Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2002/0298(CNS)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A6-0236/2006

Debatter :

PV 05/07/2006 - 15
CRE 05/07/2006 - 15

Omröstningar :

PV 06/07/2006 - 6.8
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0310

Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 5 juli 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

15. Kommissionens genomförandebefogenheter (interinstitutionellt avtal) – Kommissionens genomförandebefogenheter (förfaranden) (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- ett betänkande (A6-0237/2006) av Richard Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om ingåendet av ett interinstitutionellt avtal i form av ett gemensamt uttalande om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (nytt föreskrivande förfarande med kontroll) (10126/1/2006 – C6-0208/2006 – 2006/2152(ACI)), och

- ett betänkande (A6-0236/2006) av Richard Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om det ändrade förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (10126/1/2006 – C6-0190/2006 – 2002/0298(CNS)).

 
  
MPphoto
 
 

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Europaparlamentets föredragande, Joseph Daul och Richard Corbett, för deras ständiga ansträngningar för att nå en kompromiss. Jag vill belysa det mycket goda samarbete som har rått mellan våra två institutioner, i synnerhet under de senaste tio månaderna.

Kommissionen har, som ni vet, varit en kraftfull förespråkare för Europaparlamentets ökade kontrollrätt när det gäller kommittéförfarandet i dessa svåra och komplexa förhandlingar. I detta avseende vill jag också hylla det engagemang som det brittiska och det österrikiska ordförandeskapet har visat.

Detta har haft som följd att Europaparlamentet och kommissionen har lyckats med att till och med övertyga de mest motvilliga medlemsstaterna att sörja för ett större genombrott i fråga om parlamentarisk kontroll. Om parlamentet stöder kompromissförslaget i morgon kommer man att ha vetorätt när det gäller de flesta genomförandeåtgärders innehåll. Detta gäller naturligtvis för genomförandeåtgärder som rör åtgärder inom ramen för medbeslutande. Vi kan utan tvekan konstatera att vi har vunnit ett avgörande slag till förmån för ökad demokratisk kontroll.

Kommissionen har påtagit sig ett flertal ytterligare åtaganden som svar på parlamentets oro. Vi kommer att förbättra insynen och tillgången till dokument inom ramen för kommittéförfarandet ytterligare. Vi kommer att se till att samrådsperioden inte startar förrän parlamentet har fått alla språkversioner. Vi kommer att kontrollera alla befintliga åtgärder som godkänts inom ramen för medbeslutande och, där det anses lämpligt, lägga fram förslag till anpassning före slutet av nästa år.

Avslutningsvis har vi, vilket anges i trepartsförklaringen, enats om att omedelbart anpassa 25 medbeslutandeinstrument. Kommissionen kommer att lägga fram förslag om detta före årsslutet.

Richard Corbetts två betänkanden antogs av en övervägande majoritet i utskottet för konstitutionella frågor, men jag vill, inför omröstningen i morgon, säga ett par saker om det enda ändringsförslag som har lagts fram. I detta ändringsförslag hänvisas till en resolution, vars avgörande punkt är ett systematiskt antagande av tidsfristklausuler. Jag anser att detta ändringsförslag är ett steg i fel riktning. Det undergräver det ömsesidiga förtroende som de tre institutionerna har vägletts av under förhandlingarna. Det är en motsägelse av innehållet i det gemensamma uttalandet, där lagstiftaren håller med om att genomförandebefogenheterna bör tilldelas utan tidsfrist. Jag hoppas att ni kommer att beakta kommissionens ståndpunkt när ni röstar i morgon.

Detta avslutar mina inledande kommentarer. Jag är naturligtvis angelägen om att få höra ledamöternas kommentarer om denna betydelsefulla reform.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Corbett (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag misstänker att det är en sammansvärjning inom parlamentet som gjort att denna debatt har planerats till precis denna stund, för detta förväntades vara den tidpunkt som England skulle spela mot Frankrike. Joseph Daul och jag, som har varit delaktiga i dessa förhandlingar, har känt oss som offer för denna sammansvärjning. Men som vi vet så gick England inte vidare, så det kanske inte har lika stor betydelse nu – i alla fall inte för mig.

