Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2508(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

RC-B6-0022/2008

Debatter :

PV 17/01/2008 - 11.2
CRE 17/01/2008 - 11.2

Omröstningar :

PV 17/01/2008 - 12.2

Antagna texter :

P6_TA(2008)0022

Debatter
Torsdagen den 17 januari 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

11.2. Situationen i Republiken Kongo och våldtäkt som ett krigsbrott (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om situationen i Demokratiska republiken Kongo och våldtäkt som ett krigsbrott(1).

 
  
MPphoto
 
 

  Raül Romeva i Rueda, författare. − (ES) Fru talman! Sexuellt våld och i synnerhet våldtäkt som ett vapen i krig är tyvärr inte något nytt.

Det är inte någon liten sak att det i artiklarna 7 och 8 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen av 1998 slås fast att våldtäkt, sexuellt slaveri, tvångsprostitution, påtvingad graviditet, tvångssterilisering och alla andra former av sexuellt våld ska behandlas som brott mot mänskligheten och krigsbrott och i fråga om behandling och bestraffning ska jämställas med tortyr och allvarliga krigsbrott vare sig de begås under en väpnad konflikt eller inte.

Kriget i Demokratiska republiken Kongo visar hur mycket mer uppmärksamhet denna fråga förtjänar jämfört med det intresse som den har rönt till dags dato. Det har förekommit tiotusentals rapporter om våldtäkt och sexuella övergrepp i denna region varje år. Många av dessa händelser äger dessutom rum i läger för tvångsförflyttade och flyktingar, och brotten begås ofta av regeringstrupper, rebellgrupper eller andra väpnade styrkor.

Jag anser därför att det är mycket viktigt att Europaparlamentet inte bara fördömer dessa handlingar utan också kräver att myndigheterna i Demokratiska republiken Kongo omedelbart ska sätta stopp för dem, genomföra undersökningar, ställa de skyldiga inför rätta och se till att de döms samt garantera skydd för offer, vittnen och familjemedlemmar.

Vi måste även påminna våra egna institutioner om att FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1325 betonar medlemsstaternas ansvar att sätta stopp för straffrihet och inte lämna dem i fred som gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten och krigsbrott, inklusive brott som är förknippade med sexuellt våld och andra typer av specifikt våld mot kvinnor.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer, författare. – (NL) Fru talman! Europeiska stater sammanförde i sina kolonier i Afrika stammar som inte hade några goda relationer till varandra och delade upp andra stammar genom att dra gränser rakt genom deras länder. Demokratiska republiken Kongo, ett enormt territorium med en mängd folkgrupper, fick ingen möjlighet att växa in i ett oberoende genom att gradvis bygga upp ett självstyre under den belgiska kolonisationen före 1960. Det fanns ingen beredskap för avkolonisering utan det blev plötsligt oundvikligt sedan England och Frankrike hade tillerkänt sina mindre angränsande kolonier oberoende i slutet av 1950-talet, delvis som en konsekvens av frihetskrigen i Marocko, Tunisien, Algeriet och Kenya.

Sedan dess har Kongo varit en ständig krigszon. De tidiga åren dominerades av konflikten mellan Joseph Kasavubu från väst, Patrice Lumumba från nordöst och Moise Tshombe i sydöst. De företrädde var och en olika ideologier och intressen, men framför allt var de populära hos begränsade delar av den kongolesiska befolkningen.

Profitören Mobutus stränga militärdiktatur höll under många år samman landet i skenbar fred, men motsättningarna överbryggades aldrig. De senaste valen skapade heller inte någon enighet eller något gott samarbete. Landet förblir ett konfliktområde med flytande gränser, där det precis som under 1960-talet handlar om att avgränsa etniska territorier och kontrollera gruvområden. Utländska företag har dragit fördel av detta. Den nuvarande konflikten tycks handla om vilken av det stora antalet folkgrupper som ska dominera över de övriga. Som det nu ser ut tycks Kongo sakna framtidsutsikter.

