Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/0065(CNS)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A6-0271/2006

Debatter :

Omröstningar :

PV 27/09/2006 - 5.5
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0374

Debatter
Onsdagen den 27 september 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

6. Röstförklaringar
PV
  

- Betänkande: Roure (A6-0192/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! Jag röstade för Rourebetänkandet på grunderna att kriget mot terrorismen, för Förenta staterna, utgör en välkommen förevändning för att tvinga andra att lämna över personuppgifter. I EU-bestämmelserna om personuppgiftsskydd räknas Förenta staterna dock som ett tredjeland med svag säkerhet för uppgiftsskydd, vilket är oförenligt med avtalet om passageraruppgifter, som i sig är värt att kritisera. Det verkar också som om även bankerna är föremål för utpressning för att de ska röja förflyttning av tillgångar. Med förhoppningen att allt detta görs för ett gott ändamål vill jag ändå säga att EU måste sluta att ge legitimitet åt begreppet den transparenta personen och i stället återgå till att ta skyddet för personuppgifter på allvar.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet är uppenbarligen ett ytterligare steg mot en total harmonisering av medlemsstaternas straffrättsliga system. Som alltid brukar förslag av detta slag innebära en långdragen och mycket komplicerad kompromiss länderna emellan. Junilistan är alltid en hängiven anhängare av medlemsstaternas självbestämmanderätt när det gäller straffrätten och vi är mycket måna om rättssäkerheten. Betänkandet ger bland annat privata aktörer rätt att under vissa förutsättningar ta del av mycket känsliga personuppgifter vilket enligt Junilistans mening inte kan anses vara tillräckligt rättssäkert. Visserligen innehåller parlamentets ändringsförslag vissa garantier för individernas rättsäkerhet, men förslaget i sin helhet innebär ett stort steg mot överstatlig kontroll av kärnan i en rättsstats självbestämmanderätt, nämligen straffrätten.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet eftersom man där, trots de föreslagna enskilda förbättringarna av förslaget till kommissionens direktiv, i stort accepterar hela den underliggande tanken, som innebär inget mindre än gränslösa och praktiskt taget okontrollerbara möjligheter för åklagarmyndigheter och straffrättsliga system, inte enbart i EU:s medlemsstater utan också i tredjeländer (dvs. Förenta staterna) och till och med privatpersoner, att samla in, bearbeta och utbyta alla personuppgifter om alla EU-medborgare, inklusive uppgifter om politisk och facklig verksamhet, ideologisk, filosofisk och religiös övertygelse.

Den gigantiska mekanism för uppgiftsinsamling som EU aktivt stöder siktar nu in sig mot varje EU-medborgare, där personuppgifter om alla kan samlas in och överföras utan att det ens finns misstanke om brott, helt enkelt av skäl som allmän ordning och säkerhet.

Rätten till privatliv och skyddet av personuppgifter avskaffas i stort sett genom att undantagen från detta skydd, genom det föreslagna direktivet om det så kallade skyddet av personuppgifter, institutionaliseras som regel, genom en enkel och okontrollerad hänvisning till skäl som allmän säkerhet, medan skyddet av uppgifter blir ett undantag, som är så gott som omöjligt för någon att tillämpa.

 
  
  

- Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra (A6-0276/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. (FR) Jag röstade för Agustín Díaz De Mera García Consuegras betänkande om förslag till Europeiska rådets beslut om Periklesprogrammet för skydd av euron mot förfalskning. Frågan är mycket viktig för att vår gemensamma valuta ska fungera ordentligt, och jag är glad över att beslutet utvidgats till att omfatta medlemsstater som inte ingår i euroområdet. Det är viktigt att notera att antalet förfalskade eurosedlar verkar ha stabiliserats på nivån 50 000 per månad medan däremot utvecklingen av myntförfalskningen exploderat på ett oroväckande sätt. Vi bör därför överväga om det kan ligga i vårt intresse att undersöka införandet av en eneurosedel och följa Förenta staternas exempel med endollarssedlar, för att förhindra förfalskning och också för att det skulle vara användbart för handeln och medborgarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig.(FR) Sedan euron infördes och medlemsstaternas nationella valutor drogs in i motsvarande omfattning finns bara en uppmuntrande utveckling att lägga märke till: att förfalskningarna har minskat.

År 2005 var det totala antalet förfalskade euromynt som drogs in avsevärt lägre än det totala antalet förfalskade mynt i de tidigare nationella valutorna före införandet av euron.

Det är särskilt tack vare det konstruktiva samarbetet mellan bedrägeribekämpningsbyrån, eller OLAF, Europeiska centralbanken, Europol, Interpol och de behöriga nationella myndigheterna.

Utöver regelrätta förfalskningar har det emellertid på senare tid också kommit nya mynt som är förvillande lika tvåeuromynt. Sedan den 1 januari 2005 har Turkiet ett nytt mynt som går under namnet ”ny turkisk lira”. Om man tittar på det nya enliramyntet ser man att det är exakt lika stort och ser likadant ut som tvåeuromyntet. Är det ett sammanträffande eller en skicklig förfalskning? Vänta och se …

Problemet är att dessa turkiska mynt redan är i omlopp i Europa, utan tvivel inför ett turkiskt medlemskap i EU, som ropas ut av våra ledare och eurokrater oberoende av nationernas egen vilja.

Låt oss vara vaksamma. Turkiet är närmare våra portar än någonsin.

 
  
  

- Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra (A6-0277/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Jag lägger ned min röst i omröstningen om detta betänkande eftersom jag anser att EU bör satsa lika mycket resurser på att skydda den svenska kronan och andra EU-valutor och inte ensidigt skydda euron. Bekämpning av förfalskning är naturligtvis positivt i sig, speciellt när det bygger på samarbete och konferenser och inte ökad polisiär övervakning.

 
  
  

- Betänkande: Demetriou (A6-0268/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI).(FR) Herr talman! Vi röstade inte för Panayiotis Demetrious betänkande även om det är en väsentlig förbättring av förslaget om ett rambeslut som rådet har lagt fram. Varför röstade vi då inte för det? Därför att hela detta instrument, trots allt, fortfarande är anmärkningsvärt oklart. Exakt vad betyder det att fällande domar avkunnade i en medlemsstat ska beaktas? Kommer de att beaktas för att undvika tillämpning av principen ne bis in idem, för att undvika orättvisa dubbla fällande domar? Det skulle vara helt naturligt.

Blir då medaljens baksida att man beaktar dem för att föreslå att någon är skyldig på grund av handlingar som inte är straffbara i det land där de begåtts? Kommer till exempel historikern David Irving, som för närvarande med orätt sitter i fängelse i Österrike för ett tankebrott, när han återvänder till sitt land, vilket vi hoppas snart ska ske, att ses som en brottsling och återfallsförbrytare, fast han utan tvivel är den störste brittiske historikern i fråga om andra världskriget?

Detta är några av de oklarheter som texten innehåller som, enligt vår åsikt, rättfärdigar vår förbehållsamhet, desto mera eftersom det finns en konvention som gäller detta, nämligen 1970 års konvention. Ett rambeslut kan inte ensidigt ändra en internationell konvention, som det helt riktigt fastslås i betänkandet. Det väcker också problemet med stater som inte är medlemmar i Europeiska unionen men som ändå har ratificerat konventionen. Detta förbehåll, som vi har utvecklat efter ratificeringen, ställer oss inför ett nytt problem i internationell rätt, som vi skulle föredra att reglera inom ramen för internationella konventioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. (FR) Jag röstade för Panayiotis Demetrious utmärkta betänkande om förslaget till rådets rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i en av Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande. Den inre marknaden och rörligheten för EU-medborgare inom unionen gör det viktigt att definiera de villkor under vilka fällande domar i medlemsstaterna måste beaktas vid nya rättsliga förfaranden angående andra fall i en annan medlemsstat. Det har blivit nödvändigt att upprätta principen om ömsesidigt erkännande av fällande domar, tillsammans med insamling och utbyte av lämplig information som en naturlig följd. Det är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor, om vi ska gå mot ett europeiskt rättsligt område i tron att europeisk demokrati måste grundas på lag och, omvänt, att lagen måste ha sitt ursprung i demokrati.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser att rättssäkerheten för individer är en mycket viktig fråga som man inte får kompromissa om. Straffrätten tillhör kärnan i ett lands suveränitet och självbestämmanderätt. Att det idag existerar vitt skilda rättskulturer inom EU är det ingen tvekan om och samma sak gäller synen på rättssäkerhet och opartiskhet i domstol. Förslaget innebär en fara för urholkning av Haagkonventionen om brottmålsdomstols internationella verkningar. Konventionen undertecknande redan 1972 och har fungerat väl.

Junilistan anser visserligen att parlamentets ändringsförslag är mer genomtänkt, men att förslaget i sin helhet är ytterligare ett steg mot en överstatlig union. Vi röstar därför nej till förslaget av principiella skäl.

 
  
MPphoto
 
 

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL), skriftlig. (DE) En absolut princip i all modern straffrättslig lagstiftning är nulla poena sine lege, inget straff utan lag, enligt vilken straff enbart får utdömas för någonting som var straffbart då handlingen begicks.

Betydelsen av det för detta rambeslut är att en tidigare dom i stat A inte kan beaktas i en ny brottmålsrättegång i stat B om den aktuella handlingen inte var straffbar i B enligt den statens egna lagar. Eftersom det i sista hand endast kan avgöras av till exempel en domare i stat B genom att upprepa hela förhandlingen från stat A tillsammans med bevisupptagning – som skulle innefatta sådant som att intervjua vittnen på nytt och varken är önskvärt eller genomförbart – måste det vara tillräckligt att han har goda skäl att tvivla på att handlingen var straffbar. Om en domare hyser sådana tvivel bör han inte längre kunna beakta en sådan tidigare dom.

Det är beklagligt att detta inte uttryckligen fastslås i rambeslutet. Jag skulle ha lagt fram ett ändringsförslag om inte den tid som fanns tillgänglig för diskussion om ändringsförslag i utskottet hade gått ut, eftersom det sista datumet för att lämna in ändringsförslag inföll under sommaruppehållet och omröstningen ägde rum omedelbart därefter, utan vidare diskussion i utskottet. Jag anser att det är högst beklagligt, för lite mer tid skulle ha gjort det möjligt att undvika det problem jag har beskrivit.

 
  
MPphoto
 
 

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig (EN) Vi måste understryka att samarbete, snarare än harmonisering, måste ligga till grund för varje åtgärd inom detta område. Detta betänkande är utan tvivel värdigt, men vi måste dock starkt betona att det är av yttersta vikt att vi respekterar de olika ländernas rättsliga traditioner, snarare än att helt blint följa en linje. Därför har mina brittiska konservativa kolleger och jag lagt ner våra röster om det här betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Betänkandet går mot en likriktning av straffprocessrätten och ett införande av straffrätten inom gemenskapens behörighet, inom ramen för tillämpningen av Haagprogrammet för ett enhetligt område för säkerhet, frihet och rättvisa.

I betänkandet förslås en ändring i förslaget till kommissionens beslut som går åt ett ännu mer reaktionärt håll, genom att det ger möjlighet att i en medlemsstat beakta domar som avkunnats mot en person i en annan EU-medlemsstat, även om handlingen inte är straffbar i den stat där man beaktar den.

På det sättet skapar en likformig EU-lagstiftning ännu ett verktyg för att tvinga på den nationella straffrätten EU:s övernationella ordning, som därmed kommer att avgöra vilka handlingar som bör bedömas som straffbara.

Det är ännu ett steg som drar åt snaran runt den personliga friheten, riktar in sig på handlingar från massfolkrörelser och skapar förutsättningar för att kategorisera folkrörelsers kamp som straffbar.

Det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet och uppmanar arbetstagare att skrida till handling genom arbetarrörelser och folkrörelser för att försvara demokratiska rättigheter och folkets rättigheter.

 
  
  

- Betänkande: Capoulas Santos (A6-0271/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot partipiskan om Capoulas Santos-betänkandet om fiskeavtalet med Guinea-Bissau. Under de senaste sju åren har jag blivit alltmer oroad av hur de olika fiskeavtalen som EU har med många och olika länder, ser ut. Detta har fram tills nu återspeglats i hur jag röstat.

För ett par år sedan läste jag revisionsrättens rapport om ett antal av dessa fiskeavtal, och den ger upphov till särskilda frågor och tvivel på om det finns några fördelar med dessa avtal för de berörda länderna. De innebär verkligen inte någon stor fördel för de lokala fiskesamhällena, och verkligen inga fördelar alls för miljön för det lokala fisket. Jag tycker synnerligen illa om att EU billigt suger upp fiskerättigheterna, så att de rika och företrädesvis spanska fiskeflottorna kan utnyttja det. Därför röstade jag emot just det här betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Förlängningen av detta fiskeavtal kommer att möjliggöra att det nya partnerskapsavtalet mellan EU och Guinea-Bissau kan förberedas bättre.

Den huvudsakliga svårighet som gemenskapsflottan nu står inför gäller den uttalade bristen på resurser till inspektion och övervakning av landets exklusiva ekonomiska zon, det vill säga utanför 12-milszonen. Denna resursbrist leder till illegala metoder som äventyrar hållbarheten för gemenskapsflottans fiske.

Denna förlängning kommer också att leda till att fiskemöjligheterna för EU-flottan bibehålls och möjliggöra för Guinea-Bissaus regering att garantera de bästa fiskemetoderna för EU grundat på de aktuella resursernas hållbarhet.

Jag kommer att rösta för detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig.(EN) Herr talman! Idag ombeds vi att godkänna ytterligare ett fiskeavtal där vi exporterar vår katastrofala politik till tredjeland. Dessa avtal leder inte till utveckling, miljövård eller trovärdighet för EU och jag kommer att fortsätta att rösta emot dem.

 
  
  

- Betänkande: Pittella (A6-0284/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade inte om förslaget till ändringsbudget nr 4/2006, dvs. Pittellabetänkandet. Detta beror inte på att jag inte respekterar föredraganden – jag har den största respekt för Giovanni Pittella och jag är säker på att just denna ändring i budgeten är i sin ordning. Men jag har definitivt ett problem med processen: en kvalificerad majoritetsomröstning utan röstmarkering, utan kontroll av hur man röstat i kammaren och helt utan genomgång av den bakomliggande processen.

Jag vill återspegla många av mina väljares farhågor angående EU:s budget. Jag var för inte så länge sedan på möten i både Daventry och Brixworth i min region, där man uttryckte oro över att budgeten inte används eller genomförs på ett korrekt sätt. Att enorma summor överförs mellan budgetposterna, vilket inte återspeglar parlamentets genomtänkta politiska åsikt vid tiden för budgetprocessen, är en oroande utveckling som sker allt oftare. Därför lade jag ner min röst om Pittellabetänkandet.

 
  
  

- Betänkande: Pittella (A6-0283/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Lena Ek, Cecilia Malmström och Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. Idag har vi röstat om en ändringsbudget som rör EU-budgetens inkomstsida. Bland annat omfattar ändringsbudgeten den tekniska omräkningen av bidragen som är nödvändiga för att finansiera den brittiska rabatten. Vi anser att det är orimligt och förlegat att ett medlemsland har getts en fördelaktig särställning av detta slag och vill i sammanhanget understryka vikten av den översyn av EU:s budget som är planerad till 2008/2009. Det är av största vikt att denna översyn hanterar den brittiska rabatten såväl som den gemensamma jordbrukspolitiken.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har röstat mot detta betänkande eftersom det avvisar ministerrådets förslag till ändringsbudget nr 3. Till skillnad mot budgetutskottets majoritet anser vi att ministerrådet mycket väl kan omfördela utgifter mellan EU:s olika institutioner under budgetgenomförandet om det finner att det är lämpligt.

 
  
  

- Betänkande: Jöns (A6-0300/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I och med antagandet av Progress-programmet har alla gemenskapsåtgärder samlats vilka tidigare var spridda på olika program, exempelvis kampen mot diskriminering, gemenskapsstrategin för jämställdhet mellan kvinnor och män, stimulansåtgärder inom sysselsättningsområdet, åtgärder knutna till arbetsvillkor och åtgärder i kampen mot social utslagning.

Under debatten och förhandlingarna kunde vi förbättra vissa delar av kommissionens ursprungliga förslag om Progress, som nu inbegriper några förslag som vår grupp lagt fram om yttrandet för vilket jag var föredragande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Tyvärr ändrades dock inte det viktiga avsnittet om det samfinansierade bidraget. Detta är ett steg tillbaka för organisationer som arbetar inom området fattigdom och social utslagning, eftersom bidraget har minskat från 90 procent, som det förhandlades om 2001, till den nuvarande siffran 80 procent, vilket är en enhetlig siffra för alla organisationer. Undantag kan medges, men det är mycket svårt att få dem godkända.

Detta är huvudskälet till att vi lade ner vår röst om betänkandet om antagandet av Progress-programmet.

 
  
MPphoto
 
 

  Roger Helmer (NI), skriftlig(EN) Precis som mycket annat vi ser här i kammaren, så är målsättningen med detta program välmenande.

Trots detta tvivlar jag på att det kommer att få någon större praktisk effekt. Den föreslagna budgeten på 650 miljoner euro är både för mycket och för lite: för mycket därför att man med en sådan summa, om man använder den klokt, skulle kunna uppnå något bra, för lite därför att man med ungefär 1:50 euro per EU-medborgare inte kan genomföra de omfattande förändringar som man tänkt sig. Det mesta av pengarna kommer att gå till administration, tilldelning och utvärdering och mycket lite till att uppnå resultat.

När ska vi lära oss? Om och om igen ser vi välmenande program, som det här, som inte kan leverera resultat. Ändå fortsätter vi att försöka gång på gång. Det är en hoppets triumf över erfarenheten.

Men nu står vi här med ännu ett centraliserat försök att ställa allt i världen till rätta. Låt mig vara brutalt ärlig. Den största effekten av denna åtgärd kommer att vara att vi här i parlamentet känner att vi ”gjort någonting”. Det kommer att få oss att stråla av självrättfärdighet. Men detta kommer att gå dem som programmet har för avsikt att hjälpa obemärkt förbi.

Vi tramsar medan Rom brinner. Eller tramsar medan Romfördraget brinner, kanske jag borde säga.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Under perioden 2007–2013 är det meningen att Progress-programmet ska sammanföra gemenskapsprogrammen för social trygghet, arbetsvillkor osv. till en enda text. Detta sammelsurium är ytterligare ett socialt värdelöst instrument i samma stil som den ineffektiva ”Lissabonstrategin” för ekonomisk tillväxt i Europa.

Det är också helt uppenbart att detta program har en ideologisk inriktning. Jämställdhet mellan könen och beaktande av funktionshindrades behov är visserligen lovvärda målsättningar, men att försvara ”människor som riskerar att utsättas för diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning” kan vara ett sätt att tysta oppositionen mot den invandringspolitik som medlemsstaterna för närvarande följer och som har hotat våra sociala trygghetssystem i 30 år.

Förutom kostnaderna ökar detta förslag Brysseleurokraternas makt som bär en stor del av ansvaret för att många av våra industrier har lagts ned, att vår natur har förstörts och att Europas folk därför nu drabbas av en social tillbakagång.

Endast ett nytt nationernas Europa, som grundas på nationell solidaritet kommer att göra verkliga sociala framsteg möjliga i våra länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det övergripande målet för gemenskapsprogrammet för sysselsättning och social solidaritet, eller Progress, är att ge ekonomiskt stöd till genomförande av EU:s mål på området för sysselsättning och sociala frågor och att bidra till att nå målen i den sociala agendan i Lissabonstrategin.

Den politiska överenskommelse som delvis uppnåddes om den gemensamma ståndpunkten innehåller redan de flesta av parlamentets ändringar av den föreslagna texten. Parlamentet, rådet och kommissionen har i stora drag intagit samma ståndpunkt angående programmet.

Jag stöder därför helt och fullt texten i den gemensamma ståndpunkten som utgör villkoren för att förslaget till beslut om att inrätta programmet kan antas snabbt. Denna text ändrar inte innehållet i kommissionens ursprungliga förslag, men den ökar tydligheten och ger mer insyn i genomförandet av programmet, framför allt i budgetfrågorna.

 
  
MPphoto
 
 

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) I och med att Europas befolkning blir äldre och globaliseringen av ekonomin ökar har det blivit allt mer nödvändigt att lägga särskild vikt vid socialpolitiken för att stärka den regionala och sociala sammanhållningen inom EU.

Progress-programmet är mer än ett viktigt instrument för socialpolitiken. Det visar att parlamentet medger att den offentliga politiken fortfarande spelar en central roll för att främja sysselsättning, social trygghet, social integration, goda arbetsvillkor, att bekämpa diskriminering samt att främja mångfald och jämlikhet mellan kvinnor och män.

EU:s företrädare måste naturligtvis se över de indikatorer för ekonomisk tillväxt som måste förbättras.

För att detta ska ske måste medlemsstaterna inse att framsteg måste göras på vissa nyckelområden som t.ex. att göra mer konkreta framsteg i inrättandet av den inre marknaden.

Åsikten att det som behövs är ett ökat Europa-perspektiv och mindre egenintresse är ytterligare en viktig faktor för att nå framgång i politiken för regional och social sammanhållning.

Jag välkomnar att Progress kommer att göra detta enklare genom att fortsätta utveckla åtgärder som lagts fram inom ramen för fyra tidigare program, vilket ligger i linje med kommissionens avsikt att konsolidera och rationalisera EU:s finansieringsinstrument.