Vi har, tekniskt sett, två betänkanden framför oss av procedurskäl, men de rör ett enda paket: förslaget om ändring av rådets beslut från 1999 om kommittéförfarandet och de gemensamma förklaringarna som, eftersom de utgör ett slags interinstitutionellt avtal, är föremål för ett enskilt betänkande. De är ett övergripande paket, och de representerar tillsammans ett enormt steg framåt för parlamentet – en betydelsefull omvandling av kommittésystemet.

Mina väljare hemma i Yorkshire skulle ha frågat mig vad ett kommittéförfarande är. Det är inte precis ett ämne som de talar om dagarna i ända på pubar och klubbar i Yorkshire. Varje lagstiftande församling har ett system för delegerande av befogenheter till det verkställande organet. Inom nationella parlament är detta vanligtvis en lagstiftning där regeringen tilldelas befogenhet att vidta ytterligare åtgärder: statutory instrument [förordning] i Förenade kungariket, arrêté royal [kunglig förordning] i Belgien, dekret i diverse andra länder. Systemen varierar något, men det är ganska vanligt att tilldela befogenheter till det verkställande organet, inte minst när det gäller att hantera tekniska detaljer och komplexa frågor, när de allmänna principerna väl har fastställts i huvudlagstiftningen.

Vad som är ovanligt med vårt system i Europeiska unionen är att vi, när vi tilldelar kommissionen den här sortens befogenheter, tvingar den att agera i samverkan med en kommitté av nationella tjänstemän. Dessa kommittéer har ofta befogenhet att hindra kommissionen och återförvisa frågan till rådet. Vi har alltid ansett att detta är förkastligt: för det första för att det bara är kommittéer av nationella tjänstemän och inte parlamentet som har rätt att granska kommissionen och återförvisa frågor, och för det andra för att frågor bara återförvisas till en del av den lagstiftande myndigheten – rådet – också när den grundläggande rättsakten har antagits genom medbeslutandeförfarande.

Vi anser också att systemet är i stort behov av större insyn och att det är komplext i och med det stora antal kommittéer som ger upphov till termen kommittéförfarande. Endast en expert kan granska och förstå det.

Det har gjorts vissa mindre eftergifter under årens lopp. Nu får vi alla dokument som skickas till ett kommittéförfarande. Vi har sedan 1999 haft viss möjlighet att uttrycka invändningar inom en viss tidsperiod, om vi anser att en åtgärd går bortom de befogenheter som har tilldelats. Hittills har emellertid våra huvudsakliga invändningar inte hörsammats. I och med detta avtal sker en omvandling av situationen: hädanefter kommer parlamentet att kunna säga nej till alla genomförandeåtgärder av kvasilagstiftande natur som antas genom kommittésystemet, och om vi säger nej kan åtgärden inte antas. Kommissionen måste endera lägga fram ett nytt förslag eller en ny lagstiftning inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Detta är ett stort framsteg för parlamentet – och inte bara för parlamentet – i fråga om ansvarsskyldighet och öppenhet inom hela gemenskapssystemet. Det är anledningen till att detta avtal är så viktigt.

Det har likväl förekommit några frågor som vi varit missnöjda med och om vilka vi varit tvungna att förhandla för att garantera att vår ställning kunnat säkras fullt ut. Det finns exempelvis i detta avtal en hänvisning till Lamfalussyförfarandet. Genom att ta upp det, i fråga om kommissionen, uppvärderar vi faktiskt detta förfarande från ett yttrande i parlamentet av kommissionens ordförande och ett brev från den behöriga kommissionsledamoten till den behöriga utskottsordföranden till en förklaring av hela institutionen. Vi har alltså uppvärderat de relevanta delarna av Lamfalussyförfarandet. Detta är också viktigt.

Vi är nöjda med tidsfristerna: det är ett stort framsteg att tre månader kan utökas till fyra, i synnerhet – som kommissionsledamot Margot Wallström påpekade – som klockan börjar ticka så fort vi fått texten på alla språk. Det kommer att ge oss tillräckligt med tid att överväga dessa angelägenheter.

En annan fråga som varit på tapeten är tidsfristklausulerna. Med detta avtal tror jag inte att parlamentet normalt kommer att behöva använda tidsfristklausuler. Vi använde dem förut, för att vi för alltid förlorade de befogenheter vi tilldelade kommissionen. Eftersom vi inte hade någon större kontroll över hur de tillämpades var det naturligt att vi ville använda oss av tidsfristklausuler för att vid behov bekräfta kontrollen. Men i och med detta avtal kan vi säga nej till sådana genomförandeåtgärder som vi ogillar, till och med till varenda en av dem, om det handlar om kvasilagstiftande åtgärder.

