Talmannen. − Vi återvänder nu till uttalandena från den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och kommissionen om situationen i Iran.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag har mycket uppmärksamt lyssnat till de politiska gruppernas företrädare i Europaparlamentet.

Jag instämmer i det mesta av vad som har sagts idag. Därför har jag inte så mycket att tillägga. Jag vill dock gärna säga något om de tre huvudfrågor som jag tror att vi nu måste diskutera när det gäller våra förbindelser med Iran.

Jag vill återigen framhålla att jag inte ser någon motsägelse i att säga att Iran är ett mycket viktigt land med potential att bli ett dynamiskt samhälle och att vi måste sträva efter att upprätta förbindelser med landet. Saken är den att detta är mycket svårt i nuläget. Vi måste fortsätta att försöka förbättra våra förbindelser med ett så viktigt land som Iran. Återigen måste vi betona att Iran inte gör tillräckligt för att förbättra sina förbindelser med oss. När det gäller de tre nyckelområden jag nämnt – mänskliga rättigheter, regionala frågor och kärnteknikfrågan – är det mycket svårt att göra framsteg i förhandlingarna. Inom ett av områdena är det omöjligt, eftersom Iran under 2006 helt avbröt förhandlingarna. Dialogen om mänskliga rättigheter upphörde – men det var inte vi som avbröt den, utan Iran.

Jag vill gärna säga ett par ord om detta. Som jag tidigare har påpekat instämmer jag i det mesta som idag har sagts om frågan om mänskliga rättigheter, som är kopplad till de val som inom en snar framtid kommer att äga rum i mars, vilket flera ledamöter har nämnt. Det blir mycket intressant att se hur allmänheten – Irans medborgare – agerar i detta val.

Det är emellertid mycket viktigt att de kandidater som föreslagits får rätt att ställa upp i valet. Som ni vet har drygt 30 procent av kandidaterna inte ens fått tillstånd att ställa upp. Många av dessa är vad jag skulle kalla ”moderna krafter”, om man nu kan använda den termen i Iran.

Den andra huvudfrågan är av regional karaktär. Det har inte sagt så mycket om det här, men det är mycket viktigt att Iran blir en konstruktiv aktör och inte ett ”plågoris” för Mellanösterns folk i deras liv och för fredsarbetet i Mellanöstern, enligt vårt sätt att se på den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Det finns två viktiga frågor på agendan. För det första fredsprocessen i Mellanöstern, där vi intar helt skilda ståndpunkter. Vi tror på en tvåstatslösning och det gör inte Iran. Vi får se hur vi ska kunna förmå Iran att acceptera den processen, som har accepterats av alla arabländer i regionen, men alltså inte av Iran, vilket vi fick bevis för helt nyligen.

Den andra frågan är Libanon. Libanon står inte på dagordningen för dagens debatt, men Libanon står bildligt talat alltid på dagordningen. Problemen i Libanon finns ständigt i våra tankar. Vi vet att Iran borde vara mycket mer konstruktivt på den punkten.

Den tredje frågan jag vill nämna, som vi har diskuterat vid andra tillfällen, är kärnteknikfrågan. Först och främst vill jag tacka Angelika Beer, eftersom jag talade med henne innan utskottet reste till Iran och vi hade en mycket givande diskussion, med stor samsyn. Samarbetet med Internationella atomenergiorganet är grundläggande. Vi har förordat det samarbetet hela tiden och vi skulle hemskt gärna vilja se att det bar frukt. Det räcker dock inte. Vi måste också lösa de ”kvarstående frågorna”.

Som ni vet hör dessa frågor till det förgångna. Varför kvarstår de? För att de aldrig har förklarats, och det är skillnaden mot några av de andra länder som har nämnts. Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet och har därför skyldigheter, skyldigheter som man inte har uppfyllt. Det förs nu diskussioner med Dr El Baradei och de personer som ansvarar för kärnteknikfrågan för att se om dessa ”kvarstående frågor” kan lösas. Det är nu 2008, och vissa av dessa frågor går tillbaka till 2003, 2004 och 2005.

Det var det första jag ville säga, och det andra – som är mycket viktigt – är att vi fortsätter att stödja tvåspårsstrategin. Vi vill ha förhandlingar och vi vill också gå vidare med FN-strategin – samtidigt, på parallella spår. Vi vill se hur det kan fungera. Vi vill inte straffa Irans befolkning. Vi vill att Iran ska komma tillbaka till förhandlingsbordet med en vilja att förhandla.

Jag ska ge er ett exempel. Som ni vet hade vi ett möte i Berlin i tisdags. I onsdags var jag här i Bryssel och åt middag med Dr Jalili, dagen efter våra samtal om New York och hur vi ska föra processen vidare i New York, och jag ville inte ge honom intrycket att vi håller på med något som vi inte öppet kan berätta för honom. För att bevisa att vi vill fortsätta dialogen träffade jag honom, åt middag med honom och förklarade detta. I den meningen kan ni därför vara tryggt förvissade om att vi gör alla tänkbara ansträngningar för att hålla igång dialogen, och inte bara hålla igång den, utan också se till att den blir fruktbar.

