmott (PSE), skriftlig. (EN) Jag ger mitt fulla stöd till åtgärder för att, inom systemet för handel med utsläppsrätter, bekämpa luftfartens påverkan på klimatförändringen, och jag uppmanar kommissionen att lägga fram genomförbara förslag.

Jag avstod från att rösta om vissa punkter i betänkandet som var motsägande, eller vars konsekvenser inte till fullo hade kostnadsberäknats eller beaktats.

- Betänkande (A6-0223/2006) av Lamassoure

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Eija-Riitta Korholas utmärkta betänkande om den kompromiss som har nåtts med Europeiska rådet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslut och rätt till överprövning i miljöfrågor. Det gläder mig att man har hanterat den här svåra frågan, vars juridiska komplexitetsgrad har fördröjt det politiska antagandet mycket, på ett klokt sätt. Den insyn i program som finansieras av Europeiska investeringsbanken som har nåtts är utmärkt. De icke-statliga organisationernas roll har med rätta fastställts i den här åtgärden genom att man hänvisar till ”ansvariga” sådana. Den kompromiss som parlamentets delegation har kommit fram till under Alejo Vidal-Quadras Rocas ledning är i grunden tillfredsställande och välavvägd. Att betänkandet kunde antas vid tredje behandlingen är när allt kommer omkring en seger för Europaparlamentet.