Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2007/2554(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B6-0194/2007

Debatter :

PV 09/05/2007 - 13
CRE 09/05/2007 - 12

Omröstningar :

PV 10/05/2007 - 7.7
CRE 10/05/2007 - 7.7

Antagna texter :

P6_TA(2007)0178

Debatter
Onsdagen den 9 maj 2007 - Bryssel EUT-utgåva

12. Toppmöte EU/Ryssland (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om toppmötet mellan EU och Ryssland.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, ärade ledamöter! Innan jag går in på vårt faktiska ämne skulle jag vilja säga något mycket kort om den föregående debatten. Rådets ordförandeskap, och följaktligen även Europeiska unionen, besvarade konflikten, inte minst eftersom den berörde suveräniteten för en av Europeiska unionens medlemsstater, samtidigt som den visade solidaritet och – som Gabriele Zimmer påpekade – hjälpte till att lugna ned situationen, och båda dessa saker gjordes i god tid. Vi ska naturligtvis fortsätta att göra detta.

I dag, den nionde dagen i maj, firar vi Europadagen, en dag som symboliserar europeisk integrering. Ända sedan Robert Schuman föreslog upprättandet av en europeisk kol- och stålgemenskap har Europa haft en lång och svår väg att vandra – och jag anser att det har gjort detta med framgång – för att den aktuella europeiska unionen som består av 27 medlemsstater skulle bli till, en europeisk union som nu har nått en nivå av stabilitet och välstånd som världen avundsjukt eftertraktar, och denna historiska bragd skulle inte ha varit möjlig utan en långtgående syn på det politiska upplägget och en tålmodig inställning till strategi.

Man ropar efter båda dessa när det gäller att utveckla förbindelser mellan Europeiska unionen och Ryssland, som Europeiska unionen med rätta betraktar som en partner och granne med vilken den är sammankopplad genom strategiskt samarbete. Europeiska unionen har inte upprätthållit så omfattande och djupa förbindelser med knappast något annat land förutom Ryssland. En av de grundläggande lektionerna i EU:s historia är att EU är beroende av Ryssland för långsiktig stabilitet och välstånd, och inte heller i slutanalysen kan vi bemöta de stora globala utmaningarna om vi inte gör det tillsammans: varken utmaningar som kriget mot internationell terrorism eller förhindrandet av att sprida av massförstörelsevapen eller farorna med global klimatförändring. Det är även absolut nödvändigt med ett nära samarbete mellan Europeiska unionen och Ryssland om vi vill besegra konflikter som de i Kosovo, med Iran eller i Mellanöstern.

I globaliseringens tidevarv är både våra gemensamma intressen och vårt ömsesidiga beroende mycket viktigare än det som skiljer oss åt, på energiområdet till exempel, där det ofta glöms bort att Ryssland är beroende av oss som konsumerar 80 procent av Rysslands gasexport, och landet behöver samarbete med Europeiska unionen om dess ekonomi ska moderniseras såsom den är i ett trängande behov av, och Europeiska unionen själv har ett stort intresse av att få till stånd närmare band med Ryssland. Omvänt gör president Vladimir Putin rätt som ständigt hänvisar till Europeiska unionen som Rysslands ideala partner, och med ”Europeiska unionen” menar han naturligtvis alla 27 medlemsstater.

Eftersom vårt samarbete med Ryssland kännetecknas av och grundas på politiken för de ”fyra områdena”, som vi har kommit överens om med landet, vill det tyska ordförandeskapet för EU använda toppmötet mellan EU och Ryssland i Samara den 18 maj för att ytterligare stärka och utvidga partnerskapet med Ryssland. Genom att göra detta vill vi inte begränsa oss till att enbart utbyta åsikter, utan avsikten är snarare att detta toppmöte borde sända ut positiva signaler till förmån för vårt större partnerskap och samarbete med Ryssland, och det är således detta som vi fortsätter att verka för. Vi känner till att detta toppmöte utgör det sista tillfället att inleda förhandlingar om en efterträdare till det befintliga partnerskaps- och samarbetsavtalet, något som vi måste göra.

Det tyska ordförandeskapet för rådet samarbetar fortfarande, med uppbringande av sin yttersta förmåga, med kommissionen för att finna en lösning på den återstående frågan om det ryska förbudet mot import av polska jordbruksprodukter. Efter de många diskussioner som har förts mellan kommissionen, Polen och Ryssland är det nu dags för Ryssland att utse ett datum då importförbudet ska upphöra. Inledandet av förhandlingarna om ett nytt och strategiskt avtal skulle vara en politisk signal i den bemärkelsen att båda sidor skulle fortsätta att engagera sig i arbetet med ytterligare utveckling av deras partnerskap, och när allt kommer omkring får man inte tillåta att detta äventyras av en teknisk fråga.

Att på nytt grunda förbindelser mellan Europeiska unionen och Ryssland och fastställa nya delade perspektiv ligger i allas vårt intresse. Jag tänker här på sådant som utvecklingen av ett energisamarbete mellan EU och Ryssland på grundval av tillförlitliga regler och ramvillkor. I Lahtis i oktober förra året försäkrade president Vladimir Putin att dessa principer skulle införlivas i det nya fördraget, och toppmötet mellan EU och Ryssland utgör ett välkommet första tillfälle att tala med den ryska regeringen om hur vi i framtiden kan undvika motsättningar när vi förhandlar med dem om energi och hur vi ska kunna förhindra avbrott i energitillförseln, varvid det skulle kunna visa sig viktigt att upprätta ett system för tidig varning.

Det beror på att energipolitik och klimatpolitik är nära förbundna med varandra, och säkerhet är en av de frågor som borde diskuteras på toppmötet. Som ni säkert känner till är Europeiska unionen beredd att minska sina växthusgasutsläpp med 30 procent fram till 2020, förutsatt att andra industriländer tar på sig jämförbara åtaganden, så att vinna över Ryssland till denna sak skulle vara en stor seger.

Det måste dock påpekas att partnerskapet mellan EU och Ryssland handlar om annat än energi och ekonomiska angelägenheter. Det finns goda möjligheter till djupare förbindelser mellan EU och Ryssland när det gäller utbildning, forskning och kulturer, och dessa möjligheter utnyttjas inte alls till fullo. Det är på framsynta områden som dessa som båda sidor kan dra fördel av att bli mer sammanflätade och sammanlänkade, och det är för att detta utgör ett särskilt tillfälle för Europeiska unionen att styra Rysslands förvandling genom att hjälpa landet att anta europeiska värderingar som vi skulle vilja använda toppmötet för att främja närmare samarbete på dessa områden, genom sådana saker som mer akademiskt utbyte och samarbete inom forskning.

Det krävs ett bra och tillitsfullt samarbete mellan EU och Ryssland för att göra EU säkrare. Vi är medvetna om att det inte har varit helt lätt att tala med Ryssland om denna fråga den senaste tiden, och vi har med oro noterat ryska uttalanden om ett moratorium för ESK-fördraget. Liksom diskussionen om antirobotsystemet är detta ett område där vi måste göra allt i vår makt för att undvika en ny spiral av misstro, för det är bara genom ömsesidigt förtroende och konkret samarbete som vi kommer att lyckas skapa långsiktig säkerhet för EU.

Vi kommer då att fortsätta försöka övertyga Ryssland om att stödja en lösning för Kosovos framtida status på grundval av Ahtisaariplanen. Om landet gjorde detta skulle det utgöra ett avgörande bidrag till EU:s säkerhet, liksom dess konstruktiva samarbete när det gäller att ta itu med det som kallas ”frusna konflikter” i Moldavien och södra Kaukasus.

Verkligt partnerskap inbegriper dialog om tvistefrågor, och det är därför som jag vill betona att en av de saker som vi kommer att tala om i Samara kommer att vara Rysslands inre utveckling, som, i synnerhet på senare tid, har blivit föremål för kritisk utfrågning och oro inom EU, särskilt när det gäller villkoren för medierna och civilsamhället. Den kraftfulla inställning som antagits av de ryska myndigheterna mot demonstrationerna i Moskva, Sankt Petersburg och Nizhni Novgorod är bara ett exempel på en tendens som många upplever som problematisk och som inte kan godtas i sin nuvarande form.

Vid det femte samrådet om mänskliga rättigheter mellan EU och Ryssland, som ägde rum i Berlin den 3 maj, uttryckte Europeiska unionen sina bestämda betänkligheter med särskild hänvisning till rätten till åsiktsfrihet och mötesfrihet, särskilt med tanke på det kommande valet till parlamentet och av president i Ryssland, och uttryckte också sin tydliga oro för situationen när det gäller ryska icke-statliga organisationer och civilsamhället till följd av ikraftträdandet av lagen om icke-statliga organisationers verksamhet och lagen om extremism. Bland de frågor som togs upp fanns naturligtvis hänvisning till särskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna och situationen i Tjetjenien, liksom kampen mot tortyr och misshandel. Även här är det så att vi inte kritiserar för kritiserandets skull, utan för att vi bryr oss mycket om hur det går i Ryssland, och vi vill att landet ska blomstra.

EU är starkt gynnat av ett stabilt och starkt Ryssland som vägleds på sådant sätt att landet utvecklas genom europeiska värderingar utan att förneka sina egna traditioner, något som inbegriper en blomstrande förbindelse med dess egna grannar, en förbindelse som kännetecknas av öppen dialog och gott samarbete snarare än påtryckningar, och det är med detta i åtanke som vårt ordförandeskap för rådet har arbetat för framgångsrik nedtrappning, som inte bara kommer att gynna oss utan även våra ryska partner. Det var vårt medlande som satte stopp för de oacceptabla förhållanden som omgav den estniska ambassaden i Moskva, och vi kommer att fortsätta föra denna dialog med Ryssland – en dialog som inte alltid går smidigt när det handlar om landets baltiska grannar.

Slutligen, Ryssland kommer bara att moderniseras på ett framgångsrikt sätt om dessa värderingar och principer som hör samman med demokrati och rättsstatsprincipen står fast – dessa värderingar och principer som både EU och Ryssland har förbundit sig till i FN, Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Eftersom det är EU:s erfarenhet att god förvaltning beror på rättsstatsprincipen och förekomst av ett kritiskt och levande civilsamhälle beror den framtida utvecklingen i EU som helhet i hög grad på den framgångsrika utvecklingen av ett övergripande strategiskt partnerskap mellan EU och Ryssland.

Detta är ett historiskt projekt, och det kommer att kräva strategisk uthållighet och realism från både sidor, och denna realism kommer att omfattas av att få insikt om det som är utförbart och arbeta med att stegvis notera segrar – på detta liksom många andra områden – något som inte kommer att vara problemfritt, och ändå har varken Europeiska unionen eller Ryssland några realistiska alternativ än att fortsätta på denna väg av samarbete och partnerskap, och det handlar således om vårt delade ansvar som européer att vi borde göra just detta.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Verheugen , kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter! Med tanke på de något otillfredsställande förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen anser kommissionen att det är nödvändigt att göra ett antal anmärkningar i denna debatt om principer.

