Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2615(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B6-0470/2006

Debatter :

PV 05/09/2006 - 5
CRE 05/09/2006 - 5

Omröstningar :

PV 07/09/2006 - 7.6

Antagna texter :

P6_TA(2006)0350

Debatter
Tisdagen den 5 september 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

5. Uppskjutna förhandlingar i Doharundan för utveckling (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Första punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (O-0088/2006 – B6-0427/2006) till kommissionen om uppskjutna förhandlingar i Doharundan för utveckling av Enrique Barón Crespo för utskottet för internationell handel.

 
  
MPphoto
 
 

  Enrique Barón Crespo (PSE), frågeställare. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den 24 juli tillkännagav generaldirektören för WTO, Pascal Lamy, att förhandlingarna inom ramen för Doharundan skjuts upp på obestämd tid till följd av mötet med WTO:s förhandlingskommitté i Genève. Jag hoppas att detta uppskjutande är av tillfällig art och att samtalen inte upplöses i intet, utan snarare återuppstår, som kommissionsledamoten sa.

Detta beslut, som preliminärt innebär slutet på fem års förhandlingar och över sju års diplomatiska ansträngningar, har gett upphov till en stor osäkerhet inom den multilaterala ramen för WTO:s handelsförhandlingar, och det utgör dessutom ett problem i förhållande till en informell tidsfrist, som är mer politisk än kronologisk: mandatet att förhandla fram handelsavtal (Trade Promotion Authority), som Förenta staternas kongress beviljat presidenten för att han ska kunna förhandla i globala termer, löper snart ut.

Herr talman! Jag skulle vilja säga i förbigående att det är konstigt att en organisation som WTO, som är en mellanstatlig organisation och en ministerkonferens, är beroende av ett beslut av ett parlament, Förenta staternas kongress, även om det är ett mycket respektabelt organ. De övriga parlamenten i världen, Europaparlamentet till att börja med, har också rätt att uttrycka sin åsikt, utan att påtvinga organisationen sådana villkor eller tidsfrister som Förenta staternas kongress nu påtvingar den. I detta sammanhang vill jag säga att vi nästa vecka kommer att ha möjlighet i parlamentsförsamlingens styrelse, som Europaparlamentet och Interparlamentariska unionen upprättat, att diskutera och arbeta med denna fråga tillsammans med företrädare för majoriteten av alla parlament runt omkring i världen, för vi anser att detta är en fråga som rör oss alla.

Vi i parlamentet, och i synnerhet i utskottet för internationell handel, väntade inte tills semestern var över med att uttrycka vår oro. Jag uttryckte den på utskottets vägnar omedelbart efter tillkännagivandet, och påpekade att vi inte kan finna oss i att förhandlingarna definitivt misslyckas. Vi måste fundera på hur vi ska kunna gå vidare från denna skiljeväg och hur processen ska kunna komma på rätt väg igen. Det har förekommit en rad samtal och bilaterala möten under augusti, och jag hoppas att kommissionsledamoten kan delge oss möjligheter till framsteg.

Jag anser också att kommissionen måste försöka utnyttja sitt mandat så mycket man kan, för vi har ett ansvar. Först och främst handlar det om att försvara våra intressen, men också om att främja principen om att ett multilateralt system som är en fördel för alla, inte bara de utvecklade länderna utan också de länder som borde vara förhandlingens huvudsakliga mål – utvecklingsländerna och, framför allt, de minst utvecklade länderna – verkligen kan spela en grundläggande roll, liksom den som Europeiska unionen borde spela som världens ledande handelsmakt.

Jag anser därför att det är viktigt att Europaparlamentet säger sitt och stöder möjligheten att vi kan fortsätta, återskapa och förnya målet att uppnå Doharundan för utveckling och också att stödja kommissionen – som inte har haft mycket till semester i detta avseende – som vi hoppas kan fortsätta sitt arbete för att slutföra denna runda.

Det finns fortfarande utrymme för handling. Det finns alltid ett utrymme inom politiken, även om tidsfristen, kronologiskt sett, snart löpt ut, och behovet av att handla snabbt kan kanske vara till hjälp. Herr talman! Vi anser att de uttalanden som kommissionsledamoten kan göra i dag är betydelsefulla, och vi vill framför allt att han ska veta att han kan lita på vårt engagemang, vårt stöd och vår önskan att denna runda återigen ska bli en process inriktad på en mer välmående och samverkande mänsklighet i framtiden.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag delar verkligen det önskemål som uttryckts av ordföranden för utskottet för internationell handel om att denna mycket beklagliga utveckling i förhandlingarna borde vara ett tillfälligt stopp, snarare än ett uppskjutande på obestämd tid. Jag välkomnar att han och andra parlamentsledamöter ska möta andra parlamentariker från Världshandelsorganisationens medlemsländer för att granska detta ärende. Ju större förståelse som vi kan få för detta och för vilka problemen är, och ju mer vi lyckas sprida denna kunskap bland aktörerna i de olika WTO-länderna – snarare än att bevara denna kunskap inom en mycket fast sammansvetsad cirkel av förhandlare – desto bättre kommer det att gå för oss. Jag kommer verkligen att eftersträva detta mål när jag senare denna månad besöker Washington DC för att möta ledande personer i Capitolium.

Förra gången som jag diskuterade utvecklingsagendan från Doha med några av parlamentsledamöterna var i Genève i slutet av juni. För det första skulle jag vilja påpeka hur mycket jag uppskattade er närvaro där, er nätverksverksamhet och att ni spelade en intressant och praktisk roll bland de förhandlande parterna. Vi kommer att behöva ert stöd i framtiden i våra ansträngningar att övertyga våra WTO-partner om att återuppta dessa förhandlingar, och jag berömmer i mycket starka ordalag den inställning som ledamöterna i kammaren har intagit.

I slutet av denna vecka kommer jag att resa till Rio de Janeiro på inbjudan av den brasilianska regeringen och utvecklingsländernas G20-grupp. Detta kommer att bli den första möjligheten att på ministernivå granska det som skedde i Genève i juli, att diskutera våra ståndpunkter och att utvärdera möjligheten för hur och när vi kan gå vidare.

Under de veckor som följde på uppskjutandet har alla sidor uttryckt ett intresse för att se till att rundan blir framgångsrik. Ingen säger, av första intrycket att döma i alla fall, att de inte längre är intresserade av den, och Doha behöver verkligen denna typ av engagemang. I alla våra åtgärder och uttalanden måste vi fylla på med förtroende för rundan och processen samt åter hävda multilateralismens förtjänster samt de ekonomiska fördelarna med ett brett och ambitiöst avtal. Men retoriken måste motsvaras av politiskt ledarskap. Problemet är en brist på vad man skulle kunna kalla ”realistisk ambition”.

Alla parter tar med sig sina inrikes restriktioner till dessa förhandlingar. Detta är kanske oundvikligt, men det är inte och får inte heller bli en ursäkt för misslyckande. Men även på de svåraste och skenbart mest svårbehandlade förhandlingsområdena går ståndpunkterna när det gäller jordbruk inte isär så mycket. De står inte så långt ifrån varandra att de blir oförenliga. Det handlar om att EU ska sänka sina genomsnittliga tullsatser till en nivå som ligger i närheten av det som utvecklingsländernas G20 begär. EU tillkännagav i Genève att man var villig att förhandla om detta som en del av ett balanserat paket – om även andra är beredda att gå framåt och visa samma typ av flexibilitet som vi själva visar.

Om vi ska kunna gå i den riktning som jag har angivit att vi kan, så skulle detta under de rätta omständigheterna innebära en betydande förändring från vårt ursprungliga erbjudande om en 39-procentig genomsnittlig sänkning av tullsatserna för jordbruk, vilket redan är mycket högre än de sänkningar som godtogs i Uruguayrundan. Detta skulle bli de snabbaste tullsänkningarna för jordbruk som någonsin godtagits i en multilateral handelsförhandling. Ingen skulle kunna beskriva detta som ”Doha light”. Till detta kan fogas de sänkningar av subventioner som härrör från EU:s reform, vilka skulle få EU-producenter att starkt dra sig tillbaka från viktiga globala exportmarknader som till exempel mjölk och fjäderfä, och EU:s spannmålsmarknad skulle minska, eftersom efterfrågan på djurfoder faller. Om man lägger ihop allt är det detsamma som ett stort nytt marknadstillträdespaket för konkurrenskraftiga jordbruksexportörer som exempelvis Förenta staterna, Australien och andra medlemmar av Cairnsgruppen. Det skulle eventuellt kunna leda till nedskärningar av det europeiska jordbruket med upp till 20 miljarder US-dollar per år.

Att, som vissa har gjort, avfärda detta som obetydligt är antingen en brutal förhandlingsställning eller ett misslyckande när det gäller att göra de nödvändiga beräkningarna. Som motprestation för dessa nedskärningar förväntar sig EU att Förenta staterna på motsvarande sätt minskar de jordbrukssubventioner som snedvrider handeln, något som utvecklingsvärlden nu rätteligen anser vara villkoret och katalysatorn för ett slutligt Dohaavtal.

Förenta staterna har föreslagit betydande nedskärningar av de handelssnedvridande subventioner som kallas ”gula lådan” från 19,1 miljarder US-dollar ned till 7,6 miljarder US-dollar. Detta låter bra, och ska också välkomnas. Men Förenta staterna har också föreslagit en ökning av vad som ska vara tillåtet att använda i andra bidragskategorier som snedvrider handeln, medan de förkastar idén om att direkt reformera dessa bidragsprogram för att se till att de inte längre snedvrider handeln. Om man lägger ihop de tre typerna av föreslagna subventioner som snedvrider handeln som Förenta staterna vill behålla, kommer man i själva verket fram till ett potentiellt nytt tak på 22,7 miljarder US-dollar, vilket är mer än det som Förenta staterna för närvarande betalar.