De illdåd som åsyftas i resolutionen och innefattar allmän laglöshet och ständiga våldtäkter mot kvinnor har alla ett samband med detta kaos. Lagen mot sexuellt våld från 2006 kommer inte att lösa detta problem så länge som konflikten fortsätter och det finns så många människor som inte har en fast bostad.

I resolutionen hänvisas med rätta till den roll som spelas av regeringsföreträdare, fredsstyrkor och hjälporganisationer. Deras företrädare bör göra allt de kan för att förhindra sådana illdåd utan att själva bli inblandade i dem. Att EU och FN betraktar våldtäkt, påtvingad graviditet, sexuellt utnyttjande och andra former av sexuellt våld som krigsbrott är en förutsättning, men att undanröja grogrunden för detta våld är något som måste ske på plats.

 
  
MPphoto
 
 

  Ryszard Czarnecki, författare. – (PL) Fru talman! Jag var i Demokratiska republiken Kongo för bara tre veckor sedan, så min kännedom om situationen bygger inte uteslutande på dokument, även om sådana är mycket viktiga.

Detta är verkligen ett olycksdrabbat land, som har genomgått talrika namnändringar. Landet kallades Kongo, sedan blev det Zaire och nu går det under beteckningen Demokratiska republiken Kongo. Dess befolkning har emellertid drabbats av massförflyttningar som varit mycket talrikare än namnändringarna. De dokument som vi har framför oss visar att enbart förra året tvingades 400 000 av landets invånare att lämna sina hem. Det totala antal människor som under senare år har tvingats till detta är fyra gånger större och uppgår till 1,5 miljoner.

Jag vill också peka på våldtäkt som ett vapen som medvetet används i politiska syften både av partisanerna på rebellsidan och av polis och armé på regeringssidan. Detta är något som saknar motstycke och något som Afrikanska unionen står totalt maktlös inför.

 
  
MPphoto
 
 

  Tadeusz Zwiefka, författare. – (PL) Fru talman! Jag har ett starkt intryck av att orden ”Demokratiska republiken”, som utgör en del av Kongos officiella namn, klingar ganska ihåligt nuförtiden, eftersom det är just i det landet som vi med egna ögon bevittnar hur en av de värsta humanitära kriserna under senare år utspelar sig.

Över 650 000 människor tvingas ständigt att flytta omkring i landet. Enbart i en provins, Kivu, har 80 procent av familjerna fördrivits under de senaste fem åren, omkring 1 000 kvinnor utsätts varje månad för våldtäkt och tiotusentals barn har blivit soldater. I Demokratiska republiken Kongo utsätts civilbefolkningen för alla möjliga slags brott, såsom våldtäkt, mord och plundring, där arméerna drar fram. Sexuellt våld används för att terrorisera och straffa de invånare i Demokratiska republiken Kongo som har stött fel sida i konflikten. Detta är så vanligt att 75 procent av alla våldtäkter i världen enligt Läkare utan gränser äger rum i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Våldtäkterna åtföljs av barbarisk tortyr såsom slag med klubbor och stympning med knivar. Många unga kvinnor har tvingats till sexuellt slaveri.

Vi ska komma ihåg att FN:s största fredsbevarande styrka i världen, med över 17 000 soldater, för närvarande finns i Demokratiska republiken Kongo. Vilken är den huvudsakliga metoden för att förhindra sexuellt våld? Det är slagord på väggarna med innebörden att våldtäkt är inhumant. Det som oroar mest är att FN-soldaterna själva har blivit inblandade i denna skandal. Vid mer än ett tillfälle har FN:s utredare upptäckt att FN-soldater själva har tvingat kongolesiska flickor till prostitution. Det har emellertid visat sig vara fullständigt omöjligt att straffa de soldater som varit inblandade, eftersom ledarna för deras enheter har gjort allt de har kunnat för att hindra undersökningen. Soldaterna har utövat våld i stället för att skydda mot det vid mer än ett tillfälle, och dessa händelser ökar i antal. Detta kan bara beskrivas som en skandal.