 
  
  

- Betänkande: Krehl (A6-0281/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för godkännandet av de strategiska riktlinjerna om sammanhållning, men jag vill betona att reformen av regionalpolitiken ägde rum under den svåra tid då budgetplanen förnyades och i samband med återupplivandet av Lissabonstrategin som tydligt innebar en annan inriktning på målen.

Att helt och hållet inrikta målen mot innovation, kunskapsbaserad ekonomi och konkurrenskraft i de gamla medlemsstaterna är faktiskt inte tillräckligt för att garantera målen om territoriell sammanhållning och hållbar utveckling, vilket jag får intryck av är det som prioriteras.

Jag beklagar särskilt att parlamentet inte samtyckt till öronmärkningen av anslagen till Lissabonmålen och klassificeringen av utgifterna.

Jag anser också att det är beklagligt att den territoriella dimensionen av sammanhållningen inte uttryckligen beaktades som en enskild strategisk riktlinje. Detta är ändå inte tillräckligt för utvecklingen av isolerade landsbygdsområden. Det öde som väntar dem i programmet oroar mig, eftersom det fortfarande inte finns någon tydlig uppdelning av åtgärderna från ERUF (Europeiska regionala utvecklingsfonden) och EJFLU (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling) som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken och har mycket begränsade resurser.

 
  
MPphoto
 
 

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Gemenskapens strategiska riktlinjer för 2007–2013 har slutligen antagits av Europaparlamentet. Jag stöder föredragandens rekommendationer om att godkänna dessa riktlinjer.

Under debatten uppmärksammade jag dock kommissionen på utmaningen med det gränsöverskridande samarbetet som bör göra det möjligt för oss att minska skillnaderna mellan unionens gränsregioner, under förutsättning att de olika belopp som tilldelas från strukturfonderna på grund av statistiknomenklaturen inte hindrar sammanhållningsmålen och ökar olikheterna.

Vi måste utarbeta villkor för en välavvägd ekonomisk, social och territoriell utveckling på båda sidor gränsen och särskilt betona program som syftar till att åstadkomma gränsöverskridande samarbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Det snabba antagandet av gemenskapens strategiska riktlinjer är en mycket viktig faktor i den pågående processen rörande planering av bistånd från EU-fonderna till medlemsstaterna i samband med reformen av sammanhållningspolitiken för 2007–2013 med målsättningen att de nya finansiella programmen ska vara i drift den 1 januari 2007.

Parlamentet uttalade sin ståndpunkt om riktlinjerna vid sammanträdet den 18 maj i en resolution som parlamentet antog med utgångspunkt från Krehls betänkande om förberedelserna inför samtyckesförfarandet om gemenskapens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013 (En sammanhållningspolitik för att stödja tillväxt och sysselsättning), vilket jag stödde och röstade ja till.

Rekommendationen av Constanze Angela Krehl om förslaget till rådets beslut om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen grundas på parlamentets resolution av den 18 maj.

Jag röstade därför ja igen.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Nu när majoriteten i parlamentet har gett sitt samtycke till gemenskapens strategiska riktlinjer om sammanhållningspolitiken för 2007–2013 kommer medlemsstaterna att lämna in sina nationella strategiska referensramar.

Vi godtar inte den förändring som dessa strategiska riktlinjer innebär, eftersom de leder till att sammanhållning kommer i andra hand efter konkurrenskraft. Med andra ord blir målen rörande den ekonomiska och sociala sammanhållningen underordnade Lissabonstrategins mål och den nyliberala agendan i strategin om att avreglera marknaderna och de offentliga tjänsterna, vilket främjar avreglering och leder till minskad trygghet på arbetsmarknaden, privatisering av socialförsäkringarna och utförsäljning av undervisning och forskning till högstbjudande.

Det är med andra ord en agenda som undergräver den ekonomiska och sociala sammanhållningen och ökar de territoriella och sociala skillnaderna.

Införandet av en minimikvot av medel för dessa ändamål – minst 60 procent till konvergensregioner – är därför oacceptabel, eftersom det sätter motsatta mål mot varandra, särskilt med tanke på att medlen har skurits ned från 0,41 procent i den föregående ramen till 0,37 procent av BNI.

Vi är dessutom emot att – särskilt i detta sammanhang – öka användningen av privata-offentliga partnerskap.

Vi röstade därför nej.

 
  
MPphoto
 
 

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden Constanze Angela Krehl till detta välavvägda betänkande om denna viktiga fråga. I Skottland har vi lång erfarenhet av att använda strukturfonderna effektivt och väl, och det är viktigt att fonderna fortsätter att utvecklas så att de kan möta EU:s behov. Det här betänkandet innehåller ordentlig kännedom om utvecklingen och förslag om ett antal nyttiga steg framåt och jag välkomnar det helhjärtat.

 
  
  

- Betänkande: Rapkay (A6-0275/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Gilles Savary (PSE).(FR) Herr talman! Jag vill förklara varför jag efter gårdagens mycket intressanta debatt och dagens omröstning röstade emot Bernhard Rapkays betänkande. Skälet är helt enkelt att jag inte kan undgå att se att det är en brakseger för liberalerna.

Vi röstade ja till avregleringen av offentliga tjänster, nej till ett ramdirektiv, nej till att särskilja mellan tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt intresse, ja till tillämpning av konkurrenslagstiftningen på alla tjänster av allmänt intresse och deras exakta definition, nej till definitionen av ”in-house”, med andra ord statlig kontroll och nej till de särskilda Altmark-kriterierna. Vi tar under dessa omständigheter ett avsevärt steg tillbaka jämfört med de tidigare resolutionerna av Herzog och Langen 2001, och kommissionen föreslår nu ett nytt meddelande i slutet av året.

Med andra ord låter vi nu mängder av gemenskapens lagstiftning och lokala offentliga myndigheter ställas inför en osäker domstol. Vad menas med statlig kontroll? Vad menas med interkommunala organisationsformer? Vad menas med blandekonomisamhälle? Vilka eftergifter måste göras för marknaden och konkurrenslagstiftningen? Detta vet vi fortfarande inte och det är därför jag kommer att fortsätta att förespråka texter som gör det möjligt för oss att mer bestämt betona subsidiaritet. Tyvärr tror jag att vi är långt ifrån att uppnå det, och det är nu ett krig vi förlorar. Jag hoppas att det inte är ett slutgiltigt nederlag.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Louis Bourlanges (ALDE).(FR) Herr talman! Vi röstade inte ja till Bernhard Rapkays betänkande av en mycket speciell orsak: det är ett helt omotiverat steg tillbaka jämfört med konstitutionens text.

I texten till förslaget till konstitution föreskrevs en europeisk lagstiftning med principer och villkor som skulle göra det möjligt för oss att tillhandahålla, genomföra och finansiera tjänster i allmänt ekonomiskt intresse. Detta skulle därför vara vad vi för närvarande kallar ett ramdirektiv. I betänkandet har man frångått denna princip, och genom att förkasta ändringsförslag nr 10 förkastas dessutom konstitutionsfördraget formellt i betänkandet och officiellt motstånd mot det uttrycks.

Följaktligen är jag mest oroad över att parlamentet egensinnigt slagit in på en väg där det hävdar att det fullt ut stöder konstitutionsfördraget, men när det gäller något viktigt eller avgörande för allmänheten i vissa länder drar det sig tillbaka utan motivering.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. (FR) Jag röstade för Bernhard Rapkays betänkande om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse, eftersom det är ett välavvägt betänkande. Han har i synnerhet vågat påpeka att det är omöjligt att ge en enhetlig definition av tjänster av allmänt intresse i en så heterogen social och ekonomisk miljö som Europeiska unionen, och att subsidiaritetsprincipen på detta område måste omarbetas, och låta det vara upp till medlemsstaterna att definiera vad som ska och inte ska klassificeras som allmänt intresse och att direkt agera i enlighet med deras beslut. På grund av svårigheterna att i första behandlingen nå en politisk kompromiss om tjänstedirektivet är debatten om tjänster av allmänt intresse långt ifrån avslutad. Vi måste brådskande lagstifta på EU-nivå inom särskilda sektorer, nämligen sociala tjänster och sjukvårdstjänster av allmänt intresse för att de ska vara säkra legalt. Denna fråga kommer slutligen att vara viktig när det gäller EU-områdets konkurrenskraft, som vi måste uppmärksamma noggrant.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade nej till Bernhard Rapkays betänkande om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse eftersom flera ändringsförslag som var mycket viktiga för mig förkastades, särskilt ändringsförslaget om ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse och ändringsförslagen om förtydligande av kriterierna som särskiljer tjänster av allmänt intresse från tjänster av allmänt ekonomiskt intresse samt kriterierna för beviljande av ersättning för tillhandahållande av offentliga tjänster och internt tillhandahållande.

Vi får inte ge upp i dessa viktiga frågor om framtiden för offentliga tjänster i våra länder, och vi får inte ta ett steg tillbaka jämfört med det som parlamentet antog i Herzogs resolution 2004 och Langens resolution 2001, särskilt inte när den socialistiska gruppen i Europaparlamentet har förberett ett förslag om ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse som är mer långtgående.

 
  
MPphoto
 
 

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Som föredragande för utskottet för transport och turism om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse kämpade jag för följande:

– Att helt och hållet undanta tjänster av allmänt intresse – både icke-ekonomiska och ekonomiska – från tillämpningsområdet för direktivet om tjänster på den inre marknaden (”tjänstedirektivet”).

– Att istället anta ett ramdirektiv, kalla det vad ni vill, om tjänster av allmänt intresse (vilket skulle inbegripa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, även om detta inte hindrar att dessa senare blir föremål för en särskild förordning för sektorn).

– Att införa en definition av tjänster av allmänt intresse samt ett förtydligande av skillnaden mellan tjänster av allmänt icke-ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, för att nå rättslig klarhet.

I stora drag känner jag att dessa tankegångar har tagits upp i betänkandet. Jag stödde därför betänkandet och röstade ja till det.

Jag är dock besviken över att betänkandet inte innehöll ytterligare några av de viktigaste förslagen som jag lade fram i det yttrande för vilket jag var föredragande, nämligen att inom ramen för tjänster av allmänt intresse erkänna de yttersta randområdenas unika situation med tanke på de särskilda strukturella och permanenta hinder som de ställs inför.

 
  
MPphoto
 
 

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. (FR) Jag röstade emot Bernhard Rapkays betänkande av följande skäl: För det första har inte kommissionen ombetts att föreslå ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse. Myndigheter, samhällen med blandekonomi och interkommunala organisationer ställs nu inför ett hot på grund av risken för tvister till följd av konkurrenslagstiftningen. José Manuel Barroso hade inte fel när han under debatten konstaterade att det inte rådde samförstånd om ett förslag till ramdirektiv.

