- Betänkande: Parish (A6-0038/2007)

  Lena Ek, Olle Schmidt och Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. Räntesubventioner för att kompensera medlemsländernas räntekostnader vid uppköp av jordbruksprodukter producerade inom EU är en av många avigsidor inom EU:s jordbruk som måste förändras radikalt. I konsekvensens namn får man dock acceptera att viss räntekompensation sker för de nya medlemsstaterna för att inte massarbetslöshet ska skapas i de fattigare delarna av Europa.

Detta betänkande rör en förlängning av en sedan 2004 existerande reglering som kompenserar de nya medlemsländer vars ränta väsentligt överstiger EU:s genomsnitt. Kostnaden för en förlängning uppgår till ca 10 miljoner euro/år. Finansieringen har föreslagits ske genom besparingar inom andra budgetposter och leder således inte till extra budgetökningar på aggregerad nivå. Kommissionen betraktar dessutom denna förlängning som en del i ett paket där man samtidigt föreslår att subventionerna för majsodling tas bort vilket skulle innebära en tuff besparing på ca 35 miljoner euro år 2008 (och den totala besparingen 2008–2014 uppgår enligt kommissionen till 617,8 miljoner euro).

I förlängningen riskerar ett nej inte bara att drabba de nya medlemsländerna utan skulle också kunna riskera att äventyra kommissionens förslag till besparing på drygt 600 miljoner. Jag har därför valt att trots allt rösta ja till detta betänkande.

- Betänkande: Lewandowski (A6-0056/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Även om det är mycket svårt att avge en röstförklaring i allt detta oväsen skulle jag vilja säga att jag lade ned min röst med anledning av att jag anser att denna omständighet är otillfredsställande. Tyskland och ett antal motsträviga underskottssyndare kan mycket väl vara på att återhämta sig nu, men det ser jag inte som någon anledning till glädje, än mindre med tanke på att de, medan de gynnas av den överraskande starka ekonomiska tillväxten, ändå överväger att gräva fram ännu mer pengar ur konsumenternas fickor. Det är av den anledningen som jag har lagt ned min röst.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för antagandet av betänkandet om förslaget till rådets förordning om upphävande av rådets förordning (EG) nr 2040/2000 om budgetdisciplin (KOM(2006)0488 – C6- 0277/2006 – 2006/0151(CNS)).

Janusz Lewandowski har lagt fram ett bra betänkande. Rådets förordning (EG) nr 2040/2000 av den 26 september 2000 blev överflödig efter genomförandet av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 och genomförandet av den nya reservmekanismen för kreditgaranti för tidsperioden 2007–2013.

Ett upphävande av denna lagstiftning kommer att förbättra kvaliteten på gemenskapslagstiftningen. Att ta bort föråldrade bestämmelser kommer att förbättra lagstiftningens öppenhet på ett betydande sätt, och underlätta dess genomförande.

- Betänkande: Klinz (A6-0027/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag till ändring av ett antal direktiv i fråga om processregler och bedömningskriterier för stabilitetsbedömningen av förvärv syftar i princip till att främja gränsöverskridande fusioner och förvärv inom banksektorn och den finansiella sektorn. Det syftar med andra ord till att främja koncentrationen och centraliseringen av kapital på EU-nivå genom att förbättra penetrationsmöjligheten för utländskt kapital och integrationen av de ekonomiska marknaderna. Stabilitetsbedömningen betraktas alltså som ett hinder för gränsöverskridande fusioner och förvärv, enligt en undersökning som kommissionen presenterade i november 2005 om hinder för befästandet av den finansiella sektorn på den inre marknaden.

Utöver maximal harmonisering, samt andra tekniska detaljer, föreskrivs en förkortning av perioderna för stabilitetsbedömning av de behöriga nationella myndigheterna och banktillsynsmyndigheterna i förslaget, från de nuvarande 65 dagarna till 30 dagar. I kompromissförslaget förlängs den period som kommissionen föreslår, men en förkortning till den befintliga perioden godkänns fortfarande. Därför röstade vi mot betänkandet.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Den enhälliga överenskommelsen mellan de utskottsledamöter som aktivt beaktade detta betänkande understryker aktieägarnas bekymmer. Institutionella aktieinnehav som innehas av fondförvaltare som försökte repatriera rättigheter till ägarna av dessa andelar var avgörande för detta betänkandes framgång och balans. På liknande sätt har kommunikationsnivån och lämplig tidsplanering förnyat sambandet mellan aktieägare och styrelsen, vilket har gjort det möjligt att ställa frågor utan den skadliga effekt som skulle kunna äventyra effektiv ledning av bolagsstämmor.

- Betänkande: Howitt (A6-0471/2006)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja förklara varför jag röstade mot Howittbetänkandet. Man försöker att driva människor, inom ramen för företagens sociala ansvar, att göra vad små och medelstora företag ändå alltid har gjort, för socialt ansvar är en viktig egenskap hos små och medelstora företag och ett permanent inslag i deras entreprenörskultur. Europeiska unionens missriktade subventionspolitik har dock i flera år stöttat stora företag och företag med begränsad ansvarighet, för vilka arbetstagarna inte är något mer än utbytbara föremål, och som sakta men säkert har knuffat bort små och medelstora företag från marknaden. Det är anledningen till att jag röstade mot detta betänkande.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den brittiska konservativa delegationen röstade mot Howittbetänkandet i utskottet, och det gjorde även PPE-DE, eftersom betänkandet var skrivet i en förtryckande och reglerande ton. Föredraganden från det brittiska Labourpartiet hade uppmanat till ännu mer EU-lagstiftning i stället för att inspirera företag att på egen hand välja att anpassa sig till konceptet.

Till följd av mina ändringsförslag i kammaren har detta betänkande genomgått en fullständig förvandling. Den frivilliga linje som kommissionen föreslog har fått stöd. Parlamentet har godtagit att ett socialt EU inte automatiskt behöver mer EU-bestämmelser.

Som allt oftare är fallet har de brittiska konservativa fått fastställa dagordningen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den nuvarande trenden i majoriteten av EU:s medlemsstater, med en ökning av otrygga och dåligt betalda jobb och ett utnyttjande av migrerande arbetstagare från både länder utanför Europeiska unionen och länder inom själva EU – vilket exempelvis har varit fallet med portugisiska arbetstagare i Nederländerna och Spanien, och nu i Storbritannien – visar att företagen tar ett allt mindre socialt ansvar.

Dessutom är de oräkneliga omlokaliseringarna av multinationella företag bevis på att de flesta stora företag undlåter att utöva något som helst socialt ansvar. Dessa omlokaliseringar förekommer också när deras produktivitetsnivå är hög, bara för att de vill ha allt större vinster, vilket visar på en total okänslighet gentemot tusentals människor som de gör överflödiga.

Det är symtomatiskt att de förslag som vi lade fram inför plenum har förkastats, eftersom de belyser motsägelsen mellan de mål som tillskrivs företagens sociala ansvar och den sysselsättningspolitik som kommissionen för, i synnerhet flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet], som utformats för att liberalisera orättvisa uppsägningar, stödja spridningen av otrygga jobb och försvaga kollektivavtal och sysselsättning med rättigheter.

Därför är det inte troligt att mycket kommer att förändras i praktiken, trots de positiva förslag som betänkandet innehåller, förrän det uppstår en politisk vilja att förändra och en verklig granskning av arbetsrätten och reglerna inom ramen för Internationella arbetsorganisationen.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Jag kan se tre grundläggande motsägelser i detta betänkande om företagens sociala ansvar. Den första är påståendet att detta ansvar fastställs på frivillig bas, eftersom det krävs att ramar, normer, definitioner, kontroller och incitament skapas som är så skiftande och restriktiva att de undergräver själva den frivilliga naturen av detta tillvägagångssätt.

Den andra är påståendet att företag uppmuntras till socialt ansvar, när all EU-politik, och i synnerhet konkurrenspolitik, i själva verket uppmuntrar företag att omlokalisera sig och leta efter den lägstbjudande skattemässigt, socialt, miljömässigt och arbetsrelaterat, inklusive inom EU.

Den tredje är önskan att få europeiska företag att agera på ett socialt ansvarsfullt sätt utan att den orimliga, internationella handeln egentligen utmanas, och med ett fortsatt öppnande av våra marknader för importer från länder som använder sig av alla sorters dumpning, tvångsarbete, barnarbete och arbete av politiska fångar.

Det ligger ett visst hyckleri i det. Även om ni förnekar detta överför ni ansvaret på företagen och låter dem drabbas av följderna av er politik, era misslyckanden, er maktlöshet och era nederlag.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Företagens sociala ansvar är ett hopkok av ett koncept som, vad ultraeuropéerna än tror, inte innehåller någonting nytt. Detta icke bindande påfund dök upp i Förenta staterna för så länge sedan som på 1950-talet. I Frankrike uppstod begreppet ”socialt ansvarsfulla företag” specifikt vid tiden för Sudreaurapporten 1975. Och 1982 ålades företag inom sektorn för offentlig upphandling sociala mål i ett försök att chocka folket och utövare av triumferande socialism.

Tjugofem år senare syftar företagens sociala ansvar helt enkelt till att humanisera och reglera globaliseringen. Dessa prisvärda förhoppningar i arbetslöshetens och den sociala otrygghetens tid, mot bakgrund av internationell instabilitet, får företagens sociala ansvar att verka som en stor dupering. Vi måste helt klart sluta slösa bort vår tid och våra pengar på faktorer som bara syftar till att sända artiga, hållningslösa budskap när vi sackar efter i världen.

Låt oss först och främst agera ansvarsfullt gentemot oss själva. Låt oss visa oss själva respekt genom att inrätta ett EU-omfattande preferenssystem och ett system för gemenskapsskydd för människor, produktion och företag. Låt oss till exempel öka tullavgifterna på importen av varor från tredjeländer som inte har tillverkats i enlighet med EU:s sociala miniminormer.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) På en perfekt marknad skulle både de ekonomiska resultaten och de sociala och miljömässiga följderna av ett företag beaktas vid fastställandet av dess värde och allmänhetens bild av det. På en perfekt marknad skulle konsumenterna välja de produkter som var direkt bäst för dem och indirekt bäst för deras egna intressen.

En sådan marknad existerar naturligtvis inte. De som följer en konstant interventionistisk linje kommer därför att tala för en ökad reglering och mer lagstiftning. Det är inte en strategi som jag rekommenderar. Även om jag inser att marknaden inte är, och aldrig kommer att bli, perfekt föredrar jag marknadsmekanismer och lösningar som gör sådana mekanismer gällande. Enligt min uppfattning är alltså åtgärder som främjar och sprider goda rutiner och, framför allt, sådana som främjar en krävande konsumentkultur att föredra.

Nu återstår konkurrensfrågan. Jag är inte övertygad om att vinst, eller helt enkelt ekonomisk genomförbarhet, alltid måste vara negativt för miljö, sysselsättning och socialt ansvar. Vinst är ingenting negativt: det är något bra, förutsatt att den görs i enlighet med reglerna, i synnerhet de som införs inom marknaden som ett resultat av större press från konsumenterna. Dessa är de regler som vi måste göra gällande.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Det ses inte på långa vägar som självklart att företag ska utöva socialt ansvar, vilket borde vara fallet. Företag som ser sig som socialt ansvarsfulla är skyldiga samhället att minska de negativa sociala och miljömässiga följderna av deras verksamhet till ett minimum. Samtidigt kan konsumenterna inte längre se skogen för träden, eftersom det i många initiativ har gjorts anspråk på etiketten ”social ansvarsfullhet”, och varje granskning blir en omöjlig uppgift för lekmannen. Dessutom håller följderna av den fria marknaden och den destruktiva naturen hos den konstanta strävan efter de lägsta priserna gradvis på att bli en fråga om allmän kännedom. Det finns behov av reglering på detta område, för att stärka konsumenternas rättigheter och stödstrukturen hos de enstaka välmenande företagen. EU kan bli banbrytande på området för socialt ansvar genom att utveckla en politik med vilken man skapar och genomför normer och samtidigt garanterar lika villkor.

Detta är precis vad som görs i Richard Howitts betänkande om ”företagens sociala ansvar: ett nytt partnerskap”. I betänkandet förespråkas bland annat obligatoriskt avslöjande, kedjeansvar och större öppenhet när det gäller lobbyister. Det förespråkas också att större vikt läggs på de sociala och miljömässiga följderna vid offentliga upphandlingar. Eftersom hållbarheten ges ett klart företräde i betänkandet ger jag det mitt oreserverade stöd.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar föredragandens initiativbetänkande. Konceptet till en europeisk standard för varumärkning för att beakta respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande arbetstagarrättigheter bör stödjas. Det finns fortfarande alltför många människor i världen i dag, varav många är barn, som lever i ett modernt slaveri. Med tanke på tvåhundraårsdagen för avskaffandet av slaveriet, som vi ska minnas den 25 mars, måste vi göra allt i vår makt för att bekämpa det moderna slaveriet. Socialt ansvar från företagens sida hjälper oss i denna kamp.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. (DE) Anledningen till att jag förkastar Howittbetänkandet är att det är frivillighet som är det oumbärliga i fråga om företagens sociala ansvar, inte dirigism. Ett obligatoriskt socialt och miljömässigt avslöjande går emot Lissabonstrategin och motverkar en minskning av byråkratin i en sådan grad att jag omöjligt kan stödja det. En sådan dirigism belastar och utgör en fara för framför allt små och medelstora företag, som har varit och fortfarande är den tyska ekonomins ryggrad. Det är av oro för detta tillvägagångssätt som jag eftertryckligt förkastar detta betänkande.

- Betänkande: Sartori (A6-0033/2007)

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade, liksom delegationen från Österrikiska folkpartiet som helhet, för Sartoribetänkandet, eftersom vi anser – och det är ett sorgligt och beklagligt faktum att denna åsikt fortfarande måste uttryckas – att kvinnor inte har något större möjlighet nu än tidigare att föra en tillvaro där de kombinerar arbete, karriär och barn, dvs. ett liv där de i varje situation själva beslutar vad de ska göra. Vi är för att kvinnor i detta avseende en gång för alla ges friheten att välja, och att makthavarna skapar de förutsättningar inom ramen för vilka kvinnor får möjlighet att just välja, i synnerhet i fråga om utbildning, yrkesrelaterad fortbildning och lika lön för lika arbete.

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag vill för tydlighetens skull säga att min röst mot Sartoribetänkandet inte bör betraktas som ett avvisande av jämställdhet mellan könen. Detta är en princip som jag stöder helhjärtat och som jag ser som en prestation av stor betydelse för vår europeiska civilisation.

Det är en princip som i allt högre grad möter utmaningar i vårt samhälle på grund av mobiliseringen av islam i Europa, och denna mobilisering av islam och dess effekter på våra värderingar och vår civilisation är verkligen något som det finns mycket att säga om. Men i betänkandet nämns olyckligtvis ingenting om detta.

Men det jag opponerar mig emot – vilket är orsaken till att jag har röstat mot betänkandet – är de obligatoriska kvoteringarna och parterna i alla sorters institutioner och i den politiska världen. Jag betraktar faktiskt denna obligatoriska kvotering för kvinnor som en förolämpning, och jag anser att kvinnor inte behöver någon positiv särbehandling för att kräva sin rättmätiga plats i samhället på det sätt, och när, de vill.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Sartoribetänkandet om en färdplan för jämställdhet 2006–2010.

Fastän jämställdhet mellan könen är en värdering som proklameras av Europeiska unionen finns det fortfarande en del kvar att göra, till exempel i fråga om lika lön. I detta avseende stöder jag föredragandens förslag som syftar till att begära att principen om lika lön tillämpas, så att den klyfta på 15 procent mellan den lön som anslås till en man och den som anslås till en kvinna som gör samma jobb inte förblir en princip.

Jag välkomnar genomförandet av praktiska strategier som syftar till att främja kvinnligt företagande.

Jag uppskattar dessutom mycket det förslag i betänkandet i vilket kommissionen uppmanas att skynda på etablerandet av en politik som syftar till att förena yrkes- och familjeliv, inte minst genom att aktivt uppmuntra fäder att utnyttja tillgängliga möjligheter till flexibla arbetstidslösningar och att utföra hushållssysslor och arbete i familjen.

Jag är också mycket glad över de åtgärder som utformats för att skydda kvinnor och barn från alla former av våld, däribland slaveri, hedersbrott, människohandel och polygami.

Avslutningsvis är jag verkligen glad över den begäran som framförts till kommissionen angående antagandet av konkreta initiativ för främjande av invandrarkvinnors frigörelse och integration.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Eftersom vi anser att det är självklart att jämställdhet ska råda mellan män och kvinnor har vi röstat för färdplanen för jämställdhet.

Men vi anser också att ansvaret för de flesta handlingar för att uppnå jämställdhet vilar på enskilda människor. Eftersom de åtgärder som kräver lagstiftning oftast är nationell kompetens har vi röstat emot en lång rad enskilda förslag i betänkandet. Vi anser t.ex. inte att EU ska besluta om vare sig barnomsorg, föräldraledighet eller abortlagstiftning i medlemsländerna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Alla de förslag som vi har lagt fram för att klargöra orsakerna till de olika former av diskriminering som fortfarande existerar förkastades vid omröstningen i kammaren. Jag vill betona följande saker:

- Behovet att ändra Europeiska unionens ekonomiska politik så att alla kvinnor, män och barn kan leva i värdighet och utan att hotas av fattigdom,

- vikten av att inrätta gemenskapsföreskrifter om barnomsorgsmöjligheter och om klyftan mellan kvinnors och mäns löner och annan inkomst sektorsvis, inte minst när det gäller atypiskt arbete och deltidsarbete,

- behovet av att kämpa för en integration av jämställdhet mellan könen i de ekonomiska riktlinjerna, inklusive i anslutningsprocessen, med som syfte att undvika motsatta effekter när det gäller jämställdhet mellan könen som uppstår genom privatiserings- och liberaliseringsprocesser och nedskärningar i offentliga utgifter inom sociala sektorer, samt behovet av att bekräfta att högkvalitativa offentliga tjänster är avgörande, varigenom ett ökat budgetstöd på sociala områden krävs för ett förebyggande av social utslagning och bekämpande av kvinnohandel,

- oron över att politik i vilken det fokuseras på ökad europeisk konkurrenskraft kan äventyra kvinnors intressen i andra regioner i världen.

Därav beslutet att lägga ned vår röst.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Jämställdhet och kvinnors utsatthet i såväl samhälls- som privatliv är en av vår tids största frågor. Vi har emellertid röstat nej till betänkandet eftersom vi har förtroende för att medlemsstaternas respektive nationella parlament förvaltar denna viktiga fråga på ett lämpligt sätt. Vi anser inte att EU ska uttala sig i denna typ av frågor i långtgående betänkanden, som snarast har karaktären av politiska program, och vänder oss principiellt emot den allmänna trenden att EU:s institutioner strävar efter att uppnå inflytande och kompetens inom allt fler områden. EU:s roll i sammanhanget är att se till att inga länder som är eller blir medlemmar kränker värderingarna om jämställdhet.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det faktum att vi diskuterar jämställdhet mellan könen 50 år efter Romfördraget känns som något av ett misslyckande. Denna princip har ingått i fördraget sedan 1999. Den rättsliga grunden för denna politik är därför solid.

Även om detta betänkande är användbart när det gäller att ta igen tid lämnar det mycket i övrigt att önska. I samband med den internationella kvinnodagen var det huvudsakliga ämnet i mitt land anpassandet av pensionsrättigheter efter enskilda behov och uppdelandet av de rättigheter som ackumulerats under ett äktenskap vid fall av skilsmässa. Det gläder mig mycket att det fastställs i färdplanen att sociala trygghetssystem bör ge människor rätt att ackumulera pensionsrättigheter.

Jag vill påpeka att parlamentet antog ett betänkande 1994 om fördelning av pensionsrättigheter vid fall av skilsmässa, till följd av en av mina resolutioner från 1991. I betänkandet framställdes vissa praktiska förslag för kommissionen, som inte vidtog några som helst uppföljande åtgärder. Varför gjorde man inte det?

Detsamma gäller mitt betänkande och våra förslag som syftat till att skapa en ram för fastställandet av en status för assisterande makar. Allt detta utgör en del av politiken för lika villkor. Vi har hört tillräckligt med fina ord från olika kommissionsledamöter efter varandra, men när får vi se någon handling?

  Lydia Schenardi (ITS), skriftlig. – (FR) Fem dagar efter den internationella kvinnodagen lägger Europaparlamentet fram ett förslag till färdplan för jämställdhet mellan könen. Är tidpunkten ett sammanträffande? Faktum kvarstår att det är kvinnor som står i förgrunden, om inte i verkligheten så åtminstone i texterna.

Det betänkande som ligger framför oss innehåller förslag till en nära nog uttömmande lista över åtgärder att vidta för att garantera jämställdhet mellan kvinnor och män. Fastän en rad förslag har lagts fram, inte minst sådana som rör de åtgärder som syftar till att bättre förena skyldigheterna mot familj och yrkesliv, måste man olyckligtvis säga att det finns många oroväckande och meningslösa punkter i detta betänkande.

Jag talar till exempel om ännu ett försök att introducera ett kvoteringssystem för rekrytering och deltagande av kvinnor inom alla ekonomiska och politiska sektorer. Vi vet att denna åtgärd inte kan bli annat än kontraproduktiv när det gäller framställningen av och åsikterna om kvinnor.

Jag talar dock också om det meningslösa förslaget att skapa en ”Fröken Lissabon” med ansvar för att se till att Lissabonstrategin genomförs på ett korrekt sätt: en sorts ”EU:s superkvinna”. Förslag som detta misskrediterar bara initiativ till främjande av kvinnor.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har godkänt ett ambitiöst betänkande om färdplanen för jämställdhet. Att förena ett heltidsjobb med de andra saker som människor strävar efter, som exempelvis familj och socialt och personligt engagemang, är en utmaning för både kvinnor och män inför framtiden.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har röstat mot vissa delar av detta betänkande, endera för att de strider mot vår politiska övertygelse eller för att de berörda områdena skulle falla inom ramen för medlemsstaternas ansvarsområde snarare än Europeiska unionens. Som vi ser det är jämställdhetspolitiken en allvarlig fråga, och vi anser att detta betänkande är av tillräckligt stor betydelse, även om det inte innehåller några rättsliga åtaganden, för att man ska notera vad som omfattas av det och inte. Även om vi inte instämmer i allt som detta betänkande från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män innehåller vill vi ändå sända ett budskap om att det finns mycket som kan, och verkligen måste, göras på området för jämställdhet mellan könen så här 50 år efter Romfördraget. Det får inte råda någon tvekan om att också vi vill ha lika möjligheter, för också vi är övertygade om att Europa har mycket kvar att göra på detta område, och det är anledningen till att vår grupp enhälligt har röstat för Amalia Sartoris betänkande.

- Betänkande: Lévai (A6-0053/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi instämmer i allmänhet med de förslag som detta betänkande innehåller, där ett förtydligande från kommissionen efterlyses av rekommendationen om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet. Kommissionens förslag har gett upphov till stor oro i förbindelserna mellan europeiska kollektiva rättighetsförvaltare, med skiljelinjer mellan de stora, små och medelstora rättighetsförvaltarna.

Det måste påpekas att kommissionens rekommendation skulle gynna de stora aktörerna och de stora multinationella inspelningsbolagen på musikmarknaden på nätet och skulle skada både upphovsmännen och den kulturella mångfalden. Samtidigt skulle det innebära en öppen inbjudan att lägga nästan all förvaltning av upphovsrätt i händerna på två eller tre enorma kollektiva rättighetsförvaltare, något som skulle snedvrida verksamhetens underliggande koncept, vilket är det koncept som ger dem legitimitet.

Därför instämmer vi i huvudsak i förslagen om att ändra rekommendationen, som syftar till att göra den mer effektiv och rättvis och därmed till att säkerställa den kulturella mångfalden. Vi anser att det borde läggas fram ett förslag till direktiv om denna fråga så snart som möjligt, för att den skada som rekommendationen orsakar förbindelser mellan olika kollektiva rätighetsförvaltare och mellan dem och deras olika användare ska minimeras.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Även om införandet av konkurrens mellan kollektiva rättighetsförvaltare kanske kan gynna både rättighetsinnehavare och musiktjänster är det absolut nödvändigt att den kontrolleras.

Det faktum att rättighetsinnehavare fritt skulle kunna välja förvaltare över hela Europeiska unionen, och detta oberoende av ursprungsland, skulle sannolikt få en rad följder. Det skulle i synnerhet bidra till att säkerställa att rättigheterna koncentrerades till de största kollektiva rättighetsförvaltarna. Det skulle sannolikt också få ofördelaktiga konsekvenser för de mest blygsamma rättighetsinnehavarna, i den mån som rättighetsförvaltarna försöker dra till sig de mest lönsamma rättighetsinnehavarna och till och med kompromissa med den rättvisa behandlingen av alla rättighetsinnehavare och därmed undergräva den kulturella mångfalden.

Därför finns det en risk för att rekommendationen, som syftar till att främja rättvis konkurrens, faktiskt skulle skapa motsatt effekt.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för ett antagande av Katalin Lévais betänkande om kommissionens rekommendation av den 18 oktober 2005 om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet (rekommendation 2005/737/EG) (2006/2008(INI)).

Man bör komma ihåg att det har lagts ett stort arbete på förberedandet av nämnda betänkande. Föredraganden tog vederbörlig hänsyn till att problemet med upphovsrätt är av allvarlig natur, de faror som marknadens monopol utgör och frågan om skyddet av konsumenternas rättigheter. Jag hoppas, i linje med betänkandets anda, att den europeiska marknaden för musiktjänster på nätet kommer att omfattas av utvecklingsfriheten utan några negativa följder för den kulturella mångfalden.

Jag vill tala om att jag stöder kravet på kommissionen att genomföra en djupgående undersökning av följderna av licenser för musiktjänster på nätet som omfattar två eller fler territorier och flera repertoarer, och på vidarebefordrandet av resultaten av denna studie till Europaparlamentet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Parlamentet kan nu dra slutsatsen att kommissionen, med sin rekommendation av den 18 oktober 2005 om ”kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet”, har gått för långt. Varken musikindustrin, parlamentet eller rådet har rådfrågats, och ”tillvägagångssättet med mjuk lagstiftning” som kommissionen föreslår har redan påverkat marknadsbeslut, vilket gör det till mer än en rekommendation.

För närvarande måste företag som vill erbjuda musiktjänster på nätet i Europa organisera rättigheterna med upphovsrättsorganisationer och skivbolag i varje enskilt land. Kommissionen har rätt när man säger att detta system skulle kunna göras enklare. Men rekommendationen möjliggör en helt fri marknad, vilket skulle kunna innebära en risk för den kulturella mångfalden och den lokala repertoaren, eftersom det verkligen är ett mer praktiskt alternativ för kollektiva rättighetsförvaltare att försöka dra till sig de mest lönsamma rättighetsinnehavarna. Dessutom graderar kommissionen kommersiella intressen högre än kulturell mångfald.

Parlamentet förespråkar en kontrollerad konkurrens genom att föreskriva en rad tydliga villkor, som exempelvis lika behandling av upphovsmän, en rättvis och öppen konkurrensstruktur som förebygger en sänkning av upphovsmännens inkomst och en rättvis representation av alla berörda parter i förvaltningsstrukturerna. I detta betänkande värderas enighet i mångfalden, och därför tänker jag ge det mitt stöd.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för ett antagande av Katalin Lévais betänkande om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet (A6-0053/2007).

Lévai lade fram ett mycket bra betänkande inför parlamentet.

Tekniska framsteg och utveckling av vår civilisation har lett till uppkomsten av en ny generation gränsöverskridande kommersiella upphovsrättsorganisationer. Det är dessa som tillhandahåller musiktjänster på Internet. Det visar hur marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter utvecklas, vilket vidare bekräftar behovet av de initiativ som har gjorts på detta område.

Medan vi för denna debatt bör vi också ha i åtanke möjligheten att svara på framtida behov som kan uppstå till följd av utformningen när det gäller den kollektiva gränsöverskridande förvaltningen av upphovsrätt och närstående rättigheter. Av den anledningen är det nödvändigt att genomföra en djupgående undersökning av följderna av licenser för musiktjänster på nätet som omfattar två eller fler nationella territorier och flera repertoarer och av följderna för rättighetsinnehavarnas socioekonomiska situation och för den kulturella mångfalden.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är härmed avslutade.