Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0233/2006) av Gyula Hegyi för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om den temainriktade strategin för stadsmiljön (2006/2061(INI)).

  Gyula Hegyi (PSE) , föredragande. – (EN) Herr talman! Runt 80 procent av våra medborgare bor i tätorter, men deras behov och intressen är kraftigt underrepresenterade i unionens fonder, projekt och initiativ. Om man ser till fördelningen av EU-medel är dessa stadsbor andra rangens medborgare i EU. Den temainriktade strategin för stadsmiljön borde vare ett djärvt och progressivt initiativ, inte bara en halvhjärtad rekommendation som bygger på önsketänkande. Tråkigt nog är kommissionens dokument om detta ämne ganska bristfälligt. De mål som har fastställts för det sjätte miljöhandlingsprogrammet är hoppingivande, men den här gången har kommissionen misslyckats med att föreslå juridiskt bindande åtgärder och tidsfrister. Kommissionen försöker inte balansera EU-politiken mellan tätort och landsbygd och har inga visioner om en renare stadsmiljö. Jag kan inte göra hela kommissionens arbete, men jag kan åtminstone försöka föreslå några nyttiga åtgärder.

För det första föreslår jag att det i EG-rätten bör finnas krav på en plan för hållbar stadsförvaltning och en plan för ett hållbart stadstransportsystem för varje tätort med fler än 100 000 invånare, vilket föreslogs av kommissionen 2004. Företrädare för europeiska städer har uttryckt sin belåtenhet med mitt förslag. Sådana bindande åtgärder underlättar för miljömedvetna stadsfullmäktige som då får en rättslig grund för sina miljöåtgärder.

När det gäller transport bör icke-motoriserade färdmedel prioriteras framför alla andra, allmänna färdmedel bör prioriteras framför personbilar och små och mindre förorenande personbilar bör prioriteras framför andra fordon. De trängselavgifter som används i London och Stockholm är en framgång i nuläget. Det är den enda tänkbara i framtiden för alla stora städer i Europa. Folkomröstningen för några dagar sedan i Stockholm visade oss att människor tyckte om tanken och endast en minoritet av vissa lobbyister motsatte sig detta. Jag föreslår även en övergång från individuella färdmedel – nämligen bilar – till allmänna kommunikationer och cykel, i en omfattning av fem procent av antalet passagerarkilometer. Hastighetsbegränsningar i stadskärnorna som i Graz i Österrike minskar antalet olyckor, räddar liv och minskar luftföroreningar och bullernivåer. Lågutsläppszoner är också positiva i bekämpningen av luftföroreningar.

Om vi verkligen vill åstadkomma något när det gäller klimatförändringen bör vi agera även i städerna. Som engelsmännen säger, ”man bör först hjälpa sina närmaste”. Detta bör även gälla för hållbar utveckling. De värmeböljor som uppstår till följd av klimatförändringen gör att många städer blir outhärdliga att vistas i under varma sommardagar och sommarnätter. Värmeböljor dödar tusentals europeiska medborgare och det är en plågsam och förödmjukande död. Beredskapsplaner för värmeböljor är av central betydelse för alla EU:s städer, med undantag för en del nordiska samhällen. Grundreceptet mot värmeböljor är enkelt: mer vatten, mer gröna tak och fasader, färskvatten och naturliga avkylningssystem, minskad biltrafik. Vi har att vänta oss varma somrar och vi måste rädda våra medborgare i städerna. Vi behöver fler grönområden i våra städer. Till och med något tiotal kvadratmeter gröna öar kan förbättra en stadskärnas atmosfär, i kombination med större parker och trädgårdar i närheten.

