Talmannen Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om frihet, säkerhet och rättvisa och immigration, vilka samtliga är mycket aktuella frågor, särskilt mot bakgrund av resultaten från de möten som hölls i helgen i Tammerfors.

Dessa är

- en muntlig fråga (O-0086/2006 B6-0428/2006) till rådet om framstegen på området med frihet, säkerhet och rättvisa (artiklarna 2 och 39 i EU-fördraget) av Jean-Marie Cavada för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och

- uttalandena av rådet och kommissionen om den gemensamma immigrationspolitiken.

  Jean Marie Cavada (ALDE), frågeställare. – (FR) Herr talman, herr Rajamäki, herr Frattini, parlamentsledamöter! Låt mig innan jag svarar på den muntliga frågan helt kort tacka er offentligt, herr Rajamäki, för att ni organiserade ministermötet i Tammerfors som ägde rum under mycket goda förhållanden.

I egenskap av ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vill jag gärna tydliggöra Europaparlamentets starka stöd för ordförandeskapets och kommissionens förslag om att aktivera den övergångsklausul som föreskrivs i artikel 42 i EU-fördraget. Jag upprepar att denna övergångsklausul utformades just när EU anförtroddes uppgiften att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna i säkerhetsfrågor, det vill säga vid den tid då Maastrichtfördraget utformades 1992. I klausulen fanns inte någon tidsram inom vilken den måste aktiveras. I det stora hela räcker det att det föreligger en kombination av ömsesidigt förtroende och de rätta politiska villkoren för att detta beslut ska kunna tas.

Märkligt nog har denna övergångsklausul aldrig hittills aktiverats eftersom övergången till det vanliga lagstiftningsförfarandet avgjordes direkt genom Amsterdamfördraget när det gällde asyl- och invandringspolitiken och det civilrättsliga samarbetet, och senare av Nicefördraget vilket underlättade övergången till medbeslutandeförfarandet när det gällde denna politik som hade gjorts till en gemenskapsfråga. Polissamarbete och straffrättsligt samarbete har däremot ännu inte gjorts till en gemenskapsfråga.

Mot bakgrund av detta uppkommer frågan om huruvida de politiska förutsättningarna 14 år efter Maastrichtfördraget slutligen har infunnit sig i form av ett ömsesidigt förtroende. Detta skulle i så fall möjliggöra för medlemsstaterna att komma överens om att tillämpa det normala beslutsförfarande som sedan Maastrichtfördraget föreskrivits inom detta mycket känsliga samarbetsområde.

För Europaparlamentet är svaret utan tvekan jakande, och av tre anledningar. En aktivering av övergångsklausulen skulle för det första göra det möjligt att minska det demokratiska underskottet. För det andra skulle det stärka rättsstatsprincipen, och slutligen möjliggöra ett effektivare beslutsfattande.

Låt oss snabbt överväga dessa tre punkter. När det gäller det demokratiska underskottet anser jag att det är centralt att stärka den demokratiska principen varigenom all EU-lagstiftning, särskilt beträffande individens rättigheter och friheter, måste antas i samarbete med folkets representanter. Det finns ett allvarligt underskott när detta inte sker.

Till dem som försvarar det rådande läget och menar att denna demokratiska princip inte saknas under den tredje pelaren, eftersom regeringar kan antas agera under kontroll av sina nationella parlament, vill jag ge följande tydliga svar. Kan någon på allvar mena att nationell parlamentarisk kontroll räcker för att garantera demokratisk balans när beslut antas på EU-nivå och inte på nationell nivå? Vad ska man vidare säga om de fall där denna parlamentariska kontroll inte finns, såsom kommer att vara fallet vid omförhandlingen av avtalen med Förenta staterna, särskilt angående avtalet om passageraruppgifter (PNR) – en ytterst viktig fråga som kommer att övervägas utanför varje demokratisk kontroll.

Låt oss nu betrakta den andra punkten, som har att göra med att stärka rättsstatsprincipen. Enligt denna princip måste det vara möjligt för en domare att göra en legalitetskontroll av alla typer av lagstiftning. När det gäller EU-lagstiftning bör domaren i fråga logiskt sett sitta i EG-domstolen i Luxemburg. Men i artikel 67 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och artikel 35 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs sådana begränsningar i denna jurisdiktions befogenheter att domarna själva har ifrågasatt om rättsstatsprincipen respekteras i delar av den lagstiftning som gäller den andra och den tredje pelaren. Detta problem behöver därför lösas.

Låt oss slutligen komma till den tredje punkten, som handlar om effektivt beslutsfattande. Som vi alla vet utgör kravet på enighet ett hinder för allt snabbt och effektivt beslutsfattande, och detta vid en tidpunkt när de allvarliga hoten mot EU sedan attackerna den 11 september och attackerna i Madrid och London bör stimulera till en mycket snabbare beslutsprocess.

Hur kan man, efter att ha noterat dessa tre brister – som är svåra att objektivt ifrågasätta –, fortsätta att försvara uppskjutandet av ett beslut som skulle kunna ha tagits redan för runt tio år sedan? Herr talman! Somliga menar att detta problem bör lösas inom ramen för förhandlingar om ett nytt konstitutionellt fördrag. Detta kan man hoppas på, men har vi råd att invänta resultatet av hela denna process, som kommer att ta åtminstone två eller tre år, när det finns befintliga hot mot säkerheten och ett ständigt frågetecken kring våra friheter? Visserligen krävs det att övergångsklausulen ratificeras av de nationella parlamenten och detta skulle kunna möjliggöra för de mer tveksamma att vinna lite tid. Denna svårighet kan dock övervinnas genom en mer ingående dialog med de nationella parlamenten, vilka vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor kommer att ta emot den 3 och 4 oktober 2006, det vill säga nästa vecka, i samband med ett stort interparlamentariskt möte. Vid detta möte har vi stora förhoppningar om att kunna övertyga dem.

(Applåder)

  Kari Rajamäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt ska jag hälsa från Tammerfors och min kollega Leena Luhtanen. Jag vill först tacka Jean-Marie Cavada och Giuseppe Gargani för deras mycket viktiga bidrag i Tammerfors. Vi förde öppna och konkreta diskussioner om utvecklingen av frihet, säkerhet och rättvisa. I anslutning till detta lärde vi oss också om cykling, och kommissionsledamot Franco Frattini sa att vi måste fortsätta att trampa så att vi inte faller omkull. Det är lite samma sak med EU. Vissa av mina mer kritiska kolleger sa att cykeln säkert kan stoppas på ett säkert sätt och att man också kan sätta ner fötterna på marken för att få stöd. Slutligen blev jag tvungen att säga att om kedjan har ramlat av, då är det ändå svårt att komma i gång igen. Vi borde kanske anta den filosofi som Jean-Marie Cavada verkar ansluta sig till i vad som var ett utmärkt anförande.

EU-samarbetet är viktigt för att stärka våra medborgares säkerhet. Samtidigt behöver vi se till att grundläggande rättigheter och friheter respekteras. I detta sammanhang är EU:s förmåga att fungera, fatta snabba beslut och reagera på förändringar i den operativa miljön avgörande.

Den politiska linje som man enades om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 innebär att man även fortsättningsvis behöver ha en hög grad av samarbete mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Det finska ordförandeskapet vill verka för den nya Tammerforsandan.

Skyddandet av grundläggande rättigheter är något som prioriteras. Alla medlemsstater har anslutit sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och i rådets arbete finns alltid en ambition att garantera att de principer som ryms inom denna konvention upprätthålls. Detta gäller självklart också sådana känsliga frågor som kampen mot terrorismen. Jag vill understryka att dessa värderingar erkänns inom alla områden, både när det gäller interna åtgärder och i förbindelsen med tredjeländer. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att inrätta en EU-byrå för grundläggande rättigheter. Diskussioner om en rådsförordning för inrättande av den föreslagna EU-byrån för grundläggande rättigheter har inletts och arbetet har nu nått ett viktigt skede. Det finska ordförandeskapet kommer att göra en beslutsam insats för att denna byrå ska ha inrättats i början av nästa år.

En viktig fråga som togs upp är om byrån också bör agera inom områden som nu ryms under avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Ordförandeskapet vill särskilt fokusera på att undersöka byråns behörighet under den tredje pelaren. Vi hoppas att medlemsstaterna i detta sammanhang kommer att vara flexibla, så att vi kan finna en lösning som alla kan vara nöjda med.

Förra hösten förde vi konstruktiva samtal om direktivet om lagring av uppgifter, i vad som var ett svårt läge, för att överväga dess tekniska, rättsliga och ekonomiska aspekter. Vi kunde snabbt ta itu med medlemsstaternas och Europaparlamentets viktigaste intressen. Jag menar att detta är ett utmärkt exempel på hur beslut kan fattas med kvalificerad majoritet. Samtidigt är visserligen målet att nå samförstånd. Mot denna positiva bakgrund vill vi så snabbt som möjligt kunna anta rambeslutet om skydd av personuppgifter under den tredje pelaren. Vi siktar på att slutföra första behandlingen av förslaget under den innevarande sexmånadersperioden. Rådet överväger nu noga Europaparlamentets yttrande om detta förslag.

Avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna – det vill säga utvidgningen av Schengenområdet – är ett viktigt politiskt mål för att skapa ett område i EU grundat på frihet. Genom den utvärdering av Schengensamarbetet som inleddes i början av året har det redan blivit möjligt att göra omfattande utvärderingar av polissamarbetet och viseringssamarbetet i de nya medlemsstaterna, samt dataskyddet vid land- och sjögränser och vid flygplatser.

De nya medlemsstaterna måste uppfylla alla villkoren för att kunna tillämpa Schengenregelverket. Detta inbegriper också att man praktiskt kan använda sig av Schengens informationssystem.

De inspektioner som planerats under året är nu på god väg att genomföras. Vi kommer att granska resultaten i december och då kommer vi att besluta om vidare åtgärder. För en tid sedan mottog vi en rapport från kommissionen om de fördröjda tekniska framstegen med SIS II-systemet. Åtgärderna och tidsplaneringen i anslutning till detta måste undersökas på ett öppet och ärligt sätt mot bakgrund av de senaste uppgifterna.

Europeiska rådets hållning innebär att vi har en skyldighet och en önskan att undersöka vad vi kan göra för att snabba på förberedelserna för att avskaffa kontroller vid de inre gränserna. Det finska ordförandeskapet har tillsammans med Europaparlamentet verkat för att lagstiftning om SIS II upprättas, och förhoppningsvis kommer vi att nå ett samförstånd om detta i oktober. Jag vill tacka parlamentets föredragande Carlos Coelho för hans tuffa men beslutsamma sätt att finna en gemensam lösning.

I en arbetsgrupp på hög nivå i rådet kom vi också överens om praktiska åtgärder för att försöka förbättra samordningen inom SIS II-projektet, samarbetet mellan nationella projekt och förberedelserna för det centrala systemet, vilket kommissionen ansvarar för.

Det finska ordförandeskapet i rådet tog upp denna kontroversiella fråga direkt i juli och den diskuterades även förra veckan i Tammerfors. Vid nästa veckas möte i rådet kommer vi att diskutera den nya tidsplanen för de tekniska förberedelserna för SIS II-projektet och alla realistiska alternativa lösningar som kan stå till vårt förfogande. Detta bör lägga grunden för att vid rådets möte i december och i Europeiska rådet kunna sätta ett måldatum för avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna. Vid rådets möte i december kan den allmänna situationen med Schengeninspektionerna också komma att undersökas. Vi kommer att göra vårt yttersta för att utvidga Schengenområdet så snabbt som möjligt, utan att kompromissa när det gäller säkerheten.

Fördraget innehåller redan bestämmelser om förfaranden som kan underlätta tolkningen av fall under avdelning IV i fördraget eller lagligheten hos eller tolkningen av handlingar som antagits av gemenskapens institutioner.

Enligt artikel 67 i EG-fördraget kan rådet, när det agerar enhälligt och efter att ha rådfrågat Europaparlamentet, anpassa bestämmelserna om EG-domstolens behörighet. På fredag kommer frågan att tas upp för första gången av domstolens arbetsgrupp och om den kommer att diskuteras ytterligare beror på de yttranden som medlemsstaterna gör där. Ordförandeskapet ser detta som en viktig fråga.

Som vi vet förväntar sig EU:s medborgare med rätta att EU ska kunna samarbeta mer effektivt i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Samtidigt måste vi se till att grundläggande fri- och rättigheter respekteras.

I kraft av EU-fördraget kan rådet, om det agerar enhälligt och efter att ha rådfrågat Europaparlamentet, godkänna användandet av övergångsklausulen i artikel 42 i EU-fördraget, och helt eller delvis ”harmonisera” polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Förra veckan hölls en viktig debatt i Tammerfors om detta ämne. I debatten deltog företrädare för medlemsstaterna, kommissionen och Europaparlamentet, och jag vill särskilt uppmärksamma Jean-Marie Cavadas fasta åsikt som framfördes i ministerrådet, vilken inte bara speglar min egen åsikt utan även Europaparlamentets åsikt. Den utgjorde ett mycket viktigt tillskott till debatten. Där fanns också ett mycket starkt stöd för effektivare beslutsfattande. Vi är fast beslutna att fortsätta arbetet inom detta område i enlighet med Europeiska rådets slutsatser. Jag vill betona att denna debatt inte står i motsättning till konstitutionsfördraget. Vi vill särskilt betona fördragets betydelse för utvecklingen av ett område grundat på frihet, säkerhet och rättvisa.

För att framsteg i rättsliga och interna frågor ska märkas även när det gäller allmänhetens säkerhet, behöver vi se till att dessa handlingar är helt integrerade i medlemsstaternas rättsliga system. Under vårt ordförandeskap kommer vi att sträva efter att på grundval av kommissionens meddelande utveckla system för att utvärdera rättsliga och interna frågor. Dessutom har flera metoder för inbördes utvärdering inrättats för frågor om organiserad brottslighet och terrorism.

Alla medlemsstater har ännu inte ratificerat protokollen till Europolkonventionen. Rådet har med jämna mellanrum påmint medlemsstaterna om hur viktigt detta är. Finlands företrädare förlitar sig på att protokollet kommer att träda i kraft före detta års slut.

Ett närmare samarbete mellan myndigheter med ansvar för brottsbekämpning har varit ett sätt att försöka ge den interna säkerheten ett mervärde i den utvidgade unionen. Ordförandeskapet kan tillkännage att Finland inom den närmaste framtiden kommer att anta nationella åtgärder som kommer att göra det möjligt för Finland att underteckna Prümfördraget. Snart kommer åtminstone åtta medlemsstater att ha undertecknat detta fördrag. Därmed uppfylls minimikravet för att inleda ett utökat samarbete enligt artikel 43 i EU-fördraget. I egenskap av ordförandeland kommer vi att verka för att göra Prümfördraget till en del av EU:s rättssystem.

Rådet kommer att fortsätta diskussionen om rambeslutet om rättssäkerhetsgarantier på grundval av kommissionens initiativ. I juni beslutade rådet att fortsätta sitt arbete utifrån det kompromissförslag som ordförandeskapet lagt fram. Detta ledde till större restriktioner i antalet rättigheter och rättigheternas omfattning än det gemensamma förslaget som i stället var inriktat på generella krav. Vi strävar dessutom efter att under den innevarande sexmånadersperioden slutföra första behandlingen av förslaget beträffande dess huvudsakliga innehåll.

När det gäller rasism och främlingsfientlighet har rådet meddelats att de medlemsstater som hade haft generella förbehåll om förslaget till beslut inte längre har dessa förbehåll. Diskussionerna kan därför återupptas så snart som möjligt.

EU har utvecklat en gemensam politik om invandring, gränskontroller och asyl som baserar sig på Europeiska rådets möte i Tammerfors och på Haagprogrammet. Politiken bygger på medlemsstaternas solidaritet, ömsesidigt förtroende och delat ansvar. Full hänsyn tas till mänskliga och grundläggande rättigheter, inklusive Genèvekonventionen om flyktingar och rätten att söka asyl i EU. Medlemsstaterna och deras myndigheter ansvarar för att kontrollera sina yttre gränser, invandringen och asylförfarandet.

Hittills under det finska ordförandeskapet har rådet strävat efter att föra en omfattande debatt om invandringsfrågor. Detta var fallet både vid rådets möte i juli och vid förra veckans informella ministermöte i Tammerfors. Den senaste tidens händelser på Kanarieöarna och i Medelhavet belyser det öde som EU:s länder delar och behovet av ett åtagande från alla medlemsstater. Det är viktigt att unionens institutioner – Europaparlamentet, Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), kommissionen och andra behöriga organ – verkar i en anda av samarbete och samordning.

EU behöver öka sina insatser för att praktiskt stödja de medlemsstater som bär den största bördan med avseende på det antal olagliga invandrare som anländer. I anslutning till detta presenterade ordförandeskapet sitt initiativ om en utvidgad europeisk solidaritet vid mötet i Tammerfors. Under detta initiativ skulle i utbyte mot ett ekonomiskt bidrag från EU ett förfarande inrättas för att se till att medlemsstaterna efterlever gemensamt beslutade regler och tar ansvar för olagliga invandrare och asylsökande som kommer in på deras territorium. Debatten om ordförandens initiativ ska fortsätta, på grundval av de mycket positiva diskussionerna i Tammerfors.

Utvecklingsstöd från EU och från medlemsstaterna är centralt för att eliminera den olagliga invandringens orsaker. Krisen i Medelhavet visar oss nu åtminstone hur viktiga yttre förbindelser är i kampen mot olaglig invandring. Den övergripande strategin för migration och de viktigaste åtgärderna med inriktning på Afrika och Medelhavsområdet, som antogs av Europeiska rådet i december förra året, utgör en gemensam handlingsram för EU. Detta kommer att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna, öka dialogen med företrädarna för länderna i Afrika och samarbetet i Medelhavsregionen som helhet. Europeiska rådet har bett kommissionen att vid slutet av året rapportera om de framsteg som gjorts.

Den övergripande strategin har lett till ett antal viktiga initiativ. Dessa inbegriper ministermötet i Rabat i juli, initiativen från Frontex om att utveckla kustövervakningen i Medelhavet och särskilda stödåtgärder för att hjälpa Spanien och Malta. Ordförandeskapet främjar dessa initiativ samt kommissionens mycket viktiga förslag om en förordning för att inrätta snabbinsatsgrupper inom gränsförvaltningen (”Rabit”-förordningen).

En av det finska ordförandeskapets prioriterade frågor är att man utvecklar ett system för integrerad kontroll av de yttre gränserna och antar en strategi för detta. Kommissionen kommer vidare att grundligt och på ett sammanhängande sätt undersöka de relevanta frågorna i meddelandet om olaglig invandring som presenterades i juli.

För att uppnå målen om olaglig invandring som sattes upp i Tammerfors har ett antal handlingar redan antagits angående statusen för personer som sedan länge är bosatta i ett land, familjeåterförening, beviljande av uppehållstillstånd till offer för människohandel, och rätt till inresa och vistelse för studier och yrkesutbildning, frivilligarbete och vetenskaplig forskning. I januari antog kommissionen en strategisk plan för laglig migration enligt mandatet i Haagprogrammet. I denna plan tar man också hänsyn till Lissabonprogrammet som antogs i juli förra året.

Ett annat stort steg framåt är ramprogrammet om solidaritet och hantering av migrationsflöden för perioden 2007–2013 och de fyra fonder som ska inrättas under detta: Europeiska flyktingfonden, Europeiska fonden för de yttre gränserna, Europeiska återvändandefonden och Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare. Rådet verkar för en överenskommelse vid första behandlingen med Europaparlamentet om dessa viktiga verktyg.

Ordförandeskapet inser att förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna är mycket viktigt för en gemensam politik för återvändande, men vi är också medvetna om de problem som behöver lösas för att man ska kunna nå en kompromiss om förslagen inom en rimlig tidsram. Tillsammans med Europaparlamentet och kommissionen har rådet redan beslutat om att intensifiera debatten för att kunna nå en slutsats i överläggningarna om förslaget.

När det gäller asylfrågan förväntas en diskussion inledas om hur befintliga EU-regler om asyl skulle kunna förbättras. Kommissionen ska upprätta en grönbok om det gemensamma europeiska asylsystemets framtid. Detta diskuterades också i Tammerfors. Det är ordförandeskapets mål att se till att de nuvarande miniminormerna omformas till faktiska gemensamma regler om asyl och subsidiärt skydd. Det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna i asylfrågor behöver också stärkas. Rådet förväntar sig att kommissionen ska lägga fram sitt förslag i denna fråga. Rådet förväntar sig också att kommissionen snart ska lägga fram ett lagförslag om att låta flyktingar och dem som har beviljats subsidiärt skydd omfattas av en långsiktig uppehållsrättslig ställning.

Ökad insyn i EU:s arbete är ett nyckelmål. I juni enades Europeiska rådet om åtgärder för att öka öppenheten. Det finska ordförandeskapet betonar den avgörande betydelse som öppenheten har och föreslår att man aktivt fortsätter debatten om öppenhet på grundval av grönboken. Öppenheten förespråkades också flitigt i Tammerfors.

Slutligen vill jag angående de hemliga fängelser som nämnts i ett tal av Förenta staternas president i början av september försäkra parlamentet om att rådet är medvetet om de konsekvenser detta kan ha. Vid ett sammanträde i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i september uttryckte ministrarna sitt engagemang för att effektivt bekämpa terrorismen genom att använda alla rättsliga medel och verktyg som står till deras förfogande. Terrorismen är helt enkelt ett hot mot ett värderingssystem som grundas på rättsstatsprincipen.

Mänskliga rättigheter och humanitära normer måste efterlevas i kampen mot terrorismen. Som jag sa vid ett möte i augusti i London får inte en enda seger vinnas av terroristerna eller av deras insatser att undergräva grundläggande rättigheter och värderingar. Vid mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) i juli framhöll jag att det var nödvändigt att medlemsstaterna också stöder sammanställandet av en rapport om CIA-flygningar för transport av fångar, för att stärka grunden för ett mer konfidentiellt och praktiskt samarbete i säkerhetsfrågor.

Mina damer och herrar! Jag beklagar att mitt anförande har varat så länge. Vid det här laget har jag ägnat mig åt parlamentariskt arbete under 24 år, och när man får tillfälle att tala till en sådan trevlig församling vill man lätt säga lite för mycket. Avslutningsvis vill jag dock säga att våra medborgare förväntar sig att EU som en självklarhet kommer att skapa säkerhet, effektivare beslutsfattande och möjligheten att svara på nya utmaningar. De kommer också att insistera på att vi ska kunna bekämpa organiserad brottslighet och terrorism och kontrollera migrationsflöden och våra gemensamma yttre gränser på ett effektivt sätt. Det är vårt ansvar och en utmaning för den parlamentariska behörigheten, både i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten, att tillsammans försöka uppfylla kravet att EU ska vara en rättvis och säker plats att leva på för alla.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, herr Rajamäki. Rådet och kommissionen har ingen tidsbegränsning. Därför kan de ta tillfället i akt och tala så länge som de bedömer lämpligt, men ett dygn har fortfarande bara tjugofyra timmar.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag uttrycka min starka belåtenhet över det utomordentliga samarbetet med det finska ordförandeskapet, i synnerhet Kari Rajamäki och Leena Luhtanen, och med Europaparlamentet, särskilt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt Jean-Marie Cavada.

Det är ett gemensamt mål att genomföra och vidareutveckla Haagprogrammet. För detta krävs ett verkningsfullt beslutsfattande och det fordras en tydlig politisk prioritet för att få till en verklig förändring. Det strategiska politiska målet är fortfarande att hitta den rätta balansen mellan att förbättra medborgarnas säkerhet och att främja och försvara människors individuella rättigheter. Som ni vet diskuterade vi förra veckan i Tammerfors de viktigaste utmaningarna inom området med frihet, säkerhet och rättvisa och hur vi bör ta itu med dem på lämpligaste sätt.

Det är tydligt att kampen mot terrorismen och hanteringen av migrationsströmmarna för närvarande har högsta prioritet i EU. Som jag poängterade i Tammerfors anser jag att våra ansträngningar i kampen mot terrorismen på EU-nivå behöver fokuseras på nyckelfrågor som att bekämpa radikalisering och rekrytering, terroristers missbruk av Internet, att hindra och upptäcka missbruk av sprängämnen, skydda livsviktiga infrastrukturer, höja beredskapen mot biologisk krigföring och transportsäkerhet.

Jag är också övertygad om att ingen ny säkerhetsåtgärd, särskilt i samband med flygtransporter, bör få förorsaka en oproportionerlig reaktion, som jag anser skulle föra segern till terrorismen. Säkerheten står i centrum för mitt agerande och vi kommer att noggrant utvärdera effekten av och proportionaliteten i vartenda beslut som tas på det området. Kampen mot terrorism och försvaret av individuella rättigheter bör följas åt hand i hand.

Angående migrationen så har kommissionen beslutat att upprätta en arbetsgrupp för migrationsfrågor. Jag har privilegiet att samordna gruppen för att sammanföra alla politiska områden som är relevanta för migrationshanteringen: från rättsliga och inrikes frågor till utveckling, sysselsättning, utbildning, regionalpolitik, ekonomiska frågor, yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken. Denna övergripande strategi innefattar såväl laglig och olaglig immigration som integration. Solidaritet i form av ekonomiskt stöd och experter och utrustning till våra gemensamma gränser är också en mycket viktig del i detta tillvägagångssätt. Då man tydligt fokuserar på migrationen från Afrika måste strategin omfatta migrationsströmmar från andra delar av världen, särskilt från några av våra östra grannstater varifrån många sorters olaglig smuggling har sitt ursprung.

Som ni vet har vi nyligen vidtagit många praktiska åtgärder mot olaglig invandring, särskilt i samband med migrationsströmmar som drabbar unionens södra medlemsstater. I synnerhet har europeiska gränsförvaltningsbyrån varit mycket aktiv i att samordna hjälp till de aktuella medlemsstaterna, till exempel Kanarieöarna, och fortsatta insatser planeras på kort sikt i det centrala Medelhavsområdet.

Solidaritet innebär praktisk hjälp till de medlemsstater som står under press. Vi behöver kapital, utrustning, båtar, helikoptrar och flygplan. För perioden 2007–2013 kommer gränsförvaltningsbyrån exempelvis att få 272 miljoner euro, vilket jag bedömer vara otillräckligt för att gripa sig an den växande migrationen. Nästa år kommer byråns budget att vara ungefär 21 miljoner euro. Jag hoppas att parlamentet går med på en ytterligare ökning av finansieringsramen.

Ökat finansiellt stöd har via Argoprogrammet tilldelats de mest utsatta medlemsstaterna, i synnerhet Spanien, Malta och Italien. På den punkten vill jag nämna att kommissionen förra veckan beslutade att finansiera sex krisprojekt i de ovan nämnda länderna.

Kommissionen har också antagit ett åtgärdspaket för att hjälpa Mauretanien i dess ansträngningar att hindra strömmen av olagliga invandrare till Kanarieöarna i enlighet med mekanismen för akuta ingripanden. Vi ska göra samma sak med andra viktiga partner, såsom Senegal i Afrika söder om Sahara.

När det gäller hanteringen av den södra yttre sjögränsen lade jag vid det informella rådsmötet i Tammerfors fram en rad rekommendationer om operativa åtgärder som ska vidtas på kort sikt, dvs. före sommaren 2007. I rekommendationerna ingår för det första att upprätta en operativ ledningscentral i relevanta områden för att samordna ett kustbevakningsnät för Medelhavsområdet. För det andra gäller det att undersöka upprättandet av ett europeiskt övervakningssystem för att koppla samman de existerande nationella övervakningssystemen. För det tredje handlar det om att göra verklighet av sammanslagningen av resurser när det gäller utrustning som gjorts tillgänglig för alla medlemsstater för att dessa med kort varsel ska kunna bistå en medlemsstat som ber om hjälp. För det fjärde handlar det om att undersöka olika möjligheter att i nära samarbete med internationella organisationer, framför allt FN, inrätta en expertgrupp för asylfrågor, och för det femte att utnyttja nuvarande och framtida finansiella instrument maximalt och på bästa sätt.

Ovan nämnda åtgärder syftar till att stärka gemenskapens förmåga att hantera och hindra den sortens situationer som vi har sett i år. De bör också vidtas parallellt med genomförandet av den övergripande strategin för migration som Europeiska rådet antog i december. Det handlar om att säkerställa en omedelbar politisk reaktion baserat på verklig europeisk solidaritet – och jag betonar ordet ”verklig” – och att dela på ansvar och bördor. Som José Manuel Barroso och jag själv nyligen betonade i Tammerfors betyder detta att det är av yttersta vikt att alla medlemsstater fortsätter att arbeta tillsammans solidariskt, inte minst för att hjälpa de södra medlemsstater som idag är de mest drabbade av olaglig invandring från Afrika. Det måste stå helt klart att det är medlemsstaternas sak att tillhandahålla de resurser som krävs för att de gemensamma insatserna ska lyckas. Vi har satt igång, men bara satt igång. Men vidden av problemet är sådan att det fordras mycket mer arbete.

I det hänseendet hoppas jag också att EU från nästa vår ska kunna utnyttja snabbinsatsenheterna vid gränserna, så att olika grupper av nationella experter i samarbete med gränsförvaltningsbyrån kan ge snabb teknisk och operativ hjälp till de medlemsstater som är i nöd.

Att hantera migrationen på ett omfattande sätt innebär också att utveckla strukturella metoder och att bättre integrera migrationen i EU:s utrikespolitik. Det inkluderar att titta på migrationens grundorsaker och på utvecklingsfrågorna.

Kommissionen gör stora ansträngningar för att integrera migrationen i sin utvecklingspolitik och samarbetar särskilt med afrikanska länder i denna fråga. Vi måste framför allt prioritera genomförandet av handlingsplanen som godkändes i Rabat i juli och förberedelserna tillsammans med Afrikanska unionen för att EU–Afrika-konferensen om migration ska bli framgångsrik. Förhoppningsvis äger den rum i november i Tripoli, Libyen.

Vi bör också stärka vårt samarbete med de nordafrikanska länderna, i synnerhet Algeriet, Marocko och Libyen, när det gäller migrationsfrågor, inklusive frågan om internationellt skydd där det behövs regionala åtgärder. På den punkten måste såväl EU:s medlemsstater som de nordafrikanska länderna ta ansvar för dem som behöver internationellt skydd, inklusive asylsökande.

Skydd för flyktingar är en annan viktig del av mitt ansvar, och jag meddelar er med glädje att två speciella regionala program kommer att gå av stapeln de kommande veckorna. Vi bör också försäkra oss om att olagliga invandrare skickas tillbaka till sina länder. I det avseendet är kommissionen redo att politiskt, diplomatiskt och finansiellt stödja medlemsstaternas ansträngningar och samtidigt helt respektera människors personliga värdighet.

Vi får inte heller glömma en annan viktig faktor i bekämpningen av olaglig invandring, nämligen nödvändigheten av att öka kampen mot illegalt arbete, som är den främsta drivfjädern för olaglig invandring. Som nämndes i kommissionens meddelande om olaglig invandring i juli, överväger vi för närvarande ett lagförslag om att samordna sanktioner mot dem som anställer personer utan uppehållstillstånd. Medlemsstaterna bör helt klart vidta omedelbara åtgärder i den riktningen för att ta itu med frågan om illegalt arbete.

I samband med laglig ekonomisk migration måste jag understryka att både kommissionen och jag själv prioriterar genomförandet av handlingsplanen för laglig invandring. Genom att eliminera det illegala arbetet och skapa förfaranden för mottagning av lagliga invandrare kommer EU att skapa en positiv spiral, eller snarare skulle jag väl påstå, en positiv struktur av incitament.

Kommissionen är övertygad om att det behövs en gemensam strategi för att hantera den ekonomiska migrationen som ett extra medel för att uppnå Lissabonmålen och tackla de negativa effekterna av att befolkningen blir allt äldre. Detta för att gynna EU:s ekonomi och konkurrenskraft. I synnerhet för att bidra till den ekonomiska tillväxten är det grundläggande att EU först och främst blir verkligt attraktivt för högutbildade invandrare. Idén om att föreslå ett direktiv om europeiska registreringskriterier för högutbildade arbetstagare, inklusive möjligheten till ett europeiskt grönt kort, motsvarar denna ekonomiska nödvändighet.

Europa fortsätter att ta emot enbart lågutbildad eller outbildad arbetskraft medan exempelvis Förenta staterna, Kanada och Australien förmår attrahera begåvade invandrare. Men jag anser samtidigt att man bör vidta lämpliga åtgärder för att undvika den ökande risken för forskarflykt från fattigare länder. Ett förslag till direktiv om lagliga invandrares rätt till arbete utgör kommissionens andra politiska stöttepelare på området för nästa år. Båda förslagen kommer att presenteras andra halvåret 2007, under det portugisiska ordförandeskapet.

Sist men inte minst skulle jag vilja betona ytterligare en viktig faktor i EU:s invandringspolitik: integrationen av invandrare. Som framhävdes i dokumentet En gemensam agenda för integration, som jag lade fram i september 2005, är större integrationsinsatser avgörande för en framgångsrik gemensam invandringspolitik i EU. När den övergripande europeiska strategin om migration har godkänts vid rådets möte i Luxemburg hoppas jag verkligen att den också kommer att godkännas på högsta politiska nivå av rådet i Lahtis.

Låt mig nu övergå till övergångsklausulen. Som Kari Rajamäki och Jean-Marie Cavada precis sa, diskuterade vi också i Tammerfors hur man skulle förbättra beslutsfattandet om säkerhet och rättvisa, särskilt genom att använda övergångsklausulen. Som ni vet har kommissionens ställning alltid legat mycket nära parlamentets åsikt i frågan, eftersom vi anser att övergångsklausulen är ett lämpligt och viktigt instrument för unionen och medlemsstaterna att försäkra sig om större effektivitet, öppenhet och ansvarsskyldighet när det gäller beslutsprocessen jämte större demokratisk legitimitet tack vare parlamentets stärkta roll.

Debatten i Tammerfors har varit mycket öppen och konstruktiv. Alla medlemsstater, även de som fortfarande är motsträviga, höll med om nödvändigheten att gå framåt. Några av dem uttryckte farhågor för att ett beslut om övergångsklausulen i nuläget skulle hindra debatten om att återuppta den konstitutionella processen, men jag tror inte att så är fallet.

Vi kommer att vara bland de första att välkomna ett positivt resultat av de utforskningar som det tyska ordförandeskapet ämnar utföra år 2007, och vi kommer att ge dem vårt fulla stöd. Vi måste likväl förbereda oss för att övergångsklausulen kan bli det enda sättet att ta itu med det brådskande behov vi alla delar. Jag håller med om att vi behöver konstitutionen, men om vi väntar kan vi bli handlingsförlamade. I varje fall kommer övergångsklausulen som ni vet att automatiskt införlivas med konstitutionen när den träder i kraft.

Jag höll med Kari Rajamäki när han i Tammerfors liknade Europa vid en cykel: antingen åker den framåt eller faller till marken. Och det var bara genom att ta sig fram fortare än andra som min landsman Paolo Bettini vann cykel-VM för några dagar sedan.

Därför måste vi fortsätta denna mycket viktiga diskussion och bygga vidare på den gemensam välvilja som alla medlemsstater visat i Tammerfors. Vid nästa möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som äger rum om några dagar i Luxemburg, får vi chansen att besluta om hur vi ska driva denna viktiga fråga framåt.

Avslutningsvis vill medborgarna ha mer EU. Då skulle unionen bli effektivare i beslutsfattandet. Även praktiserande jurister, domare, åklagare och polismyndigheter vill ha effektivare redskap för att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism. Ärligt talat kan vi inte tillåta att det civila samhället rör sig snabbare än våra politiska strategier och principer. Om vi vill vara trovärdiga måste vi reagera nu och inte först efter tragiska händelser, som har varit fallet tidigare.

(Applåder)

  Talmannen. Vi tackar kommissionens vice ordförande för hans redogörelse för händelserna i Tammerfors och för hans optimistiska syn på vad som skedde där.

Nu ska vi höra de olika politiska gruppernas yttranden. Var vänliga och kom ihåg att ledamöternas talartid är begränsad.

  Eva Klamt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Hanteringen av migrationsflöden och därmed också kontrollen av invandringen till EU är några av de mest akuta problem som vi behöver ta itu med. Det behöver inte sägas att det inbegriper att man ser bortom våra små nationella horisonter, men det innebär inte heller att vi kan begränsa oss till en europeisk analys eller till europeiska handlingssätt. Samarbete med ursprungs- och transitländer och stöd som ges till dessa länder är en del av lösningen, men det behövs också en helhetslösning för att invandringsbehoven ska kunna regleras, och detta kan inte vara en fråga för enbart inre politik. Bara genom gemensamma insatser inom flera olika politiska områden kan vi finna lösningar.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har under lång tid efterfrågat en invandringspolitik som tar hänsyn till andra medlemsstaters behov och rättigheter. Till exempel kan man inte genomföra masslegaliseringar utan att informera eller rådfråga andra, bara för att sedan söka hjälp från EU när denna åtgärd börjar suga in andra migranter. Det är av avgörande vikt att man i den nationella invandringspolitiken tar hänsyn till dess effekter på andra medlemsstater.

Det måste ändå konstateras att det inte är någon patentlösning att göra ett visst område – i detta fall invandringspolitiken – till en del av gemenskapens politiska beslutsfattande, vilket inbegriper att den blir föremål för medbeslutande. Det finns säkert många problem som påverkar oss alla, men åtminstone lika många som är specifikt nationella, regionala eller till och med lokala till sin natur. För många är en av lockelserna med en gemenskapspolitik om ekonomisk migration att det inte bara utvidgar deras eget inflytande, utan även skulle kunna bidra till genomförandet av en invandringspolitik för vilken det inte finns något majoritetsstöd på nationell nivå. Med denna motivation tar man dock inte hänsyn till medlemsstaternas rätt till passande lösningar. Ingen politik kan lyckas om inte medborgarna i våra medlemsstater deltar i dess utformning.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i vår grupp har ägnat mycket tid åt att komma fram till hur vi skulle närma oss dagens debatt. Senast jag talade här i parlamentet i en debatt om inre politik och säkerhetspolitik var när jag talade om den europeiska arresteringsordern och planen för ett europeiskt åklagarämbete. Efter detta hade jag ett mycket häftigt gräl med rådets tjänstgörande ordförande. Jag har ingen önskan att upprepa denna erfarenhet i dag, men jag måste säga till tjänstgörande ordföranden och kommissionsledamoten att jag inte heller ska skräda orden.

När jag ser mig om i kammaren kan jag se Timothy Kirkhope, Hubert Pirker, Eva Klamt, Graham Watson, Jean Lambert och Martine Roure. Liksom mig satt de alla här för sex år sedan, när vi alla sa precis samma saker. Då var Graham Watson ordförande för utskottet och kommissionsledamoten var en viss Antonio Vitorino som genom en uppföljning till Tammerfors presenterade för oss något som kallades resultattavla och som omfattade alla de åtgärder som ni, herr ordförande, och ni, herr kommissionsledamot, har beskrivit. Denna resultattavla kallades så eftersom det där uttryckligen angavs tidsramar – åtgärd A som skulle införlivas av medlemsstaterna inom period B, och kommissionens rapport som skulle lämnas till rådet inom period C, och så vidare.

Varför sitter vi då åter, sex år senare, här i parlamentet och diskuterar samma frågor, till exempel övergångsklausulen? För sex år sedan var vi fyllda av optimism när vi diskuterade den bestämmelse i Nicefördraget som innebar att, från 1999 och framåt, med ikraftträdande 2004 och föremål för en enhällig omröstning i rådet, de politiska områden som vi diskuterar i dag skulle bli föremål för medbeslutandeförfarandet. Ändå har ännu ingenting hänt två år senare.

Eva Klamt kom med den viktiga kommentaren att vi när det gäller integration eller behandling av asylansökningar inte får lägga oss i det som ligger inom nationella, lokala och regionala myndigheters område. Men vi kan inte heller godta en situation där gemenskapsregler och gemenskapsbestämmelser är oumbärliga men ändå inte kommer till stånd. De migrationsströmmar som når EU:s södra kuster, som vi diskuterar i dag, kommer inte att kunna hanteras med enbart restriktiva åtgärder. Det krävs här en taktik där man kombinerar åtgärder mot organiserad brottslighet, åtgärder för att ge invandrare en rättslig ställning och en samordnad integrationspolitik. Detta är inget nytt för någon av oss. Varför vägrar då medlemsstaterna att genomföra de förslag som kommissionsledamot Franco Frattini just har beskrivit? Jag tror att jag vet varför. Anledningen till att de vägrar att göra detta är att dessa politiska områden – säkerheten vid de yttre gränserna, asyl, lagen om medborgarskap, etableringsfrihet och fri rörlighet, politik om polisväsendet och rättsväsendet – ger dem en möjlighet att säga till sina medborgare: ”Det är vi och inga andra som håller i maktens tyglar i det här landet.” Under femton år har medlemsstaterna dragit sig för den inskränkning i självständigheten som överförandet av sådana rättigheter till EU innebär. Jag kan förstå varför, för det inbegriper i viss grad att man ger upp den nationella makten, men detta uppgivande av en del av makten måste vägas mot utsikten att migration, människohandel, okontrollerad invandring och de därmed förbundna problemen tillåts fortsätta ännu längre. Under tio år har inrikesministrarna i EU misslyckats med att göra något åt detta, och denna situation måste upphöra.

Därför är det synsätt som våra frågor gäller, och de svar vi har fått i dag – särskilt av kommissionsledamot Franco Frattini – riktiga, men nu är det dags att äntligen agera.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Jean-Marie Cavada för hans muntliga fråga, möjligheten till denna debatt och det utmärkta arbete han och hans kolleger utför i sitt utskott.

Jag hade äran att få vara ordförande i det utskottet vid rådets möte i Tammerfors 1999. Jag har iakttagit processen från Tammerfors till Tammerfors. Det har varit sju magra år. Rättare sagt som en kritiker en gång sa om Samuel Becketts drama I väntan på Godot: ”Det är ett drama i två akter där ingenting händer, två gånger”.

Jag välkomnar Franco Frattinis och det finska ordförandeskapets ansträngningar att försöka locka och mana medlemsstaterna framåt. Kari Rajamäki talade om att blåsa nytt liv i Tammerfors-andan. Det är oerhört nödvändigt. Men landet jag känner bäst satte en käpp i hjulet genom att kräva tre pelare. Andra länder blockerar nu återställningsprocessen. Om vi inte kan införa spången – övergångsklausulen – kommer vi aldrig att få en trovärdig politik i rättsliga och inrikes frågor. Vi kommer att fortsätta med trampcykelliknande politik fast vi behöver en Ducati-mc.

Medlemsstaterna sitter där i sina medeltida fästningar med vindbryggorna ordentligt upphissade. I den nationella suveränitetens namn stärker de den globala anarkin. Våra medborgare kräver bättre.

Under det tidiga skedet av EU:s formande låg de politiska ledarna före den allmänna opinionen. De såg ledarskapet som att skapa en bild av det Europa de önskade och att leda folket dit. Detta kan vara en farlig strategi, men mycket mindre farlig än att – som ni påpekade, herr kommissionsledamot – ligga efter den allmänna opinionen. Våra medborgare undrar varför det inte finns någon invandringspolitik som hindrar den mänskliga tragedi vi ser vid våra södra kuster. Varför utbyter vi inte kriminalunderrättelser i kampen mot terrorism eller narkotika? Varför finns inte tillgång till rättvisa för offer för gränsöverskridande brott eller gränsöverskridande skilsmässor? När ministrarna träffas missar de aldrig tillfället att missa ett tillfälle, som Abba Eban en gång sa i ett annat sammanhang.

Vi vill ha större tonvikt på de europeiska värderingarna. Vi kanske inte har någon konstitution, men vi har Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Kari Rajamäki sa att de mänskliga rättigheterna befinner sig högst upp på rådets prioriteringslista och beaktas fullt ut. Är han säker på det? Vad sägs om CIA:s fantastiska historia om hemliga fängelser där parlamentet gjorde rätt i att tillsätta ett tillfälligt utskott för att undersöka om vi behöver tillämpa artikel 7? Och hur är det med frågan om passageraruppgifter, där 2007 års överenskommelse att ersätta den häftplåsterlösning som ni hittat på denna månad måste löpa parallellt med rambeslutet om skydd av personuppgifter? Och hur är det med minimigarantierna för misstänkta i straffrättsliga förfaranden: varför ligger denna fråga fortfarande underst i inkorgen?

Naturligtvis har det gjorts vissa framsteg. Men alltför ofta liknar EU mimaren Marcel Marceau, som ser ut att klättra upp för en vägg men egentligen inte går någonstans. Jag vill att Franco Frattini och ordförandeskapet tar med budskapet till rådets möte den 6 oktober om att EU kräver mer.

(Applåder)

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har varit positiv till att dessa områden blir en del av gemenskapsförfarandet ända sedan man i och med Maastrichtfördraget uppfann pelarsystemet, vilket i teorin bara var menat att vara tillfälligt men i verkligheten har visat sig vara ganska slutgiltigt.

Förfaranden är dock inte allt, och jag undrar vilken politik som parlamentet, rådet och kommissionen nu kommer att genomföra inom dessa områden. Det som prioriteras förefaller vara att minska, avvisa, inskränka och eliminera, och det är märkligt att denna debatt inleddes med att kommissionsledamoten talade om terrorismen och om att säkerheten måste vara den viktigaste frågan. Detta talar sitt tydliga språk och inte minst visar det vad många av våra ledare anser vara prioriterade frågor.

Trots gränserna, de fruktansvärda riskerna och den ständigt större toleransen för kränkningar av folkrätten, kommer vi inte lyckas stoppa invandringen och detta är något vi alla måste ha klart för oss. Herr kommissionsledamot! Uppriktigt sagt tycker jag inte om när ni använder ordet ”solidaritet” alltför mycket, särskilt när ni menar att ”hjälpa medlemsstaterna att neka inträde vid gränserna för människor som befinner sig i en desperat situation, utan några rättigheter”.

Jag vill också påpeka att vi genom att välja detta handlingssätt inte alls har undanröjt risken att vi, om vi nekar inträde vid gränserna för människor som kommer med båtar, allvarligt kommer att kränka många av dessa människors rättighet att söka asyl, i det fall att de direkt skickas tillbaka till den plats som de kommit ifrån.

Masslegalisering, vilket fördöms inte bara av Eva Klamt utan också av Franco Frattini, är ett direkt resultat av den politik där man säger att ”det är möjligt att stoppa invandringen”, men detta döljer faktiskt en sanning, nämligen att vi behöver invandrare.

Herr Frattini, herr Rajamäki! Jag vet inte om det är sant att merparten av de olagliga invandrare som kommer till våra länder saknar kvalifikationer. Jag känner till fall med historielärare och elektriker, kvalificerade personer som kommer hit men som inte kan hitta jobb för kvalificerade arbetstagare eftersom de uppenbarligen förväxlas med personer som inte har några kvalifikationer alls. Enligt min åsikt sänder EU ut fel budskap när man säger att problemet handlar om att beröva utvecklingsländer personer som i stället kan hjälpa dessa länder att komma ur sitt outvecklade tillstånd.

Herr Rajamäki, herr Frattini! Jag skulle slutligen uppskatta om ni kunde berätta vad ni anser om avtal med tredjeländer. Min grupp och jag själv är mycket bekymrade över denna fråga. Vi vet att vissa av medlemsstaterna, såsom Frankrike, Spanien och Italien, använder sig av samförstånd mellan polismyndigheter för att i hemlighet förhandla fram avtal med tredjeländer där det inte ges någon garanti alls för att människors rättigheter respekteras. Vi vet mycket väl att dessa länder väldigt ofta avsiktligen kränker inte bara sina egna medborgares rättigheter, utan också migranters rättigheter. Detta gäller i synnerhet Libyen, ett land till vilket Franco Frattini precis har uttryckt sin önskan att donera en stor summa pengar. Personligen skulle jag uppskatta om han kunde ägna lite tid åt att förklara vilken typ av demokrati och publicitet som krävs för överenskommelser såsom denna.

(Applåder)

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det förefaller mig som om man, efter misslyckandet med förra veckans informella toppmöte i Tammerfors, har beslutat att inte bara sluta trampa, utan kanske också att luta cykeln mot väggen. Dagens debatt bär också samma kännetecken: Kampen mot terrorismen, CIA-flygningarna, passageraruppgifter och polissamarbete blandas alla ihop med invandringen.

Först när vi inser att invandringsbegreppet måste separeras från förtryckande politik, åtgärder för att kriminalisera migranter och de metoder som används för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, kommer det att bli möjligt att föra en seriös debatt om en gemensam EU-politik om invandring.

Vi måste också under debatten undvika allt tal om en invasion, vilket är lögn och saknar grund. Vi vet alla att endast 15 procent av de olagliga invandrarna kommer till sjöss från Afrika och att alla de andra kommer landvägen eller med flyg. Detta är också fallet i Spanien och Italien, även om man räknar in de migranter som kommer till Kanarieöarna eller till Lampedusa.

Vi måste starta om och använda oss av lagliga kanaler. I kommissionens grönbok fick vi följande information: ”Vi behöver 20 miljoner invandrade arbetstagare fram till år 2030.” Så låt oss sätta i gång och släppa in dessa människor i stället för att lämna dem att drunkna till sjöss. Vi förstår inte vad Frontex gjorde i somras för att hindra människor från att dö.

EU får inte bli känt för att avvisa invandrare i massor, och inte heller kan vi tillåta att Atlanten och Medelhavet blir öppna kyrkogårdar.

Jag har ett förslag till Franco Frattini: Låt oss uppföra ett monument som ständigt påminner oss om de migranter som drunknat till sjöss. Om några månader kommer det att vara tioårsdagen för den första erkända drunkningen av migranter till sjöss, när en båt med nära 400 migranter sjönk utanför Porto Palo mellan Malta och Sicilien. Låt oss göra en humanitär gest! Låt oss bygga ett monument, en symbolisk kollektiv grav för de okända män och kvinnor som dog till sjöss eftersom de sökte en bättre framtid.

Som en stor romersk poet skulle kunna ha sagt: ”Låt oss bygga ett kollektivt monument, fastare stöpt än brons.” När det handlar om att föra en seriös debatt om invandring är detta troligen den mest kraftfulla och mest praktiska gest som EU kan göra just nu.

  Romano Maria La Russa, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har redan vid många tillfällen tagit till orda här i parlamentet för att betona det brådskande behovet av en gemensam invandringspolitik, och jag är nöjd över de initiativ som nyligen tagits på gemenskapsnivå och de medel som nyligen frigjorts för krisdrabbade länder.

Medlemsstaterna är nu övertygade, även om det kanske är lite sent, om de oräkneliga tragiska dödsfallen i Medelhavet. Det är av mycket stor betydelse att de gradvis har insett att migration inte längre bara påverkar staterna i EU:s utkant och att de övergripande målen om ekonomisk tillväxt bara kan uppnås i ett allmänt klimat av säkerhet. Genom denna insikt kan de till sist förmås att ta på sig en lika stor andel som andra av ansvaret och den ekonomiska bördan för att förvalta våra gränser. Detta är ett verkligt åtagande, och det visar sig också i de utökade ekonomiska resurser som EU kommer att frigöra under de kommande sju åren för att befästa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

En annan positiv aspekt är inrättandet av ett särskilt program för att kontrollera migrationsflöden med särskilda medel avsedda för återsändande, för flyktingar och för integration. Lika viktigt är inrättandet av en gränsförvaltningsbyrå, som tyvärr fortfarande inte har en tillräcklig personalstyrka. Jag hoppas dock att den gradvis kommer att få mer uppmärksamhet och större medel tilldelade.

Jag hoppas att vi genom att ta detta steg kommer att kunna skapa gemensamma miniminormer för att bekämpa olaglig invandring och kontrollera laglig invandring och att vi kommer att kunna upprätta en trovärdig politik där man respekterar individers rättigheter. Men en trovärdig politik måste vara fast. Det finns ingen plats för en EU-politik där man främjar masslegalisering och urskillningslöst delar ut rätt till medborgarskap.

Det är numera allmänt känt att legaliseringar inte löser problemen om inte invandrarnas omständigheter förbättras. Det är också känt att legaliseringar nästan alltid förvärrar dem i stället, och bara leder till marginalisering och utbredd brottslighet, vilket ofta leder till terrorism.

Slutligen, att vara trovärdig innebär att åter bekräfta de solidariska idealen och att skydda EU:s egna friheter och att knyta detta till en respekt för lagen. EU kommer aldrig att vägra hjälpa de behövande och dem som verkligen vill integreras, men när det gäller dem som vill exportera våld, kultur, värderingar och religion så måste nolltoleransprincipen träda i kraft. Även om vi inte tycker om det är detta ibland nödvändigt.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Vid förra veckans informella toppmöte i Tammerfors blev en sak tydlig: Medlemsstaterna är djupt oense om hur man ska hantera invandringen. Alla kan konstatera att det krävs en lösning, men åsikterna går i sär om hur detta ska uppnås. Därför är invandringsfrågan något som medlemsstaterna gärna överlämnar till EU:s förhandlingsbord, och det är anledningen till att historien upprepar sig.

I slutet av 1990-talet insisterade Nederländerna och Tyskland, när de stod inför stora problem med inflödet av asylsökande, på solidaritet och en fördelning av belastningen. Frankrike, Spanien och Portugal stod emellertid i vägen för varje lösning på EU-nivå, medan medlemsstater i norr nu inte svarar när andra ber om hjälp. Ändå är det på EU-nivå som man måste finna en lösning. En gemensam marknad med ett delat område där medborgarna kan röra sig fritt kräver konsekvent säkerhet vid dess yttre gränser och reglerad tillgång till detta område.

En EU-politik om olaglig invandring är nödvändig, förutsatt att länder slutar att agera oberoende av varandra. Om de spanska myndigheterna kan ge 700 000 olagliga invandrare amnesti utan att rådfråga andra medlemsstater, då kan Spanien inte räkna med hjälp från de andra medlemsstaterna.

Slutligen har president Bush erkänt existensen av hemliga CIA-fängelser. Fram till i dag är det ändå oklart i vilka länder dessa fängelser var belägna, och om några av dessa fanns i EU. Jag vill att rådet och kommissionen talar om vad de planerar att göra för att råda bot på denna oklarhet.

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Herr talman! Genom att under 2005 legalisera statusen för en och en halv miljon olagliga invandrare har Spanien och Italien utlöst en enorm tillströmning av människor från Afrika, Västeuropas närmaste kontinent och något av en förort till Paris.

Spanien, som med rätta beskyllts för bristande ansvar när de masslegaliserat ställningen för olagliga invandrare, svarar att merparten av de afrikaner som kommer till Kanarieöarna – 25 000 sedan årets början – är fransktalande och avser att resa vidare till andra länder. Med tanke på detta kan man förstå varför det verkligt katastrofala Schengenavtalet som varit i kraft sedan 1985 måste upphävas, då det möjliggör för alla olagliga invandrare som kommer till Spanien, Italien eller andra platser att med en nyligen legaliserad ställning komma in i Frankrike och dra nytta av alla de sociala förmåner som tillhandahålls där.

Efter att ha missat åtta av de senaste tio rådsmötena för inrikesministrar har Nicolas Sarkozy ingen rätt att kritisera Spanien, och detta vid en tidpunkt då Frankrike är för att avskaffa kravet på enighet i det rättsliga och polisiära samarbetet, vilket innebär att avskaffa en del av landets suveräna behörighet. Det är centralt att vi kan övervaka våra egna gränser vid en tid när invandring är en världsomfattande företeelse. Uppgiften att övervaka tusentals kilometer av uppenbart lättpasserade kuster eller landgränser kan inte anförtros andra, och medlemsstaternas tillkortakommanden i detta avseende kan inte kompenseras av Frontex, detta EU-arrangemang som man antar ska övervaka EU:s gränser.

Om vi inte tar itu med invandringsproblemet vid dess källa och inför en storskalig utvecklingspolitik, kommer vi fortsätta att vara värdar för miljontals invandrare som lite i sänder kommer att destabilisera det Europa som vi känner och slutligen sänka det. EU-institutionerna snabbar bara på denna nedåtgående spiral genom att främja en invandringspolitik som Nicolas Sarkozy på ett hycklande sätt hänvisar till som ”selektiv invandring”. EU:s länder bör åter ta kontrollen över sina egna angelägenheter, som Schweiz just har gjort, och skydda sig själva mot den invandringsinvasion som bara har börjat.

  Jaime Mayor Oreja (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera Franco Frattini till att än en gång med rätta ha använt det ord som är centralt vid det här laget i genomförandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa, nämligen ordet prioriteter.

I detta avseende vill jag säga att vi behöver en utmärkt debatt och ett utmärkt resultat, vilket inte kan vänta i det här skedet av uppbyggandet av EU. Vi talar ofta om konkreta åtgärder, men vi måste slå fast vad som är viktigast. Vad kommer om tio år att vara det slutliga målet gällande EU:s och medlemsstaternas behörighet när det gäller de två frågor som Franco Frattini har nämnt: invandringen och radikal islamistisk terrorism?

Denna debatt kan inte skjutas upp och till dess att den äger rum och till dess att vi har ett resultat kommer vi inte att kunna göra de rätta och lämpliga framstegen inom dessa områden. Det är en debatt som föregår konstitutionsfördraget. Det är otvivelaktigt vad som skapar mest fruktan i dag bland EU-medborgarna när det gäller deras framtid. Därför är det en debatt som föregår konstitutionsfördraget och därför, herr Frattini och företrädare för rådet, är det något som inte kan skjutas upp under några omständigheter.

Att genomföra ett EU på tio år är omöjligt utan en invandringspolitik. Det är omöjligt att tänka sig ett Förenta staterna med lika många olika slag av invandringspolitik som det har stater. När det är fråga om en framväxande företeelse såsom islamistisk terrorism – där man har vågat gå från att placera bomber på en buss till att placera bomber på ett flygplan, från att angripa teckningar till att direkt angripa påven, det vill säga, en framväxande företeelse – är det oacceptabelt att EU och dess institutioner ännu inte har en politisk roll som medborgarna kan se.

Det må vara lite, det må vara tillräckligt, eller det må vara mycket, men det allvarliga problemet är att EU-medborgarna inte vet vad EU gör, vare sig när det gäller invandringen eller terrorismen. Därför är detta en debatt som inte kan skjutas upp. Detta är en debatt som föregår konstitutionsfördraget och som ännu väntar på att föras, och det är den viktiga debatt som EU-medborgare kommer att föra under de kommande månaderna.

  Martine Roure (PSE). – (FR) Herr talman! Vår debatt äger rum kort efter ministermötet om Tammerfors II-programmet, vid vilket medlemsstaterna diskuterade frågor som är grundläggande för att kunna genomföra ett verkligt europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Jag är nöjd över att frågan om övergångsklausulen slutligen är uppe till debatt i rådet. Vi är självklart för att göra hela den tredje pelaren till en gemenskapsfråga, särskilt när det gäller laglig invandring – en process som slutligen kommer att bidra till att stoppa ett antal medlemsstater från att hindra arbetet. Jag vill därför be rådet att fortsätta med sina diskussioner, som jag hoppas kommer att göra det möjligt att denna övergångsklausul slutligen kan aktiveras.

Jag vill också ta upp frågan om avtalet om att lämna ut personlig information i samband med flygningar, annars känt som avtalet om passageraruppgifter (PNR). Diskussioner med amerikanska myndigheter har inletts men jag har förstått att dessa myndigheter vill ha ännu mer. Skulle vice ordförande Franco Frattini kunna tala om för oss om dessa förhandlingar kommer att leda till ett gemensamt avtal före månadens slut, vilket inte ligger långt borta i tiden? Vi kom överens om ett förfarande i två etapper där innehållet skulle diskuteras igen 2007. Kommer amerikanerna verkligen också att agera utifrån dessa förutsättningar? I detta sammanhang vill jag påpeka för rådet att Europaparlamentet nu väntar på ett fast åtagande från rådets sida när det gäller rambeslutet om dataskydd.