Därför har vi ingen användning för tidsfristklausuler. Detta återspeglas i avtalet – genom att vi erkänner att principerna för god lagstiftning innebär att befogenheter bör delegeras utan tidsfristklausuler, utan tidsbegränsning. Men principen att lagstiftaren, om så behövs, bör kunna fastställa en tidsfristklausul – det är en befogenhet som tillfaller oss inom ramen för fördraget – erkänns på så sätt att det står väldigt tydligt i avtalet ”utan att det påverkar de lagstiftande myndigheternas befogenheter”. Vi har, som det står i avtalet, rätt till detta, men jag tror inte att vi kommer att behöva använda oss av den rätten, förutom kanske i sådana undantagsfall som vi inte kan förutsäga för närvarande. Vi erkände detta i god tro som en del av förhandlingarna, eftersom de andra institutionerna kände starkt för det, men också, enligt min uppfattning, för att vi insåg att vi från parlamentets sida inte behöver det.

I och med detta avtal bör vi kunna förhålla oss mer avslappnat till delegerandet av frågor till kommissionen, eftersom vi kommer att ha denna kontroll efteråt. I gemenskapen föreligger den löjliga situationen i vilken vi ibland har två eller tre behandlingar i fråga om ämnen som exempelvis bredden på traktordäck, som i vilken nationell kontext som helst skulle ha tilldelats regeringen – detta för att vi har varit motvilliga att delegera. I och med garantin att vi kan kontrollera det vi delegerar finns det ingen anledning för oss att inte delegera mycket mer och oftare. Det är ytterligare en anledning till att välkomna detta avtal.

Det är därför min grupp och vårt utskott, utskottet för konstitutionella frågor, avvisade det ändringsförslag som kommissionsledamoten hänvisade till. Det är bara ett skäl – parlamentet återbekräftar inte den resolution som det hänvisar till – men jag ser inget behov av någon hänvisning. Min grupp – och jag tror att detta även gäller andra grupper – kanske röstar emot detta ändringsförslag om det verkligen bekräftas av den grupp som lade fram det. Jag kommer strax att lyssna med intresse till andra talare.

Det är en fråga som återstår: anpassningen av den befintliga lagstiftningen. Kommissionsledamot Wallström hänvisade till det paket med 25 åtgärder som kommer att anpassas omedelbart, med ett förslag till årsslutet. Utöver detta har kommissionen åtagit sig att genomföra en undersökning av all befintlig lagstiftning för att se vad som behöver anpassas, och man kommer att lägga fram ett förslag. Men rådet har inte åtagit sig att agera inom en viss tidsram, så vi måste från parlamentets sida följa detta mycket noggrant. Vi befinner oss i en vapenvila. Jag vill inte bryta den, men vi måste verkligen se till att rådet tittar seriöst på detta inom den nödvändiga tidsramen. Detta är kanske inte det absoluta slutet på historien, men jag anser likväl att det är ett stort genombrott, ett stort framsteg för parlamentet.

Jag skulle vilja avsluta på samma sätt som kommissionsledamot Wallström inledde, alltså genom att tacka alla som varit inblandade. Jag vill naturligtvis tacka kommissionen. Dess ståndpunkt är helt annorlunda än den var för några år sedan, och jag anser att kommissionsledamot Wallström till stor del är att tacka för det. Kommissionen har intagit en ståndpunkt där man stöder vår ståndpunkt. Jag tror att våra ståndpunkter var så gott som identiska i de flesta av förhandlingarna.

