Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Elisabeth Schroedter, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om tillämpningen av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare (2006/2038(INI)) (A6-0308/2006).

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tjänstedirektivet är ett av de viktigaste direktiven när det handlar om friheten att tillhandahålla tjänster och det möjliggör å ena sidan rättvis konkurrens mellan tjänsteleverantörer i hela EU, samtidigt som det å andra sidan också innehåller tydliga bestämmelser för att skydda de utstationerade arbetstagarna. I direktivet anges även minimistandarder som är tillämpliga för alla och som samtidigt ger tillräcklig flexibilitet för att kunna verkställas genom de olika nationella systemen. Själva kärnan är principen om samma minimilön eller samma minimivillkor för samma arbete på samma plats, vilket gör det möjligt att fastställa rättvisa konkurrensvillkor för företag på platsen. Om direktivet om utstationering av arbetstagare ska gå att införliva på ett lyckat sätt krävs emellertid att alla anstränger sig – alla parter på alla nivåer.

Jag vill nu tacka alla de ledamöter som samarbetade med mig med detta betänkande för deras engagemang och framför allt för deras outtröttliga tålamod i samband med förhandlingsprocessen. Jag vill också tacka personalen på utskottets kansli, på enheten för ingivande av handlingar, och dem som arbetar på gruppernas kansli och på ledamöternas privata kontor, för deras engagemang och den omätbara övertid de behövde arbeta.

Detta betänkande är resultatet av en gemensam insats. Det får stöd från alla grupper och skälet till detta är att alla berörda har varit kompromissvilliga för sakens skull. Det är genom sitt engagemang för direktivet om utstationering av arbetstagare som parlamentet tillbakavisar kommissionens försök att ta fram riktlinjer som begränsar medlemsstaternas möjligheter att utöva kontroll, eftersom medlemsstaterna ansvarar särskilt för att genom sina kontrollåtgärder se till att minimibestämmelserna för förhållandena på arbetsplatsen faktiskt följs, och de måste undantagslöst kunna göra detta framöver.

Vår kritik av riktlinjerna är ingen överraskning för kommissionen. Det gäller användningen av dem bara för att bakvägen återinföra innehållet i artiklarna 24 och 25 i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som parlamentet förkastade med stor majoritet, ett förkastande som rådet stödde, eftersom varken arbetsgivar- eller arbetstagarföreningar, varken regeringar eller parlamentsledamöter, vill ha friheten att tillhandahålla tjänster till priset av arbetstagarnas grundläggande rättigheter. Det omvända stämmer: det finns en bred allians av personer som är övertygade om att EU kan lyckas med att kombinera dessa två och att detta kommer att leda till det vi kallar det sociala Europa.

Vi förväntar oss att kommissionen verkligen beaktar den tvetydiga omröstningen i februari om detta betänkande som en vägledning om hur den ska gå vidare. Detta innebär också att vi förväntar oss att den tar hänsyn till parlamentets åsikter när den utvärderar de frågeformulär som den skickade till medlemsstaterna i går. Det är oacceptabelt att kommissionen ställer krav på medlemsstaterna som ytterst äventyrar efterlevnaden av minimibestämmelserna på arbetsområdet.

Låt mig också tillägga att EG-domstolen har klargjort att krav som behövs för att säkra minimibestämmelser för arbetsförhållanden inte strider mot friheten att tillhandahålla tjänster och det är just det som klargörs i detta betänkande. Det har till exempel visats i praktiken att, i motsats till kommissionens tolkning, lönehandlingar också kan behövas förutom arbetstidskort för att säkra arbetstagarnas rätt till minimilön, och konsekvensen av detta är att rättegångsbiträden i framtiden kommer att bli oumbärliga som parter i de löneförhandlingar som beskrivs i artikel 3.8 i direktivet om utstationering av arbetstagare eller som företrädare för att göra sådana förhandlingar möjliga genom att vara tillgängliga för det praktiska överlämnandet av officiella handlingar. Om man ska kunna genomföra direktivet måste åtgärder vidtas för att klargöra saker och ting i förväg och för att tillhandahålla information om efterlevnad av minimibestämmelserna i samband med anställning.

Det är med detta i åtanke som jag hoppas att det arbete som så många har utfört i samband med betänkandet ger resultat och att kommissionen nu utan några reservationer ser till att principen ”samma lön för samma arbete på samma plats” tillämpas över hela EU.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Mina damer och herrar! Syftet med direktivet om utstationering av arbetstagare är att förena företagens rätt att tillhandahålla tjänster över gränserna med rättigheterna för de arbetstagare som innehar tillfälliga tjänster. Målet är att se till att den grundläggande rätten till rörlighet gäller för både arbetstagare och tjänster och att den sociala lagstiftning som syftar till att skydda arbetstagare följs.

Tio år efter antagandet av direktivet finns det fortfarande svårigheter i samband med tillämpningen. Först och främst får arbetstagare och anställda otillräcklig information om sina rättigheter och skyldigheter. Ytterligare ett problem är bristen på administrativt samarbete mellan ursprungsländer och värdländer, som i sin tur kan ses som ett slags brist på ömsesidigt förtroende. Slutligen har de inspektionsåtgärder som införts av vissa medlemsstater lett till oro för protektionism.

Myndigheterna i värdländerna har fått viss inspektionsrätt, även om även denna har sina begränsningar. Dessa inspektioner måste genomföras på ett korrekt sätt utan diskriminering och utan att man hindrar friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden. För att förtydliga denna punkt bedömde kommissionen att det var lämpligt att anta huvudprinciperna den 4 april.

Nationella myndigheter måste se till att utstationerade arbetstagare och tjänsteleverantörer på ett effektivt sätt kan få information om arbetsförhållandena i värdlandet. De måste också samarbeta på ett rättvist sätt. I detta avseende anser kommissionen att den måste påminna medlemsstaterna om deras skyldigheter och uppmanar dem att vidta effektivare åtgärder.

Jag är medveten om att debatten i parlamentet om utstationering av arbetstagare har varit komplicerad och att man har uttryckt en mängd olika åsikter. Detta visar svårigheten att nå en balans mellan å ena sidan säkrandet av arbetstagarnas skydd och å andra sidan friheten att tillhandahålla tjänster.

Det gläder mig att jag i det betänkande som parlamentet röstat om har hittat många gemensamma nämnare med den ståndpunkt som kommissionen uttryckte i sitt meddelande från den 4 april. Det finns emellertid en rad punkter som jag särskilt vill ta upp och som man bör anta en tydlig ståndpunkt om.

Jag kan inte hålla med om att kommissionen kommer att försöka inbegripa de borttagna artiklarna 24 och 25 från det ursprungliga tjänstedirektivet med hjälp av sitt meddelande. Så är inte fallet. I sitt meddelande tolkar kommissionen den aktuella lagstiftningen men inför inte ny lagstiftning därför att man inte kan göra det genom meddelanden, inte ens formellt eftersom detta handlar om lagstiftningsförfarande. Detta påstående överensstämmer inte med kommissionens tolkning. Jag vill återigen betona att kommissionen genom sitt meddelande inte upprättar ny lagstiftning på vilken den ska grunda dessa artiklar, utan den tolkar gällande lagstiftning som inbegriper viktiga domslut av EG-domstolen.

I de domslut av EG-domstolen som det hänvisas till i kommissionens meddelande förbjuds de nationella myndigheterna att kräva att tjänsteleverantörer från andra medlemsstater ska ha ett kontor eller en företrädare i deras land. Enligt rättspraxis får en medlemsstat som är värd för utländska tjänsteleverantörer – i syfte att följa solidaritetsprincipen – bestämma att det måste finnas dokumentation på arbetsplatsen om det berörda arbetet och i synnerhet arbetsrapporter eller handlingar om hälsa, säkerhet och arbetarskydd på arbetsplatsen.

I sin tolkning begränsar inte kommissionen på något sätt medlemsstaternas förmåga att utföra effektiva inspektioner och ingen av de tidigare nämnda artiklarna har detta syfte. Jag menar att kommissionen i sin tolkning ansträngde sig till det yttersta för att hitta och förstå den verkliga betydelsen och andan i enskilda domslut av EG-domstolen. Kommissionen anser att det är oerhört viktigt att direktivet genomförs på ett korrekt sätt och den har sett längre än till själva genomförandet. Den har redan börjat arbeta med en rapport för att utvärdera läget ett år efter offentliggörandet av sina riktlinjer. I detta syfte har kommissionen skickat ett frågeformulär till de nationella myndigheterna och till arbetsmarknadens parter. Den har också tagit fram en webbplats där man tar upp rättsliga och praktiska frågor som har att göra med utstationering av arbetstagare. Nyligen lanserades även ett forum på webbplatsen, där alla EU-medborgare kan bidra med förslag och synpunkter.

Kommissionen samordnar dessutom en grupp nationella experter som har utvecklat principer för bästa metoder genom vilka man har fastställt ett antal föreskrifter för administrativt samarbete och en gemensam blankett som gör det möjligt för oss att förenkla informationsutbytet mellan kontaktpunkterna. Kommissionen tar naturligtvis hänsyn till parlamentets åsikter och det aktuella betänkandet är ett viktigt dokument för kommissionen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för hennes betänkande. Jag beklagar dock att utskottet för sysselsättning och sociala frågor inte beaktade de enligt min mening främsta iakttagelserna som röstades igenom genom mitt yttrande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. I grupp B hade vi inte heller någon möjlighet att utbyta information i viktiga frågor eller att diskutera dem.

Föredraganden tog upp många oroande och ofta motsägelsefulla punkter i sitt betänkande. I dag ska jag koncentrera mig på de väsentligaste problemen. Problemen är inte nya och har redan varit föremål för omfattande diskussioner under arbetet med tjänstedirektivet. Man beslutade dessvärre att inte ta med lösningarna på de här problemen i direktivet utan endast i kommissionens meddelande om vägledning för utstationering av arbetstagare. Jag anser att denna vägledning är nyttig, eftersom den tar upp de problem som tusentals företagare möter dagligen när de stationerar ut sina arbetstagare.

Ett av problemen är att värdlandet ställer krav på att företagen ska skaffa ett juridiskt ombud, i stället för att bara stationera ut en arbetstagare som kan agera som arbetsgivarens representant. Kravet har långtgående konsekvenser, eftersom inrättandet av ett juridiskt ombud omfattas av principen om frihet att starta företag och inte av principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Dessutom innebär det en betydande ekonomisk utgift för arbetsgivarna.

Ett annat problem är att värdlandet kräver att ett antal olika handlingar lämnas in. I praktiken klagar företagarna på att värdlandets myndigheter missbrukar kravet och envisas med att begära in handlingar som inte är relevanta för det arbete som ska utföras.

Kravet på att anmäla utstationeringen av arbetstagare utgör ytterligare ett problem. Vissa länder envisas med att kräva att anmälan görs flera månader före utstationeringsperiodens början och den betraktas ofta som ett tillstånd. Dessa förfaranden är mycket betungande för tjänsteleverantörerna.

Den sista viktiga sak jag vill ta upp, och som företagarna ofta lyfter fram, är den mycket strikta kontrollen av polska företag …

  Raymond Langendries, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman! Först av allt vill jag tacka Elisabeth Schroedter för hennes omfattande och utmärkta arbete med att ta fram det här betänkandet, och i synnerhet för hennes insatser för att uppnå en så bred enighet som möjligt om en text som är viktig av en rad olika anledningar.

Hon har också lyft fram det givande arbete som en stor majoritet av parlamentets ledamöter har utfört under debatten och under omröstningen om förslaget till tjänstedirektivet. Arbetet har varit givande eftersom parlamentet har röstat för viktiga ändringsförslag för att garantera att de kompetensområden och frågor som omfattas av utstationeringsdirektivet respekteras fullt ut. Parlamentet har därmed sett till att direktivet får den viktiga roll som krävs i en tid när vi i en union om 25 länder ser, och kommer att få se, en stor ökning av tillhandahållandet av tjänster och en ökning av rörligheten för arbetstagare. Betänkandet innebär också att våra befogenheter att fatta beslut i frågor som med rätta hör till vårt ansvarsområde tryggas – något som jag anser att samtliga ledamöter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor var eniga om.

Genom att tolka och tillämpa ett direktiv på rätt sätt samt noggrant kontrollera dess effekter kan rätt balans mellan sund konkurrens och garanterad respekt för arbetstagarnas rättigheter uppnås. Det måste finnas strikta och rimliga grundregler för den här frågan. Dessa regler måste även kunna användas för att garantera öppenhet och trygghet för arbetstagarna, både när det gäller tillhandahållandet av tjänster och den fria rörligheten.

För att ett direktiv ska kunna tolkas på rätt sätt behövs det omfattande insatser för att ge förklaringar och information samt för att förenkla administrativa frågor. Genom att tillämpa ett direktiv på rätt sätt kan man säkert se till att rätten till fri rörlighet och principerna om lika behandling respekteras och att arbetsvillkoren och de sociala trygghetssystemen harmoniseras. Ett direktiv med noggrant kontrollerade effekter är ett viktigt verktyg mot EU-negativa strömningar som kan väckas om det bland befolkningen dyker upp arbetstagare som inte behandlas som annat än varor som kan flyttas runt hursomhelst och som utnyttjas under usla förhållanden.

  Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka föredraganden för allt det arbete hon har utfört och för hennes vilja att lyssna. I det här läget kan jag säga att min grupp anser att det är ett välavvägt betänkande. Herr kommissionsledamot! Med det här betänkandet vill min grupp framför allt uppmuntra er att vidta åtgärder för att se till att utstationeringsdirektivet efterlevs i praktiken. Vi ber er inte att revidera direktivet, eftersom lagstiftningen i sig är ganska vettig. Som vi alla vet blir dock arbetstagare som arbetar tillfälligt i andra länder ofta hänsynslöst utnyttjade i praktiken, och vi anser att detta utnyttjande måste upphöra.

De olika medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör därför samarbeta i större utsträckning. Vi ber följaktligen kommissionen att samordna dem i ett välorganiserat nätverk. Förmedlingen av information om rättigheter och skyldigheter till arbetsgivare och företag bör också förbättras och det gläder vår grupp att ni lovar att lansera en väldokumenterad webbplats, introducera enhetliga blanketter och utbyta goda arbetsmetoder.

Jag vill även ta upp de riktlinjer som kommissionen utarbetat på parlamentets begäran och som framgångsrikt förhindrar att utstationeringsdirektivet urholkas av tjänstedirektivet. Jag vill uppmana kommissionsledamoten att å ena sidan inte blanda ihop försöken att förenkla administrationen, som har vårt fulla stöd, och å andra sidan inte ifrågasätta de krav som måste ställas på övervakning och kontroll. Vi vidhåller därför att medlemsstaterna måste behålla rätten att kräva att de aktuella företagen utser ombud, men även att begära in handlingar och kräva registrering. Vi måste samarbeta för att bekämpa byråkrati och exploatering.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) En anda av protektionism och ekonomisk nationalism börjar slå rot i vissa länder i gemenskapen. Detta hindrar den internationella handeln och den fria rörligheten för kapital och arbetskraft. Protektionister har inte bara en negativ inställning till konkurrensen från Asien utan till all utländsk konkurrens. Det är en kortsiktig inställning. Som vi alla vet främjar konkurrens den ekonomiska utvecklingen, medan isolering leder till ekonomisk och social nedgång.

Ett uttryck för protektionism är att på konstgjord och byråkratisk väg förhindra att utstationeringsdirektivet genomförs och tillämpas.

Den här situationen skadar inte bara våra egna utan hela gemenskapens intressen och begränsar medborgarnas grundläggande rättigheter, framför allt friheten att tillhandahålla tjänster och friheten att starta företag. Dessa rättigheter finns med i EG-fördraget och i utstationeringsdirektivet men ignoreras av medlemsstaterna. Ett sådant beteende undergräver vår gemenskap.

Jag kommer att rösta för att byråkratiska hinder undanröjs, så att inte nationsgränserna utgör ett hinder mot affärsutvecklingen i gemenskapen och människor fritt kan välja var de vill arbeta. Människor måste även kunna vara säkra på att inte bli utnyttjade eller diskriminerade när de arbetar utomlands.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Det är allmänt känt att många arbetstagare från EU:s medlemsstater, till exempel Portugal, fortfarande drabbas av diskriminering när de åker för att arbeta i andra EU-länder där lönenivån är högre. Enligt direktivet om utstationering av arbetstagare bär värdlandet ensamt ansvaret för att se till att de utstationerade arbetstagarnas rättigheter skyddas. Det berörda landet är därför skyldigt att vidta åtgärder för att förhindra att miniminormer kringgås. Detta leder till ren diskriminering av alla arbetstagare, både de utstationerade arbetstagarna och värdlandets egna arbetstagare.

Det har visat sig att direktivet ignoreras på många håll, trots otaliga klagomål, antingen från parlamentet eller i rapporter om enskilda fall av det slag som vi har utfärdat vid ett antal tillfällen. Det händer fortfarande att direktivet inte alltid följs, vilket vi måste komma till rätta med. Följaktligen godtar vi inte kommissionens förslag, som är en följd av förslaget till ett direktiv om tjänster på den inre marknaden, om att på vissa viktiga områden begränsa de minimikrav som medlemsstaterna ställer på företagen.

Samtidigt som vi stöder betänkandet måste vi därför uttrycka vår besvikelse över de påtryckningar som har utövats och de förslag som har lagts fram av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, efter deras försök att förhindra ett förtydligande av viktiga aspekter av direktivets genomförande. De lade fram olika ändringsförslag som bland annat syftar till att slopa vissa punkter i detta betänkande, och vi är särskilt oroade över försöken att slopa ändringsförslag 13 och delar av ändringsförslagen 26 och 29 i betänkandet. Vi vill för vår del att föredragandens betänkande står fast och uppmanar parlamentet att anta ett antal andra förslag som syftar till att verkställa direktivet.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När vi enades om den svaga kompromissen om tjänstedirektivet var det uppenbart att den hade uppnåtts på bekostnad av EU:s nya medlemsstater, vars främsta konkurrensfördel på den inre marknaden ligger i just tjänstesektorn. Kompromissen var dödsstöten för allt hopp om lika möjligheter på den inre marknaden, enligt det ursprungliga förslaget till direktivet. Europeiska kommissionens meddelande om vägledning om utstationering av arbetstagare var den del av överenskommelsen som skulle ha kunnat inge ett visst hopp i de nya medlemsstaterna. Genom att presentera dagens betänkande för oss försöker utskottet för sysselsättning och sociala frågor att undanröja till och med denna lilla och icke-bindande möjlighet. Med sitt betänkande försöker utskottet för sysselsättning och sociala frågor bevara status quo på tjänstemarknaden, trots att protektionism och ren och skär chauvinism frodas på denna marknad.

Enligt till exempel Europeiska fackliga samorganisationen är fördelen med denna chauvinism att den gäller arbetstagare och har byggts upp under fackföreningarnas beskydd. Personligen tror jag inte alls att det handlar om arbetande människors bästa. Hårda administrativa och sociala krav leder i grund och botten bara till att människor förlorar sina arbeten. Det var det som hände i Vaxholm-fallet och även i fallet med det polska företaget Zojax. De båda inblandade företagen tvingades att dra sig ur projekten, vilket ledde till förluster och uppsägningar. Svenska fackföreningsmedlemmar var dock mycket nöjda, eftersom de som förlorade sina arbeten var utländska arbetstagare, letter och polacker. Jag vill påminna svenska fackföreningsmedlemmar och utskottet för sysselsättning och sociala frågor om att nämnda utlänningar är medborgare och företag med rättigheter, som vid anslutningen hade fått löfte om lika rättigheter på den inre marknaden.

Det stämmer att kraven i artikel 3 i direktivet är minimikrav. Anser dock inte utskottet för sysselsättning och sociala frågor att det är hög tid att fastställa en övre gräns för dessa krav, både för krav som bygger på lagstiftning och krav som bygger på kollektivavtal? Anser inte utskottet att dessa krav i regel bara är en förevändning för ren och skär protektionism? Kraven på att anmäla sig, skaffa juridiskt ombud i värdlandet och tillhandahålla socialförsäkringshandlingar på plats används av myndigheterna som en förevändning för att försvåra saker och ting. De har alla ett enda syfte och det är att skydda den nationella marknaden från murare, bagare, målare samt många andra yrkesgrupper som nu med rätta känner sig svikna. Deras förväntningar på lika rättigheter på EU:s marknad grusas av en hård verklighet.

Om vi antar betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor i dess nuvarande form kommer det att skicka en tydlig signal till medlemsstaterna om att de kan göra precis som de vill på den inre marknaden för tjänster. Det kommer också att leda till att den bräckliga kompromiss som nåddes om tjänstedirektivet rivs upp. Därför vädjar jag om ert stöd för de ändringsförslag som har lagts fram av en grupp ledamöter från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Unionen för nationernas Europa, eftersom betänkandet inte förtjänar vårt stöd utan dessa ändringar.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! När människor arbetar på kortsiktiga kontrakt i andra länder än sina egna finns det uppenbara fördelar för alla parter. Så jag är för utstationerade arbetstagare – men inte på detta sätt. I betänkandet står det i punkt 19 att detta inte kommer att uppnås genom omfattande byråkrati, men ungefär 35 av 49 punkter innefattar hänvisningar till rättsakter, artiklar, överträdelseförfaranden, EG-domstolens mål samt genomdrivande med hjälp av påföljder.

Om detta förslag är något att följa, är jag inte förvånad över att kommissionsledamoten med ansvar för näringslivsfrågor ligger efter i sin strävan att förenkla EU-rätten! För återigen har vi ett förslag som innehåller en massa regler och bestämmelser, som styrks av så många hänvisningar till påföljder och överträdelseförfaranden att föredraganden varken kan veta ut eller in samtidigt som hon försöker lägga fram ett förslag som är lätt att hantera, rättvist för alla, men effektivt.

När detta diskuterades för en tid sedan i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, var ledamöterna upprörda över att få höra om fall av uppenbart utnyttjande av utstationerade arbetstagare. Detta måste stoppas, men vad gjorde medlemsstaterna? Vad gjorde fackföreningarna? När allt kommer omkring är det högst troligt att de lokala arbetstagarna också blev utnyttjade. Anställdes utstationerade arbetstagare eftersom de lokala arbetstagarna vägrade att acceptera de villkor som erbjöds?

Svaret finns i skäl L på sidan 5 i betänkandet, där det talas om att förhindra kringgående av nationella standarder. Eftersom nationella standarder på detta sätt betonas, varför skulle vi överhuvudtaget behöva ett EU-direktiv? Varför överlåts detta inte till medlemsstaterna, om det är deras regler som styr situationen? Ett EU-direktiv blir en börda i alla avseenden och medför förseningar, när allt vi vill är att få människor i arbete. Detta är trots allt ingen ny situation. Utstationerade arbetstagare kom inte till på grund av EU. De fanns innan EU fanns. Min egen bror, som är engelsman liksom jag själv, var teknisk ritare. Han blev egenföretagare, skrev kontrakt med Volkswagen och arbetade i Tyskland i flera år. Han hade inga problem alls, men det var innan Storbritannien gick med i dåvarande EG.

Så jag upprepar, vi behöver inte det här direktivet. Medlemsstaterna kan själva hantera sina angelägenheter inom EU:s befintliga bestämmelser – kort sagt subsidiaritetsprincipen. Minns ni den?

  Milan Cabrnoch (PPE-DE). – (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla som har bidragit till betänkandet. Utstationering av arbetstagare är en av de viktiga frågor som EU måste lösa om man ska kunna uppnå målet om att fullborda den inre marknaden med fri rörlighet för personer och med friheten att tillhandahålla tjänster på gränsöverskridande basis. Jag känner mig hedrad över att ha ordet inför hundratals av mina kolleger i Europaparlamentet i denna viktiga stund.

Kommissionens meddelande syftar till att liberalisera tillhandahållandet av tjänster och utstationeringen av arbetstagare och undanröja de onödiga hinder och den protektionism som förekommer i vissa medlemsstater. Elisabeth Schroedters hållning i betänkandet är dock den motsatta. Föredraganden lägger obefogad vikt vid att skydda arbetstagarna och föreskriver därmed protektionistiska åtgärder som hindrar friheten för utstationering av arbetstagare. Det nuvarande förfarandet missgynnar avsevärt arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Företag från de gamla medlemsstaterna får tillhandahålla sina tjänster var som helst på EU:s marknad, liksom i det egna hemlandet. Företagen från de nya medlemsstaterna får däremot inte samma tillgång till EU:s marknad eller utsätts för tidsbegränsningar och en rad administrativa hinder och protektionistiska åtgärder, vilket i praktiken hindrar deras utstationerade arbetstagare från att vara konkurrenskraftiga och från att fritt tillhandahålla tjänster på marknaden på samma villkor som arbetstagare från värdlandet. I parlamentet uttrycks det fortfarande farhågor om den polske rörmokaren och allt som han symboliserar.

I sitt betänkande trampar Elisabeth Schroedter på de grundläggande värderingar som EU bygger på, och betänkandet bidrar på intet sätt till vår gemensamma målsättning om att fullborda den inre marknaden. Jag uppmanar er därför att rösta emot betänkandet.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Herr kommissionär! Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett mycket gott arbete.

Som många andra sagt är detta ett viktigt direktiv för den fria rörligheten, men också för skyddet av löntagarna. Det finns åtskilliga brister – det vet vi från utfrågningarna – när det gäller information, möjligheten att utöva kontroller och samarbetet mellan medlemsländer.

Låt mig fastslå att vi inte är för någon protektionism, utan för öppna gränser. Vi är för likvärdig konkurrens mellan företag, men vi är också för lika behandling av löntagare. Det är det som det handlar om – likabehandling. Nu har några gått som hänvisade till Vaxholm-fallet. Det handlade just om att lettiska arbetstagare inte skulle bli behandlade på ett sämre sätt än svenska arbetstagare. De skulle åtnjuta precis samma behandling, inte sämre, utan precis samma behandling.

En fråga där det har rådit oenighet mellan oss och kommissionen rör vikten av en representant. Ni föreslår att det ska räcka att man har en länk till någon att förhandla med som finns i ett annat land. Det blir oerhört byråkratiskt och oerhört svårt. En representant ska kunna kommunicera i de länder som sköter förhandlingarna och då måste man ha någon som har förhandlingsmandat. Man måste även kunna kommunicera med arbetsmiljömyndigheter och annat. Något annat är alldeles omöjligt. Det finns inga rättsfall som motsäger det jag säger. Arblade-fallet handlade om något annat. Det handlade om dokument som skulle förvaras i fem år enligt belgisk lag och är därför inte relevant utifrån det som kommissionen säger.

Jag hoppas ändå att vi ska få detta utstationeringsdirektiv att fungera bra i samhället, men då måste det innefatta dessa delar.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden för detta betänkande. På grund av tidsbrist koncentrerar jag mig endast på den irländska erfarenheten, men den är säkerligen relevant för denna debatt.

Kommissionsledamoten konstaterade att Irland inte har antagit speciella omflyttningsåtgärder och inte har följt de kriterier som fastställts enligt ett mål i EG-domstolen. Så bortsett från alla de andra svårigheterna som föredraganden belyste – jag har inte tid att räkna upp dem – verkar det som om vi i Irland inte har den rättsliga säkerheten för att införa detta direktiv fullt ut.

Nyligen inträffade händelser har visat hur mycket vi behöver genomföra detta direktiv helt och hållet: GAMA, ett turkiskt byggföretag, som lurade några av sina utländska arbetstagare, den irländska färjeskandalen, där befintliga arbetstagare helt enkelt byttes ut mot huvudsakligen utländska arbetstagare som fick halva lönen och sämre arbetsvillkor – jag kanske ska tillägga att detta är en av orsakerna till att jag stöder ett direktiv för färjor – och i dag i Irland har vi dagsländeindustrin som medger att några av dess företrädare betalar sina utländska arbetstagare halva minimilönen.

Min slutpoäng är att det inte bara är utstationerade arbetstagare som lider: det är alla arbetstagare, inklusive irländska arbetstagare, som kommer att få betala dyrt, eftersom minimilönen kommer att undermineras och misstanke och misstro kommer att ersätta solidariteten mellan arbetstagarna. Kommissionsledamoten sa tidigare att det är svårt att skydda arbetstagarna samtidigt som man garanterar fri rörlighet av tjänster; men oavsett hur svårt det är måste vi göra det.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag vill också börja med att uttrycka min uppskattning för föredragandens arbete. Utstationeringsdirektivet har tidigare varit en ständig tvistefråga, och är det fortfarande. Det land jag kommer ifrån har inte varit ensamt om att inte vilja utöka direktivets tillämpningsområde till att omfatta ekonomin som helhet, och i Tyskland gäller det fortfarande endast i byggbranschen och därmed förknippade yrken.

Jag vill styra in debatten på tre aspekter av betänkandet. Den ena är att föredraganden betonar behovet av att stärka arbetsmarknadens parter för att undvika att normerna i löneavtalen undergrävs. Detta bör dock inte tolkas som att man genom dessa avtal, som träffats mellan medlemsstaterna och de båda parterna inom industrin, faktiskt garanterar löner som går att leva på. Det bör undersökas i vilken mån miniminormer faktiskt uppfyller behovet av ”anständigt arbete” i de enskilda medlemsstaterna.

Elisabeth Schroedter har delvis rätt i att det är svårt att skilja på anställda och egenföretagare. Det är visserligen nödvändigt att definiera dem och förtydliga vilken status ”falska egenföretagare” har, men vi får inte glömma att vi här talar om människor som nästan alla lever på marginalen och som tjänar minst av alla och att vi måste ge dem en status som ger dem rättigheter, bland annat rätten till en skälig lön som går att leva på.

Användningen av tillämpliga direktiv för att verkställa friheten att tillhandahålla tjänster motiveras alltid med bland annat argumentet om att konsumenten i slutändan måste ha någonting att vinna på det. Vid första anblicken verkar utstationeringsdirektivet ha mycket lite att göra med konsumentskyddet men jag är övertygad om att det när vi får lite perspektiv på det hela kommer att framstå tydligt hur mycket de hör ihop. Konsumenternas intressen ligger ju inte längre bara i kvaliteten på själva varorna och därför skyddas konsumenterna i dag från importerade varor som producerats med hjälp av barnarbete.

Utbytet av varor och tjänster är tänkt att ha en social dimension, och de som är inblandade i detta utbyte måste ha rätt till miniminormer som garanterar dem ett uppehälle, lämpliga arbetsvillkor och en tryggad försörjning.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I februari träffade parlamentet, rådet och kommissionen en överenskommelse om tjänstedirektivet, som innebar att artiklarna 24 och 25 ströks med motiveringen att de endast skapade förutsättningar för en ytlig granskning av de utsändande företagen och deras arbetstagare. Vi kunde därmed på ett effektivare sätt bekämpa inte bara svartarbete utan även lönedumpning.

Kommissionen har under de senaste månaderna lidit flera nederlag och försöker nu använda utstationeringsdirektivet som en nödlösning för att på nytt lägga fram de förkastade ståndpunkterna och går i vissa fall längre än vad EG-domstolen har angett. Eftersom kommissionen använder sig av en riktlinje kan vi inte heller påverka detta annat än genom att avge ett yttrande. Detta är svekfullt och leder till att de folkvalda berövas sina befogenheter. Riktlinjen kommer säkerligen att användas av EG-domstolen när den fattar beslut, och kommer därmed att bli juridiskt bindande.

Den tyska federala regeringen, våra politiska partier, arbetsmarknadens parter samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer kommer inte att tolerera de planerade begränsningarna av vår utstationeringslagstiftning och andra europeiska länder hyser liknande betänkligheter. I Polen finns det till exempel knappt några polacker på byggena, men däremot massor av arbetskraft från länder utanför EU. Även om det är nödvändigt att tillåta rörlighet på EU:s inre marknad, är det framför allt nödvändigt att det råder rättvisa, och förutsättningar för detta skapas genom effektiva kontroller.

Alla värdländer måste ha rätt att begära in handlingar och kontrollera anställningsvillkoren – när det gäller bland annat inkomst, arbetstid, vilotider samt säkerhets- och hälsoskydd. De som hävdar att vi behöver färre blanketter och handlingar och att vi bör undvika byråkrati vill i själva verket inte ha några kontroller alls och möjliggör överträdelser. Det måste även vara möjligt att delge dem som bryter mot lagen. De utsändande företagen måste därför företrädas av personer som har full behörighet enligt lagstiftningen i värdlandet.

Jag välkomnar Elisabeth Schroedters betänkande. Hon har tagit med mina ändringsförslag i betänkandet i form av kompromisslösningar. Jag håller dock inte med henne på en punkt, och det gäller definitionen av ”arbetstagare” som används på ett sådant sätt att de ekonomiskt beroende egenföretagarna kategoriseras som ”falska egenföretagare”. Jag hoppas att denna ståndpunkt kommer att få stöd av en majoritet i morgon.

  Ieke van den Burg (PSE). – (NL) Herr talman! Jag har på den socialdemokratiska gruppens vägnar diskuterat det här dokumentet med Małgorzata Handzlik i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd – men tyvärr deltar hon inte längre aktivt i debatten. Jag vill understryka att vi noga har beaktat de problem som de nya medlemsstaterna står inför och som hon och många av kollegerna i gruppen har nämnt. Vi inser naturligtvis också att onödiga byråkratiska hinder för den fria rörligheten för tjänster och den fria rörligheten för arbetstagare bör undanröjas. Jag har dock även tillräckligt med erfarenhet av den lagliga, olagliga och delvis lagliga verksamhet som pågår på arbetsmarknaden för att veta att människor verkligen utnyttjas och utstationeringen av arbetstagare utanför gränserna används för att kringgå reglerna.

Jag vill därför än en gång påpeka att vi inte får kasta ut barnet med badvattnet utan i stället skapa en god balans. Jag vill återigen försöka inpränta i Derek Roland Clark, som uppenbarligen är helt omedveten om hur dessa regler fungerar, att vi faktiskt har subsidiaritetsprincipen. Den innebär att det inom arbetsrätten är reglerna i det land där arbetet utförs som gäller, att medlemsstaterna har full självbestämmanderätt när det gäller detta och att utstationeringsdirektivet endast är avsett som ett undantag från denna regel för att kunna omfatta situationer där arbetstagare utstationeras utanför ett lands gränser och tillfälligt tillåts arbeta enligt detta lands egna villkor, under förutsättning att det finns ett antal skyddande minimibestämmelser.

Det är just på grund av kontrollmekanismerna i det här avseendet, och deras stora komplexitet, som det behövs regler för att skapa förutsättningar för övervakning och bättre förutsättningar för yrkesinspektioner att samarbeta, vilket innebär att det behövs en sådan balans. Inom ramen för tjänstedirektivet vill jag återigen betona att det inte råder någon rangordning av reglerna i denna arbetsrättslagstiftning. Medlemsstaterna har självbestämmanderätt och denna övertrumfas inte av den fria rörligheten för tjänster.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Möjligheten att utstationera arbetstagare är nära förknippad med EU:s grundläggande friheter. De viktigaste av dessa är de fria rörligheterna för personer, tjänster och kapital. Utstationeringsdirektivet är därför en logisk följd av EU:s inre marknad. EU:s ekonomiska läge beror utan tvekan på hur det går för dess företag, särskilt de små och medelstora företagen. Direktivet från 1996 var främst avsett för små och medelstora företag, och syftade till att förenkla de principer som lät dem konkurrera och utföra sin ekonomiska verksamhet utanför ursprungslandet. Den inre konkurrensen är mycket viktig om EU ska kunna klara av att hantera konkurrensen på global nivå, där EU möter konkurrens från de amerikanska, kinesiska och japanska ekonomierna.

Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för att hon vågar ta itu med en fråga som är så viktig för Europas framtid. Jag har noga studerat hennes betänkande. Jag måste tyvärr säga att jag befarar att dokumentet inte helt överensstämmer med min syn på friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden, som ligger mig så varmt om hjärtat. Efter att ha läst Elisabeth Schroedters förslag till betänkande börjar jag misstänka att hon med sitt betänkande i själva verket syftar till att försvåra för företagen att utstationera arbetstagare för att utföra en specifik uppgift och följaktligen avser att sanktionera de protektionistiska förfaranden som medlemsstaterna tillämpar för att skydda sig mot konkurrensens effekter. Jag vill klargöra att jag syftar på konkurrensens positiva effekter. Samtidigt stöder jag kommissionens insatser, och kommissionsledamotens egna personliga insatser, för att se till att direktivet genomförs bättre i praktiken. Jag hoppas att det inte finns anledning att ändra på det eller ersätta det med en ny rättsakt. Jag är övertygad om att kommissionsledamot Vladimir Špidla är av samma åsikt.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för ett mycket bra betänkande. Vi behöver ett effektivt direktiv för att skydda arbetstagare som är tillfälligt utstationerade i ett annat EU-land. Detta är viktigt för att förhindra en snabb försämring. Vi har dock ett direktiv som är fullt av rättsliga svarta hål och som inte alls tillämpas i vissa stater.

Trots de bästa tänkbara insatser från kommissionsledamoten Vladimir Špidla, tror jag inte att riktlinjer kommer att vara en lösning på dessa brister. Många av våra stater motsätter sig nödvändiga rättsliga förändringar. Konsekvenserna är skandaler av det slag som redan nämnts, såsom den irländska färjekatastrofen. Samtidigt som fartygsbesättningar utestängs från direktivet om utstationering av arbetstagare, motsätter sig också den irländska regeringen genomförandet av ett färjedirektiv, vilket skulle skydda dessa arbetstagare.

Vi behöver omgående ett rättsligt system för att effektivt förhindra en snabb försämring, orättvis konkurrens och, faktiskt, den fula utvecklingen av främlingsfientlighet. Vi behöver klarhet och säkerhet när det gäller definitioner av arbetstagare och ett slut på falskt egenföretagande. Vi behöver få rätt att tillämpa klart fastställda högre minimistandarder, använda kompetenta granskare för att garantera efterlevnad och straffa dem som försummar att följa EU:s lagstiftning. Jag anser också att vi behöver skydd för uppgiftslämnare, för dem som avslöjar det missbruk som sker under befintligt styre.

Jag vill påminna dem som kritiserar utskottet för sysselsättning och sociala frågor och mig själv att jag representerar en stat som öppnade sina gränser för alla tio nya medlemsstater, till fullo och utan förbehåll. Vi har nu blivit tvungna att stänga våra gränser mot Bulgarien och Rumänien på grund av utnyttjande av invandrande arbetstagare och konsekvenserna för arbetstagare som är baserade i Irland. Detta är inte en lätt fråga att lösa och det är säkerligen inte ett försök att skapa protektionism i de 15 ”gamla” medlemsstaterna.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den inre marknadens dynamiska karaktär har lett till ökad rörlighet för arbetstagare och har hjälpt europeiska företag att utveckla sin verksamhet utanför nationsgränserna.

Företagens möjlighet att utstationera vissa av sina arbetstagare i andra EU-medlemsstater för att utföra tillfälligt arbete har ytterligare bidragit till denna ökade rörlighet. Erfarenheterna hittills har dock lämnat mycket annat att önska. I Portugals fall har utstationeringen av arbetstagare inte fungerat bra, särskilt inte i byggbranschen. I ett antal fall har det framkommit att portugisiska arbetstagare har utnyttjats i Spanien, Frankrike, Förenade kungariket och Nederländerna. Detta beror på att det har uppstått en klyfta mellan direktivet från 1999, som är en avvägning mellan friheten att tillhandahålla tjänster och skyddet av de utstationerade arbetstagarnas rättigheter, och genomförandet av direktivet i praktiken.

Medlemsstaterna har inte bara tolkat direktivet olika, de har även genomfört det olika i praktiken. Detta har lett till fler hinder och mer byråkrati, och har fördröjt processen. Det står fullkomligt klart att det inte finns någon kontroll av direktivets genomförande. Användningen av underleverantörer är ett fruktansvärt exempel på mycket vanliga situationer som inte omfattas av direktivet. Detta har lett till en oacceptabel urvattning av ansvaret, som alltid – jag upprepar, alltid – är till nackdel för de utstationerade arbetstagarna.

Jag stöder Elisabeth Schroedters betänkande eftersom jag anser att det är värdlandets uppgift att, i nära samarbete med myndigheterna i ursprungslandet, se till att anställningsvillkoren i direktivet noga efterlevs för att göra övervakningen mer effektiv och bekämpa olagliga förfaranden.

Därför krävs det större öppenhet och mer information om de rättigheter och skyldigheter som måste följas när företagen utstationerar arbetstagare. Jag stöder även Elisabeth Schroedters betänkande eftersom det har blivit nödvändigt att anta ändringar för att se till att direktivet stöds, övervakas och genomförs på ett bättre och mer systematiskt sätt.

  Françoise Castex (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi måste inse att det faktiskt finns en europeisk arbetsmarknad, särskilt inom tjänstesektorn, där utstationering av arbetstagare är vanligare än på något annat område. Vi stöder detta men inte på vilka villkor som helst och inte om det finns risk för social dumpning. Mänskligt arbete är inte en vara och kan inte omfattas av reglerna för fri konkurrens. Vi uttryckte denna oro under debatten om ”tjänstedirektivet” och – som ni påpekade – förkastade parlamentet artiklarna 24 och 25 i direktivet, som handlar just om att lätta på villkoren för utstationering av arbetstagare. Faktum är att det är oacceptabelt av kommissionen att undergräva denna ståndpunkt och ignorera den kritik som har förts fram av parlamentet.

Medlemsstaterna har tillämpat direktivet om utstationering av arbetstagare på ett bristfälligt sätt och målen med direktivet har inte uppnåtts. Så må vara fallet men bör det leda till lättnader i lagstiftningen eller borde det tvärtom leda till fler åtgärder för att uppmuntra medlemsstaterna att tillämpa den? Jag anser inte att skyldigheten att anmäla, ha effektiva kontroller och förvara handlingar leder till någon meningslös byråkrati när det som står på spel är skyddet av utstationerade eller lokala arbetstagares sociala rättigheter. En slapp hållning i frågan gynnar bara bedragare. Dessutom borde ökade restriktioner och hotet om ekonomisk bestraffning i sig ha en avskräckande effekt.

Jag stöder därför betänkandet och uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att övervinna svårigheterna med att tillämpa direktivet, som vi inte vill ändra i det här skedet.

  Csaba Őry (PPE-DE). – (HU) Åtskilliga personer har påpekat att utstationeringsdirektivet och tjänstedirektivet är nära sammanlänkade. Jag beklagar därför att vi inte kommer att behandla båda direktiven gemensamt i november, trots att detta vore logiskt och vettigt.

När det gäller vår ståndpunkt finns det en viktig filosofisk skillnad mellan den hållning som framförts av ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen och Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Vi är inriktade på att stärka och öka tillväxten i ekonomin, eftersom vi utan en snabbare utveckling inte kan skapa några nya arbetstillfällen, trygga en långsiktig finansiering av de omfattande sociala trygghetssystemen eller skydda europeiska sociala värderingar. Det kommer att vara omöjligt att göra framsteg i våra försök att förena arbete och familj eller öka de små och medelstora företagens konkurrenskraft. Vi kommer följaktligen inte att ha tillräckligt med resurser för att på EU-nivå hantera de omfattande nedskärningar som orsakas av omlokaliseringen av företag.

Då är frågan om vi vill hämma eller stärka den ekonomiska utvecklingen. Under debatten om utstationeringsdirektivet tyckte jag att det verkade som om vi ville hämma den, vilket inte bådar gott för framtiden. Kravet på ombud går stick i stäv med friheten att tillhandahålla tjänster, för att bara nämna det mest slående problemet. I praktiken utgör detta en allvarlig konkurrensnackdel. Det skulle då behöva inrättas en lokal ram, vilket är ett dyrt, meningslöst och opraktiskt företag. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att vi anser att ändringsförslag 7 är oerhört viktigt. Om det inte skulle gå igenom kommer vi inte att rösta för direktivet. Jag ber er att beakta detta när ni röstar.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Herr talman! Jag önskar att utstationeringsdirektivet inte längre behövdes och jag är övertygad om att kommissionsledamoten tänker i samma banor. Jag är inte heller så säker på att den här lagen skulle utgöra ett fullgott skydd mot ett utnyttjande av arbetstagarna. Vi har dock inte några andra möjligheter – i alla fall inte några lämpliga sådana – att förhindra problemen på den europeiska arbetsmarknaden.

Det är tydligt att de viktigaste inslagen i utstationeringsdirektivet endast fungerar i begränsad utsträckning – jag syftar inte bara på införandet av gränsöverskridande förvaltningsrättsliga påföljder utan även på samarbetet mellan myndigheter. Underlåtenheten att se bonusar som en ofta mycket viktig del av lönerna leder dessutom till mer lönedumpning.

En absolut förutsättning för att utstationeringsdirektivet ska kunna fungera är att det finns en person som kan företräda det utsändande företaget och se till att direktivet tillämpas.

  Vladimir Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag ska verkligen fatta mig mycket kort, eftersom klockan passerade midnatt för fem minuter sedan och jag anser att vi måste vara mycket noga med att följa de bestämmelser som gäller i EU, däribland arbetstidsdirektivet.

Mycket kort, alltså. En central fråga som har tagits upp två gånger i debatten är att kommissionen i sitt meddelande försökte återinföra artiklarna 24 och 25, som hade strukits från tjänstedirektivet. Jag vill påpeka att det är en missuppfattning, eftersom artiklarna 24 och 25 bygger på principen om att ursprungslandet ansvarar för tillsynen. Detta finns inte med i meddelandet, eftersom meddelandet som sig bör bygger på den rådande rättssituationen. Enligt denna ligger tillsynsansvaret på det land där arbetstagaren är utstationerad, det vill säga värdlandet.

Jag vill även tillägga att jag under debatten har lagt märke till att vi delar uppfattningen om att direktivet kan fungera i alla lägen, men det är mycket viktigt att utöka våra insatser för att se till att det tillämpas på ett konsekvent sätt. För närvarande är det främsta problemet att det tillämpas på ett inkonsekvent sätt, särskilt i det gränsöverskridande samarbetet mellan enskilda medlemsstater. I sitt meddelande har kommissionen vidtagit åtgärder för att ta itu med frågan – och jag anser att det är vår skyldighet att göra detta så grundligt och så snabbt som möjligt. Jag vill inte yttra mig om de enskilda fall som har nämnts i kritiken av direktivet eller av kommissionen, inte för att det är omöjligt utan snarare för att jag respekterar tolkarnas arbetstider.

Jag vill avsluta med en allmän kommentar. I sitt meddelande tolkade kommissionen först EG-domstolens domslut, och tolkade detta korrekt. På grundval av sina skyldigheter som fördragens väktare formulerade den sedan en ståndpunkt i en rad frågor. För det tredje föreslog den, och föreslår fortfarande, att åtgärder måste vidtas för att förbättra genomförandet av direktivet.

Jag vill nu ta upp en sista sak. Det är en grundläggande rättssäkerhetsprincip enligt rättsstatprincipen att lagar – i det här fallet direktivet – endast får användas i det syfte som ursprungligen avsågs. Syftet med direktivet är att skydda utstationerade arbetstagare, inte att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster. Utifrån den här allmänna strukturen och från proportionalitetssynpunkt begränsar därför inte meddelandet medlemsstaternas förmåga att utföra vare sig sina egna inspektioner eller sina skyldigheter. Den grundläggande proportionalitetsprincipen gäller naturligtvis, vilken innebär att de skyldigheter som föreskrivs måste vara proportionerliga i förhållande till syftet, och alla fall måste få en individuell bedömning, vilket faktiskt framgår av meddelandet.

Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för den uppmärksamhet ni har ägnat frågan i parlamentet. Jag är övertygad om att det här är ett av de viktigaste direktiven om EU:s arbetsmarknad. Det är vår skyldighet att tolka det på ett riktigt och korrekt sätt och tillämpa det så snart och så effektivt som möjligt. Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för hennes betänkande, eftersom det tveklöst är ett framsteg i den process som jag tidigare nämnde, nämligen att direktivet genomförs fullt ut och på ett sätt som gör att vi kan uppfylla vår målsättning med det. Ärade ledamöter, tack så mycket!

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) I kväll diskuterar vi betänkandet om tillämpningen av ett direktiv om utstationering av arbetstagare, eftersom vi är angelägna om att direktivet om utstationering av arbetstagare för det första garanterar fri rörlighet för personer och tjänster, för det andra att utstationerade anställda omfattas av bestämmelser och villkor när det gäller minimilöner, arbetsförhållanden, hälsa och säkerhet i värdstaterna.

Det största problemet med direktivet är att verkställa det. Ett av de huvudsakliga hindren är behovet att anpassa definitionen av ”anställda” så att ett tydligt särskiljande görs från situationen ”egenföretagare” när det gäller nationell arbetsrätt. Ett annat problem är att detta direktiv inte har införlivats av alla medlemsstaterna, inte heller har det genomförts i praktiken i ett antal medlemsstater. Det är också uppenbart att vissa arbetstagare inte ens känner till sina rättigheter och därför uppnås inte syftet med direktivet. Jag har stött på många maltesare som arbetade i andra medlemsstater och inte hade en aning om sina rättigheter under detta direktiv. För att detta direktiv ska bli meningsfullt får vi alltså inte vara tvetydiga.