– Betänkande: Gauzès (A6-0366/2007)

  Daniel Strož (GUE/NGL), (skriftlig). − (CS) Det är rimligt att anta att Europaparlamentets och rådets förordning om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, som rekommenderats till en andra behandling (rådets gemensamma ståndpunkt), kommer att bidra till att förstärka rättssäkerheten både för fysiska och juridiska personer i medlemsstaterna. Det är välkänt att delgivning av ovannämnda handlingar är en viktig fråga som har stor betydelse både för den rättsliga processen och för civila och kommersiella förbindelser. Jag anser att Europaparlamentets rekommendation överensstämmer med strävan att skapa lagstiftning av hög kvalitet på gemenskapsnivå.

– Betänkande: Vălean (A6-0381/2007)

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) När det gäller avtalen mellan Europeiska gemenskapen och före detta jugoslaviska republiken Makedonien om återtagande och viseringar för kortare vistelse, vilka ska antas av Europaparlamentet, anser jag att i den mån dessa avtal – och liknande avtal med länderna på västra Balkan – har betydelse för att generellt stärka rättsstatsprincipen och kampen mot brottslighet bör frågor om illegal migration först och främst lösas genom ekonomiska och politiska åtgärder. Jag skulle dessutom vilja betona en annan viktig faktor som har nämnts i de aktuella betänkandena, och det är att ingåendet av avtalen kommer att medföra en stor finansiell börda för Makedonien och länderna på västra Balkan. Med hänsyn till den ekonomiska situationen i dessa länder är det nödvändigt att gemenskapen ger lämpligt och effektivt stöd, särskilt finansiellt stöd.

– Betänkande: Vălean (A6-0383/2007)

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Jag minns att det under det tidiga 60-talet fanns ömsesidiga bestämmelser om viseringar för invånare från den dåvarande Europeiska gemenskapen och länderna i den före detta socialistiska federala republiken Jugoslavien. En kort tid därefter avskaffades viseringsbestämmelserna.

Detta innebar att befolkningarna i de sju länder som på den tiden tillsammans utgjorde Jugoslavien kunde resa fritt i en stor del av Europa. Det är endast för EU-medlemsstaten Slovenien och kandidatlandet Kroatien som detta inte har förändrats. Invånarna i alla andra områden, inklusive kandidatlandet Makedonien, har skurits av från EU:s medlemsstater sedan 1992. Den unga generation som har växt upp sedan dess har knappt kunnat resa utanför sina egna gränser. Vid EU-ländernas ambassader i Makedoniens huvudstad Skopje, exempelvis, kan man se stora skyltar där en lång rad strikta skyldigheter räknas upp. Endast kriminella kan uppfylla dem lätt, men inte studenter, forskare och journalister.

Jag stöder ett förbättrat tillträde för dessa grupper från 2008 och sänkningen av viseringsavgiften till 35 euro. Till skillnad från andra ledamöter i min grupp anser jag inte att införandet av biometrisk registrering är ett skäl till att avslå denna förbättring. Jag beklagar att man köpslagit om detta genom politiken om återtagande, som inte garanterar de berörda flyktingarnas säkerhet.

– Betänkande: Böge (A6-0393/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Mobiliseringen av Solidaritetsfonden för att hjälpa de befolkningsgrupper i Tyskland och Frankrike (La Réunion) som drabbades av naturkatastrofer i januari och februari visar, trots förseningen, att denna fond är relevant och viktig för att bistå medlemsstaterna.

Vi bör komma ihåg dödläget i rådet om ett beslut om kommissionens förslag om att förbättra denna fond, och upprepa att man måste försvara möjligheten att även i fortsättningen bevilja stöd till följd av regionala katastrofer. Europaparlamentet har tidigare bekräftat att ”solidaritetsfonden ska fortsätta att göra det möjligt att ingripa vid katastrofer som, trots att de är allvarliga, inte uppnår den miniminivå som krävs och att man under särskilda förhållanden också kan bevilja stöd då största delen av befolkningen i ett särskilt område drabbats av en katastrof med allvarliga och långvariga följdverkningar för deras liv”.

Det är också nödvändigt att erkänna de särskilda kännetecknen för naturkatastrofer kring Medelhavet som t.ex. torka och bränder – särskilt när det gäller tidsgränser och berättigade åtgärder – och möjligheten till mer omfattande finansiellt bistånd för ”sammanhållningsländer” och ”konvergensregioner” i händelse av katastrofer. Man bör också utvärdera möjligheten att inrätta en gemenskapsfond för jordbrukskatastrofer.

– Betänkande: Susta (A6-0403/2007)

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till Gianluca Sustas rekommendation om protokollet om ändring av avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS).

För de franska ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är avtalet ett viktigt framsteg, eftersom det gör det möjligt för länder att framställa generiska läkemedel och exportera dem till fattiga utvecklingsländer som inte kan tillverka dess läkemedel själva.

För de franska ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen är denna rekommendation ett positivt bidrag till att lösa ett folkhälsoproblem som helt klart är ett allvarligt problem.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för protokollet om ändring av TRIPS-avtalet och tillgång till läkemedel eftersom jag anser att EU bör vara en viktig aktör i främjandet av folkhälsa och tillgång till läkemedel för alla i tredje världen. Detta protokoll är ett steg i rätt riktning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Kostnaderna i samband med införandet av bestämmelser om ”immaterialrättigheter” inom läkemedelssektorn i ”utvecklingsländer” har länge varit välkända.

Den dramatiska och oacceptabla situation som tillämpningen av ”immaterialrättigheter” har lett till inom sjukvårdsområdet, särskilt för kampen mot sjukdomar som exempelvis malaria, hiv/aids och tuberkulos har man belyst och varnat för under lång tid.

Vi anser därför att denna rekommendation innebär en förlorad möjlighet för en majoritet av Europaparlamentet att inom ramen för sina befogenheter inta en mänsklig ståndpunkt och tydligt kämpa för en politik som kunde leda till att immaterialrättigheterna inom läkemedelssektorn upphör.

Med tanke på att förhandlingarna om protokollet kan bli svåra har majoriteten av parlamentet undertecknat en ”blankocheck” till rådet, eftersom en sådan vag rekommendation endast kan leda till att den nuvarande situationen består, vilken skapar ekonomiska och rättsliga hinder som hindrar länder med mindre resurser från att få tillträde till de vetenskapliga och tekniska framstegen på detta område.

Vi anser att det är avskyvärt att det särskilt är de multinationella läkemedelsföretagen som kommer att vinna på denna omänskliga politik genom att de får behålla sina stora vinster på bekostnad av många människors liv.

– Betänkande: Corbett (A6-0354/2007)

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Fru talman! Efter omröstningen har parlamentet beslutat att både ett fullständigt förhandlingsreferat och en audiovisuell upptagning av förhandlingarna ska upprättas. Detta har naturligtvis budgetära konsekvenser och jag vill uppmana presidiet att undersöka situationen, anta de nödvändiga ändringarna av budgeten eller presentera ett nytt förslag om man vill att utskottet undersöker ärendet på nytt.

Med tanke på den stora majoriteten av kammaren i den här frågan misstänker jag att parlamentets vilja är ganska tydlig, så jag tror det är den första åtgärd som måste vidtas.

  Graham Booth (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Att dokumentera alla debatter och göra dem tillgängliga för allmänheten skulle kunna motverka EU-skepsisen. Det skulle emellertid även kunna ge EU en möjlighet att skryta över ökad insyn trots att det i själva verket inte gör mycket för att förbättra demokratin, eftersom Europaparlamentet inte kan ta initiativ till lagar och kan ignoreras av Europeiska kommissionen. Inom EU är det kommissionen, som inte utses genom val, som tar initiativ till lagar, och kommissionen erbjuder ingen insyn alls.

Avsikten med att få möjlighet att ägna en vecka åt att rätta anföranden (ändringsförslag 4) var god och skulle innebära att parlamentsledamöterna kunde undvika fel, men uppdaterade nyheter om EU skulle kunna fördröjas i en vecka och därmed hindra pressen från att kunna informera allmänheten. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Att dokumentera alla debatter och göra dem tillgängliga för allmänheten skulle kunna motverka EU-skepsisen. Det skulle emellertid även kunna ge EU en möjlighet att skryta över ökad insyn trots att det i själva verket inte gör mycket för att förbättra demokratin eftersom Europaparlamentet inte kan ta initiativ till lagar och kan ignoreras av Europeiska kommissionen. Inom EU är det kommissionen, som inte utses genom val, som tar initiativ till lagar, och kommissionen erbjuder ingen insyn alls.

Jag stöder inte möjligheten att rätta anföranden (ändringsförslag 4) eftersom det fullständiga förhandlingsreferatet ska motsvara anförandena. Precis som alla andra gör jag misstag. Uppdaterade nyheter om EU skulle kunna fördröjas i en vecka och därmed hindra pressen från att kunna informera allmänheten. En separat kommentar som förklaring skulle kunna vara godtagbar. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) I Richard Corbetts betänkande rekommenderas att vi för att spara cirka 10 miljoner euro per år inte längre ska låta översätta de fullständiga förhandlingsreferaten i Europaparlamentet till alla de officiella språken. Tillgången till debatten på varje språk skulle då endast garanteras genom audiovisuella inspelningar på Internet, men enskilda parlamentsledamöter skulle kunna begära att vissa utdrag översätts.

Alla i Europa har dock inte tillgång till Internet via bredband och dessutom har det föreslagits att ledamöternas begäran om översättningar skulle begränsas till cirka trettio sidor om året. Vad Richard Corbett föreslår är alltså att begränsa EU-medborgarnas tillgång till det arbete som utförs av de personer medborgarna har valt till sina företrädare och för att försvara deras intressen i EU. Det är oacceptabelt. Det är ännu mer oacceptabelt med tanke på att institutionen samtidigt spenderar 100 miljoner euro om året på sin egen propaganda. För att inte tala om kommissionen som spenderar mer än 200 miljoner euro på så viktiga aktiviteter som storskalig utsändning av pornografiska videor på Internet som ska främja Europas filmindustri.

Lyckligtvis har det sunda förnuftet – eller snarare det faktum att väljarna är dödsförskräckta – fått råda bland de flesta av våra kolleger och flerspråkigheten har bevarats.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi avvisar bestämt betänkandets förslag om att muntliga inlägg bara ska kunna läsas på originalspråk i det fullständiga förhandlingsresultatet.

I Europaparlamentet försöker man göra en stor sak av att talarna talar till hela Europa som talesmän för sina europeiska grupper, men samtidigt ska man alltså förvägra tillträde i efterhand till vad de uttalar sig om och begränsa tillgängligheten genom att skära ned i översättningarna till olika språk.

Ska vi ha ett demokratiskt fungerande EU måste vi vara beredda att betala för det. En organisation som öser ut över 360 miljarder kronor på protektionistisk jordbrukspolitik måste kunna betala 90 miljoner kronor för att visa respekt för EU:s medborgare.

Men om översättningskostnaderna i framtiden bedöms bli oöverstigliga måste minimum vara att det fullständiga förhandlingsreferatet ska innehålla talarens originalspråk samt en översättning till engelska.

  Patrick Louis (IND/DEM), skriftlig. – (FR) De franska ledamöterna i gruppen Självständighet/demokrati röstade nej till Richard Corbetts betänkande om att ändra artikel 173 i Europaparlamentets arbetsordning, vars syfte är att upphöra med fullständiga och systematiska översättningar av debatterna i parlamentet.

Tanken med att offentliggöra debatterna, som gäller rättsliga förfaranden lika väl som politiska överläggningar, är en av de grundläggande demokratiska principerna.

Offentliggörande bidrar till att minska ideologisk ensidighet, godtycklighet, vänskapstjänster och fula trick. Detta förutsätter naturligtvis att alla har tillgång till de fullständiga förhandlingsreferaten på sitt eget språk genom att det garanteras att samma ord faktiskt uttrycker samma begrepp för alla.

Vilka människor i Europa skulle kunna redogöra för och förstå en debatt när de får ta del av en hopkokad version av förhandlingsreferatet där tjugo språk blandas?

Det skulle förmodligen vara samma sak som om någon försökte förstå det så kallade ”förenklade” fördraget och försökte ersätta de 400 nya klausulerna i de befintliga fördragen, eftersom det inte heller har utgivits någon konsoliderad version under ratificeringsförfarandet.

Eftersom EU möts med tystnad från invånarna i medlemsstaterna verkar unionen endast förmedla förvirring, falskhet och förtigande.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Beslutet från parlamentets sekretariat om att inte längre rapportera om debatterna i kammaren på alla språk gick obemärkt förbi 2006. Parlamentet har nu ändrat beslutet. Jag håller med om att alltför mycket tid och pengar spenderas på att översätta debatter och handlingar till de 23 officiella språken i vår union. Det är synd att ingen kompromisslösning presenterades för oss, med förslag om att debatterna ändå skulle kunna översättas till engelska och franska så att förhandlingarna åtminstone kunde tillgås i skriftlig form förutom audiovisuella upptagningar.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Flerspråkighet är mycket mer än ett uttryck för kulturell mångfald i Europeiska unionen. Flerspråkigheten är ett erkännande av det jämställda förhållandet mellan alla medlemmar i en organisation bestående av suveräna och oberoende stater som har slutit sig samman för att genom samarbete garantera de bästa förmånerna för sina medborgare utan att i något skede ha avstått från sin status som fria och suveräna stater.

Bara det skälet är tillräckligt för att vi ska försvara bevarandet av flerspråkigheten i gemenskapens institutioner. Det finns dock ytterligare argument för detta. Att ge upp den flerspråkiga interna kommunikationen innebär i förlängningen att möjligheten till att agera politiskt inskränks för de av Europaparlamentets ledamöter som utnyttjar sin rätt att uttrycka sig på sitt modersmål. Om vi dessutom minimerar flerspråkigheten i vår externa kommunikation kan vi tvärtom öka avståndet till Europaparlamentet, som satsar så mycket på att försöka föra EU närmare medborgarna.