Jag vill tacka det brittiska och det österrikiska ordförandeskapet: det brittiska ordförandeskapet för att ha inlett återupptagandet av rådets övervägande av denna fråga, och det österrikiska ordförandeskapet för att ha fört det framåt så skickligt. Jag vill naturligtvis tacka min medförhandlare, Joseph Daul, ordförande för utskottsordförandekonferensen. Vi deltog i många sammanträden tillsammans under sex månaders tid. Det gläder mig mycket att jag i kväll kan meddela den fullsatta kammaren – åtminstone de ledamöter som inte ser på fotbollen! – att vi har nått ett mycket betydelsefullt resultat, som jag tror inte bara gagnar parlamentet utan faktiskt hela unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Herr Corbett! Jag har äntligen förstått vad ordet kommittéförfarande betyder, och när jag är i Yorkshire kommer jag att gå in på alla pubar och förklara det.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Radwan, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig först som tysk gratulera kommissionsledamot Franco Frattini till gårdagens fotbollsresultat och sedan ganska snabbt gå vidare till dagens ärende. Jag kommer inte att säga något personligt om det; allt jag vill göra är att reda ut några missförstånd som håller på att spridas.

Vi diskuterar inte den här frågan i dag för att kommissionen vill att vi ska göra det, inte heller på grund av att det finns några krav på oss från rådet, som tyvärr lämnade kammaren innan debatten började. Vi diskuterar den här frågan för att de utskott som kommer att arbeta med dessa avtal – och om detta råder det stora meningsskiljaktigheter i parlamentet – har beslutat att vi skulle göra det.

Man har talat om att det brittiska ordförandeskapet satte denna fråga på dagordningen, och det gjorde det verkligen, eftersom – och det är här kommittéförfarandet kommer in i bilden – vissa utskott i parlamentet, bland annat utskottet för ekonomi och valutafrågor, inte längre var villiga att skriva under en oinskränkt fullmakt och delegera någonting utan att ha rätt att följa upp saken, och det är det vi talar om i dag, inte om att skänka parlamentet en present, utan om någonting som är en självklar rättighet i en demokratisk process.

Därför är jag förvånad över det som har skett nyligen. Från början sa ni, fru kommissionsledamot, att ni var för demokrati, och ni avslutade med att säga att tidsfristklausulen inte var särskilt lämplig. Varje parlament är fullt berättigat att bestämma tidsfrister för lagstiftning, och jag tycker att det är oacceptabelt att kommissionen eller rådet uttalar sig på detta sätt eller försöker förvägra parlamentet den rätten.

Jag vill bara påminna rådet om att det, när det gällde förslaget till konstitution och debatten om detta, gick så långt som att acceptera att delegationen hade rätt till återkallande, men i dag vill rådet inte kännas vid detta. Det råder inga tvivel om att det har gjorts framsteg, och nu måste vi fortsätta på den vägen. Avtalet måste bevisa sitt värde i praktiken. Till exempel fick utskotten – och här talar jag om mitt eget – det första förslaget för konsultation från kommissionen så sent som strax innan sommaruppehållet; efter sommaruppehållet hade tidsfristen på åtta veckor löpt ut, och vi fick då veta att man förväntade sig ett beslut från oss inom tre månader. Det är praxis som får visa att avtalet fungerar och att vi inte måste ge upp våra rättigheter.

Vad jag skulle önska från kommissionen, och ännu mer från rådet, är att få se dem som går i bräschen för demokrati och medbestämmanderättigheter i tredje världen – och det görs i huvudsak av utrikesministrarna – åtminstone utgå från samma normer gentemot Europaparlamentet; det vore verkligen ett framsteg.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Min kollega Richard Corbett talade om bra resultat. Efter att just ha sett på en tv-skärm som visade resultatet 1–0 anser jag i en alltigenom europeisk anda att ja, det är ett bra resultat. Richard Corbett talade om situationen för människorna i Yorkshire. Jag vill inte alls avskräcka honom, men jag vill ändå göra klart för honom att han fortfarande har lite arbete kvar att göra när det gäller att övertyga varje parlamentsledamot om vikten med kommittéförfaranden eller med de resultat som har åstadkommits inom ramen för de förhandlingar som just har avslutats. På denna punkt tror jag på hans övertalningsförmåga.

Jag vill tacka inte bara våra förhandlare, Richard Corbett och Joseph Daul, för det resultat vi har åstadkommit, utan också Alexander Radwan och alla ledamöter i utskottet för ekonomi och valutafrågor, för utan dem hade inte dessa förhandlingar ens inletts.