Jag vädjar till det internationella samfundet att stödja en omedelbar beslutsam insats i syfte att identifiera och bestraffa dem som har gjort sig skyldiga till brott av sexuell art. Jag vill också betona att de länder som sänder ut militära enheter under FN:s beskydd är ansvariga för att genomföra en fullständig undersökning av alla anklagelser om kriminellt beteende hos personal som ingår i fredsbevarande uppdrag.

Jag inser att Europeiska unionens möjligheter är begränsade när det gäller att lösa konflikter av detta slag. Trots detta yrkar jag på att medel ställs till förfogande så att en fredskonferens kan hållas i Kivu. Bidrag från Europeiska unionen bör också inriktas mot att ge medicinskt, rättsligt och socialt stöd till alla som utsatts för sexuella brott.

Jag tar för givet att EU och FN formellt kommer att betrakta alla slags brott av sexuell art som brott mot mänskligheten.

 
  
MPphoto
 
 

  Josep Borrell Fontelles, författare. − (ES) Fru talman! Beskrivningen av sexuellt våld i Kivu i Kongo inger en oundviklig känsla av vämjelse. Våra kolleger har beskrivit vad som pågår där och jag har inte för avsikt att upprepa det. Vi får inte enbart komma överens om att fördöma det, eftersom detta kunde liknas vid en ropandes röst i öknen. Vi måste göra något för att få stopp på det, och vad vi kan göra är att sätta press på den kongolesiska regeringen, för det är inte bara rebellerna utan även landets väpnade styrkor som utför dessa typer av illdåd, som syftar till att förnedra kvinnorna och undergräva de moraliska grunderna i det samhälle där de lever.

Vi måste få FN och EU att förklara att sexuellt våld är ett brott mot mänskligheten. Vi måste uppmana kommissionen att bevilja Kongo medel för utvecklingsbistånd, på ett grundläggande plan och för prioriterad verksamhet som hjälp för offren i form av rättsligt, socialt och medicinskt stöd.

Vi måste få FN:s personal på fältet att betrakta försvaret av offren och sökandet efter de ansvariga som prioriterade uppgifter, och för att göra detta måste vi utvidga FN:s mandat i Demokratiska republiken Kongo så att det mer direkt inriktas mot att förebygga sådana händelser.

Slutligen måste vi uppmana dem som deltar i konferensen i Kivu att åstadkomma en rad specifika resultat med krav på rättvisa och erkännande av ansvar, för om våldtäktsmännen efter allt som har hänt åtnjuter straffrihet när de bär uniformer som tillhör Republiken Kongos officiella armé, så förnedras offren två gånger – först vid själva våldtäkten och sedan när de ser att förövarna undgick straff.

Detta är vad vi kan och måste göra. Jag är säker på att kommissionen tar vederbörlig hänsyn till detta och omfördelar medel för utvecklingsbistånd till Kongo på det sätt som jag har begärt för att hjälpa offren och förhindra en fortsättning av denna barbariska slakt på kvinnors värdighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Gacek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru talman! Den resolution som vi har framför oss innehåller alarmerande uppgifter. Vi bör emellertid tänka på att bakgrunden till denna statistik utgörs av enskilda kvinnors tragedier.

Jag skulle vilja berätta om Lumo för parlamentet. Hon föll offer för en massvåldtäkt 1994. Övergreppet var så brutalt att denna unga kvinna tillfogades bestående inre skador. Efter år av behandling och fyra operationer har hon fortfarande inte återfått sin hälsa och kommer antagligen aldrig att bli fullt återställd. Hon har stötts bort av sin fästman, av större delen av sin familj och av samhället. Hennes mor och den afrikanska välgörenhetsorganisationen HEAL Africa har varit hennes enda stöd. HEAL Africa driver ett sjukhus i Goma, som är Demokratiska republiken Kongos våldtäktshuvudstad. Sjukhuset specialiserar sig på att behandla offer som utsatts för brutalt sexuellt våld. Läkarna har varit mycket framgångsrika och så kallade mödrar erbjuder psykologiskt stöd för offren.

