Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

RC-B6-0068/2007

Debatter :

PV 14/02/2007 - 13
CRE 14/02/2007 - 13

Omröstningar :

PV 15/02/2007 - 6.11
CRE 15/02/2007 - 6.11

Antagna texter :


Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 14 februari 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

13. Situationen i Darfur (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är kommissionens uttalande om situationen i Darfur.

 
  
MPphoto
 
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi står inför såväl ett dramatiskt humanitärt och politiskt problem som ett säkerhetsproblem i Darfur i dag.

Situationen i området förvärras för varje dag. Antalet civila som drabbats av konflikten har stigit till nästan fyra miljoner sedan 2003. Under hela 2006 såg vi en ökning av antalet människor i Darfur som gick en våldsam död till mötes. Attackerna mot biståndsorganisationerna har också ökat betydligt, och vissa organisationer har tvingats att evakuera sin personal.

Både regeringen i Sudan och rebellgrupperna gör sig skyldiga till upprepade brott mot vapenvilan, vilket fördjupar osäkerheten och instabiliteten. Senast i måndags bombade sudanesisk militär Cariari och Bahai, två byar i norra Darfur intill gränsen mellan Tchad och Sudan.

Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (AMIS), som inrättades 2004 i syfte att förhindra ytterligare konflikter, har fortfarande otillräckliga resurser. Trots att AMIS gjort allt som står i dess makt har man haft vissa svårigheter att skydda civilbefolkningen eller att utföra de kompletterande uppgifter som ingick i genomförandet av fredsavtalet för Darfur. Politiskt är läget komplicerat till följd av splittring och omgrupperingar bland de rebellrörelser som inte undertecknat avtalet och på grund av regeringens vägran att överväga att återuppta de strandade förhandlingarna om fredsavtalet.

Darfur är ingen enkel fråga. EU har gång på gång och senast vid Europeiska rådets möte i december förra året, liksom vid mötet i Europeiska unionens råd den 22 januari och i slutsatserna från rådet (allmänna frågor) om Sudan den 12 februari, det vill säga för endast två dagar sedan, upprepat sitt löfte om att avhjälpa den mycket dramatiska situationen. Vi måste arbeta för att skydda såväl de icke krigförande parterna som de människor som ger humanitär hjälp. Vi måste vinnlägga oss om att genomföra FN:s och AU:s trestegsplan för Darfur i dess helhet, eftersom detta är det mest effektiva instrument vi förfogar över när det gäller att stödja AMIS och skydda civilbefolkningen.

Det allt överskuggande målet för oss i Darfur måste emellertid vara att få till stånd en varaktig fred genom att nå en politisk uppgörelse som samtliga parter frivilligt går med på och därefter genomför. Den strategi som tillämpades i Khartoum och som innebar att man förhandlade enskilt med samtliga rebelledare och på så sätt köpte deras stöd kommer inte att leda till en hållbar och varaktig fred.

Rådet har i sina senaste slutsatser om Sudan understrukit behovet av en allomfattande politisk process och har bekräftat att det stöder det gemensamma initiativ som tagits av Afrikanska unionens (AU) och FN:s särskilda sändebud, vilket syftar till att så snart som möjligt få till stånd förhandlingar mellan parterna. Kommissionen har vid flera tillfällen och i ett flertal forum understrukit att det krävs en politisk lösning i Darfur, som baseras på det befintliga fredsavtalet, och har med eftertryck framhållit att krisen inte kan lösas på militär väg. Kommissionen har i detta sammanhang starkt understött Afrikanska unionens försök att nå en politisk uppgörelse i Darfur.

Kommissionen har försett Afrikanska unionen med fortlöpande politiskt och ekonomiskt stöd. Kommissionen står, med ekonomiskt stöd från Belgien, undantagslöst bakom alla insatser som syftar till att gjuta nytt liv i fredsavtalet. Kommissionen har avsatt en och en halv miljard euro speciellt för krisen i Darfur, vilket ska täcka säkerhetsarbetet, de humanitära behoven och fredsinsatserna i Darfur. Målet är att skapa förutsättningar för att få de parter som inte undertecknat fredsavtalet för Darfur att återvända till förhandlingsbordet och på allvar inleda genomförandet av avtalet.