Slutligen finns det ett ekonomiskt motargument mot det ekonomiska argument som framfördes. Den språkliga mångfalden bland Europas folk och förmågan att behärska flera språk måste bli en konkurrensfördel, och inte en kostnad.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till betänkandet av Richard Corbett om att ändra artikel 173 i Europaparlamentets arbetsordning om fullständiga förhandlingsreferat, även om jag beklagar att en lång rad ändringsförslag har antagits där det rekommenderas att betänkandena ska översättas fullständigt till alla officiella språk.

Till de personer som så starkt förespråkar flerspråkighet vill jag i lite förskönande ordalag säga att det är ren osanning att hävda att Europaparlamentet utan en utvidgning av översättningsarbetet skulle vara den enda parlamentariska församlingen i världen som inte låter översätta alla sina förhandlingar och debatter skriftligen till alla relevanta språk. Det är en osanning med tanke på att man har kommit överens om att den flerspråkiga versionen ska behållas, och dessutom ska simultantolkningen till alla officiella språk också på begäran finnas tillgänglig för alla parlamentsledamöter och den breda allmänheten. Det är den som verkligen är viktig, tycker jag.

Slutligen beklagar jag att parlamentet inte har velat inta ett mer tidsenligt förhållningssätt i fråga om tillgång till de aktuella handlingarna. Jag är verkligen för flerspråkighet. Jag kommer dock att fortsätta att opponera mig mot det så kallade försvaret av språklig mångfald när det används som en ursäkt av dem som stöder status quo och öppet motsätter sig förändringar.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. – (NL) Jag röstade nej till Richard Corbetts betänkande och jag gjorde det av samma skäl som jag tidigare har motsatt mig nedskärningar i budgeten för översättning av Europaparlamentets fullständiga förhandlingsreferat.

I ett parlament är det talade ordet heligt. Det vi säger är inte bara ett inslag i dagens nyheter om vi har tur, utan det är en del av det demokratiska lagstiftningsförfarandet. Det är inte en lyx att göra detta tillgängligt på alla EU:s officiella språk. Översättning är politiskt nödvändigt för att ha ett ordentligt arkiveringssystem som faktiskt är till för att möjliggöra öppen tillgång till information.

Vi måste ta konsekvenserna av vårt grundläggande beslut att välja flerspråkighet och får inte låta den försvinna i smyg. Ett parlament med självrespekt avskaffar inte sitt traditionella arkiveringssystem. Om vi måste spara är det bättre att vi väljer andra budgetområden. Jag håller i alla fall fast vid min åsikt att vårt krav på flerspråkighet är en nödvändig form av respekt för olika kulturer och språk i EU och en välsignelse för demokratin.

– Betänkande: Bowles (A6-0327/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande om förslag till inrättande av det rådgivande organet för styrning av EU-statistiken som svar på kommissionens förslag om att förbättra framtagningen av EU-statistik.

– Betänkande: van den Burg (A6-0328/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här okontroversiella betänkandet om förslaget att inrätta en europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information. Genom de ändringsförslag som parlamentet också antog garanteras kommitténs effektivitet. Ändringsförslagen påverkar även dess namn och sammansättning.

– Betänkande: Mantovani (A6-0245/2007)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Dagens omröstning om Mario Mantovanis betänkande är viktig med tanke på den stimulans betänkandet ger gemenskapspolitiken på området för livslångt lärande.

Genom att undersöka den nuvarande situationen på detta område och dess samband med arbetsmarknaden visar Mario Mantovanis betänkande oss återigen att det finns en verklighet som vi har levt med i många år, men som inte har följts av en fast och sammanhållen politik som kan klara utmaningarna. Jag anser därför att det är viktigt att genomföra de nya förslagen så snart som möjligt. Jag vill verkligen påpeka att det är viktigt att erkänna och främja utbildning för tolerans inom hela EU. Det är det enda sättet att se till att rörligheten på arbetsmarknaden inte kommer att leda till socialt utslagna grupper vars beteende förr eller senare avviker.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till Mario Mantovanis betänkande om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande.

Som fransk ledamot som tillhör den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet välkomnar jag att en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande ska införas i framtiden, vilken kommer att underlätta den gränsöverskridande rörligheten för arbetstagare och studerande, samtidigt som arbetsmarknadens krav uppfylls i form av en gemensam referensram för överförande av kvalifikationsnivåerna till nationell nivå.

Enligt förslaget ska alla kvalifikationer från slutet av den obligatoriska utbildningen upp till de högsta nivåerna i universitetsundervisningen och yrkesutbildningen klassificeras enligt en av åtta referensnivåer med utgångspunkt från kunskaper, förmåga och förvärvad kompetens (kommissionens ursprungliga dokument gällde endast allmänna utbildningskvalifikationer).

Jag anser att den europeiska referensramen för kvalifikationer är ett redskap för att jämföra, översätta och överföra kvalifikationer i en medlemsstat till samma nivå i en annan medlemsstat, och att betygssystemens mångfald och den tillgång på kvalifikationer som finns i EU kommer att respekteras. Referensramen är ett redskap som också kommer att underlätta större rörlighet för Europas medborgare.

Det är nu upp till medlemsstaterna att ta sig an den stora uppgiften att klassificera de referensnivåer som krävs för den europeiska kvalifikationsramen, annars kommer den att förbli ett tomt skal.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Betänkandet innehåller flera motsägelser och vi är kritiska till den kompromiss som majoriteten i Europaparlamentet godkände rörande upprättandet av en europeisk referensram för kvalifikationer. Det finns dock positiva aspekter när det gäller erkännandet av kvalifikationer mellan de olika medlemsstaterna, och dessa aspekter bör stödjas.

I den slutliga text som antogs betonas dock den federalistiska karaktären av Europaparlamentets förslag genom att det fastställs specifika datum för antagande och överensstämmelse för de olika utbildningssystem som används i medlemsstaterna, trots att det föreskrivs att de inte ska vara bindande under de närmaste fem åren.

Vi vill betona att medlemsstaterna har ensam behörighet inom utbildningspolitiken, och vi anser därför att den ”anpassning” som föreslagits är en överträdelse av denna princip.

Sambandet mellan Bolognaprocessen och tendensen mot kommersialisering av utbildningen anser vi är ett negativt inslag. Betoningen ligger på ”anställbarhet” och på möjligheterna att koppla ihop arbetsmarknaden med Lissabonagendan.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Betänkandet handlar om certifiering på gemenskapsnivå av kvalifikationer för livslångt lärande. Det är en högst önskvärd åtgärd och bör uppmuntras. Jag är dock negativ till den avsiktligt urskuldande stil som används i dokumentet, särskilt när jag påminner mig om att Lissabonstrategin har lidit nederlag.

I texten finns ett inslag av EU-vänlig ideologi. Det står att globaliseringens heliga mål är vårt enda hopp till räddning och att globaliseringen kommer att vara en fördel både ekonomiskt och socialt. Jag anser att den ultraliberala globaliseringen är ett verktyg för att förstöra nationernas ekonomiska, sociala och kulturella struktur.

I betänkandet hänvisas dessutom endast till eventuella framsteg, vilket är något för framtiden. Bör vi inte titta på nuet när vi försöker att analysera de misstag och de skador som globaliseringen redan har lett till i vårt samhälle?

Mot bakgrund av denna blinda, oansvariga och olämpliga inställning kommer jag att rösta nej till betänkandet.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Fru talman! Jag röstade ja till att anta betänkandet om Europaparlamentets och rådets rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande.

Det europeiska samhällets framtida utveckling kommer i ökande grad att bero på utbildning, vetenskaplig forskning, innovation och teknik. Det är därför det är så viktigt att stödja främjandet av rörlighet på den europeiska arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att upprättandet av den europeiska referensramen för kvalifikationer kommer att underlätta tillträdet till den europeiska arbetsmarknaden.

Föredraganden Mario Mantovani har i betänkandet med rätta påpekat att alla kvalifikationsintyg, avgångsbetyg och Europassdokument senast 2012 ska innehålla en hänvisning till den relevanta nivån i den europeiska referensramen för kvalifikationer. Referensramen bör användas för att underlätta jämförelser mellan kvalifikationsnivåer. Det är mycket viktigt för medlemsstaterna att få stöd för genomförandet av den europeiska referensramen för kvalifikationer, särskilt genom utbyte av bästa praxis. Den rådgivande gruppen för referensramen, vilken nämns i betänkandet, kan se till att samarbetsprocessen blir samstämmig och övervaka den.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet om inrättandet av en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande för att bidra till gemensamt erkännande av kvalifikationer i EU. Det bör leda till ökad rörlighet för människor som vill arbeta i andra medlemsstater genom att tillhandahålla ett neutralt och trovärdigt referensverktyg för att jämföra olika kvalifikationer.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) I teorin borde det vara möjligt för en yrkesutövare att få sina kvalifikationer erkända i en annan medlemsstat och samma villkor borde tillämpas på honom eller henne som på de inhemska arbetstagarna. I praktiken finns det fortfarande vissa problem som måste åtgärdas. Om exempelvis en erfaren lärare från Österrike skulle vara tvungen att genomgå en tvåårig praktikperiod för att få utföra samma arbete i Tyskland skulle något uppenbarligen vara fel. I vissa medlemsstater används praktikplatser inte bara för att anställa kvalificerad personal med akademiska betyg till så låg kostnad som möjligt, utan de används också för att skapa hinder för vissa yrken.

Osäkra arbetsvillkor som till en början endast drabbade låglönesektorn har sedan lång tid tillbaka också kommit att drabba kvalificerade arbetstagare. EU får inte gynna denna tendens ytterligare genom systemet med ”blå kort”. Vi har tillräckligt med kvalificerade arbetstagare bara vi är beredda att ge dem skäliga löner.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Antagandet av den europeiska referensramen för kvalifikationer bidrar till att förstärka EU:s åtgärder inom medlemsstaternas utbildningssystem och leder till ökad enhetlighet och anpassning till på förhand fastställda kvalitets- och resultatindikatorer. Det är också ett annat sätt att ersätta utbildning med flexibelt ”lärande” utanför den socialt inrättade utbildningsprocessen. Kunnande ersätts med elementär, ytlig pågående utbildning som kommer att utrusta arbetstagarna med den kompetens som behövs mest just då.

Kvalifikationerna kommer att erkännas, inte på grundval av betyg som ges av det formella utbildningssystemet i varje land, utan genom certifiering av examina som fastställs av organisationer som kontrolleras av arbetsgivarna. Detta främjar ytterligare särskiljande mellan avgångsbetyg och möjligheten att göra yrkeskarriär.

Att koppla samman utbildningsnivå och former för lärande, vilket syftar till att jämställa lärande genom erfarenhet med systematisk utbildning, är ett försök att minska arbetstagarnas rättigheter och pressa ned lönerna för alla arbetstagare till lägsta möjliga nivå.

Genom ett system med livslångt lärande och certifiering av yrkeskvalifikationer är EU:s övergripande mål att underordna all utbildning marknadens prioriteringar och att förstärka kapitalets lönsamhet. Det finns stor variation i arbetstagarnas och ungdomarnas utbildningsbehov.

Av dessa skäl röstar vi nej till betänkandet och kommissionens förslag.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Gränsöverskridande rörlighet för arbetskraften i EU har blivit något oundvikligt. Det är vardagsverkligheten i EU med 27 medlemsstater efter utvidgningen. Med dessa förändringar kommer krav på mer innovativ och flexibel utbildning som ska förbereda européerna för integreringen på den moderna arbetsmarknaden, där utbildning är den grundläggande förutsättningen för alla åldersgrupper och alla samhällsklasser.

Jag röstade ja till betänkandet av Mario Mantovani om förslaget till Europaparlamentets och rådets rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande, eftersom jag är övertygad om att det är det enda sättet att uppfylla målen i Lissabonstrategin.

Strukturen för den europeiska referensramen för kvalifikationer utgår från åtta vertikala nivåer som kallas ”referensnivåer”, vilka definieras enligt tre horisontella kriterier – kunskaper, färdigheter och kompetens – som gör det möjligt för individerna att integreras på arbetsmarknaden på ett bättre sätt efter det att de har slutfört inlärningsprocessen.

Om referensramen ska bli framgångsrik är det absolut nödvändigt att medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter genomför den på grundval av samarbete med ömsesidigt förtroende.

Arbetsmarknadens struktur håller på att förändras i Europa och vi ser att det finns ett ökande behov av ett flexibelt synsätt på utbildning. Medlemsstaterna bör därför använda den europeiska referensramen för kvalifikationer till att förbättra programmen för livslångt lärande. Både arbetsgivarna och Europas medborgare måste också förstå den praktiska betydelsen av kvalifikationer. Det kommer att leda till en större rörlighet för arbetskraften inom EU, en rörlighet utan hinder, vilket är särskilt viktigt.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) EU har fortfarande inte funnit ett tydligt och övertygande svar på globaliseringen av ekonomin.

En mer globaliserad ekonomi innebär beredskap för förändring, vilket betyder större rörlighet.

Inrättandet av en gemensam referensram för erkännande, jämförbarhet och överföring av kvalifikationer från olika system är grundläggande för utvecklingen av en avgörande komponent i det europeiska projektet, dvs. att arbetstagarnas rörlighet underlättas, i detta fall genom möjligheten att ta med sig kvalifikationer.

Bättre utbildning för arbetstagarna i kombination med ett harmoniserat system för erkännande av deras kunskaper, färdigheter och kompetens kommer att öka deras rörlighet och förbättra utvecklingen av den inre marknaden.

Mer och bättre kunskaper bland Europas arbetstagare kan bidra till att garantera bättre organisation, mer innovation och ökad konkurrenskraft bland företagen.