Genom att inte definiera tjänster av allmänt intresse och den särskilda lag som ska tillämpas på dem låter kommissionen de offentliga tjänsterna vara föremål för bestämmelser om marknaden och därmed konkurrenslagstiftningen.

Det är nu inte längre rätt tidpunkt att offentliggöra ytterligare ett meddelande eller att lägga fram nya förslag om särregler för sektorer. Vi förväntar oss att kommissionen följer parlamentets beslut och så snart som möjligt utvärderar den avregleringspolitik som förs. Vi vet att resultaten är långt ifrån de mål som offentliggjorts.

I denna resolution anses inte tjänster av allmänt intresse vara en grundpelare för den europeiska sociala modellen eller ett sätt att uppnå EU:s mål för samhällelig, ekonomisk, miljömässig och territoriell sammanhållning.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade emot detta betänkande, eftersom dess huvudsyfte är att underkasta de offentliga tjänsterna konkurrens och en framtida inre marknad för tjänster mot bakgrund av den kompromiss som uppnåddes i rådet om det välkända Bolkensteindirektivet.

Samtidigt tar det upp effekterna av sektorsvisa avregleringar som redan har genomförts på områden som transporter, energi och kommunikationer. I motsats till vad som hävdas, och som många användargrupper och konsumentskyddsorganisationer har visat, har avregleringarna lett till att det blivit svårare att få tillgång till tjänster, att tjänsternas kvalitet har försämrats, att priserna stigit och att tusentals jobb har försvunnit under förevändning att sektorerna ska omstruktureras.

Tanken att ur ett kommersiellt perspektiv dela upp tjänster av allmänt intresse i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster är faktiskt delvis ett försök att låta nästan alla offentliga tjänster underställas marknaden.

Vår ståndpunkt är att försvara medlemsstaternas exklusiva behörighet och makt över att ange hur de offentliga tjänsterna ska finansieras och hur finansieringen ska organiseras. Offentligt ägande är nämligen ett grundläggande sätt att skydda de offentliga tjänsternas höga kvalitet och garantera att de är allmänt tillgängliga på hela EU:s territorium, att de tillhandahålls till socialt rimliga priser och att slutanvändarna är demokratiskt delaktiga i definiering, förvaltning och fastställande av tjänsternas kvalitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Bernhard Rapkays betänkande om tjänster av allmänt intresse, ekonomiska och andra, utlovar ännu mer invecklad EU-lagstiftning och ytterligare inblandning från kommissionen i medlemsstaternas budget- och skattesystem och i de lokala myndigheterna. Allt detta är ett brott mot subsidiaritetsprincipen som föredraganden trots detta nämner då och då.

Europas invånare måste ständigt påminnas om att avregleringen av de offentliga tjänsterna med de alltför välkända konsekvenserna är kommissionens sätt att hålla fördragen som legal gisslan.

Men marknaden kan inte i sig garantera varken kvalitet eller fullgörande av de uppgifter som är förbundna med dessa tjänster, oavsett om de är knutna till samhället, territoriell planering eller strategiska och nationella intressen.

De offentliga tjänsterna, vare sig de är lönsamma eller inte, måste vara medlemsstaternas exklusiva behörighet, både när det gäller definitionen och organisationen av dem, tilldelningsförfaranden, antal och egenskaper hos de organ som anförtros dem och även när det gäller finansieringsmetoder.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig (EN) Jag röstade emot Rapkaybetänkandet därför att jag anser att den slutgiltiga texten inte ger tillräckligt stöd för tjänster av allmänt intresse (public service). Direktiv som endast är sektoriellt grundade kommer endast att leda till att det stora allmänna intresset urholkas och att vinstgivande sektorer särskiljs. Det finns aspekter av sociala tjänster som ger stöd åt utbildningssektorn, olika boendeformer som tjänar ett allmänt intresse, även om de inte enbart är i en utsatt social sektor, etc. – ett sektoriellt synsätt är inte tillräckligt. Som vi så ofta har gjort inom miljöområdet så behöver vi först ett övergripande ramdirektiv där man fastställer det allmännas intresse innan vi ger oss i kast med specifika sektorer. Vi kan finna en rättslig grund. Det räcker inte för folk att säga att detta ligger inom medlemsstaternas behörighet, när samma medlemsstaters regeringar använder marknadsregler, tjänstedirektivet och andra sätt för att bakvägen uppnå liberalisering. Jag hoppas att de som stödde ändringsförslaget om liberalisering, de som röstade emot ett övergripande direktiv och röstade för det slutgiltiga betänkandet kommer att kunna förklara för sina kolleger i de lokala och regionala regeringarna varför de inte på ett mer kraftfullt sätt försvarade den public service som deras kolleger måste leverera.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Bernhard Rapkays betänkande om tjänster av allmänt intresse är till en början tilltalande. I det talas om att mer ska göras för att skydda de offentliga tjänsterna och subsidiaritetsprincipen, att demokratisk respekt ska visas nationella traditioner och att definitionerna av tjänster av allmänt intresse ska förtydligas genom det särskilda införandet av begreppet ”icke-ekonomiskt” intresse.

Dessa goda avsikter kan lura människor, särskilt när förslaget till ramdirektiv nu tycks ha övergetts. Ganska många bindande bestämmelser kommer dock att konkurrera med medlemsstaternas företrädesrätt, som t.ex. kontrollen över finansieringsmetoderna. Dörren står därför fortfarande öppen för att man följer en egensinnig EU-positiv väg i framtiden.

Slutligen är det helt klart omöjligt för mig att rösta för denna text, eftersom den hänvisar till konstitutionsfördraget – konstitutionen – som i betänkandet hävdas skulle ge bättre garantier för tjänster av allmänt intresse vilka nu drabbas av den röra som EU-lagstiftningen befinner sig i. Jag vill påpeka att konstitutionen för Europa förkastades på demokratiskt sätt av folken i Nederländerna och Frankrike.

Denna text som i slutändan inte tar ställning i debatten förtjänar endast en nedlagd röst.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. (FR) Jag röstade emot Bernhard Rapkays betänkande. I det medges inte behovet av ett ramdirektiv för tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och därmed lämnas dörren öppen för en fortsättning på den nuvarande processen med avreglering som äventyrar våra offentliga tjänster och möjligheten för alla oavsett bostadsort att få tillgång till dessa nödvändiga tjänster.

Ett ramdirektiv skulle garantera standardisering för användarna, jämlikhet för medborgarna och regionerna, territoriell planering, långsiktig kontinuitet för de tjänster som tillhandahålls samt en standardnivå på kvaliteten.

Vi måste brådskande stoppa denna generella avreglering som varken är till nytta för de anställda som deltar i denna verksamhet eller för medborgarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Tjänster av allmänt intresse, och den skillnad som görs mellan dem med avseende på ekonomiska och icke-ekonomiska intressen, ligger inom räckhåll för stora företag så att de kan kommersialisera och möta de behov som vanligt folk har och därmed öka sina vinster.

EU skärper förbudet mot statliga stöd under förevändning att skydda konkurrensen och främja en fullständig avreglering och privatisering av tjänster för att låta stora företag komma in på marknaden. Inom ramen för den inre marknaden och stabilitetspakten säljer medlemsstaterna ut allmänhetens välfärd och ökar därigenom kapitalets makt. Enligt EU måste tjänster som är lönsamma för kapitalet säljas ut.

Resultaten av denna politik kommer att bli särskilt smärtsamma för arbetstagarna. Tusentals arbetstillfällen kommer att försvinna, förhållandena på arbetsmarknaden kommer att försämras och levnadsstandarden kommer att sjunka. De konsekvenser vi redan har sett för tjänster som drabbats av kapitalistiska omstruktureringar och privatiseringspolitiken kommer att vara särskilt negativa för dem som använder tjänsterna, särskilt de lägre samhällsklasserna.

Det grekiska kommunistpartiet röstade nej till Europaparlamentets resolution, vari uppdelningen av tjänsterna av allmänt intresse i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster accepteras och utförsäljningen och handel med dessa tjänster främjas. Partiet stöder arbetstagarnas kamp för bättre och billigare offentliga tjänster, som ökar människors levnadsstandard och inte monopolens vinster.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Bortsett från den kapitalistiska och marknadsekonomiska modellen, som vi förespråkar, kommer det alltid att finnas behov av att offentliga tjänster tillhandahålls av offentliga organ, antingen direkt eller indirekt. Av detta skäl och med tanke på att denna fråga kommer fram i många gemenskapsåtgärder – även om syftet bara är att undanta dem från åtgärdernas tillämpningsområde – är det förståeligt att kommissionen lägger fram sin ståndpunkt i denna fråga.

Med detta sagt vill jag göra tre reservationer med tanke på utvecklingen i framtiden. För det första kan inte EU tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och det gäller i allt högre grad också tjänster av allmänt intresse (eventuella undantag bör helst grundas på samarbete mellan medlemsstaterna). Lagstiftningen om dessa tjänster bör i allt högre grad vara på nationell nivå, även om den också bör vara förenlig med bestämmelserna för den inre marknaden och principerna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

Slutligen är jag förfärad över att kommissionen i resolutionen om detta ämne uppmanas att lägga fram en omfattande analys ”av effekterna av den hittillsvarande avregleringen, särskilt när det gäller konsumenternas och de berörda anställdas situation”. Genom termen ”berörda” införs en ideologisk vinkling i ett sammanhang där opartiskhet bör råda.

 
  
MPphoto
 
 

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) EU:s inre marknad har redan visat sig vara framgångsrik när det gäller att avreglera ett stort antal tjänstesektorer som på senare tid har varit till nytta för konsumenter och anställda inom EU.

För att ge den europeiska ekonomin ny stimulans måste dock EU ta ytterligare ett kvalitativt språng framåt för att fullborda den inre marknaden och därigenom dra största möjliga nytta av den.

Detta språng framåt kan göras genom initiativ på området för tjänster av allmänt intresse, offentliga tjänster som inte är av kommersiellt slag och som huvudsakligen finansieras med offentliga medel.

Jag anser att den exakta definitionen, formuleringen, organisationen och finansieringen av tjänster av allmänt intresse bör fortsätta att rymmas inom medlemsstaternas behörighetsområde, så att verkligheten i medlemsstaterna återspeglas och den regionala och lokala självständigheten respekteras.

Tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse på lokal, regional och nationell nivå har gått stick i stäv med gemenskapslagstiftningen. Dessa tjänster befinner sig i en rättslig gråzon på EU-nivå, eftersom det är oklart vilka bestämmelser som gäller för tjänster av allmänt intresse – exempelvis beträffande konkurrens, offentliga tävlingar och den inre marknaden. EG-domstolens rättspraxis har varit till föga hjälp för att undanröja oklarheterna.

Jag stöder betänkandet, eftersom det gör det möjligt att tydligt skilja mellan å ena sidan tillämpningen av gemenskapslagstiftningen och å andra sidan fullfölja de mål som ligger i allmänhetens intresse för tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse.

 
  
  

- Betänkande: Eurlings (A6-0269/2006)

 
  
MPphoto
 
 

  Othmar Karas (PPE-DE).(DE) Herr talman! Österrikiska folkpartiets delegation röstade ja till den första delen i punkt 69, eftersom vi ser detta som en process med ett öppet resultat, men vi röstade nej till den andra delen på grund av att den motsäger den första delen. I den slutliga omröstningen röstade vi ja, trots majoritetsstödet till den andra delen, därför att vi anser att betänkandet inte är ett omdöme om målet, utan snarare om de nuvarande förhandlingarnas utveckling och att det är en kritisk och objektiv diskussion om Europeiska unionens gemensamma lagar och resolutioner snarare än en slutlig röst och ett yttrande. Jag ville säga detta för att undvika motsägelser och feltolkningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Michl Ebner (PPE-DE).(DE) Herr talman! Jag har avsiktligt och med övertygelse röstat ja till den första delen av punkt 69 och nej till den andra delen, eftersom jag anser att det goda arbete som Camiel Eurlings och många andra ledamöter har gjort faktiskt har lett till en rad frågor och situationer som talar emot Turkiets anslutning, och det är ett skäl till varför förhandlingarna inte bör ha anslutning som slutmål.

Av detta skäl har jag röstat nej till betänkandet som helhet. Vi bör koncentrera oss på punkt 71 och försöka hitta ett sätt att binda Turkiet till EU:s strukturer, och vi bör göra likadant för andra grannländer för vilka möjligheten att bli medlemsstat inte bör utlovas och vilka vi ändå inte tror kan uppnå det.

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! Även om det inte råder något tvivel om att det innehåller några bra och intressanta punkter – inte minst det sätt på vilket det klargörs att Turkiet inte är redo för EU och också att det troligen aldrig kommer att bli det – röstade jag emot Camiel Eurlings betänkande på grund av att den turkiska regeringen endast hänger sig åt att visa upp en vacker fasad i och med att den har gått med på ett antal reformer utan att genomföra dem, för att inte tala om att vi inte kommer närmare lösningen av vissa problem som i hög grad riskerar att ställa till skador, som till exempel. konflikten om Cypern, det kurdiska problemet och erkännandet av folkmordet på armenierna. Alla dessa frågor borde ha lösts långt innan förhandlingarna inleddes, inte minst med tanke på de 1,3 miljarder euro som Turkiet har fått de senaste åren i föranslutningsbistånd. Jag anser att det nu är dags att vi gör vad EU:s medborgare har gjort länge, att ärligt säga nej till anslutningsförhandlingarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Toubon (PPE-DE).(FR) Herr talman! Många av oss lade ner vår röst på Camiel Eurlings betänkande, och vi gjorde det av följande skäl:

Vi skulle ha röstat ja till betänkandet eftersom det, som jag sa i går, är det mest kritiska betänkande som parlamentet någonsin har antagit om Turkiets beteende gentemot Europeiska unionen. Genom omröstningen har dock parlamentet tyvärr avböjt att se ett erkännande av folkmordet på armenierna som en förutsättning för medlemskap, och trots våra och flera ledamöters röster har parlamentet också antagit bestämmelser som underförstått innebär att anslutning är det enda förhandlingsresultatet.

Vi samtycker inte till dessa två punkter. Det betyder dock inte att vi har velat motsätta oss de insatser som Camiel Eurlings och utrikesutskottet har gjort. De har sänt mycket starka signaler från parlamentet, och det är skälet till varför vi lade ner våra röster.

 
  
MPphoto
 
 

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Ursprungligen var min avsikt att rösta för Eurlings betänkande i dag, även om jag som stark motståndare till Turkiets anslutning anser att man i betänkandet förbiser det väsentliga i frågan. Flera ändringsförslag, särskilt de som rörde Armenien, fick mig dock att ändra mig under omröstningen och det slutade med att jag röstade emot betänkandet.

Vad Camiel Eurlings betänkande dock gjorde var att visa att stämningen i parlamentet och i Europa har ändrats i rätt riktning under de senaste två åren och att vi måste bli mer medvetna om att Turkiet på så många punkter misslyckas att uppfylla Köpenhamnskriterierna om anslutning. Det var därför bra att föredraganden påminde oss om folkmordet på armenierna, men dagens omröstning gör att liberalerna, de gröna och socialisterna i Europaparlamentet framstår som dumma. De är så uppfyllda av de mänskliga rättigheterna och av stora principer, men när det verkligen gäller och de står inför politikens realiteter lyckas de inte leverera. Det är svårt att föreställa sig en mer självisk attityd. Det verkar som att inte alla folkmord är värda att minnas.

Samma sak gäller frågan om Cypern. Många här i parlamentet tycks glömma att den norra delen av Cypern, som styrs av en terroristregim, i mer än trettio år har varit i Turkiets händer, ett land som aldrig kan och inte heller bör blir en medlemsstat i Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade också emot Camiel Eurlings betänkande, eftersom det fortfarande bygger på föresatsen att Turkiets anslutning är önskvärd. Men om vi undersökte den imponerande listan över allvarliga problem skulle vi veta bättre. Att ta bort nyckelklausulen om folkmordet på armenierna är en skandal. Den verkliga konsekvensen av det är att vi i Europaparlamentet tar avstånd från de två resolutioner som vi tidigare har antagit om detta ämne. Det uppmuntrar också den turkiska regeringen att fortsätta med sin politik att med statens stöd förneka folkmordet.

I detta sammanhang vill jag också fördöma den brist på styrka som grupperna på vänstersidan har visat. Valloniens Partie socialiste drog exempelvis tillbaka sitt stöd för erkännande av folkmordet på armenierna av rädsla för att förlora röster bland den ökande turkiska väljarkåren i Bryssel, där val kommer att hållas om två veckor. Så mycket för människor som hävdar att de håller fast vid stora principer. Tala om hyckleri!

 
  
MPphoto
 
 

  Albert Deß (PPE-DE).(DE) Herr talman! Jag vill också lämna in en röstförklaring om Camiel Eurlings betänkande. Även om betänkandet innehåller många uttalanden som jag kan skriva under på röstade jag slutligen emot antagandet på grund av att jag i grunden är emot Turkiets medlemskap i Europeiska unionen och det i betänkandet – även om det häri sätts upp många villkor – inte utesluts fullständig status som medlemsstat som ett mål. Ett annat skäl till varför jag röstade nej var att betänkandet inte innehåller någon uppmaning om att anslutningsförhandlingarna med Turkiet ska avbrytas med omedelbar verkan.

Det är oacceptabelt att vi fortfarande förhandlar med en turkisk regering vars medlemmar nyligen har jämfört påven Benedictus med Hitler och Mussolini. Politiker av turkiskt ursprung har gjort de mest avskyvärda uttalanden som reaktion på påven Benedictus tal i mitt eget land. I denna fråga ska jag dock förlita mig på det franska folket, som liksom jag antar att majoriteten av dem kommer att rösta nej till Turkiets anslutning, så att någon sådan aldrig kommer till stånd.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Louis Bourlanges (ALDE).(FR) Herr talman! Vi i UDF stöder mycket starkt Camiel Eurlings betänkande, eftersom det innehåller några mycket kraftfulla sanningar som måste bli kända. Trots det var vi tvungna att lägga ned våra röster. Varför? För det första just därför att tanken om förstärkt partnerskap som alternativ till ren anslutning tycks uteslutas i betänkandet. Det är orealistiskt, särskilt på grund av att parlamentet genom att förkasta punkten om Armenien sänder ut en utomordentligt negativ signal.

Jag skulle vilja påpeka att vi 2004 röstade för en resolution i vilken vi uppmanade till erkännande om folkmordet på armenierna, och 2005 röstade vi för en resolution i vilken vi uppmanade till ett erkännande av folkmordet och såg detta som en förutsättning för anslutning.

Allt detta har vi glömt i dag. Vilket budskap har sänts? Jo, ett budskap att detta är ett parlament som ändrar åsikt och som glömmer sina resolutioner. Ett enkelt budskap – att vi säger följande till Turkiets folk: Ni behöver inte skynda er att ändra er i denna fråga. Ni får fortsätta att se omnämnanden av folkmordet som ett åsiktsbrott, och när allt är sagt och gjort kommer vi inte att uppmana er att erkänna folkmordet. Detta är ett extremt allvarligt budskap. Jag beklagar att det har sänts och att det har hindrat oss från att rösta för det som är, vilket jag vill tillägga, ett utmärkt betänkande av Camiel Eurlings.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under debatten om utvärderingen av Turkiets förmodade framsteg mot anslutning till Europeiska unionen och sedan vi godkände en viktig resolution om folkmordet på armenierna har jag undrat vad vi kan begära av Turkiet förutom ett tydligt slutligt åtagande på detta område: att särskilt åta sig att respektera de mänskliga rättigheterna och godta de värden som Europeiska unionen grundas på.

Dagens omröstning har i stället återigen visat den politiska korrekthetens hyckleri genom att man försöker bortse från behovet av ett yttrande i vilket man tydligt tar ställning utifrån de krav som EU måste ställa på Turkiets ledare och institutioner – det folk som mötte påvens ord och kommande besök med ett vulgärt och våldsamt språk och med maffialiknande hot.

I Europa ser man fortfarande bara på medan skolböckerna i Turkiet lär ut till de turkiska barnen att folkmordet på armenierna är en historisk lögn. Människor hade rätt när de sa att vi borde lyssna noga till den kritik som riktades mot dem som ville skriva om historien. Det är en skandal! Turkiet vägrar fortfarande att erkänna de mänskliga rättigheterna – inte bara armeniernas rättigheter, utan också kurdernas – medan EU genom hyckleri förblir skamligt tyst. Vi har inte längre ett Europa där man värnar om de mänskliga rättigheterna, utan ett Europa där man helt struntar i de mänskliga rättigheterna!

 
  
MPphoto
 
 

  Renate Sommer (PPE-DE).(DE) Herr talman! Jag röstade för antagandet av Eurlings betänkande i tron att det var bra, kritiskt och det bästa betänkande av detta slag som hittills hade lagts fram. Jag röstade för betänkandet även om jag inte gillar allt som står i det. Jag tycker exempelvis inte om det sätt på vilket man i betänkandet behandlar den armeniska frågan. Låt oss föreställa oss att förintelsen under Hitlertiden i Tyskland alltid hänvisades till med citationstecken eller endast beskrevs som ”den så kallade förintelsen”. Det är på detta sätt som den armeniska frågan hanteras i Turkiet. Jag röstade för Eurlings betänkande, trots att en majoritet stödde införandet av en mening i vilken det stod att det mål man skulle rikta in sig på var att Turkiet skulle få fullt medlemskap i Europeiska unionen, ett mål som jag naturligtvis inte stöder på grund av att Turkiet varken är redo för anslutning eller är villigt att följa våra krav, och eftersom jag vet – liksom alla här i parlamentet – att EU inte har råd att ha Turkiet som medlemsstat. Jag ansåg att det var lätt att rösta för detta betänkande, eftersom de uttalanden som jag inte ville skulle införas, men som ändå har införts, och som jag nyss har räknat upp, helt uppenbart är så orimliga att betänkandet som helhet ändå på ett bra sätt återspeglar Europaparlamentets ståndpunkt.

 
  
MPphoto
 
 

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade emot Eurlingsbetänkandet eftersom jag fortfarande bestämt är emot att Turkiet, som inte är ett europeiskt land, ska få medlemskap i EU. De som hävdar att utvecklingen mot ett medlemskap kan medföra att Turkiet helt och hållet kommer att uppfylla kraven när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter visar sig tyvärr ha fel, inte minst på grund av avsaknaden av tillräckliga framsteg som erkänns i betänkandet. När det gäller reformer, mänskliga rättigheter, religiös frihet, Cypern och Armenien har vi inte uppnått någonting, däremot har vi i gengäld slösat bort och kommer fortsättningsvis att slösa bort miljoner i föranslutningsstöd. Det är inte första gången som EU utnyttjas.

EU:s längtan efter oändlig utvidgning drivs av ett behov av att få identitetsstärkande världsstatus, något som går hand i hand med satsningen på att, med hjälp av den avslagna konstitutionen, bli en superstat. Turkiets medlemskap, en ännu större utvidgning och konstitutionen utgör delar i samma storslagna plan.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Ett år efter det att anslutningsförhandlingarna med Turkiet inleddes granskas i Eurlings betänkande de framsteg som gjorts och de problem som dykt upp.

Tack vare att vissa ändringsförslag har lagts fram har det gått att balansera detta betänkande så att det som gjorts av Turkiet beaktas men att även de områden lyfts fram som fortfarande är problematiska, såsom Turkiets underlåtenhet att underteckna Ankaraprotokollet och behandlingen av minoriteter.

I fråga om folkmordet på armenierna måste det ovillkorligen erkännas av Turkiet. Men detta erkännande kan inte framställas som en förutsättning för anslutning, med avseende på Köpenhamnskriterierna.

När det gäller paragrafen om möjligheten till ett utökat samarbete mellan EU och Turkiet i händelse av ett sammanbrott i förhandlingarna så är en sådan åtgärd för närvarande inte på sin plats. Vi är mitt upp i en pågående process och vi kan inte redan på detta stadium vara pessimistiska i fråga om utgången av förhandlingarna.

Med denna röst vill jag visa på de avsevärda framsteg som Turkiet måste göra för att kunna ansluta sig till Europeiska unionen, men i och med att jag gör det vill jag inte lägga ytterligare hinder i vägen för en eventuell anslutning.

Enligt min uppfattning utgör Turkiets inträde i EU ett gynnsamt tillfälle både för Turkiet och för Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Marco Cappato (ALDE), skriftlig. – (IT) Herr talman! På Transnationella radikala partiets vägnar röstade jag mot Eurlings betänkande om Turkiet eftersom parlamentet därigenom godkänner att Europeiska unionen återigen avskärmar sig från Medelhavsområdet och Mellanöstern. I stället för att visa sin beredvillighet att påskynda processen för att integrera Turkiet i Europa föreslår parlamentet alternativa sätt att föra Ankara närmare Bryssel som inte har något att göra med seriösa anslutningsförhandlingar.

Europeiska unionen får inte bara avskärma sig och enbart inrikta sig på sin konstitution, som ordförande Barroso förklarade för oss för några dagar sedan. Det bör inte heller sätta sitt hopp till påvens goda förbindelser för att etablera en dialog med den islamska världen och Mellanöstern såsom det föreslås i Eurlings betänkande. Josef Ratzinger är inte Javier Solana.

I stället bör vi med utgångspunkt i Marco Pannellas vädjan om fred i Mellanöstern blåsa nytt liv i våra federalistiska och demokratiska ambitioner och bygga upp ett Europa som kan omfatta så många människor som möjligt i ett politiskt projekt för frihet, demokratiska reformer och fred.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet och jag stöder principen om turkiskt inträde i Europeiska unionen när anslutningsförhandlingarna väl slutförts, förutsatt att Turkiet uppfyller de nödvändiga krav som ställs när det gäller mänskliga rättigheter, det demokratiska systemets funktion, respekt för minoritetsgrupper och försoning med det förflutna.

 
  
MPphoto
 
 

  Lena Ek, Cecilia Malmström och Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. Utvecklingen i Turkiet är inom ett flertal områden mycket bekymmersam. Flera fall där journalister och författare blivit arresterade och åtalade för att de begått brott mot ”turkiskheten” har uppmärksammats. Samtidigt som utvecklingen naturligtvis är mycket oroväckande får man inte glömma bort de demokratiska och reformvänliga krafter som finns i landet. Det är nu vår uppgift, EU:s uppgift, att fortsätta att hjälpa och stödja dessa krafter att få Turkiet på rätt väg igen.

Camiel Eurlings tar i betänkandet upp rättfärdigad kritik mot Turkiet. Men han för också in kritik som gör att Turkiet behandlas annorlunda än andra kandidatländer. Det är inte acceptabelt. Det är viktigt att Turkiet gör upp med sin historia, och med Armenien. Men det ska inte få avgöra huruvida förhandlingarna med Turkiet ska fortsätta eller inte.

Det är viktigt att EU nu känner ansvar och inte spelar fundamentalister och bakåtsträvare i händerna utan att vi röstar igenom ett balanserat betänkande. Vi har därför valt att rösta för punkt 50 och de ändringsförslag som står för en konstruktiv hållning gentemot Turkiet.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade emot ändringsförslag 51 från min egen grupp om punkt 50 i Eurlingsbetänkandet om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning. Jag gjorde detta efter viss tvekan, men följden av att ändringsförslaget hade antagits skulle bland annat bli att referensen till det assyriska samfundet togs bort. Eftersom jag ständigt har klagat över att den svåra situationen för det assyriska samfundet, till och med dess existens, ignoreras i Irak vore det hyckleri av mig att vara i maskopi på samma sätt när det gäller Turkiet. Jag gjorde detsamma när det gäller de övriga ändringsförslagen som hör till denna punkt.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot Eurlings betänkande eftersom det speglar EU:s tilltagande hyckleri gentemot Turkiet. Enligt min uppfattning är Turkiet ämnat att bli en medlem av Europeiska unionen: det har alltid varit en del av Europas politiska, ekonomiska och kulturella historia. Även om det är uppenbart att det fortfarande återstår mycket att göra för Turkiet på många områden så förstorar vissa politiska krafter inom rådet och parlamentet de hinder som Turkiet måste övervinna. Jag för min del tänker ta avstånd från denna skamliga taktik som när allt kommer omkring bara går ut på att bevara ett ”kristet Europa”!

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Om ni inte felaktigt hade beskrivit Turkiet som ett europeiskt land – vilket det inte är – så skulle ni i dag inte vara tvungen att erkänna en rad sanningar.

Ni talar om för oss att religiösa minoriteter, och särskilt kristna minoriteter, är förtryckta i dagens Turkiet och att respekten för de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och kvinnors rättigheter i synnerhet, inte garanteras där. Ni har upptäckt att Turkiet fortfarande vägrar att erkänna Cypern – trots att det är en medlem av denna union som Turkiet vill ansluta sig till – och att landet ofta provocerar fram gränsincidenter med en annan medlemsstat, Grekland. Ni förklarar att Turkiet bryter mot en av de grundläggande principerna för Europeiska unionen, fri rörlighet; och det finns många fler som skulle kunna nämnas.

Allt ni har att säga i ärendet är: ”Låt oss fortsätta med förhandlingarna, men var medvetna om att vi i sista minuten kan säga nej.” Vem kan tro på en sådan saga?

Den 3 december 2005 var det er skyldighet att lyssna på Europas invånare, av vilka majoriteten motsatte sig Turkiets anslutning till EU. Er skyldighet var att lägga fram ett förslag om ett privilegierat partnerskap för Turkiet där våra olikheter beaktas, och inte denna politiska och diplomatiska fars, som är förödmjukande för båda parter och särskilt för Turkiets befolkning.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet är en genomgång av de framsteg Turkiet hittills gjort beträffande en framtida anslutning till EU. Endast ett kapitel, ”Vetenskap och forskning” har inletts och preliminärt avslutats. Följaktligen är det fortfarande mycket långt kvar.

Junilistan ser inte Turkiets geografiska läge eller dess religion som ett hinder för ett eventuellt medlemskap i EU. Vi anser att man bör ställa samma krav för anslutning som man gjort vid tidigare utvidgningar – varken mer eller mindre. Turkiet uppfyller inte Köpenhamnskriterierna och därför är heller inte ett EU-medlemskap i dagsläget aktuellt.

Det är dock inte bara Turkiet som måste anpassa sig. EU:s jordbrukspolitik och strukturfonderna måste reformeras. Ett framtida eventuellt fördrag är en annan fråga som måste avhandlas innan ytterligare utvidgningar av EU kan genomföras, främst med hänseende på röststyrkan hos medlemsstaterna och för att undvika att ett fåtal stora medlemsstater får möjlighet att dominera hela unionen.

Såväl Turkiet som EU har en mycket lång politisk och ekonomisk väg att gå innan ett medlemskap kan bli aktuellt, men om och när den dagen kommer anser Junilistan att Turkiet är välkommet.

Därför har vi röstat ja till detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om detta betänkande.

Det betänkande som lagts fram i plenarsammanträdet har den förtjänsten att saker och ting äntligen tas för vad de är. Under en mycket lång tid gav parlamentet prov på en naiv optimism i denna fråga. Detta betänkande är mer gediget än tidigare betänkanden, men jag beklagar parlamentets brist på mod i frågan om erkännandet av folkmordet på armenierna. Därför bestämde jag mig för att avstå från den slutliga omröstningen.

I åratal har jag nu motsatt mig Turkiets anslutning till Europeiska unionen, men jag skulle vilja anhålla om att ett privilegierat partnerskap upprättades med detta land. Fler parlamentsledamöter har nu antagit denna ståndpunkt trots att det för några få år sedan bara var en mycket liten minoritet som gjorde det.

Turkiet erkänner inte en av medlemsstaterna i Europeiska unionen – Republiken Cypern – och har ockuperat den i 30 år! Turkiet erkänner inte folkmordet på armenierna. Turkiet godtar inte föreningsfrihet och 97 procent av landets territorium ligger utanför Europa.

Det är en uppgift för EU att hjälpa detta land på vägen till demokrati, men på grund av landets geografiska läge, historia och kultur kan Turkiet inte göra anspråk på att bli en del av Europeiska unionens politiska projekt.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Ett år efter det att förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU inleddes har de turkiska myndigheterna inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Cypern, en medlemsstat i EU. Turkiet fortsätter också sin militära ockupation av norra delen av denna Medelhavsö i strid med FN-resolutioner som har varit i kraft i dussintals år.

Efter ett års förhandlingar har det kommit fram rapporter om en försämring av den ekonomiska situationen för det kurdiska folket och om brott mot kurdernas legitima politiska och kulturella rättigheter. Nyheter har också nått oss om det ökade förtrycket från den turkiska polisen och militären i regionen.

Redan dessa två punkter är betecknande för de många frågor som förhandlingarna om Turkiets anslutning ger upphov till. Anslutningen stöds av de ledande makterna i EU eftersom de stora ekonomiska och finansiella grupperna i dessa länder vill kunna exploatera Turkiets ekonomi och resurser och utnyttja landets geostrategiska läge för sina planer på att få inflytande och dominans i Mellanöstern, Kaukasus och Centralasien. Genom anslutningsprocessen har också motsatser uppdagats i det sätt på vilket de ledande makterna fördelar kontrollen över EU:s beslutsprocess, och den har lett till att motsättningarna har fördjupats mellan Förenta staternas och de ledande EU-makternas ambitioner i fråga om deras underkastelse inför eller deltagande i den nordamerikanska imperialismen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. (CS) Ända sedan medeltiden har Turkiet varit en stor enhet som brottats med problem. Den mest komplicerade frågan med avseende på Turkiet gäller i dag kriterierna för att mäta landets framsteg. Ett kapitel i anslutningsförhandlingarna har avslutats, och det har onekligen varit en framgång. Men ytterligare 28 kapitel är oavslutade, för att inte tala om Köpenhamnskriterierna.

Överallt finns det problem, däribland en vallag som inte respekterar friheterna för medborgare, kvinnor och nationella och religiösa minoriteter; bristfälliga infrastrukturer i landets östra del, spända förbindelser med grannländerna, sysselsättningsstrukturen, det sätt på vilket polisen och armén undersöker brott, och ockupationen av en del av en medlemsstat i EU. Processen för att genomföra nya lagar kommer tveklöst att blir lång och komplicerad. Å andra sidan känner jag personligen en rad högutbildade turkar, och jag vet hur entusiastiskt de välkomnade inledandet av förhandlingar med EU.

Till följd av att en rad ändringsförslag har antagits som gör att de mest angelägna problemen tas bort från betänkandet om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning är det olyckligtvis inte godtagbart för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Vi kände oss därför förpliktigade att rösta mot den antagna lydelsen.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Camiel Eurlings betänkande innehöll en del utmärkta avsnitt, särskilt de om folkmordet på armenierna – vilket de turkiska myndigheterna vägrar att erkänna – den ekonomiska blockaden som införts mot Armenien och vägran att erkänna Cypern, en medlemsstat i Europeiska unionen.

Redan en av dessa företeelser borde göra att vi kommer till den slutsatsen att förhandlingarna om Turkiets anslutning till Europeiska unionen måste stoppas. Men det är inte bara det att föredraganden inte kommer fram till den slutsatsen utan, vad viktigare är, han nämner inte heller följande uppenbara faktum: Turkiet är inte ett europeiskt land. 95 procent av landets territorium ligger i Asien, dess huvudstad, Ankara, ligger i hjärtat av Mindre Asien och i och med att de kristna samfunden utplånades under 1900-talet hör 99 procent av landets befolkning till den muslimska världen.

Det finns därför ingen anledning till att Turkiet skulle ansluta sig till Europeiska unionen. Detta uppenbara faktum, som accepteras av människorna i Europa, särskilt i Frankrike och i Österrike, accepteras inte av dem som regerar över oss. Förmiddagens omröstning illustrerar denna skiljelinje: Majoriteten i vårt parlament röstade inte bara för Turkiets anslutning utan de förkastade också punkt 49 där det krävs att folkmordet på armenierna erkänns, och böjde sig således för Turkiets önskemål.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Marie Le Pen (NI), skriftlig. (FR) Trots att Eurlings betänkande är kritiskt när det gäller Turkiets anslutning till Europeiska unionen, särskilt genom att det kräver att folkmordet på armenierna erkänns, går det inte så långt som att ifrågasätta denna anslutning.

Det är sant att Europeiska kommissionen, Jacques Chirac och britterna, såsom de viktigaste försvararna av den ottomanska regimen, är på plats för att förhindra att några oberäkneliga mått och steg vidtas som skulle kunna fördröja eller förhindra anslutningen.

Vi för vår del har inte ändrat oss alltefter omständigheterna och skiftningarna hos den turkiska regeringen, som säger än si än så till förhandlarna från Europeiska kommissionen och de största medlemsstaterna.

Vi är av princip motståndare till att Turkiet ansluter sig till EU. Turkiet är inte ett europeiskt land och uppfyller inte något av Köpenhamnskriterierna, vilka är ämnade att definiera ett lands anslutning till Europeiska unionen.

Förhandlingarna bör föras med inriktning på status som privilegierad partner genom att upprätthålla kravet på visum för turkiska medborgare, så som för närvarande är fallet.

Turkiet kommer inte att gå med i EU utan att Europas invånare godkänner det. Som försvarare av Frankrikes folk kommer vi att skydda deras intressen, vilka bland annat är avhängiga av att Turkiets anslutning till EU förkastas.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. (FR) Jag har alltid känt att Turkiets inträde i EU inte skulle kunna övervägas inom den nuvarande ramen för europeisk integration.

Jag förordar ett EU som utgörs av tre cirklar. Den första cirkeln består av en federal kärna av länder med gemensamma ambitiösa sociala mål och en önskan om ett ”starkt Europa”, en aktör på den internationella arenan. Den andra cirkeln omsluter de nuvarande 27 länderna i EU. Med hänsyn till svårigheterna och det angelägna behovet av att konsolidera denna cirkel måste varje ytterligare utvidgning uteslutas.

Den tredje cirkeln måste upprätta ett nära, globalt partnerskap med angränsande länder i Balkan, Medelhavsområdet och på andra håll. Jag vill framhålla vikten av nära partnerskap med Medelhavsregionen genom vilka Turkiet och Maghreb – såsom områden i världen med vilka vårt Europa har utformat långvariga och viktiga förbindelser – behandlas på likvärdigt sätt.

Därför avstod jag från alla omröstningar utom den om erkännandet av folkmordet på armenierna, som parlamentet alltid har kämpat för, och jag gjorde det för att ingen skulle tro att jag av princip skulle ha någon anledning att vara fördomsfull mot Turkiet. Det handlar om en annan syn på Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Vi röstade mot denna text. I den riktas kritik mot Turkiet som, när allt kommer omkring, är mycket orättvis: nämligen den att vara Turkiet, det vill säga att inte vara europeisk.

Vad är det för mening med att ansätta detta land med rekommendationer och krav? Europas invånare vill inte att Turkiet ska ansluta sig eftersom beviset finns där rakt framför dem: Turkiet – och detta är inte menat som en förolämpning mot landet – hör inte till den europeiska familjen. Landet har sin egen kultur, sina egna värderingar och sin egen intressesfär. Det är innebörden av det ändringsförslag som vi lagt fram på gruppen Självständighet/Demokratis vägnar. Vi måste nu sätta stopp för det hycklande och förödande spelet med anslutningsförhandlingar som bara kan sluta i en allvarlig kris, eftersom det inte finns någon chans att det eventuella anslutningsfördraget kommer att ratificeras av befolkningen och särskilt inte i Frankrike, där ett folkomröstningsförfarande kommer att vara obligatoriskt.

Låt oss i dag rikta en tanke till våra franska kolleger som lider av ett anfall av fullt utvecklad schizofreni. Trots att de påstår sig vara emot Turkiets anslutning röstar de varje år här i kammaren och i det franska parlamentet för att Turkiet ska få bemyndigande om föranslutning och i sitt eget europeiska parti – gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – har de välkomnat observatörer från AKP, det islamiska parti som leds av Recep Tayyip Erdogan.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar betänkandet om Turkiets inträde. I betänkandet lovordas öppnandet av den aktiva förhandlingsfasen och slutförandet av det första kapitlet om vetenskap och teknik samt återupptagandet av lagändringen i Turkiet genom det nionde paketet för lagreform. Trots att jag välkomnar samtliga av dessa framsteg beklagar jag att Turkiet inte fullt ut har tagit upp frågan om Cypern. Cypernfrågan måste klaras av en gång för alla före Turkiets inträde. Det är oerhört viktigt att Turkiet erkänner samtliga av Europeiska unionens medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Bairbre de Brún och Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Sinn Fein ser fram emot att Turkiet ansluter sig till EU, om det nu blir så, på samma grunder som andra länder anslutit sig, däribland respekt för mänskliga rättigheter, civilt styre, acceptans för den kurdiska befolkningens politiska rättigheter och erkännandet av republiken Cypern. Vi välkomnar dagens beslut, som fattats av Europaparlamentet, om att erkänna att lösningen på problemet till följd av Turkiets ockupation av delar av Cypern är en viktig fråga som måste lösas innan Turkiet kan ansluta sig till EU. Trots att vi anser att Europaparlamentets ståndpunkt kom till korta gällande vad som borde ha gjorts åt den kurdiska befolkningens rättigheter i Turkiet, är vi glada att se att den kurdiska befolkningens svåra situation i Turkiet tas upp som en huvudfråga vid anslutningsförhandlingarna mellan Turkiet och EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Förhandlingar med Turkiet ligger i kurdernas, armeniernas, de religiösa minoriteternas och de politiska fångarnas intresse. De är också viktiga för de miljontals européer med turkiskt ursprung som därigenom kommer att känna sig bekräftade som likvärdiga EU-medborgare. Jag hoppas att dessa förhandlingar så småningom kommer att leda till ett demokratiskt, multietniskt och multireligiöst Turkiet som lever i fred med alla sina grannar. Detta tycks dock vara osannolikt inom den närmaste framtiden.

Utsikterna är att förhandlingarna snart kommer att stranda till följd av fördröjningen av Cyperns federalisering och de fortgående spänningar mellan Turkiet och Cypern som detta medför. Dessutom finns det aktiva krafter i Turkiet som envist vägrar att acceptera lika rättigheter för avvikande kulturer eller åsikter och ser varje anpassning till kurder och armenier som ett angrepp på Turkiets ära.

Om Turkiet så småningom kommer att ansluta sig så kommer detta troligen att kräva trettio års förhandlingar med många avbrott. Den som vill påskynda denna process i syfte att förse Europa med en större armé eller billigare arbetskraft lämnar Turkiets demokratiska krafter och landets missgynnade människor i sticket. Att acceptera ett oförändrat Turkiet sänker nivån på demokratin och de mänskliga rättigheterna i Europa och kommer att göra EU till föremål för ännu fler allmänna stridigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Hartmut Nassauer (PPE-DE), skriftlig. (DE) Jag röstade för betänkandet trots det stöd det innehåller för fullständig status som medlemsstat som det slutliga målet, och uttryckte i en omröstning med namnupprop tillsammans med de andra CDU/CSU-ledamöterna i parlamentet vårt förkastande av uppfattningen att Turkiet skulle bli en fullvärdig medlemsstat.

