Talmannen . – Nästa punkt är sex resolutionsförslag om Sudan och mord på fredsbevarande soldater från Afrikanska unionen(1).

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! Parlamentet har upprepade gånger tagit upp den svåra situationen i Darfur, och den senaste resolutionen antogs så sent som i mitten av september i år. Nyheterna att det i slutet av september skedde ett mordiskt attentat mot en bas som tillhörde Afrikanska unionen i södra Darfur, då tio personer ur den fredsbevarande styrkan dog, åtta personer med andra arbetsuppgifter skadades allvarligt och man tog ungefär 40 personer som förmodad gisslan, har kommit som en grym påminnelse om att det, trots våra insatser, återstår mycket att göra för att säkra freden och stabiliteten i detta sorgliga hörn av världen.

Vi måste naturligtvis komma ihåg att minst 200 000 människor har dött i Darfur under den fyraåriga konflikten och att över två miljoner människor har tvingats bort från sina hem. Angreppet i september på fredsbevarande styrkor från Afrikanska unionen måste tvinga EU och FN att se till att denna typ av personal i Darfur är tillräckligt många och har adekvat utbildning, att de är lämpligt och fullständigt utrustade och att de får adekvat logistiskt och annat nödvändigt stöd för att kunna slutföra sin uppgift på ett säkert och effektivt sätt.

Att bara skicka dåligt utbildade och dåligt utrustade civilpersoner från Afrikanska unionen till mycket riskfyllda platser tjänar ingenting till, vilket har visats i detta fall, förutom att minska kostnaderna när det gäller pengar men öka dem när det gäller människoliv. Det är nödvändigt att världssamfundet snabbt hittar en lösning.

Sist men inte minst: vi får inte glömma de 40 personer som fortfarande saknas och förmodas ha tagits som gisslan. Man måste göra allt man kan för att fastställa deras öde och hjälpa till med att föra dem hem på ett säkert sätt.

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

  Alain Hutchinson (PSE), författare. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, kära kolleger! Efter att ha förlorat tio män i räden vid Haskanita, ringde general Martin Luther Agwai, chefen för Afrikanska unionens (AU) uppdrag i Darfur, i alarmklockan och förklarade att hans styrkor var dåligt utrustade och för få till antalet, och att de skulle kunna besegras på mycket kort tid. Hittills har det inte skett någon förändring av situationen, och ytterligare attacker som attacken den 29 september kan fortfarande inträffa. Generalens varning måste få gehör hos världssamfundet och särskilt EU, som måste sända ut en kraftfull vädjan om effektivt gemensamt agerande av alla medlemstater som deltar i att tillhandahålla det utlovade EU-stödet.

Om två dagar kommer viktiga förhandlingar att hållas i Libyen mellan den sudanesiska regeringen och olika rebellstyrkor. Det står fortfarande inte klart om Abdel el-Nur – grundaren av Sudanesiska folkets befrielsearmé, nu i exil i Frankrike – kommer att delta i förhandlingarna. Det råder lika stor osäkerhet om andra ledare som företräder de olika rebellstyrkorna, eftersom deras antal ändras från den ena dagen till den andra. Hur det än är med den saken måste vi prioritera dessa diskussioner som kan leda till en vapenvila. Vi uppmanar därför än en gång EU-institutionerna att ge bred spridning till budskapet om vikten av detta möte och EU:s avsikt att stödja all positiv utveckling som det kan leda till, både militärt och för att förbättra förhållandena för biståndarbetarna, som verkar i en särskilt svår situation.

Jag vill även påminna er om att regeringen i Khartoum genom sina åtgärder hittills bär en oerhört stor del av ansvaret för dagens tragiska situation – och inte bara för att den har stött Janjaweed-milisen, som har bringat död och terror till den svarta afrikanska folkgruppen. Det var även regeringen som i månader kategoriskt vägrade att godta närvaron av en väststyrka i Sudan. Det var också regeringen som gjorde det omöjligt för journalister och utländska observatörer att få tillträde till de värst drabbade regionerna, trots att deras arbete skulle kunna bidra stort till den pågående mobiliseringen av den internationella allmänna opinionen. Den mobiliseringen är helt klart nödvändig om vi ska se till att vi alla i EU axlar vårt ansvar för att bekämpa något som måste erkännas för vad det är, det är inget mindre än ett folkmord.