– Betänkande: Coelho (A6-0358/2007)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Det är skamligt att inledandet av SIS II ständigt skjuts upp. I dag har vi antagit en resolution om denna viktiga fråga. Vi ligger så långt efter tidsplanen att det är viktigt att finna en väg ur situationen för att vi ska kunna börja använda SIS I-nätverket efter den 13 november 2008.

Det står nu klart att de mänskliga och finansiella resurser som har anslagits till genomförandet av SIS II måste delas mellan tre projekt som utvecklas samtidigt. SIS II, SISone4all samt installation, drift och ledning av en kommunikationsinfrastruktur.

En lämplig fördelning av EU:s och medlemsstaternas resurser är därför mycket viktigt enligt min åsikt. Med tanke på projektets betydelse för säkerheten i EU står det dock klart att SIS I har högst prioritet. Vi måste anslå medel till EU:s säkerhet och utvecklingen av en kommunikationsinfrastruktur.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Syftet med det nuvarande förslaget är att ”fylla en lucka” under utvidgningen av Schengens informationssystem (SIS), vilket omfattar informationssystemet för viseringar (VIS), genom en tillfällig lösning för att förhindra överlappning och eventuella avbrott som orsakas av förseningar i installationen av ”infrastrukturen” eller det ”nya” systemet. Kostnaderna kommer att fördelas mellan gemenskapsbudgeten och medlemsstaterna.

Vi skulle vilja påpeka att detta inbegriper att utvidga SIS funktioner genom att förbättra dem, öka tillträdet för nya myndigheter och koppla samman dem, förutom de nya kategorierna av uppgifter (som t.ex. befogenheten för att fånga data och biometriska data).

Denna utvidgning av det tidigare systemet hotar i betydande grad medborgarnas rättigheter, friheter och garantier genom att nya element tillförs databasen som dessutom delas av många organ. Sekretessen för dessa uppgifter kan inte garanteras fullt ut, eftersom register kan föras under en längre tid och kan delas med tredjeländer.

Orsaken till detta är ett försök att koppla samman SIS med de farliga och oacceptabla målen i den aktuella säkerhetsoffensiven och med den ökande integreringen av inrikesfrågor i EU:s politik, vilket vi tar tydligt avstånd från.

  Bairbre de Brún, Jens Holm, Mary Lou McDonald och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi motsätter oss inte den föreslagna tillfälliga lösningen för att kunna garantera ett nät för SIS 1+ för perioden den 13 november till den 17 december 2008. Vi kan emellertid inte stödja användningen av den passus i artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget som parlamentsledamot Carlos Coelho föreslår. Därför har vi beslutat oss för att rösta mot betänkandet.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) Vi har redan ett stort problem med organiserade kriminella organisationer och illegala invandrare som tenderar att samlas i gränsområden där de också är lättare att gripa än i städer. Båda grupperna ligger redan i startgroparna för att ta sig in i andra länder så fort gränserna öppnas, där de försvinner spårlöst. Vi måste bemöta denna situation med ökat gränsöverskridande samarbete och intensiva kontroller i gränsområdena. Utvidgningen av Schengenområdet är faktiskt ett stort ansvar för alla de länder som deltar.

Anslutningen till Schengensamarbetet bör därför inte endast vara beroende av Schengens informationssystem, vilket till exempel Polen inte verkar ha fått att fungera ännu. Vi måste i stället se till att de framtida medlemmarna i Schengensamarbetet kan utöva effektiv kontroll av EU:s yttre gränser, att övergångsperioderna inte mjukas upp för att skydda arbetsmarknaderna, och att tiggeriet inte ökar ytterligare. Innan detta har garanterats får det inte ske någon förhastad eller ogenomtänkt utvidgning.

Enligt Frontex årsrapport för 2006 visar siffrorna att gripandena vid Schengenområdets nuvarande yttre gränser (huvudsakligen Österrike och Tyskland) fortfarande är fler än antalet gripanden vid EU:s yttre gränser, så det är mycket tveksamt om utvidgningen bör godkännas. Frågan är om inte Schengensamarbetet delvis borde upphöra, särskilt med tanke på att rapporten från Österrikes inrikesminister om människohandel visar att nästan 50 procent av de illegala invandrarna i Österrike hade kommit in i landet via gränsen till Italien.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag motsätter mig inte den föreslagna tillfälliga lösningen för att kunna garantera ett nät för SIS 1+ för perioden den 13 november till den 17 december 2008. Jag kan emellertid inte stödja användningen av den passus i artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget som parlamentsledamot Carlos Coelho föreslår. Därför har jag beslutat mig för att rösta mot betänkandet.

– Betänkande: Belohorská (A6-0291/2007)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag är positivt inställd till en rimlig kompromiss för att skapa en balans mellan hälsoskydd och miljöskydd å ena sidan och jordbruksproduktion å andra sidan. Av det skälet röstade jag ja till betänkandet som har utarbetats av min slovakiska kollega Irena Belohorská, som är en erkänd expert på förebyggande åtgärder och behandling av cancersjukdomar. Jag gratulerar henne till betänkandet som bygger på hennes stora erfarenhet som praktiserande läkare och syftar till att införa en balanserad strategi för en hållbar användning av bekämpningsmedel. Jag anser att betänkandet kommer att bidra till att effektivare åtgärder antas för bättre information till den breda allmänheten, att korrekta tillämpningsmetoder införs och att användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket gradvis minskar.

En möjlig lösning är att stödja jordbrukarna genom metoder för att uppmuntra dem att minska användningen av konstgödsel i deras kamp mot sjukdomar, epidemier och ogräs på deras gårdar, och att man därigenom bidrar till en gradvis övergång till ekologiska produkter. Betänkandet kan inspirera konsumenterna att på en marknad eller i en butik inte bara välja den produkt som har bäst utseende, utan också att för hälsans skull prioritera ekologiska produkter som ger ett mindre attraktivt visuellt intryck, men som är hälsosammare.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Vi vill alla kunna andas frisk luft och förhindra att glaciärerna smälter bort. Trots energibesparingsprogrammen ökar samtidigt vårt behov av energi flerfaldigt. Det handlar också om Europas beroende av gas- och oljeimporten.

Vi måste därför investera i utvecklingen av förnybara energikällor och lösa frågorna om säkerheten vid kärnkraftverk, särskilt frågan om slutförvaring av radioaktivt avfall. På så sätt skulle vi kunna få 14 procent av vår energi från rena källor. Vi kan dock inte bortse ifrån att 32 procent av energin kommer från fossila bränslen som sysselsätter 300 000 personer och i hög grad förorenar miljön. Av det skälet välkomnar jag och har stött Herbert Reuls betänkande om konventionella energikällor. Jag håller med föredraganden om att vi bör se över investeringarna och även utveckla teknik för att öka effektiviteten i energiproduktionen från fossila bränslen och minska utsläppen. Vi har mycket arbete framför oss.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) I dag har vi fattat ett viktigt beslut om strategin för användning av bekämpningsmedel. Jag röstade för resolutionen. Vi är väl medvetna om att den luft vi andas är förorenad och därför medför hälsorisker, och att den mat vi äter har behandlats med kemikalier som är farliga för människors hälsa. Våra barn, den framtida generationen, växer upp på dessa villkor.

Jag är fullständigt övertygad om att bekämpningsmedlens risker för människors hälsa måste minskas. Vi måste därför vidta beslutsamma åtgärder och göra vårt bästa för att få fram nödvändiga medel. Jag välkomnar planerna på att kräva att medlemsstaterna ska utarbeta handlingsplaner för att ringa in de områden där bekämpningsmedel helt borde förbjudas och att de avsevärt minskar användningen av bekämpningsmedel inom de kommande tio åren.

  Irena Belohorská (NI), skriftlig. − (PT) Det är allmänt bekant att kommissionen i juli 2006 lade fram en temainriktad strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel, tillsammans med ett förslag till direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel och ett förslag till förordning om utsläppande av växtskyddsprodukter på marknaden i syfte att minska de allmänna riskerna och negativa konsekvenserna för människors hälsa och för miljön.

Riskerna med användning av bekämpningsmedel har redan minskats men i vissa områden, särskilt i länder som sedan länge har bedrivit intensivt jordbruk, kan de finnas kvar i oönskade halter i mark och vatten. Detta innebär också att länder som Portugal, med mer traditionellt jordbruk, borde får mer stöd för att kunna behålla en mindre intensiv jordbruksproduktion.

Vi anser dock inte att lösningen ligger i att ersätta bekämpningsmedel med genetiskt modifierade organismer (GMO). De oönskade effekterna på människors hälsa av kemiska bekämpningsmedel är välkända, medan försiktighetsprincipen bör tillämpas när det gäller effekterna av GMO på människors hälsa eftersom dessa inte har studerats ännu.

Denna temainriktade strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel avser enbart växtskyddsmedel, dvs. ett bekämpningsmedelsområde.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Jag välkomnar att Europaparlamentet antar ett nytt direktiv om tillverkning och användning av bekämpningsmedel. Direktivet medför striktare villkor för när handel med kemiska ämnen som används vid tillverkning av växtskyddsmedel kan tillåtas. Resultatet kommer att vara fördelaktigt för EU:s medborgare, särskilt när det gäller deras liv och hälsa. Dessutom specificerar direktivet i vilka fall besprutning från luften får ske. I direktivet rekommenderas också en sänkning av den använda mängden bekämpningsmedel och prioritering av icke-kemiska alternativ.

Irena Belohorskás betänkande är värt stöd, om inte annat på grund av bestämmelsernas breda med även aktualiserade uppläggning. Det kan inte råda någon tvekan om att EU-medborgarna inte längre vill komma i daglig kontakt med gifter och inte vill konsumera förorenade produkter. Våra medborgare vill inte heller bli påverkade av cancerframkallande eller giftiga ämnen, eller av ämnen med egenskaper som kan ge endokrina störningar. Som svar på dessa mycket tydliga uttryckta förväntningar från EU-samhället var det lämpligt att även stödja ett förbud mot användningen av bekämpningsmedel inom offentliga områden på landsbygden och i tätbebyggelse. Användningen av bekämpningsmedel i områden kring vårdhem, sanatorier, rehabiliteringscenter, läkarmottagningar och sjukhus borde förbjudas. Ett sådant förbud bör också utsträckas till parker, trädgårdar som är öppna för allmänheten, sport- och fritidsområden, skolgårdar, lekplatser och liknande.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. − (DE) Den temainriktade strategin om användning av bekämpningsmedel är ett viktigt tillägg till förslaget om en förordning och ett direktiv, varom omröstningen i förstabehandlingen ägde rum i dag.

Den temainriktade strategin behövs eftersom användningen av bekämpningsmedel i EU inte har minskat trots de framgångsrika åtgärder som vissa medlemsstater vidtagit frivilligt mellan 1992 och 2003 utan ligger kvar på en hög nivå. I Irina Belohorskás betänkande understryks ännu en gång behovet av att tillämpa försiktighetsprincipen vid användning av bekämpningsmedel.

– Betänkande: Reul (A6-0348/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag anser att betänkandet om konventionella energikällor och energiteknik är ytterst viktigt. Livets realiteter tvingar EU-medlemsstaterna att ändra sin inställning till energi både inom EU och på världsmarknaderna – resurserna, energimixen och försörjningstryggheten.

Jag vill betona vikten av kärnkraft, eftersom det är en säker, tillförlitlig och miljövänlig resurs. Att Tyskland med 17 kärnkraftverk har sex gånger högre koldioxidutsläpp än Frankrike med 59 kärnkraftverk är mycket övertygande.

Kärnkraft är särskilt viktigt för länder som inte har ett överflöd av förnybara energiresurser som vindkraft och solenergi, vatten och biomassa, och användningen av det sistnämnda är särskilt dyr. Elektricitet är oerhört betydelsefullt och bör vara tillgänglig för alla.

Jag röstade för betänkandet och vill betona vikten av att EU stödjer byggandet av kärnkraftverk och andra miljövänliga kraftverk.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill bara klargöra ett par punkter när det gäller den nya generationen av kärnkraftsteknik. Man bör komma ihåg att Italiens kärnkraftverk lades ned efter en folkomröstning 1987 om att stoppa dem, vilket kanske var rätt även om beslutet successivt har gjort oss mer beroende av utländska energikällor.

Den nya generationen av kärnkraftsteknik, som är säker och miljövänlig, är dock utan tvekan nödvändig för att angripa problemet med energiförsörjning och klimatförändring. Energimixen måste därför förnyas och tillsammans med förnybara energikällor, rena former av kol och gas, kommer kärnkraft att göra det möjligt för EU att i framtiden begränsa sitt beroende.

Därför röstade jag för byggandet av den fjärde generationens kärnkraftverk, som kommer att göra det möjligt att generera energi på ett säkrare och mer miljövänligt sätt. Jag har dock fortfarande betänkligheter, allvarliga betänkligheter och farhågor, om lagringen av kärnkraftsavfall. Låt vara att problemet med avfallslagring betraktas som löst i betänkandet men ärligt talat håller jag inte med: avfallsproblemet är allvarligt och om det ska lösas inom den närmaste framtiden krävs stora investeringar i forskning.

Avslutningsvis anser jag att valet av energimix – bara tre sekunder till om jag får be – för att säkra unionens energiförsörjning under kommande år måste ändras i takt med forskningens framsteg och särskilt när nya tekniker utvecklas.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Mina kolleger i min delegation och jag själv röstade emot Reulbetänkandet eftersom vi inte anser att kärnkraft är vare sig säkert eller rent, och vi tror inte heller på den nya generationen kärnkraftverk och den nya generationen kärnkraft.

Om det verkligen vore så att kärnkraft ska få en storskalig effekt när det gäller att minska koldioxidutsläppen – och det finns rapporter och statistik om detta – då måste vi ha en betydande ökning av antalet kärnkraftverk. Det är varken realistiskt eller praktiskt genomförbart. Av denna anledning – och jag kommer att tala mer om detta ämne när nästa betänkande dyker upp – skulle effektiva åtgärder för att förbättra energieffektiviteten och även minska koldioxidutsläppen från bilar vara ett bättre sätt att göra EU till en hälsosammare plats och övertyga andra länder och kontinenter om att de bör följa exemplet.

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi har valt att rösta emot betänkandet då vi inte tycker att det är balanserat och bl.a. undviker att ta upp viktiga problem med kärnkraften.

Vi anser heller inte att unionens energiforskningsmedel ska användas till utveckling av nya generationer reaktorer för kärnklyvning.

Vi ifrågasätter värdet för miljön med syntetiska bränslen framställda av fossila källor eller vätgas utvunnen med energi från samma ursprung eller kärnkraftsel, då ingen av dessa energikällor på lång sikt är hållbara ur miljö- eller försörjningssynpunkt.

Vi anser också att fossila bränslen aktivt ska fasas ut på sikt, vilket inte tas upp i betänkandet.

Vi tror att koldioxidfångst kan vara ett viktigt led i minskandet av koldioxidutsläppen, men andra energisparande, effektiviserande åtgärder och utveckling av förnybar energi är mer långsiktigt hållbart och bör vara det slutgiltiga målet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Betänkandet innehåller olika positiva aspekter, bland annat erkännandet av konventionella energikällors betydelse och behovet av att använda dem för att kunna producera energi, öppnandet av dörren till en förnyad satsning på energi från kärnklyvning och önskemålet om att restriktioner för nya koleldade kraftverk ska avskaffas.

I betänkandet öppnar man även dörren till en förnyad satsning på kol och kolbrytning och efterlyser internationellt samarbete även med länder utanför EU, så som Kina och Indien. Dessutom betonas värdet av inhemska resurser och bidraget från förnybara energiformer läggs på en mer realistisk nivå. Betänkandet innehåller även viss kritik av produktionen och användningen av flytande biobränslen och det påpekas att länderna i högre grad behöver främja FoU på energiområdet, särskilt som ett sätt att lösa miljöproblemen och problemen med kärnkraftssäkerhet.

Betänkandet innehåller dock även olika negativa aspekter, bland annat att de växande problemen på oljemarknaden enbart förknippas med situationsberoende och tillfälliga problem, samtidigt som den strategiska frågan om sinande resurser nonchaleras liksom den enorma potentialen hos biogas producerad från avfall, en strategi som redan håller på att genomföras i en del EU-länder.

Det var därför som vi avstod från att rösta.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet om energi som utarbetats på eget initiativ och där många frågor som rör energieffektivitet, tillgång och bibehållande tas upp. Jag stödde inte de ändringar som är positiva till kärnkraft. Enligt min åsikt bör hållbara och förnybara energikällor utvecklas och forsknings- och utvecklingsinsatserna bör i första hand inriktas på dessa.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) I princip instämmer vi alla i att vi behöver bättre energieffektivitet och mer rationell energiöverförning och att en utbyggnad av förnybara energiformer är viktigt. Trots detta får inte främjandet av förnybar energi användas som en ursäkt för att bakvägen begränsa medlemsstaternas suveräna rättigheter som en del av EU:s konstitution. Detta har hittills inte gjorts tillräckligt klart i det föreliggande betänkandet och det måste därför avvisas.

Trots den pågående utbyggnaden av förnybara energikällor kommer vi att fortsätta att vara beroende av konventionell energigenerering under många decennier framöver, och vi måste därför se till att de blir mer miljövänliga. Inom EU tycks det dock fortfarande finnas en fixering vid kärnkraft, som inte bara avspeglas i den entusiastiska beskrivningen av den som en ”miljövänlig energikälla”, vilket i sig är löjeväckande, utan även i de generösa budgetanslagen till kärnkraftsforskning. Jag betraktar detta som ett misslyckande för försöken att ompröva vår strategi på ett påtagligt sätt, vilket är ännu ett skäl till att jag avvisar det betänkande som omröstningen gäller.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) Reulbetänkandet är ett försvarstal för kärnkraftsindustrin. Tvärt emot allt sunt förnuft beskrivs kärnkraft som en teknik för framtiden, med ännu mer EU-finansiering av forskningen och budgetmedel som ska gå till utvecklandet av denna högriskabla dinosaurieteknik.

Trots ”incidenterna” nyligen vid Vattenfalls kärnkraftverk ligger fokus på att bygga ut kärnkraften i EU. Mot bakgrund av dessa incidenter är det oerhört cyniskt att hävda att kärnkraftsgenerering håller på att bli ”ännu säkrare”. I stället för att fortsätta att investera i denna bekymmersamma energiform, och medvetet låta bli att ta upp frågan om slutlagringen, bör en samhällelig och ekologisk revolution till sist vara målet.

Detta innebär att bryta upp de privata monopol som finns inom kärnkraftsindustrin, ge förnybar energi en stor finansiell injektion och göra energiproduktionen lokal. Eftersom det är kärnkraftsbolagen som i synnerhet har inlett en ny omgång av stora prishöjningar behövs det omedelbara åtgärder. Betänkandet tjänar huvudsakligen vinstintressena inom den europeiska kärnkraftsindustrin. Efterlysningen av nya kärnkraftverk i EU är oacceptabel.

Den rättsliga grunden för finansiering under en obestämd tidsperiod kommer att ges i reformfördraget. Detta är ytterligare ett skäl att avvisa fördraget. Varje tillkommande cent till EU:s kärnkraftsfinansiering är en för mycket. Att främja energiproduktion från förnybara resurser, som sol-, vind- och vattenkraft, är den enda hållbara energipolitiken.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) När europeiska kommissionen lade fram energipaketet i början av året framhöll kommissionen behovet av en teknisk handlingsplan för fossila bränslen och betonade det grundläggande kravet på en pragmatisk inställning till kärnkraft.

Verkligheten är obönhörlig: det finns inga alternativ till fossila bränslen som är lika billiga och lika effektiva. Därför kommer dessa bränslen att fortsätta att vara en central och viktig beståndsdel i EU:s energipolitik efter 2020.

Det är därför som vi måste hitta nya lösningar på problemet med EU:s energiförsörjning och ta hänsyn till att energiförsörjningen måste vara konkurrenskraftig, hållbar och säker. Följaktligen är det särskilt viktigt att alla investeringar i utvecklingen av nya energitekniker för det första minskar miljökonsekvenserna och förbättrar säkerheten hos befintliga installationer och för det andra utvecklar nya energikällor som leder till effektivare och renare användning av fossila bränslen.

Eftersom det är viktigt att medlemsstaterna och EU koncentrerar sina insatser på energiforskning, alltifrån effektivare användning av energikällor till nya tekniker och renare användning av befintliga energikällor, röstade jag för betänkandet.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Herbert Reuls betänkande om konventionella energikällor och energiteknik.

I betänkandet tar man upp en mycket viktig och aktuell fråga som kräver en bred diskussionen inom EU, nämligen att vi behöver en enhetlig strategi och bör utveckla en gemensam energipolitik. Säkerställandet av EU:s energiförsörjning är en prioriterad fråga och kommissionens förslag om att lägga fram en strategisk EU-plan för energiteknik vid Europeiska rådets vårmöte 2008 är därför mycket välkommet.

Som en av världens ledare måste Europeiska unionen också ta ledningen i utvecklingen av moderna energitekniker samtidigt som EU vidmakthåller alla sina berörda ekonomiska och miljömässiga normer.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Jag har valt att stödja betänkandet, eftersom EU på ett ovanligt balanserat sätt diskuterat nödvändigheten av att inkludera kärnkraften i framtidens energimix i Europa. I betänkandet konstateras bl.a. ”att man för att tillgodose grundbehoven inte kan avstå från kärnenergi i Europa på medellång sikt” och ”att kärnkraften för närvarande är den största koldioxidfattiga energikällan i Europa och betonar dess potentiella roll i klimatskyddet”. Idag svarar kärnkraften för 1/3 av EU:s elförsörjning, och kommer även framgent att vara en av de viktigaste energikällorna i många av EU:s medlemsländer.

När frågan om CO2-utsläpp aktualiseras är det i mina ögon olyckligt att inte tillägna kärnkraften större uppmärksamhet. Ska vi klara framtidens energibehov utan ökat beroende av fossila bränslen och stigande CO2-utsläpp kommer utvecklandet av ny och säker kärnkraft att ha avgörande betydelse. Olyckligtvis omfattas inte kärnkraften som en del av de åtgärder som betraktas som realistiska för att nå målet på mellan 20 till 30 procent till år 2020.

– Betänkande: Davies (A6-0343/2007)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) I dag gav vi bilbranschen i uppgift att utveckla motorer som minskar koldioxidutsläppen till mindre än 120 g/km. Nivån ligger för närvarande på 157 g. Jag vill dock varna dem som välkomnade detta förslag för att minskningen av utsläppen hämmas starkt av det ökande antalet bilister i allmänhet och av de stora antal som kör gamla fordon.

Dubblerad reglering av reklamen kommer inte att lösa det problemet. Det är allmänt känt att de flesta människor prioriterar kostnadseffektiviteten när de köper bil, snarare än fordonets miljöpåverkan. Kostnaderna men även utsläppen ökar dessutom på grund av införandet av ökade krav på fordonssäkerhet.

Mina damer och herrar! Tills fordon med lägre miljöpåverkan och driftskostnader blir mer överkomliga kommer vägtransporternas andel av utsläppen inte visa några tecken på att avta. Därför hör jag till dem som inte välkomnade dagens betänkande. Varken utskottets betänkande eller kommissionens strategi är tillräckligt omfattande. Därför stödde jag andra förslag som gällde böter för överskridande av utsläppsbegränsningar och särskilt skatteåtgärder och stöd till förnyelse av bilparken.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Det betänkande som just har antagits om den framtida koldioxidstrategin för bilar bidrar utan tvekan bidra till en av de mest polariserade debatter som för närvarande pågår i Europaparlamentet. Det som står på spel är inte bara miljön, och därmed EU-medborgarnas hälsa, utan även konkurrenskraften hos en viktig industri. Jag röstade för ändringsförslaget eftersom det är en kompromiss mellan de båda aspekterna. Det uppmärksammar miljöskyddet och ger samtidigt den europeiska bilindustrin hållbara och realistiska villkor.

Bilreklam står för upp till 20 procent av den totala reklamomsättningen för utgivare av tryckta medier. Genom att föreskriva obligatoriska krav på reklamen så som föreskrevs i det ursprungliga betänkandet av Chris Davies skulle vara att bryta mot den grundläggande principen om yttrandefrihet. Därför röstade jag för ändringsförslagen som utelämnar de kontroversiella punkterna 36 till 41 i betänkandet. Jag stödde PPE-DE-förslaget som inbjuder biltillverkarna att underteckna en frivillig uppförandekod om bilreklam. Efter att de flesta av ändringsförslagen antagits röstade jag för Chris Davies betänkande i den slutliga omröstningen. Resultatet av omröstningen är en tydlig politisk signal för utarbetandet av en EU-lagstiftning som tar itu med frågan om att minska koldioxidutsläppen.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Vi har fortfarande den lagstiftning som innebär att parlamentet kan visa att vi tar klimatskyddet på allvar i Europa och vi behöver mobilisera alla våra krafter så att vi verkligen genom den lagstiftningen kan uppnå allt det som vi har röstat om i dag.

Jag anser det beklagligt att vi inte har bundit oss för ett tak på 120 g/km från 2012. Över tio år har gått sedan vår industri lovade att den skulle uppnå detta genom sitt förslag till självreglering med argumentet att detta tillvägagångssätt skulle vara bättre och mer effektivt, och jag hade önskat att kammaren hade utsänt ett tydligt klimatpolitiskt budskap i dag. Det har vi inte gjort.

Därför röstade jag mot betänkandet och jag hoppas att vi i lagstiftningen kommer att visa mer viljestyrka och beslutsamhet och göra det klart att vi verkligen tar klimatfrågorna på allvar i Europa.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Jag röstade mot förslaget till betänkande om kommissionens strategi för att minska koldioxidutsläppen från bilar, även om det var av andra skäl än de som har nämnts här tidigare.

Jag röstade mot förslaget eftersom om vi överger den integrerade uppläggning som fanns i tidigare strategidokument och i stället lägger hela bördan av koldioxidminskningen på den europeiska bilindustrin. Jag instämmer inte heller i uppmaningen till en obligatorisk tilldelning av 20 procent av reklamutrymmet. Det har en farlig likhet med informationskampanjen om de skadliga effekterna av rökning.

En sådan generell uppläggning förvandlar minskningen av koldioxidutsläppen till en dogm som när den omsätts i framtida bindande lagstiftning kommer att leda till att vår konkurrenskraft minskas.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag röstade emot Chris Davies betänkande därför att vi enligt min mening hade fattat ett i grunden oacceptabelt och orealistiskt beslut genom att föreskriva samma koldioxideffektivitet för alla kategorier av bilar.

Det borde ha varit en glidande skala baserad på storlek och vikt, framför allt för att ge tillverkarna jämlika villkor inom EU. Låt mig ge ett exempel: det spelar roll om jag värmer ett hus eller bara ett enda rum. Det är därför som det också spelar roll om jag kör en stor bil eller liten bil. Därför behövs det segmentering och en glidande skala baserad på vikt. Vi har missat chansen, vilket jag anser är beklagligt, och med detta beslut – som jag inte stödde – har vi också missat chansen att slå fast en viss balans mellan miljöintressena och industrins intressen.

  Kurt Joachim Lauk (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag röstade mot Chris Davies betänkande på grund av de antagna ändringsförslagen. Vi är fortfarande långt ifrån den optimala situationen, vilken är att dels skydda miljön, dels främja sysselsättningen i EU och inte belasta konsumenterna med oskäligt höga priser. De beslut som vi har tagit är i allt väsentligt på sysselsättningens och konsumenternas bekostnad.

Tekniskt sett har vi frångått de integrerade uppläggning som skulle ha varit viktig för att skapa ett läge där alla bidrar till att minska koldioxidutsläppen, inte bara biltillverkarna utan också tillverkarna av andra fordonskomponenter. Vi har övergett den vägen. Dessutom har vi inte inbegripit vikten och vi har inte genomfört viktuppdelningen, som är viktig för EU:s konkurrenskraft eftersom det är fordon av högre viktklass som ligger i fronten för innovation, den innovation som EU behöver.

Vi har fastställt tidsfrister som är svåra eller dyra att uppnå och vi har vidtagit den absurda åtgärden att inte hörsamma önskemålen om koldioxidbaserade skatter i medlemsstaterna, vilket innebär att gamla fordon som pumpar ut koldioxid fortfarande finns kvar på marknaden och på vägarna. Därför har jag röstat mot betänkandet.

  Linda McAvan (PSE). - (EN) Fru talman! Jag vill ta upp två frågor. Den första handlar om förfarandet och den andra om omröstningslistan.

När det gäller omröstningslistan vill jag för det första påpeka att punkt 3 inte nämndes och för det andra att jag anser att vi på nytt bör titta på vad som skedde med ändringsförslagen 52 och 51. Om vi gör det ser vi att 51 uppenbarligen är det ändringsförslag som ligger närmast den ursprungliga texten och därmed det som vi borde ha röstat om först. 52 avviker mest och vi borde ha röstat om det efter 51.

Jag vill be ordförandeskapet att titta på detta eftersom det uppenbarligen är vad som borde ha skett. Jag vill gärna ha svar på dessa ordningsfrågor.

När det gäller de politiska ståndpunkterna var detta den första egentliga omröstningen om klimatförändringen. Det var inte en lag – en sådan kommer – men eftersom ALDE-gruppen och PPE-DE-gruppen i kammaren inte lyckades stödja målet för 2012, som Europeiska kommissionen ställt sig bakom, tror jag att de misslyckades med det första testet om klimatförändringen och att medborgarna kommer att se på vad som skedde här i dag och undra om vi verkligen menar allvar med de åtaganden vi gjorde i mars om att minska koldioxidutsläppen.

Vi talar om Europa som ett miljövänligt Europa. Om detta någonsin ska bli verklighet måste vi lagstifta om det.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Chris Davies betänkande om minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon.

Samtidigt som Frankrike fortsätter att monopoliseras av Grenelle Environment Forum har EU i sin tur lagt till ännu en värdefullt byggnadssten till kvaliteten på vår miljö genom att anta en strategi för att minska koldioxidutsläppen från privata fordon.

Jag är mycket glad över att parlamentet har uppmanat den europeiska bilindustrin att se till att nya fordon inte släpper ut mer än 120 g koldioxid per km senast 2012.

Som fransk ledamot av Europaparlamentets socialdemokratiska grupp välkomnar jag systemet för minskningar av utsläppskvoter för koldioxid (CARS), eftersom denna mekanism kommer att innebära att tillverkare som inte uppfyller sina kvoter får böta, samtidigt som de som har tagit initiativ för att uppnå utsläpp som ligger under gränsvärdeskurvan får krediter.

  Charlotte Cederschiöld och Christofer Fjellner (PPE-DE), skriftlig. − Vi har i huvudsak röstat för Davies betänkande om en strategi för minskade koldioxidutsläpp från bilar (A6-0343/07).

För att minska utsläppen av koldioxid är det prioriterat att minska den andel som kommer ifrån biltrafik. Att finna miljövänligare alternativ för användning av bilar är viktigt. Men vår uppfattning är att biltillverkarna bör ges möjlighet att själva välja på vilket sätt de vill leva upp till de miljömål vi politiker fastslår. Lagstiftningen bör inte i detalj reglera hur det ska gå till.

Vi motsätter oss också föredragandens regleringar av reklam som är obefogade och inskränker yttrandefriheten.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig.– (FR) Jag röstade för betänkandet.

Ungefär 19 procent av alla koldioxidutsläpp i gemenskapen kommer för närvarande från personbilar och lätta nyttofordon. Europeiska unionen måste binda sig för ett ambitiöst och realistiskt mål för att minska de genomsnittliga utsläppen från alla fordon som släpps ut på marknaden i EU.

Vägtransporternas inverkan på luftkvaliteten måste minskas samtidigt som fordonsparken successivt förnyas.

Jag välkomnar antagandet av de tidsgränser som parlamentet har ställt upp. Om verifierbara och mätbara åtgärder ska vidtas av bilindustrin efter 2011 förefaller det fullt rimligt enligt min mening att fastställa 2015 som tidsgränsen för att uppnå 125 g/km. Det sammanfaller i själva verket med ikraftträdandet av utsläppsnormerna Euro 6.

För att lagstiftningen ska bli effektiv måste den framför allt vara realistisk och industrin har sedan länge satt miljöproblemen i centrum för sina principer. När det gäller klimatförändring måste prioriteringen vara att minska koldioxidutsläppen i absoluta termer.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Chris Davies betänkande förtjänar stöd på grund av den politiska signal som det sänder ut. Alla sektorer måste bidra med sin bit för att råda bot på problemet med klimatförändring, även den europeiska bilindustrin. Det är därför som jag helhjärtat stöder kompromissen att uppnå högst 125 g koldioxid/km till 2015.

För Nederländerna har Chris Davies en extra dimension som inte kan bestridas. På grund av problemet med partikelutsläpp i luften i Nederländerna är det nödvändigt att vidta åtgärder på EU-nivå för att tackla dess källa. Om det inte sker kommer det att bli omöjligt för transportintensiva områden som hamnen i Rotterdam och Schipholflygplatsen att uppfylla e nuvarande och/eller striktare normer för partikelutsläpp.

Jag är för bättre information till konsumenterna om bilars miljövänlighet, på samma sätt som vi nu har för exempelvis kylskåp och tvättmaskiner, man jag röstade mot förslaget om att varningar liknande dem som ges för cigaretter ska vara obligatoriskt i all reklam och alla uttalanden i marknadsföringen från bilindustrin. Inom området reklam och marknadsföring har jag mer tilltro till självreglering än till alla former av lagstadgade EU-skyldigheter.

  Erika Mann (PSE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för Chris Davies betänkande om gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon. Efter att ursprungligen ha röstat för betänkandet i den direkta omröstningen i plenum tog jag sedan tillbaka min röst skriftligen, vilket registrerades i parlamentets protokoll från den 25 oktober 2007.

Enligt min mening är betänkandet oerhört godtyckligt och beaktar inte tillräckligt den tyska bilindustrins behov eller miljöfarhågorna.

Exempelvis görs ingen åtskillnad i betänkandet mellan fordon av olika viktklasser och ställer därför man orealistiska krav på biltillverkarna.

I fråga om reklam görs i allt högre utsträckning en jämförelse mellan märkningskraven för tobaksvaror och fordon.

Föredraganden (Chris, som är en engelsk grön liberal) var endast beredd att kompromissa på en enda punkt i slutet av förhandlingsprocessen om betänkandet. Det var alldeles för sent för att formulera förnuftiga rekommendationer från parlamentet som skulle ha kunnat vunnit stöd från alla grupper.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för den ursprungliga versionen av det här betänkandet där stränga gränsvärden för utsläpp på 120 g koldioxid/km till år 2012 föreslogs. Dessvärre försvagades förslaget på grund av att de konservativa och liberala parlamentsledamöterna tillät högre gränsvärden och en längre infasningsperiod. Den övergripande strategin är bra, men dessvärre har den försvagats i onödan.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har godkänt gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och jag välkomnar detta mycket.

Initiativet kommer att göra det möjligt för oss att minska koldioxidutsläppen och samtidigt bidra till att uppnå EU:s allmänna miljömål och målen för energiförsörjningen. Trots detta anser jag att det budskap som omröstningen har skickat ut till kommissionen och det internationella samfundet i stort kunde ha varit mer ambitiöst.

Tröskeln 120 g/km för koldioxidutsläpp lades fram 1995 som ett genomförbart mål för bilindustrin. Nu 12 år senare möter dess genomförande fortfarande motstånd, trots att tekniska landvinningar har gjort att koldioxidutsläppen nu kan minskas mer än vad som var möjligt för drygt tio år sedan.

Genom att låta sig nöja med en obligatorisk högsta gräns på 125 g koldioxid/km går parlamentet inte tillräckligt långt. Därför röstade jag mot ändringsförslagen 42 och 52 eftersom deras mål, under förespeglingen av att vara försiktiga och realistiska, faktiskt var alldeles för återhållsamma.

Vid en tidpunkt då konsumenterna blir allt mer medvetna om utsläppen från motorfordon, kommer alla åtgärder i syfte att minska koldioxidutsläppen från denna källa att vara till fördel för bilindustrin, konsumenterna och självklart för själva planeten.

  Renate Sommer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för förslagen om att införa ett bindande tak för de genomsnittliga utsläppen, även om det var med vissa betänkligheter. Enligt min mening skulle en glidande skala baserat på fordonets storlek och vikt ha varit att föredra.

Trots att jag annars brukar vara för frivilliga åtaganden från industrin anser jag att bindande lagkrav är viktiga för bilindustrin: erfarenheten har visat att frivilliga åtaganden här skulle vara dömda att misslyckas.

Som vi vet uppnådde EU-25 en minskning av utsläppen av växthusgaser med omkring 5 procent mellan 1990 och 2004. Dock inte för vägtransporter: tvärtemot erfor denna sektor en ökning på 26 procent. Det finns uppenbart ett behov för åtgärder här och bilbranschen måste ge sitt bidrag till minskningarna av utsläppen.

År 2012 för införandet av taket har kritiserats med argumentet att det inte ger en tillräckligt lång övergångstid. Detta datum har dock diskuterats i åratal och industrin har sedan länge känt till vad den har att vänta sig.

Frågan som vi alltid måste beakta är dock balansen mellan miljöintressena och bilindustrins intressen, och detta är också sysselsättningens och EU:s konkurrenskrafts intressen. Detta är en bärkraftig industri som är viktig för EU. Utan dessa livskraftiga industrier skulle vi inte ha några pengar att betala miljöprogrammen med!

– Betänkande: Wagenknecht (A6-0391/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Hittills har medlemsstaterna endast lyckats nå ett avtal om konsolidering av indirekt beskattning – punktskatt och moms, fastställande av den lägsta skattesatsen, tillämpning av en rad momsbefrielser. Jag betvivlar att en lägsta punktskattesats – för bränsle till exempel – skulle öka konkurrenskraften. Det är mer troligt att resultatet blir stigande priser och minskad konsumtion, särskilt med tanke på den globala prisökningen. Den föreslagna samordningen av punktskatterna skulle medföra en outhärdlig börda för nya medlemsstater.

Den föreslagna konsolideringen av skatteunderlaget på EU-nivån skulle ha varit mer lämplig för de 15 gamla medlemsstaterna eftersom de har likartade utvecklingsnivåer. Förslaget är ett steg framåt mot konsolidering av beskattningen av vinster. Den största bördan kommer att falla på de nya medlemsstaterna med de svagaste ekonomierna. Detta skulle innebära att de förlorar möjligheten att dra fördel av skattekonkurrens för att påskynda på sin ekonomiska tillväxt. Det skulle beröva dem möjligheten att höja sin levnadsstandard till samma nivå som de gamla medlemsstaterna.

Jag röstade mot betänkandet eftersom det var olägligt, trots alla ändringsförslagen.

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater tycker främst att skattepolitiken ska vara en nationell angelägenhet.

I betänkandet betonas också medlemsstaternas skattemässiga suveränitet.

Vi valde att rösta för detta betänkande då det på många sätt betonar skattepolitikens roll i medlemsländerna för sysselsättning, välfärd och miljö samt en väl fungerande inremarknad.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stödde ändringsförslag 20, som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vars syfte vara att stryka punkt 17 i Wagenknechtbetänkandet om skattepolitiken och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin.

För att se till att den inre marknaden fungerar friktionsfritt är jag för alla åtgärder som bidrar till skattemässig harmonisering inom EU.

Medan beskattning främst är en fråga för nationellt självbestämmande har det mycket snabbt blivit uppenbart att vi behöver sörja för en miniminivå av skattemässig samordning mellan medlemsstaterna. Det är därför som kommissionen i frågor som gäller indirekt beskattning gradvis har fastställt en minimiskattesats för punktskatter för att minska snedvridningen av konkurrensen.

I det betänkande som vi röstar om i dag försöker man dock i punkt 17 att på nytt ompröva just detta system och föreslår att det ska ersättas med en uppförandekod.

Jag anser inte att det är tillräckligt att enbart ”uppmuntra” medlemsstaterna när det gäller samordning av den indirekta beskattningen. Dessutom tror jag ännu mindre på att en uppförande kod har någon betydelse när det gäller punktskatter: detta kommer troligen att göra det ännu mer frestande att välja bort EU:s regler och förfaranden, vilket i sin tur skulle skapa det beklagliga förhållandet med orättvis konkurrens på området.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade för den slutliga texten eftersom man i den bland annat tog ställning till försvar för ekonomiska och finansiella grupper, så som framhållits av föredraganden som tog bort sitt namn från betänkandet före slutomröstningen och uppmanade till att det borde avvisas. Syftet med resolutionen är att underlägga regler och förfaranden så att stora företag enkelt kan gå in på olika marknader och skörda de största vinsterna med minsta möjliga hinder i alla medlemsstater.

Vidare anser vi att medlemsstaternas skattemässiga självbestämmande när det gäller att definiera sin skattepolitik måste respekteras i alla diskussioner om detta ämne. Det skedde inte här. En påstått gemensam EU-skattepolitik som främjar ”skattemässig konkurrens” skulle endast tjäna det europeiska och internationella kapitalet.

Tillgängliga data visar att inom de närmaste tio åren kommer det att ha skett en betydande sänkning av den genomsnittliga beskattningen av bolagsvinster, samtidigt som inkomstskatten förblir praktiskt taget oförändrad.

Vi beklagar att de förslag som lagts fram av föredraganden, som betonar möjligheten till omfördelning av beskattningen och påpekar att överföringen av skattebördan från höga inkomster till låga inkomster, inte har tagits med i denna slutgiltiga text.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan tar starkt ställning mot detta betänkande som syftar till att närma sig en gemensam skatte- och tullpolitik för EU.

Det är förvånansvärt att Europaparlamentet denna dag tar beslut i frågor där ingen gemensam politik finns. Att besluta om skattefrågor och prompt vädja till medlemsstaterna om en harmonisering av deras nationella skatter är inte något för EU. Att dessutom försöka närma sig införandet av en gemenskapsskatt är fullständigt orimligt.

I betänkandet kan man även se hur Lissabonstrategin öppnar dörren för EU att ta sig an nya politikområden, med överstatlighet, nya projekt och ökade kostnader i dess kölvatten.

Junilistan röstar nej till detta betänkande då beskattning ska beslutas nationellt och suveränt av medlemsstaterna.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om skattepolitiken och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin, som röstats fram av utskottet för ekonomi och valutafrågor, är en acceptabel kompromiss mellan Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, och jag stöder den. Jag är glad över att se att vi har lyckats att vidmakthålla denna balans under omröstningen i kammaren.

För mig är den viktiga punkten i betänkandet punkt 4, som understryker behovet av hälsosam skattekonkurrens i Europeiska unionen. Om vi verkligen önskar uppnå de mål om ekonomisk tillväxt och sysselsättning som fastställts i Lissabonstrategin måste vi se till att vi inte inför en extra skattebörda för företagen, för det är de som skapar sysselsättningen. Dessutom borde vi aldrig överbeskatta anställda och konsumenter, vare sig direkt eller indirekt, för de ger ett betydande bidrag till tillväxten.

Skattekonkurrensen har tvingat medlemsstaterna i unionen att dämpa sina beskattningskrav och att vara effektiverare i förvaltningen av de offentliga utgifterna, och detta kan endast vara till fördel för skattebetalarna.

En gemensam konsoliderad bolagsskattebas, som är ännu ett kontroversiellt tema i betänkandet, skulle införa en viss grad av samordning av skattepolitiken, vilket skulle göra EU:s bolagsbeskattning mindre byråkratisk och mer effektiv.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Skattepolitiken används till att omfördela inkomsten till kapitalets fördel. Den används av alla center-höger- och center-vänsterregeringar, och styr kapitalet i EU.

Det finns ingen gemensam skattepolitik på grund av inbördes konflikter av imperialistisk art. Även om en sådan politik fanns skulle kapitalet dock främja sin egen lönsamhet på bekostnad av vanliga människors inkomster och behov.

I den obevekliga konkurrensen rör sig kapitalet nu enkelt och snabbt från länder med hög beskattning till länder med lägre beskattning. I alla medlemsstater sänks bolagsbeskattningen på bekostnad av den personliga inkomsten.

Detta gäller dock inte beskattningen av arbetsinkomster, som förblir oförändrad, samtidigt som indirekta skatter och moms har stigit, och ökat ojämlikheten och avståndet mellan fattiga och rika. Detta avspeglas också i OECD:s siffror, som visar att indirekt beskattning i form av moms steg med 6,9 procent av BNP under 2006. Kapitalet befrias alltså systematiskt från skatt medan skatteuttaget från arbetstagare ständigt ökas genom indirekt beskattning.

Detta sker även i Grekland: bolagsbeskattningen har minskats med 10 procent och momsen har höjts med 1 procent, och en ytterligare ökning på 2 procent är på gång.

Detta är kapitalismens omänsklighet som föder ojämlikhet och fattigdom för majoriteten av befolkningen och vi måste vända på denna ordning.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Trots att betänkandet innehåller en rad positiva aspekter när det gäller ökad rättvisa i fördelningen av skattebördan kan jag inte stödja en utökad roll för EU när det gäller taxering eftersom detta skulle undergräva medlemsstaternas ekonomiska suveränitet ytterligare.

  Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Fine Gael-delegationen i Europaparlamentet beslutade att motsätta sig betänkandet vid den slutliga omröstningen på grund av de ökade hänvisningarna till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas och relaterade frågor.

Vi stöder Lissabondagordningen och är positiva till de delar av betänkandet som handlar om att erkänna de positiva aspekterna av lägre skatter och fördelarna med skattekonkurrens, men accepterar inte EU-institutionernas rätt att inkräkta på medlemsstaternas rättigheter, i till exempel Irland som också ingår i euroområdet. Räntesatserna fastställs av Europeiska centralbanken och i stabilitetspakten anges kraven när det gäller lån och inflation. Enligt fördraget är skattepolitiken därför ett av de instrument som fortfarande är medlemsstaternas, och som bör skyddas.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Det finns många sätt som inställningen till skatter inom EU skulle kunna bidra till att skapa bättre slutsatser för Lissabonstrategin. Stimuleringen av småföretags tillväxt och skapandet av sysselsättning samt miljöfrågor betraktas helt enkelt som något positivt. Detta bör medlemsstaterna åta sig att arbeta med och fullfölja – det tillhör deras befogenheter.

Konsolidering av skattebaser på EU-nivå skulle inte medföra de skillnader som föredraganden antyder. Europaparlamentets Labour-parti vidhåller att många bra saker i enlighet med Lissabonstrategin kan uppnås genom medlemsstaternas snarare än EU:s åtgärder.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) I sin omröstning i dag har Europaparlamentet visas att en majoritet av ledamöterna stöder en skattepolitik som tjänar de översta tio tusen personernas intressen och som är till nackdel för människor som lever i Europeiska unionen. Även om vissa av mina förslag har godkänts – trots allt är ingen angelägen om att framstå som en öppen förespråkare av momshöjningarna, högre beskattning av förvärvsinkomster eller bättre möjligheter för EU-omfattande skattedumpning – avvisade majoriteten av ledamöterna de förslag som vi lagt fram om att öka förmögenhetsbeskattningen och beskattningen av finansiella transaktioner och begränsa skattedumpningen genom införandet av en enhetlig konsoliderad bolagsbeskattning.

Eftersom det slutliga betänkandet efter de enskilda omröstningarna praktiskt taget inte gick att känna igen som mitt ursprungliga förslag, med vissa aspekter av det ursprungliga innehållet ytterligare försämrat i den version av betänkandet som godkändes av utskottet för ekonomi och valutafrågor, kände jag mig tvingad att ta bort mitt namn från betänkandet och uppmana ledamöterna att rösta mot betänkandet i slutomröstningen. Jag välkomnar att berörda delar av Europaparlamentets socialdemokratiska grupp också ansåg att de inte kunde godkänna slutversionen av betänkandet, vilket framgår av omröstningsresultaten.

I dag har kammaren missat möjlighet att lyssna till vädjanden om en mer jämlik och socialt förenlig skattepolitik och anta detta som Europaparlamentets klara ståndpunkt. I stället har EU:s missriktade politik ännu en gång obetingat bekräftats av majoriteten av Europaparlamentet.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Jag har idag valt att stödja betänkandet om skattepolitikens bidrag till Lissabonprocessen. Jag förespråkar sund skattekonkurrens och en gemensam konsoliderad bolagsskattebas för internationella företag, utan en harmonisering av skattenivån, och med en möjlighet för varje medlemsland att, om det så önskar, stå utanför. Det är också viktigt att slå fast medlemsstaternas suveränitet på skatteområdet. Jag tar vidare avstånd från varje försök till att gå mot en EU-skatt.

– Betänkande: Florenz (A6-0336/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag beundrar och respekterar den beslutsamhet med vilken vissa länder har infört rökförbud inte bara på kontor och alla arbetsplatser utan även på restauranger, pubar, barer och klubbar. Vi har ekonomiska konsekvensanalyser som inte har bekräftat restaurangägarnas oro för förlorade intäkter. Vi vet också att behandlingen av cancersjukdomar i andningsorganen och andra sjukdomar kostar oss upp till 50 miljoner euro.

I Skottland har antalet personer som tagits in på sjukhus med myokardit minskat med nästan 20 procent sedan rökförbudet infördes. Barn till rökande kvinnor och barn till kvinnor som utsatts för passiv rökning under graviditeten föds för tidigt och har lägre vikt än normalt vid födseln. Jag vädjar till Europeiska unionens medlemsstater, inbegripet min egen medlemsstat, att utan dröjsmål införa effektiva lagar som leder till att rökning förbjuds på arbetsplatser och restauranger, och effektiva åtgärder för att minska den allmänna användningen av tobak.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Samtidigt som vi röstar om detta betänkande vill jag betona dess betydelse för EU-medborgarnas framtid i hela Europeiska unionen. Jag välkomnar den strategiska uppläggningen av rökningsfrågan, även i fråga om passiv rökning, liksom förslaget till konkreta och krävande åtgärder för att bekämpa rökningen och dess negativa konsekvenser på EU-nivå. Jag är också övertygad om att en strategisk uppläggning av denna fråga som ett väsentligt element även bör inbegripa en politik för förebyggande genom att utveckla ett verkligt utbildningssystem i detta avseende. Dagens realitet är uppenbar, Det finns ett tydligt och ökande behov av medvetenhet om konsekvenserna av rökning i hela det europeiska samhället. Det är inte mindre viktigt att fokusera dessa insatser på att utbilda barn och ungdomar, och även deras föräldrar, i förväg för att se till att vi får ett rökfritt Europa för framtida generationer.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Fru talman! Jag vill förklara hur jag röstade om Karl-Heinz Florenz betänkande om att bekämpa nikotinberoende. Jag vill betona att jag röstade för betänkandet trots att jag förespråkar frihet för rökarna och trots att jag uppenbart är en förespråkare av pluralism. Trots detta är problemet med de skadliga effekterna av den så kallade passiva rökningen, det vill säga att icke-rökare omges av rökare, verkligen alarmerande. Det räcker med att påminna kammaren om att 650 000 dödsfall per år är relaterade till rökning. I denna siffra ingår 80 000 passiva rökare, varav en del är barn. Detta är skälet till att vi bör införa begränsningar av friheten för enskilda personer för att förhindra dödsfall.

  Hannu Takkula (ALDE). - (FI) Fru talman! För det första vill jag tala om hur belåten jag är med betänkandet. Det är utmärkt att vi tar tydligt ställning mot passiv rökning.

Jag röstade för betänkandet eftersom det är hög tid att vi på EU-nivå förhindrar att människor utsätts för farorna med tobaksrökning. Som vi hörde tidigare dör 650 000 människor varje år av effekterna av rökning. Det är dags att gå till handling.

Trots mitt stöd för betänkandet vet jag att det kommer att bli svårt att genomföra i praktiken och att genomföra överallt. I artikel 11 finns tanken att rökning bör förbjudas i hela EU i privata bilar om minderåriga barn finns med. Detta är ett gott syfte men vi måste överväga hur det ska övervakas. En rökfri miljö är ett mål som vi bör sträva efter men i framtiden kommer vi att behöva fästa större uppmärksamhet vid att se till att de åtgärder vi vidtar är rimliga och att efterlevnaden av lagen kan övervakas.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Givetvis vet vi alla att rökning är dåligt för vår hälsa. Trots detta röstade jag mot betänkandet om ett rökfritt Europa eftersom det inte finns något annat område där staten har manifesterat sig självt så framgångsrikt som i kampen mot rökning på offentliga platser. Länder inom EU – och det inbegriper oss – ingriper i en hittills okänd skala med rökförbud i medborgarnas privatbostäder.

Vi erfar en statligt subventionerad generell förbudspolitik som är utformad för att få människor att ändra sitt beteende. Detta görs klart i betänkandet. Enhällighet eller – som vi har i dag – praktiskt taget åsiktsgemenskap är ingen garanti för frihet. Snarare gäller motsatsen. I princip frodas friheten – och detta är något som vi borde erkänna – i möjligheten att avvika från normen. Engagerade medborgare är på marsch, vi har ett förmyndarsamhälle, och alla de som har något med detta att göra och som stöder det anser att det inte har något alls att göra med frihet. De har helt fel!

  Renate Sommer (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Ja, jag har också röstat mot betänkandet om ett rökfritt Europa trots att jag därigenom utsätter mig själv för något som närmast motsvarar en häxjakt, även i kammaren förresten. Detta är skälet till varför så många av mina kolleger helt enkelt inte hade modet att rösta mot betänkandet, trots att de inte heller vill ha denna förmyndarpolitik.

Självklar är jag för att skydda icke-rökare, barn och ungdomar, men här gäller det en princip. För det första har vi ingen behörighet när det gäller hälsopolitik. Det är medlemsstaternas sak. Allt annat är en kränkning av subsidiariteten och en konstruerad behörighet på EU-nivå. För det andra, och mer speciellt, har vi fått nog! Vi har fått nog, mina damer och herrar! I åratal har EU fört krig mot rökarna och de överviktiga i Europa, av allt att döma under antagandet att våra medborgare är obegåvade och behöver en förmyndare genom lagstiftning. Det är just detta som jag är emot.

De medborgare som jag företräder är inte dumma. En förbudspolitik är alltid kontraproduktiv och min uppgift är att företräda människor inte att agera förmyndare för dem.

  Daniel Hannan (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Om det någonsin funnits en fråga där det krävts subsidiaritet måste det vara rökning. Förbise hyckleriet med att subventionera tobaksodling inom EU samtidigt som tobakskonsumtion straffbeläggs! Bortse från dubbelmoralen med att avråda från rökning inom EU samtidigt som det uppmuntras utanför EU! Koncentrera er i stället på den mer grundläggande frågan om vad detta har med EU att göra!

Den juridiska och skattemässiga statusen för tobak är väl ändå en nationell fråga och frågan om var och när vi får konsumera det bör beslutas på lokal nivå, dvs. av ägarna till privatägda områden när det gäller dessa områden och av de kommunala myndigheterna när det gäller offentliga platser. Detta bör inte ha någonting med de nationella regeringarna att göra, än mindre med EU. Subsidiaritet, kolleger – minns ni det?

  Marcin Libicki (UEN). – (PL) Fru talman! Under detta sammanträde har vi debatterat Karl-Heinz Florenz betänkande om rätten att röka cigaretter. Jag röstade mot betänkandet eftersom jag anser att restriktioner endast bör införas i de fall då rökning skadar andra människor. Vi kan dock inte förbjuda människor som vill skada sig själva att göra så. Det vore ett intrång i de personliga rättigheterna som går långt utöver någon arbetsgivares rättigheter. Frågan om behandlingsrelaterade kostnader är självklart relevant, men detta är helt enkelt en fråga för dem som är ansvariga för att försäkra andra. Om det ansågs lämpligt skulle taxorna för rökare höjas för att täcka behandlingskostnaderna. Det finns dock en annan fråga som är värd att nämnas, nämligen subsidiaritet. Föregående talare har redan nämnt den och jag instämmer givetvis i att denna fråga, som i vilket fall som helst är helt bristfällig, måste höra hemma under den nationella behörigheten, inte under Europeiska unionens.

  Daniel Caspary (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag välkomnar alla åtgärder i medlemsstaterna för att informera medborgarna om riskerna med rökning. Enligt min mening hör alla dessa åtgärder till medlemsstaternas lagstadgade område, inte Europeiska unionens.

Jag avvisade därför Karl-Heinz Florenz betänkande i slutomröstningen.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Karl-Heinz Florenz betänkande Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå, eftersom jag anser det viktigt att lämpliga åtgärder vidtas för att minska antalet dödsfall och allvarliga sjukdomsfall på grund av tobaksrökning.

Därför stöder jag uppmaningen till kommissionen om att ändra direktiv 2001/37/EG om tobaksvaror med hänsyn till nya vetenskapliga resultat för att se över bestämmelserna om användning av tillsatser och andra ämnen i dessa varor, särskilt cancerframkallande, mutagena eller giftiga ämnen.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Strasbourg är inte Qom och Europaparlamentet är inte den ”allenarådande ledaren” som har sänts ned för att förkunna anständighet och rättfärdighet inom hela unionen. Alla vet att rökning är skadligt för hälsan. Men livet självt är riskabelt, för det slutar alltid med döden. Själv har jag aldrig rökt.

Samtidigt som det inte chockerar mig att vissa vuxna är beredda att ta risken slutar jag aldrig att förvånas över de predikande ayatollorna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som genom att utfärda detta betänkande på eget initiativ försöker att ”rädda planeten” till men för människorna och deras svagheter. Jag säger ”nej” till dessa fanatiker.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Som ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och också som icke-rökare som är medveten om de många negativa konsekvenserna av cigarettrökning i vars och ens omedelbara närhet välkomnar jag Karl-Heinz Florenz betänkande: Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå.

Jag anser det helt riktigt av Europaparlamentet att självt skicka ut ett bestämt och entydigt budskap till alla EU-medborgare och medlemsstater för att göra det klart att vi inte vill att människor ska röka på allmänna platser, särskilt inte restauranger, barer och allmänna transportmedel. I synnerhet vill vi inte att människor ska röka på arbetsplatserna.

Vi efterlyser också striktare åtgärder mot försäljningen av cigaretter till underåriga. Dessutom anser jag att införandet av restriktioner bör åtföljas av en bred informationskampanj som täcker mer än de skadliga effekterna av rökning. Det senare är välkänt men det behöver också göras klart att icke-rökarna har rätt att leva i en rökfri miljö inte kan vara beroende av eller begränsad av rökarnas önskemål om att utöva sina rättigheter att röka på icke-rökarnas bekostnad.

Om vår vädjan om ett Europa fritt från tobaksrökning ska bära frukt bör vi ledamöter av Europaparlamentet föregå med gott exempel och sluta att röka på vår arbetsplats. Detta innebär slut på allt rökande i alla parlamentslokaler.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet som eftersträvar inte bara att stödja medlemsstaterna i de striktare åtgärder som de måste vidta för att bekämpa tobaksberoendet utan även för att främja ett bättre folkhälsa.

Tobaksrökning är inte bara en stor källa till luftförorening. De kemikalier som finns i cigaretterna utsätter dessutom både rökare och icke-rökare för allvarliga risker. Detta gäller särskilt i avgränsade utrymmen, som arbetsplatser, barer och restauranger. För mig förefaller det därför väsentligt att vi klart och enhälligt förbjuder rökning på sådana platser.

Införandet av strikt lagstiftning utformad för att ge maximalt skydd för våra medborgares hälsa kan inte genomföras effektivt utan en verklig insats för att varna och informera allmänheten om riskerna med tobaksanvändning. Jag välkomnar därför den beredvillighet som har uttryckts om att inrikta informationskampanjerna på särskilda målgrupper, särskilt ungdomar, gravida kvinnor och föräldrar.

Jag beklagar djup att ett ändringsförslag antagits där kommissionen ombes att undersöka hälsoriskerna med tuggtobak och den inverkan detta har på cigarettkonsumtionen. Jag anser att denna begäran inte hör hemma i ett betänkande av detta slag, eftersom hälsoriskerna med tuggtobak, nämligen cancer i tungan osv., är allmänt kända.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet som innehåller förslag till hur de skador som tobaksrök orsakar inom EU kan minskas. I betänkandet krävs inte EU-lagstiftning, men medlemsstaterna uppmanas att införa omfattande rökförbud inom två år. Förenade kungariket har redan ett sådant förbud, men med tanke på vilka skador tobak orsakar stöder jag förslaget om att sprida den här kloka strategin inom EU.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) Rökförbud är självklart av intresse för folkhälsan och för offentliga byggnader och bör därför välkomnas. Det är även förnuftigt att skydda barn och ungdomar. När det gäller dessa särskilda grupper skulle det dock vara bättre om folk föregick med gott exempel och fortsatte de befintliga kampanjerna mot rökning. Det är dock hyckleri av Europeiska unionen att försöka föreskriva ett storskaligt rökförbud i alla medlemsstaterna när unionen själv inte lyckats uppnå en överenskommelse om parlamentslokalerna.

Vårt demokratiska system och den moderna livsstilen bygger på valfrihet och detta bör följaktligen även gälla rökning. Om en majoritet av befolkningen är för ett rökningsförbud i restauranger kommer detta att bli så på kort eller lång sikt. Det är redan en trend bland befolkningen att bli icke-rökare och i linje med principen om självbestämmande bör det vara en fråga för varje land att besluta om huruvida rökningsförbud ska införas på exempelvis restauranger och vilka former dessa förbud bör ha.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag har stött Karl-Heinz Florenz betänkande Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå. Jag anser att det kommer att bidra till att främja skyddet av folkhälsan och bidra till att påtagligt minska de skadliga effekterna av rökning, både hos ungdomar och kroniska rökare. Det kommer att uppnås genom att driva på för ett omedelbart förbud av alla tillsatser som förstärker beroendet och genom att främja förebyggande åtgärder på EU-nivå och medlemsstatsnivå.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Jag är en varm förespråkare för rökförbud på offentliga platser för att skydda folkhälsan och förhindra riskerna med passiv rökning.

Det skotska förbudet mot rökning på offentliga platser har nu tillämpats i 19 månader, och siffror visar att sedan rökförbudet infördes har antalet personer som läggs in på sjukhus på grund av hjärtattacker minskat med 20 procent.

Rökförbudet har därför räddat liv och varit effektivt när det gäller att främja en bättre hälsa för invånarna i Skottland. Jag ser fram emot att uppleva att denna strategi tillämpas i resten av Europa.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig.− (PL) Jag röstade för Karl-Heinz Florenz betänkande: Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå.

Tobaksrökning är ett mycket skadligt ämne. Det innehåller tusentals kemiska ämnen, bland annat över 250 cancerframkallande och giftiga beståndsdelar. Minsta lilla exponering för dessa ämnen kan bidra till att utveckla cancer. Tobaksrökpartiklar avlagras permanent i slutna lokaler och orsakar luftförorening som inte ens de bästa ventilationssystemen kan hantera effektivt.

Tusentals människor dör varje år i EU till följd av passiv rökning. Dessa dödsfall skulle kunna förebyggas. Det måste vara möjligt för alla EU-medborgare att bo och arbeta i omgivningar som är fria från tobaksrök. Det måste betonas särskilt när det gäller offentliga institutioner och lokaler. Sjuttio procent av befolkningen i EU röker inte. Vi måste komma ihåg detta och se till att dessa människor kan leva i en ren och säker miljö.

– Förslag till resolution RC-B6-0376/2007

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag röstade mot betänkandet eftersom det inte klart avspeglar EU:s ståndpunkt i fråga om Turkiet. Det är nödvändigt att frysa anslutningssamtalen med Turkiet helt. Det finns flera skäl till detta. För närvarande är Turkiet en opålitlig partner. Genom att vägra Turkiet EU-tillträde, och med andra ord tala om för turkarna sanningen om deras framtida EU-medlemskap, skulle vi hjälpa landet att till sist demokratisera sitt samhälle.

Turkiet fortsätter att ockupera en EU-medlemsstat: 40 procent av det cypriotiska territoriet är ockuperat av turkisk militär. Det finns ingen religionsfrihet i Turkiet. Icke-muslimer, kristna, medlemmar av den kristna ortodoxa kyrkan och protestanter utsätts för förföljelse eftersom de inte tillåts bygga kyrkor. Fem hundra ortodoxa kyrkor har förstörts samtidigt som muslimer bygger moskéer överallt i EU. Det finns inte någon yttrandefrihet i Turkiet. Turkiet förnekar massakern på en tredjedel av den armeniska befolkningen tidigare i historien. Landet förbereder sig för ännu ett militärt ingripande i Irak. Det löser inte problemen med den kurdiska minoriteten på dess territorium. Turkiet är inte Europa och hör inte hemma i EU. Ett privilegierat partnerskap med Turkiet, i stället för fullt medlemskap, är fullt tillräckligt.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag röstade inte för resolutionen om Turkiet eftersom jag är mycket oroad över att det turkiska parlamentet har godkänt ett militärt angrepp mot Irak. Detta kunde inte beaktas i betänkandet men är en mycket aktuell fråga.

Att vidta åtgärder mot en terroristgrupp är något helt annat än att rösta för att invadera ett grannland. Det är inte i EU:s intresse att se någon destabilisering av Irak. Vi bör påminna Turkiet om att det som kandidatland bör beakta EU:s intressen inom ramen för de gemensamma intressena. Detta visar att fullt medlemskap för Turkiet – som jag händelsevis inte stöder – med dess gränser som delas med Iran och Irak skulle helt rita om den politiska kartan inom EU. Enligt min mening bör vi bespara oss själva de därmed förknippade riskerna.

  Philip Claeys (ITS). – (NL) Fru talman! Jag röstade mot Ria Oomen-Ruijtens resolution eftersom jag anser att parlamentet bör spela en mer aktiv och mer ambitiös roll i övervakningen av förhandlingarna med Turkiet.

Nu tycks det som om vi måste se till att inte såra herrarna Erdoğans och Güls känslor. Det blir allt mer uppenbart att Turkiet är ett kandidatland som inte liknar något annat. Turkiet tycks inte behöva hålla sig så strikt till Köpenhamnskriterierna, trots alla löften från rådet, kommissionen och parlamentet om att landet skulle behöva göra det.

Så som saker och ting utvecklas bör vi inte alls bli förvånade om fler och fler EU-medborgare vänder ryggen åt unionen.

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Fru talman! Denna nya omröstning om Turkiets anslutning är en tydlig illustration av det inte bara är så att Europa är långt borta för de flesta av våra medborgare och inte någon viktig angelägenhet för dem utan att EU-institutionerna själva alltmer fjärmar sig själva från EU-medborgarna.

För eurokraterna är Europa inte längre riktigt Europa och vi går tanklöst med på att förbereda anslutningen av ett land som inte alls är europeiskt, varken politiskt, kulturellt eller religiöst, inte ingår i euro och inte ens är europeiskt i geografisk bemärkelse. Dessutom har hela saken tvingats på oss på ett odemokratiskt sätt, eftersom den överväldigande majoriteten av EU-medborgarna verkligen är emot Turkiets anslutning, men tillåts inte yttra sig.

Medborgarna tillåts inte yttra sig om Turkiet, precis som de inte tillåts yttra sig om den nya konstitutionen som vi inte får lov att kalla konstitution. Är eurokraterna faktiskt rädda för demokrati, rädda för att rådfråga folket? Europa sköts på ett alltmer odemokratiskt och antidemokratiskt sätt och det kommer att sluta illa.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman! För två veckor sedan dömdes Hrant Dinks son Arat Dink och förläggaren Serkis Seropyan till ett års fängelse enligt artikel 301, det vill säga för att ha förolämpat turkiskheten. Vad bestod deras brott i? För ett år sedan, det vill säga före mordet på Hrant Dink, publicerade deras tidning Argos en artikel som uppgav att Hrant Dink i en intervju med Reuters hade sagt att det dödande som ägde rum 1915 var ett folkmord. Tidningen rapporterade således endast detta, och det var allt.

Jag anser det därför oerhört viktigt att rösta för vår resolution där Turkiet uppmanas att erkänna det armeniska folkmordet. Jag säger detta som vän av Turkiet. Det skulle vara bra om Turkiet förstod att detta inte är avsett som en ställningstagande mot Turkiet. Det rör sig snarare om EU:s sedvana att försöka skapa ett bättre samhälle där historiens fasor kan undvikas. Ett tänkesätt där den nationella identiteten skyddar sig själv genom en straffbalk, där artikel 301 är en ständigt återkommande referensram och där en nations misstag förnekas, strider starkt mot denna sedvana.

En av grunderna för den europeiska identiteten är att se historien i vitögat och göra upp räkningen. Det armeniska folkmordet är en historisk sanning. Parlamentet kommer att kräva att Turkiet erkänner det i resolutionen vid inledandet av förhandlingarna.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag vill stödja de förslag till ändringar av texten som har lagts fram inför dagens omröstning om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet och genom att göra detta kan vi erinra om slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel i december 2006. Där fastställdes principen att Europeiska unionen när det gäller utvidgning ska kräva att varje kandidatland till fullo uppfyller alla Köpenhamnskriterier men att det för varje utvidgning fortfarande ska krävas att unionen har kapacitet till fortsatt integrering.

Relativt många av er har sedan en tid tillbaka känt till tvivlen eller snarare farhågorna som jag har om att Europeiska unionen kan fortsätta att fungera på rätt sätt om Turkiet blir en av medlemsstaterna.

Naturligtvis är Turkiet ett ”vänligt” sinnat land och i geostrategiska termer är det en mycket viktig partner till Europeiska unionen. Jag är därför helt för att EU behåller ett privilegierat partnerskap med Turkiet. Däremot motsätter jag mig mycket starkt att just detta land blir en del av gemenskapen.

Dessutom anser jag att problemen med att integrera Turkiet som en potentiell medlemsstat kommer att bli allt tydligare ju längre anslutningsförhandlingarna fortskrider.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag gratulerar föredraganden till att ha lagt fram resolutionen om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Ria Oomen-Ruijtens förslag till resolution är ett balanserat samförståndsdokument där hon har strävat efter att täcka alla aspekter av detta speciella problem.

Turkiet gratuleras å ena sidan i resolutionen till att nyligen ha hållit det första fria och rättvisa valet. Den turkiska regeringen uppmanas att påskynda reformprocessen och landets avsikt att anta en ny civil konstitution välkomnas. I resolutionsförslaget efterlyses vidare att ett nytt politiskt initiativ tas till en varaktig lösning av kurdfrågan. Det hänvisas även till försök att nå fram till en uppgörelse om Cypernfrågan inom ramen för FN.

Å andra sidan, och detta är i överensstämmelse med den ståndpunkt som stöds av Frankrike, välkomnar jag att man i resolutionen erinrar om att Turkiets anslutning fortsätter att vara beroende av att landet helt uppfyller Köpenhamnskriterierna och av att EU har kapacitet till fortsatt integration.

Av samtliga dessa skäl har jag beslutat att stödja antagandet av resolutionen i den slutliga omröstningen i kammaren. Jag kan endast återigen djupt beklaga att parlamentet inte formellt har uppmanat Turkiet att erkänna det armeniska folkmordet 1915.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Som vi tidigare framhöll har flera frågor väckts av förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU. Processen uppmuntras av de främsta krafterna vilka trots motsägelserna syftar till att integrera detta fantastiska land i EU:s inre marknad och därmed få kontroll över dess ekonomi och utnyttja dess geostrategiska position för sina egna planer i Mellanöstern, Kaukasien och Centralasien.

Resolutionen är därför belysande i detta avseende genom att understryka att ”Turkiet är ett mycket viktigt transitland för diversifieringen av gasleveranserna till EU” och ”energiprojekt som involverar Turkiet i Sydkaukasien” och även ”Turkiets geostrategiska läge i regionen” vars ”transport- och logistikområde kommer att bli viktigare under de kommande åren”.

Här följer några av de aspekter som borde understrykas:

- Turkiet har inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Cypern – en EU-medlemsstat – och militären ockuperar fortfarande norra delen av ön och nonchalerar FN:s resolutioner om frågan.

- De turkiska myndigheterna förtrycker fortfarande den kurdiska befolkningen och förnekar deras legitima kulturella, politiska och sociala rättigheter.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning till EU innehåller några ytterst falsktklingande gratulationer till den turkiska regeringen och dess nya president. Betänkandet är ett hycklande och verkningslöst uttryck för önsketänkande om de mänskliga rättigheterna i vaga och allmänna termer, fördömande av terrorism och omnämnande av EU:s och Turkiets gemensamma kamp mot den.

Å andra sidan finns det inga som helst hänvisningar till de turkiska militärstyrkornas fortsatta ockupation av Nordcypern. Det finns inte heller någon tillstymmelse till fördömande av Turkiets fortsatta vägran att erkänna republiken Cypern och inga påtryckningar utövas i denna fråga. Det finns inget fördömande av den turkiska regimens politik att bestrida Greklands suveräna rättigheter eller av dess hot att använda våld mot sina grannländer. Det finns inget allvarligt fördömande av de turkiska myndigheternas grymma förföljelse av och brott mot den kurdiska befolkningen. Det finns inte någon antydan till anspelning på den politiska förföljelsen som den turkiska medelklassen i alla dess skepnader, både pro-burka och sekulära, bedriver mot kommunister och andra progressivt sinnade människor. Trots detta uppmanas Turkiet att inte använda oproportionerligt våld i det överhängande anfallet mot norra Irak!

När det gäller EU avspeglar betänkandet de mäktiga imperialistiska ländernas mål i linje med deras geopolitiska intressen i det vidare området.

Det är i det turkiska folkets och andra folks intresse att motsätta sig Turkiets integration i EU och dess imperialistiska planer.

  Pierre Pribetich (PSE), skriftlig. – (FR) Resolutionen förlorar sin verkan eftersom viktiga ändringsförslag om erkännandet av det armeniska folkmordet har avvisats av en majoritet av ledamöterna.

Jag är och förblir för Turkiets anslutning till EU. Men vissa historiska fakta måste erkännas i anslutningsprocessen.

Vidare är jag helt emot den motsägelse som parlamentet nu har introducerat. I punkt 5 i resolutionen av den 28 september 2005 uppmanas Turkiet att erkänna det armeniska folkmordet och detta erkännande betraktades som en förutsättning för anslutningen till EU. Beslutet att utelämna det armeniska folkmordet i den nya resolutionen är ett steg tillbaka som jag inte kan stödja.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Oberoende av slutresultatet måste de pågående förhandlingarna med Turkiet medföra de reformer som landet så desperat behöver och som i sig är den viktigaste aspekten av ett lands eventuella anslutning till EU.

I detta sammanhang måste vi betrakta AKP:s seger mer som ett åtagande om ekonomisk reform än som en röst för islam.

Med hänsyn till den senaste utvecklingen måste kurdfrågan tacklas i samarbete med Förenta staterna, med tanke på Irak där den kurdiska norra delen är fredlig. Å andra sidan kan vi inte avhålla oss från att kritisera de kurdiska terroristangreppen i Turkiet eller avsaknaden av integration och accepterande av kurderna inom själva Turkiet.

Slutligen kan vi aldrig nog betona Turkiets geostrategiska betydelse när det gäller säkerheten vid Europas gränser, energiförsörjningen, särskilt som alternativ till ett beroende av rysk gas, som partner i dialogen med islamska länder och när det gäller Irakfrågan.

Av alla dessa skäl måste EU:s strategi var allvarligt menade och bestämda förhandlingar.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig.– (FR) Jag röstade för resolutionen där Turkiet uppmanas att öka sin reformtakt.

Vi måste uppmana Turkiet att göra mer: för att säkra civil kontroll över militären, för att ha nolltolerans mot tortyr, för att skydda kvinnor och minoritetsgrupper och för att erkänna det armeniska folkmordet.

Hanteringen av kurdfrågan måste också användas som kriterium för bedömningen av reformprocessen. I det betänkande som vi har röstat om uppmanas den turkiska regeringen att ta politiska initiativ i syfte att finna en hållbar lösning på kurdproblemet. I betänkandet beklagas också kränkningen av Iraks territorium samtidigt som PKK:s våld givetvis också fördöms.

Det handlar inte i sig om att angripa Turkiet utan är en erinran om att vi inte kan ha dubbelmoral, att vi inte kan köpslå om de värden som vi sätter så högt.

Det vore också katastrofalt att fortsätta att ignorera den allmänna opinionen, som återigen uttrycktes i en opinionsundersökning utförd av Notre Europe före Lissabontoppmötet. Människor i Europa är oroade över dåligt förberedda beslut om framtida utvidgningar och över EU:s kapacitet att absorbera fler länder efter den stora våg av nya anslutningar som ägde rum mellan 2004 och 2007.

  Renate Sommer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag stöder resolutionen om Turkiet. Den turkiska regeringen måste energiskt genomföra varaktiga reformer.

När det gäller det armeniska folkmordet måste ett land som vill gå med i EU ta ställning till de mörka inslagen i sin historia, även om Turkiets erkännande av folkmordet inte ingår i Köpenhamnskriterierna.

Generellt sett har Turkiet en lång väg kvar innan landet uppfyller Köpenhamnskriterierna. Påtagliga brister kvarstår när det gäller de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter, civila och politiska rättigheter och den allmänna svagheten i Turkiets demokrati i förhållande till militären.

Inga framsteg har ännu skett i Cypernfrågan. Därför måste vi fortsätta att trycka på i år om ratificeringen av Ankaraprotokollet. Utan detta och också utan tillbakadragande av de turkiska trupperna från ön kan det inte bli någon lösning. Turkiet tycks av allt att döma vägra att förstå att det finns 27 medlemsstater i Europeiska unionen och en av dem är republiken Cypern!

I fråga om konflikten i sydöstra Turkiet har planerna på att göra intrång i norra Irak funnits åtminstone sedan våren 2006. För närvarande kan det befaras att invasionen faktiskt kommer att äga rum. Ett land som – trots internationellt stöd för skyddandet av dess gränser – tar sig rätten att bryta mot internationell rätt när det finner det lämpligt har diskvalificerat sig från anslutning till Europeiska unionen en gång för alla.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. − (PL) Jag avstod från att rösta i den slutliga omröstningen om förbindelserna mellan EU och Turkiet. Detta berodde på att trots förhandlingarna under de senaste månaderna finns det ingen hänvisning i resolutionen till frågan om Turkiets ansvar för massakern på armenier 1915.

Turkiet försöker censurera det internationella samfundet när det gäller denna fråga. Det senaste beviset på detta var de påtryckningar som utövades på den amerikanska kongressen. Den senare vidhöll dock och intog en vederbörlig ståndpunkt. Det är ett misstag att ge efter för oberättigade påtryckningar från Turkiet i denna fråga.

Jag vill dock tillägga att jag mycket uppskattar tillägget i den ovannämnda resolutionen av uttalandena om rättigheterna för de kristna minoriteterna i Turkiet, så som rätten att utbilda präster och rätt för kyrkliga institutioner att vara juridiska personer.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig.– (FR) Jag bestämde mig för att avstå från att rösta om resolutionen om förbindelserna mellan EU och Turkiet för att signalera mitt motstånd mot de anslutningsförhandlingar som för närvarande är på gång. De två senaste händelserna borde göra oss medvetna om riskerna med denna hypotetiska anslutning. För det första är det den politiska kris som landet genomgick innan den nya presidenten för republiken avlade ämbetseden: detta illustrerar spänningarna i det turkiska samhället och också hur bräckliga landets institutioner är. Jag tänker också på de spänningar som har byggts upp vid den irakiska gränsen och risken för att detta kan destabilisera ett av de få områden i landet där våldet har tyglats. Det turkiska parlamentets beslut att ge armén tillstånd att göra militära intrång i Irak är oacceptabelt. Turkiet spelar en farlig roll i regionen och EU bör inte ge något stöd till dessa populistiska och aggressiva handlingar.

Allt detta kan inte annat än förstärka min övertygelse: om vi utvidgar unionen till Iraks gränser kan jag inte se vad vi har kvar som är europeiskt. Jag anser att Turkiet fortfarande inte är värdigt att anslutas till EU. Det är vår sak att lägga fram ett alternativ: här erbjuder den Medelhavsunion som Nicolas Sarkozy föreslagit verkligen en möjlighet som bör utnyttjas av EU och av Turkiet.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Jag röstade inte för Europaparlamentets resolution om förbindelserna mellan EU och Turkiet därför att utvidgning av Europeiska unionen och Turkiets anslutning till gemenskapen är ganska allvarliga frågor som kräver mer detaljerad kunskap och en intensifierad diskussion. Enligt min mening bör samma regler för anslutningsprocessen tillämpas för alla länder.

De föreslagna ändringarna där man efterlyste ett erkännande av det armeniska folkmordet och en ursäkt till Armenien och det armeniska folket antogs inte av kammaren. Det är bara ett sådant erkännande och en sådan ursäkt som kan driva på försoningen mellan Turkiet och Armenien. Vidare fortsätter Turkiet att hindra framstegen i sökandet efter en lösning på Cypernproblemet. Den gränsöverskridande militära operationen mot kurder som bor utmed gränsen mot Irak, och som godkändes i en deklaration utfärdad av det turkiska parlamentet, kommer inte att leda till en konstruktiv lösning på terrorismproblemet i landet. Det kommer helt enkelt att leda till en destabilisering av hela regionen.

Det finns inte heller några tecken på framsteg när det gäller religionsfrihet inom det turkiska territoriet. Säkerheten för kristna som bor i Turkiet och respekten för deras rättigheter garanteras inte. På senare tid har vi bevittnat våldsangrepp på kristna präster, missionärer, utgivare och konvertiter. Turkiet har inte heller återöppnat den ortodoxa kyrkans seminarium, utan vilket denna urgamla kyrkas existens hotas.