Vid ministermötet i Tammerfors förefaller rådet ha tagit tillbaka de omfattande åtaganden om invandringen som EU gjorde för sju år sedan, särskilt om att införa en gemensam invandringspolitik och ett gemensamt asylsystem fram till 2010. Även inom detta område ligger tidsgränsen nära i tiden. Min grupp betonar att bättre förvaltning av de yttre gränserna bara kan vara en aspekt av vår gemensamma invandringspolitik. Ingen kan förbli likgiltig inför de svårigheter och den humanitära kris som utspelar sig vid våra gränser, särskilt i Sydeuropa, eller inför den stora tillströmningen av migranter och asylsökande.

Därför vill vi att den europeiska solidariteten stärks. Vi manar till att EU-länderna ska dela bördorna och ansvaret för invandringspolitiken. Vi vill också se partnerskap med ursprungs- och transitländerna, som framför allt grundar sig på respekt för både grundläggande rättigheter och för asylrätten.

Nu måste vi ändå låta våra gränser kontrolleras externt. Vi vill ha ett brett och övergripande synsätt på invandringsproblemen. Kampen mot olaglig invandring måste ske med praktiska förslag, vare sig de handlar om att öppna kanaler för laglig invandring eller om en verklig och effektiv gemensam utveckling. Vi måste kämpa mot migrationens underliggande orsaker i form av fattigdom och konflikter.

Vi måste tillåta problemfyllda tredjeländer att utvecklas, och migrationen måste också ses som en positiv utvecklingsfaktor som bidrar till att minska fattigdomen. Vi föreslår att man till exempel erbjuder ekonomiskt stöd till invandrare i deras ursprungsländer. Avslutningsvis vill vi se ett aktivt utbyte mellan länder i norr och i söder. Vi vill också veta hur de förslag på detta område som lagts fram i Rabat kommer att sättas i verket.

(Applåder)

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). – (NL) Herr talman! Då invandringsproblemet är en av de största utmaningar som vi hittills har ställts inför under 2006, skulle man kunna tycka att alla medlemsstater vid det här laget borde vara medvetna om hur brådskande detta problem är, men inget verkar vara längre från sanningen. Rapporterna om förra veckans möte i Tammerfors räckte för att man skulle våndas. Obeslutsamhet dominerade. En verklig humanitär tragedi utvecklas längs unionens yttre gränser, delvis på grund av medlemsstaternas bristfälliga politik, och jag måste säga att jag är mycket brydd över detta.

Rådets främsta mål – om man kan tala om att det existerar något sådant – är att stärka de yttre gränserna. Frontex är nyckelordet, men denna byrå är beroende av resurser och arbetskraft som medlemsstaterna tillhandahåller och dessa resurser är än så länge ytterst begränsade. Vidare är det en illusion att tro att invandringsflödena kan kontrolleras enbart genom stärkta yttre gränser, inte för att detta heller är något vi bör eftersträva. Vi måste se på orsakerna till varför invandrare väljer att lämna sina länder i stora mängder. Kopplingen mellan invandring och utveckling är ytterst viktig. Storskaliga och strategiska investeringar i ursprungsländerna är en nödvändighet. Man skulle mycket väl kunna kalla det en modern Marshallplan.

Herr ordförande för rådet! Ni bör följa det exempel som satts av kommissionsledamot Franco Frattini, som vid ett antal tillfällen har bett er att överväga en helhetslösning, vilket är det enda som kommer att ge EU något inflytande. Jag uppmanar er därför att förverkliga era ambitioner, som tagits med i Tammerfors-programmet och bekräftats i Haag, att lyfta fram denna så viktiga koppling mellan invandring och utveckling, etablera dessa samarbetsavtal med ursprungs- och transitländerna, att som en brådskande fråga upprätta en europeisk återvändandepolitik enligt vilken alla har rätt att behandlas med respekt, att inleda dessa informationskampanjer, att se till att ett europeiskt ”green card” blir verklighet och att ta itu med er egen svarta arbetsmarknad. Jag vill uppmana rådet att, för att använda rådets egen metafor, trampa så fort man bara kan.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Exakt för ett år sedan sköts mer än elva och kanske så många som sexton migranter till döds i Ceuta och Melilla. Var kulorna spanska eller marockanska? Det vet vi inte, och saken har inte undersökts. Allt vi vet för närvarande är att en av dem som dödades kom från Kamerun. När det gäller de andra känner ingen till vilka de var.

Har vi lärt oss en läxa av denna tragedi? Inte alls, eftersom ytterligare tre migranter dog i juli – i Melilla, tror jag – och man fortsätter att utöva påtryckningar på Marocko för att de ska underteckna ett återtagandeavtal fastän vi sedan dess har sett bevis varje dag på att polisrazzior och förvisningar till öknen fortsätter i detta land, tillsammans med kränkningar av migranters grundläggande rättigheter, inklusive de som har papper från FN:s flyktingkommissarie.

Vilken läxa har vi lärt oss av denna tragedi? Det tryck vi fortsätter att utöva på Marocko har helt enkelt fått migranter att välja ännu farligare vägar längre söderut. För några år sedan hade tanken på att nå Kanarieöarna i små motorbåtar varit helt otänkbar. I dag är det en verklighet för många. Vi vet hur många av dessa människor som kommer fram till Kanarieöarna, men vi vet inte hur många som lämnat Afrika. Det kan röra sig om tusentals. Vilka är de, och vad heter de? Hur många har försvunnit på detta sätt på mauretanska eller senegalesiska vatten?

Vad är det för politik som förs i detta sammanhang och vad, herr Frattini, hör jag er säga i intervjuer? Jag hör er säga att ni vill ha en europeisk armada, med patruller, flygplan, fartyg och militärhelikoptrar, att ni verkligen vill skydda våra gränser. Det är vad jag läser och vad jag hör er säga, herr Frattini.

Varför detta krigiska språk? Har vi förklarat krig mot migranterna? Det är tydligt att EU:s politik har kommit in i en ond cirkel. Vi köper tredjeländers samarbete för att de ska övervaka sina gränser, vilket innebär att vi stänger migranter inne i deras egna länder.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman, herr Frattini, herr Rajamäki! De tusentals människor som har dött i Atlanten och i Medelhavet har begått ett misstag, och det är att de föddes som människor. Om de hade fötts som varor eller valuta – om möjligt som pund, dollar eller euro – skulle EU ha reagerat på ett annorlunda och mycket gästfritt sätt. Men de föddes som människor, mina vänner. De har begått det hemska brottet att lämna sina länder för att undfly hunger eller krig och för att försöka leva i fred. Detta är det brott de gjort sig skyldiga till.

Jag vill be kommissionen och rådet att aldrig mer diskutera terrorism och invandring på samma gång. Det är en skymf mot civilisationen. Jag vill be er att aldrig göra det igen. För om ni gör det uppmuntrar ni anföranden som det som Jean-Marie Le Pen gjorde – fascistiskt, rasistiskt och främlingsfientligt – eller åtgärder som vidtagits av länder som är europeiska, men inte medlemmar i EU, såsom Schweiz, som är mycket välkomnande när det gäller ekonomiska flöden, bankflöden, medan de när det gäller människor ifrågasätter själva rätten att söka asyl. Detta bör inte vara en del av EU:s budskap. Därför tror jag att vi helt måste ändra synsätt. De är människor och de förtjänar ett civiliserat bemötande.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om de så kallade tvångsarbetarlägren. Ett sådant läger kom till allmänhetens kännedom för några månader sedan. Det låg i södra Italien och drevs av en internationell brottslig organisation som tvingade utländsk arbetskraft, oftast polacker, att arbeta och till och med gick så långt som till att mörda några av dem som försökte fly.

Jag vill också ta tillfället i akt att lovorda en viss italiensk dams handlande, som spontant har åtagit sig att sköta om graven till en okänd arbetare som mördades där. Hon är en gammal dam med låga inkomster. Man har rapporterat om hennes gest i den italienska och polska pressen, och jag vill uttrycka min djupa tacksamhet mot henne.

Detta är verkligen ett mycket allvarligt problem. Det är troligt att det läger som upptäcktes inte är det enda i sitt slag. Det finns i själva verket många antydningar i pressen om att liknande läger förmodligen finns i andra länder. Det är därför vår plikt att ge denna fråga hög prioritet.

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Förmågan att kontrollera sina gränser och avgöra vem som bör vara medborgare i ens land är ett av en nationsstats mest grundläggande särdrag, och i det avseendet är Storbritannien mycket lyckligt därför att vi inte är en del av den europeiska kontinenten. Vi är en ö, vi har våra egna naturliga gränser och därför vill varken jag eller den stora majoriteten av det brittiska folket ha någon kontroll av invandringen på EU-nivå. Jag anser nämligen att det är mycket bättre om vi organiserar den själva. Men medan jag är här och lyssnar till dessa debatter slår det mig att vi alltför ofta talar om invandring från tredjeland, att den kommer in i EU utifrån. Vi pratar inte om vad som sker mellan medlemsstaterna.

Så sent som igår tillkännagavs att två mycket fattiga östeuropeiska länder – Rumänien och Bulgarien – kommer att ansluta sig till EU. Nåväl, det står helt klart att om man har rörelsefrihet för folk mellan länder med väldigt olika välståndsnivåer kommer det att leda till enorma migrationsströmmar. Det får mig att undra varför i hela friden kommissionens ordförande José Manuel Barroso kan ha beslutat att han ska göra en rumän till ny kommissionsledamot med ansvar för immigration.

Denna debatt berör själva kärnpunkten av vad EU handlar om, och det blir mer och mer tydligt att ingen nation kan kontrollera sina egna gränser, bestämma sin egen invandringspolitik och samtidigt förbli en del av EU. När argumentet når ut till Europas befolkning blir det en potentiellt explosiv fråga, för återigen har den politiska klassen här i Bryssels och Strasbourgs institutioner satt kurs i en bestämd riktning, medan den allmänna opinionen kräver att kursen ska läggas om i helt motsatt riktning. Ni kanske har kommit undan med detta inom tidigare politiska områden, men i immigrationsfrågan gör ni det inte. Ni är varnade!

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det första beslut som fattades av Romano Prodis nya regering i Italien var att legalisera situationen för 500 000 olagliga invandrare, och tillsammans med åtgärderna för familjeåterförening kommer siffran lätt att gå upp till åtminstone en miljon. Zapateros regering i Spanien har gjort likadant, och legaliserat 700 000 olagliga invandrare. De andra länderna i EU har därför all rätt att ställa sig frågan vad syftet med sådana åtgärder kan vara, utöver ren politisk demagogi.

Vi måste fråga oss varför EU:s institutioner aldrig vågar yrka på att dessa regeringar ska ta sitt ansvar. I Italien har Prodis regering emellertid gått ännu längre och till och med ändrat gemenskapslagstiftningen genom att göra det möjligt att begära politisk asyl också i sådana situationer där man inte uppfyller de strikta kriterier som vi stöder och som utgör de juridiska kraven för godkännande av politisk asyl – en grundläggande aspekt av de friheter som åtföljer de mänskliga rättigheterna. Privilegierna med politisk asyl beviljas också till invandrare som inte kommer från osäkra länder, där mänskliga rättigheter inte respekteras, eller från krigszoner. De behöver bara ansöka om asyl, eller, om deras ansökan inte beviljats, vänta på att det utdragna ansökningsförfarandet ska slutföras.

Denna policy strider mot den stränga invandringspolicy som EU:s institutioner skisserar i dag, inte minst därför att vi talar om att skärpa asylprincipen. Sådana åtgärder kan emellertid bli ett sätt att komma runt de bestämmelser som är utformade just för att ha problemet under uppsikt. Därför säger jag: Tack, Schweiz! Tack, Christoph Blocker! Länge leve Schweiz! Ingen mer demagogi i EU i invandringsfrågan!

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr rådsordförande, herr Frattini, mina damer och herrar! Än en gång granskar vi här i parlamentet utformningen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Vi bör erkänna att mycket visserligen har gjorts, men att mycket återstår att göra. Jag hänvisar till Kari Rajamäkis positiva kommentarer i fråga om slutförandet av Schengens informationssystem (SIS). Jag hoppas man snabbt kan rösta för en kompromiss vid första behandlingen, som ger oss det rättsliga instrument vi behöver för att genomföra den andra generationen av SIS.

Jag vill också gratulera det finska ordförandeskapet för att de tog med frågan om invandring i sina prioriteringar för det kommande mötet med Europeiska rådet. Förhoppningsvis kommer rådet att reagera positivt på vår begäran om att bredda medbeslutandeförfarandet till att omfatta även laglig invandring och integration. Vi vill se mer demokratisk legitimitet och ett gemensamt synsätt inom EU för migration, som grundar sig på principerna om sammanhållning och solidaritet, och som omfattar integreringen av invandrare som lever legalt i EU.

Det gladde mig att höra er tala om de senaste händelserna på Kanarieöarna och i Medelhavsområdet, herr Rajamäki. Det krävs snabba, praktiska åtgärder i fråga om operativt kustsamarbete för att utveckla lämplig övervakningskapacitet vid våra kustgränser, och inrätta snabba grupper för ingripande vid gränserna. Jag välkomnar särskilt Franco Frattinis påpekande om att vi måste se till att gemenskapens instrument får tillräckliga resurser. Frontex får till exempel inte berövas de ekonomiska resurser som man behöver för att utföra sitt arbete.

Slutligen måste invandringspolitik också omfatta den outtröttliga kampen mot olaglig invandring och mot människosmuggling, återsändande av olagliga invandrare till deras ursprungsländer, öppnande av kanaler för laglig invandring, och samarbete och stöd till utvecklingen i ursprungsländerna. Herr talman, herr rådsordförande! Vi måste fördöma den extraordinära massamnestin för invandrare, så som den utfärdades i Spanien i maj förra året.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Jean-Marie Cavada, som väckte debatten i en mycket viktig fråga: området med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag ska koncentrera mig på invandringen.

Herr minister! Det har gått sju år sedan Tammerfors. Jag var där i en annan funktion. Där började arbetet rörande invandring och en gemensam invandringspolitik, och i dag har kommissionens vice ordförande Franco Frattini hållit ett tal fullt av patos och information till stöd för den politiken.

Jag anser att kommissionen i år har börjat reagera seriöst, och stödet från ett antal länder har bidragit till det, särskilt de länder som är mest berörda: länderna i söder.

Det har gett många löften för framtiden. Jag håller med honom om behovet av en gemensam politik och av det samlade ledarskap och den samordning som han förespråkat i kommissionen, men jag vill säga till vice ordförande Franco Frattini att handling är bättre än ord.

I förra årets budget, som det nu beviljas ansvarsfrihet för, har 80 procent av de rubriker som gäller invandring inte utnyttjats.

Jag vill påminna er om att kommissionens talesman vid tiden för händelserna på Kanarieöarna sa att det inte fanns några pengar. Jag vill uppmärksamma er på något annat, nämligen att de medel som krävs inte kan tas från utvecklingssamarbete, eftersom det skulle betyda att man tar från den ena för att ge åt den andra. Jag anser att detta också är viktigt.

Han har lovat oss en aktiv investeringspolitik. Jag anser att i fråga om Afrika är detta den ”push-effekt” – detta är det verkligt viktiga, eftersom det är dumt att tro att afrikanerna tillbringar hela dagen med att läsa EUT eller de olika ländernas officiella regeringsbulletiner – som måste leda fram till en gemensam politik, till gemensamma invandringskriterier och till en aktiv politik i förhållande till våra behov.

Herr talman! Om vi ska välja ett konstruktivt tillvägagångssätt, är detta det som måste göras. Jag är positiv till det steg som har tagits, men jag hoppas att det får betydande följder för framtiden.

(Applåder)

  Alexander Alvaro (ALDE). – (DE) Herr talman! Det är svårt för mig att säga detta, men Martin Schulz har helt rätt i allt han har sagt. Jag tror inte att jag någonsin har sagt det tidigare här i kammaren, och det är knappast troligt att jag någonsin kommer att säga det igen, men han har redogjort för var problemet ligger, nämligen i att skapa balans mellan medlemsstaternas suveränitet och EU:s förmåga att agera. Hur mycket är medlemsstaterna beredda att släppa ifrån sig, och hur stor handlingsförmåga vill de att EU ska ha?

Detta återspeglas på ett träffande sätt i talesättet att anden är villig, men köttet är svagt. Kanske blir det det tyska ordförandeskapet som kommer att ge signalen till EU att gå vidare, men jag måste säga att jag vill se att Finland och Portugal påskyndar processen, eftersom Tyskland är trögt fast det är stort. Det kan jämföras med Frankrike i och med att det är ett land med stolta traditioner, men inte är särskilt snabbt. Liksom en oljetanker är landet långsamt och svårt att manövrera, och mindre innovativt än länder som Finland när det gäller dessa frågor, och därför ber jag er hjälpa det tyska ordförandeskapet i rådet att bedöma vilka de grundläggande frågorna är. När det gäller invandring gjorde Günther Beckstein, Bayerns inrikesminister, ett ödesdigert misstag när han påstod att det inte vore för mycket att begära att Spanien ska ta emot 25 000 människor, eftersom det som det handlar om inte är frågan om det är rimligt att förvänta sig detta. Det som det verkligen handlar om är att det som står på spel är de människors öde – människor med desperata behov – som väntar utanför kusten.

När det gäller migration på jakt efter arbete gjorde den tyske inrikesministern Wolfgang Schäuble det absolut klart att laglig invandring inte kan betraktas som avskilt från arbetsmarknaden, så vi vet att ingenting händer på den fronten heller. När det gäller byrån för mänskliga rättigheter, som är så viktig för er, var kontentan av det som den tyska förbundskanslern Angela Merkel sa om detta: ”Nåja, OK, om vi inte har något val i frågan, men varför måste vi ha en byrå som ska övervaka våra egna grundläggande rättigheter?” Därmed ser ni var problemet ligger, så jag ber er att använda er förmåga att påskynda processen. Ni kan göra det möjligt för Tyskland att göra ett bra jobb under sin mandatperiod i rådets ordförandeskap. För ögonblicket är det en framtidsutsikt som fyller mig med onda aningar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Det gläder mig att se att det finns så stort samförstånd om det grundläggande antagandet. att företeelsen invandring är nutida och växande och att den inte kommer att upphöra trots vissa människors önskan att sätta upp hinder och murar i havet.

Det vi måste göra från och med nu är, som andra har sagt, att reglera dessa migrationsströmmar, men reglera dem på grundval av en policy, och, mer specifikt, på grundval av en EU-policy. Det får inte råda något tvivel om att de människor som kommer till Kanarieöarna inte kommer för att stanna där. De passerar genom Kanarieöarna. Det är en inkörsport till EU. Det förefaller som om några av våra kolleger från andra länder ännu inte har förstått det. De reser inte till Kanarieöarna på semester. Det är ett sätt att komma in i EU. Det är där vi måste tillhandahålla resurserna. Vi kan inte lämna ansvaret för denna fråga enbart till de spanska myndigheterna eller myndigheterna på Kanarieöarna.

Därför förstår jag inte förbehållsamheten, och ännu mindre delar jag den, inför att använda sig av passerelleförfarandet och överlåta denna fråga på gemenskapen som ett kollektivt ansvar. Jag förstår inte varför det finns så mycket ängslan och förbehållsamhet inför att acceptera ett europeiskt tillvägagångssätt i en fråga som inte kan betraktas på något annat sätt.

Låt mig tillägga ytterligare en sak. Vi får inte tillämpa en strutspolitik och delegera eller överföra ansvaret för dessa människoströmmar till länder som är kända för sin brist på respekt för mänskliga rättigheter, till exempel Marocko eller Libyen.