Stränder i städerna sommartid som i Paris, Bryssel och Budapest är också bra projekt för dem som inte kan ta lång semester och lämna staden. Tiotals miljoner människor i både gamla och nya medlemsstater bor i masstillverkade, prefabricerade bostadskomplex. I många städer i väst utvecklas dessa till etniska och sociala getton. Komplexa sociala, kulturella, utbildningsmässiga och miljömässiga program krävs för att rusta upp dessa förorter. I Centraleuropa, till exempel i Ungern, har flertalet av dessa bostadsområden ännu inte utvecklats till getton. En majoritet av invånarna tillhör fortfarande låg- och medelklassen. I deras fall är husens fysiska tillstånd oroande. I EU-10-länderna är det nödvändigt att reparera och rusta upp bostadsområden för att bevara det sociala lugnet och förbättra stadslivet.

Som föredragande godkände jag många ändringsförslag som lades fram av mina kolleger i PPE-DE-gruppen i hopp om ett gott samarbete. Jag blev ganska förvånad när PPE-DE-gruppen senare försökte förkasta mitt betänkande genom att ta bort alla viktiga mål och åtgärder i utskottet.

Jag uppmanar alla ledamöter att stödja vikten av bindande mål och åtgärder. Utan dem är vårt arbete bara ord, ord, ord. Mitt betänkande kan sammanfattas i en mening: färre bilar, fler grönområden och mer vatten. Det är den enda överlevnadsstrategin för våra städer.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Tack för att ni ger mig möjlighet att delta i kvällens debatt om den temainriktade strategin för stadsmiljön, en strategi som Europaparlamentet med särskilt intresse har väntat på från kommissionen.

Jag vill börja med att tacka föredraganden Gyula Hegyi och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och gratulera dem till det omfattande och ambitiösa betänkande som diskuteras i dag.

Jag välkomnar också bidragen från Seán Ó Neachtain och utskottet för transport och turism och från Gisela Kallenbach och utskottet för regional utveckling.

Innan jag fortsätter vill jag att vi tillsammans ska glädjas över den goda nyheten att kommissionsledamöterna i fredags antog den sjunde och slutliga temainriktade strategin om markanvändning. Utarbetandet av dessa strategier har varit svårt och tidskrävande. Men nu har vi stakat ut en tydlig väg framåt för de lokala miljöfrågorna, bland dem politiken för stadsutveckling.

Stadsmiljön är en viktig fråga för oss alla. I det sjätte miljöhandlingsprogrammet erkände kommissionen den roll som stadsmiljön spelar för så många EU-medborgares liv och förband sig att vidta åtgärder inom denna sektor.

Stadsmiljön påverkar direkt miljoner EU-medborgares livsföring och den har också viktiga återverkningar för miljön över huvud taget. EU:s städer måste vara livskraftiga och hållbara och erbjuda en hög livskvalitet så att medborgarna kommer att vilja bo och arbeta där och företagen kommer att investera där.

Icke desto mindre återstår det fortfarande mycket att göra i detta avseende. Stadsområdena främjar uppenbart den ekonomiska tillväxten och de har ett rikt utbud av allmännyttiga tjänster som också är lätt tillgängliga, som till exempel utbildning, hälso- och sjukvård och transporter.

Myntets baksida är emellertid den enorma mängd problem som hänger samman med livet i staden, som till exempel miljöförsämringar, trafikstockningar, ekonomisk och social utslagning, brottslighet och utanförskap. Syftet med den strategi vi diskuterar är att främja och underlätta en hållbar stadstillväxt genom inriktning på sådana miljöfrågor som luftföroreningar, buller, intensiv trafik, utsläpp av växthusgaser, kaotisk byggnadsverksamhet, vattenförbrukning och avfallsproduktion.

Det var lätt att identifiera problemen men det var mycket svårt att finna lösningar på dem. Detta gäller framför allt när målet är att finna lösningar som kan prövas och som är genomförbara och lämpliga för den oerhörda mängd olikartade förhållanden och problem som finns i de olika städerna i Europeiska unionen. Trots att Europeiska kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är överens i sak är de därför inte överens om hur man ska gå vidare.

Några har krävt mer lagstiftning och flera mål som kommer att leda till förbättringar. Jag kan förstå detta ur teoretisk synvinkel och jag instämmer i princip. Jag önskar att det faktiskt skulle vara möjligt för oss att gå vidare på detta sätt.

Tyvärr är detta varken lämpligt eller genomförbart, och det finns grundläggande skäl till att ny lagstiftning inte förespråkas i strategin. Skälet är, närmare bestämt, att lösningarna måste stämma överens med subsidiaritetsprincipen, och våra städer är så olika varandra att det inte finns någon gemensam lösning för dem alla.

Vi har redan rättsakter som skulle få positiva resultat för stadsmiljön om de tillämpades ordentligt. Vi har redan en lagstiftning som har en positiv inverkan på miljön och livskvaliteten i städerna. Tänk bara till exempel på all den lagstiftning vi har om luftkvalitet i omgivningen, om buller, avfall och vatten, för att nu nämna bara några av de frågor som omfattas av lagstiftning.

Trots allt måste denna lagstiftning tillämpas bättre. I stället för lösningar i form av lagstiftning föreslås i strategin vägledning om hur man ska förbättra förvaltningen av stadsområdena på ett samordnat sätt och öka hållbarheten på transportområdet, vilket kommer att ingå i den grönbok om stadstransporter som förväntas antas 2007.

Detta kommer att leda till bättre efterlevnad av gällande miljölagstiftning och bättre sammanhållning mellan de olika politiska och administrativa nivåerna. Alla de berörda parter som vi har rådfrågat har tydligt och upprepade gånger sagt att de föredrar denna strategi. Strategin kommer att kompletteras av andra stödjande åtgärder, som till exempel att skapa lämpliga strukturer, att utbyta erfarenheter om bästa metoder och att införa incitament inom ramen för gemenskapens strukturfonder.

Medlemsstaterna bör låta stadsmiljöfrågorna ingå i de nationella program som får ekonomiskt stöd inom ramen för gemenskapens sammanhållningspolitik så att regionala och lokala myndigheter kan dra nytta av de bidragsmöjligheter som står till buds.

  Seán Ó Neachtain (UEN), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (EN) Herr talman! Som föredragande för detta betänkande för utskottet för transport och turism anser jag att de politiska initiativen i Europeiska kommissionens grönbok om energi borde integreras i en plan för hållbara stadstransportsystem, särskilt när det gäller främjande av biobränslen. Tillräckligt stöd måste ges till utvecklingen av allmänna kommunikationer som drivs med hållbara energikällor. Bara i Irland är transporten den tredje största källan till koldioxidutsläpp.

Biobränslen bör utgöra 5,75 procent av vår energiförsörjning år 2010. I mitt eget land Irland ska till exempel 70 000 bilar som drivs med fossila bränslen tas ur drift. Stadskärnor där allmänna kommunikationer drivs med biobränslen kan visa hur enkelt det är att använda sådana bränslen, något som i sin tur kan öka efterfrågan från privata företag såsom taxibolag samt för privat bruk.

Avslutningsvis anser jag fullt och fast att det endast är genom att politiskt integrera energieffektivitets- och miljöskyddsområdet som realistiska mål kan sättas upp och uppnås för stadsområdena.

  Gisela Kallenbach (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (DE) Herr talman! Jag vill tacka Gyula Hegyi för hans mycket ambitiösa betänkande och för det mycket goda och fruktbara samarbetet. Som ledamot av utskottet för regional utveckling gläder det mig särskilt att se att hållbar stadsplanering och transportplanering ägnas särskild uppmärksamhet. Det är självklart att den ekologiska dimensionen måste kombineras med de ekonomiska och sociala dimensionerna i den framtida stadsplaneringen, och att den även måste omfatta skapandet av arbetstillfällen och främjandet av utbildning, kultur och idrott för både unga och gamla. Vi måste en gång för alla minska markanvändningen och återanvända tidigare exploaterad mark.

Vi uppmanar medlemsstaterna och regionerna att ta hänsyn till detta när de – som de nu gör – utformar sina operationella program, för detta kommer inte bara att gagna den lokala miljön utan kommer också att vara en utomordentligt bra metod att förmedla EU-politikens mål till männen och kvinnorna på gatan, och det är verkligen hög tid att de blir medvetna om dessa mål.

  Renate Sommer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, särskilt till hans vilja att föra en dialog.

Vad jag vill säga till honom är att jag vet att vi båda i grund och botten önskar detsamma – en miljö värd att leva i i de stora städerna och storstadsregionerna i Europeiska unionen, men det är uppenbart att våra åsikter går vitt isär när det gäller hur detta mål ska nås. Personligen anser jag att kommissionens strategi är den rätta: en temainriktad strategi och ingenting mer och inga lagstiftningsförslag, eftersom vi i alla fall inte har befogenheter att framföra några sådana. Vi kan naturligtvis offentliggöra riktlinjer om gällande bestämmelser om sådant som luft, buller, avfall och så vidare. Vi kan uppmuntra erfarenhetsutbyte och stödja det, även ekonomiskt, för vi vet att alla inte måste hålla på med att uppfinna hjulet på nytt.

Föredraganden försöker rädda sin hemstad Budapest, och detta är hedervärt, men han försöker också kringgå subsidiaritetsprincipen. Han vill ha bindande rättsliga åtgärder, han vill tumma på de lokala och regionala myndigheternas befogenheter när det gäller planering och göra ingripanden på detta område. Jag måste tala om för honom att detta är fel: om man gör detta väcker man ett allmänt missnöje med EU till liv.

Det finns alltså ett antal saker i betänkandet som min grupp och jag vill få ändrade. Ett exempel är miljöskyddet som även om det är viktigt inte får leda till att livet blir omöjligt för företagen. Kvaliteten på stadslivet är beroende av kvaliteten på miljön och den ekonomiska livskraften.

Som jag ser det löser inte heller trängselavgifter några problem. Ja, naturligtvis finns det behov av miljövänliga transportmedel som till exempel bussar, tåg, cyklar och så vidare, men det skulle vara fel att förbjuda bilar i städerna eftersom de är ett transportmedel för personer. Detta skulle bara leda till att man uppmuntrar byggandet av shoppingcentra på grönområden och att landsbygden avfolkas, samtidigt som människor lämnar städerna, stadskärnorna blir öde och kvaliteten på stadslivet försämras.

Det är heller ingen mening med att kräva sådant av städerna som de helt enkelt inte klarar av att sköta – som till exempel att till och med samla in uppgifter om den lokala användningen av biocider, och jag vill påminna Gyula Hegyi om att han i denna kategori även räknar in det medel mot loppor som jag använder på min hund! Sådant får oss att verka löjliga. Vi måste se till att subsidiaritetsprincipen upprätthålls. Det är så jag uppfattar vår roll, och detta är avsikten med våra ändringsförslag.

  Anne Laperrouze, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill gratulera vår föredragande Gyula Hegyi till det arbete han har utfört. Här har vi ett betänkande där man ställer de rätta frågorna och erbjuder en del goda svar.

Betänkandet visar tydligt att det krävs konsekvens och samarbete, något som en del ledamöter kallar den ”integrerade strategin” och som återspeglas i Europeiska kommissionens meddelande. Vi behöver en helhetssyn för att bättre kunna förstå de utmaningar som stadsmiljön innebär, särskilt när det gäller sociala, kulturella och miljömässiga förhållanden.

Jag uppskattar att ett antal grundläggande punkter framhålls i betänkandet: att utbyta bästa metoder och främja utbildningen av lokala aktörer, att kontrollera de ökande trafikvolymerna och göra en åtskillnad mellan transporttillväxt och BNP-tillväxt, att uppmuntra människor att spara energi och förbättra energieffektiviteten i byggnader, att göra det obligatoriskt för varje tätort med mer än 100 000 invånare att anta planer för hållbar stadsförvaltning och ett hållbart stadstransportsystem och slutligen att föreslå ett per capita-mål för grönområden i nybyggda stadsdelar.

Jag anser emellertid att vi måste finna den rätta balansen mellan att ge instruktioner till medlemsstaterna och att överlåta åt de lokala aktörerna att ta initiativ, eftersom de genom sin förstahandserfarenhet av stadslivets realiteter har förutsättningar för innovation. Vårt mål måste faktiskt vara att skapa ett regelverk som kommer att ge upphov till lokala initiativ genom att överlåta valet av mål och lösningar till de lokala beslutsfattarna.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Ett stort tack till föredraganden för detta lysande betänkande. Jag uppskattar också hans sätt att ta upp en tanke som är mycket viktig för mig, det vill säga tanken på en ny pakt, en ny kvalitet i samarbetet mellan EU-nivån å ena sidan och EU:s stora städer å andra sidan.

I EU bor 80 procent av människorna i städer. Om vi vill göra framsteg på sådana områden som bevarande av resurser, energipolitik, luftkvalitet och så vidare är det absolut nödvändigt med en närmare samordning av den politik som bedrivs i städerna och den som bedrivs på EU-nivå. Vad som behövs är alltså en bättre användning av Europeiska unionens finansiella instrument, däribland till exempel lån från Europeiska investeringsbanken.

Det sista jag vill säga är riktat till er, fru Sommer: till och med guvernör Arnold Schwarzenegger och hans konservativa partikamrater har gått längre än ni. Vad han har gjort med bilindustrin i dess nuvarande form är att avslöja för hela världen vad den är, nämligen en samling skurkar som borde ställas inför rätta. Er självutnämnda roll som parlamentets ständiga lobbyist för den tyska bilindustrin är någonting som jag nästan anser vara skamligt för en person som säger sig vilja bevara naturen.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Förr i världen präglades länderna till största delen av landsbygd och städerna var ett undantag. Befolkningstillväxten och tillkomsten av stadsyrken har ändrat detta på ett dramatiskt sätt under det senaste seklet i en sådan utsträckning att den stora majoriteten av européerna nu bor i verkliga städer, i förorter och i landsbygdsområden som i stor utsträckning har urbaniserats på grund av industri, hamnar eller gruvdrift.

I utvecklingsländerna, men också i delar av Europa, märker vi att sådana stadsområden fullständigt kan förlora sin livskraft på grund av trafikkaos, slumområden, föroreningar och markspekulation. Dessa städer blir outhärdliga om det inte finns rent dricksvatten, väl utbyggd kollektivtrafik med täta turer, bra avfallshantering och bra bostäder till rimliga priser eller om sjukvården, de sociala hjälpinsatserna och utbildningen är otillräckliga. Så snart det går utför med städerna kan välutbildade människor med höga inkomster flytta bort från området, men arbetare och invandrare har inget annat val än att stanna. Hittills har både den nationella politiken och EU-politiken byggt på ökningen av antalet bilar och nedskärningar av de allmännyttiga tjänsterna. Detta innebär att våra städers framtid är i farozonen. Det är rätt och lämpligt att EU:s uppmärksamhet, som ursprungligen var inriktad på jordbruksproduktionen och landsbygden, på senare år i stället har inriktats på städerna. Detta har tyvärr också haft sina avigsidor. Om kommissionens förslag från 2000 om kontraktsskyldighet för stadstransporter hade antagits utan några ändringar skulle detta ha inverkat menligt på utbyggnaden av spårvägsnät och gratis kollektivtrafik och även på skapandet av ett väl utbyggt transportnät med täta turer. Det är städerna och regionerna själva som i så stor utsträckning som möjligt bör ansvara för stadstransporter, fysisk planering, stadsutveckling, planering av öppna ytor och cykelvägar. EU kan dock tillföra mervärde på områden som till exempel forskning och utbyte och överföring av kunskap. På detta sätt kan vi kontrollera faror och missbruk, främja initiativ till förbättringar och stödja en utveckling som bättre uppfyller miljönormerna. Särskilt i de framtida medlemsstaterna Rumänien och Bulgarien återstår mycket att göra på detta område.

Jag stöder Gyula Hegyi i hans kamp för transport som inte förorenar, skydd av historiska stadskärnor, ansvarsfull hantering av vattenresurserna, ekonomisk energianvändning och skydd av natursköna områden.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tackar Gyula Hegyi för hans betänkande, och för att ha godtagit ett antal ändringsförslag som jag har lagt fram. Jag hoppas att han även kommer att godta de ändringsförslag som min kollega Renate Sommer har lagt fram, med andemeningen att Europeiska unionen kommer som mest till sin rätt när man utbyter god praxis. Ändringsförslagen är inriktade på ett utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna, samt mellan de lokala myndigheterna. Syftet med dessa ändringsförslag är att se till att detta riktas till medlemsstaterna, och att kommissionen inte ska göra allting åt dem. Om vi lyckas med detta kommer vi att kunna stödja de mycket goda idéerna i betänkandet som helhet.

Våra väljare oroar sig med rätta över flera stadsmiljöaspekter. Vi har just haft en debatt om luftkvaliteten, och detta är mycket relevant för luftkvaliteten. Stadsmiljön omfattar emellertid mer än så, nämligen det buller som vi är tvungna att stå ut med från både grannar och fordon, från bergssprängare och så vidare. Detta är inte ett område för EU-direktiv, men vi kan utbyta bästa praxis om metoder för att åtgärda detta problem. På liknande sätt är gaturenhållningen och smutsen i våra städer en folkhälsofråga som bör finnas med på vår dagordning. Vi kan lära av varandra. Precis som man i Paris kan se att vatten spolas i rännstenen om nätterna för att den ska rengöras, finns det idéer över hela EU. Vi vill se att brotten minskar som en del av vår strategi för stadsmiljöerna, med betoning på utformande av bostadsområden där man undviker fällor där medborgare kan slås ned av lagbrytare, att vi ser till att ha säkra vägar till och från järnvägsstationer, osv. Vi måste också se till att byggandet utmed våra floder sker på ett förnuftigt sätt, så att vi undviker bebyggelse i områden som är känsliga för översvämningar samt de katastrofer detta kan leda till.

I betänkandet finns många goda idéer om möjligheter att utbyta bästa praxis, vilket är vad betänkandet bör leda till. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att gå vidare med betänkandet i samma anda.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Herr talman! Jag vill tacka alla de kolleger som har bidragit till betänkandet i hopp om att det kommer att antas. Naturligtvis tackar jag särskilt dem som stödde de flesta av mina tankar.

När det gäller subsidiariteten tror jag att mina åsikter är något annorlunda. Här talar vi inte om ett direktiv utan snarare om ett strategiskt förslag. Därför bör vi inte mildra våra krav vid denna tidpunkt. När det blir dags att utforma direktiv kommer vi i alla fall att ställas inför en lång förhandlingsprocess.

I förbigående vill jag tala om att jag har träffat företrädare för EU-städer och lokala myndigheter och medlemmar av personalen i Eurocity som kom och besökte mig i parlamentets byggnad. Vad de förväntade sig av mig var just att bindande åtgärder skulle ingå i så stor utsträckning som möjligt så att de kan förverkliga sina miljövänliga idéer bättre med stöd av EU, eftersom det uppenbarligen finns andra intressen som måste beaktas i städerna.

Det är också mycket viktigt att inte låta detta strategiska förslag slarvas bort. I en av punkterna har jag därför framfört behovet av en uppföljning av betänkandet inom ramen för ett samråd mellan institutionerna. Lyckligtvis stöddes detta förslag av alla partier i parlamentet.

Därför ber jag kommissionsledamot Stavros Dimas att ge mig en möjlighet i nästa vecka eller vid någon annan tidpunkt att diskutera hur vi ska gå vidare med uppföljningen av betänkandet efter det att det har antagits av Europaparlamentet.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla talare för deras positiva och konstruktiva inlägg. Denna strategi är ett viktigt steg mot en mer hållbar stadsmiljö. Den är en reaktion på det sjätte miljöhandlingsprogrammet och ett väsenligt bidrag för att förbättra vardagslivet för EU:s medborgare.

Det gläder mig att parlamentet snart kommer att anta en resolution där man erkänner att stadsmiljöfrågor är av betydelse för EU:s medborgare. Jag anser att kommissionen och parlamentet, trots vissa meningsskiljaktigheter om hur denna viktiga utmaning bör hanteras, har en gemensam ståndpunkt och förståelse för de viktigaste frågorna, nämligen innebörd och verkan.

Även om kommissionen anser att en strategi baserad på vägledning, incitament och spridning av bästa praxis är rätt väg framåt, kommer den emellertid att övervaka strategins effektivitet och genomföra översyner då och då, för att se hur strategin bidrar till att hantera denna viktiga utmaning.

Kommissionen kommer att meddela parlamentet resultaten av denna övervakning. Jag hoppas att parlamentet kan anta en resolution som stöder strategins syften och mål.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Städerna spelar en nyckelroll för att skapa välstånd och den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen är en drivkraft för tillväxt och sysselsättning.

Effektiv stadsplanering, pragmatisk utveckling av stadsmiljömodeller och verktyg som främjar samordning samt ett utbyte av bästa metoder hjälper städerna att skapa hållbar utveckling och att göra ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar förenliga, och de bidrar dessutom till EU-medborgarnas hälsa och välbefinnande.

Dessa insatser, som bygger på en allsidig politik med tydliga, konkreta och mätbara mål och ramar, måste vara hållbara och framtidsinriktade och stödjas genom lämpliga EU-bidrag. För stadsmiljön – som är en stor, omfattande och ständigt föränderlig fråga – krävs det en flexibel strategi, och därför måste tonvikten läggas på forskning som skulle kunna ingå i det sjunde ramprogrammet för forskning.

Bland de många olika prioriterade målen finner vi några av de viktigaste utmaningarna. En av dessa är att besluta om åtgärder för att minska markanvändningen och särskilt att begränsa bebyggelsen i grönområden och utöka bebyggelsen på tidigare exploaterad mark i städernas utvecklingsprogram i syfte att skydda de gröna ytorna. Hållbar kollektivtrafik i städerna, successivt införande av miljövänliga transportmedel och tekniker och främjande av kollektivtrafik och icke-motoriserade transporter i stället för privatbilar är bara några exempel på de främsta prioriteringarna.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Tillsammans med parlamentet och rådet utarbetar kommissionen flera strategier i syfte att ge vägledning och sprida bästa praxis.

Det är en utmaning att se till att den europeiska strategin för stadsmiljö tas på allvar. De ekonomiska intressena inom ramen för stadsplanering och utveckling av stadsmiljöer är sådana att det kommer att krävas mer än bara förslag för att se till att det vi nu gör leder till säkra, beboeliga städer i framtiden.

Snarare än att strategin ska omfatta ett påstående om att grönområden är viktiga för utformandet av stadsmiljöer anser jag att det är bättre att konstatera att vi behöver omkring 15 procent grönområden i stadsområden, eller ett visst antal meter per 1 000 invånare. Bara genom ett verkligt mål som är starkt förankrat kan man värja sig mot markhungriga exploatörer.

I min valkrets finns ett bostadsområde som ägs av allmännyttan och som byggdes för 30 år sedan. Området är planerat på liknande sätt som det som anges i denna strategi. Det omfattar ett stort grönområde, och vägar och lokal infrastruktur är enkla att få till stånd. Området har varit en modell för god praxis, och har varit till stor nytta för samhället.

Detta område hotas emellertid av stadsplanerare som hoppas på att få bygga hus där. Endast med hjälp av en strategi för stadsmiljö, där faktiska procenttal anges, kan man skapa tillräckligt med grönområden i städerna och undvika att de grönområden som för närvarande finns försvinner.