En annan viktig fråga är att den nya EU-styrkan, som ska utplaceras i östra Tchad och i norra delen av Centralafrikanska republiken, kommer att göra det svårare för rebellerna att röra sig fritt över gränserna till dessa länder och rekrytera soldater, frivilliga eller inte, från flyktingläger och läger för internflyktingar. Några väpnade grupper har förekommit detta hinder för sina aktiviteter och vänder redan nu uppmärksamheten mot andra sidan Darfur, till den angränsande regionen Kordofan, som Haskanita är en inkörsport till. Även här kan det stöd som EU har åtagit sig att lämna visa sig vara mycket användbart, även om det inom kort kan visa sig vara otillräckligt.

Det är följaktligen vår uppgift att envist fortsätta att göra allt vi kan för att skapa politiska förhållanden där ett ingripande från EU kan vara effektivt. Har vi inte sett tillräckligt med våld och smärta i denna region i världen? Det är inte bara det att hundratusentals liv redan har förlorats, utan det sociala systemet i Darfur håller även på att ödeläggas helt, så återuppbyggnaden blir alltmer problematisk för var dag.

  Talmannen . – Jag inser att vi har lite mer tid på oss denna eftermiddag, men vi får inte låta oss ryckas med fullständigt!

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), författare. – (DE) Fru talman! Den attack som vår resolution handlar om riktades mot en diplomatisk lösning av situationen i Sudan. Sammanhanget är viktigt, eftersom attacken inträffade kort före det att Desmond Tutu skulle föra meningsfulla förhandlingar i Darfur. Det är uppenbart att tidpunkten var avsiktligt planerad för att omintetgöra strävan efter en diplomatisk lösning, som regionen är i så desperat behov av. Det spekulerades naturligtvis mycket om vilken rebellgrupp det var som utförde attacken, som krävde tio soldaters liv från Afrikanska unionens fredsuppbyggande styrka. Tecknen tyder på att de mest sannolika förövarna var en västvänlig rebellgrupp.

När vi behandlar Darfurfrågan är det viktigt att vi inte har ett för snävt synfält, utan att vi kommer ihåg att många och sinsemellan mycket olika rebellgrupper från Sudan, Tchad och Centralafrikanska republiken opererar där förutom de lokala beväpnade styrkorna på båda sidor.

Jag anser att det är väldigt avslöjande att EU:s försök att agera i Darfurkonflikten, dvs. uppdraget i Tchad, befinner sig i ett sorgligt skick för närvarande. I början talades det om att sända dit en EU-styrka. I själva verket har en fransk styrka med några få ytterligare trupper skickats dit under EU-flagg. Jag har ännu inte kunnat få någon ordentlig information om styrkans faktiska operationsområde. Även om vi fortfarande får höra att styrkans huvudsakliga uppdrag är att skydda flyktingarna finns de flesta flyktingarna i gränsområdet, vilket är exakt var Tchads regering inte vill att EU-styrkan ska utplaceras. Kanske kommissionsledamoten kan vara behjälplig med ytterligare information?

Det som EU gör för närvarande är definitivt inte vad som krävs för att lösa den rådande situationen. Vi måste vara mycket tydliga med att det är just det som Desmond Tutu ville ha, nämligen en diplomatisk lösning, som vi måste stödja.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), författare. – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Efter Sudans självständighet 1956 var det meningen att landet, som är det största landet i Afrika till ytan, skulle bli ett hem för alla, för araberna i norr och de svarta i syd, för muslimer, kristna och animister.

Det inbördeskrig som har fortsatt i nästan 50 år har emellertid krävt nästan två miljoner dödsoffer i landet. Över 4,5 miljoner människor har tvingats lämna sina hem. I Darfur, där konflikten bröt ut i början av 2003, har cirka 200 000 människor dött och nästan två miljoner har drivits från sina hem. Detta är resultatet av fruktansvärda strider, utrensningar och terror. Darfur är för närvarande den mest tragiska humanitära krisen i världen, och den förvärras ytterligare av svält och brist på vatten.