  Ole Krarup (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Många av oss har i flera år kämpat för de grundläggande rättsstatsprinciperna. Vi har särskilt kämpat för rättssäkerhet, vilket naturligtvis innebär skydd i förhållande till polisen och andra statliga styrkor, särskilt för de underprivilegierade i samhället. Kampen har i stort sett varit förgäves. Aldrig har rättssäkerheten utsatts för så allvarliga hot som i dag. Området med frihet, säkerhet och rättvisa enligt EU-fördraget är i bästa fall en myt, eller kanske snarare ett stycke juridisk-politiskt bedrägeri, som döljer den systematiska förstörelsen av rättsstatsprincipen. Dessutom har ingen av EU:s institutioner visat någon förmåga att genomföra den absolut nödvändiga kursändringen. Det finns bara utrymme för två budskap. Det första är att utan att ha begått brott i samma skala som Förenta staterna – med Guantánamo och andra tortyrcentrum runt om i världen – våldför sig EU och dess medlemsstater varje dag både på misstänkta terrorister och flyktingar som inte har några rättigheter. Polisstaten ”Fästning Europa” är farligt nära. För det andra hyser EU:s institutioner ingen önskan att finna någon förklaring på de två grundläggande problem som är roten till det onda. Den viktigaste orsaken till båda två är helt enkelt ekonomisk och social ojämlikhet i världen: ojämlikhet som ökar varje dag som en direkt följd av EU:s politik mot, och undertryckande av, världens fattigaste länder. Detta är roten till det onda. Endast genom att erkänna detta kommer den nödvändiga rättsliga policyn att få någon mening.

  Guntars Krasts, (UEN). – (LV) Sju år efter att ett program för att stärka EU:s yttre gränser för att kunna övervaka okontrollerad invandring är denna uppgift fortfarande ogjord, och då är det tydligt att EU:s gemensamma invandringspolitik fortfarande är en fråga för framtiden. De argument som används till försvar för okontrollerad invandring tål inte kritik. Invandrarna gör inte mycket för att bidra till att stabilisera skadliga demografiska tendenser i Europa, eftersom arbetslösheten bland invandrarna på ett påtagligt sätt överskrider genomsnittet. Att arbetslöshetsindikatorerna också visar på samma tendens bland invandrare från länder i andra världen visar att uppgiften med att integrera invandrarna inte är en del av medlemsstaternas invandringspolitik. I själva verket är arbetsmarknaden ofta stängd för invandrare, och detta leder medlemsstaterna till att öppna sina sociala välfärdssystem. Detta uppfattas i sin tur av invandrarna som en inbjudan till ”donatorländer”.

Jag vill säga något om EU:s gemensamma invandringspolitik. På kort sikt och tillsammans med betydande förbättringar av EU:s kontroll av de yttre gränserna är det nödvändigt att komma fram till en överenskommelse om en omfattande och strukturerad invandringspolitik. Denna skulle grunda sig på en bedömning av medlemsstaternas arbetsmarknad och deras potential för att integrera invandrarna. På längre sikt och tillsammans med betydande förbättringar av kvaliteten på de stödprogram som utformats för utvecklingsländerna måste medlemsstaterna kunna enas om en viktig revidering av EU:s nuvarande import- och exportpolicy, särskilt i fråga om jordbruksprodukter. Tack så mycket.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har hört Franco Frattini beklaga sig över att vi inte kan skydda EU:s södra gränser, och helt rätt påpekat att en olaglig invandrare som lyckas ta sig in i Spanien eller Italien kan komma fram till Lille eller Hamburg inom en dag, och vi hörde honom föreslå, liksom Nicolas Sarkozy, att vetorätten skulle överges fullständigt. Detta är ytterligare ett exempel på att EU:s integration används som en lösning på de problem som den ger. Har inte de flesta av partierna här i parlamentet öppnat slussarna för okontrollerad invandring genom Schengenavtalet och Amsterdamfördraget, och därigenom berövat medlemsstaterna deras behörighet i frågan?

Kommissionen fryser nu återtagandeavtal mellan medlemsstaterna och lägger sig i politiken för återförening, och vill till och med ta in ytterligare 25 miljoner invandrare för att bromsa nedgången i befolkningssiffrorna. Nej, mina damer och herrar, det är inte möjligt att turas om vid makten i 30 år och sedan, så snart som det är dags för val, hävda att man inte är ansvarig för den nuvarande situationen. Dessutom är det meningen att vi ska fortsätta på den besinningslösa vägen mot federalismen. Ärligt talat: om ni vill förstöra civilisationen inom EU ska ni bara fortsätta på det viset.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) I dag talar vi om framsteg på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Talet om framsteg är emellertid förhastat när kommissionen inte kan eller vill stå fast vid sina löften för 2007 i fråga om utvidgningen av Schengenområdet. Jag anser att det är oacceptabelt att medborgarna i de tio nya medlemsstaterna inte kommer att kunna röra sig fritt över EU:s inre gränser vid den utlovade tiden, nämligen oktober nästa år. Det är enligt min åsikt oförklarligt att de ska utsättas för poliskontroller vid gränserna i ytterligare två eller tre år. Kommissionen bör inte uppträda som en hop inkräktare utan som ett organ som valts av parlamentet och som får mycket bra betalt av skattebetalarna. Om den inte kan få ordning på förhållandena för Schengenområdet så är den inkompetent. Om kommissionen bara gömmer sig bakom tekniska svårigheter och vill skjuta upp den fria rörligheten, då bör man inte ha förtroende för den. José Manuel Barroso och hans kommissionsledamöter hindrar nu den fria rörligheten för personer, vilket är en av EU:s pelare. De bör vara medvetna om i vilken utsträckning de riskerar allmänhetens förtroende för EU-projektet i dess nuvarande form.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Nu är vi där igen. Martin Schulz hade helt rätt. Jag dammade av mitt tal från 1999, Martin Schulz lämnade kammaren efter sitt anförande och flera andra saker är precis likadana idag som de var för sju år sedan. Det finns många gråa hår i kammaren – utom på mig, förstås.

Det är sant att vi har samma frågor idag. Jag anser att man ibland inte behöver oroa sig för pragmatisk inaktivitet, men i just den här frågan, i en tid av stora terrorhot – och det fanns terrorhot 1999 också – så sänder ordförandeskapet och kommissionen, och tyvärr även många av de ledamöter som satt här då, ut ett osäkert budskap då man nu tycks anse att det som brådskar mest är att få in övergångsklausulen i artikel 42.

Jag har alltid haft reservationer mot att genomföra en enhetlig rättsmodell i länder där olika rättssystem utvecklats åt olika håll. För Storbritanniens del är vårt civilrättsliga system det största arvet av den store angevinske kungen, Henrik II, som har utvecklats på ett framgångsrikt sätt under mer än 800 år. Storbritannien har heller inte någon erfarenhet av den Napoleonkod som införlivades i större delen av Europa för 200 år sedan. Även om vi inte kan tillämpa det systemet har vi aldrig försökt hindra andra från att göra det då det varit lämpligt.

Till och med på sina egna villkor är rörelsen i riktning mot harmonisering felaktig. Domslutet i fallet om Dijonsenap är ett av nyckelmomenten i den inre marknadens utveckling, där principen om ömsesidigt erkännande gavs företräde, istället för heltäckande harmonisering.

Rådet ska i slutet av året lägga fram sin halvtidsrapport om Haagprogrammet. Som Piet Hein Donner, programmets upphovsman, sa är tillämpningen av ömsesidigt erkännande den viktigaste grundprincipen för rättsligt samarbete. Programmet grundar sig på antagandet om samarbete. EU: s dynamik och utveckling bör bestämmas i samarbete. Jag anser att detta är ett praktiskt och förnuftigt tillvägagångssätt som visar tecken på framgång, och jag uppmanar ordförandeskapet och kommissionen att fortsätta på den inslagna vägen.

  Nicola Zingaretti (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I en sådan känslig fråga måste vi verkligen undvika en dialog där ingen lyssnar. I stället är det en bra idé att börja med att slå fast några referenspunkter.

Den första referenspunkten är invandrarfrågan, som är en utmaning för oss alla. Vi behöver bara tänka på det som hände i somras. Återigen landsteg tiotusentals människor på Lampedusa och på Kanarieöarna, eller man skulle snarare säga att de anlände till EU. Spanien, Italien och ibland Cypern och Grekland har ofta bara varit inkörsportar genom vilka dessa människor strömmar in, eftersom de inte bara stannar kvar vid portarna.

Som talman Josep Borrell Fontelles, kommissionsledamot Franco Frattini och nu rådets ordförande också har påpekat är det därför inte bara en fråga om en humanitär nödsituation eller en engångshändelse. Framför allt är det ett strukturproblem, som testar hela EU och dess förmåga att till slut genomföra EU:s invandringspolitik. En sådan politik krävs inte för att göra någon särskilt medlemsstat en tjänst, utan för att EU som helhet är inblandat.

Den andra referenspunkten är att till och med vi i ansvarsställning inte får göra misstaget att blanda ihop invandringen med terrorismen, eftersom det framför allt är detta som gör människor i EU rädda och otrygga. I stället bör vi kanske införa ett annat paradigm, nämligen paradigmet om invandring och slaveri, eftersom många av dessa invandrare börjar associeras med detta i vissa medlemsstater.

Men den tredje referenspunkten är mer positiv. Vi måste erkänna att vi står inför en ny utmaning som vår civilisation måste ta itu med. Insikten om detta är en kärnpunkt i det kulturella och politiska språng som EU måste ta i fråga om invandring. Det är inte en marginell fråga som bara påverkar några få av oss, utan ett nytt åtagande som EU måste välja som ett av de nya millenniemålen, och vi har redan tydligt påpekat vad detta betyder.

Herr Frattini, herr Rajamäki! Vi är medvetna om att allt detta kommer att möta avsevärt motstånd hos många regeringar, men om parlamentet ska spela någon roll så innebär det att utöva påtryckningar, att åta sig något och att sända ut budskapet: ”Låt oss göra något åt det.” Vi måste tala om för de regeringar som är rädda att det också är ett sätt att åter bygga upp förtroendet mellan EU och dess medborgare, genom att visa att EU existerar och kan göra sin närvaro hörd.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Det är vilseledande att säga att vi inte kan hantera brottslighet, terrorism och medborgerliga fri- och rättigheter inom EU på ett effektivt sätt utan en ny författning. Martin Schulz, er ilska var lika underhållande som vanligt, men det är faktiskt er och Ewa Klamts regering i Berlin som använder sig av den förevändningen. Vi lyssnar till ändlösa anföranden och konferenser om att terrorism, rasism och invandring är de största utmaningarna för oss – vilket de också är – men kommissionen kan fortfarande inte tala om för oss om medlemsstaterna har genomfört den fem år gamla antiterroristlagstiftningen, eller vilka medlemsstater som precis bara börjat arbeta med det fyra år gamla förslaget om hur man ska hantera rasistiska hatbrott. Det finns ingen gemensam migrationspolitik i EU.

Idag har vi fått höra av rådet att en prioritet för EU:s regeringar är att garantera de mänskliga rättigheterna. Om det är så, varför har då utrikesministrarna den senaste tiden inte kunnat ge ett formellt svar på president George Bushs erkännande om CIA: s hemliga fängelser, precis som att de under fyra års tid inte heller kunde göra någonting åt Guantánamo? Detta system fungerar inte och är ineffektivt när det gäller att bekämpa terrorism och upprätthålla mänskliga rättigheter. Det är ett svek mot 2000-talets säkerhetsbehov, som snart en halv miljard människor kommer att ha.

  Sepp Kusstatscher, (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Invandringen fortsätter vare sig vi vill eller inte. Det som är viktigt är hur vi hanterar den. EU behöver invandrare, och idén med EU som en fästning med välstånd innanför och fattigdom utanför är inte hållbar.

Detta förslag kanske är välment, men det är ändå inte bra. Det är en partipolitisk kompromiss som saknar kompetenta visioner. Den nuvarande praxisen med att sända utlänningar tillbaka från södra Europa och norra Afrika är brutal, omänsklig och etiskt oförsvarlig. Vi har glömt hur vi ska uppföra oss i enlighet med principerna om frihet, jämlikhet och broderskap. Vårt synsätt när det gäller mänskliga rättigheter är mycket hycklande, och vi bryr oss inte om Genèvekonventionen om flyktingar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Jag vill utnyttja detta tvåminutersinlägg i den viktiga invandringsfrågan, som med tanke på sin mångfacetterade natur skulle kräva åtskilligt längre tid, för att kräva följande:

- Slut på förtryckande säkerhetspolitik som kriminaliserar invandrare, vilka när allt kommer omkring bara är män och kvinnor som söker ett jobb och ett anständigt liv.

- Stängning av interneringscentrum för invandrare och slut på den omänskliga policyn med deportering.

- Kampen mot människosmugglare och deras medhjälpare ska påskyndas.

- Kampen mot utlänningsfientlighet och rasism, och mot all politik och snedvridna åsikter som gynnar dessa attityder ska utvidgas.

- Reglering av invandrad arbetskraft som garanterar dem arbete och sociala rättigheter, vilket är en viktig förutsättning för att få ett slut på den förfärliga exploateringen.

- En effektiv invandringspolitik som särskilt omfattar familjeåterförening.

- En politik som vänder på den nuvarande utvecklingen att koncentrera förmögenhet på några få personers händer på bekostnad av utnyttjande av och fattigdom för miljoner och åter miljoner människor. Jag vill också citera en del statistik från FN: De 691 rikaste människorna i världen har en nettoförmögenhet som motsvarar 2,2 miljarder US-dollar, vilket motsvarar den kombinerade förmögenheten i världens 145 fattigaste länder. Dessutom har de 500 rikaste personerna en kombinerad inkomst som är högre än inkomsten för de 416 miljonerna fattigaste människorna. De 8 miljonerna rikaste personerna i världen har en nettoförmögenhet som motsvarar 80 procent av världens alla länders BNP.

- Med andra ord krävs det en politik som utnyttjar mänsklighetens stora resurser, medel och framsteg inom vetenskap och teknik för att effektivt lösa de problem som världens folk står inför. Denna politik bör vara diametralt motsatt nyliberalismen, militarismen och misslyckandet med att respektera folkens och ländernas suveränitet.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! I samband med de problem som rör invandringen och som tagits upp i dag har vi bland annat uppmärksammat bristen på ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och EU. Detta misstroende och denna misstänksamhet påverkar nästan automatiskt förbindelserna med tredjeländer, till exempel Förenta staterna, som faktiskt är EU:s naturliga allierade i kampen mot terrorismen. En sådan attityd hindrar oss att upprätta tydliga rättsliga villkor på dessa områden. Det begränsar effektivt, eller till och med förhindrar, ett bra samarbete.

Det är svårt att hålla med om den åsikt som i dag uttrycktes av kommissionsledamot Franco Frattini, nämligen att skyddet av de grundläggande rättigheterna och kampen mot terrorismen bör gå hand i hand. Jag tror att vi allvarligt bör överväga att omdefiniera de grundläggande rättigheterna i syfte att begränsa dem, vilket skulle vara till gagn för de flesta medborgare i EU. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt och effektivt bemöta terrorangrepp. Vi måste helt klart gå i den riktningen i säkerhetens intresse.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! I söndags röstade det lilla landet Schweiz för en typ av invandringspolitik som bäst lämpar sig för detta lands och dess medborgares behov. Som kommissionsledamot Franco Frattini sa kunde det också vara värt att söka efterlikna den invandringspolitik som antagits av Australien och Förenta staterna. Men EU har i flera år haft en överambitiös invandringspolitik, till skada för dess egna medborgares intressen.

Vår säkerhet, rättvisa och invandringspolitik bör stärka utvecklingsstödet för Afrika. Den bör få ett slut på inströmningen av muslimer och, om demografiska faktorer eller situationen på arbetsmarknaden så kräver, välkomna kristna från östeuropeiska länder som Vitryssland, Ukraina, Georgien, Armenien och Ryssland, som inte skulle äventyra vår kristna civilisations identitet.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – I längden klarar vi oss inte utan en gemensam invandringspolitik och gemensamma strategier. För integrationen har medlemsstaterna huvudansvaret. Nuvarande utanförskap och bidrag istället för arbete måste vändas och integrationspolitiken aktiveras. Arbete måste bli regel och bidrag undantag. I Sverige skall den nya regeringen göra arbetslösa mer attraktiva på arbetsmarknaden. Integrationspolitiken måste också kombineras med åtgärder mot människohandel och partnerskapsutveckling av avtalen med grannländerna. Jag vill här ge en eloge till Franco Frattini för de försök han har gjort på detta område. Tillsammans måste vi också försvara de mänskliga värden som EU bygger på. Ett område för frihet, rättvisa och säkerhet kräver skärpt rättssäkerhet och stärkta individuella grundläggande rättigheter som domstolen kan och skall tillämpa. Trots att vi saknar detta och dataskydd i tredje pelaren så har vi fått åtgärder som griper långt in i privatlivet. Hur långt anser rådet att man kan gå ytterligare utan grundläggande rättigheter och en överprövningsdomstol på EU-nivå? Rättssäkerhet och grundläggande rättigheter borde nu vara fokus. Det skulle bidra till att långsiktigt ge en effektivare brottsbekämpning. Rättssäkerhet och brottsbekämpning går hand i hand.

  Louis Grech (PSE). – (MT) För några månader sedan sa kommissionsledamot Franco Frattini här i parlamentet att han inte kan fortsätta i den takt han skulle vilja. Vi förstår och är fullt medvetna om att det finns byråkratiska problem, men man kan inte fortsätta att använda dem som ursäkter och tillåta att en oroväckande situation utvecklas till en explosiv och okontrollerbar sådan. Det är pinsamt att EU uppträder extremt passivt när man står inför en situation som är så känslig, mänsklig och tragisk för så många människor och länder, inklusive medlemsstaterna. Malta står liksom Italien, Spanien och andra länder inför en tung uppgift som inget land ensamt kan klara av. Detta är en kris som går utöver gränserna, och därför måste lösningen vara europeisk, inriktad på Medelhavsområdet och afrikansk, och måste, om så krävs, också engagera FN.

Under lång tid har vi hört ord som mobilisering, solidaritet och ekonomiskt stöd. Låt oss till exempel ta löftet till Malta att EU-patrullering skulle påbörjas under sommaren i våra vatten. Sommaren har kommit och gått på samma sätt som invandrarna har kommit, men ingen patrullering har synts till. Hittills har resultatet alltid varit en fragmentarisk politik som omfattar osammanhängande åtgärder, och ett enstaka tillkännagivande att man har hittat ytterligare en halv miljon euro att donera. Detta är en sådan kritisk situation att den motiverar att man utformar en katastrofplan för EU, och i detta sammanhang anser jag att Europaparlamentet bör få ökad behörighet och en mer uttalad roll. Det finns många initiativ som kan antas, ett av dem är inrättandet av ett observatorium som lokaliseras till ett Medelhavsland som till exempel Malta, så att en samordning av arbetet rörande olaglig invandring i området kan äga rum.

Rådet och kommissionen måste sända ut en klar och konkret signal om att de verkligen prioriterar detta problem, och att de är beredda att agera för att genomföra en omfattande politik som inte bara riktar in sig på de berörda medlemsstaternas omedelbara behov, utan också på invandrarnas behov. Mycket ofta har de utsatts för politiskt förtryck, organiserad brottslighet eller lever i fattigdom. Planen måste omfatta de länder som dessa invandrare kommer från, och måste ta itu med problemen, särskilt de ekonomiska problemen, i invandrarnas ursprungsländer. Ju allvarligare situationen blir, desto mer ökar medborgarnas brist på förtroende för EU:s institutioner.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi behöver omgående övergångsklausulen för att effektivare och mer demokratiskt kunna fatta beslut. EU måste tala med en röst och inte tillåta att Förenta staterna ensidigt bestämmer villkoren för våra gemensamma ansträngningar för att bekämpa terrorism. Detta gäller till exempel förhandlingarna om hur avtalet om passageraruppgifter ska se ut efter 2007, men även CIA:s verksamhet. Förra veckan fördömde medlemsstaterna i mycket milda ordalag de hemliga CIA-fängelserna, men jag skulle vilja veta om EU kommer att fortsätta använda sig av den information man fick fram i dessa hemliga och olagliga fängelser.