Den realistiska och kritiska uppfattning som intas i betänkandet om situationen i Turkiet gör att det är på sin plats att anta det. Där konstateras att Turkiet ända sedan början av anslutningsförhandlingarna inte på långt när har uppfyllt Köpenhamnskriterierna på sådana centrala områden som mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Där talas också i klara ordalag om underlåtenheten att göra upp med vad som hände armenierna i Turkiet. Det är otänkbart att Turkiet skulle bli en medlemsstat i EU utan att förlika sig med historiska fakta. I betänkandet krävs också en övergripande uppgörelse i Cypernfrågan. Om Turkiet fortsätter att vägra erkänna Cypern måste EU inställa anslutningssamtalen.

Turkiets anslutning skulle överanstränga och därför försvaga EU. Europeiskt enande har hittills varit en framgångssaga och bara om EU förblir starkt kan det fortsätta att vara det. Ett Europa utan politiska eller geografiska konturer är ett Europa som allmänheten avvisar. Utvidgning får inte ses som en automatisk process. Vi vill att Turkiet ska vara en betydande partner jämsides med EU, och det är av den anledningen vi förordar ett privilegierat partnerskap som ett alternativ till fullständigt medlemskap.

 
  
MPphoto
 
 

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Jag röstade för Eurlings betänkande om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning till Europeiska unionen eftersom jag är för Turkiets europeiska perspektiv. Men Turkiets ledarskap bör – och det skyndsamt – genomföra de åtaganden som det ingick i enlighet med Köpenhamnskriterierna.

Europaparlamentet gör rätt i att insistera på att Turkiet verkligen ska uppfylla europeiska standarder och det förkastar påtryckningar från axeln Washington/London om à la carte-beviljanden, i synnerhet för Turkiet.

Jag är särskilt nöjd med att ändringsförslag som syftade till att tona ner Cypern-frågan förkastades och att de ändringsförslag från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster som betonar behovet av en politik för att lösa frågan om kurderna antogs.

Det turkiska ledarskapet måste genomföra de åtaganden det har ingått i enlighet med en specifik färdplan. Det är absurt att ett land som vill ansluta sig till unionen inte ska respektera europeiska principer i praktiken.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Debatten om Turkiets eventuella inträde i EU bör föras öppet och klart och utan att någon sida utövar utpressning. Följaktligen måste det göras helt klart att detta måste vara en öppen process där den slutliga utgången inte har bestämts i förväg. Dessutom måste det redan från början erkännas att det inte bara handlar om att Turkiet måste respektera en rad kriterier utan vilka anslutning vore omöjlig, utan också om att EU måste vara i stånd att ta emot och absorbera Turkiet.

Som jag å andra sidan påpekade i början av detta skede av förhandlingarna anser jag att en förhandling där den ena parten inte erkänner den andra i sin helhet, så som fallet är med Turkiet gentemot Cypern, och i förlängningen gentemot EU, är en förhandling som har börjat i fel ända och som lider av allvarliga brister.

Slutligen har denna process en betydande potential när det gäller att främja ekonomisk öppenhet, utveckling, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet och detta bör inte få gå till spillo. Den sämsta utgången av denna process skulle vara att en klyfta uppstod mellan Turkiet och EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Ja, till sist bestämde jag mig för att rösta för detta betänkande om anslutningen av Turkiet.

Jag gjorde det med tungt hjärta, eller något som närmade sig det. Vi har bekräftat den omröstning som ägde rum inom utskottet för utrikes frågor på många punkter: vi beklagar att reformtakten saktat av och betonar de bestående kränkningarna av yttrandefriheten, religionsfriheten, minoriteternas rättigheter, kvinnornas rättigheter och även de kulturella rättigheterna. Vi är mycket tydliga i Cypernfrågan.

Vi insisterar framför allt att på att om anslutning är syftet med förhandlingarna kommer den under inga omständigheter att ske automatiskt. Det är därför som jag röstade för förslagen till ändringar av föredragandens text.

Varför har jag då dessa starka betänkligheter? På grund av frågan om det armeniska folkmordet, där parlamentet flagrant har retirerat från vad det tidigare röstat för. Genom att ge efter för påtryckningarna från Europaparlamentets socialdemokratiska grupp har kammaren just tagit ett steg bakåt: vi efterlyser inte längre att Turkiet ska erkänna det armeniska folkmordet som en förutsättning för anslutningen. Detta är en oacceptabel kovändning som sänder ut en enligt min mening katastrofal signal till förhandlarna: Parlamentet sväljer sina ord, förlorar minnet, och ännu värre, glömmer bort sin plikt att komma ihåg.

 
  
MPphoto
 
 

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta realistiska betänkande, även om jag tycker att det hade kunnat vara kraftfullare. I princip stöder jag turkarnas framtida inträde under förutsättning att de har tagit reformerna på allvar och gjort upp med sitt förflutna. Jag tror inte att de har det och det är upp till oss att fortsätta utöva påtryckningar. När det gäller det armeniska folkmordet och i synnerhet behandlingen av kurderna anser jag att betänkandet hade kunnat vara mer kompromisslöst, men på det hela taget stöder jag resultaten och gratulerar föredraganden till ett viktigt arbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig.(FR) Jag har beslutat att lägga ned min röst i den slutliga omröstningen om Camiel Eurlings initiativbetänkande om Turkiets framsteg inför anslutningen.

Det beror på att jag inte anser att ett sådant betänkande är lämpligt eller relevant med tanke på att Europeiska kommissionen, som ansvarar för uppföljningen av Turkiets framsteg inför anslutningen, ännu inte har lagt fram sin rapport. Endast Europeiska kommissionen är behörig att bedöma Turkiets framsteg.

Dessutom uppfattade jag Camiel Eurlings betänkande som obalanserat. De åtgärder man i betänkandet kräver av Turkiet på ett antal områden, däribland yttrandefrihet och minoriteters och kvinnors rättigheter, är naturligtvis grundläggande. Men i betänkandet beaktar man i mycket begränsad utsträckning Turkiets framsteg på området för rättssäkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Sedan Turkiet lämnade in sin ansökan om medlemskap har landet utfört avsevärda insatser för att följa anslutningskriterierna, och visst återstår mycket att göra, men landet är på rätt väg.

De ändringsförslag som antogs under sammanträdesperioden, och i synnerhet förslagen från Europaparlamentets socialistgrupp, genom vilka erkännandet av det armeniska folkmordet avskaffades som en förutsättning för anslutning, har i viss mån bidragit till att rätta till obalansen i Eurlings betänkande. Jag anser dock inte att det är tillräckligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Trots att jag inser att Turkiets anslutningsförhandlingar kommer att ta många år och att betydande reformer är att vänta finns det många saker i Eurlings betänkande som jag stöder. Icke desto mindre är betänkandet överdrivet negativt och mycket obalanserat, i synnerhet när det gäller Cypernfrågan, eftersom det turk-cypriotiska stödet för Annan-planen eller för EU:s ouppfyllda löfte att stoppa isoleringen av norra Cypern inte nämns. Inte heller finns det något fog för konstruktiv utveckling för republiken Cyperns del, som tillåts att bestämma takten på Turkiets anslutningsförhandlingar (i enlighet med skäl B) och vars intressen till och med inkräktar på Nato, medan Turkiet anklagas för att ställa till besvär där (punkt 54). Dessutom är EU:s framtida utvidgning särskilt kopplad till återupplivandet av EU:s konstitutionella process, som jag i grund och botten är emot. Av den anledningen lade jag ned min röst.

 
  
MPphoto
 
 

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag bestämde mig för att avstå från att rösta om Eurlingbetänkandet, trots att det är ett kärvt betänkande.

Det markerar onekligen en vändpunkt när det gäller att vi blivit medvetna om realiteten i förbindelserna mellan EU och Turkiet, men genom att man i betänkandet, efter att ha avvisat vissa ändringsförslag, gör gällande och bekräftar att anslutningen är ett mål i sig blir det alltför ensidigt. Den obestridliga inbromsningen av reformtakten i Turkiet, trots att kommissionen har inlett anslutningsförhandlingar, borde i stället ge ökad tyngd åt alternativet med ett privilegierat partnerskap. Att inledandet av förhandlingarna inte har ökat reformtakten är oroande och vår reaktion måste bestå i att kräva resultat, inte i idén att anslutningen kommer att äga rum vad som än händer.

Därför var det nödvändigt att påpeka att normaliseringen av förbindelserna med Cypern måste vara en förutsättning för anslutning. Det är inte godtagbart att Turkiet fortfarande inte har ratificerat och genomfört Ankaraprotokollet, vilket är den minsta möjliga, och endast knappt acceptabla, rättsliga formen av ett erkännande. Slutligen stödde jag ändringsförslaget om erkännandet av det armeniska folkmordet som en förutsättning för denna eventuella avslutning, eftersom vi inte här talar om en symbolisk fråga utan om en moralisk skyldighet och ett historiskt krav som vilar på de turkiska myndigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Turkiet har en mycket lång väg att gå innan ett medlemskap i EU kan komma att bli aktuellt. Jag har tidigare röstat mot att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet eftersom det kommer att dröja mycket långt tid innan kraven för EU-medlemskap uppnåtts. Det är inte möjligt att upprätthålla en förhandlingsprocess över en tjugoårsperiod. Pressen att lätta på kraven för medlemskap riskerar att bli ohanterligt stor.

Det är viktigt att ställa tydliga krav på Turkiet. Köpenhamnskriterierna för mänskliga rättigheter måste uppfyllas. Cyperns suveränitet måste respekteras. Folkmordet 1915 på armenier och syrianer/assyrier måste erkännas.

Innan det kan bli aktuellt för Turkiet att bli medlemmar i EU måste en förändring av medlemsstaternas röststyrka ske för att inte ett fåtal folkrika medlemsstater skall komma att dominera EU:s beslutsfattande.

De finansiella konsekvenserna av ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap måste utredas noga. EU:s gemensamma jordbrukspolitik och regionalpolitik måste reformeras innan Turkiet kan bli medlemmar i EU. EU:s budget bör begränsas till 1 procent av medlemsländernas samlade BNI. Ett eventuellt turkiskt medlemskap får inte innebära att detta tak överskrids.

Det är viktigt att notera att det faktum att förhandlingar inletts med Turkiet inte per automatik innebär att Turkiet kommer att bli medlem i EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Denna punkt är avslutad.

 
Senaste uppdatering: 28 november 2006Rättsligt meddelande