Parlamentet bör lovorda dessa människor för deras arbete, men enbart lovord är inte tillräckligt. Vi måste överväga hur vi kan bistå dem praktiskt. Det är vår plikt att hjälpa Lumo och hennes tusentals kongolesiska systrar.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Scheele, för PSE-gruppen.(DE) Fru talman! Med dagens resolutionsförslag om situationen i Demokratiska republiken Kongo och våldtäkt och övergrepp som ett krigsbrott uppmanar vi EU och FN att formellt erkänna våldtäkt, påtvingad graviditet, sexuellt slaveri och andra former av sexuellt våld som brott mot mänskligheten och en form av tortyr. Vi kräver också att man ska pressa den kongolesiska regeringen till att göra slut på den situation där dessa brott begås under straffrihet. Dessa åtgärder är nödvändiga för att förbättra den fasansfulla situation som hundratusentals kvinnor befinner sig i.

Det våld som kvinnor utsätts för i Demokratiska republiken Kongo är ofattbart. I Kivuprovinsen har mer än en tredjedel av alla kvinnor utsatts för våldtäkt, och många har utsatts för övergrepp vid upprepade tillfällen under långa perioder. Detta har pågått i många år. De flesta förövarna är soldater från båda sidor, medlemmar av kongolesiska säkerhetsstyrkor och polisen. FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor lämnade sin rapport i september förra året.

De illdåd som begås av beväpnade trupper är ofattbart brutala och är avsedda att fullständigt bryta ned kvinnorna fysiskt och psykiskt. Traumat efter våldtäkten förvärras genom att många av offren sedan drabbas av social diskriminering och utfrysning av sina familjer och samhällen. Detta är en av orsakerna till att endast en bråkdel av de våldtäkter som faktiskt begås anmäls.

För att upprepa vad min kollega Josep Borrell Fontelles just har sagt vill vi alltså se att FN:s mandat utvidgas till att innefatta skydd för civilbefolkningen mot sexuellt våld. Rapporter om sexuella brott av medlemmar av FN:s fredsbevarande uppdrag måste undersökas mer ingående och de ansvariga måste ställas inför rätta.

Gomakonferensen om fred, säkerhet och utveckling inleddes för några dagar sedan. Vi uppmanar enträget alla deltagare att angripa problemet med sexuellt våld mot kvinnor och flickor, att ta initiativ till att ställa de ansvariga inför rätta och att få slut på den nuvarande situationen där dessa brott kan begås under straffrihet.

 
  
MPphoto
 
 

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Vi diskuterar i dag våldtäkt som ett krigsbrott i Demokratiska republiken Kongo. Ironiskt nog kallas detta land Demokratiska republiken Kongo. Nuförtiden tycks det vara så att ju större utrymme ordet demokrati ges i namn och i tal, desto färre är de mänskliga rättigheter som gemene man åtnjuter.

Jag ska än en gång säga att det enda sättet att hålla tillbaka afrikanska krigsherrar som har upphöjts till presidentämbetet å ena sidan är genom ekonomiska sanktioner och å andra sidan genom väpnad intervention. Till dess att Europeiska unionen skapar en polisstyrka, som naturligtvis inte skulle ingripa i varje inbördeskrig men åtminstone skulle kunna övervaka lägren, de så kallade flyktinglägren, där de allra värsta brotten begås i Demokratiska republiken Kongo, är allt vi kan göra att fortsätta att debattera frågan. Människor kommer att fortsätta att lida och dö medan vi debatterar i all oändlighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen.(DE) Fru talman! De fasansfulla massvåldtäkter som äger rum i Kongo planeras systematiskt och det innebär att de också används som en militär strategi; detta är inte bara krig utan sexuell terror mot kvinnor. De brutala våldtäkterna används nu av var och en av de krigförande grupperna i östra Kongo, vare sig de tillhör den lokala stammilisen eller är soldater i den nationella armén, som en maktsymbol och som ett sätt att sprida skräck.

Det är just de svagaste i samhället, nämligen kvinnor, barn och till och med spädbarn, som utnyttjas på ett barbariskt sätt, skadas avsiktligt, stympas, smittas med hiv och andra smittsamma sjukdomar och till och med mördas. Vi vet och har hört att brutaliteten är värre än vad en människa kan föreställa sig, och det är nu absolut nödvändigt att våldtäkt äntligen fördöms som ett brott mot mänskligheten, som ett krigsbrott och en form av tortyr. Dessutom finner våldtäktsoffren ringa eller inget skydd, när de ensamma i sitt traumatiserade tillstånd återvänder till sina byar efter smärtsamma operationer – genom vilka många kvinnor helt och hållet förlorar sina könsorgan.

Jag kan därför bara stödja den uppfattning som Josep Borrell Fontelles och Karin Scheele gav uttryck för: vi måste också använda pengar från EU för att inrätta sovsalar för kvinnor som kan tjäna som ett slags fristad för dem som återvänder från sin sjukhusvistelse och där de sedan kan försöka att bygga upp ett nytt liv. Förutom det fysiska våld som kvinnorna har utsatts för har det oerhörda psykologiska våldet verkligen inga gränser.

Vi vet att de flesta av dessa attacker har utförts av rebeller, men nästan en femtedel av de rapporterade händelserna kan tillskrivas regeringstrupperna och polisen, och det är verkligen skamligt att inte en enda av förövarna hittills har gripits eller ens åtalats. Tiden för tomt prat har därför löpt ut. Vi behöver politiska ingripanden från FN och EU, för om vi …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! När jag nyligen tog till orda i en debatt om sexuellt slaveri i Japan under andra världskriget tog jag också avstånd från det brutala våld som för närvarande begås mot kvinnor i Demokratiska republiken Kongo. Enligt Läkare utan gränser begås 75 procent av alla våldtäkter som äger rum i världen i Demokratiska republiken Kongo. Detta är desto mer oroande, eftersom våldet genomförs med särskild grymhet. Till och med treåriga flickor drabbas.

Beväpnade grupper använder våldtäkt som en taktisk metod för att bryta ner motstånd och bestraffa etniska grupper. Detta gäller inte bara beväpnade rebeller utan även den kongolesiska armén. Tillsammans med livsmedelsbrist och sjukdomar har sexuellt våld och andra våldshandlingar i en omfattning utan motstycke bidragit till att förvandla detta område till ett helvete på jorden. Vi ska komma ihåg att rivaliteten mellan stammarna härstammar från kolonialtiden, när en stam favoriserades framför en annan.

 
  
MPphoto
 
 

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Fru talman! Demokratiska republiken Kongo är det största landet i Afrika. Det är rikt på naturtillgångar som vatten, regnskogar och jordbruksmark, men civilisationen har länge varit nära kollaps. Över fyra miljoner människor har förlorat sina liv i Demokratiska republiken Kongo till följd av två inbördeskrig, stamkonflikter och väpnade gruppers och partisaners aktiviteter. För att förvärra den tragiska situationen för människorna har det också förekommit massdeportationer av medborgare från deras tidigare bosättningar, korrupta och ineffektiva regeringar, aidsepidemi och senast utbrottet av Ebolaviruset.

Hur kan man hjälpa dessa människor? Vid sidan av humanitärt bistånd och tekniskt stöd är det viktigt att ta itu med dem som leder och organiserar dessa avskyvärda handlingar. De har varit och fortsätter att vara ostraffade och bör nu utestängas från det kongolesiska samhället. Internationella specialstyrkor borde jaga brottslingar som är ansvariga för folkmord, så att de kan ställas inför rätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Jag tänker inte upprepa det som redan har sagts utan vill bara säga att det står utom allt tvivel att vi måste ge bistånd. Förhoppningsvis kommer biståndet att bli så omfattande och utbrett som möjligt.

Jag vill också säga att jag, när jag var i Demokratiska republiken Kongo i samband med valet, chockerades över att pojkar som var så unga som 13 år och ibland ännu yngre får lära sig två saker: hur man slåss och hur man våldtar flickor som till och med är yngre än de själva. Sådan är bilden av de så kallade soldaterna i den grupp som stöder oppositionens presidentkandidat, Jean-Pierre Bemba. Men detta är inget undantag. I alla falanger finns liknande situationer. Därför stöder jag Josep Borrell Fontelles yttrande att våra medel och resurser bör inriktas bland annat på att uppfostra dessa unga människor på nytt,. Om dessa ungdomar fastnar i sina nuvarande beteenden kan de bara se fram mot ett liv i gäng som begår våldtäkt och mord. Något måste göras åt det. Det verkar som om vi står inför utmaningen att hitta ett sätt att hjälpa dessa människor att ändra sin attityd till livet och till det motsatta könet.

 
  
MPphoto
 
 

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Kommissionen är fortfarande ytterst orad över den kraftiga försämringen vad gäller mänskliga rättigheter – och då speciellt över det omfattande sexuella våldet – i östra Demokratiska republiken Kongo, och fördömer starkt alla våldshandlingar mot kvinnor.

I det rådande klimatet av våld och osäkerhet är alla beväpnade grupper som befinner sig i östra Demokratiska republiken Kongo, inklusive delar av nationella beväpnade styrkor, i viss utsträckning involverade i den dramatiska ökningen av den här sortens gärningar. I det sammanhanget är det viktigt att stödja kampen mot straffrihet, men också att ta itu med problemens grundorsaker. Det måste sägas att sexuellt våld i östra Demokratiska republiken Kongo är en del av den utdragna konflikten och våldet i området.

Det behövs fred för varaktig säkerhet och stabilitet, två nyckelbegrepp kopplade till utbredningen av sexuellt våld i Demokratiska republiken Kongo. Det är därför kommissionen tillsammans med EU:s medlemsstater oavbrutet arbetar för en politisk lösning på krisen i östra Demokratiska republiken Kongo.

Den pågående konferensen för fred, säkerhet och utveckling i Kivuprovinsen i samband med det nyligen ingångna avtalet mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda i Nairobi, november 2007, skulle verkligen kunna innebära ett betydelsefullt steg framåt i processen, även om det måste medges att det fortfarande finns många utmaningar på vägen innan en varaktig fred kan nås i Kivuprovinsen.

Men dessa ansträngningar är inte tillräckliga, utan det måste också till aktivt stöd för att öka landets möjlighet att ge folket det skydd de behöver. I det avseendet arbetar kommissionen och medlemsstaterna tillsammans med att stärka rättsstaten och kampen mot straffriheten genom att hjälpa till att reformera säkerhetssektorn som innefattar armén, polisen och rättsväsendet.

Jag skulle vilja komma tillbaka till några av frågorna från ledamöterna och försöka besvara dem. Kommissionen inriktar sig framför allt på problemet med sexuellt våld och kriminalitet genom ett projekt med många bidragsgivare för rättvisa och rehabilitering i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Det är bland annat inriktat på att bygga upp kapaciteten hos rättsliga aktörer och öka tillgången på rättshjälp till offren för sexuellt våld.

Dessutom ger kommissionen ett betydande humanitärt bistånd – grovt räknat 40 miljoner euro per år – till Demokratiska republiken Kongo, särskilt till Uturi och Kivuprovinsen. Våra program för hälsa och humanitärt bistånd tar i beaktande det könsrelaterade våld de nämnde, både ur en konstruktiv och medvetandehöjande synvinkel.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

 
  

(1)1 Se protokollet.

Senaste uppdatering: 8 oktober 2008Rättsligt meddelande