I själva verket vill jag säga till kommissionen att vara på sin vakt. Från och med nu har ni en viktig uppgift gentemot parlamentet, nämligen att se till att genomförandeåtgärderna kommer i gång inom den ram som nu ordentligt har omdefinierats. Vi får ofta frågor om behovet av att övervaka hur medlemsstaterna tillämpar eller genomför den lagstiftning vi diskuterar här i kammaren. I samma anda bör vi då kontrollera att kommissionen å sin sida gör vad den ska för att se till att genomförandeåtgärderna är färdiga inom en rimlig tid. Vi kommer också att behöva se över Europaparlamentets arbetsordning för att anpassa våra förfaranden till dessa nya rättigheter som vi måste kunna utöva till fullo.

I kväll kommer alla att glädjas åt resultatet av förhandlingarna. Trots det vill jag nu återgå till de tre frågor som jag fortfarande anser vara olösta.

Den första handlar om statusen för Europaparlamentets observatörer i kommissionens expertkommittéer. Faktum är att vi på samma villkor som rådets företrädare dag för dag måste kunna följa de behöriga utskottens arbete med genomförandet om vi till fullo vill kunna utöva denna kontrollfunktion och återkallanderätt när det gäller kommittéförfarandet.

Min andra fråga handlar om tidsfristklausuler. När det gäller dessa utgör det minimum vi fick igenom i förklaringen den garanti vi behövde för att acceptera avtalet.

Min tredje och sista fråga utgörs av en varning till kommissionen. Om Europaparlamentet på det kvasirättsliga området vägrar att vidta en åtgärd som har föreslagits av kommissionen kommer denna inte bara att ha möjligheten att föreslå en ny formulering, den kommer också vara att skyldig att göra det. Annars kommer det inte att vara möjlighet att genomföra nivå 1.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Min grupp stöder med glädje denna betydelsefulla reform, som ger ytterligare en signal om att parlamentet gör stora framsteg i fråga om konstitutionell utveckling. Jag vill tacka alla de huvudsakliga aktörerna i dessa komplexa förhandlingar.

Den föreskrivande kommittén har visat sig vara den besvärligaste aspekten vad gäller kommittéförfarandet, och den kan inte på långa vägar kontrolleras effektivt av parlamentet. Det befintliga paketet får tre konsekvenser för parlamentet.

För det första innebär det att parlamentet jämställs med rådet. För det andra uppmuntras parlamentet att sätta större tillit till kommissionen i fråga om utövande och klokt tillämpande av den verkställande myndighet som vederbörligen tillkommer kommissionen. Parlamentet behöver inte längre syssla så mycket med detaljer, vilket ger det möjlighet att fokusera på politiken snarare än på de tekniska aspekterna.

Slutligen kommer förändringen att tvinga parlamentet att skärpa och förbättra utskottens granskning och prövning av produkten av kommittéförfarandet. Vi måste vara fullt beredda på att axla vårt utökade ansvar med skicklighet och omsorg.

 
  
MPphoto
 
 

  Satu Hassi, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Herr talman! Som föredraganden Richard Corbett sa är detta ett genombrott. Det är välkommet, och jag gläder mig över det. Parlamentets befogenheter att övervaka i kommittéförfarandet har hittills nästan varit en fars. Kommissionen har många gånger till och med åsidosatt sin skyldighet att informera parlamentet om sina beslut.

Parlamentet vidtog nyligen rättsliga åtgärder mot kommissionen för att den hade överskridit sina befogenheter när det gäller kommittéförfarandet. Det började med ett initiativ av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, när kommissionen hade överskridit sina befogenheter genom att ge dispens för det förbjudna flamskyddsmedlet Deca-BDE. Nu håller ärendet på att rättas till på två sätt. Parlamentet kommer att ha rätt att motsätta sig kommande beslut inom ramen för kommittéförfarandet med en majoritet av ledamöterna. Fallet Deca-BDE åtgärdades i slutet av juni, när kommissionen faktiskt tog tillbaka sitt beslut, vilket betyder att detta farliga ämne kommer att tas bort från elektronisk utrustning. Det gläder mig.

 
  
MPphoto
 
 

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE).(PT) Jag lider också för närvarande på grund av matchen mellan Portugal och Frankrike, inte Frankrike och England, som Richard Corbett förutspådde.

Denna debatt om den demokratiska kontrollen av förordningar signalerar en ny era för den europeiska demokratin. EU är inte längre endast ett mellanstatligt förhandlingsområde. Det är en enhet i sin egen rätt och ett integrationsområde. Det vill vara en demokrati med sin egen legitimitet, vilket är mycket mer än de enskilda medlemsstaternas sammanlagda legitimitet.

Denna väg mot en ny era inbegriper förfaranden för beslutsfattande och genomföring. Dessa förfaranden kommer till slut att utgöra en spjutspets i den utmaning av legitimiteten som alla politiska läger står inför. Jag tänker på de utmaningar som utgörs av öppenhet, ansvar, effektivitet samt av att se till att de som detta riktar sig till accepterar och har förtroende för det. Parlamentarisk kontroll av förordningar som redan finns med i en konstitution som ännu inte har trätt i kraft innebär mer än att sätta den demokratiska befogenheten att stifta lagar på samma nivå som den demokratiska befogenheten att kontrollera.

EU:s institutioner utgår från att EU måste vara utformat som en genuin europeisk demokrati och att en sådan inte är förenlig med tillämpningsförordningar som byråkratiskt sett har berövats EU:s medborgare och deras respektive folkrepresentationer. Detta är bara ett litet steg mot en sund uppbyggnad av ett starkt, demokratiskt europeiskt centrum med beslutskedjor som ständigt är öppna för insyn när det gäller deras legitimitet.

Det vore en bra idé att låta de nationella parlamenten vara med och utse nationella experter till kommittéerna. I en europeisk demokrati, vilket är det vi strävar efter, skulle ett kommittéförfarande syfta till att fastställa det nätverk som ökar och inte minskar den politiska unionens legitimitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE) .(DE) Herr talman! Det är bra att vi i parlamentet nu kan gräva ned oss i kommissionens kommittéförfarande, det är ett framsteg och ett bra resultat av dem som har lett förhandlingarna, vilket vi är mycket tacksamma för.

Det enda är att det har några skavanker. Allt handlar snarare om medbeslutandeförfarandet än om samrådsförfarandet. Det är samrådsförfarandet som fortfarande gäller för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och nu när det behandlar förordningen om ekologiskt jordbruk kan vi än en gång se hur kommissionen försöker inkräkta på utskottets befogenheter, men vi har inte möjlighet att handskas med dessa försök utan omsvep, och detta måste förändras. Det utgör ett problem i det som man har kommit överens om här.

När vi får den föreslagna konstitutionen kommer medbeslutandeförfarandet att gälla för jordbruket också, men vi har inte fått den ännu. Jag hoppas att detta inte kommer att bli ännu en besvikelse när det gäller genomförandet, så att vi tvingas leva med samrådsförfarandet och en situation där kommissionen fortsätter att åtnjuta rättigheter som är oförenliga med alla demokratiska normer.

 
  
MPphoto
 
 

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Kommentarerna från ledamöter här i kammaren visar hur mycket eftertanke och entusiasm som ligger bakom denna betydelsefulla reform, och det med rätta. Vi har tillfört mer öppenhet och mer demokrati till förfarandena.

Hädanefter bör parlamentet vara i stånd att med gott samvete delegera genomförandebefogenheter till kommissionen utan att man ger upp den lagliga rätten till noggrann granskning. Enligt det nya förfarandet skulle kommissionen inte kunna anta en genomförandeåtgärd i befintlig form om parlamentet skulle motsätta sig innehållet.

I och med dessa avsevärda förbättringar av kontrollrättigheten ser vi ingen anledning till att lagstiftaren ska sätta en tidsfrist för tilldelningen av genomförandebefogenheter till kommissionen. Jag tror tvärtom att detta paket kommer att tillhandahålla en stabil lösning för framtiden. Detta var naturligtvis syftet med förhandlingarna.

Avslutningsvis vill jag ta upp några praktiska frågor, för om ni stöder avtalet i morgon måste vi fortsätta vårt goda samarbete. Detta kommer att ske på olika sätt: för det första tack vare kommissionens kommande förslag till anpassning, för det andra genom den utlovade förbättringen av kommittéförfarandets register, och för det tredje genom en översyn av våra 2 000 bilaterala avtal om proceduren för genomförande av besluten enligt kommittéförfarandet.

Jag ser fram emot att fortsätta samarbeta med er i dessa frågor, och jag tackar er för ert bidrag till debatten.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy