Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för utskottet för regional utveckling, om sammanhållningspolitikens roll och effektivitet för att minska skillnaderna i de fattigaste områdena i EU (2006/2176(INI)) (A6-0241/2007).

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), föredragande. – (PL) Fru talman! Jag vill framföra mina varmaste gratulationer till att ni har upptagit detta hedrande ämbete.

EU består inte bara av 27 länder, utan även av 268 regioner på väldigt olika utvecklingsnivåer. Som ett resultat av den senaste utvidgningen till en union med 27 länder ökade befolkningsmängden i gemenskapen till nästan 493 miljoner. Omkring 30 procent av dessa människor bor i 100 av de fattigaste regionerna, nämligen de som omfattas av konvergensmålen.

Varje efterföljande utvidgning har resulterat i större skillnader mellan de rikaste och de fattigaste regionerna i gemenskapen. Nu, i en union med 27 länder, är skillnaden på BNP-nivåerna mellan regionerna uppenbart tydligare än de var för de gamla 15, och de sträcker sig från 24 procent i nordöstra Rumänien till 303 procent i centrala London.

Anledningarna till de olika regionernas ekonomiska underutveckling varierar stort. I de fattigaste regionerna råder huvudsakligen brist på den grundläggande infrastruktur som krävs för en hållbar långsiktig utveckling, ytterligare investeringar och nödvändiga mänskliga resurser. EU:s nuvarande sammanhållningspolitik har effektivt bidragit till utvecklingen av många regioner i länder som länge har omfattats av detta ramverk, som Irland, Grekland, Portugal och Spanien, vilket statistiken visar.

I enlighet med gemenskapens mål i artikel 158 i EU-fördraget, vilka inkluderar harmoniserad utveckling och att minska skillnader mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer, kräver vi i Europaparlamentet kraftfulla åtgärder för att minska de allvarligaste underutvecklingsbristerna i de fattigaste regionerna i EU.

De nya medlemsstaterna har haft särskilt svårt att tillgodogöra sig EU-bidrag, eftersom det faktum att de har beviljats medel inte garanterar att de kommer att användas på ett lämpligt sätt, och myndigheterna i fattiga regioner saknar ofta de möjligheter, erfarenheter eller resurser som krävs för att fullt ut dra nytta av de bidrag som de har rätt till.

Ansökningsförfarandena för strukturfondsbidrag är ofta extremt komplicerade och slutanvändaren har ingen insyn alls. Därför kräver vi att dessa förfaranden förenklas på alla nivåer, alltså på EU-nivå, nationell nivå och regional nivå.

Inom ramen för genomförandet av sammanhållningspolitiken bör man ta hänsyn till regionernas varierande behov, särskilt stads- och landsbygdsområden, svårtillgängliga regioner, öar och yttersta randområden. Stöden bör anpassas till områdenas förhållanden och särskilda egenskaper, för att utnyttja deras potential för en hållbar och långsiktig tillväxt.

Medlemsstaterna och regionerna bör därför prioritera de projekt som bidrar till att förbättra tillgängligheten till de fattigaste regionerna, och se till att de har en ordentlig transport- och informationsteknisk infrastruktur. Sammanhållningspolitiken bör stödja entreprenörskap och investeringar i de fattigaste regionerna. Nya finansiella instrument, som Jeremy och Jessica, kan med framgång bidra till den regionala utvecklingen, men kunskapen om hur man använder dessa instrument på lokal och regional nivå är fortfarande väldigt begränsad.

Det är viktigt att uppmuntra medlemsstaterna att bilda offentlig–privata partnerskap och utbyta koncept för god praxis på detta område. Kommissionen och medlemsstaterna bör med eftertryck stödja projekt som ökar regionernas möjligheter att generera och ta till sig nya tekniker, samtidigt som man särskilt ser till att skydda naturmiljön.

Ett ytterst viktigt problem för de fattigaste regionerna i EU har varit de höga arbetslöshetstalen, upp till 20 procent. Med tanke på detta finns det ett akut behov av investeringar i mänskligt kapital i fattiga regioner genom bättre utbildning, konstant förbättring av kvalifikationer, särskilt för unga, kvinnor och äldre personer, liksom för minoriteter som riskerar social uteslutning.

Stöd för lika möjligheter för alla bör ingå i alla gemenskapsprogram, särskilt de som berör den ekonomiska och sociala sammanhållningen, på alla nivåer av planeringen och i genomförandet av projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik.

Kommissionen och medlemsstaterna bör se till att korrekta, omfattande och jämförbara statistiska data finns tillgängliga. Detta är något som vi för närvarande saknar. Kommissionen bör utarbeta en ny metod för att mäta regional utveckling, inte bara utifrån BNP och arbetslöshetsnivåer, utan även utifrån andra kvalitativa och kvantitativa indikatorer som speglar befolkningens verkliga levnadsstandard. Vi bör också förbättra våra metoder för att beräkna köpkraftsparitet genom att utveckla regionala snarare än nationella indikatorer.

Genom att dra nytta av interimsöversynen av gemenskapens budget 2009 bör kommissionen analysera sammanhållningspolitikens effekter och undersöka eventuella icke önskvärda resultat.

Slutligen vill jag tacka alla som har bidragit till detta betänkande. Jag vill tacka er för era värdefulla ändringsförslag som har berikat dokumentet, och jag hoppas verkligen att detta initiativbetänkande kommer att förse medlemsstaterna och regionerna med en mängd värdefulla riktlinjer, samtidigt som det stimulerar kommissionen till att förbättra effektiviteten i sammanhållningspolitiken i de mest behövande regionerna.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Det är ett nöje att komma till parlamentet och utbyta åsikter om Geringer de Oedenberg-betänkandet om sammanhållningspolitikens roll och effektivitet för att minska skillnaderna i de fattigaste områdena i EU.

Liksom i fallet med andra initiativbetänkanden som har antagits av utskottet för regional utveckling bevisar detta betänkande ännu en gång det utmärkta samarbetet mellan våra båda institutioner. Jag talar som representant för Danuta Hübner som har blivit tvungen att resa till Rumänien och som sänder er sina hälsningar.

Jag välkomnar betänkandet och jag uppskattar dess positiva bidrag till debatten om sammanhållningspolitikens effekt och effektivitet i ett avgörande skede i planeringen för perioden 2007-2013 och inför den budgetöversyn som ska genomföras under året 2008/09. Jag delar helt uppfattningen att sammanhållningspolitiken inte bara är väsentlig utan också effektiv när det gäller att minska de socioekonomiska och territoriella klyftorna och att utnyttja utvecklingspotentialen i alla EU:s regioner.

Sammanhållningspolitikens mervärde har redan bevisats, och vi inser alla att den förutom överföringar av ekonomiska resurser också omfattar bland annat utveckling av partnerskap, utbyte av bästa metoder, budgetstabilitet och ett strategiskt synsätt.

Jag uppskattar särskilt ämnet och innehållet i ert betänkande eftersom det berör själva kärnan i sammanhållningspolitiken. Det främsta syftet med vår politik är i själva verket att minska de socioekonomiska och territoriella skillnaderna i de fattigaste områdena i EU. Utmaningen är inte obetydlig. Dessa skillnader har ökat dramatiskt efter de senaste utvidgningarna, och sammanhållningspolitiken är gemenskapens enda instrument som är speciellt avsett för detta syfte. Som exempel kan nämnas att skillnaderna i fråga om BNP per capita mellan de EU-regioner som ligger högst och de 10 procent som ligger lägst nästan har fördubblats efter de två senaste utvidgningarna.

De regionala skillnaderna inom EU är faktiskt mycket betydande. De är större än inom Förenta staterna och Japan eller de är lika omfattande som i till exempel Kina och Indien.

Trots imponerande tillväxtsiffror i de nya medlemsstaterna och konvergensen i många regioner i EU-15 finns det fortfarande 70 regioner – där det bor 123 miljoner EU-medborgare – med en BNP per capita som ligger under 75 procent av EU-genomsnittet. Dessutom finns det ett antal regioner – av vilka de flesta finns bland de mest utvecklade – som håller på att försvagas. I 27 regioner minskade BNP per capita i reala termer mellan åren 2000 och 2004, och i ytterligare 24 regioner var tillväxten under 0,5 procent om året.

Trots detta sker verkligen konvergens, vilket förklaras utförligt i den nyligen offentliggjorda fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning. Detta beror både på den ökade tillväxttakten i de flesta av de nya medlemsstaterna och på den ibland ganska långsamma utvecklingen i några av de mest avancerade staterna. På det hela taget håller EU:s perifera områden på att komma i fatt EU:s kärnområden inte bara när det gäller BNP per capita utan också när det gäller sysselsättning, produktivitet och andra indikatorer, och detta är en god nyhet. Detta gäller även de tidigare sammanhållningsländerna som med undantag av Portugal har gjort imponerande framsteg under de senaste åren.

Denna företeelse – den långsiktiga konvergensprocessen – äger särskilt rum på EU-nivå mellan medlemsstater och regioner. Vi vet att bilden på nationell nivå är något annorlunda eftersom tillväxten i många fall i allt högre grad är koncentrerad till huvudstadsregionen eller de viktigaste storstadsområdena, vilket leder till att klyftorna inom länderna fördjupas och orsakar problem med trängsel, t.ex. trafikstockning, föroreningar, stigande boendekostnader osv.

Låt mig understryka vår politiks viktiga bidrag till denna på det hela taget positiva konvergensprocess. Oberoende utvärderingar har visat att sammanhållningspolitiken har stött välbehövliga investeringar i infrastruktur, mänskliga resurser, modernisering och diversifiering av de regionala ekonomierna. Mellan 2000 och 2005 har de offentliga investeringarna i de fyra sammanhållningsländerna varit omkring 25 procent större än de skulle ha varit utan sammanhållningspolitiken. Den har bidragit till en ökning av BNP. Ökande BNP-nivåer som kan tillskrivas effekten av regionalpolitik låg under perioden 1989-1999 på 10 procent i Grekland och 8,5 procent i Portugal och under perioden 2000-2006 på 6 procent för Grekland och Portugal, 4 procent i de tyska delstaterna och 2,4 procent i Spanien. Preliminära uppskattningar för 2007-2013 tyder på en effekt på mellan 5 och 9 procent i de nya medlemsstaterna.

Sammanhållningspolitiken har också bidragit till att minska social utslagning och fattigdom. Genom den samfinansieras yrkesutbildningen av nio miljoner människor om året. Mer än hälften av dem är kvinnor, och yrkesutbildningen leder till bättre anställningsförhållanden och högre inkomster. Till exempel skapades sammanlagt över 450 000 arbetstillfällen i sex länder: Danmark, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Sverige och Förenade kungariket. Mellan 2000 och 2005 svarade sammanhållningspolitiken för två tredjedelar av mål 2-bidragen. Den har bidragit till att den offentliga investeringspolitiken i medlemsstaterna har inriktats mera på tillväxthöjande investeringar.

Den mängd sammanhållningsinvesteringar som är öronmärkta för forskning och utveckling, innovation och informations- och kommunikationsteknologi (IKT) under 2007-2013 har enligt de senaste uppgifterna mer än fördubblats i jämförelse med åren 2000-2006. Det återstår naturligtvis att se hur dessa planer kommer att genomföras, men både bland medlemsstaterna och bland regionerna ser vi redan att kännedomen ökat i deras utvecklingsstrategier för nästa räkenskapsperiod.

En av nycklarna till denna framgång är säkert att sammanhållningspolitiken är en integrerad, välutvecklad politik. Den är inte någon sektorspolitik eller några lösryckta sektorspolitiska insatser utan ett integrerat instrument med syfte att erbjuda specifika skräddarsydda lösningar för varje region eller territorium i EU. Samtidigt är den inte bara en EU-politik som fungerar isolerat utan den är förvisso beroende av aktiv medverkan av partner på nationell, regional och lokal nivå.

I ert betänkande uppmärksammas med rätta ett antal frågor som är särskilt relevanta för de fattigaste regionerna om de ska kunna utnyttja de anslagna medlen på bästa tänkbara sätt. Jag ska bara nämna några som sannolikt kan förse dem med lämpligt tekniskt bistånd. Vikten av att utforma skräddarsydda utvecklingsstrategier eller värdet av att genomföra ett effektivt partnerskap och uppmuntra goda metoder.

Jag har noterat era förslag. Jag är övertygad om att en del av dem kommer att föras in i det nuvarande regelverk som har lett till de nya initiativ som kommissionen nyligen har beslutat om, till exempel de tre initiativ som börjar med J – Jasper, Jeremy och Jessica – eller ”Regioner för ekonomisk förändring”. Flexibiliteten i sammanhållningspolitiken gör det möjligt att genomföra de bästa åtgärder som har beslutats för varje enskilt fall. I detta avseende kommer Danuta Hübner att se till att kommissionen särskilt uppmärksammar de fattigaste regionernas behov i de pågående förhandlingarna om planeringsdokumenten för åren 2007-2013.

Jag uppskattar också ert betänkandes bidrag till den debatt om den framtida sammanhållningspolitiken som inleddes genom offentliggörandet av den fjärde sammanhållningsrapporten. Jag välkomnar dessa värdefulla rekommendationer som syftar till att höja effektiviteten i sammanhållningspolitiken.

Som ni känner till har vi nu börjat reflektera över sammanhållningspolitikens framtid. Syftet med denna debatt är att ge näring åt den översyn av EU:s budget som kommissionen måste genomföra under åren 2008 och 2009.

Avslutningsvis vill jag påpeka att ni känner till att det offentliga samrådet om sammanhållningspolitikens framtid kommer att inledas efter det sammanhållningsforum som ska hållas i slutet av september. En särskild webbplats kommer att ta emot synpunkter från medlemsstater, regioner, städer, EU-institutioner, ekonomiska och sociala partner och naturligtvis från medborgarorganisationer. Kommissionen avser att lägga fram resultaten av detta samråd under våren 2008 samtidigt med den femte framstegsrapporten om ekonomisk och social sammanhållning. Mot bakgrund av detta och andra initiativbetänkanden som nyligen har antagits ser jag i högsta grad fram emot parlamentets bidrag till denna debatt.

  Oldřich Vlasák, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Fru talman, herr Potočnik, mina damer och herrar! Skillnaderna mellan de fattigaste och de rikaste regionerna i gemenskapen är sannerligen enorma. Dessa regionala skillnader är mer tydliga i dagens utvidgade EU än de var i de ursprungliga 15 medlemsstaterna. Det kan finnas olika anledningar till detta, som geografiskt läge, bostadsinfrastruktur, ekonomisk struktur i olika sektorer, skiktindelning i samhället eller andra skäl kopplade till ett visst områdes historia. Dessa skillnader kan jämnas ut till viss grad genom strukturåtgärder, men vi kommer alltid att ha rikare och fattigare regioner. Jag anser därför att det är väldigt viktigt att huvudsakligen rikta in sig på en situation där alla regioner i EU mer eller mindre har uppnått en klar ekonomisk och social utveckling. Vi bör rikta in strukturfonderna mot att klart förstärka BNP-tillväxten, öka sysselsättningen och mot en hållbar utveckling. I detta avseende vill jag ställa följande frågor: Vilka var de strukturåtgärder som bidrog till tillväxten i framgångsrika regioner som Irland? Vad gör att regioner som Mezzogiorno i Italien, där man trots årtionden av strukturbidrag har misslyckats med att få till stånd någon större förändring, fortsätter att ligga efter? Hur kan vi se till att EU-stöden inte slösas bort i nuläget utan investeras för framtiden?

Jag är inte helt säker på att betänkandet vi diskuterar i dag förser oss med klara riktlinjer i den här frågan. Men genom att bara svara på de tidigare nämnda frågorna kan vi förhindra att gårdagens misstag upprepas i dagens fattigaste regioner, och därmed se till att EU-stöden ger ett mervärde för regionala ekonomier och samhällen. Det är dock för tidigt att göra en fullständig bedömning av de fördelar som strukturåtgärderna har gett de fattigaste regionerna, eftersom de fattigaste länderna nyss har gått med i EU. Det finns fortfarande problem med komplexiteten i strukturen som helhet.

  Constanze Angela Krehl, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Tillåt även mig att gratulera er än en gång till valet i går och till er första sittning som talman här i kammaren.

Jag vill rikta mitt varmaste tack till föredraganden för detta spännande betänkande, för vi har ju trots allt ett gemensamt mål, nämligen att undanröja skillnaderna mellan regionerna i EU. Detta ligger inte bara i de fattigaste EU-regionernas intresse, utan i alla regioners intresse, eftersom utvecklingen av EU som helhet annars skulle stagnera. Vi har faktiskt en stor potential i de regioner som vi stöder. Folket där vill bli involverade och spela sin roll i EU, men vi måste också ge dem möjligheten att göra det.

Jag skulle vilja koncentrera mig på några punkter som föredraganden nämnde i betänkandet och som jag anser vara viktiga. EU måste ge snabbt stöd, vilket betyder att vi måste bygga upp förvaltningen, och vi får inte trampa varandra på tårna i de olika ledningsskikten. Detta kräver även ett fungerande system för gränsöverskridande samarbete. De ska bli spännande att se om medlemsstaterna faktiskt når detta mål under de närmaste veckorna och månaderna.

Det skulle glädja mig enormt om de nya finansiella instrumenten, Jessica, Jeremy och Jasper, som inrättades för några år sedan, till sist blev välkända i medlemsstaterna och användes på ett bra sätt. Av de hittills över 400 inlämnade ansökningarna till åtgärdsprogram har dock högst en fjärdedel godkänts. Det skulle glädja mig om det gick snabbare. Det kanske skulle kunna ge utrymme för fortsatt anpassning.

Jag skulle vilja betona en sak: att få bort skillnader mellan regioner innebär också att man arbetar för att undanröja skillnaderna i de möjligheter som finns tillgängliga för män och kvinnor. Jag uppmanar därför parlamentet att stödja alla viktiga ändringsförslag här i plenum.

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Liksom min kollega Constanze Angela Krehl gratulerar jag er till ert val och till er första sittning som talman.

Kommissionsledamot Potočnik, jag skulle vilja säga till er att detta betänkande, som har presenterats ytterst väl av vår ledamotskollega Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, först och främst är ett rop från hjärtat. Det är även en nödvändighet för EU, som Constanze Angela Krehl nyss sa, och det är en vädjan till kommissionen. Det är ett rop från hjärtat eftersom utvecklingen av fattiga regioner inte bara handlar om utvecklingen av regioner utan om att ta hänsyn till situationerna, tragiska situationer i vissa fall, för människor som är arbetslösa eller som måste flytta, och så vidare. Det är därför ett mänskligt rop från hjärtat. Det är också en nödvändighet när det rör utvecklingen av EU, vilket förklaras väl i betänkandet.

Men vi måste gå framåt, och jag hoppas att ni inte uppfattar mitt påpekande som kritik utan som en iakttagelse: ni gjorde själv olika iakttagelser under ungefär sex minuter, vilket kulminerade i dessa ord: ”Jag väntar på förslag från parlamentet.” Nå, i vår kollegas betänkande finns ett flertal förslag. Vad jag vill framföra under de sekunder som jag fått är att vi behöver ett klargörande från kommissionen, i dag, om följande: vem gör vad, när och hur?

Vem? Vilken är EU:s roll? Vad vi enligt min åsikt har lyckats bäst med hittills är att fastställa villkoren när det gäller finansiering, reglering och så vidare. Vår kollegas betänkande innehåller ytterligare några initiativ som särskilt rör finansiella aspekter, tekniska aspekter och så vidare, med målsättningen att stärka kommissionens centrala roll och försätta den i ett bättre läge för att lägga fram förslag och bidra med hjälp. Men sedan sägs ingenting, eller nästan ingenting, om medlemsstaternas roll. Om vi vill hjälpa regioner som har problem räcker det inte att säga ”här kommer EU-bidrag”. Det krävs också att medlemsstaterna tar sitt ansvar. På den här nivån kan inte kommissionen tvinga fram saker med tanke på restriktionerna i subsidiaritetsprincipen. Men mot bakgrund av vad som har hänt i Irland och i södra Italien och så vidare kan vissa iakttagelser och förslag göras.

Jag måste nämna att jag i går själv tog emot några borgmästare från väldigt små lokala församlingar i missgynnade regioner, och det är upp till dem att skapa projekt – de måste bara få lära sig hur man gör det.

Det som jag avslutningsvis personligen förväntar mig, förutom vad som anges i betänkandet av vår kollega, är att kommissionen gör vad den ska och tydligt visar för oss vad den gör, och hur.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt också mig få gratulera er till ert nya ämbete, fru talman.

En reform leder till en annan. Det var därför vi i utskottet för regional utveckling, direkt efter reformen av strukturfonderna och för femtielfte gången, ställde frågan om hur vi skulle bedöma EU:s fattigaste regioner i framtiden. Målsättningen var att ge sammanhållningspolitiken en framtid utifrån nutida erfarenheter med tanke på den nya reformen av strukturfonderna 2014, för vi vet att de rika medlemsstaternas villighet att betala till solidaritetspakten minskar. Samtidigt är vårt gemensamma engagemang för de fattigaste regionerna genom sammanhållningspolitiken just det som håller hjärtat i EU igång.

Tyvärr nämns dessa frågor kring framtiden knappt i betänkandet. Det koncentreras på genomförandeproblem i de nya medlemsstaterna i samband med de nuvarande strukturfondsreglerna. Det illustrerar vad som händer när man anser att man kan offra en stabil decentraliserad administrativ struktur. Jag anser det dock vara naivt att tro att banker är ett substitut för ett större engagemang som en universallösning för problemen med införlivande och förvaltning i de allra fattigaste regionerna.

Jasper- och Jessica-initiativen måste användas på ett sådant sätt att man inte går ifrån demokratiska åtgärder och att allmänheten inte belastas med skulder under flera kommande generationer. Detta skulle innebära att EU permanent skulle hålla de fattigaste regionerna levande med bistånd, och det kan inte vara vår avsikt.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Jag skulle först vilja berömma föredraganden för hennes initiativbetänkande, där hon understryker några aspekter som vi anser vara viktiga, även om vi inte håller med om andra, nämligen när det gäller debatten om sammanhållningspolitikens framtid och den fjärde rapporten om EU:s ekonomiska och sociala sammanhållning.

Här är det viktigt att betona att skillnaderna, särskilt de regionala, har ökat dramatiskt med varje EU-utvidgning, att det är bevisat att de regionala skillnaderna ökar och att även polariseringseffekterna ökar på intern nivå, och att det i allmänna ordalag fortfarande finns ett rikt centrum och ett fattigt yttre, som nu har utökats ytterligare.

Genom att betona dessa aspekter försöker vi tydligt rättfärdiga existensen av en stark regionalpolitik som ett avgörande verktyg för att minska skillnaderna och för att främja en verklig, i motsats till symbolisk, konvergens i de fattigaste regionerna i EU. En stark regional sammanhållningspolitik blir än mer nödvändig i och med de ökade kostnaderna för den inre marknaden, politiken för marknadsavregleringar, konkurrenskraften, den europeiska och monetära unionen, euron och stabilitetspakten för de fattigaste regionerna i EU.

Det är viktigt att den regionala sammanhållningspolitiken stärks, med den högt prisade sociala och ekonomiska sammanhållningen och verklig konvergens som centrala målsättningar och åtgärder för EU, vilket stärker gemenskapsbudgetens omfördelande roll och ger tillräcklig finansiering så att de föreslagna målsättningarna kan uppnås fullständigt.

Om den regionala sammanhållningspolitiken ska kunna vara effektiv måste åtgärder som minskar dess värde, så som omfördelningen av medel för att finansiera andra åtgärder och prioriteringar som inte på något sätt bidrar till de tidigare uttryckta målsättningarna, avslås.

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Fru talman! Kan ni tänka er en familj som dukar bordet till lunch hemma med hummer till pappan, lax till mamman, kött till ett barn, bönor till ett barn, grönsaker till ett barn och inget alls till ett barn? Det kan bara inte hända, och ändå är det vad som händer i den stora europeiska familjen som vi vill ena under en konstitution.

Det finns 80 miljoner medborgare i EU som nu lever under fattighetsgränsen. Det finns pensionärer i Grekland som lever på 300 euro i månaden, och de är till och med glada för det, eftersom pensionärer i grannländerna lever på 80 euro i månaden.

Det är EU:s politik. Vissa otillgängliga områden i Grekland, som Ipiros eller vissa andra isolerade öar nära Turkiet, har plötsligt blivit rika just därför att de nyanslutna länderna har dragit ned genomsnittet. Det är inte logiskt. Vi måste hitta ett sätt att skapa ekonomisk jämlikhet för alla.

När det finns en rasistisk attityd hos ministrarna som formar ekonomin, som hos finansminister Georgios Alogoskoufis som häromdagen sa att svarta inte är människor, och på ett motbjudande och förnedrande sätt kallade dem ”svartingar”, när de har en sådan rasistisk attityd kan de inte skapa en jämlik ekonomi, en ekonomi som kommer att utvecklas i hela världen.

Fattiga människor har lika stor rätt att leva och vi måste hitta lösningar. Man kan inte mäta standarden i Europa efter hur många personer som kör en Mercedes 500, utan efter hur många barn som inte har ett glas mjölk att dricka på morgonen.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Sedan 2004 har den ekonomiska tillväxten i de nya medlemsstaterna varit i storleksordningen 5,3 procent, vilket är 2 procent högre än i de gamla medlemsstaterna. Exportnivåerna har fördubblats. Investeringarna har ökat avsevärt. Som Janez Potočnik påpekade för en stund sedan är det bevisat att dessa utmärkta resultat i hög grad underbyggs av sammanhållningspolitiken. Statistiskt sett minskar antalet fattiga regioner.

Trots detta är de regionala skillnaderna i medlemsstaterna enorma. I Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande uppmärksammas detta med rätta. Jag konstaterar även att vi måste vara mer kritiska mot engagemanget i medlemsstaterna. För mycket fokus på centrala stadsområden gör inte mycket för att förbättra läget för randområdena. Medlemsstaterna måste också, tillsammans med EU, satsa på en territorial strategi för sammanhållningspolitiken. När effektiviteten har synats bör vi göra betydligt mer politiska bedömningar av de nationella planer som lämnas in. De måste vara betydligt mer politiska eftersom vi i slutändan misslyckas med att skynda på den ekonomiska utvecklingen och sammanhållningen i fattiga regioner. Därför behövs det en ny bedömning. En fjärde sammanhållningsrapport utgör ramen där detta kan diskuteras. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer att behöva hjälp med att leda detta. Den 8 november kommer vi att anordna ett möte om detta här i parlamentet.

Avslutningsvis vill jag säga att det finns goda resultat och goda möjligheter för sammanhållningspolitiken förutsatt att vi koncentrerar oss mer på samverkan på EU-nivå, nationell nivå och regional nivå för att främja dessa fattigare regioner och stå emot ett EU med olika hastighet. Även de fattigare regionerna måste finna sin plats i kunskapsekonomin och globaliseringen.

  Evgeni Kirilov (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera Lidia Joanna Geringer de Oedenberg till hennes utmärkta betänkande. Vid genomförandet av EU:s regionalpolitik står dessa regioner inför en dubbel utmaning. De ska både använda de anslagna medlen på ett korrekt sätt och nå de resultat som ingår i målen för den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

Europeiska kommissionen, regeringar och lokala myndigheter på alla nivåer bör vidta speciella åtgärder för dessa regioner för att nå de bästa resultaten för medborgarna och hela den ekonomiska sektorn. Vad som framför allt behövs är specifikt tekniskt bistånd som inriktas på utveckling av den administrativa kapaciteten och förbättrad samordning mellan förvaltningsorgan på statlig och lokal nivå. För övrigt delar jag kommissionsledamotens uppfattning. Det krävs specifika skräddarsydda lösningar som minskar de institutionella, administrativa och ekonomiska bristerna i dessa regioner och som gör att EU:s ekonomiska bistånd som helhet blir mer effektivt. De fattigaste regionerna måste uppmuntras att utarbeta integrerade planer för utveckling som nationella dokument. Dessa planer skulle kunna tjäna som utgångspunkt för en beskrivning av regionernas specifika kännetecken och potential.

Medlemsstaterna bör uppmuntras att förbättra lagstiftningen på området partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn, en lagstiftning som ligger till grund för enkla och tydliga regler. Men vad institutionen och de som utnyttjar dessa olika program, bland andra mitt eget land Bulgarien, behöver mest är ett ännu mer aktivt utbyte av goda metoder, framför allt bland de nya medlemsstaterna, att man överför sakkunskap till de centrala och regionala myndigheterna och till de lokala myndigheterna på lägsta möjliga nivå och att man genomför en specialinriktad utbildning om hela systemet för planering och genomförande av projekt.

Det finns fyra nyckelelement som vi bör tänka på: konvergens, bistånd, förmåga att utnyttja finansieringen och förenkling av reglerna. Avslutningsvis vill jag säga att alla åtgärder i betänkandet är mycket viktiga, bland dem naturligtvis också lika rättigheter för män och kvinnor, vilket är ett allvarligt problem i dessa regioner. Jag stöder helt initiativet att anta en resolution som är specifikt inriktad på de fattigaste regionerna i EU.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Den fjärde sammanhållningsrapporten, som nyligen offentliggjordes av kommissionen, bekräftar att utvecklingsskillnaderna mellan de rikaste och fattigaste regionerna i Europa minskar, något som påpekades tidigare.

Om man antar att de starkaste regionerna behåller en hög, stadig takt i den ekonomiska tillväxten, stärkt genom stora investeringar i innovation, måste vi dra slutsatsen att de svagaste regionerna visar upp en ökande tillväxtstakt, vilket inte bara gör att de undviker att halka efter ännu mer, utan även leder till att de kan göra betydande framsteg för att komma ifatt. Dessa fakta bekräftar även att teorin om effektiviteten i EU:s sammanhållningspolitik och behovet av att förvalta och utveckla den under de kommande programperioderna.

Det betänkande som vi diskuterar rör de fattigaste regionerna i EU, inte de fattigaste regionerna i medlemsstaterna, som ofta är relativt rika på en europeisk skala. Interregionala skillnader på nationell nivå faller vanligtvis inom de nationella myndigheternas ansvarsområden, och hanteringen av dem bör, särskilt i de så kallade sammanhållningsländerna, stödjas genom ingripanden från EU.

Ett separat och djärvt politiskt beslut behöver tas för att definiera vilka regioner som vi anser är de fattigaste och vilka som behöver särskilda åtgärder för att främja utvecklingen. Vi måste komma ihåg att regionala skillnader nämns i fördragsbestämmelserna och att sammanhållningspolitiken inte bara måste omfatta de fattigaste regionerna mätt i BNP per capita, utan även de regioner som har halkat efter när det gäller innovationsförmåga, utvecklingen av den kunskapsbaserade ekonomin, förmågan att locka till sig investeringar, geografiskt läge och andra faktorer.

Vissa skillnader kan minska i och med ekonomisk tillväxt och en djupare gemensam marknad, men nya kommer att dyka upp. Sammanhållningspolitiken har aldrig varit, och är inte, en välgörenhetsaktivitet och måste fortsätta att vara ett flexibelt interventionsverktyg för EU.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Fru talman! I dag, sju månader efter starten av den fjärde programperioden, och i upptakten till debatten om den politiska sammanhållningen, betonar Europaparlamentet i detta betänkande, som jag gratulerar fördraganden till, att det inte finns något utrymme för misslyckanden under den nya programperioden.

Sammanhållningspolitiken måste inte bara leda till att de fastställda målsättningarna nås och förstärka tillväxten och sysselsättningen i de fattigare regionerna, utan måste även leda till att resultaten blir synliga, märkbara och godtagbara för alla på alla nivåer.

Att dela ut stöd och öronmärka finansiella medel garanterar inte i sig att resurserna kommer till ordentlig användning eller att de nuvarande utbredda skillnaderna mellan EU:s regioner minskar. Det krävs samordning och deltagande på alla nivåer för att medlen ska användas på rätt sätt.

Vi genomgår en period av akuta ekonomiska förändringar och utmaningar. Vi måste skydda och främja vår politik, varigenom vi omsätter solidariteten och sammanhållningen i praktiken, och stärker dess verkan.

Betänkandet innehåller viktiga rekommendationer i den riktningen. Låt oss använda dem.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Låt mig för det första gratulera föredraganden till detta lyckade och utmärkta betänkande.

För att regioner som verkligen behöver utvecklas ska kunna göra det måste vi ta hänsyn till deras särdrag. Det står klart att ojämlikheten mellan länderna ökade i inledningsfasen, men den genomsnittliga nationella tillväxten kan sägas vara bra, även om den är koncentrerad till huvudstads- och stadsområdena. Samtidigt finns en ökande fattigdom i de typiska landsbygds- och byområdena, och det har växt fram klassiska getton.

Det här problemet är långt större än landsbygdutvecklingens möjligheter, och därför kan ett eventuellt hopp om förbättringar bara grundas på avsiktlig harmonisering av grunderna och på komplicerade utvecklingar. Av denna anledning anser jag att det är nödvändigt att prioritera landsbygdsområdena. På liknande sätt måste man öka betoningen på att hjälpa minoriteter att komma ifatt och på utbildnings- och omskolningsprogrammen i samband med denna målsättning.

Vidare anser jag att det är viktigt att öka de nya medlemsstaternas upptagningsförmåga och att ytterligare utöka det tekniska stöd som detta kräver. Det är på detta sätt som integration kan bli ett verktyg för att integrera regionernas EU.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). (PT) Fru talman! Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande är inte bara utmärkt, vilket beror på hennes totalt öppna inställning och hennes förmåga att förhandla fram samförstånd, utan det belyser också de stora regionala skillnader som finns i EU, både i de nya medlemsstaterna och i de gamla, där en stor del av regionerna upptäckte att de inte längre tillhör gruppen av de fattigaste regionerna, endast på grund av statistiska skäl som inte alltid är fullständiga eller har jämförts tillräckligt, och som därför behöver förbättras.

I och med att jag kommer från en yttre randregion, ön Madeira, har jag lämnat flera bidrag med följande målsättningar: att garantera att sammanhållningspolitiken anpassas till de ytterst liggande regionerna, som nämns i artikel 29, avdelning 2, att nå en tydligare definition av kriterierna för att definiera vilka regioner som är rika och vilka som är fattiga och att förstärka forskning och utbildning som vägen till utveckling, eftersom regionerna i fråga behöver hitta en effektiv väg ut ur den situation som de befinner sig i.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! De fattigaste regionerna i EU kräver utan tvivel uppmärksamhet. En del regioner i EU kräver speciell uppmärksamhet, till exempel regioner som är statistiskt missgynnade och de mest avlägsna och isolerade regionerna och städerna. Det är viktigt att inrikta sig på omstrukturering av det strukturella biståndet och att i högre grad uppmärksamma Lissabonmålen om innovation, forskning och utveckling eftersom detta är verksamheter som kommer att utgöra en stabil grund för dessa regioners framtida ekonomi. Vi bör också ta hänsyn till behovet av att sänka energiförbrukningen genom förnybara energikällor som kommer att utgöra en stabil grund för en hållbar framtida utveckling i dessa länder.

Integrering av ett jämställdhetsperspektiv är en horisontell princip som vi kommer att följa i all vår verksamhet inom alla strukturfonderna. Förmåga att utnyttja finansieringen är någonting som vi hela tiden uppmärksammar. Allt detta har hela tiden beaktats och kommer att göra det även i fortsättningen.

Solidariteten med de fattigaste i EU är av central betydelse för EU, särskilt efter de två senaste utvidgningarna. Vi bör inte förneka problemen, men vi bör heller inte glömma de goda resultat vi har uppnått tidigare. Det är viktigt att prata om både framgångar och problem eftersom detta är ett sätt att vinna ännu större stöd för sammanhållningspolitiken och eliminera framtida problem.

Jag vill tacka er för det utmärkta Geringerbetänkandet och för era synpunkter och kritiska påpekanden. Det är vår skyldighet att ta oss an de fattigaste EU-medborgarnas problem. Kommissionen kommer förvisso att inrikta sig på detta. Solidariteten bör förbli ett av de områden där vi visar att EU som helhet har ett mänskligt ansikte.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.

ORDFÖRANDESKAP: POETTERING
Talman

  Talmannen. Damer och herrar! Ju förr vi röstar, desto snarare kan ni börja er välförtjänta paus. Men eftermiddagens sittning återstår förstås. Jag måste be vår kollega Robert Atkins att se till att alla ledamöter är här i tid nästa gång.

  Thomas Wise (IND/DEM). – (EN) Herr talman! En ordningsfråga: jag är säker på att Sir Robert Atkins mycket gärna kommer att göra det om ni kan garantera att vi kommer att börja i tid!

  Talmannen. – Era anmärkningar har ingen verkan här i dag, herr Wise, eftersom Sir Robert inte har kunnat se till att damerna och herrarna i parlamentet hållit sig på mattan, fast han kommer säkert att försöka göra det i framtiden. Då ska vi kunna bedöma varandra rättvist och objektivt.

  Sir Robert Atkins (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är säker på att om den som satt i talmansstolen, oavsett vem, började i tid så skulle ledamöterna snart inse att de måste vara här i tid!

(Applåder)

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Många av oss var avundsjuka på er för ert skickliga sätt att göra er ledig från talmansuppdraget vid lunchtid igår. När vi stannade här och röstade gick ni iväg för att äta lunch. Tänker ni göra på samma sätt i dag?

(Skratt)

  Talmannen. Herr Chichester, jag vet inte om ni aspirerar på ämbetet som talman i Europaparlamentet. Skulle ni bli talman en dag kommer ni att inse att mitt syfte inte först och främst var att få gå och äta utan att fullfölja ett antal förpliktelser.