Vid slutet av genomförandeperioden för Doha skulle med andra ord Förenta staternas handelssnedvridande utbetalningar till jordbrukare faktiskt kunna öka till följd av det som Förenta staterna lade fram i sitt erbjudande i oktober förra året. Det är förståeligt att Förenta staternas handelspartner har funnit detta oacceptabelt, särskilt med tanke på de kraftiga minskningar som Förenta staterna kräver från andra, både när det gäller bidrag och tullavgifter. Helt riktigt insisterar utvecklingsländerna på en effektiv sänkning av Förenta staternas subventioner, och EU stöder detta. Såvida det inte sker en ändring i Förenta staternas inställning kommer avancerade utvecklingsländer som Brasilien och Indien inte att vara beredda att erbjuda större tillträde till sina marknader för industrivaror och tjänster, och detta är stötestenen i det eventuella avtal som vi försöker sluta.

Det kommer att bli svårt att nå detta avtal. Jag förringar inte de svårigheter som kommer att uppstå i de kommande förhandlingarna med de avancerade utvecklingsländerna när det gäller tullar för handel med industrivaror. Det råder dock ett dödläge i förhandlingarna om jordbruk, vilka bara utgör en bråkdel av utvecklingsländernas handel och likaså för de utvecklade länderna, som gör att vi inom ramen för Dohaförhandlingarna inte kan ta itu med industriprodukter och tjänster, där den största delen av de potentiella ekonomiska vinsterna från denna runda ligger.

Det enda sättet för oss att fullborda Doha är om alla berörda parter anstränger sig för att få till stånd ett objektivt resultat på alla förhandlingsområden. Detta omfattar inte bara tullavgifter på jordbruk och jordbruksprodukter, utan också industriprodukter, tjänster och regler. Alla sidor borde inse att en realistisk ambition och ett uppnåeligt resultat, långt ifrån att vara ett ”Doha light”, faktiskt skulle skapa djupgående strukturella förändringar i jordbrukspolitiken och ge nya handelsflöden av varor och tjänster i en storleksordning som inte har förekommit i någon tidigare handelsrunda. Det finns med andra ord redan otroligt mycket på bordet, som Pascal Lamy upprepade gånger har påpekat.

Det som går förlorat på grund av ett fortsatt dödläge – låt oss vara tydliga med detta – går i första hand förlorat för utvecklingsländerna. Det är de som förlorar nya handelsmöjligheter. Vad som är ännu viktigare är de riskerar att förlora till följd av en försvagning av det multilaterala handelssystemet. Vi på EU-sidan kommer att försöka göra allt som står i vår makt, oavsett scenario, för de svagare och mer sårbara utvecklingsländerna, utan att försöka splittra medlemskapet i Världshandelsorganisationen. Vi kommer i synnerhet att försöka hålla våra löften när det gäller handelsrelaterat bistånd, och vi kommer att fortsätta med våra insatser.

Vissa kommer att fråga sig hur det kommer sig att uppskjutande av utvecklingsagendan från Doha kommer att påverka vår allmänna ståndpunkt i handelspolitiken. Svaret är att vårt engagemang i Doha kommer att förbli av största vikt. Inget kan ersätta Världshandelsorganisationen. För det första grundas den på jämlikhet och rättsstatsprincipen, snarare än på ren och skär makt. För det andra kan vissa fördelar bara uppnås i ett multilateralt sammanhang, såsom nya bestämmelser för jordbruks- eller fiskesubventioner, ett nytt avtal om underlättande av handel, nya regler för antidumpningsredskap samt bättre och tydligare regler när det gäller regionala handelsavtal. Detta är exempel på områden där det inte hjälper med några som helst bilaterala avtal för att komma i närheten av att uppnå den slags förbättring och förstärkning av handelsregler och av handelssystemet som vi söker nå. För det tredje är detta den enda förhandlingsform där mindre utvecklingsländer kan ge kraft åt sin kollektiva politiska vikt.

Slutligen är systemet för tvistlösning i sig en av hörnstenarna i Världshandelsorganisationens system och ett unikt inslag inom internationell rätt. Det råder inget tvivel om att ett urholkande av förtroendet i det multilaterala systemet som helhet på lång sikt också skulle påverka detta system för tvistlösning negativt.

Bilaterala och regionala avtal är därför inte ett alternativ till multilaterala förhandlingar, utan snarare ett tillägg och ett komplement som hjälper till att få till stånd en minskning av tariffära och icke-tariffära handelshinder på djupet, liksom att fastställa regler på områden där Världshandelsorganisationens medlemmar har beslutat – åtminstone för tillfället – att inte förhandla kollektivt inom ramen för det multilaterala systemet, oavsett om det handlar om konkurrensregler, offentliga upphandlingar eller den arbetsmarknadsmässiga dimensionen.

Vi har åtskilliga förhandlingar i detta sammanhang framför oss. Vissa pågår redan, medan andra kommer att inledas när förhållandena så tillåter. Mercosur, Gulfstaternas samarbetsråd och Centralamerika återfinns i den första gruppen, och vi undersöker också Ukraina, Indien, Korea och Asean-länderna som tänkbara partner för nya initiativ.

Låt mig avsluta genom att säga att jag och kommissionen förblir starkt engagerade när det gäller att nå ett framgångsrikt resultat i den multilaterala rundan, och att jag vill samarbeta nära med er i parlamentet för att nå detta mål. Detta förblir min prioritet.

Kommissionen kommer också att lägga fram två meddelanden inom kort – ett i oktober om yttre aspekter på vår konkurrenskraft inom EU och ett om handelsförbindelserna med Kina. Med dessa kommer vi att tackla andra nyckelfrågor i vår framtida handelspolitik. Jag är ivrig att diskutera båda dessa meddelanden med er under de kommande veckorna, och ser fram emot att göra det. Jag anser att vi borde fortsätta att samarbeta i framtiden som en grupp på samma sätt som vi tidigare har gjort – för EU:s skull, men också för att gynna den globala ekonomin och i synnerhet för de mest behövande utvecklingsländerna.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Det råder ingen tvekan om att kostnaderna för de misslyckade förhandlingarna i Doharundan är höga och kommer att stiga i händelse av en definitiv kollaps.

Bland annat kommer följande kostnader att uppstå:

För det första genom förlorade vinster för den globala ekonomin, utvecklingen och sysselsättningen; vinster som skulle ha genererats om förhandlingarna slutförts framgångsrikt.

För det andra genom att framsteg i vissa verksamhetssektorer som är särskilt betydelsefulla för utvecklingsländer undergrävs.

För det tredje genom minskad trovärdighet för själva Världshandelsorganisationen.

Jag anser att förlusten i händelse av ett totalt misslyckande klart överstiger den förlust det skulle innebära att bara uppnå en mindre ambitiös överenskommelse, även om en överenskommelse inte kan godtas till vilket pris som helst för unionen.

Europeiska unionen har upprätthållit en konstruktiv och ansvarsfull ståndpunkt. Man har lagt fram beaktansvärda förslag och övergett många av sina mål redan från rundans inledning. Om det över huvud taget ska vara möjligt att återvända till förhandlingsbordet är följaktligen beroende av flexibilitet från andra ledande handelspartners sida om vi ska kunna räkna med ett balanserat resultat.

Vi inom gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater fortsätter att förespråka multilateralism. Engagemanget för ett multilateralt handelssystem bidrar på ett avgörande sätt till säkerhet, insyn och stabilitet inom den internationella handeln. Det bidrar också till ett utbrett förstärkt ekonomiskt, ömsesidigt beroende inom det internationella politiska samarbetet. En kollaps för multilateralismen skulle medföra en risk för handelskonflikter inom vissa sektorer och ett återupplivande av regionala handelsfästen.

Ett slutförande av de multilaterala handelsförhandlingarna bör följaktligen fortsätta att vara det främsta valet, den främsta prioriteringen på unionens dagordning, såsom kommissionen och ordföranden för vårt utskott har betonat. Samtidigt måste vi stärka kompletterande strategier inom bilaterala förbindelser och förbindelser över flera regioner med andra betydelsefulla partner.

Stabiliteten inom det globala handelssystemet kräver, enligt min uppfattning, en ny dynamisk kraft för länken mellan det kommersiella, ömsesidiga beroendet och det gemensamma ansvar som Europeiska unionen och Förenta staterna har, och denna länk mellan det ömsesidiga beroendet och det gemensamma ansvaret måste verifieras.

Jag vill, med Enrique Barón Crespo i blickfånget och hans lands seger över Grekland i världsmästerskapet i basket i åtanke, föreslå att vi betraktar resultatet av dessa förhandlingar så långt som en timeout snarare än som en definitiv kollaps.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Harlem Désir, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Uppskjutandet av förhandlingarna i Doharundan innebär först och främst att bryta ett löfte om att justera balansen i handelsreglerna till förmån för utvecklingsländerna. Det representerar en seger för vissa länders snäva intressen över världssamfundets bredare intresse, och precis som ordföranden för utskottet för internationell handel har vi alla naturligtvis det kongressval som snart kommer att äga rum i Förenta staterna i åtanke.

Uppskjutandet utgör redan ett potentiellt hot mot det multilaterala systemet som handelsförhandlingarnas huvudsakliga ram och en potentiell återgång till mer obalanserade bilaterala förhandlingar, som kommer att ske på bekostnad av de fattigaste och i synnerhet de minsta länderna, som ni påpekade, herr Mandelson. Det kommer dessutom att innebära att det multilaterala systemet bibehålls och inte försvinner, fastän tanken var att börja omforma det och göra det mer kompatibelt med utvecklingsmålen och med världssamfundets andra regler: nämligen behovet av att ta till oss målen för folkhälsan, miljön och – förhoppningsvis – i morgon även den sociala dimensionen av globaliseringen.