Vi måste därför vara tacksamma mot alla dem som genomför fredsinitiativ i detta plågade land. Vi bör tacka Afrikanska unionen, som sände ett fredsuppdrag på 7 000 man dit. Den senaste attacken mot detta uppdrag, som utfördes i Haskanita, väckte starka protester. Minst tio soldater personer och cirka 50 personer har försvunnit eller kidnappats. Attacken utgör en tydlig överträdelse av de befintliga avtalen och FN:s resolutioner. Jag vill uttrycka min medkänsla för dessa personers familjer.

EU måste kräva att de ansvariga straffas och att fredsprocessen återupptas. De styrkor som planeras ingå i FN-uppdraget tillsammans med AU:s uppdrag kommer att uppgå till ytterligare 20 000 soldater. De måste emellertid få en chans att neutralisera den väpnade konflikten och bidra till att skapa stabilitet i detta explosiva hörn av Afrika. Jag hoppas att Europaparlamentets beslut att ge Sacharovpriset till den sudanesiske advokaten Salih Mahmoud Osman kommer att bidra till ett genombrott i det sudanesiska dramat.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Fru talman! Jag instämmer naturligtvis i det kraftfulla fördömandet av dödandet av soldater från AU:s fredsbevarande styrka.

Samtidigt vill jag att vi även minns alla civila som har fallit offer och fortfarande gör det för situationen i Darfur, särskilt med tanke på den brutalitet med sexuella övertoner som begås av vissa angripare och de allvarliga kränkningarna när det gäller hur kvinnor utnyttjas vid de olika stridsfronterna, inklusive sexuellt.

Allt detta kräver inte bara åtgärder och förklaringar, utan jag anser att det även är nödvändigt att genomföra en grundlig undersökning. Den bör inte bara utföras av folk ute på fältet, utan även av Internationella brottmålsdomstolen. För mig är det en av de grundläggande aspekterna av debatten.

För det andra vill jag även påpeka att vi bör välkomna att Sudans regering för närvarande har gett sitt tillstånd – för att kalla det för något – till UNAMID-trupper, men vi måste samtidigt tänka på att regeringen har brutit sitt åtagande vid andra tillfällen, den har brutit sina löften, så vi måste fortsätta att vara försiktiga i det avseendet.

Jag anser naturligtvis att det är nödvändigt att fortsätta att insistera, medan det samtidigt, som Tobias Pflüger sa, är viktigt att se till att de trupper som placeras ut har ett brett FN-mandat, och de inte bara skickas tillbaka i ett särskilt lands intresse.

För det tredje anser jag att det även är både viktigt och nödvändigt att vi ser till att all hjälp görs tillgänglig, vare sig den är politisk, finansiell eller teknisk, som kan krävas för att utföra de uppgifter som trupperna ställs inför ute på fältet. Vi kan inte sända ut ett uppdrag ut på fältet utan att det har garantier för att de ska kunna fullgöra sin uppgift.

Avslutningsvis anser jag, och även detta är mycket viktigt och här går jag längre än resolutionen, där vi uppmanar Sudans regering att hörsamma kravet från Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo, att Ahmed Haroun, Sudans minister för humanitära frågor, bör arresteras, särskilt så han kan ställas till svars för de två miljoner internflyktingarna i Darfur. På så sätt kan en internationell rättegång inledas som borde ha börjat för länge sedan.

  Jürgen Schröder (PPE-DE), författare. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Fakta är kända, det skedde en attack mot AU:s fredsbevarande styrka den 30 september, och tio soldater dödades, åtta skadades allvarligt och 40 saknas fortfarande.

Jag var i Darfur med en delegation från parlamentet i juli. Under vårt besök träffade vi företrädare för AMIS, Afrikanska unionens uppdrag i Sudan. Det var, och är fortfarande, ett oerhört svårt uppdrag, som vi hörde från några av AMIS-representanterna. Ett av befälen, en nigeriansk general, berättade till exempel för oss att han snarare kände sig som en präst än en soldat. Allt han kunde göra sa han, var att vädja till människorna att avstå från onda gärningar, han hade inget verkligt mandat för att agera, och då är det knappast förvånande att rebellgrupperna har utnyttjat denna svaghet.