I väntan på en varaktig uppgörelse är kommissionen också engagerad i den politiska insats som har som mål att få regeringen i Khartoum att gå med på att AU och FN gemensamt upprättar en styrka som klarar av att ge civilbefolkningen ett ordentligt skydd. I anslutning till Afrikanska unionens toppmöte den 28 januari sammanträffade kommissionsledamot Louis Michel med Sudans president Omar Hassan al-Bashir och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Kommissionsledamoten besökte även Etiopien och Eritrea, där frågan om Darfur togs upp. Senast i går diskuterades frågan om Darfur i Washington vid ett möte mellan kommissionsledamot Louis Michel och Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice.

Parlamentet debatterar med all rätt fredsavtalet för Darfur och den kritiska situationen i Darfur. Vi får emellertid inte ta det övergripande fredsavtalet för givet. EU:s uppdragschefer i Khartoum rapporterar att fredsavtalet, som upprättades 2005 med södra Sudan, är i fara. Efter 20 år av inbördeskrig kan det övergripande fredsavtalet vara den sista möjligheten för regimen i Khartoum att visa att någon form av federal regering med ett delat maktutövande kan fungera för detta väldiga land. Om det övergripande fredsavtalet inte kan fås att fungera så fungerar inte heller fredsavtalet för Darfur. Det är enligt min uppfattning viktigt att den kritiska situationen i Darfur inte innebär att vi, eller framför allt den sudanesiska regimen, bortser från det mycket konkreta hot mot hela underregionen som blir följden om inte större kraft ägnas åt att fullfölja både det övergripande fredsavtalet och fredsavtalet för Darfur. Detta budskap ska kommissionen sträva efter att förmedla under de kommande veckorna.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Coveney, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! I måndags offentliggjorde rådet sina slutsatser om Sudan, och det är således lämpligt att också parlamentet nu i veckan tar bladet från munnen och fortsätter att rikta uppmärksamheten på den humanitära kris och internationella skandal som Darfur utgör. Vi försöker att höja den politiska temperaturen i frågan och därmed sätta ökad press på dem som kan få saker och ting att hända i området och därmed skydda människorna, om bara den rätta viljan finns.

Vi känner alla till omfattningen och graden av de humanitära konsekvenser som de bristande åtgärderna från det internationella samfundets sida har fått. Konflikterna beräknas ha lett till att närmare 400 000 människor dödats och att drygt två och en halv miljon människor fördrivits eller blivit hemlösa under de senaste tre åren. De icke-statliga organisationerna ger för närvarande humanitär hjälp till nästan fyra miljoner människor. Detta är halva Darfurs befolkning. Under de senaste månaderna har upprepade attacker förekommit mot humanitära konvojer, och tolv biståndsarbetare i Darfur har dödats under de senaste sex månaderna.

De icke-statliga organisationerna evakuerar alltså sin personal från Darfur, medan de urskillningslösa anfallen mot civila fortsätter. Vad kan vi då göra? Huvudsyftet med resolutionen är att kräva att FN fastställer ett bestämt datum för insättande av den planerade FN-stödda fredsbevarande styrkan, eller hybridstyrkan, i Darfur, även utan en överenskommelse med Sudans regering, och på så sätt säkerställer humanitära hjälpkorridorer till den alltmer isolerade befolkningen i området.

Som stöd för vår uppmaning åberopar vi FN:s skyldighet att tillhandahålla skydd och hänvisar till att Sudans regering har misslyckats både med att skydda sin egen befolkning från krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och med att ge befolkningen humanitärt stöd. President Omar Hassan al-Bashir motsätter sig fortfarande steg 3 i den nuvarande FN-planen, som innebär att Afrikanska unionens uppdrag i Sudan kompletteras med över 20 000 fredsbevarande FN-soldater.

Problemet är att de diplomatiska insatserna är resultatlösa. Mängder av människor mister livet, och i något skede måste det internationella samfundet agera med större kraft. Om vi bestämmer ett datum när trupper ska sättas in kommer detta därför att betyda att medvetenheten ökar om att tiden är knapp för att på diplomatisk väg komma fram till en lösning som innebär att de fredsbevarande styrkorna ges möjlighet att gå in i Darfur.

 
  
MPphoto
 
 

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. (NL) Herr talman! Darfur har lidit under en terrorregim i fyra år nu. Hundratusentals människor har mist livet, två miljoner har förlorat sina hem och våldtäkter, mord och plundring tillhör vardagen där. Det går nästan inte att fatta hur omfattande lidandet är. Trots alla vackra överenskommelser blir brotten mot de mänskliga rättigheterna allt mer besinningslösa. De senaste månaderna har botten nåtts i situationen för både folket och hjälparbetarna. Trots fredsavtalet som slöts i början av januari bombades stora delar av norra Darfur avsiktligt av det sudanesiska flygvapnet nyligen. Inte ens hjälparbetarna går säkra för våldet längre och biståndsorganisationerna märker av det allt mer. Förra månaden rapporterade 15 FN-organisationer, däribland UNICEF, att de inte längre kan fortsätta hjälpa människorna i Darfur på ett lämpligt sätt. För två veckor sedan var biståndsorganisationen Världens läkare den första att dra sig tillbaka och Oxfam och CARE International riskerar att behöva följa efter, trots att 3,5 miljoner människor i Darfur är beroende av deras humanitära hjälp.

Rådet är inte närvarande i dag. Hur länge tänker vi vidmakthålla denna ohållbara situation? FN kanske uttalar sig med kraft i resolutionen, men har inte gjort särskilt mycket i praktiken. Fredsstyrkan som utlovades för två månader sedan i Addis Abeba resulterade i hundratalet soldater men annars inte mycket. FN:s säkerhetsråd godkände sanktioner mot fyra gärningsmän som stod bakom grymheter, men ingenting hände. EU-medlemsstater kan inte acceptera att sanktioner kan införas mot krigsförbrytare i länder som Vitryssland, Kongo, Elfenbenskusten, Nordkorea, Burma och Zimbabwe men inte i Darfur, där rådet nonchalerar sina humanitära skyldigheter.

Det internationella samfundet får inte fortsätta att stå hjälplöst när miljontals oskyldiga människor tvingas bort från sina hem, mördas och våldtas. Europa bör gå i bräschen och vidta brådskande åtgärder för att stoppa den humanitära kris i Darfur som följer i spåren av detta. Den sudanesiska regeringen är redo att sluta verkliga fredsavtal och följa dem bara om deras egna intressen berörs, för det enda språk den förstår är deras eget – våldets språk. I södra Sudan visade sig en oljebojkott vara effektiv och jag uppmanar ledamöterna av de andra politiska partierna att använda samma taktik om så behövs.

Jag undrar om rådet är redo att omedelbart utfärda sanktioner mot alla som bryter mot vapenvilan eller angriper medborgare, fredsbevarande personal eller hjälparbetare. Är rådet redo att göra allt som krävs för att förhindra detta och en gång för alla hävda och genomföra de sanktioner som man enats om i säkerhetsrådet? Är rådet redo att stärka närvaron av den blandade fredsbevarande styrkan som utgörs av AU- och FN-soldater?

Är rådet slutligen redo att tillämpa ekonomiska sanktioner, inklusive att införa ett oljeembargo? Vi ingrep inte vid folkmordet i Rwanda och tittade hjälplöst på när männen i Srebrenica mötte sitt öde, trots att FN inrättades 1945 för att ge kraft åt vårt löfte om att sådant aldrig får hända igen. Vi får inte lämna de maktlösa åt deras öde. Jag hoppas att Europa vill göra skillnad. Jag riktar mig främst till rådet som är frånvarande och kommissionsledamoten som jag uppmanar att vidta åtgärder.

 
  
MPphoto
 
 

  Thierry Cornillet, för ALDE-gruppen. (FR) Herr talman! Jag talar på min kollega Philippe Morillons vägnar.

Jag måste börja med att belysa den fullständigt surrealistiska karaktär som vårt sammanträde i kväll har. Vi är tio ledamöter närvarande. Herr kommissionsledamot! Tack för att ni är här. Jag vet skälen till att Louis Michel som ni företräder inte närvarar. Men mest anmärkningsvärt är att rådet inte närvarar, samtidigt som människor fortsätter att dö i Darfur. Jag vill påpeka för er som är en siffrornas man, herr Almunia, att 14-15 personer dör varje timme i Darfur.

Därför var det hög tid att vi bekymrar oss om en situation som ingen tror är enkel. Men måste vi fortsätta att göra oss till åtlöje? Denna resolution blir den femte som vi har antagit om Darfur under flera månader. Vi kan se i vilken utsträckning de försvagar de styrande, inte minst de sudanesiska företrädare som i kväll tas emot i Paris.

Jag tror faktiskt att vi till sist kan ta vårt ansvar. Herr kommissionsledamot! Jag vill att ni noterar punkterna 2 och 3 i resolutionen. Som min kollega Simon Coveney påpekade betonas i punkt 2 behovet av en exakt datumangivelse från FN. Men i punkt 3 riktas en vädjan till EU att man ska ta sitt ansvar. Att EU tar sitt ansvar får säkert betydelse för framtiden. Om inte kan man undra över syftet med Europeiska unionen och de värderingar vi försvarar, nu när vi står inför ett humanitärt nödläge utan slut, något som ingen förnekar.

Mina kolleger har utnämnt mig till ständig föredragande för humanitära åtgärder. Men vad är det jag ska göra en föredragning om? Det systematiska tillbakadragandet av alla icke-statliga organisationer som inte längre tillåts verka, de fjorton människor som dödats och dödsfallen dag ut och dag in bland dem som övergivits och som, förutom att de tvingats från sina hem, förlorat allt hopp.

Herr kommissionsledamot! Jag ber er att tala med kommissionen på våra vägnar. Rådet tar vi hand om politiskt, för om vi lyssnade på dem skulle vi behöva vänta i en månad för att diskutera denna fråga. Följande meddelande behöver framföras: en dag kommer rätten, för att inte nämna plikten att ingripa, att göra sig gällande när det tydligt framgår vad män och kvinnor måste utstå till denna grad.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen.(FR) Herr talman! Även jag vill belysa motsättningen mellan allvaret i frågan och den praktiskt taget övergivna kammaren, och då har jag inte nämnt rådets frånvaro. Kommissionen företräds åtminstone, och våra åtgärder står inte på något sätt i paritet med utmaningarna.

Som sagt saknas rådet, men om man läser dess slutsatser av den 12 februari, dvs. det som skrevs för två dagar sedan, så gör det kanske inte så mycket. Jag ska läsa och citera vad som står i slutsatserna:

(EN) ”Rådet känner fortsatt djup oro över säkerhetssituationen i Darfur” – det är väl det minsta man kan säga – ”och fördömer samtliga parters fortsatta kränkningar av vapenvilan”.

(FR) Det här är ett sådant där riktigt kraftfullt uttalande som rådet är kapabelt att komma fram till efter månader av resolutioner, beslut och diplomatiska möten, när situationen är mer katastrofal än någonsin tidigare. Vi anser därför att det helt klart behövs ett nivåbyte och att vi verkligen måste öka påtryckningarna när det gäller denna oacceptabla situation.

Vad hände med de påföljder som man beslutade om för de sudanesiska ledarna och alla krigsförbrytare? Vad gör Europeiska unionen i fråga om dessa påföljder? Mig tycks det i alla fall som om EU har ett antal möjligheter att frysa ekonomiska tillgångar, vilket skulle hindra alla de här människorna från att röra sig fritt på vårt territorium. Det finns sätt att utöva påtryckningar.

Vad uträttar vi när det gäller FN:s resolution 1706, som stöds av EU? Vilka initiativ har Europeiska kommissionen och rådet tagit för att sätta press på alla som är ansvariga för situationen? Vilken trovärdighet har vi idag, när vi utfärdar en mängd texter där man, åtminstone från rådets sida, men också från kommissionens, nöjer sig med att återupprepa vår allvarliga oro över situationen?

För bara en kort tid sedan besökte den kinesiska presidenten, Hu Jintao, flera afrikanska länder och särskilt Sudan. Hur ställer sig EU inför denna situation och inför de kinesiska ledarnas nya och allt viktigare roll? Och inför vikten av att ha tillgång till råvaror, och särskilt olja?

När man ser hur handlingsförlamade och maktlösa de europeiska institutionerna är i denna fråga, vilka slutsatser måste man dra? Betyder det att vi om vi prioriterar tillgången till råvaror eller olja, som de facto hela tiden minskar, och om vi prioriterar de stora marknader som utgörs av länder som Kina, måste värden såsom mänskliga rättigheter och den skyldighet som vi faktiskt har att skydda civilbefolkningen komma i andra hand? Är det vad det betyder?

Jag anser att det vore oerhört tragiskt om det skulle gå på det sättet för Europeiska unionen. Faktum är att dessa frågor kommer upp dagligen, och vi står alltid lika handfallna och maktlösa inför denna tragiska situation. Det är därför hög tid att ett formellt möte om denna fråga anordnas i Bryssel eller Strasbourg mellan rådet, kommissionen och parlamentet, och det mycket snart, så att nödvändiga beslut äntligen kan fattas.

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar. Jag kan trots några av de kommentarer som har gjorts ansluta mig till den gemensamma resolutionen om den internationella skamfläck som Darfur är – och jag vill betona ”internationell skamfläck”. Jag skulle bara vilja göra några påpekanden.

I skäl C anges att konflikten i Darfur alltmer destabiliserar den centralafrikanska regionen. För mindre än en vecka sedan offentliggjordes en analys i mitt hemland, Nederländerna, om denna mycket besvärliga situation under den talande rubriken ”Det svarta hålet”. Det finns verkligen ett svart hål i hjärtat av Afrika, med dess brist på styrning, dess våldsamheter och dess flyktingströmmar i alla riktningar. Det finns en omedelbar risk för att konflikten i Darfur, som är rasistisk eftersom nomader av arabiskt ursprung fördriver och dödar afrikanska jordbrukare, kommer att spridas till Tchad och dra med sig den ökända och mordiska Janjaweed-milisen. I flera punkter i den gemensamma resolutionen uppmanas FN att äntligen ta sitt ansvar i Darfur. Även om jag fullständigt stöder detta parlamentets rop på hjälp, måste jag samtidigt erkänna att jag är väldigt skeptisk om att dess nödrop faktiskt kommer att höras ända bort till FN:s högkvarter i New York.

Tidigare denna vecka gav Jan Pronk, FN:s f.d. sändebud i Sudan, en uppriktig och ärlig intervju för tidningen Sudan Tribune. Han sa ordagrant att han anklagar New York för att ha svikit sitt uppdrag och för att ha gett efter för den makthavande eliten i Khartoum. Det är fruktansvärt, sa han, att skicka tusentals människor till Sudan och sedan lämna dem att klara sig själva.

Det minsta vi kan göra är att se till att Jan Pronks anklagelse inte har uttalats för döva öron, utan att den når fram till våra regeringar, Europeiska rådet och FN:s säkerhetsråd, och att den leder till åtgärder.

Jag anser också att det var fullkomligt lämpligt av parlamentet att uppmana Kina att använda sin betydande politiska och ekonomiska makt för att försöka få de sudanesiska makthavarna att faktiskt sätta i kraft de befintliga fredsavtalen om Khartoum. Detta är den enda konstruktiva internationella inställning som är i linje med Pekings uttalanden om harmoniska yttre förbindelser. Det är dessutom bara vad vi kan förvänta oss av en strategisk partner som är en ansvarstagande medlem i FN:s säkerhetsråd. När allt kommer omkring påminde jag ständigt, i egenskap av föredragande för förbindelserna mellan EU och Kina, mina värderade kinesiska samtalspartner om denna grundläggande konstruktiva internationella roll.

Slutligen vill jag stödja det enda ändringsförslaget till den gemensamma resolutionen, vilket lagts fram av Ana Maria Gomes, och jag stöder det fullt ut. Sanktionerna mot den skamlösa sudanesiska regimen bör definitivt omfatta ett oljeembargo, som ett slags eldprov för att kontrollera om FN, med tanke på hur länge folket i Darfur har fått lida, fortfarande håller fast vid sina egna politiska principer.

 
  
MPphoto
 
 

  Michael Gahler (PPE-DE).(DE) Herr talman! Situationen i Darfur fortsätter att vara chockerande. Det internationella samfundets åtgärder har varit fullkomligt otillräckliga. De föregående talarna beskrev situationen helt korrekt: det finns ingen förbättring att vänta för människorna där.

Några nödvändiga resolutioner har antagits, såsom FN:s säkerhetsråds resolution 1706, men deras genomförande misslyckas alltid på grund av regeringen i Khartoum – en regering där de flesta ledande medlemmarna med stor sannolikhet finns med i Internationella brottsmålsdomstolens register. Redan i juni 2005 inledde domstolen en utredning av förbrytelserna i Darfur.

I den här situationen måste FN vidta åtgärder, i enlighet med sitt ansvar att skydda människor, eftersom regeringen i Sudan inte har skyddat folket i Darfur mot krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och inte heller har gett dem någon hjälp.

Av denna anledning uppmanar parlamentet FN att fastställa ett datum för utstationeringen av en fredsbevarande styrka enligt artikel 7 i FN:s stadga, även om detta inte har godkänts av regimen i Khartoum. Vi uppmanar rådet och kommissionen att göra allt som står i deras makt för att få ett slut på denna långvariga humanitära katastrof.

Konkreta åtgärder kan vidtas på kort sikt utan större kostnad. EU bör på egen hand införa personliga sanktioner mot företrädarna för regimen, utan att vänta på resten av det internationella samfundet. Det här är något som jag alltid har förespråkat som ett sätt att hindra familjemedlemmar från att åka på shoppingresor till Europa.

Regimen i Darfur har hittills ignorerat den flygfria zon som infördes genom säkerhetsrådets resolution 1591, och fortsätter att bomba byar i Darfur. Vi anser att man ska använda de resurser som är tillgängliga i området för att slå vakt om den flygfria zonen. Vi vet ju vilka medlemsstater som har flygplan baserade i området – för att inte säga i dess omedelbara närhet. Varför används inte dessa i FN:s tjänst? Åtminstone det måste EU gå med på.

Vi måste också låta makthavarna i Khartoum förstå att de inte ska förlita sig alltför mycket på utomafrikanska styrkor. Den sudanesiska regeringen är ute på mycket svag is och bör inte räkna med ständig solidaritet från de afrikanska länderna. Två varningsskott har redan hörts. Vid AVS-staternas toppmöte i Khartoum deltog det minsta antalet stats- och regeringschefer någonsin – ett tydligt tecken på missnöje. Det faktum att man vid AU:s toppmöte valde president Kufuor som ordförande i stället för den sudanesiske presidenten är ytterligare ett tecken på ogillande.

 
  
MPphoto
 
 

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Som andra har konstaterat fortsätter general Omar Hassan al-Bashir att sätta käppar i hjulet för Afrikanska unionens och FN:s utplacering av en hybridstyrka i Darfur, och vi bevittnar därför hur den humanitära krisen förvärras alltmer. Vi ser hur antalet internt fördrivna människor ökar. Vapenvilan har brutit samman.

Det internationella samfundet har misslyckats och misslyckas fortfarande med att fullfölja sitt åtagande att skydda oskyldiga civila i Darfur. Detta betyder att EU skyndsamt måste införa egna målinriktade och stegvisa intelligenta sanktioner. Vi måste inte, som andra har föreslagit, invänta FN:s säkerhetsråd för att enas om nya viktiga åtgärder, exempelvis att införa ett vapenembargo som innefattar hela Sudan, frysa förmögna sudanesers tillgångar, införa reseförbud och överväga ett oljeembargo.

Naturligtvis måste inkomstflödena till den södra delen av landet skyddas om vi inför ett oljeembargo, och vi kanske måste överväga att ersätta människorna i södra Sudan för de uteblivna oljeinkomsterna. Det minsta vi kan göra är emellertid att sätta stopp för investeringar, teknisk utrustning och sakkunskap. Jag anser också att vi allvarligt bör överväga att införa idrottssanktioner mot Sudan och i första hand ta ställning till om landet ska förbjudas att delta i fotbolls-VM 2010. EU måste i så fall utöva påtryckningar på Internationella fotbollsförbundet (FIFA).

EU:s inställning är helt klart bräcklig och ohållbar. Det är för mycket tyngdpunkt på morötter och för lite på piskor. Det tyska ordförandeskapet måste gå i bräschen och kräva att medlemsstaterna tar gemensam ställning. Ni har förklarat er inställning, och i rådet hörs fagert tal, men inget händer.

Frågan gäller hur EU kan sätta press på Khartoum. En skyndsam och detaljerad utredning om förmögna sudanesers personliga ekonomi måste företas. Vi måste göra oss beredda att bemöta invändningarna från dem som menar att detta skulle driva Sudan i händerna på kinesiska affärsintressen. Sanningen är att det just nu inte finns något som påverkar Sudan. Det är i realiteten omöjligt att påverka landet, och om vi fortsätter att inget göra förstärker vi den situation som innebär att hur brutala sudaneserna än är kommer Europa fortfarande inte att vidta några åtgärder. Miljontals människor i Darfur betalar priset för Europas svikna löften och till intet förpliktande åtaganden. Khartoum vet att EU inte är så farligt som det låter, och därför efterlyser vi i dag nya och kraftfulla ekonomiska, rättsliga och militära åtgärder.

Offentliga fördömanden är inte nog. Vi vill ha lösningar som speglar allvaret i tragedin. EU är skandalöst svagt, och jag kan avslutningsvis inte låta bli att konstatera att om det exempelvis handlade om Libanon i stället för Darfur skulle rådet lägga ned avsevärt mycket mer tid på att diskutera verkliga sanktioner, och kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ni, herr kommissionsledamot, skulle utöva påtryckningar på rådet att göra mer.

 
  
MPphoto
 
 

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Det är svårt att förstå hur omfattande den humanitära krisen i Darfur är. Två och en halv miljoner människor har tvingats fly från sina hem. Det motsvarar hela befolkningen i nordöstra England. Antalet dödsoffer bland dessa människor på flykt är högt och det skulle vara mycket högre om det inte vore för de humanitära insatser som görs i området. Men inte ens biståndsarbetare kan arbeta på ett slagfält och om inte fientligheterna minskar i Darfur förväntas flera av dem bli evakuerade. Hela den svaga och hårt ansträngda humanitära insatsen i Darfur skulle mycket lätt kunna kollapsa och utlösa hungersnöd och sjukdom i lägren och antalet dödsoffer skulle skjuta i höjden. Därför råder det ett sådant brådskande behov av en stabiliserande inverkan från en internationell fredsstyrka. Det är även nödvändigt för att tillhandahålla tydliga villkor enligt vilka en politisk process kan komma igång och som omfattar alla politiska partier med både en dämpad gemenskapsdialog på lokal nivå och utpräglat profilerade politiska förhandlingar på hög nivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Ana Maria Gomes (PSE).(PT) Det är väldigt talande och oroande att det tyska ordförandeskapet inte är här i dag som företrädare för rådet. Det säger en hel del om det verkliga intresset och engagemanget för de nya förbindelserna med Afrika och arbetet för utveckling där. För tre år sedan var jag i Darfur tillsammans med en del andra parlamentsledamöter, som redan har talat eller kommer att tala här i dag. Sedan dess har situationen försämrats, som Joaquín Almunia sa.

Omar al-Bashirs regering leker med det internationella samfundet, med säkerhetsrådet, med Europeiska unionen och med Afrikanska unionen, medan EU nöjer sig med att endast göra tjusiga uttalanden. Det är dags för EU att agera och utöva sitt ansvar att skydda folket. Det är dags att införa en flygfri zon från Tchad. EU kan göra detta tillsammans med de afrikanska länder som man har goda förbindelser med, och kan påverka situationen i praktiken. Det är dags att bland annat införa smarta och stegvisa sanktioner, reseförbud och visumrestriktioner, och att frysa banktillgångar och andra tillgångar och att sluta behandla Omar Al-Bashir och ledamöterna i hans regering som ansvarstagande, respektabla ledare. Det är dags att införa ett effektivt vapenembargo. Det är dags att införa andra slag av handelsembargon och särskilt ett oljeembargo, och EU måste diskutera frågan uppriktigt med Kina, för Kina är, som vi vet, i hög grad ansvarigt för al-Bashir-regeringens inställning. Det är synd att EU, som Joaquín Almunia – om än något omständligt – påpekade, väntar på Förenta staterna, eftersom EU borde vidta oberoende åtgärder i denna fråga.

Låt oss ta en titt på vad som händer inte bara i Darfur utan i hela Sudan och på Afrikas horn. EU får inte vara beroende av Förenta staternas världssyn och deras katastrofala politik på Afrikas horn, som vi har bevittnat i Etiopien, Eritrea och Somalia. Det är dags att EU agerar, och jag fogar mig till de parlamentsledamöter som har uppmanat rådet och kommissionens ordförande att se till att EU inte väntar längre, utan utövar det inflytande man faktiskt har i Khartoum och i Afrika för att förändra situationen och skydda de människor som dör i Darfur. I annat fall kommer jag fortfarande om tre år att, tillsammans med andra parlamentsledamöter och Joaquín Almunia eller någon annan kommissionsledamot, beklaga mig över en situation som bara blir värre och värre.

 
  
MPphoto
 
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen delar de viktiga bekymmer som ni har givit uttryck för i debatten i kväll. Vi anser att initiativet till denna debatt är mycket lämpligt med tanke på situationen och i synnerhet med tanke på den senaste utvecklingen i området.

Enligt vår åsikt är det via förhandlingar krisen i Darfur ska lösas. Trots att situationen är ytterst svår är detta det mest önskvärda alternativet och det som har bäst chans att lyckas. Med det sagt så uppgav rådet redan förra måndagen att det är berett att överväga ytterligare åtgärder, särskilt inom FN.

En varaktig fred i Darfur kan bara vara av politiskt slag och kommer att kräva att alla parter stöder fredsavtalet för Darfur och tar avstånd från det militära alternativet. Kommissionen kommer att vara trogen sitt åtagande att lindra den svåra situationen för de tre miljoner civila som påverkas av denna fruktansvärda kris. Som ni alla vet följer kommissionen, och i synnerhet min kollega Louis Michel, situationen mycket nära. Louis Michel kan inte närvara i dag eftersom han är i Washington för att diskutera bland annat just denna fråga. Kommissionen kommer inte att tveka att uppmana samtliga inblandade att respektera mänskliga rättigheter och internationell lag samt att avlägsna alla hinder för att det humanitära biståndet ska nå fram.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag har mottagit sju resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. (PL) Vi européer är stolta över att vi fördömer ondskans yttringar varhelst de drabbar människor i världen. Det som sker i Darfur är en ondskans yttring. Vi måste följaktligen ge uttryck för vårt motstånd mot dem som begår sådana onda handlingar. Men räcker det att vi bara yttrar oss för att vi känner oss tvungna moraliskt sett och sedan tycker att vi har gjort vårt? Självklart inte. Vi kan inte unna oss någon ro så länge människor fortsätter att lida. Vi kan inte vila förrän vi har satt stopp för ondskan. Därför har vi inte rätt att unna oss någon ro bara för att vi har rätten på vår sida, utan först när effektiva åtgärder har vidtagits.

Vi kommer att kunna vila och vara nöjda när vi med våra ord och handlingar har satt stopp för dem som dödar och tillhandahåller vapen och ideologi och de som tillåter, sporrar till och vållar grymheter. Först när vår vision av en moralisk ordning förverkligas kommer vi att kunna hålla huvudet högt. En person som inte begick en synd för att han eller hon inte var frestad att göra det kan inte anklagas för att synda. Av samma skäl kan man inte berömma en person som kunde ha agerat för att stoppa ondskan, men som lät sig nöja med att bara peka på att den finns. Vi saknar inte information om Darfur. Vi saknar inte erfarenhet eller en etisk och politisk bedömning av händelserna. Vad vi saknar är effektivitet och det är vad vi måste inrikta oss på.

 
  
MPphoto
 
 

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Ända sedan fientligheterna inleddes i februari 2003 har Darfur, en av Sudans fattigaste regioner, varit skådeplatsen för en humanitär kris utan motstycke. Det har varit fyra år av konflikt och lidande för Darfurs folk, och fyra resolutioner har antagits av Europaparlamentet för att visa vår indignation, men situationen förblir ytterst oroande.

I dag upprepar parlamentet sin oro i en gemensam resolution om Darfur och uppmanar FN, medlemsstaterna, rådet och kommissionen att axla sitt ansvar och tydligt fastställa ett datum för att sätta in en fredsbevarande styrka under FN:s kontroll med målet att omedelbart göra korridoren för den humanitära hjälpen säkrare och följaktligen lindra den enorma nöd som folket i Darfur utstår.

Jag välkomnar detta nya initiativ, men när EU ställs inför denna allvarliga situation kan vi inte bara fortsätta att upprepa gamla krav. Vårt ansvar och vår trovärdighet kräver att vi finner en tillfredsställande lösning på miljoner människors lidande, ett lidande som EU inte längre bara kan iaktta, och att vi antar en resolution som äntligen motsvarar vår indignation.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Darfur har varit ett blödande sår alldeles för länge. Situationen har delvis uppstått på grund av klimatförändringen, vad nu det kan innebära för framtiden, där ökenspridningen har drivit herdarna i direkt konflikt med de bofasta jordbrukarna, och sedan har de utnyttjats av den hjärtlösa regeringen i Sudan. Denna situation har pågått alldeles för länge.

Hundratusentals personer lever i misär och de hotas av värre saker. Jag har varit kritisk till Kinas motvillighet att stödja ett ingripande av FN. Det har påståtts att det berodde på Kinas oljeintresse i södra Sudan. Men nu tycks president Hu Jintaos direkta ingripande ha övertygat Sudans president att samtycka till en fredsbevarande FN-styrka som övervakas av trupper från länder i Afrikanska unionen.

Det är inte klart om man kan lita på Sudans regering. Om nu Kina har förråtts, kan Sudan inte längre räkna med deras motvilja mot att agera i FN:s säkerhetsråd. Detta skulle kunna vara goda nyheter för flyktingarna i Darfur och närliggande länder.

 
  

(1)Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy