Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2625(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B6-0517/2006

Debatter :

PV 27/09/2006 - 9
CRE 27/09/2006 - 9

Omröstningar :

PV 28/09/2006 - 7.6

Antagna texter :

P6_TA(2006)0387

Debatter
Onsdagen den 27 september 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

9. Situationen i Darfur (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden från rådet och kommissionen om läget i Darfur.

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen är oroad över den senaste händelseutvecklingen i Sudan, särskilt den försämrade säkerheten och den humanitära situationen i Darfur. Ordförandeskapet, tillsammans med EU:s höge representant Javier Solana, har i nära samarbete med EU:s samarbetsparter och det internationella samfundet försökt att fastställa gemensamma mål och tillsammans arbeta för att bygga upp en varaktig fred i Darfur. Dessutom fortsätter Pekka Haavisto, som utsågs till EU:s särskilda representant för Sudan sommaren 2005, att bevaka det allmänna läget i Sudan och samordningen av EU:s aktiviteter och att delta i diskussionerna med Sudan i sin egenskap av EU-företrädare.

Fredsöverenskommelsen för Darfur, som undertecknades i maj av Sudans regering och Minni Minnawis rebellstyrkor, den sudanesiska befrielserörelsen, sågs som en möjlighet till fred. Fredsöverenskommelsen förväntades sätta stopp för den tre år långa konflikten, som har krävt minst 300 000 liv och drivit över två miljoner människor i exil. Fyra månader senare försämras dock säkerheten och den humanitära situationen i området snabbt. Våldsangreppen mot byar och flyktingläger, både inom och utanför landet, har ökat, särskilt under de senaste månaderna. Sudans regering har förstärkt sin militära närvaro i Darfur. Både de sudanesiska regeringsstyrkorna och rebellerna bryter mot avtalen om eldupphör. På grund av den försämrade säkerheten har antalet flyktingar och personer som behöver humanitärt bistånd stigit. Samtidigt har det blivit svårare för det humanitära biståndet att nå fram och endast omkring 50 procent av hjälpen kommer fram till dem som behöver den.

Om fredsöverenskommelsen för Darfur genomfördes – och praktiskt taget inga framsteg har gjorts i den riktningen – skulle det ha omedelbara konsekvenser för ungefär sex miljoner Darfurbors liv. Det skulle göra det möjligt för flyktingar att återvända till sina hem och ett normalt liv. Det skulle göra det möjligt att få i gång jordbruket, vilket skulle bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen, att upprätta skolor och hälsovård och det skulle bidra till att garantera grundläggande livsbetingelser, för att bara nämna några av fördelarna. Allt detta är beroende av förbättrad säkerhet.

För att säkerställa att fredsöverenskommelsen för Darfur är livskraftig och kan genomföras, måste de grupper som har undertecknat pakten inbegripas i fredsprocessen. För att förbättra säkerheten är det av avgörande betydelse att de parter som är berörda i konflikten förbinder sig till eldupphör och att eldupphöret övervakas. EU har upprepade gånger vädjat till parterna i konflikten att uppfylla sina skyldigheter enligt fredsöverenskommelsen och det humanitära avtal om vapenstillestånd som undertecknades i N’Djamena 2004. Europeiska unionen, och i synnerhet dess särskilda representant Pekka Haavisto, har också verkat för att engagera avtalsparterna i fredsprocessen och att övertyga dem om att underteckna fredsöverenskommelsen för Darfur.

Europeiska unionen är oroad över Darfurkonfliktens konsekvenser för fredsprocessen i Sudan som helhet. Konflikten kommer att få allvarliga återverkningar för den regionala stabiliteten i Östafrika och på Afrikas horn, särskilt för Tchad och Centralafrikanska republiken.

För att stödja fredsprocessen i Darfur inrättades 2004 Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (AMIS). EU har genom den fredsbevarande resursen för Afrika stött AMIS alltsedan dess insatser inleddes. Totalt uppgår unionens ekonomiska stöd till AMIS-insatsen till ungefär 242 miljoner euro. Dessutom har unionen tillhandahållit material, logistiskt och planeringsmässigt bistånd och stöd, liksom personal. Medlemsstaterna har också stött insatserna genom stora bilaterala bidrag.

AMIS, den första fredsbevarande insatsen i Afrikanska unionens historia, har uträttat ett förträffligt arbete under ytterst svåra omständigheter. Dess kapacitet och resurser är dock otillräckliga för att angripa de enorma svårigheter som Darfur innebär. Trots de stora penningbeloppen från EU har insatserna dessutom haft allvarliga ekonomiska problem. Den enda möjliga och realistiska lösningen för fredsbevarande i Darfur är följaktligen en FN-insats.

EU stöder starkt resolution 1706 som FN:s säkerhetsråd antog den 31 augusti. Den utökar UNMIS mandat för fredsbevarande i södra Sudan till att omfatta Darfur för att fortsätta det arbete som inletts av AMIS. Huvuduppgiften för FN-insatsen skulle vara att stödja genomförandet av fredsöverenskommelsen för Darfur. Skyddet av civila och övervakningen av eldupphör skulle vara väsentliga beståndsdelar i insatsstyrkornas uppdrag. Som AMIS största bidragsgivare är Europeiska unionen mycket oroad över att Sudans regering inte har godkänt FN-insatsen i Darfur.

FN-insatsen är av avgörande betydelse för att förbättra säkerheten och genomföra fredsöverenskommelsen på ett hållbart sätt. Darfur får dock inte lämnas i ett ”säkerhetsvakuum”. Av den anledningen är EU positivt inställd till det beslut som Afrikanska unionen fattade i New York den 20 september om att AMIS uppdrag ska förlängas till årets slut. EU har åtagit sig att ge AMIS stöd även under denna övergångsfas. EU insisterar fortfarande på att Sudans regering ska godkänna att AMIS underställs FN i enlighet med FN-resolution 1706.

Vid mer än ett tillfälle har unionen uttryckt sin oro över denna fråga och har diskuterat den med Sudans regering. EU har också vädjat till andra internationella aktörer att verka för att övertyga Sudans regering om att en FN-insats är till nytta och nödvändig för fredsprocessen i Sudan generellt. Det var med detta i åtanke som det finska ordförandeskapet, EU:s höge representant Javier Solana, EU:s särskilde representant Pekka Haavisto och medlemsstaterna diskuterade frågan ingående vid deras möte under ministerveckan vid FN:s generalförsamling i New York.

EU är mycket oroad över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Darfur. I synnerhet kvinnor och barn har utsatts för fysiskt våld, inbegripit våldtäkt. Unionen stöder det arbete som FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter utför för att förbättra läget i fråga om de mänskliga rättigheterna. EU har upprepade gånger påmint Sudans regering om dess ansvar att skydda medborgarna mot alla former av våld och att garantera att de mänskliga rättigheterna respekteras.

EU är en av huvudbidragsgivarna till återuppbyggnadsarbetet efter inbördeskriget i Sudan. Vid givarkonferensen i Oslo om Sudan i april 2005 utlovade kommissionen och medlemsstaterna gemensamt betydande stöd för att täcka omedelbara behov och inleda återuppbyggandet. När Darfurfredsprocessen startar på allvar är EU också beredd att bidra till återuppbyggandet i Darfur. Unionen kommer också att ge Sudan och Darfur betydande humanitärt bistånd.

Det är viktigt att EU spelar en framträdande och aktiv roll i Sudan och Darfur. Läget i Sudan och Darfur är en av de viktigaste frågorna när det gäller Afrika och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och kommer att finnas kvar högt upp på dagordningen under det finska ordförandeskapet. Frågan kommer också att tas upp vid alla viktiga konferenser och möten med tredjepart, inbegripet möten på hög nivå.

Om inte lämpliga åtgärder vidtas finns det risk för att Darfur dras in i en ny våldsspiral. Och detta kan vi inte tillåta.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, fru Lehtomäki! Som alla vet befinner vi oss i ett kritiskt läge i Darfur.

Den mänskliga tragedin fortsätter, och förvärras till och med, och leder till ännu fler dödsfall och till ökat lidande. Regelrätt krig kan när som helst bryta ut igen i Darfur, med oförutsebara och oberäkneliga konsekvenser för stabiliteten både i landet och i regionen. Freden i södra Sudan kan äventyras. Flera angränsande länder, som Tchad, Centralafrikanska republiken och Uganda, och även länder längre bort, som Somalia och Kongo, kan tvingas att ta konsekvenserna av detta. Trots att vi befinner oss mitt i krisen finns det fortfarande en chans att undvika det värsta tänkbara scenariot, och att återställa fred och stabilitet.

Kommissionen är positivt inställd till det beslut som Afrikanska unionen fattade om att förlänga sitt mandat till den 31 december. Detta kommer att bidra till att förhindra ett säkerhetsvakuum i Darfur, vid en tidpunkt då våld ännu en gång bryter ut och när den process som inleddes genom fredsöverenskommelsen i Abuja står stilla.

Vi beklagar dock att Sudans regering ännu inte har godkänt säkerhetsrådets resolution 1706, som anger ramarna för överföringen av Afrikanska unionens militära ansvar till FN. Det måste påpekas att Afrikanska unionen själv fattade beslut om denna överföring redan i mars. Kommissionen betraktar överföringen som nyckeln till att återupprätta freden i Darfur. Därför är det viktigt att övertyga regeringen i Khartoum om att godkänna den. Det kan inte bli någon fred i Darfur om inte regeringen i Khartoum godkänner överföringen, och i synnerhet inte om regeringen motsätter sig den. Regeringen i Khartoum har fördömt överföringen genom att tala om en sammansvärjning uttänkt av Västvärlden. Ibland har det även talats om en sionistisk sammansvärjning.

Detta är grundlöst. Det internationella samfundet har ingen plan för att undergräva det sudanesiska självbestämmandet, eller ännu värre, avsätta den sudanesiska regimen. Detta visar just hur bråttom det är att man på båda sidor snabbt lyckas återupprätta en lugn dialog om Darfur och om överföringsfrågan, för att kunna reda ut de missförstånd som fortfarande finns i frågan. Detta är huvudsyftet med den pågående intensiva diplomatiska aktivitet som kommissionen deltar i.

Låt oss komma ihåg att syftet med överföringen av ansvar från Afrikanska unionen till FN är att återställa säkerheten och stabiliteten i Darfur, liksom att skydda civilbefolkningen och ge de humanitära organisationerna möjlighet att utföra sitt arbete. Det måste påpekas att 13 biståndsarbetare dödats under de senaste månaderna. Överföringen är nyckeln till att huvudaktörerna åter kan lita på varandra och göra det möjligt att på nytt lansera fredsöverenskommelsen i Abuja för Darfur, för att få de stater som inte undertecknat att göra det, för att stödja ett verkligt genomförande av överenskommelsen och förhindra att den struktur som följer av fredsöverenskommelsen mellan nord och syd undergrävs. Alla dessa aspekter är även i regeringens i Khartoum intresse.

De överdrivna uttalandena, liksom de tilltagande striderna, leder ingenstans. De extremister som anser att de kan vinna genom att följa det värsta scenariot och genom radikalisering misstar sig. De misstar sig rejält. En sådan strategi kan endast slå tillbaka på dem själva. Slutsatsen från rådets senaste möte (allmänna frågor) skickade en tydlig signal och ett mycket bestämt budskap både till rebellerna och till regeringen i Khartoum om deras eget ansvar.

Kommissionen anser att det fortfarande finns möjlighet till nedtrappning och en frist där en verklig dialog kan återupptas. Det är dock viktigt att handla snabbt, innan fristen löper ut. Det är med detta i åtanke och med en önskan att lyssna som José Manuel Barroso från Europeiska kommissionen och min kommissionskollega Louis Michel planerar att inom kort resa till Khartoum och träffa president Bashir för att föra processen mot en övergång från Afrikanska unionen till FN vidare och för att återuppta Abujafredsprocessen.

 
  
MPphoto
 
 

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! De människor som lyckats överleva i Darfur befinner sig i ett desperat läge, med Janjaweed-milisen som fortsätter att dagligen angripa och förstöra byar, tortera, våldta och locka nya rekryter att ansluta sig till dem. Det finns delar i Darfur som internationella hjälporganisationer inte längre kan nå fram till.

Sudans regering måste fullgöra sin skyldighet att skydda sitt eget folk, men dess föresatser är raka motsatsen, och den senaste militära offensiven utgör ett brott mot fredsöverenskommelsen för Darfur. Jag är rädd för att det som regeringen förmodligen önskar göra är att fortsätta sin strategi av ödeläggelse och förtryck ända till slutet.

I det här läget är det absolut nödvändigt att det internationella samfundet genomför FN:s säkerhetsråds resolution 1706, som öppnade vägen för att sätta in upp till 25 000 FN-soldater. Afrikanska unionen, som har gjort allt som står i dess makt, är också för en undsättning med hjälp av FN-styrkor. Men tills detta sker är det naturligtvis viktigt att Afrikanska unionen ges allt tänkbart stöd, så som hittills skett. Uppriktigt sagt är detta enligt min mening inte mer än den näst bästa lösningen, eftersom FN-styrkorna i själva verket skulle ha behövt vara där nu.

Ett särskilt ansvar vilar inte bara på säkerhetsrådets medlemmar utan också, och framför allt, på de makter som har vetorätt i säkerhetsrådet, för deras ansvar mot övriga världen, och de får inte låta sig vägledas enbart av sina nationella intressen.

Det är med detta i åtanke som jag vädjar särskilt till Kina, som den 11 september, tillsammans med EU, bekräftade att – och detta ska jag citera på engelska:

(EN) ”Leaders emphasised that transition from EU to United Nation operations would be conducive to peace in Darfur.”

(DE) Vi uppmanar därför Kina att utöva sitt inflytande i Sudan så att stationering av FN-styrkor i Darfur utan dröjsmål kan godkännas.

 
  
MPphoto
 
 

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag måste säga att både i rådets och i kommissionens förklaringar finner jag ett ganska oroande inslag av självbelåtenhet. Ni kan inte tala om att samarbeta med general Bashir i hopp om att i framtiden kunna övertyga honom. Jag har följt situationen i Sudan i många år och jag kan intyga att det inte vore realistiskt, i synnerhet inte just nu.

Framtiden för folket i Darfur står nu och väger, lika mycket som den gjorde före överenskommelsen om att behålla AU-styrkan till och med den 30 september 2006. Khartoums regering står inte till svars inför någon. Den misslyckas uppenbarligen med att ge cirka tre miljoner människor i Darfur tillgång till humanitärt bistånd. Vad tänker det internationella samfundet göra? Ni berättar inte vad ni tänker göra för att få regeringen i Khartoum att stå till svars.

Om tre månader, eller ännu tidigare, måste FN-styrkan vara redo att sättas in, eftersom Afrikanska unionen (AU) kommer att börja dra sig tillbaka. Förvirringen kring Afrikanska unionens framtid är mycket allvarlig. Afrikanska unionen är bristfälligt finansierad, hårt ansträngd och har mycket svårt att fungera. En FN-styrka måste sättas in så fort som möjligt, med ett starkare mandat än den nuvarande styrkan, och den måste kunna skydda det sårbara och traumatiserade folket i Darfur som för närvarande befinner sig under ett sådant förskräckligt hot.

Inga slutdatum har hållits av sudaneserna. Deras folkmordsstrategi avancerar. Det finns ingen vapenvila att bevaka längre. Det är meningslöst att tala om fredsöverenskommelsen. Den är avslutad. Vi sa ”aldrig mer” efter Rwanda 1994 och det vi står inför nu är det första folkmordet på 2000-talet, såvida vi inte upphör med denna självbelåtenhet och gör någonting.

Ni talade om huvudaktörer. Det finns huvudaktörer: Kina, Ryssland och Arabförbundet är också medskyldiga i detta.

Till sist en viktig punkt. Ni talade inte om behovet av att införa en flygförbudszon. I 13 enskilda FN-resolutioner har det funnits krav på en flygförbudszon. Inte för ett ögonblick har denna någonsin införts. Vad tänker ni i rådet och i kommissionen göra för att se till att de där Antonov-flygplanen inte fortsätter att flyga över byarna i Darfur och släppa ned bomber på oskyldiga civila? Jag uppmanar er att allvarligt fundera över att införa en flygförbudszon. Skulle ni inte kunna överväga att använda de franska jetflygplanen som för närvarande bevakar luftrummet i grannlandet Tchad för att stoppa sudaneserna från att terrorisera befolkningen i Darfur?

 
  
MPphoto
 
 

  Marielle De Sarnez, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Under tre år nu, och i det maktlösa internationella samfundets åsyn, har Darfur fallit offer för en fruktansvärd tragedi.

Som ni sa har konflikten orsakat 300 000 civila dödsoffer. Två miljoner människor – eller en tredjedel av befolkningen – har drivits på flykten inom Darfur. 200 000 har flytt över gränsen till Tchad. Tre miljoner människor är helt beroende av internationellt livsmedelsbistånd. Barn och familjer attackeras, tvångsförflyttas och dödas varje dag. Den humanitära krisen blir allt djupare. I större delen av Darfur är humanitära organisationer förbjudna att undsätta ungefär 350 000 människor som behöver mat och medicin.

På grund av undernäring och vattenbrist ökar epidemierna av kolera och hepatit E i lägren. De icke-statliga organisationernas ansvariga faller själva offer för konflikten: tolv av dem har dödats under de senaste två månaderna.

Otillräcklig som den är har den fredsöverenskommelse som undertecknades i Abuja den 5 maj inte bidragit till att stoppa våldet utan har tvärtom lett till nya våldsutbrott. Striderna och massakrerna på civila har återupptagits. 100 000 människor har tvingats fly våldet sedan i maj. Tusentals soldater från den sudanesiska armén har ännu en gång satts in i regionen och flygbombningarna har återupptagits. Under tiden försöker över två miljoner människor att överleva, instängda i läger, omgivna av fiender och ständigt attackerade. Hundratals kvinnor våldtas varje månad så snart de lämnar lägret och går några få meter bort för att hitta bränsle för uppvärmning eller matlagning.

Det enda arbete dessa miljontals människor tidigare hade var att bruka jorden. Nu är de berövade denna grundläggande rättighet och begränsade till att när de kan odla några få kvadratmeter runt lägren, samtidigt som de löper risk att bli attackerade av just de personer som förstörde deras byar.

De är till 100 procent beroende av internationellt stöd, som inte är särskilt generöst. Vissa månader halveras matransonerna eftersom det inte finns några bidrag, eftersom inga givare ställde upp. Dessa läger, mina damer och herrar, är i själva verket fängelser ute i det fria. Vi kan inte längre vara likgiltiga inför vad som händer i Darfur.

Europa har en humanitär, politisk och moralisk skyldighet att skapa fred i denna del av världen. Det finns ingen militär lösning på Darfurkrisen. Det är nödvändigt att omedelbart återuppta förhandlingarna och verka för en politisk överenskommelse som alla berörda parter till fullo måste bidra till. Det är av avgörande betydelse för att befolkningen i Darfur ska stödja fredsprocessen. Överenskommelsen måste ge folket i Darfur rätt att företrädas på olika förvaltningsnivåer, ge en verklig garanti att Janjaweed-milisen kommer att avväpnas och en garanti att två miljoner tvångsförflyttade personer och 200 000 flyktingar tryggt ska kunna återvända till sina jordar.

Vi efterlyser också att humanitär personal garanteras fritt och säkert tillträde till alla konfliktområden, och vi vädjar till kommissionen och rådet att se till att Europeiska unionen ökar sitt humanitära bistånd betydligt.

Vi uppmanar också Sudans regering att upphöra med sin väpnade offensiv och omedelbart godkänna säkerhetsrådets beslut om att sätta in en fredsbevarande FN-styrka för att stoppa våldet.

Det är nu som Darfur behöver Europa. Vi här i Europaparlamentet har inte rätt att vända ryggen åt denna fråga.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! När det gäller Darfur har resolutioner och deklarationer tyvärr följt på varandra i flera år nu med till synes föga framgång.

Som påpekats fortsätter kränkningarna, våldet tilltar och kvinnor och barn är de främsta offren för dessa brott och ohyggligheter. Läget är helt ohållbart. Inför detta tycks det finnas en växande vanmakt eller fatalism, men det är vår skyldighet att engagera oss nu så att vi kan göra verkliga framsteg i praktiken. Ju längre tid som förflyter, desto mer anser regeringen i Khartoum att den kan handla ostraffat och säger till sig själv att den genom att vara motsträvig och vinna tid kommer att uppnå sina syften.

Om vi vill agera tycks det då finnas tre prioriterade uppgifter. Först och främst att få tillträde till flyktingarna eftersom tusentals människor faktiskt lider av hunger och våld just nu och ingen får tillträde till dem: det är denna situation som skyndsamt måste förbättras.

Den andra prioriteringen är att bekämpa straffrihet. Det är oacceptabelt att trots deklarationer och en vag önskan om sanktioner har till syvende och sist ingenting hänt. Brottslingarna och de personer som blir allt rikare fortsätter med sina förehavanden som om allt var som det skulle, och lite har gjorts i detta avseende.

Den tredje och sista prioriteringen är självklart att så snart som möjligt upprätta en FN-styrka som kan sättas in för att förstärka den Afrikanska unionens styrkor, som trots allt spelar en viktig roll som bör befästas.

Så obestridligen är vi nu tvungna att uppmana Kina och Ryssland att spela en positiv roll i denna fråga, även om alla vet att Kina och Ryssland kanske inte precis är förebilder när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna eller för befolkningar som drabbats av sådana konflikter. Vidare måste vi, som föregående talare påpekade, på samma gång efterlysa en allmän dialog.

Till sist vill jag säga några ord om oljans roll i denna fråga. Vi gömmer inte våra huvuden i sanden. Vi vet bara alltför väl att olja sätter i gång konflikter, väcker avund, gör det möjligt för folk att köpa vapen och också leder till stagnation, särskilt för Kinas del – som har mycket viktiga intressen i området – och för alla dem, och särskilt för supermakterna, som nu ännu mer febrilt söker efter oljeresurser som de kan få enkel tillgång till.

Vi måste därför integrera frågan om tillgång till olja i ett mycket bredare, europeiskt och internationellt sammanhang.

 
  
MPphoto
 
 

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den humanitära och politiska situationen i Darfur förvärras för var dag som går. Enligt Jan Egeland, FN:s samordnare av humanitärt bistånd, har den humanitära situationen försämrats sedan 2004: hela regioner i Darfur har lämnats utan humanitär personal eftersom regeringen i Khartoum förhindrar att internationella organ får tillträde.

Förföljelsen av civilbefolkningen av den beryktade Janjaweed-milisen – beväpnade ligor som finansieras och stöds av den sudanesiska centralregeringen – liknar nu folkmord. Det internationella samfundet kan inte bara stå vid sidan om och titta på, nu när de styrkor som satts in av Afrikanska enhetsorganisationen för att skydda civilbefolkningen praktiskt taget har misslyckats. Det råder inget tvivel om deras brist på politisk och militär trovärdighet. Det är därför som vi stöder ett FN-ingripande enligt säkerhetsrådets resolution 1706, som Sudans regering hårdnackat ignorerar.

De fredsbevarande styrkor som föreslås i resolution 1706 måste nu sättas in för att skydda hundratusentals kvinnor, män och barn som alltför länge har utsatts för attacker från Janjaweed-milisen, trots att man i tidigare FN-resolutioner har krävt att den ska upplösas.

Det skulle naturligtvis vara ännu bättre om Sudans regering godkände att en FN-styrka sattes in. Jag hoppas att regeringen kommer att göra det och jag anser också att länderna i Arabförbundet mer aktivt bör utöva påtryckningar på Khartoum att godkänna FN-resolutionen. Samtidigt skulle dock varje form av sudanesiskt veto mot FN vara oacceptabelt: hundratusentals oskyldiga liv står på spel, och vi måste göra något för dem.

Annars kommer det internationella samfundets hela trovärdighet att ifrågasättas. Därför är det av avgörande vikt att FN tillåts skicka humanitär personal till hela Darfurregionen. Annars kan inte det humanitära biståndet distribueras som sig bör.

Sudans regering måste inse att landet måste samarbeta med FN för att bli helt accepterat i det internationella samfundet.

 
  
MPphoto
 
 

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi är säkerligen eniga i kammaren denna eftermiddag om vad som bör göras beträffande Darfur.

Trehundratusen människor har dödats och två och en halv miljon har drivits bort från sina hem. Enbart under den senaste månaden har 50 000 människor drivits bort från sina hem. Detta är sannerligen en humanitär katastrof av oerhörd omfattning. Den enda lösningen är att inrätta en riktig FN-styrka på plats med ett mycket tydligt mandat. Det enda sättet att uppnå detta är genom aggressiv diplomati. Hur kan det ta 30 dagar, en tidsperiod som i det skedet kritiserats för att vara alltför långdragen, att få en FN-styrka på plats i Libanon när vi i fallet med Darfur talar om tre år? Det är för att vi inte är så engagerade i det här problemet som vi borde vara.

Ja, folk klandrar Sudans regering och med all rätt. Föregående talare har redan redogjort för regeringens brott, så jag ska inte gå in på dem. Regeringen gömmer sig av handelsmässiga skäl bakom regeringarna i Kina, Ryssland, Indien och Malaysia som sagt att de ska skydda Sudans regering och utnyttja vetorätten vid sanktioner mot detta lands regering. Vi måste utöva påtryckningar på dessa regeringar för att se till att de inte tillåter detta att ske. De och alla vi andra måste hjälpa till att stoppa det som händer i Darfur. Det är en fullständig katastrof.

Vi behöver en fredsbevarande styrka från FN med minst 20 000 man på plats i Darfur om vi ska kunna stoppa detta. Den nuvarande styrkan på 7 000 soldater från Afrikanska unionen är dåligt utrustad och om man betänker att de patrullerar ett område som är lika stort som Frankrike, är det relativt omöjligt för dem att bevaka det. En riktig FN-styrka behövs och den behövs snarast, tillsammans med ett riktigt mandat.

Det krävs en politisk lösning för Sudan mycket fort. FN och EU måste agera. Vi måste konfrontera folkmordet och göra allt vi kan för att underlätta fred i regionen. Vi har struntat i detta så pass länge att det är fullständigt makalöst och regeringen i Khartoum får inte tillåtas att komma undan med det längre. Den kan inte gömma sig bakom andra länder som säger att de kommer att utnyttja sin vetorätt vid eventuella åtgärder mot Sudan. Vi måste agera för att se till att stoppa det som sker.

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! Det råder ingen tvivel om saken: Darfurkrisen är resultatet av regeringens arabiseringspolitik, och av dess beredvillighet att beväpna den milis som deltar i inbördeskriget i södra Sudan.

Följden av denna politik kan ses – vilket redan framhållits i denna debatt – i oräkneliga dödsoffer och miljontals människor som fördrivits från sina hem, och lämnat hela landområden öde. Trots detta brännmärker president Omar al-Bashir det som en lögn att arabiska sudaneser attackerar svarta sudaneser och påstår att de människorättsorganisationer som fördömer det rådande läget gör detta i hopp om att få fler donationer.

Det är alltså uppenbart att Sudan föredrar att bli lämnat åt sig självt och sitt inbördeskrig. Det största hoppet är att Sudan går med på en förlängning av mandatet för Afrikanska unionens fredsuppdrag (AMIS), även om initierade bedömare beskriver AMIS inte bara som illa utrustade och lågmotiverade utan även som rätt och slätt ute på hal is.

Trots att insättandet av FN:s ”blå hjälmar” utlovar betydligt större framgångar, avvisas detta som nykolonialism. Kanske skulle detta folkmord kunna hejdas om det fanns ett samförstånd om att skicka en flernationell fredsbevarande styrka sammansatt av afrikaner och muslimer, med andra ord en gemensam intervention av Afrikanska unionens och FN:s styrkor.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Darfur är fortfarande en humanitär krishärd. Mer än 250 000 oskyldiga har dödats sedan 2003, och ytterligare 2,5 miljoner har tvångsförflyttats. FN:s säkerhetsråd antog resolution 1706 förra månaden och uppmanade till att mer än 22 000 fredsbevarare skulle sättas in i området. Sudans regering är emellertid fortfarande emot en sådan styrka och anklagar FN för att utöva en nykolonialism som styrs från Washington. Detta är nonsens och Sudans regering gör ingenting mindre än att spela ett politiskt spel med människors liv.

Mandatet för Afrikanska unionens uppdrag i Sudan har förlängts så att FN nu får tre månader längre på sig för att nå en överenskommelse med Sudans regering kring behovet av en mer effektiv multilateral styrka för att skydda civilpersoner. Om Sudan emellertid fortsätter att göra motstånd mot FN:s ansträngningar, vilket är det mest troliga scenariot, måste FN inta ett mer bestämt förhållningssätt. FN kan exempelvis behöva beakta militärt ingripande i enlighet med kapitel 7, med tanke på organisationens ansvar att skydda civilpersoner då de nationella myndigheterna misslyckas med att rädda befolkningen från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och/eller brott mot mänskligheten.

Sudans regering har inte visat någon vilja att skydda de personer som tvångsförflyttats inom landet. Faktum är att det finns starka bevis för att landets regering har stöttat och finansierat attacker mot flyktingläger. I nuläget är stödet för AU-styrkan på 7 000 man nödvändigt och FN har gått med på att bistå med logistiskt och materiellt stöd. Arabförbundet har äntligen utlovat visst ekonomiskt stöd och EU:s medlemsstater måste också vara generösa på den här punkten.

EU har ett ansvar att göra Darfur till en pågående prioritet för FN. Mer påtryckningar behövs framför allt på Kina och Ryssland för att de ska inta en mer positiv roll i Sudan. Fler civila har dött i Darfur än i Irak och Afghanistan tillsammans. Vi är alla lika skyldiga på grund av det långsamma internationella gensvaret på vad som har hänt fram till idag. Det här är den tuffaste resolutionen om Darfur som vi har sett, men det krävs handling. Jag hoppas att vi inte ska titta tillbaka om ett års tid och se ytterligare 100 000 döda.

 
  
MPphoto
 
 

  Elena Valenciano Martínez-Orozco (PSE).(ES) Herr talman! Vid denna tidpunkt då vi fortfarande vill vara hoppfulla om den fredsöverenskommelse som undertecknades i maj, även om jag betvivlar att vi kan vara det, åser vi hur den humanitära situationen förvärras i regionen, vilket många andra ledamöter redan har beskrivit.

Europaparlamentet uttalar ännu en gång sin ståndpunkt om situationen i Darfur och jag själv talar i detta fall för offren: civilbefolkningen, kvinnorna och barnen i Darfur.

Sedan den beväpnade konflikten bröt ut för tre år sedan har de humanitära organens vädjanden blivit alltmer desperata. De har varit helt fruktlösa. De över 50 000 dödsoffren, de två och en halv miljon människor som tvångsförflyttats inom landet och de 500 000 flyktingarna illustrerar tragedin hos en region i konflikt mer än någons ord kan göra.

I vår resolution tog min grupp upp vår allvarliga oro över kränkningarna av barns rättigheter och det allmänna bruket av våldtäkter av kvinnor som krigsvapen. Detta har tyvärr inte kommit med i kompromissresolutionen, som om det skulle vara oväsentligt.

Antalet barn som dödas, försvinner, utnyttjas sexuellt, kidnappas, tvångsförflyttas, används som soldater för att därefter överges etcetera kan identifieras och räknas i hundratusental och de har dessutom inte någon tillgång till humanitärt bistånd.

Vi bör alla klandras, inte bara regeringen i Khartoum, militären och gerillafalangerna. Det råder en total straffrihet trots att Sudan har ratificerat konventionen om barnets rättigheter och dess fakultativa protokoll om barn i väpnade konflikter.

Vi har också detaljerade uppgifter om att över 200 kvinnor i augusti utsattes för sexuella övergrepp i ett enda läger, och detta är något som de humanitära organisationerna har varnat oss för. Denna information är talande för den infernaliska spiral som Darfur har kastats in i och i vilken kvinnors och flickors kroppar ännu en gång är det slagfält som soldater och gerillan ofta föredrar.

Apropå dagens situation: i ett annat läger för tvångsförflyttade människor har kvinnor våldtagits, i stället för att beskyddas, och hindras från att nå …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Situationen i Darfur är extremt allvarlig. Sudans regering låter sina trupper välla in i regionen och förlängningen av Afrikanska unionens mandat med tre månader är endast ett andrum.

Darfurs befolkning riskerar fortfarande att så kallad säkerhet tillhandahålls enbart av den sudanesiska regeringen, utan internationellt beskydd. De av oss från Europaparlamentet som besökte Darfur under 2004 såg med egna ögon hus som jämnats med marken blandat med tomma skal av hus. Det var allt som fanns kvar av en by som hade bombats av Sudans regering i säkerhetens namn.

Till och med så nyligen som förra veckan bombade ett av den sudanesiska regeringens Antonov-flygplan byar i norra Darfur. Om det inte finns någon utländsk närvaro i Darfur kommer det att bli en fullständig massaker, trots alla handtryckningar och försäkringar om ”aldrig mer” efter Rwanda.

Därför är FN-styrkans närvaro, som berättigas enligt resolution 1706, så livsviktig. Det finns ingen mer brådskande uppgift för internationell diplomati än att samarbeta med Ryssland och Kina för att isolera Sudan och införa FN-närvaro i Darfur.

Förklaringen mellan EU och Kina av den 11 september var uppmuntrande, men den behöver byggas vidare på. Jag vill fråga rådet vilka åtgärder det vidtar för att uppnå detta. Från Afrikanska unionens sida har man sagt att en Afrikadominerad FN-styrka i Darfur är absolut nödvändig.

Den förvärrade humanitära situationen har lett till att ett ökande antal platser blivit förbjudna för icke-statliga organisationer på grund av de nuvarande oroligheterna. Samtidigt har antalet människor som är beroende av humanitärt bistånd ökat till närmare 3 miljoner. Den här månaden rapporterades mer än 30 nya fall av kolera. Utan verklig fred kommer de humanitära ansträngningarna att raseras och tusentals människor som flydde från sina hem för att rädda sina liv kommer återigen att möta döden.

 
  
MPphoto
 
 

  Angelika Beer (Verts/ALE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag behöver inte upprepa vad som just har sagts om läget i Darfur i all dess skrämmande grymhet.

Det som jag vill säga just nu är att jag blev allt annat än övertygad av det som sagts av ordförandeskapet, ministern och, för den delen, kommissionsledamoten Franco Frattini. Så länge som de som är ansvariga inom Europeiska unionen – och med det menar jag er, ni i rådet och ordförandeskapet – inte ens kan inse att det som pågår i detta ögonblick är folkmord, och medan ni endast pratar om hur vi ska spela vår roll i återuppbyggandet när freden är upprättad, och så vidare och så vidare, undrar jag varför ni inte kallar detta för dess rätta namn, eftersom det som är viktigast är att det som pågår här är ett folkmord som måste stoppas och när det är gjort kan vi sätta i gång återuppbyggnadsarbetet.

Det behövs klarspråk, inte minst inom Europeiska unionen. Dilemmat i säkerhetsrådet är att Kina och Ryssland förhindrar att någonting görs. Det är alltså uppenbart att vetorätten i säkerhetsrådet måste avskaffas. Inget land på jorden får tillåtas att använda ett veto för att tillåta folkmord att fortsätta.

För det andra – och detta är någonting som vi européer kan göra – måste vi tydligt säga att under så tragiska omständigheter är den sudanesiska statens så kallade suveränitet alldeles definitivt förhandlingsbar. Det är människors säkerhet, skyddet av människoliv, som är det yttersta goda, inte en odemokratisk, brutal och oduglig stats förmenta suveränitet.

Låt oss erinra oss de debatter vi hade om att skicka trupper till Kongo och sedan till Libanon – denna gång talar vi om 22 000 soldater. Vår reaktion på nyheten om att det blir en förlängning till december får inte vara att ropa ”hurra” och sedan hoppas att när den tiden väl kommer har 22 000 soldater hittats för en FN-styrka, det kommer inte att fungera. Det skulle innebära att vi fram till december skulle förbli passiva åskådare till folkmordet och först då börja ta itu med frågan utan att redan ha gjort något åt den. EU kan inte föra en sådan politik!

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger (GUE/NGL) (DE) Herr talman! Situationen i den sudanesiska provinsen Darfur är helt klart förfärlig. Människor drivs från sina hem, brutalt, i det som Jean Ziegler beskrev som en ”förfärlig tragedi”, men det är lite väl enkelt att säga att trupper ska skickas, så som föreskrivs i FN-resolutionen. Ni vet alla vad som står i denna FN-resolution. Det står att Sudans regering – så som är sedvanligt – måste ge sitt samtycke och det är just det som Sudans regering inte kommer att göra. Det innebär att vad som krävs i denna situation är en politisk lösning snarare än de efterlysningar av militära styrkor eller förberedelser för deras insättande som vi hör från Nato-håll.

Europeiska unionens del i detta är verkligen så som rådet och kommissionen beskrev saken. Det låter sig lätt sägas att vi vill ha styrkorna. Problemet är att det finns vissa grundregler som måste följas och de innebär faktiskt att den berörda regeringen måste ge sitt samtycke, vilket denna regering inte har gjort. Jag vill ännu en gång understryka det som den ärade kvinnliga ledamoten från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen sade. Särskilt i södra Sudan finns det vissa ekonomiska intressen som spelar en viktig roll i konflikten – olja har redan nämnts – och detta gäller inte bara Kina, utan tveklöst även europeiska stater, som Tyskland, det land jag kommer från, som också är starkt inblandat på grund av planerna att bygga en större järnvägslinje där. Vädjanden om att människor måste få hjälp låter underbart och det är något som jag förvisso stöder, men de bör vara realistiska och bör verkligen leda till att mer humanitärt bistånd tillhandahålls.

 
  
MPphoto
 
 

  Jana Hybášková (PPE-DE).(CS) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle föredra att inte tala alls, i protest mot både er och vår oduglighet. Men Kina behöver mineral, olja, marknader, vatten och mark. Vad vi bevittnar är en kinesisk kolonialisering av Afrika. Den sudanesiska regeringen – partner till eller integrerad del av al-Qaida, sedan länge hemvist för Usama bin Ladin, trogen allierad till Al-Tourabi – utövar bokstavligen etnisk rensning, våldtar och befruktar tiotusentals kvinnor för arabiskhetens sak och som medlem i Arabförbundet. Ryssland tillhandahåller vapnen. Afrikanska unionens uppdrag har nått bristningsgränsen. Vår ärorika afrikanska intervention lämnar två miljoner människor i exil och en halv miljon döda.

Jag vill fråga rådet och kommissionen vad de gör för att ge omedelbart stöd för en betydande FN-insats i enlighet med kapitel VII? Vilka åtgärder vidtas för att slutligen genomföra den flygförbudszon som efterlyses i tretton totalt meningslösa resolutioner? Vad gör de för att se till att straffriheten upphör för alla dem som våldtar och dödar fullständigt oskyldiga civila? Jag skäms över att jag som medlem av parlamentets undersökningskommitté tog på mig mer ansvar när jag besökte Darfur och Abéché, och det enda jag kan göra i dag är att pladdra på, om ni ursäktar uttrycket. Herr kommissionsledamot! Tänk er att ni ser en ung kvinna bärande på en baby i ögonen och frågar henne om barnets namn. Hon svarar er och säger att hon inte vet eftersom barnet är frukten av en våldtäkt. Hur tror ni att ni skulle känna er då?

 
  
MPphoto
 
 

  Ana Gomes (PSE).(PT) Al-Bashir-regeringen utövar en strategi som innefattar folkmord på befolkningen i Darfur. EU kan inte längre hysa några illusioner på den punkten. Kommissionen, rådet och de europeiska medlemmarna av FN:s säkerhetsråd måste skyndsamt gå emot Sudan genom att skicka FN-styrkor till Darfurregionen med ett starkt mandat enligt kapitel VII i FN-stadgan. Det finns inte utrymme för fler undanflykter eller tvekan. Den sudanesiska regeringen måste bestraffas om den fortsätter att hindra det internationella samfundets insatser i Darfur. Bankkonton måste skyndsamt frysas och medlemmar av Sudans regering och andra som redan identifierats av Internationella brottmålsdomstolen som anstiftare av ohyggligheterna måste förhindras att resa.

Om Kina och Ryssland fortsätter att släpa fötterna efter sig i fråga om ett embargo mot Khartoum, måste EU gå samman med Förenta staterna och förklara handelsembargo, särskilt på vapen och olja, och en fullständig frysning av den sudanesiska regeringens ekonomiska transaktioner. Militära åtgärder behövs också skyndsamt. En flygförbudszon över Darfur skulle kunna styras från östra Tchad för att förhindra att det sudanesiska flygvapnet angriper befolkningen i Darfur, vilket jag och andra ledamöter i denna kammare bevittnade nära Al Fashir i september 2004.

En flernationell styrka måste omedelbart skickas till östra Tchad för att skydda flyktingarna, för att förbereda för FN-styrkan i Darfur, för att kontrollera gränsen mellan Tchad och Sudan och för att återställa stabiliteten i regionen. Denna stabilitet hotas också av de ökade spänningarna i Somalia på grund av den etiopiska interventionen, som sattes i gång av Bushregeringen med den förödande konsekvensen att de islamiska domstolarna i Mogadishu förstärktes.

Till sist, EU får inte tiga om den roll som Kina, Ryssland och Arabförbundet spelar genom att stödja regeringens i Khartoum folkmordsstrategi. Efter det att FN antog principen om skyldigheten att beskydda, har regeringarna i Moskva, Peking och i arabländerna skämt ut sig genom att sopa lärdomarna från Rwanda, Bosnien och Kongo under mattan när det gäller Darfur, där en muslimsk befolkning massakreras av muslimer.

 
  
MPphoto
 
 

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! När FN:s samordnare för humanitärt bistånd, Jean Egeland, i augusti påpekade för oss att situationen i Darfur var den värsta FN hade sett sedan 2004, påminde han oss också återigen om att det länge varit dags att lösa denna situation.

Det är sant att FN insisterar på att FN-styrkor ska sändas till området, men liksom nämnts är det också sant att den sudanesiska regeringens motstånd gör det svårare. Det är dock vår skyldighet att tillämpa vad som kallas ett ansvar att skydda, vilket Internationella krisgruppen så ofta påpekar. Vi har ett ansvar att skydda och vi kan inte dra oss undan det.

Tre mycket specifika saker kan göras angående Darfur: För det första kan vi mycket direkt införa sanktioner som riktas direkt mot alla parter, inbegripet regeringen, som för närvarande överträder vapenstilleståndet eller direkt angriper de humanitära operationerna och, liksom det också uttryckligen nämnts, och det vill jag betona, som angriper civilbefolkningen och särskilt kvinnor.

För det andra kan och måste Afrikanska unionen användas i större utsträckning för att garantera att de olika parterna godkänner åtminstone delar av fredsöverenskommelsen för Darfur, men i det hänseendet behövs också ett stöd från internationella partners, däribland Europeiska unionen.

Slutligen, och detta är viktigast, måste FN:s säkerhetsråd påskynda processen med att placera ut FN-styrkor på plats, i enlighet med det tydliga mandatet i kapitel 7 i FN-stadgan. Annars blir det svårt att stoppa denna massaker.

 
  
MPphoto
 
 

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Darfur är en humanitär katastrof. Denna tragiska region befinner sig i ett krisartat läge och vi måste ge den vår fulla uppmärksamhet och vidta omedelbara åtgärder, vilket FN:s generalsekreterare Kofi Annan sa för bara ett par dagar sedan. Det är svårt att inte hålla med honom. Hela världen är medveten om att ett krig har pågått utan uppehåll i denna region sedan 2003. Till följd av detta har 300 000 personer dött och över 2,5 miljoner människor har fördrivits.

De humanitära organisationer som arbetar i Sudan har slagit larm de senaste veckorna. Tre miljoner människor i Darfur är beroende av internationellt humanitärt bistånd, däribland livsmedel, läkemedel och husrum. Det håller på att bli närmast omöjligt att ge detta bistånd på grund av den upptrappade konflikten i regionen. Tolv internationella biståndsarbetare har dödats i Darfur bara sedan början av maj, vilket är mer än antalet dödade biståndsarbetare under de senaste två åren.

Även om Afrikanska unionen ska vara kvar i området till slutet av året är det tydligt att den inte på egen hand kan få kriget att upphöra. Vi måste komma ihåg att det handlar om en underutrustad och underfinansierad 7 000 man stark trupp som ska täcka ett område av Frankrikes storlek. Även om truppen förstärktes med ytterligare 4 000 soldater skulle den inte kunna bistå de miljontals civila som angrips i regionen, garantera säkerheten för de internationella organisationerna eller skydda flyktingarna.

Ett antal lösningar på problemet övervägs för närvarande. Dessa omfattar utplacering av FN-styrkor på plats, ett omfattande FN-stöd till Afrikanska unionen i form av logistik och utrustning och ett Nato-åtagande om att lösa konflikten. Som jag ser det är en sak oerhört tydlig. De afrikanska länderna och deras ledare borde vara mycket mer delaktiga i att finna en lösning på detta allvarliga problem. De är erfarna och känner till området och har knutit starka kontakter där. Vi borde därför uppmuntra våra afrikanska partner att bli mer fast beslutna att finna en lösning på denna konflikt.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman! Alla säger att ”Darfur står på randen till en avgrund”. De berörda parterna i konflikten fortsätter att döda och våldta. Civilbefolkningen är deras dagliga mål. Biståndsarbetarna överger området på grund av pressen med hotelser och förvisso mord, med tanke på att 13 personer har dödats under de senaste veckorna. Konflikten hotar hela regionen runtomkring, eftersom den utvidgas till Tchad och Centralafrikanska republiken. Det verkar som om allt nu är upplagt för det slutliga angreppet. Allt är upplagt för en massaker. Regeringen leker katt-och-råtta med det internationella samfundet. Det är ett mycket grymt spel som dagligen betalas med hundratals människoliv.

Sedan 2004 har unionen gjort all den kunnat finansiellt sett, och detta engagemang har säkerligen bidragit till att förhindra ett blodbad. Men det är nu avgörande att ett större politiskt åtagande görs. Prioriteten är att agera så snart som möjligt och att i enlighet med resolution 1706 placera ut en fredsbevarande FN-styrka med ett mandat att använda våld om det blir nödvändigt för att skydda civilbefolkningen.

Det enda sättet att skydda befolkningen är dock att göra det snabbt, här och nu, genom att tvinga de sudanesiska myndigheterna att upphöra med sin nuvarande offensiv och tillämpa fredsöverenskommelsen för Darfur, och genom att stärka mandatet och ge materiella resurser till de styrkor från Afrikanska unionen som finns på plats och som för närvarande inte utgör en tillräckligt stark kraft för att skydda civilbefolkningen. Som mina kolleger i parlamentet sagt måste man också skydda befolkningen genom att omedelbart införa den flygförbudszon som stadgas i FN:s resolution 1591. Om vädjanden om att använda förnuftet inte är tillräckliga får vi bana väg för sanktioner: ett oljeembargo, en internationell arresteringsorder och individuellt riktade sanktioner mot förövarna av illdåd, i synnerhet de 51 personer som är upptagna på den förteckning som lämnats till Internationella brottmålsdomstolen. Mina damer och herrar! Europaparlamentet kommer inte att tillåta att 2000-talets första folkmord får äga rum, i tysthet och praktiskt taget framför ögonen på oss.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Mauro (PPE-DE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med mitt anförande är att avlägsna de sista resterna av hyckleri vad gäller ställningstagandet från regeringen i Khartoum.

År 2000 besökte jag Sudan tillsammans med ledamöter från Europaparlamentet som också är ledamöter i AVS-församlingen. Glenys Kinnock och jag fick samtala med Ibn al-Turabi, som då satt fängslad. Han var en gammal vapenbroder till Omar al-Bashir, en av frontfigurerna för den islamska fundamentalismen i Sudan och en av de män som tagit emot Usama bin Ladin i Sudan.

Vid den tidpunkten, år 2000, berättade han för oss vad regeringens i Khartoum ”arabiseringsstrategi” bestod i. Det var en strategi för att arabisera – och det är precis det jag menar: inte islamisera, utan arabisera – ett område bebott av vad som i många officiella sudanesiska regeringsdokument kallades Darfur-aporna, med andra ord folket i Darfur.

Om nu EU känns vid detta betyder det återigen att vi inte bara får spela med regeringen i Khartoum genom att be den medla mellan hypotetiska motsatta sidor, eftersom det inte finns några motsatta sidor. Det finns inget inbördeskrig i Darfur: det finns bara mördare och offer. Det finns bara mördare som agerar i samspel med de män som ger order i Khartoum och som använder dem för att fullfölja en vansinnig ideologi som sannolikt inte längre endast kommer att leda till folkmord, utan som kommer att stadfästa ett folkmord som pågått under mycket lång tid.

Därför är det avgörande att EU-institutionerna antar katastrofåtgärder, som de som Marie-Arlette Carlotti alldeles nyss beskrev, för att engagera alla som verkligen bryr sig om en hel generations öde.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Scheele (PSE).(DE) Herr talman! Fredsöverenskommelsen för Darfur ingicks i maj 2006, och inte en enda tidsfrist i denna överenskommelse har hållits sedan dess. Striderna har inte minskat och inte heller våldet mot civilbefolkningen, båda ökar i stället. Systematiska våldtäkter används fortfarande som ett sätt att föra krig och en stor ökning av antalet våldtäkter har noterats under de senaste tre månaderna. Den sudanesiska regeringen motsätter sig fortfarande ett FN-uppdrag som skulle ha avsevärt större resurser, fler trupper och större makt än Afrikanska unionens nuvarande fredsuppdrag, som är i hög grad ineffektivt. Hur välkommen utökningen av det afrikanska fredsuppdraget till 11 000 poliser och soldater i västra Sudan än är, visar Afrikanska unionens fortsatta och samlade stöd för FN-trupper att detta endast kan betraktas som en övergångsåtgärd.

Det är uppenbart att den sudanesiska regeringen redan planerar att sända sina egna trupper till regionen för att skydda den. Amnesty International varnar för att det faktum att man snart kanske kommer att ”skyddas” av samma regeringssoldater som drivit människor från sina hem och misshandlat dem, sprider panik hos befolkningen. De biståndsorganisationer som är aktiva i regionen befarar att de kommer att tvingas upphöra med sin verksamhet helt och hållet om regeringstrupperna återigen ställs emot de grupper med separatistiska rebeller som ännu inte har undertecknat fredsöverenskommelsen från Abuja.

Vi uppmanar därför den sudanesiska regeringen att följa kapitel 7 i FN-stadgan och godkänna närvaron i Darfur av en fredsbevarande FN-styrka av det slag som stadgas i säkerhetsrådets resolution 1706.

Sudan står på randen till en katastrof. Allt måste göras för att förhindra ytterligare ett folkmord i Afrika.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Patrick Gaubert (PPE-DE).(FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Liksom två sudanesiska överlevande sa till mig måste vi bryta den tystnad som offren för folkmordet lever under.

Det är för dessa två tysta offer för det pågående folkmordet i Darfur som jag tagit ordet i dag, för att rikta en brådskande vädjan – ett nödrop – till er. Jag talar till er inte bara som ledamot i Europaparlamentet, utan också som ordförande för en internationell icke-statlig organisation som är mycket aktiv i Darfur.

Jag tillhör en generation som efter förintelsen svor att vi aldrig mer skulle få se något liknande. Orden ”aldrig mer” uttalas gång på gång, men nu står vi här igen och tvingas tala om den här frågan. Ska vi vänta till dess att alla befolkningar har utrotats innan vi sörjer dem? Hur många människor måste dö innan vi ingriper? Måste ett minsta antal personer sändas till koncentrationsläger innan vi ingriper? Jag tror faktiskt att vissa offer aldrig kommer att bli särskilt populära. Darfur är ett av dem. Kofi Annan sa att Darfur var ett helvete. Ändå är det omöjligt att föreställa sig riktigt hur helvetiskt det är för de människor som torteras av miliser som begår folkmord i en illegitim regerings tjänst.

Ska vi lägga brottet likgiltighet till vad som i sig är ett brott? Nej! De som torterar måste veta att vi inte kommer att låta dem vara, eftersom vi inte kan säga att vi inte kände till vad som pågick. Vi känner till vad som sker, men vi gör inget. EU måste spela en viktig roll. EU måste utöva verkliga påtryckningar och ställa mer offensiva krav på ett slut på illgärningarna och massakrerna och kräva att FN-styrkor placeras ut för att skydda civilbefolkningen i Darfur. Detta kan endast ske genom diplomatiska insatser och ett mycket stort internationellt engagemang. För en gångs skull kan armén ingripa på ett positivt sätt för att ställa sig emellan mördarna och deras offer. Vi måste kräva en lösning på situationen med miliserna och vi måste kräva att humanitärt bistånd ges.

Liksom ett antal av mina kolleger i kammaren före mig har sagt får vi inte slösa någon tid, för vi bevittnar faktiskt 2000-talets första folkmord.

 
  
MPphoto
 
 

  Panagiotis Beglitis (PSE).(EL) Herr talman! Mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Kriget i Libanon och konflikten i Mellanöstern har tyvärr tilldragit sig det internationella intresset och fyllt de internationella nyheterna på bekostnad av den tragiska utvecklingen i Darfur, där en humanitär kris, ett folkmord, etnisk rensning och ett kriminellt krig pågår.

Vi har FN:s säkerhetsråds resolution 1706, som vi kräver att man ska tillämpa. Vad gäller resolution 1701 om Libanon agerade man internationellt för att den skulle tillämpas fullt ut. Fem resolutioner senare, med resolution 1706, finner vi dock en internationell likgiltighet och ett internationellt hyckleri beträffande tillämpningen. Vi har två uppsättningar med standarder för denna stora humanitära kris som slutligen också undergräver våra gemensamma europeiska värderingar och principer.

Herr kommissionsledamot! Jag anser att Europeiska unionen i grunden har ett moraliskt ansvar att vidta åtgärder, och inte bara ett politiskt och strategiskt ansvar. Ministerrådets byråkratiska resolutioner är i sig inte tillräckliga. Den 20 oktober äger toppmötet rum. Vad som också behövs från er sida är att Europeiska unionen tar ett initiativ i säkerhetsrådet, så att vi får en gemensam ståndpunkt för alla säkerhetsrådets ledamöter om hur problemet ska lösas, om att resolution 1706 äntligen ska tillämpas och, eftersom vi måste vara ärliga måste vi agera vad gäller Kina. Kina är ett av de länder som ansvarar för att detta dödläge uppstått och för att denna kris förlängts. Arabförbundet har samma ansvar. Så vidta åtgärder mot Arabförbundet, Islamiska konferensen, Kina, Ryssland och till och med Förenta staterna. George Bush och den amerikanska kongressens menlösa uttalanden räcker inte och slutligen, herr kommissionsledamot, måste den internationella rättens regler om rätten till internationellt ingripande när de mänskliga rättigheterna kränks tillämpas.

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har alla bevittnat de brott mot mänskligheten som begåtts i Sudan under de tre senaste åren. Dessa brott innefattar folkmord, krigsbrott och etnisk rensning. Medan vi hjälplöst tittar på från våra elfenbenstorn, underlåter den sudanesiska staten att uppfylla den grundläggande plikt som krävs av alla stater, nämligen att garantera säkerheten för en befolkning på ett givet territorium. Från Bryssels och Strasbourgs horisont iakttar vi händelserna i Sudan, trots att Europeiska unionen föddes ur en politisk och moralisk protest mot brott av detta slag. Varje utvidgning inleddes med samma stridssignal: aldrig mer, aldrig mer kommer vi att tillåta sådana brott mot mänskligheten, aldrig mer kommer vi att tillåta etnisk rensning, aldrig mer kommer vi att tolerera folkmord!

I de uttalanden som gjorts i dag av företrädare för Europeiska unionen har jag inte hört något sådant starkt engagemang för att se till att Europeiska unionen faktiskt gör allt i dess makt för att stoppa det utbredda blodbadet i Sudan. Vilka åtgärder bör vidtas? Under de kommande veckorna bör unionen inrikta sig på att utöva kraftiga påtryckningar på regeringen i Khartoum för att se till att den samtycker till att FN placerar ut fredsbevarande trupper på sudanesiskt territorium. Om detta inte lyckas, och om regeringen i Khartoum fortsatt vägrar att tillåta närvaron av fredsbevarande FN-trupper på dess territorium, vore det lämpligt att ytterligare öka det logistiska och materiella stödet till Afrikanska unionens uppdrag i Sudan. Om inget av detta påverkar vad som sker i Sudan bör vi överväga att uppmana Natos styrkor att se till att Afrikanska unionens militära uppdrag garanterar freden och säkerheten på hela Sudans territorium.

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Detta har varit en utmärkt och rejäl debatt. Jag kan försäkra er att rådet inte är likgiltigt till situationen i Sudan och Darfur. Vi är alla eniga om att utvecklingen där har varit mycket oroande, och vi måste nu och i framtiden göra allt i vår makt för att förbättra säkerheten och den humanitära situationen i Darfur. Vi gör ständigt allt i vår makt, eller åtminstone en hel del. Vi upprätthåller aktiva diplomatiska förbindelser med de olika parterna och tredjeländerna för att vinna största möjliga stöd för FN-resolutionen och dess tillämpning, och för att kunna öka påtryckningarna på den sudanesiska regeringen. Det särskilda sändebudet Pekka Haavisto spelar en viktig roll i Sudan när det gäller att se till att alla parter där engagerar sig i fredsprocessen, eftersom man annars inte kan få någon varaktig fred.

Det är mycket viktigt och ett positivt tecken att Afrikanska unionen, genom sin AMIS-operation (Afrikanska unionens uppdrag i Sudan), har visat sig vara fast besluten att lösa denna kris. Detta engagemang har fått Europeiska unionens stöd, och det fortsätter att vara fallet, eftersom EU stöder AMIS-operationen i fråga om logistik, materiellt stöd, planeringsstöd och andra liknande åtgärder. Afrikanska unionen har beslutat att öka sin fredsbevarande närvaro – det vill säga sin AMIS-operation – med ytterligare 4 000 trupper, vilket innebär att totalt 11 000 trupper kommer att vara utplacerade i regionen.

När FN-operationen slutligen inletts i regionen vore det enklaste sättet att få den accepterad i den sudanesiska regeringens ögon kanske att den bestod av afrikanska och asiatiska trupper. Vi måste också komma ihåg att de övriga grannländerna i regionen spelar en mycket viktig roll när det gäller gränsfrågor och flyktingproblem.

Människorättssituationen i området är mycket oroande, vilket har nämnts i debatten. Europeiska unionen har betonat dessa människorättsfrågor genom att införliva dem på dagordningen för FN:s råd för mänskliga rättigheter som nu pågår. Vad gäller frågan om folkmord, och i synnerhet användningen av detta begrepp, bör vi komma ihåg att Internationella brottmålsdomstolen för närvarande undersöker detta och Europeiska unionen stöder dess arbete.

Det finns inte bara en väg till en lösning för Darfur och Sudan. Det är mycket viktigt att vi gör framsteg på alla områden på ett effektivt, brett och samordnat sätt, och i en samarbetsanda.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag håller helt och hållet med ministern i hans slutsatser som företrädare för ordförandeskapet.

Jag tror inte att någon här i parlamentet tvivlar på att tragedin i Darfur är katastrofal, precis som det inte kan finnas några tvivel om att det verkligen handlar om ett folkmord. Dagens debatt rör dock ett mycket mer allmänt politiskt problem som är oerhört viktigt för parlamentet och för Europeiska unionens institutioner i allmänhet: unionens roll som främjare och försvarare av de grundläggande rättigheterna utanför dess gränser.

Vi undrar ofta om Europeiska unionen kan och måste (jag anser personligen att den kan och måste) vara en bärare av normer för de grundläggande rättigheterna i hela världen och framför allt för respekten för den mänskliga värdigheten – den mänskliga värdighet som fullständigt förstörts i tragedin i Darfur. För att EU ska kunna spela den rollen måste emellertid den stora politiska debatt som måste hållas handla om hur EU kan sprida dessa värderingar utanför sina gränser och upprätthålla dem när andra parter, liksom den sudanesiska regeringen, tolererar och uppmuntrar fundamentalism och de mest våldsamma och förfärliga övergrepp som begås av miliser. Många av er har nu sagt väldigt tydligt: ”Låt oss gå in med trupper och vapen och tillämpa artikel 7, låt oss sända en militär styrka som kan använda våld för att sätta stopp för denna katastrofala situation.”

Jag är väl medveten om att detta är ett av alternativen enligt de internationella avtalen, men sedan kommer jag ihåg att när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna i världen har vi européer ofta talat om att garantera den så kallade principen om egenansvar: med andra ord kan vi här i Strasbourg och Bryssel inte bestämma vilken väg som är den rätta för ett annat land eller en annan kontinent och bara påtvinga dem den. Vi måste arbeta med de lokala institutionerna, och enligt min åsikt består den första delen av lösningen i att arbeta med Afrikanska unionen, stärka dess roll och se till att den får den praktiska hjälp den behöver. Vi vill inte att det ska uppfattas som om EU är otillgängligt ena stunden och sedan engagerar sig i nästa stund, och placerar ut trupper och vapen och spelar en roll som, om något, borde befästas och stärkas av Afrikanska unionen.

Det är det första steget, liksom ordförandeskapet precis påpekat. Det andra steget i den här riktningen är att ge logistiskt stöd på plats. Det är ett uppdrag som vi, EU och dess institutioner, kan utföra, och också kommissionen kan ge ekonomiskt stöd. Hur kan vi garantera att det humanitära biståndet faktiskt når sin avsedda destination: den drabbade befolkningen och de icke-statliga biståndsarbetare på plats som riskerar sina liv? Logistiskt stöd på plats är alltså ytterligare ett område där vi inom EU kan spela en avgörande roll.

Den tredje åtgärden, som vissa egentligen inte tillmätt tillräcklig betydelse, är hur vi ska arbeta med Arabförbundet. Mina damer och herrar! Vi konfronteras med känsliga frågor hos islamiska eller arabiska länder i många delar av världen. I vissa fall är dessa länder våra trofasta allierade, som exempelvis i kampen mot terrorism. I andra fall är de så oerhört känsliga att vi bör ingå överenskommelser innan vi ingriper.

Vad är skillnaden mellan Darfur och Libanon? Skillnaden är att för Libanon fanns en överenskommelse, och trupperna gick in som fredsbevarande styrkor eftersom den libanesiska regeringen och den israeliska regeringen båda accepterade det. Den sudanesiska regeringen å andra sidan förkastar fortfarande detta. Tror ni att det skulle vara möjligt att ingripa ensidigt utan att Arabförbundet spelade en stark roll? Tror ni inte att ett sådant ingripande, utan en stark roll för Arabförbundet, skulle sända ett oerhört negativt budskap till denna enorma befolkning, som tyvärr hyser de mest fundamentalistiska tankarna i världen? Skulle detta inte stärka extremisterna och fundamentalisterna, som sedan skulle få ytterligare ett argument i sin propagandaarsenal.

Den tredje delen av lösningen är därför Arabförbundet. Vi arbetar för att uppmuntra Arabförbundet att avlägsna sig från Sudans regering och dra tillbaka sitt samtycke och stöd. Som ni vet sker detta i viss utsträckning, men vi måste göra mer i det hänseendet.

Någon nämnde också en annan punkt: vad händer om regeringen i Khartoum inte lyssnar på det internationella samfundet? Jag har alltid ansett att militära insatser endast ska användas som en sista utväg, även om humanitärt ingripande är berättigat enligt artikel 7 i fördraget.

Det finns några andra medelvägar. I detta sammanhang hörde jag någon nämna en flygförbudszon, och det är en åtgärd som kan utforskas, antas och föreslås. Ni förstår att om vi föreslog att säkerhetsrådet skulle agera enligt artikel 7, skulle Kina, oavsett vad vi tyckte om saken, troligen använda sig av sitt veto så att inget skulle hända. Jag undrar därför om det inte vore bättre att utarbeta ett initiativ, vilket kanske inte skulle lösa problemet, men det skulle vara till hjälp, som till exempel att hindra flygplan från att flyga över området och döda människor med bomber och flygangrepp. Det är en annan konkret möjlighet.

Jag ska avsluta mitt anförande med två kommentarer. För det första kommer ordförande Barroso och min kollega Louis Michel att besöka Khartoum. De kommer att sända ett starkt budskap till de högsta nivåerna i den sudanesiska regeringen i vilket de förklarar att Europeiska unionen avser att vidta beslutsamma diplomatiska åtgärder, såväl som åtgärder på plats för att hjälpa de drabbade människorna. Budskapet kommer att röra den isolering som Sudan kommer att hänvisas till om landet fortsätter att vägra att lyssna på det internationella samfundet. En sådan isolering skulle vara särskilt förödande för Sudan självt: att vara isolerad från resten av det internationella samfundet skulle inte ligga i Khartoums intresse, eftersom det skulle göra att president Bashir inte hade någon ursäkt för att upprätthålla en så negativ inställning.

En annan mycket viktig fråga som kommer att omfattas av kommissionens åtgärd är kvinnors och barns roll. Vi talar om den frågan hela tiden här i EU: vi oroar oss över offren för människohandel och tvångsprostitution och vi har till och med utfärdat en europeisk färdplan för barns rättigheter. Vi kan naturligtvis inte blunda för kvinnors och barns rättigheter utanför Europa i ett så tragiskt fall som Darfur.

Personligen hoppas jag därför att Europaparlamentet kommer att vara orubbligt i sina åtgärder för Darfur, så att man just kan ge kvinnor och barn ett särskilt skydd, eftersom de alltid är de offer som utsätts för störst risker.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen(1).

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 12.00.

 
  

(1)Se protokollet.

Senaste uppdatering: 28 november 2006Rättsligt meddelande