Väst fokuserar inte tillräckligt starkt på Afrika. Omfattningen av tragedin i Darfur motsvarar inte den uppmärksamhet som vi ägnar åt den. Militära operationer i Afrika är mycket bra, men det finns en risk för att Afrika blir en övningsplats för den typen av uppdrag. När EU genomför operationer i Afrika måste styrkorna ha ett starkt mandat, lämplig utrustning och tillräckligt med personal. Uppdragets varaktighet måste även vara beroende av målen.

Vi får inte gömma oss bakom andra, vi måste uppfylla våra egna skyldigheter. Det gäller även finansieringen av och stödet till AMIS, allt från logistik och militär utrustning till personal. Framför allt måste alla visa politisk vilja, och enligt min mening är det endast möjligt att nå fred i Darfur och i hela Sudan i samarbete med Kina.

  José Ribeiro e Castro, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag citerar från pressen: ”Strax efter kvällsmåltiden som avslutade Ramadanfastan den 29 september brakade 30 fordon lastade med flera hundra sudanesiska rebeller genom det yttre försvarsverket till ett läger tillhörande fredsbevarande styrkor från Afrikanska unionen i utkanten av Haskanita, en liten stad i södra Darfur, den krigshärjade provinsen i västra Sudan där minst 200 000 människor och kanske så många som 300 000 har dödats sedan upproret började 2003.”

Enheterna med omkring 100 soldater, de flesta av dem från Nigeria, slog tillbaka det första angreppet innan de gick ned i skyttegravarna och sköt hela natten tills ammunitionen tog slut. Sedan dödades tio av dem. Minst 40 flydde. Angriparna plundrade lägret innan sudanesiska trupper räddade de överlevande. En vecka senare jämnades Haskanita med marken. När FN inspekterade skadorna var det bara skolan och moskén som fortfarande var intakta. Man tror att ungefär 7 000 människor har flytt. Sedan, den 8 oktober, blossade striderna upp i staden Muhajiriya, som kontrollerades av rebeller från Darfur. Tjogtals människor dödades.

Ingen är säker på vilka angriparna var. Till och med Omar al-Bashirs regering misstänktes. Men det skulle kunna vara rebellerna. Vi vet att detta kommer att fortsätta tills det kommer internationella styrkor med ett verkningsfullt mandat och verkningsfulla medel. Alla vet det, och det är dags att avsluta denna kurragömmalek med regeringen i Khartoum.

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Rebellstyrkornas fruktansvärda angrepp i Haskanita mot Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (Amis) följdes av flera andra hämndaktioner av regeringsstyrkorna mot alla byar som påstods skydda rebellerna, med ett väldigt stort antal civila dödsoffer som resultat.

Vi måste inse att detta passar folkmordsstrategin som tillämpas av Bashirgänget i Khartoum för att splittra och förstöra samhällena i Darfur och rebellgrupperna i syfte att se till att fredsförhandlingarna, som dem som enligt planerna ska inledas i helgen i Libyen, inte leder någonvart.

Det fruktansvärda angreppet och det våld som följde visar också de grundläggande begränsningarna för en allafrikansk styrka i Darfur, som t.ex. Amis. Det är därför nödvändigt att Afrikanska unionens/Förenta nationernas insats i Darfur (Unamid), som ska sättas in i början av januari, verkligen blir fullt utrustad och har förmåga att fungera vid den tidpunkten.

I detta sammanhang är det mycket oroande att ordföranden för Afrikanska unionens kommission, Alpha Oumar Konaré, har verkat för en allafrikansk styrka, och till och med förkastat en integration av enheter som erbjudits av Uruguay, Thailand och Norge i Unamid, i strid med FN:s säkerhetsråds beslut, och på detta sätt uppvisar samma manövrar som gänget i Khartoum.

Det är också oroande att Europeiska unionen, Förenta staterna och andra rika länder inte har kunnat ge det snabba och fullständiga stöd som de borde ge i samband med genomförandet av detta uppdrag, dvs. luftstöd och annat logistiskt och militärt stöd som behövs för att det ska fungera. Till och med Tchaduppdraget är väldigt försenat, och det sades vara ”brådskande”.

Omar al-Bashir kommer att bli väl mottagen i Lissabon: det gäller inte bara för Robert Mugabe. Jag hoppas att EU:s myndigheter, kommissionen och ordförandeskapet och medlemsstaterna inte misslyckas med att ta detta tillfälle i akt för att faktiskt konfrontera honom med detta väldiga ansvar som, en dag, kommer att föra honom till Haag.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Först går våra tankar till de söner, bröder och älskade som nu saknas efter det brutala överfallet på Amis-styrkan. Dessa människor dog när de försökte hjälpa sina medmänniskor i ett grannland. Det är många som har drabbats av våld, våldtäkter, mord och ekonomisk misär här. Hur många gånger har vi inte stått här och pratat om detta, hur många gånger har vi inte krävt att regeringen och andra vidtar åtgärder? Låt mig påminna om att varje regerings centrala uppgift är att skydda sin civila befolknings mänskliga rättigheter. Detta har denna regering varken försökt eller ens provat på någonsin i hela sin karriär. Men vår frustration måste ändå fortsätta med tålamod, för det är bara med långsiktigt ekonomiskt och politiskt stöd till dem som försöker lösa konflikten som vi kan göra detta. Vi får inte glömma bort våra egna ekonomiska intressen. Ibland är det våra egna oljebolag som faktiskt stöder vissa grupper, indirekt eller direkt. Det måste vi också ta tag i. Ett tungt ansvar faller på regeringen och vi måste ställa fortsatta krav. Jag håller fullständigt med min kollega Raül Romeva att den internationella brottmålsdomstolen måste få full tillträdesrätt och full rätt att utreda så att folk någon gång kan uppleva rättvisa i detta drabbade land. Tack!

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! När nu irländska soldater är i färd med att åka till Tchad för att skydda flyktingar från grannstaten Sudan, påminns jag igen på ett smärtsamt sätt om att denna folkmordstragedi i Sudan fortsätter dag ut och dag in utan något slut i sikte. Jag välkomnar att man genom denna resolution djupt beklagar våldet, att man stöder FN:s och AU:s uppdrag i Sudan. ”Vi måste uppvisa en enad front”, föreslår man i förslaget, och samtidigt som jag stöder idén kan jag inte förstå hur detta ska kunna ske. FN självt är ju splittrat i denna fråga, förstår ni.

Man kan bara anstränga sig till en viss gräns samtidigt som Kina, en beslutande medlemsstat, fortsätter att dra ut på konflikten genom att tillhandahålla vapen till regionen. Återigen måste vi konstatera att Kina är det land som främst stöder regeringen i Khartoum. Kina byter kinesiska vapen mot sudanesisk olja, och man behöver inte vara ett geni för att förstå att detta är ett av de främsta skälen till varför konflikten fortsätter.

Vi bör inte godta att den kinesiska vapenexportpolitiken hålls hemlig. Den kinesiska regeringen offentliggör inte någon information om försäljning av vapen till utlandet och har inte lämnat några uppgifter till FN:s register över konventionella vapen under de senaste åtta åren. I och med att den kinesiska vapenexporten – varav en del användes i angreppet som beskrevs nyss – beräknas uppgå till mer än 2 miljarder US-dollar per år, måste man ifrågasätta Kinas oansvariga handlande.

Om man inte tar itu med denna fråga är det inte bara Sudan som kommer att drabbas. Man kan hitta vapen från Kina så långt bort som i Australien, Malaysia, Thailand och Sydafrika. Kina skickar regelbundet vapen till Myanmar och Nepal. Jag bönfaller sålunda parlamentet att agera för att fördöma Kina för dess roll som innebär ett indirekt stöd för folkmordet på det sudanesiska folket. Det är mycket bra att vi stöder fred och FN:s roll, men vi måste göra det aktivt – om inte riskerar vi att bidra till det sudanesiska folkets lidande.

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! De dödade soldaterna från AU:s fredsbevarande styrka i Darfur är naturligtvis ännu en tragisk händelse. Parlamentet har gett uttryck för sin oro över regionen i åratal.

Jag beklagar dock att vi än en gång har missat ett tillfälle att ta upp Kinas ansvar och ödesdigra roll i denna konflikt, eftersom det måste upprepas att Kina i sina försök att vinna inflytande i Afrika spelar en ytterst skadlig roll i det krigshärjade Sudan. Det gör man på bekostnad av dödsoffren i Darfur, och nu indirekt på bekostnad av de dödade soldaterna, soldater som arbetar för att stabilisera situationen.

Kineserna har bidragit enormt till regimens krigsansträngningar genom sina tvivelaktiga investeringar. EU måste helt enkelt inse att ju starkare Kina blir i Afrika, desto svagare blir vårt västliga budskap om demokrati, frihet och sunt styrelseskick. Men Kina är en viktig handelspartner för EU, och de mänskliga rättigheterna och demokratin hamnar alltför ofta i bakgrunden när realpolitiken kommer in i bilden.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag beklagar djupt att tio personer från Afrikanska unionens fredsbevarande styrkor dödades den 30 september 2007 av oidentifierade styrkor i Haskanita i södra Darfur. Minst åtta personer med andra arbetsuppgifter från Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (Amis) skadades också allvarligt och ytterligare 40 saknas fortfarande. Jag uppmanar den sudanesiska regeringen att samarbeta fullt ut i samband med en oberoende undersökning av angreppet och att ställa alla ansvariga inför domstol.

Dessa dödsfall är en påminnelse om de allvarliga bristerna när det gäller säkerheten i denna region. Tyvärr finns det ingen fred att bevara för tillfället, men världssamfundet, inklusive FN och EU, har ändå ett ansvar för att försöka hjälpa till med att säkra denna region så snabbt som möjligt så att det kan bli fred i framtiden.

I samband med EU:s uppdrag i Tchad, Centralafrikanska republiken och Darfur måste man också tänka på risken för dödsfall. Ingen har sagt att detta skulle bli en lätt uppgift. Det är nödvändigt att EU-medlemsstaterna uppbådar politiskt, ekonomiskt, logistiskt och tekniskt stöd för trupperna som bl.a. kommer från Irland, Frankrike, Belgien och Polen och som utgör en del av detta uppdrag. Vi får inte låta våra trupper vara dåligt utrustade, som de anfallna Amis-trupperna. Om vi låter våra trupper åka till en riskfylld miljö måste vi ge dem de medel de behöver för att kunna skydda sig själva. Under detta EU-uppdrag har trupperna fått ett otvetydigt mandat att använda våld, med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan, och trupperna får inte tveka att utnyttja detta mandat. Fredsbevarande är en av de mest hedersamma uppgifter man kan ha, och det är tragiskt när en fredsbevarare förlorar sitt liv när han eller hon är i färd med att skydda andras liv.

Det är därför vi måste fortsätta med våra påtryckningar på de olika berörda parterna …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). - (PL) Den konflikt som har pågått i Darfur sedan 2003 anses vara den största humanitära katastrofen i vår tid. I konflikten har 200 000 människor förlorat livet till följd av etnisk rensning och pogromer, och ytterligare 2,5 miljoner har fördrivits. Miljoner flyktingar lever i fruktan för vad nästa dag ska föra med sig, och det enda som finns är en styrka på endast 7 000 utrustade soldater från Afrikanska unionens fredsbevarande uppdrag, som allt oftare blir måltavla för allt blodigare attacker, som attacken i Haskanita i september i år.

Situationen i denna region förvärras dramatiskt och frivilliga från humanitära fredsorganisationer faller offer för kidnappningar. I denna situation är det viktigt att agera så snabbt som möjligt för att få igång det gemensamma FN–AU-uppdraget, som nu har fått den sudanesiska regeringens godkännande. Uppdraget måste även ha ett starkt mandat för att kunna skydda civilbefolkningen fullt ut. Tillräckligt många soldater måste ingå i uppdraget och det måste vara lämpligt utrustat och finansierat. EU, FN och Afrikanska unionen måste göra gemensamma ansträngningar för att blåsa nytt liv i fredsprocessen i Darfur och bidra till insatserna för att nå en rättvis och varaktig överenskommelse som undertecknas av alla berörda parter.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Europeiska kommissionen instämmer med Europaparlamentet och fördömer kraftfullt dödandet av personer från Afrikanska unionens fredsbevarande styrkor i Haskanita och andra incidenter under senaste året och, naturligtvis, det faktum att många andra fortfarande är försvunna.

Vi ska inte låtsas att ens den större fredsbevarande styrka som tar över efter Afrikanska unionens nuvarande uppdrag i Sudan (Amis) kommer att kunna skydda sig på ett lätt sätt när den ska säkra det enorma humanitära uppdrag som stöds av Europeiska kommissionen och många andra givare och bevara freden när det inte finns någon fred av bevara. Det är detta som är frågan.

Vi erkänner den sudanesiska regeringens godtagande av att FN:s fredsbevarande styrkor är närvarande på sudanesiskt territorium. Tillsammans med resten av världssamfundet har vi för avsikt att se till att regeringen håller sitt ord. Vi välkomnar regeringens avsikt att förklara ett slut på fientligheterna när förhandlingarna inleds i Libyen den 27 oktober, men regeringen måste gå ännu längre. Europeiska kommissionen uppmanar också den sudanesiska regeringen att aktivt delta i förhandlingar med målet att på ett rättvist sätt dela på maktbefogenheterna och välståndet i Darfur. Vi instämmer med resten av EU och uppmanar rebellrörelsen att själv stoppa dödandet och plundrandet som fläckar ned deras sak. Vi uppmanar dem också att helhjärtat delta i samtalen i Sirte.

Som ni känner till får en internationell styrka, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1778 av den 25 september 2007, bidra till stabiliseringen av östra Tchad och nordöstra Centralafrikanska republiken, och därmed också garantera säkerheten för den lokala civilbefolkningen, flyktingar och fördrivna personer och stabilisera läget i Sudan.

På grundval av detta beslutade rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 15 oktober att sända en interimistisk och flerdimensionell europeisk styrka på 3 000 man, Eufor Tchad som vi kallar den, för att på kort sikt stödja och komplettera användandet av FN-kontingenten. Med hänsyn till Darfurkrisens regionala dimension är, anser jag, användandet av detta nya Eufor Tchad-uppdrag och ett FN-polisuppdrag parallellt med Unamid i Sudan ett viktigt steg mot en hållbar lösning av konflikten i Darfur och, till sist, också mot det frivilliga återvändandet avseende de sudanesiska flyktingar som har slagit sig ned i Tchad. Jag kan berätta för er att i just detta ögonblick befinner sig en irländsk general på platsen för att undersöka situationen och exakt var Eufor bör placeras.

För att återigen ta upp frågan om själva Sudan vill jag säga att vi tveklöst anser att Sudan i framtiden bör dela med sig av välståndet och maktbefogenheterna genom en federal regering och ett federalt arrangemang. Det var det som regeringen och rebellerna kom överens om i Naivasha i januari 2005 när det heltäckande fredsavtalet undertecknades, vilket innebar slutet på årtionden av inbördeskrig mellan de norra och södra delarna. Världssamfundet måste sluta upp bakom detta heltäckande fredsavtal. Om detta avtal kan upprätthållas – för närvarande finns svårigheter, men dessa måste inte innebära slutet på avtalet – kommer detta på ett kraftfullt sätt att visa att liknande arrangemang med säkerhet även kan tillämpas i Darfur.

Så genom det stöd som även ges enligt Europeiska utvecklingsfonden för återhämtning och rehabilitering i södra Sudan och för en rättvis och hållbar långsiktig utveckling för hela landet, står vi beslutsamt bakom det heltäckande fredsavtalet. Vi stöder även initiativen från EU:s särskilda representant i Sudan för att underlätta freden i Darfur, och vi är, tillsammans med andra givare, beredda att garantera att fredsvinsten – i form av återhämtning och rehabilitering i Darfur – kommer så snabbt som möjligt efter ett förnyat fredsavtal.

Vi anser att det ligger i alla parters intresse – regeringen, Darfurrebellerna, länderna på Afrikas horn och världssamfundet – att Sudan håller ihop. Hur långa och mödosamma, och ibland nedslående, samtalen i Sirte än blir, anser jag att vi måste kämpa för freden i Sudan. Landets förenande ligger inom räckhåll.

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten – efter omröstningen – som i själva verket är nästa punkt.