År 2004 gav Europaparlamentet kommissionen godkänt i frågan om de grundläggande rättigheterna – en fråga som lyser med sin frånvaro i den här debatten – på villkor att kommissionen försvarar de grundläggande rättigheterna. Än så länge har kommissionen agerat på ett ganska återhållsamt sätt. Ett exempel: Herr Frattini, ni fördömer homofobi med ord, men kommer ni också att vidta några åtgärder, till exempel i enlighet med artikel 7, mot homofobiska handlingar och uttalanden av EU-regeringar och EU-ministrar? Kommer ni äntligen få slut på den oacceptabla diskrimineringen av gifta homosexuella par? Herr kommissionsledamot och rådsrepresentanter, kommer ni att vara hårda mot terrorism, men även hårda mot intolerans i EU?

  Patrick Gaubert (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mer än 20 000 olagliga invandrare har, med risk för sina liv, anlänt med båt till Kanarieöarnas stränder, till Lampedusa och Malta sedan årets början. Vi vet inte hur många som faktiskt har drunknat. Det som Jean-Marie Le Pen sa för en stund sedan om dessa män och kvinnor var ganska vedervärdigt.

Vårt enda mål för dessa invandrare är att se till deras familjers vitala behov. Männen i fråga, som ofta är familjeförsörjare, är beredda att göra allt för att deras barn ska få något att äta, och ingenting kommer att stoppa dem. Hellre än att stigmatisera dessa människor måste vi få ett slut på dessa mänskliga tragedier. Låt oss därför omvandla ord till handling och snabbt utforma en äkta invandringspolitik.

Under de besök som jag och mina kolleger gjorde till interneringscentrumen vid EU:s södra gränser, utfärdade vi en varning. I somras sändes en delegation från Frontex ut för att patrullera de spanska och afrikanska kusterna. Det var ett positivt första steg. Tyvärr har vi fortfarande en påtaglig brist på resurser.

Här är några exempel på vad som kunde göras, vilket angetts i min grupps förslag. För det första öka säkerheten vid våra yttre gränser. Låt oss komma ihåg att det inom vårt Schengenområde är mycket viktigt att dela ansvaret och den ekonomiska bördan. Låt oss därför överväga att inrätta effektiva gemensamma patruller för kustgränserna, en gränspolisstyrka inom EU eller ett nätverk av förbindelsetjänstemän när det gäller invandring.

Låt oss för det andra vidta effektivare kraftåtgärder mot människosmugglare och mot odeklarerat arbete i alla medlemsstater.

För det tredje bör det finnas verkliga partnerskaps- och återtagandeavtal med ursprungsländerna. Till att börja med vill vi att EU:s direktiv om återvändande ska antas så snart som möjligt.

Låt oss med avseende på gemensam utveckling inrätta mer effektiva övervakningssystem. Medel för gemensam utveckling måste nå människor direkt, och inte anslås till fel personer. Utvecklingsstöd måste ges endast i förhållande till de insatser som ursprungsländerna gör för att förhindra olaglig utvandring från befolkningens sida. Slutligen undrar jag om de medlemsstater som har reglerat statusen för ett stort antal av sina olagliga invandrare på senare år kommit tillrätta med den olagliga invandringen i sina länder? Svaret är tyvärr ”nej”. Massamnesti är inte, som några tror, den rätta lösningen.

Avslutningsvis vill jag uppriktigt fråga hur lång tid det kommer att ta och hur många möten som krävs före den 25 ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det behövdes för vår del inte någon kommitté om säkerhetstjänsten i Förenta staterna för att vi skulle förstå att kriget i Irak skulle öka snarare än minska risken för terrorism i Europa och resten av världen. Inte heller bör någon i framtiden vara förvånad om det visar sig att hemliga fängelser, flexibla tolkningar av Genèvekonventionen, avlyssning av tusentals telefoner, misstroende mot alla europeiska resenärer och förtryck av miljontals invandrare som lever bland oss snarare än integrering av dem inte bara ger terroristerna rekryteringsargument, utan också i första hand är åtgärder som underminerar känslan för säkerhet och demokrati i Europas kärna.

Europaparlamentet har varken ett naivt eller orealistiskt synsätt när det gäller att bekämpa terrorismen. Parlamentet har vid upprepade tillfällen begärt stränga åtgärder för att bekämpa alla dessa mördare. Men samtidigt insisterar Europaparlamentet på att EU-lagstiftningen ska tillämpas och att de grundläggande rättigheterna ska skyddas. Parlamentets välavvägda och starka hållning förefaller dock inte bekymra vissa ministrar i EU. I Tammerfors insisterade förra veckan vissa justitieministrar på att parlamentet ska spela rollen av en buktalardocka i dessa frågor. Tyvärr ingick där den grekiske justitieministern, som borde vara mer försiktig efter gårdagens avslöjande om att den grekiska regeringen 2004 hade träffat en hemlig överenskommelse med Förenta staterna om att underlätta överföring av tusentals uppgifter – inte om grekiska utan om EU-medborgare – under och efter OS i Aten.

I våra länder kan ingen förstå att de nationella parlamenten inte har beslutsrätt och kontroll i polisärenden och rättsliga frågor. Men i EU förefaller det som om vissa personer vill säga ifrån och hävda att demokrati inte räknas här.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En minut är mycket kort, så jag ska begränsa mig till en enda punkt.

Vi diskuterar en politik där det förefaller klart vad EU kan och bör göra: EU måste utveckla ett gemensamt asylsystem, gemensamma bestämmelser om laglig invandring, och gemensam förvaltning av våra yttre gränser.

Det är tydligt att nationella insatser inte längre räcker till, eftersom de helt enkelt inte fungerar. Det är tydligt att den allmänna opinionen skulle stödja denna alternativa idé med effektiv EU-suveränitet, även om jag medger att det har varit alltför många inlägg från italienska ledamöter eller ledamöter från andra Medelhavsländer under förmiddagen, som om invandringen endast vore vårt problem, det vill säga ett som bara berör länderna vid Medelhavet.

Men det som är oklart är rubriken på det pressmeddelande som kom i slutet av toppmötet i Tammerfors. ”Ministrarna efterlyser större solidaritet och samarbete.” Jag beklagar, herr Rajamäki, men kan de begära det av andra än sig själva? Är det någon i rådet som har någon annan idé än att snabbt genomföra övergångsklausulen, eftersom vi ännu inte har någon konstitution för EU – jag önskar att vi hade det. Vem är det dessutom som drar nytta av detta stillestånd? Jag tror att i dag har åtminstone en stor majoritet i parlamentet fullständigt klargjort sin åsikt på den punkten.

  Jas Gawronski (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns många nya hot mot vår säkerhet och frihet, och okontrollerad invandring är helt säkert ett av dem.

Men det största och senaste hotet kommer från terrorismen, som Franco Frattini påpekade tidigare. Som samordnare för min grupp i det tillfälliga utskottet om CIA har jag tagit upp problemet med mina kolleger, och vi har alla tillsammans sökt efter lösningar. Personligen har jag kommit till den slutsatsen att det är väldigt lite vi kan göra – och tyvärr har vi gjort väldigt lite – för att komma fram till något nytt om situationen, om dess orsaker och om vem man kan lägga skulden på. Vi behöver nu koncentrera oss på framtiden och på sätt och medel för att förhindra upprepningar av olagliga situationer som ytterligare äventyrar vår frihet och säkerhet.

Vad kan vi göra? En idé finns i den fråga till rådet som ledde till förmiddagens debatt, där man nämner initiativ för att åtgärda bristen på förtroende mellan medlemsstaterna. Det är en viktig, ja, faktiskt en avgörande punkt. För att bekämpa terrorismen inom EU måste vi utbyta mer information, också med våra viktigaste allierade och särskilt med Förenta staterna, där vi nyligen haft vissa svårigheter. Vi måste utbyta information på jämställd fot och på grundval av ömsesidigt förtroende.

Det krävs också ökad kontroll av de åtgärder som ett lands säkerhetstjänst vidtar när de agerar på ett annat lands territorium. Säkerhetstjänster måste vara hemliga för att kunna arbeta effektivt, men bara inom vissa gränser. Vårt tillfälliga utskott om CIA har inga undersökande befogenheter, och därför måste vi insistera på att de nationella parlamenten, som i många länder har makten för det, undersöker alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och alla hot mot vår säkerhet och frihet.

Det ankommer sedan på oss att samordna undersökningarna för att åstadkomma förenliga lösningar på EU-nivå.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Även om vissa personer väljer att bortse från det, är Europa en kontinent som drar till sig invandrare. Många människor på vår kontinent skulle kunna acceptera detta och leva med det om de kände att invandringen i någon mån var kontrollerad, och att den hölls inom rimliga gränser. Det som de inte kan acceptera – och detta utnyttjas naturligtvis särskilt av extremhögern – är känslan av att de står inför någon sorts våldsamt angrepp som de inte kan kontrollera.

Det är då helt riktigt att rådet och särskilt kommissionsledamot Franco Frattini öppet uppmanar till att åtgärder ska vidtas för att ge allmänheten känslan av att det finns något sådant som en gemensam migrationspolicy inom EU, med vissa hörnstenar som garanterar att allt hålls under kontroll. Solidaritet inom EU är naturligtvis en del av detta. Det kan hända att vissa länder – till exempel Tyskland och Österrike – är något bittra när de tänker på den tid när det var de som fick ta emot en stor del av migrationen, särskilt från sydöstra Europa, men inte upplevde särskilt mycket solidaritet, men det är ingen anledning till att förvägra andra den solidariteten nu. Långt därifrån – i det här fallet måste vi arbeta gemensamt.

Men invandringspolitiken måste gå hand i hand med en integrationspolitik. Det gläder mig mycket att kommissionsledamot Franco Frattini tog upp frågan om obehörig arbetskraft, för det är ibland så att de politiska element som blir mycket upprörda över invandringen samtidigt tolererar att det i EU finns stora mängder illegal arbetskraft, som utgör ett slags olaglig arbetskraftsreserv och som även sätter press på lönerna. Så får det inte vara! Det är helt rätt att begära att de enskilda regeringarna vidtar hårda åtgärder för att hantera detta.

(Applåder)

  Gérard Deprez (ALDE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag var i Spanien i slutet av augusti, och jag måste säga att jag var djupt chockerad över de förskräckliga bilder jag såg av dessa stackars vrakspillror som landsteg på Kanarieöarnas kuster.

Men jag måste också säga att jag skämdes, inte över det som spanjorerna gjorde – de gjorde sitt bästa – utan över bristen på solidaritet från EU:s länder som hade lovat att hjälpa Spanien men inte gjorde det. Jag skämdes också – och, herr kommissionsledamot, jag hoppas att ni tittade i den spanska pressen – över de begränsade resurser Frontex fick. Det var för lite och för sent.

Herr Rajamäki! Det är vanligt att man inom EU-kretsar använder sig av blomsterrikt språk för att säga att vi tillsammans inrättar ett gemensamt område med frihet inom gemensamma gränser. Men påminn era kolleger om att en gemensam gräns måste förvaltas och skyddas gemensamt. Det är skandalöst att ett antal medlemsstater ackorderar om sin solidaritet och skamligt att en medlemsstat måste tigga om hjälp från de andra för att utföra en uppgift som ligger i allas intresse.

(Applåder)

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den spanska regeringens missriktade policy översvämmar EU med människor utan dokument. Spanien är nu ett destinationsland och ett genomgångsland. Det får inte förekomma några fler massamnestier. Vi måste kunna säga hur många människor, och vilka, som kan leva bland oss med värdighet. Vad kan vi göra? Det finns nationella lösningar och det finns gemenskapslösningar.

På EU-nivå måste vi närma oss målet med en gemensam invandringspolitik. Därför är det avgörande att vi drar nytta av de möjligheter som erbjuds i EG-fördraget och särskilt i artikel 67.2, och tillämpar medbestämmandeförfarandet för den olagliga invandringen.

Vi måste genomföra till exempel följande policy: större samarbete bland medlemsstaterna, lika rättigheter och skyldigheter för alla invandrare, partnerskap och villkorade samarbetsavtal, bilaterala avtal mellan EU och ursprungsländerna, inklusive obligatoriska återtagandeklausuler.

”Nej”, jag upprepar, ”nej” till nationella massamnestier, ”ja” till konstanta förbättringar av resurser och stärkande av Frontex förmåga, till samordning av kontrollerna vid kustgränserna, till inrättande av gemensamma gränskontrollpatruller och grupper, till skydd för EU:s yttre gränser och till externa EU-åtgärder. Skicka Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner till Afrika och Medelhavsområdet!

Allt detta måste åtföljas av den humanitära behandling som den olagliga invandringen kräver, och som vi oförbehållsamt stöder. Stöd, humanitär vård och återtagande. Ingen ska stanna kvar på EU:s territorium utanför lagen.

Jag vill inlämna en protest för att inte bryta min tradition. Detta är en bra debatt, men det är en totum revolutum som inte leder någonstans. Därför protesterar jag. Vi talar här om invandring, om terrorism, om passerelleklausuler och om organiserad brottslighet. Vi måste lära oss läxan av detta och hålla debatter i enskilda ämnen.

  Talmannen. – Tack, era kommentarer har noterats. Detta är dock en debatt om de framsteg som gjorts inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är en årlig debatt, så givetvis måste den vara ganska omfattande.

  Marie-Line Reynaud (PSE). – (FR) Herr talman! Parlamentet ska avge sin ståndpunkt i slutet av året om det ramprogram som är känt som solidaritet och förvaltning av migrationsströmmarna. Jag skulle ha velat att detta större instrument hade fått ökade resurser, men vi har drabbats av restriktionerna i en drakonisk budgetplan. Jag hoppas i varje fall att kommissionen inte kommer att godta någon urvattning av sitt senaste förslag.

Vårt mål måste vara att garantera att fördelningen mellan de fyra fonderna – de som rör flyktingar, yttre gränser, integration och återtagande – återspeglar ett välavvägt snarare än ett huvudsakligen hämmande synsätt för invandringen. Därför måste vi försvara integrationsfonden eftersom, om rådet hävdar att integrationen kan finansieras ur Europeiska socialfonden (ESF), integrationsfonden kommer att vara det enda verkliga instrumentet för att finansiera åtgärder som är avsedda för nyanlända personer.

Om vi slutligen har en skyldighet att vara solidariska mot medlemsstater som är särskilt utsatta i detta avseende, så låt oss komma ihåg att det som vi här behandlar är strukturfonder, vilka inte är avsedda att användas som katastroffonder, så mycket mer som fördelningsnycklarna i varje fond medger en mängd situationer som ska tas med i beräkningen.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! EU:s trovärdighet i miljoner medborgares ögon står på spel. Om EU inte gemensamt kan skydda sina egna gränser, vad är då unionen till för? EU har en gemensam yttre gräns, och den är allas ansvar.

Afrikanska invandrare kommer inte in via Nordpolen, herr minister, och inte heller via stränderna i Baltikum, men de anländer till Europa, och Europa tillhör oss alla. Men alla har sin egen särskilda geografi, och den har de fått av Gud, som vissa skulle säga.

Det är inte välgörenhet som vissa medlemsstater ber om, utan snarare överensstämmelse med det EU-projekt som vi alla talar om så mycket, och som är så lätt att predika om när vi talar om den gemensamma marknaden för ekonomiska tjänster eller den gemensamma marknaden för varor. Men när det gäller gränser förefaller det som om varje medlemsstat har sin egen, och de känner inget behov av att dela ansvaret för andras gränser. Vi talar inte om välgörenhet, utan om sammanhållning, om ansvar för EU-projektet. EU:s trovärdighet står på spel.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Kari Rajamäki uppgav att en reviderad tidtabell för anslutningen av de nya medlemsstaterna till SIS II-systemet kommer att tillkännages i slutet av året. Därav följer att en reviderad tidtabell för avlägsnandet av inre gränser också kommer att fastslås. Det är inte känt när detta kommer att ske, men senareläggandet beror inte på förseningar från de nya medlemsstaternas sida. Företrädare för Polen kommer att vara beredda att börja genomföra SIS II-systemet i mars 2007. Samma sak gäller de andra nya medlemsstaterna.

Herr kommissionsledamot, herr Rajamäki! Vilken effekt får denna situation på kommissionens trovärdighet när det gäller att ge medborgarna en sådan grundläggande rättighet som full rörelsefrihet på EU:s territorium? Kommissionen tvingar hela tiden på människor budskap om ett medborgarnas EU och ett EU där man uppnår resultat. Hur vågar man därför, av påstått tekniska orsaker, fördröja förfarandet för en fullständig utvidgning av Schengenområdet, och uppskjuta det till efter nästa år, som man hade kommit överens om vid mötet med Europeiska rådet? Kanske experter från de nya medlemsstaterna bör ombes att se till att den centrala frågan slutförs i tid? Den bästa IT-personalen och de bästa programmerarna måste rekryteras för att se till att detta görs. Om detta inte sker kommer kommissionen och ni personligen, herr kommissionsledamot, att ställas till svars för en sådan brist på professionalism. Jag refererar inte till de ekonomiska, tekniska, politiska och sociala följderna av detta beslut. Europaparlamentet övervakar kommissionens framsteg på området, tillsammans med alla kostnader som uppstår genom förseningen, och kommer att fortsätta att göra det. Jag uppmanar därför alla berörda parter att överväga de kostnader och fördelar detta innebär innan de fattar ett slutgiltigt beslut i frågan.

Jag lyckönskar rådet till att ha uppnått en kompromiss om lagstiftningspaketet SIS II. Men rådet måste ändå visa ett starkt ledarskap och avslöja de så kallade tekniska problemen för vad de verkligen är, nämligen en dimridå för bristen på politisk vilja från vissa medlemsstaters sida. När allt kommer omkring är det SIS II-systemet som skapar vissa tekniska möjligheter, och det är alltså ett av de villkor som garanterar att den gemensamma invandringspolitiken blir ett delat ansvar för alla medlemsstater, inte bara för dem som är mest berörda av olaglig invandring och terrorism. Om detta inte sker kommer vi aldrig att kunna hantera terrorismen och migrantströmmen effektivt.

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE). – (DE) Herr talman! Invandringen till EU, antingen den sker på lagligt eller olagligt sätt, är i högsta grad en gemenskapsuppgift. I en tid då gränserna är öppna kan problemen med invandringen inte längre hanteras av nationalstaterna på egen hand utan det finns ett gemensamt ansvar som ingen medlemsstat – inte ens Tyskland – kan undandra sig. En sak står klar inför det tyska ordförandeskapet i rådet, nämligen att vi inte kan agera som om laglig och olaglig invandring inte har något som helst samband med varandra – de är tvärtom beroende av varandra. Faktum är att migration är en sammansatt företeelse och att den är lika gammal som människosläktet självt. Avvisningar och gränsvakter är ineffektiva medel för att hantera den.

Därför måste EU:s ministerråd sent omsider ta itu med detta problem, inte bara i EU:s intresse utan också och framför allt för de desperata människor som söker efter vad som sagts dem vara en bättre framtid, men som tyvärr då ofta mister livet. De yttranden som Günther Beckstein från bayerska CSU fällde i Tammerfors är minst sagt skamliga och avslöjar än en gång vad den mannen och betydande delar i hans parti faktiskt anser.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mycket små framsteg har hittills gjorts på området med säkerhet och frihet, och definitivt inte tillräckligt för en så central fråga.

I åratal har rådet beslutat att grunda sina handlingar på området med frihet på ömsesidigt erkännande, som om domstolarna, polisen och säkerhetstjänsten i de enskilda länderna i EU ovillkorligen skulle kunna samarbeta på en grund av ömsesidigt erkännande. Händelserna har visat att enbart denna princip inte räcker till: vi måste också våga harmonisera vissa riktlinjer och således göra dem till EU-riktlinjer, särskilt i frågor som gäller frihet.

Vi är orubbliga på vissa punkter: direktivet mot diskriminering, centrum för övervakning av rasism, rambeslutet om processuella rättigheter och skydd för privatlivet vid överföring av flygpassageraruppgifter.

Det är för friheten som vi saknar gemensamt skydd på EU-nivå. På detta område är samarbete mellan medlemsstaterna inte till fyllest.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Problemet med hur man ska föra kampen mot den olagliga invandringen är den största utmaningen i modern tid, även om jag måste klargöra att 99 procent av invandrarna inte är flyktingar utan snarare ekonomiska migranter, och det är i sista hand upp till EU och vart och ett av dess medlemsstater att besluta vilka migranter och hur många som ska släppas in. Detta är en helt annan fråga än asylfrågan, som måste lösas, vilket endast kan ske på gemenskapsbasis.

Det gläder mig att se att man banar väg för konkreta åtgärder i detta avseende, efter många debatter, och kommissionsledamot Franco Frattini förtjänar beröm för Frontex och andra åtgärder. Men det vi borde göra är att investera mer i förebyggande åtgärder. De första stegen mot detta mål tas nu verkligen, men jag föreslår att vi överväger att trappa upp utvecklingsbiståndet, att styra det mot särskilda mål och övervaka det, att vi överväger möjligheten att gå ut med informationskampanjer i massmedier gemensamt med ursprungsländerna för att informera människor om riskerna med och följderna av olaglig invandring, genom att man visar upp verkligheten för båtflyktingar som går på grund och människor som tar sig in olagligt för att söka arbete. Människor skulle också få information om möjligheten till laglig invandring. Det skulle verkligen bidra till att lindra stora behov och nöd.

För det tredje måste vi göra mer åt problemen med människor som arbetar olagligt i EU och vidta bestämda åtgärder. Jag väntar mig att rådet ska se till att det inte blir någon mer masslegalisering, som mer än någonting annat bidrar till att locka fler migranter till EU.

Slutligen vill jag än en gång vädja till medlemsstaterna att för gott överge nationella motsättningar om asyl, arbetskraftsinvandring och inre säkerhet, eller i varje fall lägga band på dem och gå mot gemenskapsgrundade lösningar, för de nya utmaningarna kräver nya svar från EU.

  Inger Segelström (PSE). – Den debatt vi har nu prioriteras högt bland EU:s medborgare. De akuta problemen borde vi ha löst för länge sedan, precis som flera talare här har sagt. Det gäller flyktingströmmarna till Kanarieöarna och Malta, besked till alla som väntar på att få stanna i EU och bättre stöd till dem som kämpar för att bli accepterade som nya medborgare i EU. Vi borde ha kommit längre med att påverka attityderna i våra samhällen och motverka segregering inom arbetslivet, boende och skola.

I Sverige hade vi val för två veckor sedan och då fick ett främlingsfientligt parti platser i fullmäktige i var tredje kommun. Jag oroas över deras budskap om att för många invandrare har fått komma. Det talar de om, men inte om allas vårt ansvar och solidaritet. EU:s befolkning åldras snabbt och vi kommer att behöva bli fler. Vi måste klara den debatten. Vi i parlamentet måste få ökade befogenheter, tillgång till ett snabbare beslutsfattande och ett ökat ansvar. Det är bara med en gemensam EU-politik på detta område som vi kan åstadkomma resultat för EU:s medborgare.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även denna sommar har vi fått se landstigningar och förlisningar varje dag, som har lett till hundratals döda i europeiska vatten.

Den strida strömmen med båtar som försöker nå unionens kuster visar inga tecken på att mattas av utan ökar tvärtom. Situationen har nu uppenbarligen utvecklats till ett verkligt nödläge, som man måste ta itu med på allvar. Redan i dag anser tre eller fyra medlemsstater att de måste hantera landstigningarna själva. Någonting som vi har hört och sagt alltför ofta här i kammaren är att Malta, Italien och Spanien arbetar för hela unionen men lämnas ensamma i sin utsatthet.

Europeiska unionen som helhet, med sina 25 länder – som snart ska bli 27 – måste en gång för alla angripa denna oerhört allvarliga situation gemensamt. Nationella egenintressen måste läggas åt sidan. Det är dags att börja se den akuta invandringsfrågan som ett problem som berör alla 25 medlemsstaterna och inte bara dem vars geografiska läge innebär att de måste ta reda på kroppar från havet varje dag.

Genom Franco Frattinis inflytande – och han förtjänar verkligen beröm från oss, inte bara därför att han är en god vän – förbereder kommissionen särskilda åtgärdsplaner och försöker genomföra befintliga program. Det är emellertid rådet som måste besluta sig för att ta itu med en situation som sedan en tid tillbaka utgör en mänsklig tragedi. I stället, herr minister, försöker rådet fortfarande föra EU bakom ljuset. Rådet måste ta ansvar för att skicka ut en stark och verkningsfull signal för att detta ska bli en gemenskapsfråga.

Därför, herr minister, ska jag ta tillfället i akt att ännu en gång be att ett extraordinärt möte med rådet (inrikes frågor) hålls på Malta, som är ett av de mest drabbade länderna och som står inför stora svårigheter på grund av landets storlek. Jag efterlyser också på nytt en debatt om Dublin II-förordningen.

Inget mera tomt prat, herr minister! Europeiska unionen måste, genom rådet, bevisa att den verkligen finns till!

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Lampedusa är inte bara ett italienskt problem. Invandringen är för närvarande inte ett lika stort problem i mitt land, Polen, som i Spanien, Italien, Malta, Grekland eller på Cypern, men alla våra länder skulle kunna drabbas av en våg av olaglig invandring. Invandringen är därför inte en lokal eller regional fråga. Den påverkar hela EU och måste hanteras på den nivån. Om unionen ska kunna utarbeta en verkningsfull, gemensam invandringspolitik måste den politiken grundas på beslut som fattas med majoritetsomröstning. Det är dags att avskaffa enhälligheten i rådet och göra invandringen till en fråga inom den första pelaren.

Jag övergår nu till frågan om Frontex. Frontex ligger i mitt land, i Warszawa. Polen har den längsta yttre gränsen i EU, och ändå kan inte dess invånare, ironiskt nog, röra sig fritt över hela unionens territorium i nuläget eftersom SIS II inte är färdigt. Jag undrar, herr kommissionsledamot, om ni när vi firar unionens 50-årsjubileum i mars 2007 kommer att kunna säga när medborgare i de nya medlemsstaterna ska kunna åtnjuta fri rörlighet i hela unionens territorium.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tillåt mig att betona frågan om polissamarbete och straffrättsligt samarbete och säga att ett utvidgat och fördjupat samarbete mellan EU:s medlemsstater är av största vikt. Vi kan inte tala om en effektiv kamp mot brottslighet och terrorism på EU-nivå med de nuvarande samarbetsnivåerna och de nuvarande mekanismerna inom den polisiära och straffrättsliga sektorn. Det är på tiden att vi bevisar att våra uttalanden och försäkringar om att utöka och utveckla samarbetet inte är meningslösa.

Detta är den största utmaning som rådet står inför. Rådet kommer snart att hålla ett möte i syfte att förnya programmet. Om rådet har viljan att rätta till EU:s inkompetens när det gäller att fatta beslut så finns det i den här frågan egentligen bara ett beslut att fatta: dessa frågor måste flyttas från den tredje pelaren till den första. Rådet har laglig rätt att göra det, i enlighet med artikel 42 i fördraget och övergångsklausulen. Låt oss åtminstone använda oss av det.

Förra veckan erkände det finska ordförandeskapet bland annat att de praktiska erfarenheterna visar att problemen med det nuvarande beslutsfattandet på EU-nivå leder till ett minskat antal initiativ om polissamarbete. Detta var verkligen ett ärligt erkännande. Dock är det så att den stadiga minskningen av polissamarbetet beror på bristen på rambeslut på EU-nivå som skulle kunna utveckla och lägga grunden för ett sådant samarbete.

Vi måste göra något åt dessa brister. EU:s låga trovärdighet när det gäller säkerhet för medborgarna minskar prestigen. Vi har väntat länge på att rambeslutet om ett minimum av processuella rättigheter i straffrättsliga frågor ska genomföras och på en granskning av den europeiska arresteringsordern. Vad är orsaken till denna försening? Varför är rådet inaktivt och inkapabelt att fatta beslut? Vi måste lämna retoriken bakom oss och äntligen börja handla.

  Edith Mastenbroek (PSE). – (NL) Herr talman! Europa är en cykel. Det säger sig självt att det citatet lämnar öppet för alla sorters haltande jämförelser, för med Schengens informationssystem, ett instrument som hjälper oss att bland annat spåra olagliga invandrare, har vi gett oss in på ett politiskt Tour de France, där vi allihop trampar på som galningar i samma riktning. Samtidigt står vi inför andra utmaningar som att förebygga invandringen, och kommissionsledamot Franco Frattini försöker i sin ensamhet komma framåt med hjälp av en trehjuling. Grönt kort är en god idé, men tyvärr en utopi i dagens läge. Kanske kommer kommissionsledamot Frattini att berätta för oss om rådet är redo att ta till en ”mountainbikemetod”.

En annan sak som fortfarande hänger i luften är ordförandeskapets kommentar att majoritetsbeslut fungerar. Det gör det, men jag är desto mer förvånad att rådet då skulle vilja begränsa parlamentets medbeslutanderätt i fråga om biometri. Håller vi inte på att cykla förbi Schengens informationssystem tillräckligt snabbt? Kommer kommissionsledamot Frattini att säga sin mening om huruvida vi gör det eller inte? Jag ser fram mot att han gör det.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) På senare tid har det förekommit motstridiga redogörelser om vilken typ av samarbete vi har med Libyen om olaglig invandring. Kommissionsledamoten sa inledningsvis att Libyen var intresserat av att delta i patrullerna i Medelhavet. Senare hörde vi Libyen förneka detta. Därefter tillkännagav Corriere della Sera att Italien och Libyen kommit överens om gemensamma patruller, varpå även denna nyhet dementerades. Därefter sa ni, herr kommissionsledamot, att Europeiska unionen är redo att hjälpa Libyen och ge landet ekonomiskt bistånd för att uppmuntra det att samarbeta. Kan kommissionsledamoten och rådet förtydliga i vilket stadium kontakterna med Libyen befinner sig och beskriva nuläget? Säkert är att samarbete med Libyen i kampen mot olaglig invandring är nödvändigt, på samma sätt som det är nödvändigt att vi hjälper Libyen att skydda sina södra gränser. Vi kan, trots allt, inte förvänta oss att Libyen hjälper oss att skydda gränserna i Medelhavsområdet om vi inte själva hjälper Libyen att skydda landets egna gränser i öknen.

  Javier Moreno Sánchez (PSE). – (ES) Herr talman! Behovet av en omfattande överenskommelse mellan européer om invandringen är uppenbart. Denna överenskommelse mellan européer kräver en överenskommelse mellan spanjorer. Regeringen har upprepade gånger föreslagit en sådan, och Folkpartiet har avvisat den och föredragit att komma sent till Bryssel och föreslå åtgärder som redan genomförs i vårt land med EU:s stöd.

Mina damer och herrar! Tillåt mig att kort sammanfatta de tre huvudlinjerna i den spanska regeringens invandringspolitik.

För det första, effektiv hantering och reglering av laglig invandring kopplat till de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden. ”Suget” orsakas av den informella ekonomin – vi vill ha arbetstagare med rättigheter och skyldigheter, inte slavar. Utfärdande av uppehållstillstånd har varit en nödvändig engångsåtgärd för att hantera den förfärliga invandringssituation som vi övertog från Aznarregeringen.

För det andra, fullständig social integration av lagliga invandrare i det spanska samhället.

Slutligen, bestämda föresatser i kampen mot olaglig invandring: alla invandrare som kommer in olagligt i Spanien behandlas korrekt, men de måste återvända till sina länder. I Spanien har i år 54 000 olagliga invandrare sänts hem.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr Rajamäki! Ända sedan toppmötet i Tammerfors 1999 har det varit uppenbart att unionen måste ha en gemensam migrationsstrategi, och särskilt gällande ekonomisk migration. Som en följd av den ökande strömmen av invandrare och de oroväckande bilderna från Kanarieöarna har vi nu mer än någonsin insett behovet av en gemensam europeisk invandringspolitik för att hantera detta problem effektivt.

Invandring får dock inte enbart ses som ett hot. EU befinner sig helt klart i en befolkningskris. Välskött migration skulle kunna vara svaret på de negativa följderna av en åldrande befolkning. Jag vill påminna kammaren, mot bakgrund av de nuvarande migrationssiffrorna, om att man beräknar att det kommer att vara omkring 20 miljoner färre anställda i unionen 2010–2030. De ledande regionerna i världen har länge konkurrerat med varandra för att locka till sig lämpliga, kvalificerade invandrare, och unionen får inte stå bredvid och titta på.

Frånvaron av en gemensam migrationspolitik gör det mer sannolikt att invandrare kringgår nationella bestämmelser. Vi har sett hur enskilda länder har reagerat genom att vidta massåtgärder för att legalisera olagliga invandrare, som den socialistiska regeringen i Spanien nyligen. Åtgärder av detta slag löser inte problemet. I själva verket förvärrar de problemet eftersom de fungerar som incitament för de mellanhänder som smugglar in fler grupper av invandrare till Europa.

Jag dristar mig att här passa på att uttrycka en annan uppfattning än den Kari Rajamäki uttryckte i inledningen av debatten om utvecklingspolitikens positiva effekter för att minska inflödet av invandrare, särskilt från Afrika. Jag anser inte att det är meningsfullt att resonera utifrån de linjerna, herr Rajamäki. Jag accepterar att det finns behov av att stärka utvecklingspolitiken, men jag är benägen att stödja kommissionsledamot Frattinis strategi, nämligen att handfast ta itu med olagliga invandrare och prioritera en gemensam hantering av ekonomisk migration. Jag vill också att arbetet med ett utkast till direktiv om inresa och vistelse skyndas på, jämte direktivet för att reglera processer för invandrare som återvänder till sina ursprungsländer.

  Lilli Gruber (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att öppna lagliga inresevägar där man tar hänsyn till vad marknaden efterfrågar i de enskilda medlemsstaterna är, tillsammans med hårdare tag mot illegalt arbete, något som måste prioriteras i en pragmatisk hantering av det sammansatta invandringsproblemet. Det måste göras genom en gemensam europeisk handlingsplan, ett gemensamt åtagande och en kollektiv insats.

För att det inte bara ska bli tom retorik måste vi överge hyckleriet med storvulna, teoretiska principuttalanden från rådsmöten och sluta använda invandringsfrågan för inrikespolitiska syften, något som är i högsta grad oacceptabelt och oansvarigt. Sett från det perspektivet är det centralt att man äntligen tillämpar övergångsklausulen. Det är det enda sättet att agera effektivt på ett område där vi alltför länge har varit försumliga.

Jag instämmer med den som sa ”vi måste trampa”, vem det nu var, men jag vill lägga till ”annars ramlar vi av”. I detta fall kommer vi dock alla att ramla tillsammans, samtidigt. Om vi ännu inte har upptäckt det – vi sitter alla på samma cykel.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Vi har alla insett att det nu föreligger ett angeläget behov av en gemensam strategi mot terrorismen, den organiserade brottsligheten och den olagliga invandringen. När det gäller invandringen är det nödvändigt att samordna strukturerna för hantering av migrationsströmmar och förenkla beslutsprocesserna genom att använda kvalificerad majoritet. Särskild tyngdpunkt måste också läggas vid behovet av solidaritet och rättvis fördelning av bördor mellan medlemsstaterna, också de som inte har något invandringstryck.

Vi måste också framhäva behovet av samarbete mellan oss alla om effektiv kontroll av yttre gränser. Särskild tyngdpunkt måste läggas vid bättre förvaltning av havsgränser i Europa genom att man inrättar en kustbevakning i Medelhavet för att förhindra mänskliga tragedier och kontrollera invandringsströmmar.

Slutligen måste man förstå att ensidig masslegalisering av illegala invandrare inte är någon lösning och dessutom skapar detta ett större invandringstryck och en oförutsedd utveckling. Ensidiga handlingar i en gemenskap med öppna inre gränser – där ömsesidigt beroende och interaktion är oundvikligt – är något vi borde uppmärksamma på allvar.

Detta är bara några åtgärder vi måste besluta om gemensamt och inte bara besluta om utan också tillämpa, ytterst samvetsgrant.

  Adeline Hazan (PSE). – (FR) Herr talman! Jag anser att vi nu befinner oss i ett avgörande skede för den framtida europeiska invandringspolitiken, en sanningens minut då varje man och kvinna tydligt måste inse vad som står på spel.

Vad, exakt, är EU:s svar på dessa utmaningar? För tillfället är det – detta måste sägas – en blandning av medkänsla och förtryck som inte erbjuder någon verklig lösning på det skyddsbehov som ändå medges. Låt oss här i parlamentet vara medvetna om farorna med disponibel invandring, där invandrare bara ses i ett nyttoperspektiv. Hycklandet har varit rådande sedan det första Europeiska rådet i Tammerfors, som ytterst var avsett att göra det möjligt att föra in asyl- och invandringspolitiken under gemenskapen.

Vi ser nu att våra grannar i söder vid Medelhavet iklär sig vårt ansvar, de som har stora svårigheter att bära denna mycket tunga börda. Hur är det då möjligt att anse att vi ska kunna hejda dessa invandringsströmmar i en tid då man dessutom förutser att det kommer att komma flyktingar på grund av klimatförändringar i framtiden?

Vi måste slutligen lägga den kortsiktiga politiken bakom oss och stödja en politik som kräver åtgärder.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Christine De Veyrac (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Vi ser alltmer varje dag att en gemensam europeisk invandringspolitik har blivit oumbärlig. För dem som på något vis tvivlade på det har bevisligen vissa EU-länders masslegalisering av utlänningar utan papper lett till att ett enormt antal nya olagliga invandrare kommit till vår kontinent. Den situationen får återverkningar för alla länder i Europeiska unionen eftersom, som alla vet, en invandrare vars papper är i ordning får röra sig fritt över en stor del av EU:s territorium.

Spaniens exempel har visat att en regering, i det område utan gränser där vi lever, inte längre kan bestämma själv, utan att samråda med sina partner, att legalisera alla illegala invandrare på sitt territorium. En gemensam och enig politik har blivit oumbärlig, vilket för övrigt förutsågs i förslaget till en europeisk konstitution, enligt vilket de flesta av dessa frågor skulle kunna bli föremål för beslut med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att ett antal medlemsstater, trots kommissionens insatser, verkar ta ett steg tillbaka genom att nu avvisa det som de accepterade i går. Det är beklagligt. Att fortsätta kräva enhällighet på detta område leder till handlingsförlamning och ineffektivitet. Vid Europeiska unionens informella toppmöte den 20 oktober 2006 måste kraftfulla praktiska åtgärder beslutas med målet att sätta stopp för den illegala invandringen. Toppmötet får inte nöja sig med vackra uttalanden om goda avsikter, som ofta sker vid toppmöten.

Sätt stopp för den illegala invandringen med alla medel, men roten till det onda måste angripas. Problemet måste utredas i samråd med de afrikanska länderna inom ramen för en strategi för verklig gemensam utveckling och genom en lämplig uppdelning av befogenheter mellan invandringsländer och utvandringsländer. Framför allt måste dock Europeiska unionen utvidga sin utvecklingsbiståndspolitik och övervaka den med större framgång för att veta vart stödet går och hur det används.

Slutligen vill jag säga att jag inte har glömt bort de mycket kortsiktiga och akuta problemen, och liksom Gérard Deprez beklagar jag vissa medlemsstaters uppträdande – de som har talat oupphörligen om ömsesidigt bistånd och solidaritet men aldrig omsatt sina ord i handlingar. Inför inflödet av illegala invandrare på Kanarieöarna är det vår plikt att bistå Spanien, och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder och visa solidaritet.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Det är av grundläggande betydelse att de grundprinciper och grundvärderingar som Europeiska unionen vilar på tillämpas, under alla omständigheter, som en del i medlemsstaternas och gemenskapens politik också. Om vi lyckas i våra strävanden för detta kan vi bibehålla unionens demokratiska legitimitet och vår trovärdighet bättre.

Det innebär också att skyddet och främjandet av grundläggande rättigheter måste stödjas av institutionerna på ett lämpligt sätt. Därför menar jag att det är viktigt att ingen medlemsstat hindrar Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter från att arbeta på ett verkligt ansvarsfullt, oberoende och även effektivt sätt.