För det första är Ryssland den ledande strategiska partnern i Europa. För det andra har vi allt att vinna på att Ryssland är vår stabila och tillförlitliga partner, precis som också vi vill vara denna typ av partner för Ryssland. För det tredje är vi övertygade om att vårt partnerskap bäst kan växa om det får stöd från båda sidor i ett otvetydigt åtagande gentemot demokrati, rättsstatsprincipen samt mot de mänskliga rättigheterna och den ständiga ansträngningen att förverkliga dem. För det fjärde är inte våra kontakter med våra grannar och med andra människor utanför EU förutsättningslösa. De grundas på de värderingar som vi har kommit överens om och som vi har systematiserat. Det är därför som EU har blivit en hoppets kontinent för så många utanför våra egna gränser, och vi vill att det förblir så.

Toppmötet hålls i ett avgörande ögonblick, när Moskva, som är inställt på det nära förestående valet till duman och till presidentposten, koncentrerar sig på att få till stånd ett smidigt maktöverlåtande, och det är därför som förbindelser med väst i allmänhet och med EU i synnerhet har fastnat i djupa, gamla hjulspår.

Vi intar ofta en mycket annorlunda linje när det gäller många av punkterna på den aktuella dagordningen – Kosovos framtid, antirobotskölden och EU:s konventionella väpnade styrkor – och alla dessa frågor står för tillfället högt upp på dagordningen, naturligtvis tillsammans med, som så ofta, tryggad energiförsörjning till alla medlemsstater i Europeiska unionen.

En situation som denna kräver att vi inte förlorar Europeiska unionens långsiktiga intressen ur sikte i unionens förbindelser med Ryssland, för vi är inte bara grannar som delar en lång historia, utan vi är också beroende av varandra i många avseenden, i den bemärkelsen att vi är Rysslands största exportmarknad, medan landet är vår huvudsakliga energileverantör. Inga större politiska frågor i EU kan lösas utan vårt gemensamma samtycke, och därför behöver vi en konstant och konstruktiv dialog där vi kan göra propaganda för våra egna intressen och värderingar, samtidigt som vi måste arbeta mot samförstånd.

Vid toppmötet kommer vi att fortsätta sträva efter att inleda förhandlingar om ett nytt avtal mellan EU och Ryssland som ersättning för det partnerskaps- och samarbetsavtal som för närvarande finns. Båda parter borde ha ett starkt gemensamt intresse av ett sådant avtal, som kan och borde upphöja vår förbindelse till en ny och högre nivå, och göra det möjligt för dem att utvecklas fullständigt.

Kommissionen har arbetat mycket hårt för att få ryssarna att häva sitt importförbud av polska kött- och grönsaksprodukter, och jag skulle med anledning av detta vilja säga att kommissionen är av den åsikten att det ryska importförbudet är oproportionerligt och orättvist, så det som vi nu förväntar oss från Ryssland är en entydig och konstruktiv signal i form av en tydlig tidsplan för att helt upphöra med dessa åtgärder, även om detta mycket väl kan komma att omfatta flera steg.

Vi kommer inte att stanna vid detta vid toppmötet, men det utgör del av en lång utveckling, och vi kommer att fortsätta arbeta mot utveckling i upprättandet av de gemensamma områden som vi kom överens om för så många år sedan. Toppmötet kommer också att bli ett tillfälle för oss att utrycka vår oro när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i Ryssland. Vid förra veckans överläggningar om människorättsfrågor mellan EU och Ryssland sades det en hel del om de inskränkningar som har införts när det gäller pressfrihet och attackerna på journalister, hämmandet av icke-statliga organisationer och oppositionspolitiker samt situationen i Tjetjenien och norra Kaukasus. Det är av särskild vikt att Ryssland bjuder in observatörer från OSSE till valet.

Yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet är grundvalar i demokratin, och med detta menar jag demokrati utan ytterligare kvalificerande kännetecken, och vi förväntar oss att Ryssland, som medlem av familjen av demokratiska nationer, ska garantera dem.

Jag skulle nu vilja säga något om den debatt som ni just har fört i kammaren om krisen i förbindelsen mellan Ryssland och Estland. Eftersom många talare beskrev det som hade hänt behöver jag inte upprepa det, men Estland kan i alla konflikter eller tvister med Ryssland lita på solidariteten hos sina partner i Europeiska unionen och hos EU-institutionerna, vilket jag tror har bevisats. Denna solidaritet måste bevaras i händelse av ytterligare inblandning i Estlands inrikesfrågor, oavsett om det sker genom cyberattacker eller uppmaningar från delegationer från duman om att den estniska premiärministern ska avgå.

Vi kommer aldrig mer att tillåta någon att försöka så split mellan Europeiska unionen och en av dess medlemsstater. Det som blir uppenbart utifrån denna kris är hur krigen i Europas förflutna fortsätter att kasta sin skugga över oss, med alla Europas folk som har sina egna historiska erfarenheter och sina egna sätt för att komma till rätta med dem, och man kan alltid hoppas att de gör detta med respekt för de andras erfarenheter, för där åsikterna går isär finns det inget annat att göra än att samtala – inget annat fungerar.

Toppmötet erbjuder ett tillfälle att injicera nytt liv i förfarandet när det gäller Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen, ett mål som sannerligen gynnar båda parter, och där EU är en ledande förespråkare. När det gäller energi kommer landet att uppleva hur vi strävar mot att nå en överenskommelse om upprättandet av en mekanism för tidig varning och samråd, som kommer att se till att uppgifter om risken för potentiella avbrott i energiförsörjningen kommer att utbytas tillräckligt tidigt för att en försörjningskris ska kunna undvikas, och transitländer är engagerade i detta överallt där så behövs.

Under toppmötet bör man också se till att det nås överenskommelser om prioritering av åtgärder för att ta itu med klimatförändringen. Det är viktigt att Ryssland godkänner och inleder gemensamma genomförandeprojekt tillsammans med investerare från Europeiska unionen inom ramen för Kyotoprotokollet, och vi vill också bana väg för vårt samarbete vid ministermötet i Bali i december när det gäller att få i gång internationella förhandlingar om ett övergripande klimatavtal för perioden efter 2012. Det ligger i vårt gemensamma intresse att länder som producerar mycket föroreningar – USA, Kina och Indien till exempel – bör delta i denna viktiga förhandlingsprocess, så att vi kan möta den globala utmaningen.

Ryssland är en viktig partner när det gäller att lösa problematiska utrikespolitiska frågor, och det är troligt att diskussionen om internationella frågor vid toppmötet kommer att inriktas på ämnena Kosovo, Iran och Mellanöstern, långsiktiga lösningar som är beroende av att båda sidor bidrar konstruktivt i relevanta multilaterala forum.

I våra förbindelser med Ryssland som granne vill vi klargöra att Moldavien och Georgien är Europeiska unionens grannar, och vårt intresse att finna lösningar på dessa konflikter – som beskrivs som ”frusna” – är större än någonsin. Detta kommer att kräva samarbete från Ryssland, EU och många av den senares medlemsstater inom internationella ramar, och det är vår särskilda förhoppning att det görs framsteg när det gäller Transnistrien och Nagorno-Karabach.

Jag skulle än en gång vilja betona att kommissionen förblir engagerad i en politik för konstruktivt samarbete med Ryssland som strategisk partner och granne, en politik som måste grundas på gemensamma intressen och värderingar. Vi anser att det ligger i Rysslands eget rationella intresse att samarbeta konstruktivt på denna grundval, inte bara med Europeiska unionen utan också med dess medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Joseph Daul , för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Gloser, herr Verheugen, mina damer och herrar! Kan vi för en gång skull vara fast beslutna när det gäller våra värderingar och principer samt nära samarbete i frågor så viktiga som energi, klimatförändring, anslutning till Världshandelsorganisationen, viseringspolitik och samarbete med vårt gemensamma grannskap? Svaret på denna fråga borde inte variera beroende på den partner som vi talar om när vi talar om Europeiska unionens förbindelser med den. Ja, i sina förbindelser med Ryssland måste EU anta en öppen, dialogfokuserad hållning, men det måste också dela sin oro – som ofta är djup – när det gäller de mänskliga rättigheterna, när det gäller yttrandefrihet och behandling av minoriteter.

I dag, den 9 maj, hedrar vi årsdagen av Schumandeklarationen. Vilken betydelse har dessa hyllningar om EU, i sin återförenade form, inte lyckas försvara sina mänskliga rättigheter? I våra förbindelser med en sådan strategisk partner som Ryssland är den senaste tidens utveckling i landet en källa till stor oro. Min grupp anser följaktligen att Moskvas inställning efter de estniska myndigheternas flyttning av ett sovjetiskt monument är helt oacceptabel. Detta ingripande, från Rysslands sida, är ett klart brott mot suveräniteten för en medlemsstat i EU, något som kräver att vi reagerar mycket kraftigt. Det är detta som vi har gjort i dag. Ryssland får inte tro att det kommer att lyckas dela oss genom att inta en denna typ av inställning: i dag är vi alla ester.

Dessutom har min grupp villkorslöst fördömt den hårda taktiken mot demonstrationer i Moskva. Min grupp fördömde mordet på journalisten Anna Politkovskaja i slutet av 2006, förgiftningen av Alexander Litvinenko och de upprepade attackerna mot yttrandefriheten och pressfriheten. Slutligen får inte Europeiska unionen godta att sådant som allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien, mord, påtvingade försvinnanden, tortyr, gisslantagande och godtyckliga kvarhållanden fortfarande är verklighet.

När det gäller alla dessa ämnen har Europeiska unionen en plikt att uppriktigt säga sin mening samt att få klargöranden och framför allt en ändring när det gäller inställning och politik. Vår ömsesidiga plikt är att skapa förutsättningar för balanserade förbindelser och att arbeta mot att upprätta en stabil geopolitisk miljö som är så harmonisk som möjligt. Världen har förändrats. Vi befinner oss inte längre i en period av kallt krig, utan av samarbete, av skapandet av konkret politik. Denna politik kan bara gynna tillväxt, sysselsättning och vår kontinents långsiktiga stabilitet.

Jag uppmanar kommissionen och rådet att utveckla gemensamma initiativ med Ryssland i ett försök att höja säkerheten i grannskapet: gemensam strategi när det gäller krisen i Ukraina och Vitryssland och gemensamma ansträngningar för att lösa konflikterna i Nagorno-Karabach, Moldavien och Georgien, samtidigt som vi garanterar staternas absoluta territoriella integritet. Jag skulle också vilja att förhandlingarna om ett nytt ramavtal mellan EU och Ryssland återupptogs så snart som möjligt, förutsatt att Ryssland samtycker till att bete sig som en äkta partner. Jag vill gratulera det tyska ordförandeskapet till de intensiva ansträngningar som görs i detta syfte, och jag uppmanar våra ryska partner att sluta utöva ekonomiska påtryckningar på våra medlemsstater.

Jag skulle vilja betona vikten av att Ryssland ansluter sig till Världshandelsorganisationen inom en snar framtid. Detta anslutande kommer att skicka ut ett viktigt budskap om förtroende till investerare, det kommer att stimulera tillväxten i Ryssland och även främja vår handel, och det kommer att tvinga Ryssland att efterleva reglerna. Men unionen kommer bara att kunna stödja denna utveckling om den får till stånd ytterligare förbättring och lugn i förbindelserna. Vi får inte missa detta tillfälle!

Jag skulle också vilja betona att den strategiska frågan om energisamtal med Ryssland är mycket viktig. Jag skulle vilja gratulera kommissionsledamot Andris Piebalgs och den ryska energiministern till den överenskommelse om omorganisationen av dessa samtal som nyligen nåddes. Det är vår plikt, och det gynnar oss båda, att garantera tryggad försörjning och efterfrågan på energi i samband med ett ökat ömsesidigt beroende. Detta samarbete – vi betonar denna punkt – måste grunda sig på den princip som fastställs i energistadgan och i synnerhet i det protokoll om transitering som utgör en bilaga till stadgan.

Det är genom att vidta dessa praktiska åtgärder för att hjälpa människor i Ryssland och EU som vi kommer att övervinna våra skillnader. Det är tack vare sann dialog som vi kommer att stå upp inför globaliseringens utmaningar, och de centrala aspekterna av denna kommer i slutändan att förstärkas. Jag hoppas att vi på ömsesidig basis lyckas stärka dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. (NL) Herr talman! Är det inte på något vis symboliskt att den 9 maj är den dag då vi debatterar förbindelserna mellan EU och Ryssland? Det är en historisk dag, och för oss i EU är det den dag då vi firar Europadagen. Detta år kan vi närmare bestämt se tillbaka på 50 år av europeiskt samarbete, och den 9 maj är den dag då Ryssland firar slutet på andra världskriget – ett krig som delade Europa, men som också blev anledningen till att Europa enades. I själva verket borde den 9 maj vara en dag då vi begrundar de gemensamma erfarenheter som förenar oss, och som dessutom skulle kunna tjäna som utgångspunkt för en gemensam framtid.

Tyvärr är situationen inte så ljus. Om vi blickar framåt mot det toppmöte mellan EU och Ryssland som hålls varje halvår och som kommer att äga rum i Samara nästa fredag måste vi dra slutsatsen att utsikterna för en konstruktiv dialog – vilket vi alla önskar – inte är goda. Det finns givetvis tillräckligt mycket att tala om, och vi är fortfarande övertygade om – något som även har betonats av tidigare talare – att ett nära samarbete mellan EU och Ryssland verkligen är det enda praktiska alternativet för framtiden, med tanke på de gemensamma intressen som finns på vår kontinents båda sidor.

Det finns också områden där vi har förenat våra krafter under de senaste åren, och som vi vill vara noga med att nämna, t.ex. betydelsen av Internationella brottmålsdomstolen i Haag, Irans och Nordkoreas ambitioner på kärnenergiområdet och hur man bör bemöta dessa, eller samarbetet kring Kyotoprotokollet.

Om vi går in på de affärsmässiga och ekonomiska förbindelserna mellan Ryssland och EU får jag ofta reaktionen att dessa förbindelser utvecklas enligt planerna. Hur vi bör gå till väga för att ytterligare utveckla våra partnerförbindelser förblir emellertid i viss mån oklart.

Det finns viktiga områden där vi ännu inte har lyckats göra framsteg. Hur kan vi till exempel garantera sådana öppna och insynsvänliga förbindelser på energiområdet som vi eftersträvar? Hur kan våra gemensamma värderingar om demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna anpassas till de strategiska förbindelserna mellan EU och Ryssland? Dessa värden är av grundläggande betydelse för oss och för min grupp, och de kan inte bli föremål för eftergifter inom ramen för dialogen. Enligt min uppfattning är det upp till EU att klargöra vår ståndpunkt i Samara, i synnerhet under inledningen av de nya förhandlingarna om ett framtida partnerskapsavtal. I likhet med andra oroas även vi över att detta toppmöte kommer att leda till färre resultat än vad vi förväntade oss för en tid sedan.

Jag skulle kunna lista en hel mängd saker som också har tagits med i den gemensamma resolutionen. Något som jag vill betona – inte minst på min grupps vägnar – är att den ökande polariseringen under upptakten till det val till duman som kommer att hållas senare i år fyller oss med rädsla och farhågor. Det är av avgörande betydelse att EU framhåller att vi vill att valet ska hållas i ett fritt och demokratiskt sammanhang, och att det är oacceptabelt att oppositionspartierna motarbetas på det sätt som sker för närvarande.

Jag vill inte upprepa det som har sagts om den estniska frågan, och ärligt talat stöder jag allt det som tidigare talare har sagt om detta. Låt oss hoppas att Rysslands attityd och uppträdande i denna fråga inte är symtomatiskt, och vi bör slå fast att det skulle vara oacceptabelt för oss om detta upprepades.

Fram till 1991 var Samara en sluten stad, eftersom delar av den låg inom Sovjetunionens strategiska zon. Vi hoppas att detta inte är en fingervisning om vad vi kan förvänta oss av nästa veckas möte. Jag anser att båda parter skulle gynnas av att på nytt överväga vårt gemensamma intresse, inte minst med tanke på EU, och utan att förbise de värden som vårt partnerskap bör bygga på, nämligen demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för andra länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Denna dag 1945 firade Europa Rysslands День Победы – deras segerdag – och frihetens, lagstiftningens och den mänskliga värdighetens seger över de nazistiska styrkornas hat. Då stod vi enade i en gemensam sak. Nu har en symbol för samma krig som sammanförde oss låst oss i en destabiliserande tvist.

Jag vet att kommissionen förordnar dialog i syfte att få ett slut på dödläget mellan Tallinn och Moskva när det gäller den ryska krigsstatyn. Men ”en dialog är fler än två monologer” som den före detta amerikanska ambassadören vid Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), Max Kampelman, en gång sa.

När hot besegrar förhandling kan det inte längre fortsätta som vanligt mellan Europeiska unionen och Ryssland. Det är av denna anledning som min grupp i morse beslutade att dra tillbaka stödet för resolutionsförslaget om toppmötet mellan EU och Ryssland. Problemet är inte det som sägs, utan det som inte sägs. Ryssland behöver få en tydlig signal om att nu får det vara nog.

(DE) Herr Gloser, kommissionsledamot Verheugen! Det ni har gett oss är vackra ord, inget annat än vackra ord, men inga åtgärder.

(Applåder)

(EN) Så låt mig lägga fram ett direkt förslag till er: senarelägg toppmötet till dess att Ryssland är berett att främja en konstruktiv förbindelse med unionen, och fördöm allt våld mot EU:s personal och egendom.

(Applåder)

Vi måste stå enade med Estland. Vi måste stå enade med Polen. Demokratisk solidaritet är viktigare än bilaterala avtal om olja och gas.

(Applåder)

Och vi får inte vara de första att bli förvånade om vi menar allvar med att fortsätta ett pragmatiskt samarbete med Vladimir Putins regering och skapa enighet om Kosovos slutliga status.

Liberalerna och demokraterna är särskilt oroade för Ryssland när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är först när en oberoende dömande makt och rätten till yttrandefrihet och demokrati upphör att existera i enbart korta brottstycken, och när journalister, oppositionspartier och icke-statliga organisationer kan verka utan att frukta straff, som Ryssland kommer att ha visat sitt åtagande att upprätta ett gemensamt utrymme för frihet, säkerhet och rättvisa, som dess medlemskap i Europarådet ålägger landet att göra och som man lovade under toppmötet i Sankt Petersburg.

Arresteringen och kvarhållandet av oppositionens företrädare, oavsett det är Garry Kasparov eller Michail Chodorkovskij, har inte bidragit till att indikera att något håller på att förändras. Valet till duman i december, för att inte nämna nästa års presidentval, kommer att utgöra ett avgörande prov i detta avseende, liksom Rysslands åtgärder i Tjetjenien, där tortyr och hemliga fängelser fortsätter att ge anledning till oro.

Dialog kräver framsteg när det gäller energiförsörjning, där det fortfarande finns risk för ytterligare hårdhänt taktik, eftersom Gazprom handlar mer om politik än om vinst. Vi är skyldiga medlemsstater som Lettland och Litauen, som har fallit offer för energipolitiken, att ge ett svar som innehåller något mer än bara ord. Detta innebär att man måste insistera på att framtida avtal mellan Europeiska unionen och Ryssland ska kopplas till principerna i Energistadgefördraget och Kyotoprotokollet för att säkerställa en säkrare och mer hållbar framtid.

Ja, det finns vissa tecken på framsteg inom rättsväsendet och inrikesfrågorna, där vi i linje med vår gemensamma strategi förhandlar om gränsavtal med de baltiska staterna, viseringsfria resor och återsändande av illegala invandrare.

Men resultaten av den konstruktiva dialogen är för få och kommer med alltför långa mellanrum. Dagens ”segerdag” borde påminna oss om att det bara var 60 år sedan som oberoendet hjälpte oss att stå upp mot gemensamma utmaningar. Den kan hjälpa oss igen, förutsatt att vi har modet att agera!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Hanna Foltyn-Kubicka, för UEN-gruppen.(PL) Herr talman! I egenskap av suverän stat har Estland full rätt att på egen hand besluta hur man ska betrakta landets historia. Estland har också rätt att flytta sovjetiska soldaters monument och aska till en kyrkogård – där de med rätta hör hemma – samtidigt som man visar all nödvändig respekt för de döda. Rysslands hysteriska reaktion på den estniska regeringens suveräna beslut är ett noga genomtänkt knep. Dels vill Kreml se hur långt man kan gå när det gäller att utöva påtryckningar på EU, och dels framkallar man konflikter såsom de med Polen, Georgien eller Ukraina. Avsikten är att skapa ett intryck av en fästning under belägring, för att därigenom samla ryssarna runt Vladimir Putin. Det kommande toppmötet i Samara blir därför en prövning för att se hur förenat EU är. Jag har påpekat detta härifrån talarstolen flera gånger tidigare, och jag upprepar: Europeiska unionen måste vara enig, den måste uppträda på ett samstämmigt sätt och till varje pris stå upp för sina medlemmar. Unionen måste också bemöta varje utmaning som Vladimir Putin ställer oss inför.

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Även om jag tror att Joseph Daul försökte göra det rätta bör det påpekas att han helt enkelt missade poängen. Frågan är hur man ska kunna upprätthålla förbindelser med en politisk makt som Ryssland, som i allt väsentligt uppfattar alla förbindelser som endast ett medel för att nå målet. Ryssland är inte längre Sovjetunionen, men på många områden vill man ändå föra samma politik som under Sovjetunionens tid. Ryssland vill vara en maktpolitisk aktör – visserligen ingen militärmakt, men en ekonomisk makt, och ett av medlen som används för att nå dithän är energiförsörjningen.

Detta innebär inte att vi bör undvika att ha politiska förbindelser med Ryssland. Vad det däremot innebär är att vi bör nämna var sak vid dess rätta namn. Politiska förbindelser med Ryssland genom kommissionen och rådet är ingen dialog. En dialog är vad som sker när människor kan prata med varandra, när de kan resa och när det finns ett utbyte mellan civila samhällen. Politiska strukturer är inte engagerade i dialoger, de sköter politiska förhandlingar, och dessa två bör inte förväxlas. Herr Watson! Jag anser att ni bör välja rätt tillvägagångssätt. Finns det någon möjlighet för oss i EU, mot bakgrund av Rysslands nuvarande maktpolitik, som endast motiveras av Rysslands intressen – med vilket jag inte menar själva landets intressen, utan de intressen som finns inom maktstrukturen, Vladimir Putins system och det ekonomiska systemet – att kunna sända ut en signal om att detta inte är det slags politik som vi önskar föra?

Detta är svårt. Jag påstår mig inte ha några lösningar till hands, men det är uppenbart att om en tidigare tysk kansler kan hävda att Ryssland är en fläckfri demokrati så exemplifierar detta bara den klenmodighet som så till den milda grad försvagar vår politik. Vi har nämligen inga förutsättningar att se vad slags system som är ledande i Ryssland. Vi är tvungna att ha politiska förbindelser med Ryssland och Saudiarabien. Ingen politiker med sunt förnuft skulle hävda att Saudiarabien var en felfri demokrati där man skulle kunna råka ut för att få enbart den ena handen avhuggen om man på något sätt bröt mot lagen, i motsats till att få båda händerna avhuggna i andra fundamentalistiska islamiska stater.

Detta innebär att vi endast skulle kunna uppnå anständiga förbindelser med Ryssland om och när vi här i parlamentet lyckas skaffa oss en riktig uppfattning om Ryssland, om landets maktpolitik och om Vladimir Putins auktoritära politik. Bara då kommer vi att kunna göra det rätta, och det innebär inte att vi inte bör förhandla, men däremot innebär det att vi och ryssarna inte står på god fot med varandra.

Jag vill inte ha något politiskt vänskapsförhållande med en auktoritär och diktatorisk ledare som Vladimir Putin. Vi kan och bör upprätthålla politiska förbindelser med Ryssland, men det ska inte handla om ett vänskapsförhållande där vi säger: ”Okej Putin, du kan fortsätta att behandla ditt folk på det här sättet.” Det är där vi måste säga nej!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. (FI) Herr talman! På något sätt handlar detta om att försöka göra en cirkel fyrkantig, eftersom vissa av EU:s medlemsstater vill bibehålla både bra och dåliga förbindelser med Ryssland samtidigt. Bra förbindelser behövs för billig gas och olja, och dåliga behövs för den inhemska politiken.

Vår grupp vill att EU ska förhandla om ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland. Eftersom det finns 27 medlemsstater kommer de att ha olika synpunkter på vad som bör diskuteras. Det är emellertid svårt att förstå det slags nationalism som förhindrar att vår gemenskap med en halv miljard människor klarar av förbindelserna med EU:s nära granne på ett organiserat sätt.

Vissa medlemsstater får inte visa ilska mot Ryssland, och lita på andra medlemsstaters solidaritet, om de samtidigt hindrar andra länder från att främja de intressen man har gemensamt med Ryssland. EU får inte bli polariserat, trots att detta är en stämning man kan känna av här i parlamentet. För vår grupp är den gemensamma resolutionen godtagbar.

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. (NL) Herr talman! Jag vill ta upp kommissionens initiativ nyligen om en plan för Svarta havet, som spelar en mycket viktig roll i förbindelserna med Ryssland. Där är mer eller mindre allvarliga säkerhetsrisker inblandade genom att kommissionens initiativ för en ”Black Sea Synergy” griper sig an de frusna konflikterna i Transnistrien, Sydossetien, Abchazien och Nagorno-Karabach, samt sådana ämnen som vapen- och narkotikasmuggling, människosmuggling och migration, vilka alla är viktiga. Det betyder att det är ett bra initiativ från kommissionen och rådet, som kommer att fortsätta att diskuteras under det tyska ordförandeskapet.

Men kommissionens initiativ kan också betraktas mot bakgrund av EU:s försök att sprida energileveranser och gasledningar. Det rapporteras att den ryska regeringen inte alls är entusiastisk över den nuvarande planen för Svarta havet som kommissionen lagt fram. För övrigt visar det tyska ordförandeskapets dokument – Frankfurter Allgemeine Zeitung hade en intressant artikel om just detta ämne – att Moskvas samarbete är absolut nödvändigt om EU:s planer ska lyckas. Kort sagt är man i Moskva inte alls entusiastisk, men det är absolut nödvändigt att man samarbetar från ryskt håll. Hur tänker rådet och kommissionen ta upp detta geopolitiska dilemma i Samara?

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Marie Le Pen, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman! Det behöver inte sägas att Estlands rättigheter måste respekteras. De fränaste kritikerna mot dagens Ryssland är ofta de som var mest tillmötesgående mot Sovjetunionen.

I årtionden har de förnekat dels den fara som Sovjetimperialismen innebar för freden och för våra nationers oberoende, och dels kommunismens totalitära natur. Kommunisterna, helt naturligt, men också många västeuropeiska ledare hyllade Lenin, grundaren av detta fasansfulla system, som en mänsklighetens välgörare. Valéry Giscard d’Estaing och Jacques Chirac gick så långt att de till och med lade ned blommor vid hans mausoleum. Däremot svärtades de anti-kommunister ned som visade sin solidaritet med folken i Europa och i öster. Detta tillmötesgående försvann tyvärr inte med Sovjetunionen. Ett stort antal av våra kolleger, t.ex. Daniel Cohn-Bendit, skulle därför vilja förbjuda det polska folket att befria sitt land från kommunismen.

I dag är Ryssland en fri nation och inte mindre demokratisk än Bryssels Europa, som försöker påtvinga oss en konstitutionstext som förkastades 2005 av väljarna i Nederländerna och Frankrike. Å andra hand, till skillnad mot folket i Turkiet som samma Bryssels Europa vill integrera i unionen, är ryssarna en stor europeisk nation som utsätts för de hot som hänger över alla Europas nationer, nämligen immigration och minskande födelsetal, islamism och globalisering. Vi kan vända oss mot dessa utmaningar under förutsättning att vi skapar ett annat Europa, det stora nationernas Europa som grundar sig på principen om nationell suveränitet och som sträcker sig från Brest till Vladivostok.

För närmare 18 år sedan utgjorde förstörandet av järnridån det första steget i återföreningen av vår kontinent. Ett annat gap måste fyllas, nämligen det som för mer än tusen år sedan på båda sidor av Theodosius gräns skilde ättlingarna till Sankt Benedikt i väst från ättlingarna till Sankt Cyrillus i öst.

 
  
MPphoto
 
 

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det finns inget bättre sätt att fira den 9 maj än att tydligt klargöra att Europeiska unionen står upp för var och en av sina medlemmar när de utsätts för hot och trakasserier.

Detta måste vara ledmotivet när vi diskuterar det kommande toppmötet. Det finns inget annat sätt, för Estland var ett av de viktigaste länderna i förvandlingen av det gamla Europa till det nya, fredliga, demokratiska Europa. Vi är skyldiga dem ett stort tack för detta. Men det är inte är bara det, för deras frihet och oberoende i dag är odelbart från vår frihet och vårt oberoende. Utan deras oberoende är inte vi oberoende. Detta måste också vara ett ledmotiv när vi diskuterar förbindelserna mellan EU och Ryssland.

Det kommande toppmötet är viktigt, men det finns fyra saker som Europeiska unionen måste säkerställa. Det första är att begripa att om man inte respekterar Estland respekterar man inte Europeiska unionen, och detta urholkar alla typer av överenskommelser som kan nås. Det måste råda en ömsesidig förståelse i alla typer av diskussioner. Annars kommer inte de mål som vi kan uppnå att vara värda ens det papper som de är skrivna på.

För det andra kan man inte hota och trakassera en av medlemsstaterna och samtidigt utveckla förbindelser med andra. Man kan inte nå överenskommelser om energi, handel och på andra områden om de inte berör alla medlemsstater med samma rättigheter och på samma villkor. Vi måste se till att Ryssland inte alls tror, och inte ge landet utrymme att tro, att det kan dela oss i denna mening, genom att tillhandahålla energi till ett land medan det trakasserar ett annat.

För det tredje, diskussionen om Ryssland och Estland handlar inte om Estland. Den handlar om den politiska utvecklingen i Ryssland. Vi måste säkerställa framsteg i Ryssland för att säkerställa framsteg i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Om vi inte försvarar vårt oberoende kommer vi att förlora en del av det.

 
  
MPphoto
 
 

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman! Jag förstår att Estlanddebatten kommer att äga rum vid nästa sammanträde i Strasbourg. Jag vill därför fokusera på de ekonomiska frågorna på föredragningslistan för Samara.

För det första är Rysslands mål att övergå från att sälja råmaterial till att köpa förädlade produkter. Först måste investeringar göras för att modernisera energisektorn, och Ryssland kan inte göra det på egen hand, utan behöver vår hjälp. Sedan behöver exportindustrin stöd för att nå internationell nivå, och även här behöver man vår hjälp. Vidare måste infrastrukturen moderniseras, vilket också är ett område där vi är naturliga partner.

Dessa är Rysslands mål, men man kommer inte att uppnå dem tillräckligt snabbt utan EU:s hjälp. Man kommer i stället att halka ännu längre efter i den internationella utvecklingen. Vi vill också att Ryssland ska omfatta våra gemensamma värderingar, rättsstatsprincipen och demokratin. Detta är vad vi frågar efter, och Ryssland behöver en välbärgad köpare, dvs. oss. Vi behöver energi. Det ömsesidiga beroendet har växt och inte minskat.

Jag anser inte att Rysslands modernisering kommer att lyckas utan det civila samhället och utan att demokratin utvecklas. Varför? Därför att modern teknik och ett samhälle som drivs genom informationsteknik kräver en hel del kreativitet, och kreativitet fungerar inte bra om det politiska klimatet är problematiskt, eller under en diktatur.

Kreativitet, demokrati och fria medier är mycket viktiga när man ska utveckla ett modernt samhälle, vilket är exakt det som Ryssland vill. Jag föreslår därför att dessa mål klargörs mycket tydligt i våra förbindelser och även i Samara, som kommissionsledamot Günter Verheugen reser till, förhoppningsvis med budskapet att den utveckling som Ryssland önskar överensstämmer med våra mål, och att det är mycket viktigt att denna utveckling lyckas.

 
  
MPphoto
 
 

  Toomas Savi (ALDE). – (ET) Jag vill göra er uppmärksamma på Rysslands uppträdande mot EU under de senaste åren. Det som skedde i Estland, dvs. flyttandet av bronssoldaten och uppgrävningen och återbegravningen av kvarlevorna av 12 fallna soldater, gjordes i enlighet med Genèvekonventionen och var en intern fråga för Estland.

Ryssland har reagerat på detta med ett propagandakrig och använt sig av cyberangrepp och handelsrestriktioner. Uttalanden från ryska politiker har framkallat våld både i Tallinn och nära estniska ambassaden i Moskva, vilket kulminerade i det fysiska angreppet på vår ambassadör.

Det krav som ställdes av den delegation från den ryska duman som besökte Estland, nämligen att den estniska regeringen skulle avgå, är särskilt oroande. Ett sådant uppträdande är ännu ett tecken på Rysslands eurofobiska utrikespolitik, som uttrycks i president Vladimir Putins åsikt att Sovjetunionens kollaps på 1900-talet var en stor geopolitisk katastrof.

I sitt tal i München hänvisade Putin till Rysslands försök att utan hinder av EU etablera sig som en supermakt, särskilt när det gäller förbindelser med de nya medlemsstaterna.

Om ett toppmöte mellan EU och Ryssland verkligen kommer att hållas i Samara den 18 maj måste EU företräda alla sina medlemsstaters intressen där, det vill säga uppträda enat.

 
  
MPphoto
 
 

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! För sextiotvå år sedan vid den här tiden jublade Europa, befriat från nazistockupationen, men för de tre baltiska staterna började samtidigt en period med 50 års sovjetisk ockupation, och dess effekter känner vi fortfarande av i dag.

I Ryssland, arvtagaren till Sovjetunionens rättigheter och skyldigheter, trycks nu hela tiden demokratin ihop. Kränkningar av de civila rättigheterna och undertryckandet av yttrandefriheten håller på att bli en daglig företeelse. Rysslands inrikespolitik blir allt mer aggressiv. Samma sak sker med Rysslands utrikespolitik, särskilt när det gäller de stater som de länge har velat betrakta som delar av sitt imperium. En bekräftelse på detta är det besök som gjordes i Estland av en delegation från den ryska duman, som krävde att Estlands regering skulle avgå, och de ryska säkerhetsstyrkor, med vilkas välsignelse den estniska ambassaden omringades och angreps. Det är ett faktum att det i Estland finns människor som är inblandade i de aktiviteter som genomförs av det så kallade paneuropeiska ryska partiet, som aktivt opponerar sig mot de baltiska staternas oberoende. De är chauvinister som kallar sig själva minoriteter och anti-fascister, och på så vis devalverar detta ord. Detta faktum ger upphov till misstankar när det gäller partiets verkliga mål, och dess roll när det gäller att ställa till oreda.

Den av Ryssland iscensatta situationen i Estland är ett test. Kan EU skydda sin medlemsstat? Om EU:s institutioner, EU:s ordförandeskap och medlemsstaternas regeringar inte reagerar snabbt och tillräckligt bestämt, och det inkluderar att påminna Ryssland om behovet av att erkänna faktum om ockupationen av de baltiska staterna, och om de inte kan uppträda enat, kan vi förvänta oss att händelser av detta slag kommer att upprepas även i andra stater. Tack så mycket.

 
  
MPphoto
 
 

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Som ledamot och tidigare ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Ryssland sörjer jag över den svaga, matta och ibland ryggradslösa attityd som EU har visat gentemot de ryska ledarna. Trots att vi förespråkar mänskliga eller internationella rättigheter, ökad pressfrihet, förenings- och församlingsfrihet, vänder vi ofta bort blicken, eller drar oss för stränga åtgärder. Hur mild är inte rådets och kommissionens kritik av våldet mot Another Russia-protesterna i Moskva och Sankt Petersburg. Det är tveksamt om detta kommer att ändras under toppmötet.

Tag till exempel Tjetjenien. Den otrygga situationen i denna region är uppenbarligen ett tema i den resolution som vi ska rösta om i morgon, men vi misslyckas med att plädera för, och utlova, en verklig fredsprocess och en seriös dialog med alla delar av det tjetjenska samhället, vilket alltså inkluderar de s.k. rebellerna.

Under inga omständigheter kan den mobb som omger en så kriminell och korrupt galjonsfigur som Kadirov erkännas som en laglig företrädare för det tjetjenska folket. En av uppgifterna för rådets ordförande och kommissionsledamoten under toppmötet i Samara är att ta upp frågor av detta slag.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Remek (GUE/NGL).(CS) Mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att förbindelserna mellan EU och Ryssland bör utvecklas till gagn för båda sidor. Det vore därför bra att odla dessa förbindelser ytterligare, på grundval av noggrant övervägda steg som tas utan upprördhet och utan hänsynslöshet.

Om vi reagerar förhastat på varje budskap från Ryssland som huvudsakligen riktar sig mot den nationella politiska scenen visar vi varken sunt förnuft eller styrka, utan snarare vår egen osäkerhet och svaghet.

Förhandlingar med en partner betyder inte bara att man sitter ned vid förhandlingsbordet, utan också att man har en meningsfull dialog. Sådana förhandlingar blir knappast lättare genom att man ställer krav på den andra parten innan några försök gjorts för att lösa verkliga problem på ett förnuftigt sätt.

När det gäller att lösa – eller snarare att inte lösa – problemet med det som man i vissa av EU:s medlemsstater hänvisar till som icke-medborgare, tillämpar vi inte ett sådant obevekligt synsätt som vi gör när vi sätter press på Ryssland. Jag anser att vi slutligen bör bygga förbindelser med Ryssland på fast grund, utan fördomar och utan att tyngas av bördor från det förflutna.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM).(EL) Herr talman! Jag har lyssnat mycket noga till alla talare. Det som sker i Estland är verkligen fel, och det är bra för oss att vi försvarar Estland.

Varför visar vi inte samma lyhördhet i fråga om det som händer i Cypern? Också där iscensatte en enväldig stat en invasion, och ingen sa ett ord. För några dagar sedan begärde socialdemokraterna till och med att inkräktarnas status skulle uppgraderas. Samma sak händer med Kina och Taiwan. Taiwan kan inte ansluta sig till Världshälsoorganisationen och få de läkemedel man behöver. Inte heller där reagerade vi. Förenta staterna gjorde samma sak när man gick in i Irak utan att fråga oss, och sedan ställde oss inför det allvarliga dilemmat med ”den som inte är med oss är emot oss”. Återigen sa vi ingenting om detta fascistiska tillvägagångssätt som president Bush använde sig av, och när somliga av EU:s ledare tog avstånd från invasionen vill jag påminna er om den reaktion de fick så snart George Bush hade utövat sitt inflytande. Kanske bör jag påminna er om president Chirac eller tala om den tyske förbundskanslern? Varför har vi så ensidiga åsikter om saker och ting?

Hur nöjd kommer man att bli i Ryssland när vi tillåter att amerikanska raketer placeras vid landets gränser? Blir man inte misstänksam? Som vi säger i Grekland: Behandla din granne väl så att behandlar han dig väl. Gör vi rätt eller tillfredsställer vi bara Förenta staternas behov? Förenta staterna vill ha Ryssland som fiende och vill tvinga oss att bli dess fiende. Nej, vi måste påbörja en dialog, respektera staten, respektera regeringen, respektera folket i det landet. Jag menar att allting annat är att avvika från demokratin.

 
  
MPphoto
 
 

  Dumitru Gheorghe Mircea Coşea (ITS). – Fără îndoială, relaţia cu Federaţia Rusă nu poate să nu aibă în vedere faptul că 60% din exporturile ruse de petrol şi 50% din exporturile ruse de gaze ajung în Uniunea Europeană. În pofida acestei situaţii, ţin să subliniez necesitatea eliminării din politica Uniunii şi mai ales din politica unor state membre a concepţiei conform căreia Europa este condamnată să fie dependentă de Rusia şi obligată, ca, în schimbul aprovizionării cu energie, să accepte unele compromisuri sau cedări în faţa unor tendinţe hegemonice ale Rusiei, în exterior, sau a încălcării unor drepturi democratice în interior.

Am convingerea că Uniunea Europeană are capacitatea tehnică şi de inovaţie pentru a micşora din ce în ce mai mult nivelul aprovizionării din Rusia. De aceea, relaţia de energie nu trebuie să depăşească limitele cadrului relaţiilor comerciale şi de cooperare tehnică În niciun caz ea nu trebuie să fie privită ca un argument politic în acceptarea de către Uniune a încălcării de către Rusia a unor principii şi valori europene dedicate libertăţii, democraţiei şi toleranţei.

În relaţia cu Rusia, nu trebuie uitat că Europa nu are petrol, dar are principii iar principiile nu se schimbă niciodată pe petrol.

 
  
MPphoto
 
 

  Charles Tannock (PPE-DE).(EN) Herr talman! Förbindelserna mellan EU och Ryssland befinner sig i ett kritiskt stadium inför det kommande stormötet: vi står inför en allvarlig kris i fråga om omlokaliseringen av det sovjetiska minnesmonumentet i Tallinn.

För mig som kommer från Storbritannien, ett land som har skonats från direkt konfrontation med Sovjetunionens ledarskap, är det lätt att ifrågasätta visheten i det politiska beslutet att flytta monumentet, och med det gravarna med de ryska soldaterna, till en krigskyrkogård. Men det är helt klart den estniska regeringens oinskränkta rättighet, och det har skett i enlighet med internationell lagstiftning. Det är varken acceptabelt att Ryssland kräver den estniska regeringens avgång eller att man underblåser oroligheter – genom den extremistiska nationalistiska gruppen Nashi – riktade mot den estniska ambassaden i Moskva. Jag framförde personligen en protest till vice utrikesministern när jag var i Moskva för några veckor sedan mot att den brittiske ambassadören, Anthony Brenton, utsattes för liknande behandling efter att han hade medverkat vid Kasparovmötet.

Ryssland måste öppna ögonen för den nya geopolitiska verkligheten som innebär att det så kallade ”närliggande utlandet”, där landet bestämmer, inte längre existerar. Man måste respektera självständigheten i de nya länderna, t.ex. i Estland, Ukraina, Moldavien, Georgien etc.

Jag betraktar mig själv som en vän till Ryssland och i synnerhet till dess mycket rika kultur, och jag anser att EU behöver ett starkt, enat Ryssland, liksom Ryssland behöver oss, men också ett Ryssland som upprätthåller sina internationella åtaganden som medlem av OSSE och Europarådet, och som respekterar demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt i fråga om Tjetjenien och pressfrihet. Det hjälper inte att trakassera sina grannar, i synnerhet inte när de som nu kräver stöd av EU och Nato, som är fast beslutna att visa stark solidaritet i frågor som förbudet mot kött från Polen och den fråga om statyn i Estland som vi diskuterar i dag.

Vi behöver Ryssland, inte bara som tillförlitlig handelspartner för landets olja och gas, utan också för dess stöd i att i säkerhetsrådet hindra Irans och Nordkoreas spridning av kärnvapen, att återuppta den arabisk-israeliska fredsprocessen, att finna godtagbara lösningar på de frusna konflikterna från Transnistrien och Georgien till Nagorno-Karabach och att tygla den despotiska regimen i Vitryssland. Vi vill också att Ryssland, i egenskap av undertecknare av Kyotoavtalet, ska underteckna en strategi för begränsning av utsläpp, eftersom vi alla står inför risken för global uppvärmning, och eftersom Ryssland naturligtvis har ett stort arktiskt område som skulle påverkas allvarligt av en global uppvärmning.

Vi stöder Rysslands önskan att bli medlem i WTO, eftersom vi tror att klagomål skulle kunna inges om man återigen skulle försöka införa handelsförbud på ett godtyckligt sätt som man gjorde i fråga om förbudet mot handel med vin med Moldavien och förbudet mot handel med mineralvatten med Georgien, om landet skulle underkastas ett regelbaserat system för multilateral handel.

Jag är lyhörd för Rysslands oro. De är faktiskt nästan paranoida när det gäller den demografiska befolkningskrisen i framtiden – de förlorar omkring 700 000 medborgare varje år – och många medlemsstater i EU står inför samma framtida utmaning. Jag anser emellertid inte att det ligger i vårt intresse på lång sikt att tillåta Ryssland att pressa fram våra svagheter genom att splittra EU:s enskilda medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Jag vill tala helt kort om punkt 4 i resolutionen. Somliga ledamöter har talat om flyttningen av en staty i Tallinn som en provokation mot Ryssland. Jag måste säga att det verkligen var en provokation, men från den ryska sidan. Jag ska helt kort ge er belägg för det.

För det första började Rysslands förberedelser för fem år sedan, även om det var ett år sedan som firandet av den ryska segern i andra världskriget den 9 maj som hölls vid statyn i Tallinn omvandlades till en tilldragelse som inkluderade vodkadrickande och viftande med Sovjetflaggan, och detta gjordes för att provocera fram slagsmål, vilket verkligen i viss mån lyckades. Dessförinnan hade statyn stått där i decennier utan att orsaka några problem, och om vårt grannland inte hade satt igång provokationer nära monumentet skulle det förmodligen stå kvar på samma ställe nu.

För det andra organiserades demonstrationerna den 26 och 27 april av anställda på ryska ambassaden i Tallinn. Under de senaste månaderna har många möten dokumenterats, där de som organiserade de demonstrationer som ägde rum nyligen träffade anställda från ryska ambassaden, uppenbarligen för att få direktiv från yrkesmän när det gällde att åstadkomma instabilitet.

För det tredje organiserades och utrustades ungdomarnas demonstrationer utanför Estlands ambassad i Moskva direkt av Kreml. Ryssland har avsiktligt nonchalerat Wienkonventionen och inte visat någon önskan att skydda estniska diplomater i Moskva.

För det fjärde ledde spåren från åtskilliga cyberangrepp mot estniska informationssystem direkt till Kreml och ryska regeringsinstitutioner.

För det femte inleddes ekonomiska sanktioner mot Estland. Medan Ryssland hittills har exporterat 25 procent av sin olja med hjälp av estniska järnvägar och hamnar, läckte det ut förra veckan att järnvägslinjen mellan Ryssland och Estland behövde oförutsedda reparationer. Denna genomskinliga ursäkt är naturligtvis en täckmantel för önskemålet att påverka Estland ekonomiskt. En sådan sanktion kunde också få direkt effekt på EU:s energiförsörjning. Låt oss alltså fråga i vems intressen det låg att stoppa tåget mellan Sankt Petersburg och Tallinn.

Låt mig slutligen tacka alla Estlands många anhängare.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Lambsdorff (ALDE).(DE) Herr talman! Kommissionsledamot Günter Verheugen beskrev just Ryssland som vår främsta strategiska partner i Europa, men alla strategiska partnerskap är beroende av om det finns gemensamma intressen, mål och värderingar, vilket jag förmodar att det finns en iögonenfallande brist på här. Vad betyder hur som helst ett strategiskt partnerskap för ryssarna om det är förknippat med sådana villkor? Har ryssarna någon uppfattning om vad ett konstruktivt strategiskt partnerskap med EU faktiskt innebär, med tanke på hur de uppträder gentemot Estland, och redan har gjort i Kosovo och Moldavien? Vilket slags konstruktiv utrikespolitisk agenda har ryssarna?

Herr kommissionsledamot! Ni fortsatte med att begära av en strategisk partner till EU en entydig utfästelse till demokrati och mänskliga rättigheter, och ständiga insatser för att förverkliga dem. Såg ni inte bilderna på demonstranterna i Moskva och Sankt Petersburg? Ni har också samtal med ryssarna om dialogen om de mänskliga rättigheterna, som nu har tagits bort från det huvudsakliga toppmötet med motiveringen att det skulle bli alltför svårt och anstränga den ordinarie dagordningen för toppmötet alltför mycket om man skulle tala med ryssarna där om mänskliga rättigheter.

Ni säger att vi vill att Ryssland ska bli en stark partner. Jag är lika stor vän till Ryssland som Charles Tannock, och jag vill att Ryssland ska vara starkt, men stark i ordets verkliga betydelse, nämligen ett Ryssland som respekterar de mänskliga rättigheterna, minoriteternas rättigheter, mötesfriheten, pressfriheten, snarare än ett Potemkins Ryssland vars styrka grundar sig på olja och auktoritärt styre. Om vi på allvar vill stärka EU:s utrikespolitik genom vissa värderingar så är det minsta vi måste göra att kombinera de två toppmötena – det vill säga det verkliga mötet mellan EU och Ryssland, och dialogen om de mänskliga rättigheterna mellan dessa två, som hittills alltid har ägt rum, skamligt dold, två veckor före det verkliga toppmötet.

Jag skulle vilja ha en dialog. Det skulle också den ryska oppositionen vilja, som var här hos oss i kammaren förra veckan. Även de skulle uppskatta en dialog mellan EU och Ryssland, och jag hoppas att en sådan dialog kommer att bära frukt, men tidigare erfarenheter gör mig skeptisk. Jag vill avsluta genom att säga hur glad jag är över att vi har denna debatt i Bryssel i stället för i Strasbourg.

 
  
MPphoto
 
 

  Gintaras Didžiokas (UEN). – (LT) När kommer EU till slut att förstå eller erkänna att den polska köttfrågan (export till Ryssland) inte är en veterinär- eller handelsfråga, utan en helt politisk fråga? På samma sätt är den framkallade konflikten i Estland inte en fråga om att flytta monument. Allt detta är bara politiska verktyg som används för att försöka bryta EU:s solidaritet. Till somliga länder utlovar vi en karamell i form av någon ekonomisk fördel, medan vi gör en skurk av andra länder – vi anklagar dem för att hindra utvecklingen av partnerskap. Syftet är att försvaga EU.

När kommer EU:s politiker att förstå vad Ryssland verkligen gör? Ett sätt att motstå sådan påflugen taktik är att uppträda enat på ett otvetydigt sätt. Vi behöver visa verklig EU-solidaritet, inte bara ge den en läpparnas bekännelse. Vi måste tydligt tala om för Ryssland att EU inte kommer att tillåta att dess enighet manipuleras, att EU inte kommer att förråda sina ideal, och att Ryssland gör ett stort misstag när de försöker förmå EU att göra det. Vi önskar ett partnerskap som är civiliserat och grundar sig på bilateral respekt, demokrati och rättsstatsprincipen.

 
  
MPphoto
 
 

  Angelika Beer (Verts/ALE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att hänvisa till tre punkter vill jag förklara varför min grupp inte kommer att stödja det gemensamma resolutionsförslag som vi ska rösta om i morgon. Vi kommer att lägga fram relevanta ändringsförslag. Som talesman för säkerhetspolitiken i min grupp, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vill jag uttala vår åsikt att det är dags att vi talar rätt ut. När allt kommer omkring talar vi inte om ett strategiskt partnerskap, utan i bästa fall om att komma överens om och fördjupa ett pragmatiskt partnerskap.

Rysslands blockering i dessa svåra tider av en fredlig lösning för Kosovo, utan någon acceptabel orsak, genom att hota att använda sitt veto i FN:s säkerhetsråd är lika oacceptabelt som landets hot att dra sig ur ESK-fördraget, en viktig beståndsdel för att kontrollera vapen och avrustning i Europa.

Jag vill ta upp en punkt som jag är mycket oroad över, och som jag förväntar mig att rådet och kommissionen anstränger sig för att klargöra. Om man ska tro vittnesuppgifter, Amnesty Internationals skriftliga rapporter och rösterna från andra som arbetar lokalt – alltså i Darfur – levererade Ryssland enbart under 2005 vapen för 15,4 miljarder euro till Sudan. Enligt rapporter från ögonvittnen används en del av dessa vapen i Darfur.

Vi kanske är villrådiga när det gäller att få stopp på folkmordet i Darfur, men vi måste göra alla ansträngningar för att intensifiera dialogen och förhandlingarna, stärka de mänskliga rättigheterna och få ett slut på folkmordet, och se till att enskilda medlemsstater inte längre kan göra anspråk på sina oljeintressen. Jag uppmanar oss alla att inte tillåta detta, och att visa Ryssland rött kort i det avseendet. Denna situation är oacceptabel.

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten (IND/DEM).(EN) Herr talman! Jag hörde någon säga tidigare att Ryssland är en ledande strategisk partner, men ska det verkligen vara så? Ryssland är ett gangsterland som går i riktning mot total diktatur. Ryssland äger inte mycket av internationellt värde förutom sina energiresurser och ett skickligt användande av dessa resurser för att styra fram en pånyttfödelse som världsmakt. Ryssland använder dessa energiresurser för att främja sina internationella, geopolitiska ambitioner genom att låsa väst till dessa resurser och genom att upprätta internationella leverantörsallianser med stater som är fientligt inställda till väst.

Det demokratiska, energitörstande väst går omedvetet i en rysk fälla som gillrats med hjälp av energiförsörjning. Titta bara på vad president Vladimir Putin sa 2003 till Novaya Gazeta: ”Europeiska kommissionen gör bäst i att göra sig av med sina falska förhoppningar. I fråga om gas står de inför den ryska staten.” Vi borde fundera ordentligt över vad detta är för en sorts stat. Det är en stat där säkerhetstjänsten har omvandlats till en gangstergrupp som får styra obehindrad. Det är en stat där över 300 journalister har mördats för att de som finns kvar ska avskräckas från att förmedla sanningen. Det är en stat där medborgarna kan mörda en kritisk brittisk medborgare på brittisk mark och fortsätta att skyddas i sitt land, utan att behöva frukta rättvisan.

Den europeiska flugan borde inte acceptera någon inbjudan till den ryska spindelns salong. Storbritannien borde omedelbart säkra en egen oberoende energiförsörjning genom fortsatt investering i kärnenergi utan dröjsmål.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE).(EN) Herr talman! Det finns ett stort behov av konstruktivt engagemang när det gäller Ryssland, men inte till vilket pris som helst, inte heller till priset av EU:s eller någon av dess medlemsstaters suveränitet. Vi måste gå bortom allmänna samarbetssystem och ren retorik. Vi bör framför allt undvika självbelåtenhet och att skapa falska sken. Vi bör säga sanningen, och sanningen är att EU och dess medlemsstater inte enbart kan fokusera på ekonomiska intressen och bortse från den allt värre situationen i Ryssland i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter, och från Rysslands diskriminerande politik gentemot sina grannländer, däribland flera medlemsstater.

Vi vill alla att Ryssland ska bli demokratiskt. Ryssland är en sann partner. Vi måste bygga upp ett förtroende, men ett förtroende som grundas på efterlevnaden av de värderingar och åtaganden som vi fastställt. Framför allt måste Ryssland inse att dess ansträngningar för att spela ut vissa av Europeiska unionens medlemsstater mot varandra helt motverkar sitt syfte. Det politiska initiativet att splittra EU kommer inte att fungera. Unionen grundas på principen om solidaritet. Solidaritet innebär ”en för alla och alla för en”. För närvarande är denna ”en” Estland. Rysslands agerande gentemot Estland är ett i raden av oacceptabla ageranden som Ryssland har företagit sig, och det kan bli fler i framtiden. Unionen står bakom och bredvid Estland. Rådet och kommissionen borde vara tydligare, mer högröstade och mer aktiva.

Det ska inte råda något tvivel: om en medlemsstat behandlas på ett sätt som strider mot alla det internationella samfundets regler, på vilket område det än må vara – vare sig det rör sig om handel, energi eller politisk diskriminering – kommer unionen att agera enat för dess räkning. Parlamentet är denna solidaritets väktare. Detta är en prövning, inte bara för unionen som politiskt projekt utan också för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och vi ska klara denna prövning.

Om Ryssland vill behandlas som en betydelsefull aktör och en stor nation i Europa måste man lära sig att uppfylla alla de internationella åtaganden som följer av medlemskap i Europarådet, undertecknande av energistadgan, bindande nedrustningsavtal och eventuellt – och här finns ett frågetecken – medlemskap i Världshandelsorganisationen. Om vi vill utveckla ett givande och meningsfullt samarbete med Ryssland – och det vill vi – måste vi inleda en ny tidsålder med ett nytt Ryssland, och inte gå tillbaka till tiden för kalla kriget och Sovjetunionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Också på 2000-talet är papper fortfarande den viktigaste detaljen när det gäller att bygga broar mellan nationerna. Bristen på denna detalj och svårigheterna med att göra ett utkast till ett nytt dokument om partnerskap och samarbete mellan EU och Ryssland återspeglar tyvärr denna dystra realitet. Från Moskva hör vi uppgifter om att ett sådant avtal i grunden inte är nödvändigt. Den konstlade krisen i de estnisk–ryska förbindelserna, och därför också i förbindelserna mellan EU och Ryssland, bär vittne om en viktig brist på förståelse för att EU:s medlemsstater både är lika värda och lika suveräna. Icke desto mindre är dialogen nu desto mer nödvändig, eftersom alternativet är en återgång till de fortfarande inte igenväxta dikena från det kalla kriget. Ett sådant alternativ skulle inte gynna någon i dagens redan instabila värld. De komplicerade diskussionerna i Samara borde bli ett steg framåt mot ett tydligare och mera öppet uttalande om ståndpunkter, och en utformning av politiska spelregler som motsvarar den nya verkligheten.

I det dokument vi behandlar betonas det helt riktigt att ett nytt avtal skulle vara mycket viktigt för att fördjupa det ekonomiska samarbetet och stärka säkerheten och stabiliteten i Europa. Ett strategiskt partnerskap med Ryssland är fortfarande ett mål för EU, som det betonas i resolutionsförslaget. Men båda parter måste sträva mot detta mål genom att stärka de mänskliga rättigheterna, demokratin och yttrandefriheten, och avstå från stormakts- och imperieambitioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). – (NL) Herr talman! ”Moskva sätter sig på tvären eftersom de har råd med det”, var rubriken för en artikel nyligen i en välkänd nederländsk dagstidning, och det är sant: Man driver med oss! Under vårt besök i Moskva nyligen påmindes jag om att EU visserligen har sin sanning, men att ryssarna har sin alldeles egna sanning, som bland annat understöds av EU:s oförmåga att agera tydligt och samfällt, vilket leder till att vi framstår som osäkra och till och med splittrade.

Vi verkar gradvis lägga av den roll som vi i EU skulle kunna ha som föredöme. Ingen gör detta åt oss; vi gör det helt på egen hand. Vladimir Putin, som backas upp av sitt lands snabbt växande ekonomi, löser in vinsten för detta. Han förvandlar EU till en karikatyr när det passar honom. Ryssland är än en gång en maktfaktor att räkna med, och det måste EU vara medvetet om. Ryssland agerar provokativt.

Listan över kontroversiella frågor, som alla har nämnts, ökar och omfattar nu även de amerikanska planerna på en raketsköld över Polen och Tjeckien, Putins tillkännagivande om att han har för avsikt att upphäva nedrustningsavtalet, viktiga internationella frågor som Kosovo men även Mellanöstern och Sudan, energipolitiken som ett geopolitiskt instrument, det demokratiska underskottet, kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, Tjetjenien, och vi får naturligtvis inte glömma krisen i Estland och importförbudet mot polskt kött. Slutligen har vi tredjeländers suveränitet. Listan blir bara längre och misstron ökar i samma takt.

Önskningarna och förväntningarna växlar, men det ökade ömsesidiga beroendet och Rysslands närhet gör det nödvändigt att prioritera. Det är av central betydelse i detta avseende – och detta är samtidigt en uttrycklig vädjan till rådet – att EU kan bevara sin interna enighet. Vi får inte ge Ryssland tillfälle att förvandla EU till en karikatyr. Vi måste få ordning i vårt eget hus. Först då kan unionen föra en effektiv och fast politik gentemot Ryssland.

 
  
MPphoto
 
 

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). (PL) Herr talman! Det står klart för oss alla här i dag att den uppståndelse som uppstått i Ryssland över embargot mot polsk köttexport är av rent politisk natur. Det råder inget tvivel om att den polska sidan har uppfyllt alla sanitära krav.

Den ryska regeringen har ingen avsikt att kompromissa, utan ökar metodiskt splittringen inom EU. Dessutom har Ryssland tagit sig friheten att ingripa i Estlands inrikespolitik, en suverän stat som är medlem i EU. Ryssland använder även sådana metoder mot andra grannländer som tidigare var sovjetiska satellitstater.

Dialog och förhandling är viktiga värden. Men under de rådande omständigheterna skulle ett förhandlingsmandat för toppmötet mellan EU och Ryssland inte bara innebära en återgång till de politiska metoderna under det kalla kriget, utan skulle även sätta ett farligt prejudikat inför framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det är absolut nödvändigt att EU går vidare och fördjupar förbindelserna med Ryssland. Ett gott partnerskap innebär emellertid även att problemen och meningsskiljaktigheterna kan diskuteras öppet och att båda parter är beredda att lära sig av detta för att garantera att deras förbindelser är livskraftiga. I en förbindelse måste kommunikationskanalerna hela tiden hållas öppna. Jag hoppas, för vår skull, att förhandlingarna om ett nytt partnerskapsavtal kan inledas snart – ett helt nytt avtal som måste bygga på erfarenheterna från det senaste årtiondet, men samtidigt måste bana väg för ny dialog under de närmaste åren.

Vi måste sluta att bara uttala oss genom förklaringar och i stället förhandla inom ramen för en strukturerad dialog utan att – vad vi än gör annars – undvika problem under processen. Ryssland har redan gott om problem: mediefrihet, demokratins fungerande, att fastställa regler för val och valbarhet, icke-statliga organisationers ställning och den människorättsliga situationen – och jag hänvisar parlamentet till Europarådets rapport om Tjetjenien – alla dessa frågor bör stå på dagordningen.

EU och Ryssland behöver varandra även internationellt. Kosovo är ett belysande exempel. Ryssland kan inte bara utfärda ett veto; detta ligger inte i regionens intresse. Vi behöver också varandra när det gäller kontakterna med Iran och Nordkorea.

Avslutningsvis vill jag ta upp spänningen mellan Estland och Ryssland, eftersom spänningen inte bara svallar högt i båda länderna, utan nu, inte minst tack vare Rysslands reaktion, har blivit ett problem på EU-nivå. Listan över problem mellan de baltiska staterna och Ryssland blir ännu längre. Problem att lösa finns det gott om, men vad som fullständigt saknas är någon känsla av försiktighet och takt i ländernas förbindelser med varandra.

Jag är absolut för en aktiv politik för Östeuropa, men denna politik kan inte godkännas om inte vi i EU är eniga om den. Detta innebär att även de baltiska staterna måste stödja den, så det är oacceptabelt att vi, från Europeiska unionens sida, skulle godta åtgärder i form av straffsanktioner som riktas mot en medlem av vår familj. Det ligger sannerligen varken i vårt eller i Rysslands intresse att låta spänningen bli allt hetsigare.

Det är nu upp till EU att äntligen göra något. Rådet och kommissionen måste ansluta sig till parlamentet och sända ett enhetligt budskap om att EU förkastar hot mot EU-medlemmar, men att vi även är beredda, där det är möjligt, att arbeta för att förbättra dialogen och skapa ett konstruktivt samarbete. Det tyska ordförandeskapet har anslagit den rätta tonen för detta, och jag anser att toppmötet utgör ett bra tillfälle för att vidareutveckla det.

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Dagens plenarsammanträde äger rum på årsdagen för slutet på andra världskriget. Som polack vill jag minnas alla de sovjetiska soldater som dödades under kriget och kämpade mot fascismen. Vi minns alla deras självuppoffring, vi minns alla dessa enkla soldater, dessa grå infanterister, som Bulat Okudzhava så vackert beskriver dem i sin sång.

Vi i EU enas av en önskan om goda förbindelser med Ryssland. Dessa goda förbindelser bygger på tvingande ekonomiska, strategiska och geopolitiska behov. Samtidigt är inte Ryssland någon lätt partner för EU. Självklart varken kan eller kommer vi att tolerera några uttryck av rysk nyimperialistisk politik av det slag som Ryssland har visat under de senaste dagarna mot Estland. Därför måste vi ge vårt fulla stöd och visa fullständig solidaritet med den estniska regeringen och Estlands folk under de närmaste dagarna.

Herr kommissionsledamot, herr minister! Jag vill påminna er om det brev som Amnesty International skrev till EU:s ledare inför Samaramötet, för att uppmärksamma EU på behovet av att tala med president Vladimir Putin om människorättsliga kränkningar, såsom begränsningar av mötesfriheten, yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten, samt det ökande antal journalister som blir dödade i Ryssland. Våra ledare måste ta upp dessa problem direkt med den ryska regeringen vid toppmötet i Samara.

 
  
MPphoto
 
 

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Europeiska unionen ser Ryssland som en god långsiktig partner, men utnyttjar EU sitt inflytande för att uppmuntra Ryssland att bli en demokratisk och förutsägbar granne? Sedan Ryssland blev en viktig aktör på energiområdet antar landets inrikes- och utrikespolitik alltmer obehagliga former. När EU ställs inför Rysslands nya politik fungerar unionen dock inte som en enad kraft utan som enskilda medlemsstater, och när det uppstår konflikter med Ryssland säger EU till medlemsstaterna att lösa konflikterna bilateralt. Det senaste exemplet på detta är Rysslands grova inblandning i Estlands inrikespolitik, ett land som är medlem i EU, där Ryssland till och med går så långt som att kräva att Estlands demokratiskt valda parlament och regering ska avgå. EU lät till exempel inte tillfället gå förbi att hålla tyst inför USA:s president och senat, som uttryckte starkt stöd för Estland. EU-ordförandeskapet försöker förvandla konflikten till en fråga som ska lösas bilateralt mellan Estland och Ryssland. Ryssland ges möjligheten att dela upp EU i små och stora stater, nya och gamla stater, partnerstater och otacksamma stater över gränsen. Nästa toppmöte mellan EU och Ryssland kommer i många aspekter att vara ett viktigt prov på EU:s förmåga att fungera som en union. Tack.

 
  
MPphoto
 
 

  József Szájer (PPE-DE). (HU) Ryssland är ett europeiskt land, som vi delar en gemensam kultur med och sociala, kulturella och intellektuella rötter som går över 1 000 år tillbaka i tiden. Europeiska unionen behöver ett demokratiskt Ryssland. Det som EU behöver är ett demokratiskt Ryssland. Det främsta villkoret för ett partnerskap måste dock vara demokrati, rättsordning och en orubblig respekt för principerna om lika rättigheter.

Detta är oförenligt med det som Ryssland för närvarande gör med våra estniska medbröder. Det är oförenligt med Rysslands inblandning i Estlands inrikespolitik i strid mot internationella normer och internationell rätt. Estland är unionen – och unionen är Estland. Denna fråga handlar inte bara om ett land, utan om hela unionen. Det är inte bara en fråga om solidaritet, utan om suveränitet.

Är det inte absurt att EU nu förbereder sig för ett toppmöte med ledarna för ett land som beter sig på detta sätt och att vi talar om förbindelser i form av ett balanserat partnerskap, försöker lätta på visumkraven och stödja landets medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO), ett land som alltså beter sig på detta sätt mot en av EU:s medlemsstater, som om det kunde ingripa ostraffat i landets inrikespolitik. Detta är oacceptabelt och, måste jag säga, en principfråga, en princip som vi inte kan kompromissa om.

Därför uppmanar jag och kräver att kommissionen och rådet ska stoppa förberedelserna för toppmötet mellan EU och Ryssland till dess att Ryssland har slutat utöva påtryckningar på Estland. EU måste sända ett tydligt budskap. Så långt, men inte längre.

 
  
MPphoto
 
 

  Monika Beňová (PSE).(SK) År 1945 befriades vi av Röda armén. Jag anser att vi skyldiga att visa en viss respekt och tacksamhet i gengäld.

Problemen började emellertid när delar av denna armé stannade kvar i våra länder, däribland mitt eget, under alla slags ädla förevändningar som ”ekonomiskt stöd” eller ”skydd”, och dessa förevändningar ledde till slut till att våra länder spärrades av med taggtråd och våra ekonomier halkade efter så långt att vi på det tidiga 1990-talet blev tvungna att börja bygga upp dem från början.

Skälet till denna korta historiska hänvisning är att vi, när vi i dag talar om toppmötet mellan EU och Ryssland, har en tendens att använda många ädla fraser, men vi måste dock komma ihåg att EU:s vinster under de senaste tio åren har varit Rysslands förluster under samma period. Ryssland är ytterst medvetet om detta och är inte alls nöjt med det. Om vi talar om ett rättvist partnerskap med Ryssland skulle vi göra klokt i att försäkra oss om att partnerskapet verkligen blir rättvist och inte låta oss föras bakom ljuset av högtravande fraser som generationerna före oss gjorde för 62 år sedan.

 
  
MPphoto
 
 

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Herr talman! Förbindelserna mellan EU och Ryssland har blivit svårare sedan Ryssland återgick till sin gamla imperialistiska politik, som bäst åskådliggörs av den senaste tidens händelser i Estland. Estlands suveräna regering har en rättighet, och faktiskt en skyldighet, att avlägsna spåren från det ryska förtrycket, och Rysslands svar framställer landet i en mycket dålig dager.

Kreml har även underblåst en smutskastningskampanj mot Polen, och några ledamöter här i parlamentet i Strasbourg har tyvärr fallit till föga för detta. Trots att Polen har gjort sitt allra yttersta för att visa sin goda vilja har Ryssland inte upphävt förbudet mot polsk köttimport, utan utökar i själva verket embargot.

President Vladimir Putin vill till och med utfärda ett dekret för att skydda monument utanför Ryssland. Innebär detta att den ryska lagen kommer att utvidgas till EU:s territorium? Denna debatt har visat att EU måste agera mycket mer beslutsamt vid toppmötet i Samara, särskilt när det gäller att försvara alla, och inte bara ett fåtal, medlemsstaters intressen.

 
  
MPphoto
 
 

  Christopher Beazley (PPE-DE).(EN) Herr talman! Jag har två frågor till minister Günter Gloser om hans svar i den här debatten.

Det står tämligen klart att rådet, ordförandeskapet – hans kolleger – och förbundskanslern vid toppmötet i Samara också måste spegla de åsikter som uttryckts av parlamentet, förutsatt att detta toppmöte blir av. Det kan helt klart inte fortsätta som vanligt mellan EU och president Vladimir Putins Ryssland. Skulle han i sitt svar kunna förklara på vilket sätt toppmötet kommer att spegla vår oro och vår vägran att instämma i att Estland bär ansvaret för denna kris?

Vi har fått höra att vi inte får trappa upp krisen, att vi måste trappa ned den. Men det var inte vi, EU, som startade den. Om man tittar på en inspelning av de så kallade ”upploppen” i Tallinn ser man bilder av oorganiserade grupper av ungdomar som krossar fönsterrutor och stjäl lyxvaror. Vad i hela fridens namn har det att göra med respekt för de miljontals ryssar som dog i andra världskriget? Vi kan helt enkelt inte godta den version som president Putin framhåller, i motsats till hans föregångare, Boris Jeltsin och Michail Gorbatjov, som inledde reformen inom Ryssland.

Därför, minister Gloser, vill jag be er om att i ert svar specificera vilka utspel ordförandeskapet kommer att göra vid toppmötet för att understryka att det inte kan bli tal om några förhandlingar med lyckat resultat utan ömsesidig förståelse. Det är inte bara fråga om Estland, vilket redan har sagts: Lettland har angripits av president Putin, liksom Tjeckien, Polen och faktiskt mitt eget lands ambassadör. Skulle ni därför kunna ge oss några detaljer om hur toppmötet kommer att påverkas av det sätt som den ryska regeringen har framställt detta problem på?

 
  
MPphoto
 
 

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Attacken av Rysslandsbaserade hackare mot EU-medlemsstaten Estlands IT-infrastruktur har pågått i nästan två veckor. Denna cyberattack innebär att tillträdet till estniska mediers webbsidor antingen har stoppats fullständigt eller allvarligt förhindrats. Hackare försökte även blockera estniska ministeriers webbsidor. Den 3 maj mottog servern för premiärministerns kansli 90 000 förfrågningar på en timme. Estland lyckades avvärja attacken, men Rysslands tolerans av dessa händelser är en aggression som måste bemötas.

De ryska säkerhetstjänsterna har använt informationsmörkläggning som ett verktyg för massmanipulation ända sedan det kalla kriget. På 2000-talet är en situation där det är omöjligt att kommunicera med ett land via Internet allvarligare än att krossa en ruta på detta lands ambassad i Moskva. Jag välkomnar att en skarpt formulerad artikel till stöd för Estland har fogats till vår resolution.

Frågan om cyberrymdens säkerhet måste absolut diskuteras med Ryssland vid toppmötet i Samara. Vår strategi måste vara att undvika ett cyberkrig med vår strategiska partner Ryssland. EU måste behandla en cyberattack mot en av sina medlemsstater som en attack mot hela EU. Detta måste göras mycket klart för ryssarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Vi måste se till att toppmötet mellan EU och Ryssland blir ett tillfälle för att förbättra våra förbindelser och även för en djupare integration inom EU genom att visa solidaritet med Estland och Polen. Vi måste berömma Ryssland för det som är positivt och för de nådda framgångarna, men kritisera orättvisorna. Vi får inte vara rädda för att stå på oss inför Ryssland när vi har sanningen på vår sida. Vi är ytterst kritiska mot den vitryska regeringen, men den ryska regeringen är i själva verket inte är så annorlunda. Ryssland måste erkänna ockupationen av Estland, Lettland och Litauen, och, på en annan nivå, av alla länder i Sovjetblocket. Jag uppmanar de ansvariga för förhandlingarna vid toppmötet att äntligen låta Ryssland få veta att Polen är medlem i EU precis lika mycket som Tyskland eller Storbritannien.

Herr kommissionsledamot! Slutligen vill jag tacka er för alla era insatser, men det krävs mer beslutsamhet. Ryssland måste omgående upphäva det polska köttembargot och inte successivt med tiden. Jag ber er att informera president Vladimir Putin om parlamentets vilja.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Debatten om händelserna i Estland den 9 maj, dagen efter antifascisternas seger, är inte bara ett uttryck för bristande respekt för minnet av de tiotals miljoner människor som offrade sina liv för att krossa fascismen. Den är inte bara ett försök att förfalska och förvränga historien. Det handlar inte heller om de nu välkända antikommunistiska smädelserna från kapitalistbarbariets tjänare.

Det är i stället en medveten politik för att stödja återupplivandet av fascismen i de baltiska staterna och andra EU-stater, och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, nyliberalerna och De gröna håller alla med extremhögergruppen.

I ett enat utfall inledde högeranhängare, socialdemokrater, De gröna och Jean-Marie Le Pen en bitande antikommunistisk attack mot Sovjetunionen och den heroiska Röda armén. Tillsammans uttryckte de sin solidaritet med den estniska regeringen, som i åratal har tagit fascisternas plats genom att fördöma kommunister och antifascister.

Tillsammans gav de prov på ett historiskt och politiskt rekord: att fascismen är en ren skapelse av kapitalismen. I denna debatt uttrycktes även detta formellt, och därigenom avslöjade EU sitt rätta ansikte som en union av kapitalets intresse.

Dessutom är fascismen samma makt som kapitalet, utan en parlamentarisk täckmantel.

Vi kan påpeka att ju mer folket misstror, fördömer, motsätter sig och kämpar mot imperialistbarbariet, desto mer kommer antikommunismen att öka.

Historien har visat att de som tillfälligt verkar vara mycket starka till slut krossas av gräsrötternas kamp.

Den 9 maj 1945 kommer alltid att vara ett sådant symboliskt datum.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Ingen kan ignorera bråket om statyn.

I dag är det Europas dag. Vi firar Europeiska unionen och den fredsprocess som den europeiska integrationen har medfört.

Det finns dock två sidor av denna dag. För ryssarna är den ett firande av segern i andra världskriget. Den flyttade statyn är en symbol för detta. För många av de nuvarande medlemsstaterna symboliserar emellertid firandet av segern, och statyn i Tallinn, inledningen på en lång period av förtryck inom Sovjetunionen.

Det är alltså inte så konstigt att de ville flytta bort statyn i Tallinn. Man behöver inte vara fascist för att vilja flytta på en symbol för förtryck som fortfarande finns i färskt minne.

Detta handlar inte längre om Estlands interna angelägenheter. Ryssland, och den inställning som landet har valt med sin ”närmaste granne-politik”, har gjort bråket om statyn till en fråga för EU.

Vi talar en massa om solidaritet. Det skulle vara skamligt av oss att hänvisa till föredragningslistan och skjuta upp denna fråga till sammanträdesperioden i Strasbourg. Reglerna är till för oss, inte tvärtom. Om vi inte kan behandla denna fråga omedelbart på grund av reglerna vill jag att reglerna ändras.

Vi kan tala vitt och brett om solidaritet, men nu är det dags för handling: ”Estlands sak är vår sak!”

 
  

(1) Se protokollet.

Senaste uppdatering: 17 juli 2007Rättsligt meddelande