De huvudsakliga förlorarna när förhandlingsrundan nu har skjutits upp kommer att bli utvecklingsländerna, och av dessa i synnerhet de minst utvecklade länderna. Oberoende av bristerna och begränsningarna kommer det som har tagits upp, och som föreslagits av EU – och som ofta faktiskt överensstämt med parlamentets önskemål – att äventyras, att gå förlorat: ett avskaffande av exportstödet till 2013, fritt tillträde vad gäller rättigheter och kvoter för produkter från de minst utvecklade länderna till de utvecklade ländernas marknader, även om problemet med den tullsats på 3 procent som ett antal andra industrialiserade länder förespråkat kvarstår, ökat tillträde till de industrialiserade ländernas marknader för all jordbruksproduktion i utvecklingsländer, även om Förenta staternas förslag inte alls motsvarar det som krävs, behandling av bomullsproducenternas situation, det handelsrelaterade stödpaketet och det ändringsförslag till avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs) som avser tillgång till läkemedel.

Jag välkomnar ert direkta tillkännagivande, herr kommissionsledamot, att ni ännu en gång kommer att sträva efter försoning och sammanträda med G20 och Förenta staterna och försöka finna en väg tillbaka till förhandlingsbordet. Enligt min uppfattning får vi inte tillåta att Doharundan kollapsar. Vilka svårigheter som än uppstått genom att fristen för det förhandlingsmandat som den amerikanska regeringen har beviljats av kongressen har löpt ut får vi inte bara låta de åtaganden och löften som gjorts kastas bort, och det gläder mig mycket att höra att EU för sin del kommer att efterleva sina åtaganden och hålla sina löften.

Vi kanske helt enkelt borde återvända till kärnan i rundan och påminna våra partner från de industrialiserade länderna att vi var medvetna om att den inte skulle grundas på ömsesidighet och att vi skulle vara tvungna att erbjuda mer i fråga om tillträde för jordbruksprodukter än vi skulle vinna genom industritullar och öppnande av marknader och tjänster. Europa måste fortsätta att främja det multilaterala systemet. Det måste säkerligen omformas, så att ett förtroende kan vidmakthållas mellan utvecklingsländer och utvecklade länder. Det är trots allt inom det multilaterala systemet som utvecklingsländerna kan fortsätta göra sig hörda via G20 och G90, och som handelsreglerna kan göras mer förenliga med målen att utplåna fattigdomen och med det multilaterala systemets alla andra regler.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Johan van Hecke, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Är Doharundan misslyckad bortom all räddning? Detta är vad allt fler kommentatorer verkar anta. Det har inte gjorts några framsteg sedan Hongkong för nio månader sedan, och i juli sköts förhandlingarna upp på obestämd tid. Jag vägrar, liksom kommissionsledamoten och de flesta av mina kolleger i parlamentet, att tro att detta är början till slutet. Det är trots allt mycket som står på spel. Ett fullständigt misslyckande skulle mycket väl kunna leda till att det multilaterala handelssystemet kollapsar, med allt vad det skulle innebära.

Ett misslyckat försök att nå ett globalt handelsavtal ökar risken för att allt fler länder tar till bilaterala eller regionala avtal, vilket i varje fall försvagar fattiga länders ställning. Dessutom kan ett avbrott i förhandlingarna öka antalet handelstvister, vid vilka WTO-medlemmar kommer att försöka använda rättsliga åtgärder för att försöka få till stånd sådant de inte lyckades få genom ett avtal. Men detta är, som kommissionen påpekade, inte allt: förr eller senare kommer själva WTO:s existensberättigande att ifrågasättas. Det är därför nu mer nödvändigt än någonsin att göra WTO mer öppet och förbättra dess demokratiska legitimitet.

Vår grupp anser att det är mycket viktigt att rika och högutvecklade länder försöker bli mer enade i sina ståndpunkter i förväg. Det är helt meningslöst att organisera ytterligare en högmässa om Förenta staterna och EU inte lyckas överbrygga klyftan mellan sig på området för leverans av jordbruksprodukter och andra frågor. Den amerikanska kongressen applåderade nyligen den tuffa ståndpunkt som intogs av de amerikanska förhandlarna. Den här sortens beskyllningar kommer inte att bidra till några konstruktiva lösningar. Alla nyckelaktörer, inklusive EU, Förenta staterna och G20, måste göra sitt för att ett resultat ska kunna uppnås.

Under tiden måste det som kallas regelverket från Hongkong förbli till fullo intakt. Alla utvecklingsvänliga åtaganden måste efterlevas. Vare sig en överenskommelse nås eller inte får inte EU dra sig ur föresatsen att exportstödet ska ha avskaffats 2015. Samtidigt måste alla utvecklade länder och mer avancerade utvecklingsländer inbjudas att följa EU:s initiativ ”Allt utom vapen”.

Tonen i denna kompromissresolution är positiv och uppmanar till frivillighet. I resolutionen bekräftas vår tro på ett multilateralt tillvägagångssätt inom handelspolitiken trots allt, grundat på den ärliga övertygelsen om att utifall utvecklingsagendan från Doha misslyckas så skulle det tyvärr inte finnas några vinnare, bara förlorare.

 
  
MPphoto
 
 

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Doharundan är misslyckad och det som ni, herr kommissionsledamot, lägger fram för oss i dag är ett uppkok av vad som orsakade detta misslyckande. Ni säger att ni hoppas att den ändå kommer att slutföras, men vad grundar ni detta hopp på? Ni säger att det är utvecklingsländerna som är förlorarna och att detta dödläge skadar dem mer än någon annan, men varför har utvecklingsländerna och deras företrädare inte slutfört rundan? Kanske deras syn på rundan förändrades och de var tillräckligt smarta för att inte slutföra den, för att den avreglering som är grundläggande för ert resonemang, den avreglering som ni vill få igenom, uppenbart inte har gjort dem rika. I stället för att fylla magarna på de människor som bor där har den drivit dem i skuld och misslyckats med att lösa problemet med svält. Detta är första gången som dessa länder har gått samman, och om de lyckas utöva tillräckligt stort inflytande på de industrialiserade länderna i väst för att rundan ska misslyckas sätts saker och ting i ett annat ljus, och då måste vi undersöka om vi kan komma med ett annat erbjudande.

Ni säger att den minskning av tullavgifterna som erbjudits kommer att ge 20 miljarder euro till EU:s jordbruk, men är inte dessa 20 miljarder euro överflödiga här, och skulle inte dessa 20 miljarder euro – om vi genomför denna minskning – åtminstone gynna utvecklingsländerna, eller skulle det inte innebära något annat än en minskning av standarden på livsmedel? Köps dessa länder ut för mindre än vad som behövs för att de ska kunna ta sig ur fattigdomen, vilket resulterar i att vårt jordbruk kollapsar?

Vad som behövs är kvalificerat marknadstillträde. Det marknadstillträde som ni erbjuder i utbyte mot tillträde till utvecklingsländernas marknader för industriprodukter och -tjänster ödelägger deras infrastruktur och den sårbara utvecklingen av deras egen industri och handel, samtidigt som vårt jordbruk förvägras möjlighet till fortlevnad, fastän det är mycket angeläget att vi producerar livsmedel. Följden blir att det behövs kvalitet och kvalificerat marknadstillträde för att ge utvecklingsländerna möjlighet till våra prisnivåer och normer och till att utveckla sina egna ekonomier.

Sockeravtalet var ett bevis på att ekonomin utvecklades i de AVS-länder som kunde leverera socker under iakttagande av dessa villkor, medan de länder som inte lyckades med detta var tvungna att sälja till de multinationella företagen till priser under fattigdomsgränsen, och detta problem kommer att fortfara.

Vad ni alltså bör göra, kommissionsledamot Mandelson, är att komma med ett riktigt erbjudande som dessa länder kan gå med på, ett erbjudande som innebär en stabilisering av livsmedelstillgången och en förbättring av stabiliteten och kvaliteten inom handeln, snarare än ett erbjudande med den allmänna tendensen att göra jordbrukare runt omkring i världen överflödiga. Det är enligt min uppfattning då som det multilaterala tillvägagångssättet blir det rätta, och alla kan dra fördel av det på ett sätt som verkligen inte skulle vara fallet med den avreglering som ni föreslår.

 
  
MPphoto
 
 

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utvecklingsrundan från Doha har misslyckats. Vad var det som skulle utvecklas? Det är kärnfrågan. Var det bara handeln – handel för handels skull – som skulle utvecklas, eller var det meningen att en ökad handel skulle medföra utveckling? För om det var det senare som var tanken så finns det mycket mer som borde inkluderas i förhandlingarna. Det skulle vara nödvändigt att ställa frågan vad handeln bidrar till i de olika länderna i fråga om höjd social standard, bättre miljöskydd och förbättrad livskvalitet. Det är ett helt annat tillvägagångssätt, utifrån framför allt en önskan att öppna marknader för att utbyta större handelsmarginaler, för det kan inte förekomma någon ömsesidighet då.

Solidaritet handlar om att den starkare hjälper den svagare, och detta innebär att de mer utvecklade länderna måste ge mer än de som inte har utvecklats i samma grad. Det är inte bara en fråga om kvantitet här. Det handlar också om ett kvalitativt sett annorlunda tillvägagångssätt, för att inte tala om insikten att de som ännu inte har utvecklat marknaden i sina egna länder måste få möjlighet att göra det innan vi går vidare. Det kan vara så att de måste hålla marknaderna stängda under en period innan de kan öppnas.

Vad har utvecklingsländer för nytta av ett tillstånd att exportera till Europeiska unionen om de inte har några produkter att exportera, helt enkelt för att de inte ens har livsmedel så att det räcker till det egna folket än? Samtidigt säger man till dessa länder att de, om de ska få detta tillstånd, får vara så goda att öppna sina marknader för våra tjänster och industrier. Vi kommer inte att nå några överenskommelser om vårt förhandlingssätt inte höjer sig över detta, och det säger jag som fanatisk förespråkare för ett multilateralt system.

Kommissionsledamot Mandelson! Jag har, som ni minns, frågat er vid otaliga tillfällen om ni verkligen tror att USA intresserar sig för en multilateral lösning när det gäller WTO-rundan. Jag har alltid sagt att jag inte tror det. Amerikanerna kan lättare försvara sina intressen om de inte hålls tillbaka av multilaterala avtal. Därför är det mycket viktigare att Europeiska unionen förenar sig med G20, och det är något som vi naturligtvis måste överväga på nytt med tanke på de stora skillnaderna mellan länderna i syd.

Detta kan inte bara handla om ett öppnande av marknader, om följden av detta blir att den europeiska marknaden hamnar i den brasilianska jordbruksbranschens våld, som är enorm och domineras av tre familjer. Detta skulle inte hjälpa dessa länder på något sätt.

Jag anser att vi måste omvärdera vårt tillvägagångssätt. Vi vill se handel. Ni säger om och om igen att vi vill se en frihandel. Det kan råda en ideologisk meningsskiljaktighet om detta: jag vill inte se en sådan avreglering, men låt oss lägga det åt sidan för ett ögonblick. Det viktigaste är inte att skapa frihandel, utan att skapa en rättvis handel. Rättvis handel innebär just ”rättvis handel”, och inte ”lika handel”. Att tillämpa samma normer för alla kategorier av länder i fråga om tullsänkningar och öppnande av marknader skulle kanske innebära lika behandling, men det skulle inte vara rättvist.

Ni måste förändra det mandat som ni har tilldelats. Det är ett sådant tillvägagångssätt som behövs. Om ni vill förbättra handeln måste ni komma ihåg – och verkligen anstränga er för att göra det – de enskilda ländernas förhållanden, och det utvecklingsstadium som de har uppnått.

 
  
MPphoto
 
 

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Det förvånar mig inte alls att Världshandelsorganisationens förhandlingar ännu en gång har brutit samman. Sedan en tid tillbaka har jag uppmanat till att jordbruksfrågorna utesluts från dessa förhandlingar. Jordbruk utgör ynka 5 procent av världshandeln, och ändå fortsätter man orubbligt att lägga skulden för att dessa samtal har kollapsat på de europeiska jordbruksföretagen. Varför ska 5 procent hålla tillbaka de övriga 95 procenten av handeln? Det är på tiden att hålla detta i minnet.

Jag deltog vid Doharundans förhandlingar i Hongkong i december förra året och dessförinnan vid förhandlingarna i Cancún, och jag informerade parlamentet om att det skapas ett falskt intryck av att utvecklingsländerna skulle gynnas av mer tillträde till EU:s marknader. Inget skulle kunna vara längre från sanningen, och vi har återigen hört det här i kammaren i dag. Utvecklingsländerna har inte mycket att vinna av en sådan gest. EU tillåter faktiskt redan fritt tillträde för 50 av de minst utvecklade länderna i nuläget. De verkliga vinnarna skulle bli köttbaronerna i Sydamerika, om vi skulle tillåta att de irländska jordbrukarna såldes ut. De verkliga förlorarna i denna situation skulle bli de små europeiska jordbrukare som redan lever på svältgränsen. Låt oss inte missta oss när det gäller detta.

En undersökning av irländska konsumenter som nyligen genomfördes avslöjade till exempel att bara en av fem personer har förtroende för livsmedel som importeras från länder utanför Europeiska unionen. Detta är inte någon överraskning. Att öppna EU:s jordbruksmarknad ytterligare kommer allvarligt att ifrågasätta livsmedelssäkerheten och livsmedelsspårbarhet. Är vi beredda att godta ett scenario av otrygghet när det gäller de livsmedel som vi föder våra barn med, mot bakgrund av skrämselhistorierna från livsmedelsområdet som galna ko-sjukan, Creutzfeldt-Jakobs sjukdom och fågelinfluensan? Är vi villiga att godta en strategi med en marknad öppen för alla, där brasilianska nötköttsproducenter använder sig av ängladamm och andra skumma ämnen?

Vi i Irland har nyligen upplevt den irländska sockerindustrins fall. Det är brasilianska sockerbaroner som gynnas av den nyligen genomförda sockerreformen, medan 4 000 irländska sockerbetsodlare har friställts. I Hongkong i december förra året såg jag koreanska jordbrukare som kämpade för ett livsuppehälle som för närvarande hotas av transnationella spannmålskoncerner, vilka gör upp sinsemellan, med en strävan att hjälpa utvecklingsländer som täckmantel. Detta är en vanföreställning. Det står klart att Världshandelsorganisationen inte kan lyckas om vi insisterar på att spela rysk roulett med våra livsmedel och med små europeiska och irländska jordbrukares livsuppehällen. Det är dags att gå vidare. Det är dags att utesluta jordbruket från förhandlingarna en gång för alla och inte sälja ut europeiska jordbrukare.

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Uppskjutandet av förhandlingarna inom ramen för utvecklingsagendan från Doha är ett hårt slag, inte bara för WTO utan också för alla förhandlingsparter. WTO har förlorat en del av sin trovärdighet, medan den globala handeln har gynnats av utformandet och verkställandet av internationella bestämmelser om rörligheten för varor. Eftersom jag fruktar att det är utvecklingsländerna som kommer att få betala räkningen för detta uppskjutande uppmanar jag kommissionsledamot Peter Mandelson att övervaka dessa länders intressen, såväl multilateralt som bilateralt.

Det är faktiskt den allvarliga bristen på ekonomiska utsikter i Afrika som är en av de faktorer som tvingar allt fler människor att söka räddning i Europa. Jag ställer mig personligen tveksam till G20:s sammansättning. Ny ekonomisk makt måste när allt kommer omkring också omvandlas i nytt ansvar. Dessutom har jag hela tiden stött Förenta staternas handelsrepresentant Susan Schwabs uppmaning till Kina att visa prov på detta nya ansvar.

Herr kommissionsledamot! I intervjun i den tyska tidskriften Internationale Politik uttrycker ni ert engagemang för fortsatta ansträngningar för att få Doha på rätt väg igen. Kan ni förklara vad ni grundar er optimism på, särskilt mot bakgrund av ert tillkännagivande att ni inte förväntar er att förhandlingarna kommer att avslutas före årsslutet? Finns det något som tyder på att amerikanerna kommer att agera då? Jag vill dessutom återigen uppmana er att mycket noggrant tänka över EU:s agenda efter Doha, för det kan visa sig vara mer angeläget än vi tror.

 
  
MPphoto
 
 

  Maria Martens (PPE-DE).(NL) Herr talman! Det är en stor besvikelse att förhandlingarna inom WTO har skjutits upp på obestämd tid, och jag oroar mig särskilt för utvecklingsländernas ställning.

Målet med förhandlingarna inom WTO var, som vi vet, att förbättra utvecklingsländernas ställning, och alla inblandade var tvungna att göra sitt: EU på området för importtullar för jordbruksprodukter, Förenta staterna i form av internt stöd till jordbrukare, utvecklingsländer, som exempelvis Brasilien och Indien, i fråga om tillträde till deras marknader för industriprodukter osv. Det är mycket olyckligt att det inte har gjorts några framsteg, och nu kan vidare förhandlingar låta vänta på sig.

Jag vill inte peka ut någon part, vilket också skulle vara svårt med tanke på det stora antalet parter som deltagit i förhandlingarna, men det bör nämnas att det sätt som kommissionsledamoten har agerat på tyvärr inte har gett önskat resultat, och att det nu blir svårare för utvecklingsländerna att få ett starkare fäste inom världsekonomin.

Det gläder mig dock att kommissionsledamoten vid mer än ett tillfälle har uttalat sitt engagemang för utvecklingsländerna, och jag ska be att få se bevis på detta. Vi kan inte ändra fakta, och det är därför som det är viktigt att tänka på framtiden, i synnerhet på utvecklingsländernas framtid.

Under förhandlingsrundan nåddes i princip en överenskommelse om ett antal frågor som är mycket betydelsefulla för utvecklingsländerna, vilka, liksom redan tidigare nämnts, omfattar: handelsstöd, inga importtullar för de fattigaste länderna, handelsmöjligheter samt särskild och differentierad behandling. Vad som hade kunnat bli ett stort steg framåt har nu blivit ovisst. Jag förstår, och har överseende med, att kommissionsledamoten vill se ett genomförande av dessa avtal i så hög grad som möjligt, men jag undrar hur kommissionsledamoten anser att det ska kunna ske på dessa områden? Kan planerna genomföras i nuläget, och i så fall hur?

Avslutningsvis vill jag ta upp de organisationer för främjande av export som är knutna till WTO. Vi har ännu inte sett några konkreta förslag, och det är därför jag skulle vilja fråga följande: vilken effekt får uppskjutandet av förhandlingarna inom WTO, enligt kommissionen, på dessa organisationers utveckling? Anser kommissionsledamoten att det inom ramen för dessa organisationers förhandlingar finns utrymme för en extra ansträngning till förmån för AVS-länderna?

 
  
MPphoto
 
 

  Erika Mann (PSE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har haft nöjet att som ledamot av parlamentet följa utvecklingen inom handelspolitiken under 12 år, och under den tiden har jag sett tre kommissionsledamöter hantera ämnet, och jag vet hur svårt det är. Parlamentet har följt med i de olika vändningarna i förhandlingarna. Man har sett hur svårt det är att leda dem utifrån en multilateral grund, och också hur svårt det är att förstå vad en modern handelspolitik och handelsstrategi innebär.

Personligen ställer jag mig mycket skeptisk till om vi ens nu förstår det helt. Jag kan hålla med om mycket av vad ni precis har sagt, och jag är tacksam mot er för att ni hänvisat till kommissionens nya meddelande Ett konkurrenskraftigt Europa i världen, som kommer att nå oss inom kort. Men av och till ställer jag mig ganska skeptisk till vår egen självkritik och vår förståelse av de förändringar som skett i världen.

Å ena sedan är det mycket lätt att kritisera amerikanerna – och det saknas inte anledningar till att göra det – men det är också viktigt att nämna att det även i utvecklingsländer – Brasilien är ett av dem – finns tvivel vad gäller avtalet med WTO, av orsaker som några ledamöter redan har tagit upp. En annan faktor kan mycket väl vara att Kina har blivit en global handelspartner, med större inflytande på länder som Mexiko, för att bara nämna ett, än man har i EU eller Förenta staterna.

Det finns så många anledningar, och ibland tycker jag att det är beklagligt att debatten om en modern handelspolitik, som ni själv hänvisar till i ert dokument, inte befinner sig på det djup som är nödvändigt. Vad som också saknas är insikten att EU:s medlemsstater har intagit mycket skilda ståndpunkter i fråga om globaliseringens utmaningar. Vissa av våra länder är mycket öppna, eftersom de har råd att vara det, medan andra befinner sig i svårigheter för att de varit sent ute med att genomföra reformer och förändras.

Detta framgår tydligt av textildebatten och av antidumpningsdebatten med hänvisning till skor, och det finns många fler exempel. Jag tycker helt enkelt inte att vi har tänkt igenom ordentligt vad vi menar med en modern handelspolitik.

Det innefattar – som jag redan nämnt – den roll som Kina spelar. Har vi verkligen insett vad Kinas anslutning till WTO innebär? Om ni tänker överväga möjligheten att Ryssland ansluter sig, herr kommissionsledamot, uppmanar vi er att diskutera saken med oss. Avsaknaden av en debatt om effekterna och följderna av detta är något jag anser vara beklagligt, och av den anledningen ställer jag mig positiv till att föra en sådan. Det är något som parlamentet uttryckte sitt stöd för så tidigt som 2002, samtidigt som man förklarade sig positiv till förhandlingar med Asien, och ändå saknar debatten med parlamentet och med det behöriga utskottet som jag ser det djup.

Jag skulle vilja se en debatt om vad vårt deltagande i de GATS-förhandlingar som utgör en del av den bilaterala rundan skulle kunna innebära. På detta område har ni också rätt, men jag önskar att vi kunde föra en debatt om detta.

Vad jag tror är nödvändigt, om vi ska tala i termer av en modern handelspolitik, är ett fullständigt samråd med parlamentet, inte bara när vi uppmanas att gå med på förhandlingarnas resultat, utan ända från början, när sådana förhandlingar övervägs.

Kommissionen, rådet och parlamentet, som sammanträder i Stuttgart, har redan förhandlat fram en ståndpunkt, och den omfattade samråd med parlamentet, endera till fullo eller i betydande grad. Jag rekommenderar att vi gör samma sak igen, och hoppas att ni instämmer i det.

 
  
MPphoto
 
 

  Sajjad Karim (ALDE).(EN) Herr talman! Uppskjutandet av Doharundan på obestämd tid skapar allvarliga risker för vår globala ekonomi. Det innebär ett hot mot jämställdhet och välstånd i utvecklingsvärlden, arbeten, tillväxt och säkerhet i Europa samt framtiden för själva det multilaterala handelssystemet. En ny explosion av diskriminerande bilaterala och regionala avtal skulle kunna ersätta global avreglering och undergräva Världshandelsorganisationens multilaterala och regelbaserade system.

Samtidigt som några skulle kunna hävda att inget avtal var bättre än ett dåligt avtal för utvecklingsländerna, utan skydd av Världshandelsorganisationen – som ni sa, herr kommissionsledamot – kommer de att lämnas sårbara för utnyttjande och missbruk i ett unilateralt virrvarr där det gäller att få makt över handeln. Ett misslyckande kommer att innebära att protektionism fyller tomrummet allteftersom det inte längre finns någon drivkraft för omfattande minskningar av hinder. Utvecklingen inom världsekonomin kommer att bromsas, och obalansen inom den globala handeln kommer att fortsätta att öka. Finansmarknader kommer att bli mer instabila, och det internationella ekonomiska samarbetet kommer att kollapsa ytterligare. Med en urholkning av Världshandelsorganisationens system grasserar spekulationerna om vilken form en ”plan B” skulle kunna ta: kanske ett frihandelsområde i Östasien, kanske Japans förslag om ett allasiatiskt övergripande ekonomiskt partnerskap som omfattar Indien, Australien och Nya Zeeland. Endera av dessa skulle skapa ett nytt asiatiskt block som, tillsammans med Europeiska unionen och Nafta, skulle skapa en tripolär värld med alla dess inneboende instabiliteter.

Håller kommissionen med om att det nu finns ett brådskande behov av en plan B för att få tillbaka handelspolitiken på rätt spår och för EU att spela en nyckelroll när det gäller att skapa en världshandelsordning? Håller kommissionen med om att en sådan strategi måste innehålla dessa tre centrala mål: att stimulera återupplivandet av Doha, att erbjuda ett ambitiöst alternativ för att nystarta avregleringsprocessen på bredaste möjligaste grund om våra viktigaste mål misslyckas och att bemöta spridningen av preferensavtal bland små grupper av länder?

Herr kommissionsledamot! Otaliga gånger har jag stått framför er och begrundat det spel med utpekande klander som har försvårat framsteg. Det är dags att lägga detta klander åt sidan. Initiativet ”Allt utom vapen” visar att EU kan göra gott, men vi kan och måste göra bättre ifrån oss innan Förenta staternas mandat löper ut och, med det, vår möjlighet att utrota fattigdomen och fördela globaliseringens vinster rättvist.

 
  
MPphoto
 
 

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! De resultat som hittills uppnåtts under Doharundan och resultatet av TRIPs-avtalet om tillgång till läkemedel har fått katastrofala följder för levnadsstandarden för miljontals människor. Det är tydligt att slagordet ”frihandel = fattigdomsbekämpning” bara varit ett lockbete för att övertyga de sydliga, fattigaste länderna i världen att uppfylla de industrialiserade ländernas förväntningar.

Den verkliga orsaken till uppskjutandet av samtalen inom WTO var att det var omöjligt för de sex huvudnationerna att nå en överenskommelse, då dessa var fast beslutna att försvara sina intressen i fråga om jordbruksaffärer. De övriga 143 länderna uteslöts från förhandlingarna. Enligt FAO berodde kollapsen på att alla samtal hade fokuserats på frihandel i stället för på en rättvis handel. Inget avtal alls är bättre än ett dåligt avtal!

Uppskjutandet av samtalen kan innebära en möjlighet till granskning av kommissionens förhandlingsmandat, vilken bör fokuseras på följande: 1) en omstrukturering av WTO för att göra organisationen öppnare, fullständigare och mer demokratisk, infogad i FN-systemen och underställd en internationell rättslig ram vad gäller beslutsfattandet, 2) en granskning av de tre huvudsakliga avtal som står på dagordningen för tillfället: jordbruk, immaterialrätt och tjänster, 3) skapandet av en bindande referensram för verksamhet inom transnationella företag, 4) att göra respekt för människors rättigheter till ett villkor för frihandel genom att säkerställa att klausulen om mänskliga rättigheter, godkänd av parlamentet den 14 februari, iakttas, 5) en vägran på bilateral och regional nivå att förbigå de regler som man enats om på multilateral nivå, med samtalen om avtal om ekonomiskt partnerskap med AVS-länderna som exempel.

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE).(ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den muntliga frågan från utskottet för internationell handel är mycket relevant och läglig. Europaparlamentet kan inte blunda när förhandlingar som är så betydelsefulla på multilateral nivå och som har väckt så stora förhoppningar om en mer organiserad, öppen, fri och rättvis handel skjuts upp.

Vi hänvisar till det resolutionsförslag som vår grupp lade fram med hänsyn till de konkreta aspekter som vi diskuterar här. Vi vill dock påpeka att om Doharundan misslyckas skulle det innebära ett misslyckande för den internationella handeln och för det multilaterala systemet, eftersom det skulle äventyra sådana framsteg som tull- och handelsförmåner och leda till en mångfald regler och överlappande regler, och därigenom göra företagens existens svårare.

De verkligt grundläggande orsakerna till detta misslyckande måste blottas helt och hållet. De oflexibla stater som har hindrat förhandlingarna måste fördömas, och vi får inte ge upp förhandlingarna. De måste återupptas så att vi kan dra fördel av de framsteg som redan gjorts och göra Doharundan till en framgång för en rättvisare form av globalisering och för själva WTO. Organisationens framtid står på spel. WTO skulle kunna skadas allvarligt av denna kris. Detta kräver allvarligt övervägande, och WTO:s funktionsmekanismer måste uppdateras, moderniseras och demokratiseras.

Europaparlamentet måste fortsätta att spela den roll som har reserverats för oss genom att noggrant och på allvar övervaka den situation som skapats, och främja en lösning på det nuvarande dödläget för allas bästa, men framför allt för de minst utvecklade ländernas bästa, liksom andra har sagt tidigare.

Herr kommissionsledamot! Vi är tacksamma för att ni är här och för den information som ni gett oss, och ni vet att ni kan räkna med parlamentet, liksom andra talare redan har sagt, i ansträngningarna för att återuppta dessa förhandlingar.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Moreno Sánchez (PSE).(ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Handelshimlen mulnade i Genève i juli förra året. Trots den hoppingivande ljusstrimma som G8 gav i Sankt Petersburg några dagar tidigare mulnade vissa förhandlares sinnen, och förhandlingarna i utvecklingsrundan uppsköts på obestämd tid.

Fotbollsmatcher skjuts också upp vid dåligt väder, men de spelas senare, när dimman har lättat eller stormen passerat.

Vi bör inte låta den rådande situationen slå ned oss eller undergräva den politiska viljan att fortsätta längs vägen för multilateralism och utveckling. Vi måste fortsätta att kämpa för att upprätthålla ett multilateralt, internationellt handelssystem med klara, öppna och bindande regler, där alla länder, och i synnerhet utvecklingsländerna, kan delta fullt ut och dra fördel av detta.

Om detta inte skulle ske skulle vi hamna i bilateralismens djungel. Det skulle förvärra den nuvarande härvan av mer än 250 bilaterala avtal; det skulle straffa utvecklingsländerna och främja darwinism, protektionism och diskriminering. Vi får inte röra oss bakåt.

Herr kommissionsledamot! Vad kommer att ske med de åtaganden och överenskommelser som nåddes i Hongkong i december förra året, i synnerhet vad gäller utvecklingen? Gäller principen om avtal som odelbara enheter fortfarande i kommissionens strategi? Kommer avskaffandet av exportstöd till 2013 att upprätthållas? Vad kommer att ske med förhandlingarna om bomull? Vilka länder är beredda att tillämpa alla dessa överenskommelser?

Vidare sa man i Genève att alla förhandlare skulle förlora. Även alla medborgare, i synnerhet de i de minst utvecklade länderna, kommer att förlora.

Vilka åtgärder planerar kommissionen att vidta för att förklara för medborgarna att WTO inte är dödsdömt och att organisationen fortfarande är det bästa verktyget för att reglera och främja en rättvis och fri internationell handel?

 
  
MPphoto
 
 

  Godelieve Quisthoudt-Rowohl (PPE-DE). (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Fastän det naturligtvis är något som i grunden är fel när förhandlingarna i Doharundan avbryts medför alla kriser en möjlighet. Det har inte lett till någon större framgång att gå från den ena rundan till den andra och oavbrutet säga att vi inte är nöjda men att vi kommer att fortsätta, vilket vi har upplevt under de senaste åren. Följaktligen måste vi ägna den tid vi fått nu till att fundera över saker och ting.

Teoretiskt sett inser vi alla att WTO, med sina 150 medlemsstater, inte kan styras på samma sätt som i början, då organisationen hade 23 medlemsstater. Varför drar vi inte ingående slutsatser av detta? Och varför kan vi inte för en gångs skull reflektera över vilka Europas intressen är på det hela taget, och vilken ställning vi har i fråga om handel inom de olika sektorerna? Det räcker inte att säga att jordbruket bara står för två eller tre procent av de totala handelssiffrorna, om dessa siffror i själva verket berör stora områden i Europeiska unionen och skulle kunna förändra vårt samhälles form. Följaktligen måste vi upprätta ett slags allmänt koncept. Det är verkligen värt ett försök.

Varken förhandlingar inom WTO eller handelsförhandlingar som är baserade på lappverk i stil med ”Om jag ger dig tre kor så ger du mig två fiskar” gör någon nytta längre. Om olikheterna mellan staterna hela tiden ökar – och det var vad ni sa, herr kommissionsledamot – varför tänker vi då i ”multilaterala” och ”bilaterala” kategorier? Varför kan vi inte börja tänka i termer som – bland annat – ”multiregionala” kategorier?

I en nyanserad värld som denna kan vi inte tillämpa samma måttstock på alla stater. Hur mycket vi än omhuldar utvecklingspolitiken – och även jag är positiv till den – har vi, i Europeiska unionen, också en skyldighet mot våra egna medborgare.

Vad som är mycket viktigt i dessa rundor – vilket misslyckandet har visat – är behovet av att parlamenten deltar i förhandlingarna i ökad omfattning. Det räcker inte att ett parlament har möjligheten att i slutändan ge eller inte ge sitt godkännande. Eftersom vi beklagar misslyckandet med att involvera allmänheten bör åtminstone dess företrädare ha rätt att närvara vid förhandlingarna och rådfrågas – om inte annat – under förhandlingarnas gång, för det är vi som i slutändan måste redogöra för dem för väljarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Margrietus van den Berg (PSE).(NL) Herr talman! När Doharundan bromsades in till ett temporärt uppehåll i slutet av juli hade vi redan tagit några små steg mot en rättvis handel. Det var överenskommet att alla exportstöd för jordbruksprodukter skulle ha avskaffats 2013 och att USA och Japan skulle följa EU:s exempel och garantera fritt marknadstillträde för de minst utvecklade länderna för 97 procent av alla produkter. Det fanns en överenskommelse om ett omfattande paket med handelsrelaterat bistånd, och amerikanerna hade, slutligen, sagt att de hade för avsikt att inleda en avveckling av sitt stöd till bomullssektorn.

Detta var, efter fem år, ett svårvunnet resultat, men underskriften saknas naturligtvis, och, som jag redan har sagt, anser jag inte att de fattigaste länderna bör förlora på grund av det. Det är helt enkelt nödvändigt att vidta dessa åtgärder om vi ska kunna uppnå millenniemålen till 2015.

Kommissionsledamoten uttryckte i svaret på min skriftliga fråga sin villighet att föreslå ett förhandstilldelningsförfarande för detta paket. Skulle han kunna bekräfta sitt engagemang för detta under denna debatt? Skulle han också kunna bekräfta att EU är berett att avskaffa sitt exportstöd 2013, ensidigt om så krävs?

Delar han samtidigt inte min uppfattning att en förhandstilldelningsåtgärd av detta slag också skulle kunna bidra till att de minst utvecklade länderna kommer på rätt väg igen? Jag är fortfarande av den uppfattningen att det i synnerhet är de svagaste länderna som riskerar att bli förlorare om avtalen görs bilateralt, multilateralt, regionalt eller vad man än vill kalla det, med andra ord mellan de starkaste parterna. Detta är något som kommissionsledamoten själv har sagt vid många tillfällen, och det är anledningen till att han har alla skäl att hävda att vi bör fortsätta att engagera oss i detta multilaterala handelsavtal, eftersom dessa avtal inte borde gå ut över de här länderna.

Låt inte kampen mot fattigdomen falla offer för förhandlingar som gått i baklås. Om världshandelsrundan inte kan räddas borde vi åtminstone se till att millenniemålen räddas.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Nu har strålkastarljuset alltså till sist fallit på det hyckleri som härskar på området för internationell handel på den här planeten, dialogen mellan fuskare, lögnare och tjuvar. Om situationen inte vore så tragisk skulle alla vara lättade över att vargarna har kommit fram från sina gömställen och avslöjat sin identitet, och att lärlingarna återigen får se att mästarna ibland får smaka på sin egen medicin.

Ni gör rätt i att bojkotta mötet i Canberra i Australien som enligt planerna ska äga rum om två veckor, herr Mandelson, för Världshandelsorganisationen bör inte begravas så snabbt. Situationen är mycket allvarlig, för det finns regeringar som har visat sig oförmögna att hantera världshandeln för allas bästa och, vad som är värre, oförmögna att fastställa en tidsplan för utveckling.

Jag vill delge er några tankar och ett förslag. Vad gäller dagordningen från Doha är det värt att notera de utvecklingsområden där det finns överenskommelser och att skjuta upp reformen av den internationella handeln tills utvecklingsländerna har antagit sociala normer och miljönormer som främjar en rättvis konkurrens i världen.

Min andra synpunkt handlar om jordbruk. EU bör inte göra fler eftergifter förrän man får reda på vilken form jordbruket kommer att ta efter 2013, med tanke på den betydande utveckling som biotekniken erbjuder och de problem med att livnära människor som oundvikligen kommer att uppstå.

Frågan är, herr kommissionsledamot, om ni kan ge oss garantier för att den gemensamma jordbrukspolitik som gäller för närvarande efter reformen 2003 är förenlig med de gällande WTO-reglerna, och att vi inte riskerar att förlora en konflikt inför tvistlösningsorganet?

Avslutningsvis vill jag, med tanke på vårt politiska ledarskaps oförmåga till enighet i fråga om internationell handel, föreslå ett omedelbart initiativ från parlamentet inom ramen för Interparlamentariska unionen och Europaparlamentet. Detta initiativ skulle innehålla en utfrågning av medborgarnas legitima företrädare i denna fråga och förslag till dessa företrädare när det gäller det rätta tillvägagångssättet i fråga om att reda ut den förfärliga röra som den internationella handeln befinner sig i.

 
  
MPphoto
 
 

  Glenys Kinnock (PSE).(EN) Herr talman! Som kommissionsledamoten och andra har sagt kommer förändring inom jordbruket helt klart att även i fortsättningen vara nyckeln till att lyfta miljontals jordbrukare i Afrika, Asien och Latinamerika ur fattigdom.

Herr kommissionsledamot! Realistiskt talat, till dess att vi i den rika världen tar itu med behovet av rättvisare och bättre tillgång till våra marknader kommer det inte att finnas framtidsmöjligheter för ett bredare avtal när det gäller industriprodukter och tjänster. En växling till regionala handelsavtal skulle, som ni och andra har sagt, vara ett stort steg bakåt, och det skulle underminera den grundläggande principen om icke-diskriminering. Sådana avtal skulle utesluta merparten av världens fattigaste länder, inbegripet AVS-länder, som naturligtvis definitionsmässigt i allmänhet är små, sårbara och av liten ekonomisk vikt.

Herr kommissionsledamot! Innan de rika länderna återupptar förhandlingarna måste de ta itu med bidrag och dumpning, särskilt när det gäller bomull. Det finns också ett brådskande behov av ett beslut om handelsrelaterat bistånd, med nya pengar och utan några förbehåll. Dessutom måste man under förberedelserna begripa att det är avgörande för utvecklingsländer i vilken takt och i vilken omfattning marknaden öppnas, vilket även är fallet när det gäller särskild och differentierad behandling samt tullskydd.

Någon har talat om risken för att Världshandelsorganisationen kommer att översvämmas av handelsrelaterade klagomål, och det är min övertygelse att det borde ske en större reform av sanktionsmekanismen, som för närvarande bara kommer i fråga när klaganden är en större aktör. AVS-länder som är beroende av handelsvaror känner till detta till fullo, och det går ut över dem.

”Att vinka eller drunkna”, det är ibland mycket svårt att avgöra skillnaden. Det är grundläggande med multilaterala avtal. Regionala, bilaterala avtal är inte vad vi eftersträvar.

Herr kommissionsledamot! Ni står nu inför en stor uppgift, och den kommer att sätta era, och andras, diplomatiska talanger och förmåga att bygga upp samförstånd på prov. Vi önskar er lycka till med denna uppgift.

 
  
MPphoto
 
 

  Mairead McGuinness (PPE-DE).(EN) Herr talman! Den optimism som kommissionsledamoten visade prov på loppet av dessa förhandlingar förvånade mig hela tiden. Många av oss ansåg att förhandlingarna var dömda från början, särskilt eftersom EU gav alltför mycket alltför tidigt, medan Förenta staterna gav mycket lite i början och enträget höll fast vid sin ståndpunkt.

Det har fokuserats alltför mycket på jordbruk, som ni själv har sagt, herr kommissionsledamot. Jordbruket får nu ta en alltför stor del av skulden för att dessa förhandlingar uppenbart har misslyckats. Doha överskattades när det gäller dess potential att lyfta de fattiga ur fattigdomen. Jag har tidigare sagt här att de fattiga alltför ofta utnyttjas i alltför många förhandlingar. Deras intresse tjänades inte bäst i de samtal som har pågått fram till i dag.

Priset för EU:s jordbruk och för EU:s konsumenter när det gäller livsmedel är enormt – ni har angett huvuddragen för oss här denna morgon: nedskärningar med 20 miljarder US-dollar per år. Jag undrar om vi skulle kunna sätta namn på denna nedskärning och ge den ett ansikte. Vi drar oss tillbaka från marknaderna för mjölk, fjäderfä och spannmål, för att inte nämna nötkött. Jag känner inte många jordbrukare som kommer att vinna på detta, men jag känner många i G20 som inte är fattiga och som skulle tjäna mycket. Enligt min mening är inget avtal bättre än ett dåligt avtal.

Om världens fattiga behöver mat att äta och rent vatten att dricka – och det vet vi att de gör – så skulle Doha aldrig ha kunnat ge dem det. Jag beklagar att behöva säga det, men så ligger det till. Till detta måste vi här lägga till det verkliga hotet för Europeiska unionen. Vi har höjt standarden på livsmedelsproduktionen. Vi behandlar miljöfrågor och frågor om djurens välbefinnande. Dessa frågor togs aldrig upp under Doharundan, så vi skulle aldrig ha fått rättvis handel för jordbrukare globalt.

Jag har några frågor att ställa till kommissionsledamoten, varav en är mycket specifik. Jag ska själv svara på den första: kommer världshandel – frihandel – att medföra att tillgången på livsmedel globalt blir tillräcklig? Jag tror inte det. Vi måste uppmärksamma livsmedelsproduktionen på samma sätt som vi nu ägnar oss åt energi. Slutligen, vad kan vi säga när det gäller reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken? De ligger på bordet. Vi kommer att behöva ge mer. Är det detta som vi har på bordet nu i slutändan, för att vi gav för mycket alltför tidigt?

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE).(EN) Herr talman! Jag skulle inte kunna vara mer oenig med den föregående talaren, Mairead McGuinness, när det gäller den anmärkning som hon gjorde om de fattiga. Alternativet till en framgångsrik Doharunda håller tyvärr redan på att växa fram. Det är ett steg tillbaka mot en värld av ojämlika och uteslutande bilaterala avtal: avtal som redan gått illa åt många fattiga länder och fått dem att godta sämre villkor när det gäller marknadstillträde och immateriella rättigheter, avtal som lämnar de fattigaste länderna utanför. Jag anser att vi fortfarande kan och borde göra den lilla extra ansträngningen för att se till att avsluta en runda som i sanning handlar om utveckling. Detta kommer att ta tid. På kort sikt måste vi, som andra har sagt, rädda de resultat som nåddes i Hongkong: avtalet för att få slut på exportsubventioner före 2013, som är en milstolpe, tullfritt och kvotfritt tillträde för de fattigaste länderna, med EU:s banbrytande system ”Allt utom vapen” som förebild, liksom ett betydande engagemang när det gäller att utvidga det handelsrelaterade biståndet för att förbättra utbudssidans kapacitet och handelsrelaterade infrastrukturer i de minst utvecklade länderna.

Jag berömmer kommissionsledamoten för den flexibilitet som han har visat sedan de enskilda åtagandena i syfte att försöka rädda utvecklingspaketet kollapsat – en flexibilitet som, är jag rädd för, några av våra förhandlingspartner saknar.

Just när vi håller på att göra bokslut i Världshandelsorganisationen kommer den färska rapporten från organisationens arbetsgrupp för handelsrelaterat bistånd lägligt. I rapporten betonas det verkliga behovet av ytterligare bistånd som styrs av efterfrågan, bistånd som syftar till att ge de fattigaste länderna möjlighet att delta i den globala handeln. Handelsrelaterat bistånd kan inte ersätta resultat från Doharundan, men det förblir ett viktigt redskap under den mellanliggande perioden för att uppfylla de tekniska och logistiska utmaningar som dessa länder möter när de ska föra ut sina varor på världsmarknaden.

Det faktum att man svävar på målet i Dohaförhandlingarna och den besvikelse som omger syftet med dem innebär att handelsrelaterat bistånd nu har blivit mer politiskt lämpligt än det någonsin varit. Det ligger i alla länders intresse, både utvecklingsländernas och de avancerade utvecklingsländernas, att anslå medel multilateralt för att se till att de lämpliga investeringarna genomförs i handelsrelaterad infrastruktur som gör det möjligt för de fattigaste länderna att handla sig ut ur fattigdomen.

Jag ser fram emot att EU – och i synnerhet kommissionen– tar täten i dessa frågor.

 
  
MPphoto
 
 

  Syed Kamall (PPE-DE).(EN) Herr talman! Vi förstår alla de svårigheter och den komplexitet som omger Världshandelsorganisationens förhandlingar, och vi stöder kommissionsledamoten och hans arbetsgrupp. EU har lagt fram en hel del på bordet. Vi väntade på seriösa motförslag och blev mycket besvikna på det som vi fick tillbaka.

Det är sannerligen dags för EU att nu visa moraliskt mod och ledarskap. Har kommissionen övervägt de möjliga kostnaderna och fördelarna för EU genom att ensidigt ta bort alla sina subventioner och importavgifter på jordbruksprodukter, och hur detta skulle kunna gynna EU, utvecklingsländerna och Världshandelsorganisationens förhandlingar?

I Nya Zeeland skrek jordbrukarna när deras bistånd avskaffades. Ändå är jordbrukarna i Nya Zeeland nu bland de mest effektiva i världen; de tvingar faktiskt andra handelsblock att införa avgifter och hinder för deras produkter.

Vi lever inte längre i ett Efterkrigseuropa där livsmedelssäkerheten var en rättmätig oro. Vi måste utan tvivel föra in EU:s jordbrukare i 2000-talet och visa moraliskt ledarskap när det gäller att fastställa datum för att överge både subventioner och tullar så att mindre utvecklade länder kan gynnas av nya marknader när det gäller deras tillverkning. EU:s jordbrukare skulle bli bland de mest effektiva i världen, och vi skulle säkerställa målet med avreglering av tjänster genom att frigöra EU:s förmåga i världen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Kamall! Det finns inte så många jordbrukare i er valkrets, eller hur?!

 
  
MPphoto
 
 

  Kader Arif (PSE).(FR) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Liksom det nyss påpekades är detta uppskjutande av genomförandet av utvecklingsagendan från Doha, som utformats för att få handelsregler som fungerar till förmån för utveckling, en mycket tråkig nyhet för alla som är positiva till den multilaterala strukturen. Om det slutar i ett fullständigt misslyckande vet vi vad som väntar oss – en spridning av regionala avtal, vilka alltid verkar till nackdel för de svagaste. Detta skulle med andra ord vara helt oförenligt med våra målsättningar, vilka syftar till att omstrukturera reglerna inom internationell handel till förmån för utvecklingsländerna.

Den här rundan borde ge oss möjlighet till en rättvisare fördelning av globaliseringens fördelar och till att ta hänsyn till skillnader i fråga om utvecklingsnivåer. Den borde också erbjuda utvecklingsländerna en bättre tillgång till marknaderna utan att de tvingas öppna sina egna marknader till varje pris. Det fanns naturligtvis brister i dessa förhandlingar, men det gjordes också framsteg, vilket har påpekats i den här debatten. Dessa framsteg, dessa segrar, förtjänar att räddas, och i detta avseende välkomnar jag det önskemål som Peter Mandelson har uttryckt. Önskemålet är oumbärligt, och det är absolut nödvändigt att förhandlingarna återupptas. Framsteg kräver dock även reformer, och frågan om reformen av WTO diskuteras i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Panagiotis Beglitis (PSE).(EL) Herr talman! Jag vill säga redan från början att jag absolut delar kommissionsledamot Peter Mandelsons inställning och de synpunkter som han har uttryckt. Det råder inget tvivel om att vårt huvudsakliga mål även i fortsättningen måste vara ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna inom ramen för Doharundan. Detta ligger i Europeiska unionens och medlemsstaternas intresse.

Denna framgång kan emellertid inte nås till vilket pris som helst, och den kan inte heller nås genom fler eftergifter från Europeiska unionens sida.

Jag anser att det är dags för oss att besvara en fråga av avgörande strategisk betydelse: kan Världshandelsorganisationens institutionella struktur, som den har haft sedan den grundades 1995, tjäna Europeiska unionens strategiska syfte, som är ett demokratiskt, multilateralt handelssystem? Jag är rädd att den inte kan göra det, om man ser till vår erfarenhet så långt och med tanke på misslyckandet med förhandlingarna i Doharundan.

För närvarande skapar Världshandelsorganisationen fler kriser än den kan lösa. Det är anledningen till att jag anser att prioriteringen av ett initiativ från Europeiska unionens sida till en betydande, ambitiös, demokratisk reform av Världshandelsorganisationen är av strategisk betydelse, liksom jag anser att behovet av ett förslag från Europeiska unionen till en integrerad, strategisk handelspolitik för utveckling av bilaterala och regionala handelsförbindelser är av strategisk betydelse.

Detta är exakt vad Förenta staterna håller på med, som ni känner till, herr Mandelson. Utöver Doharundan utvecklar de sina egna bilaterala och regionala handelsförbindelser. Vi behöver och måste göra detsamma.

I dag skapas regionala och globala samband med inte bara kommersiell utan också politisk styrka, och Europeiska unionen får inte hamna på efterkälken i denna betydelsefulla, strategiska satsning.

 
  
MPphoto
 
 

  Harald Ettl (PSE). (DE) Herr talman! Det finns stor risk att ett längre uppskjutande av Dohasamtalen återigen resulterar i ett mångfaldigande av bilaterala frihandelsavtal, och samtidigt som det inte råder någon tvekan om att de fattigaste länderna i världen kommer att förlora på detta kommer det också att bli allt svårare att försvara arbetarnas intressen.

En gång hade vi den ambitiösa målsättningen att bygga ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle, och vad har det blivit av det? I början av 1970-talet åtog sig de industrialiserade staterna att lägga 0,7 procent av sin bruttonationalprodukt på utvecklingssamarbete. År 2005 lade vi ynka 0,33 procent på detta. Nu skulle en sorts global Marshallplan kunna vara ett nytt initiativ till fördel för båda sidorna, å ena sidan genom att fattigdomen utrotas i de allra fattigaste länderna i världen och de får en chans på världsmarknaderna, samtidigt som å andra sidan miljömässig och social dumpning förebyggs.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta har varit en mycket matnyttig debatt eftersom den har fokuserat vår uppmärksamhet, den har gett insikt och den har gett mig vägledning, något som är parlamentets grundläggande uppgift gentemot kommissionen.

Jag är ny som kommissionsledamot, och jag känner inte till det som har hänt tidigare eller vad som har fastställts, men jag känner instinktivt att det informationsutbyte, det samråd och den dialog som jag för med parlamentet och utskottet för internationell handel är mycket starkt. Det är säkerligen mer omfattande och djupgående än vad jag var van vid som minister i mitt nationella parlament. Jag välkomnar vidden och styrkan i dessa kontakter, och jag är något överraskad över den kritik som har framförts. Jag vet inte om den är representativ för parlamentet eller för utskottet för internationell handel som helhet, och jag hoppas att den inte är det.

Kommissionen konsulterar parlamentet i alla viktiga handelspolitiska riktlinjer på grundval av Westerterpförfarandet som, vilket vi känner till, säkerställer möjligheten till debatt i parlamentet före inledandet av förhandlingar om alla handelsavtal, liksom till information från rådet innan ett sådant avtal sluts. Vi gör också detta på grundval av Stuttgartförklaringen, i vilken det föreskrivs att parlamentet ska rådfrågas i samband med slutandet av samtliga avtal – även sådana som täcks av artikel 113 – som är av betydande vikt för gemenskapen.

Vårt engagemang i denna förbindelse märks genom att vi sänder utskottet för internationell handel kopior av alla de politiska dokument som är under diskussion i rådets Artikel 133-kommitté. Det finns ingen lagstadgad plikt för oss att göra detta. Vi gör det eftersom det är riktigt, och eftersom det bidrar till att förstärka våra förbindelser. Vi skulle utan tvivel kunna göra bättre ifrån oss i framtiden, men att beteckna det som vi för tillfället gör som ”torftigt” eller ”otillräckligt” verkar felaktigt.

Ett antal av de punkter som togs upp hör samman med en befogad oro över dessa förhandlingars inverkan – både deras inriktning och uppskjutande – på utvecklingsländer. Jag borde klargöra att utvecklingsländer inte rättar sig efter en utvecklingsnivå av ”standardstorlek” eller en rad intressen när det gäller förhandlingarna. Det finns olika utvecklingsländer med mycket olika intressen och mycket olika behov. Vårt arbete är huvudsakligen att se till två saker: för det första att alla utvecklingsländer gynnas och tjänar på dessa förhandlingar och, för det andra, att de svagare, mer sårbara och mindre utvecklade bland dem mottar det största direktstödet, inte minst när det gäller kapacitetsuppbyggnad, handelsrelaterat bistånd och införandet av ett fullständigt skattefritt och kvotfritt system som ger dem tillträde till rika världsmarknader.

Med andra ord driver vi ett proportionalitetssystem: proportionalitet gentemot det som vi förväntar oss att utvecklingsländerna ska bidra med och den ansträngning som vi förväntar oss att de gör när det gäller att slutföra dessa förhandlingar, och också proportionalitet när det gäller det som vi ger och hur vi ska stödja och underbygga deras utveckling. De länder som har störst behov och har minst att erbjuda är helt riktigt de som är, och kommer att förbli, vår prioritet i dessa förhandlingar.

Det är viktigt att betona detta eftersom jag, till skillnad från vissa av dem som har talat, är starkt övertygad om att ett bra Dohaavtal kan leda till utveckling och till rättvisare handel, hur vi hanterar speciell och särskiljande behandling av utvecklingsländer, hur vi tillåter utrymme för åtaganden gentemot utvecklingsländer för att skydda och tillåta utvecklingen av nyetablerad industri, hur vi tillåter längre genomförandeperioder för utvecklingsländer så att de kan förbereda sig för förändring och i synnerhet hur vi beviljar särskilt tillträde för de minst utvecklade länderna och uppmärksammar deras kapacitetsbehov. Vi ska fortsätta att vidhålla denna standard, som man skulle förvänta sig av oss, genom hela förhandlingsförfarandet.

Det som är viktigt är att inte bara ha tillträde för utvecklingsländer till marknader i den utvecklade världen, utan också mycket större tillträde för utvecklingsländerna till marknader i andra utvecklingsländer. Det som är viktigt är syd-syd-handeln, särskilt med tanke på det utvidgade tull- och kvotfria tillträde som vi inom EU redan ger utvecklingsländerna och i synnerhet AVS-länderna, vilket resulterar i att 75 procent av jordbruksexporten från Afrika anländer till EU, liksom 45 procent av exporten från Latinamerika. Faktum är att vi är det mest öppna och mest rättvisa handelsblocket i världen. Låt oss komma ihåg detta, samtidigt som vi också påminner oss själva om det som vi kan förbättra i framtiden. De största och första vinsterna för utvecklingsländerna kommer att komma från ökade handelsmöjligheter med andra utvecklingsländer. Det är därför som vi inte får förlora syd-syd-handeln ur sikte när vi taktfullt och finkänsligt tar itu med frågor om tullsänkningar och den mycket välbehövliga multilateraliseringen av ”Allt utom vapen”.

Andra som har talat har menat att i stället för att ge alltför lite för och till utvecklingsländer, har ståndpunkten i de europeiska förhandlingarna utgjorts av att ge alldeles för mycket, för tidigt och att visa alltför mycket flexibilitet. Ja, vi inom EU utformade Doharundan. Vi bidrog huvudsakligen till att inleda den, och vi har vårdat den genomgående. Efter Cancún bidrog vi till att få den tillbaka på rätt spår genom ramavtalet 2004, och jag ber inte om ursäkt för att fastställa ett slutdatum i Hongkong om avskaffandet av våra exportsubventioner. Det var ett åtagande som vi redan hade tagit på oss, naturligtvis under förutsättning att vi når slutet på dessa förhandlingar, och att andra länder agerar på liknade sätt när det gäller att avskaffa delarna i deras exportsubventioner. Jag ursäktar mig inte alls, och jag är egentligen inte huvudansvarig för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid, även om jag skulle vilja påpeka att jag ännu inte har sett att det uppstått någon enighet till förmån för dess avskaffande.

I händelse av ett tvivelaktigt resultat av Dohaförhandlingarna kommer vi att noggrant behöva granska vad som händer med exportsubventionernas framtid, eftersom detta hänger samman med en annan punkt som har tagits upp i denna debatt – det vill säga huruvida vi kommer att vara mer eller mindre sårbara för rättstvister i Världshandelsorganisationen i mål som tas upp mot oss när det gäller jordbruk, om ett avtal inte nås genom multilaterala förhandlingar. Om dessa förhandlingar inte lyckas håller jag med om att det sannolikt kommer att ske en ökning i mål som förs upp till Världshandelsorganisationen, särskilt när det gäller jordbruk.

Vi inom EU kan betrakta denna möjlighet med relativt jämnmod. Vi har reformerat vår gemensamma jordbrukspolitik eftersom det var riktigt att göra så för våra egna syften och behov, liksom för andras behov inom det internationella handelssystemet. I den mån som vi nu har genomfört denna reform, och kommer fortsätta att genomföra den, är vi skyddade från rättstvister i Världshandelsorganisationen. Men det är inte alla av Världshandelsorganisationens medlemmar som befinner sig i samma ställning, och jag utesluter sannerligen inte att de stora jordbruksexportörerna – Brasilien och Argentina till exempel – kommer att försöka ta den juridiska vägen om de märker att den politiska och förhandlingsbara vägen är blockerad. Det finns dock andra som är mer sårbara för detta än vi inom EU.

Innan jag gör en slutlig kommentar om val av tidpunkt, låt mig bara säga detta om själva Världshandelsorganisationen. Alla – inbegripet Världshandelsorganisationens sittande generaldirektör – håller i varierande grad med om att Världshandelsorganisationen skulle gynnas av viss institutionell och förfarandemässig reform, vilket andra har kommenterat under loppet av denna debatt. I Sutherlandbetänkandet gavs det några intressanta idéer i detta avseende. Vi måste emellertid ha detta klart för oss. Det rådande dödläget i förhandlingarna beror inte på ett institutionellt problem utan på ett politiskt problem, och ingen institutionell förbättring skulle kunna ta oss ur den återvändsgränd som vi nu befinner oss i. Detta är något som kräver politisk vilja samt en omställning av inställning och politik från vissa av Världshandelsorganisationens medlemmar.

Detta för mig till min sista punkt, som hör samman med inledandet av dessa förhandlingar igen. Vi måste helt enkelt vänta till dess att kongressvalet i Förenta staterna är över i november innan vi kan överväga idén om ett seriöst återupptagande av förhandlingarna. Jag kommer att arbeta i detta syfte.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot. Med 15 minuter i början och nästan 15 minuter i slutet tycker jag att ni har varit mycket konsekvent. Det innebär också att vi nu har ett problem när det gäller den följande debatten.

 
  
  

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

 
Senaste uppdatering: 22 november 2006Rättsligt meddelande