Ingen medlemsstat kan tillåtas sätta sig över EU:s grundläggande värden och principer. Detta gäller dock särskilt nya medlemsstater eller stater som nu går med i unionen, där rättsstatsprincipen, i många fall, sätts på prov först sedan de blivit medlemmar.

Det är därför som öppet eller förtäckt officiellt stöd för intolerans och extremism inte kan tillåtas från regeringen och politiker i Slovakien. Inte heller kan vi godta de direkta följderna därav och blunda för de våldshandlingar som begås mot minoriteter och den ungerska befolkningsgruppen. Detta kan inte ses som en inrikesfråga. Det har en direkt påverkan på frihet, säkerhet och rättvisa inom EU, vilket gör det till en EU-fråga.

På liknande sätt har vi sett hur principlöshet, vidrigheter och lögner vidmakthålls på ett öppet och cyniskt sätt, som strider mot EU:s grundläggande principer och allt ansvar och ansvarighet gentemot medborgare, och hur de, utan den minsta antydan till ursäkt, framställs som tappra och hjältemodiga. Jag syftar naturligtvis på händelserna i samband med den ungerske premiärministern, Ferenc Gyurcsány. Detta undergräver också grundvalarna för rättsstaten och trovärdigheten. Därför äventyrar det allt som vi bygger tillsammans på området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Rådets och kommissionens sätt att hantera utvidgningen av Schengenområdet har äventyrat EU-institutioners trovärdighet och de nya medlemsstaternas medborgares förtroende för unionen, särskilt när det nyligen tillkännagavs att utvidgningen av området skulle skjutas upp till andra halvan av 2008. Vi förstår det helt enkelt inte, och det är oacceptabelt för nya medlemmar att de inte kan gå med …

(Talmannen avbröt talaren.)

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Mina damer och herrar! Jag vill ta upp ett problem som hela Europa står inför, särskilt Medelhavsländerna. Alla har fått säga sitt – alla har sagt att man måste hitta en lösning. Lösningen ligger här, rakt framför oss: vi borde införa en mekanism som ser till att ansvaret delas av alla. Tomma ord tjänar ingenting till – det är meningslöst att säga att vi alla bör hjälpa varandra i unionen och sedan göra praktiskt taget ingenting när det verkligen gäller. Det är meningslöst att uttala vackra ord som ”solidaritet” och sedan fortsätta att låta bli att agera. Vi får inte låta unionen, som kom till just för att möjliggöra lika rättigheter för alla, reduceras till ett dokumentens Europa, ett resolutionernas Europa, ett löftenas och drömmarnas Europa. Jag vet att insatser görs, men de räcker inte till. Detta är sanningens minut, detta är rätt tillfälle att omsätta i praktiken det vi predikar om och slå fast vad vi verkligen tror på. Jag är övertygad om att en kompromiss kommer att nås, med lite god vilja från alla sidor, som kommer att leda till en varaktig lösning på problemet, det vill säga den gemensamma europeiska politiken som så förtvivlat väl behövs.

  Robert Atkins (PPE-DE) – (EN) Herr talman! Jag är ledsen över att behöva ta upp det här igen, men det verkar inte som att någon i parlamentets presidium lyssnar. Vi blev tillsagda att vara här för omröstning klockan tolv. Den har nu senarelagts till klockan 12.05 och återigen till klockan 12.10. Jag vet att ni är mycket effektiv när det gäller att få igenom frågor i kammaren, men jag uppmanar er att vara vänlig och informera talmanskonferensen om att kollegerna är missnöjda med att tiderna för omröstningar slumpmässigt ändras, eftersom detta försvårar vårt arbete i kammaren.

(Applåder)

  Talmannen. – Vi har haft en uttömmande förmiddagsdebatt om en enda fråga. Vi har hört 63 talare. Jag vill inte vara oförskämd mot vare sig rådet eller kommissionen, men ministern talade i 23 minuter och 49 sekunder, och kommissionsledamoten talade i 21 minuter och 19 sekunder. Jag ska nu ge de båda ordet. Jag hoppas de kommer att fatta sig kort i sina svar.

  Kari Rajamäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för en utmärkt debatt. Jag beklagar dock att tiden inte har varit tillräcklig. Tyvärr kan jag inte leverera ett femminuterstal på två minuter, även om det säkert skulle vara möjligt i det finska parlamentet.

Ordförandeskapet är medvetet om hur utkastet till rambeslut om skydd för personuppgifter under den tredje pelaren är beskaffat – jag syftar nu på Martine Roures förslag – om dess betydelse för EU:s medborgare och om att Europaparlamentet engagerat sig i förslagen till rambeslut om informationssystemen VIS och SIS II. I detta sammanhang vill jag för ordförandeskapets räkning tacka Europaparlamentet för dess arbete och säga att vi gör allt vi kan för att nå en överenskommelse om utkastet till rambeslut senast då vårt ordförandeskap löper ut. Där så är möjligt kommer vi att beakta Europaparlamentets åsikter i det framtida arbetet i samband med fördraget, så att vi kan använda ett godtagbart rättsligt instrument för att garantera en hög nivå på skyddet för personuppgifter genom att upprätta gemensamma regler för skydd av personuppgifter under den tredje pelaren.

Frågor om invandring och migration kräver en mer koncentrerad diskussion, och jag hoppas att vi kommer att ha tillfälle att återkomma till dem ännu en gång. Situationen i Medelhavsområdet är en fråga som jag genast tog upp vid det första mötet med ministerrådet (inrikes frågor). Det har varit med på dagordningen och diskuterats vid varje sådant möte, och kommer att diskuteras igen.

Det är väsentligt att vi kan ha större inflytande på den sociala och ekonomiska utvecklingen och på allmänna villkor i tredjeländer som migranter kommer ifrån. I allmänhet föredrar vi inrikesministrar att ta hand om de rent mänskliga och negativa följderna – med andra ord: vi sätter plåster på såren. Därför är det mycket viktigt med bättre samordning av EU:s yttre förbindelser och inre angelägenheter i samarbete med tredjeländer och kommissionen. Detta är också någonting som har understrukits fortlöpande i ministerrådets arbete.

Det är också viktigt att vi ger stöd till länder med en tung börda i form av illegal invandring. Initiativet om utvidgad solidaritet som föreslogs i Tammerfors är ett viktigt initiativ. Det kan bidra till framsteg, inte bara genom att man portionerar ut pengar. Som en motvikt till denna börda behövs betydande finansiella investeringar. Dessutom behöver vi garantier för en process som garanterar att medlemsstaterna håller sig till de regler som man gemensamt kommit överens om och tar ansvar för illegala invandrare och asylsökande som kommer in på deras territorium – med andra ord, att de registrerar dem och ger dem uppehållstillstånd eller vidtar förberedelser för hemsändande. Det kommer att vara mycket viktigt att upprätta informationssystem för detta och också att utveckla befintliga system.

Rådet stöder, tillsammans med kommissionen, de tillgängliga formerna av bistånd som behövs i kustbevakningen i Medelhavsområdet och andra samarbetsområden, men jag vill framhålla att ansvaret för driften ligger hos medlemsstaterna i Europeiska unionen, som måste ha tillräcklig kompetens, planeringsförmåga och förvaltningsskicklighet för en fortgående drift liksom för gemensamma aktioner. Länderna vid Schengens yttre gränser är också ansvariga för att förhindra olaglig invandring in i Schengenområdet. Vi vill stödja detta liksom arbetet i den nya Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex).

Det är oerhört viktigt att vi, när vi betonar betydelsen av att garantera skydd och att tillämpa Genèvekonventionen, skiljer mellan olaglig och laglig invandring. I det avseendet är det mycket viktigt att en proaktiv europeisk invandringspolitik utarbetas och att det kvantitativa och kvalitativa handhavandet av den kommer till stånd, samtidigt som vi har stabiliteten på våra arbetsmarknader i åtanke. En proaktiv europeisk invandringspolitik är dock inte detsamma som illegal invandring som styrs av organiserad brottslighet. Som kommissionsledamot Franco Frattini sa måste vi begrunda att den olagliga arbetsmarknaden och den grå ekonomin leder till mänskligt och ekonomiskt kaos. De olika medlemsstaterna i Europeiska unionen bör nu kunna diskutera detta ärligt och öppet. För att så ska ske måste myndigheterna kunna känna igen smuggling och handel med människor bättre och öka insatserna för att skydda offren för människohandel. Den mest avskyvärda formen av organiserad brottslighet, människohandel, är en europeisk företeelse, även om vi knappt talar om det. Finland vill blåsa nytt liv i den debatten både hemma och i EU.

Det är mycket viktigt att övervaka hur den utvidgade Europeiska unionen svarar mot å ena sidan medborgarnas krav och det som de anser godtagbart och å andra sidan kraven på inre säkerhet. I detta sammanhang anser jag att det är mycket viktigt att förbättra beslutsprocessen. Det är helt oacceptabelt att det tar oss mer än ett år att fundera på vem som ska utses till direktör för Europol. Det är också oacceptabelt att vi, samtidigt som vi kräver kontroller vid yttre gränser och en gränsstrategi, dröjer med beslutet om vilken stad som gränssäkerhetsbyrån ska ligga i. Vi måste kunna genomföra ett system för beslutsfattande som strävar efter ökad och mer trovärdig säkerhet.

Angående den tidigare nämnda mountainbiken vill jag säga att Finland, liksom Tyskland och andra ordförandeskap, såväl som kommissionsledamot Franco Frattini, vill växla upp till en högre växel på mountainbiken och att vi tänker använda den för gemensam säkerhet och ett tryggare Europa.

(Applåder)

  Talmannen. Tack, herr minister! Jag tror att det var den amerikanske presidenten Jackson som sa ”Jag tycker om ljudet av demokrati”. Det är det som ni hör här.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag inser att det kommer att bli extremt svårt att på de få minuter som står till förfogande svara ens kortfattat på alla förslag och inlägg som har gjorts av dem som talat under de cirka två och en halv timme som denna viktiga debatt pågått.

Kari Rajamäki nämnde tidigare att dagens debatt gäller vissa prioriterade mål för Europeiska unionen, varav ett definitivt är kampen mot terrorismen. Vi har inte talat mycket om den i dag, men ni är allesammans mycket medvetna om att säkerhetsmyndigheterna i tre europeiska länder – Förenade kungariket, Danmark och Tyskland – denna sommar, tack vare ett flitigt samarbete, har omintetgjort några terroristattacker som kunde ha visat sig bli förödande. Terrorismen är fortfarande det huvudsakliga hotet mot vår demokrati.

Enligt min mening finns ingen koppling mellan terrorism och invandring, och jag instämmer med dem som framhållit detta. Invandringen är tveklöst en enskild viktig fråga: den är en utmaning, inte en fara för Europeiska unionen. Många av er har nämnt riktlinjer för gemensam utveckling, särskilt med afrikanska länder. Jag kan berätta för er att kommissionen, som alltid är rätt ambitiös i utarbetandet av förslag, har föreslagit att 17 miljarder euro ska anslås – en avsevärd summa – till den nya EU-fonden för utveckling av länder som dessa i Afrika, och att politiken för gemensam utveckling som många har krävt således kommer att förstärkas.

En politik för gemensam utveckling ska nu inriktas på stabilisering av institutioner, kampen mot korruption och sunt styrelseskick. Allt detta är initiativ för gemensam utveckling som syftar till att de bättre ska kunna förhindra migrationsströmmen, som många av er hoppas.

Enrique Barón Crespo nämnde problemet med utnyttjandet av tillgängliga EU-medel. Jag instämmer helt och jag uppmanar medlemsstaterna återigen att föreslå projekt. EU-stöd kan bara utnyttjas om EU-medlemsstaterna utarbetar projekt. De senaste åren har flera fonder som kommissionen ställt till förfogande tyvärr inte använts på grund av brist på projekt. Jag uppmanar alla medlemsstater att lägga fram fler projektförslag så att ytterligare initiativ kan stödjas.

En hel del har sagts om förebyggande, skydd och sjögränser med avseende på Medelhavsområdet. Vi kommer att lägga fram ett projekt för integrerad förvaltning av gränsen i Medelhavsområdet för godkännande av ministrarna i Luxemburg. Jag vill säga något till alla dem som har talat i hårda ordalag, som jag inte står bakom, om ett slags EU-armada, för att föra krig mot invandrare. Jag vill bara nämna – och detta riktas särskilt till Hélène Flautre, som jag hyser den största aktning för – att om det inte hade varit för patrullerna i Medelhavsområdet och Atlantområdet i somras, om det inte hade varit för tusentals verksamma inom kustbevakning, polis och säkerhetstjänst, så skulle flera tusen invandrare ha drunknat i havet.

Det främsta syftet med patrullbåtarna är att rädda människors liv till havs och inte att föra krig mot invandrare. Sanningen är därför den motsatta mot det som framfördes: det är av säkerhetsskäl som vi tänker föreslå ett system som alla regeringar har bett oss stå till tjänst med.

Frågan om länderna söder om Medelhavet förtjänar absolut att diskuteras grundligt. När det gäller Libyen säger jag bara att landet har gått med på att föra samtal med Europeiska unionen, och vi ska inleda dem konkret framför allt utifrån att man garanterar fullständig efterlevnad av regler om människors värdighet och respekt för individen. Vi har krävt detta av Libyen precis som vi kräver det av alla andra samtalspartner utanför EU. Libyen har bett om hjälp med att övervaka sin södra gräns – dess ökengräns på 2 000 kilometer är praktiskt taget omöjlig att övervaka, och en begäran vi har fått är: ”Hjälp oss att övervaka denna gräns bättre, så kan vi hjälpa er att kontrollera människor innan de ger sig av och, framför allt, utrota människohandeln”, som tyvärr ofta sker via Medelhavet.

Det är vår plikt att inleda samtal med Libyen, och vi måste göra det grundat på ömsesidig respekt mellan Europeiska unionen och dess partner utanför Europa. Afrikanska unionens och Europeiska unionens konferens om invandring, som ska hållas i Tripoli, kommer att bli ännu en signal för att få Libyen att förstå att vi vill att inte bara Libyen utan alla länder i Nordafrika ska vara delaktiga på allvar.

Jag vill framföra några avslutande synpunkter. Den första gäller solidaritet. Många har nämnt solidaritet. Jag anser att vi måste ha en global strategi för solidaritet, precis som vi har när det gäller invandringen, därför att vi måste visa solidaritet framför allt med offren för människohandel. Det är den första typen av solidaritet som vi måste visa.

Sedan måste vi visa solidaritet mot de afrikanska ursprungsländerna och transitländerna, eftersom de också ofta utsätts för okontrollerade människoströmmar. Sedan finns också solidariteten mellan medlemsstater i Europeiska unionen. Vi får inte förneka vikten av ömsesidig solidaritet mellan länder i Europeiska unionen, eftersom det är en av de former som ordet ”solidaritet” måste ta sig. Hur kan vi glömma bort att länder som Malta, de små Kanarieöarna eller Lampedusa inte själva kan hantera den pågående strömmen av illegala invandrare? Det är också solidaritet.

Det finns den mänskliga solidariteten mot människor som stiger i land på våra kuster. Det finns också den solidaritet som länder långt bort från Medelhavet måste visa länder som omringas av eller gränsar till Medelhavet.

Den andra frågan är respekt för lagen. Jag anser inte att man kan be Europeiska unionen att göra något olagligt till något lagligt, för när ett brott mot lagen har begåtts är överträdelsen fortfarande en överträdelse. De som handlar med människor måste straffas hårt och utan fördragsamhet. När människor tillhandahåller svart arbetskraft i lönndom och utnyttjar illegala invandrare som arbetskraft måste det finnas straff. När personer kommer in i EU genom att bryta mot lagen och blir kvar i EU genom att bryta mot lagen måste EU-politiken respektera individens värdighet, men den måste också vara trovärdig och skicka tillbaka dem som brutit mot lagen till ursprungslandet. Annars blir intrycket att de kan bryta mot lagen utan att något händer dem.

Min avslutande synpunkt gäller vår institutionella och konstitutionella politik. Vi har talat en hel del om den: vi måste ha visioner, som Martin Schulz och många andra har sagt, för att styra den politiska processen och göra den verksam. Jag kan inte föreställa mig att vi halkar efter det civila samhället, jag kan inte föreställa mig hur vi, som institutioner, väntar på att det civila samhället ska knuffa på oss eller till och med visa sitt missnöje med vår förmåga till politiskt ledarskap.

Många har nämnt behovet av att avstå från nationella egenintressen. Jag ser det som centralt: om vi och medlemsstaternas regeringar inser att inte ens de har nytta av att hålla på sina nationella egenintressen så kommer regeringarna att förstå att nationell stolthet, som många av oss menar är viktigt, kan upprätthållas ganska mycket bättre om vi förenar våra gemensamma riktlinjer.

Om man upprätthåller nationell stolthet genom att vidhålla att invandringen eller terrorismen enbart kan hanteras genom nationell politik handlar det inte om att upprätthålla nationell stolthet eller att upprätthålla de vackra principer som ligger bakom så många länders traditioner. Då handlar det bara om att man inte motsvarar människornas krav. Därför måste vi ha en politisk vision med modet att välja en annan riktning.

  Talmannen. Jag skulle vilja tacka alla 63 talare som deltagit i debatten. Jag vill tacka ministern för att han fattade sig så kort och kommissionsledamoten för hans inlevelse.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) ”Bättre förebygga än att bota” är ett populärt ordspråk. Denna fråga handlar både om att förebygga och om att bota.

Det råder inga tvivel om att EU äntligen börjar förstå att de problem som Malta och andra medelhavsländer har med invandring till sist kommer att bli ett problem för hela EU. Och det är detta EU som Malta ville vara medlem av. Det finns inget ädlare än solidaritet. Det finns dock vissa som kritiserar EU för att leverera för lite och för sent. Måhända har de rätt, men bättre sent än aldrig. Det är uppenbart att det inte är tillräckligt med två båtar som patrullerar sträckan mellan Gibraltar och Alexandria, men å andra sidan är Libyens begäran om hjälp med att kontrollera sin 2 000 km långa kustgräns mycket goda nyheter, speciellt för Malta. Detta är en del av den förebyggande politiken.

Processen för att lösa problemet med invandring är mycket mer komplicerad. Om inte Afrikas endemiska problem med fattigdom, inbördeskrig, sjukdomar, svält, arbetslöshet, korruption och utlandsskulder diskuteras och mildras genom ett system av sunt styrelseskick och rättvisa, så kommer problemet med olaglig invandring aldrig kunna lösas.

Jag måste kritisera vissa EU-länder för att de bråkar om det finansiella bistånd deras partners fått – Malta, Italien, Spanien och Grekland – länder som gör sitt bästa för att mildra den svåra situation som de illegala invandrarna befinner sig i.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) En gemensam europeisk invandrings- och asylpolitik är utan tvivel ett prioriterat mål även om medlemsstaterna hittills i varierande utsträckning har visat vilja att ta itu med problemet.

Det är dock, enligt min åsikt, ännu mer angeläget att angripa problemet med den illegala invandringen. Trots att institutionerna upprepade gånger har uppmanat till samarbete ligger huvuddelen av bördan fortfarande på medlemsstaterna vid Europeiska unionens naturliga gränser. Man måste därför skyndsamt finna praktiska lösningar för att tygla problemet och reglera det. En samordning av gränsstyrkorna i de olika medlemsstaterna är av värde men inte tillräckligt.

Att sätta upp en gemensam gränsstyrka är definitivt den lämpligaste lösningen, och jag är tacksam för att det finska ordförandeskapet har tagit upp det. En dialog med och stöd till de länder som invandrarna kommer ifrån och de länder som de passerar igenom på vägen till EU är helt nödvändig för varje varaktig, effektiv lösning.

Jag hoppas att de kommande ordförandeskapen, till en början Tyskland, som får ta emot en stor andel av de invandrare som nästlar sig in från de södra gränserna, kommer att angripa frågan på ett handfast sätt och uppnå samtycke i denna fråga, som intimt påverkar alla européer liksom unionens ömtåliga sociala balans.