Jag behöver kanske inte säga att man ibland inte får svar på sina frågor. Ni håller ibland debatter här i kammaren och vet att ni emellanåt, kanske beroende på problem med översättningen, inte får svar på era frågor. Ni får svar på andra saker, men inte det ni frågade om. Det vet ni, eftersom ni har haft den erfarenheten, men vi måste ändå fortsätta att försöka, envist fortsätta gång på gång, och det kommer vi att göra!

När det gäller underrättelserapporten som har nämnts är den inte vårt ansvar, utan FN:s ansvar. Men om ni läser den när den offentliggörs – det viktigaste i den är offentliga uppgifter – framgår det i alla händelser att Iran under 2003 avbröt en del av sitt kärnvapenprogram. Det finns tre komponenter i utvecklingen av kärnvapen. Den första och viktigaste är att det krävs anrikat uran – har man inte anrikat uran finns det ingen möjlighet att utveckla ett militärt kärnvapenprogram. För det andra krävs missiler som kan bestyckas med kärnvapen och för det tredje krävs en detonator till bomben. Iran hejdade sig på steg två och det skedde 2003. Det är det ena.

Det andra är missilerna och som ni vet sker det en snabb utveckling inom missiltekniken. Vi är oroade. Det här är inte någon avgörande fråga, men en viktig fråga. Nu har vi en räckvidd på 130 mil, vilket är ganska mycket. Det tredje är anrikat material, som fortsätter att framställas i strid mot reglerna. Detta är problemets kärna: vi måste försöka få till stånd en överenskommelse om detta.

Jag upprepar att för ett kärnkraftverk som producerar energi – det har ni säkert olika åsikter om, men det är inte den frågan vi debatterar idag – dröjer det som ni vet minst sju till åtta år från det att avtalet undertecknas till dess att kraftverket är i drift. Det finns inget avtal mellan Iran och något annat land som kan tillverka ett kärnkraftverk i syfte att producera energi – det vill säga kilowatt – med undantag för det ryska avtalet. Som ni vet finns det i avtalet med Ryssland en klausul om att anrikat uran för det första ska tillhandahållas av Ryssland, och för det andra att det som återstår efter förbränningen – det vill säga anrikat plutonium eller vad det nu är när processen är avslutad – ska transporteras till Ryssland. Med andra ord behöver Iran inget anrikat uran eftersom det tillhandahålls.

Om de nu fortsätter att anrika uran är frågan varför de gör det, eftersom de inte har någonstans att göra av det, inga ytterligare kärnkraftverk. Frågan är därför berättigad och det är svårt att få något svar. Detta är det enda svar jag kan ge er, eftersom det är något som står under er kontroll och under EU:s ledares och medborgares kontroll.

Jag har försökt att ärligt redovisa hur vi tolkar läget, vilka problem vi ser och de tre huvudfrågor som vi som européer måste bekymra oss om. Jag upprepar att vi hyser stor respekt för detta land – vi hyser en djup respekt för Iran – och vi skulle mycket gärna vilja samarbeta med iranierna och se dem ta ett steg i den riktningen.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! I morgon antar Europaparlamentet en resolution om Iran som stöds av vår politiska grupp.

Det är ingen tillfällighet att första delen av resolutionen tar upp människorättssituationen.

Förra veckan höll utskottet för utrikesaffärer ett högst otillfredsställande möte med Saeed Jalili, som inte svarade på någon av de frågor han fick om mänskliga rättigheter, tortyr, offentliga avrättningar, köp av raketer från Nordkorea och torpeder från Ryssland, som kan förses med kärnvapenstridspetsar.

Herr Solana, ni har tydligt låtit oss förstå att ni väntar på svar på frågorna ni ställde till Saeed Jalili. Det har kommissionsledamot Ferrero upplyst oss om, och även vi väntar fortfarande på svar på de frågor vi ställde till honom.

Därför tänker vi inte nöja oss med att beklaga att de inte har avvecklat sitt kärnenergiprogram trots kraven från det internationella samfundet och tre FN-resolutioner. Som Javier Solana just nämnde är det internationella samfundet övertygat om att de anrikar uran för ett program som inte har fredliga syften.

I skenet av detta, herr talman, är det helt enkelt inte nog för oss att säga i resolutionsförslaget att vi inte tänker gå hela vägen mot ett samarbets- eller associeringsavtalet med Iran innan påtagliga framsteg har uppnåtts vad gäller mänskliga rättigheter och innan det finns objektiva garantier om att de inte går vidare med urananrikning i fredliga syften.

Därför, herr Solana, skulle jag vilja ställa frågan om ni tror att den fjärde resolutionen som FN: s säkerhetsråd ska lägga fram, med utgångspunkt i Wienmötet med säkerhetsrådets ständiga medlemmar och Tyskland, kommer att vara tillräckligt för att Iran ska lyssna till det internationella samfundets krav? Herr Solana, vad ska innehållet i FN: s resolution bestå av om det ska kunna möta denna utmaning och minska hotet mot fred och internationell säkerhet som Irans urananrikningsprogram utgör.

  Lilli Gruber (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! President Ahmadinejad sa i dag i Busher, i södra delen av landet, att Israel är en smutsig sionistisk entitet som förr eller senare kommer att falla. Det är naturligtvis ett oacceptabelt uttalande och tydlig propaganda.

Den 14 mars äger politiska val rum i Iran, där de löften han inte hållit väger tyngre än dem han har givit. Dessutom pågår valkampanjen i USA för fullt och därför måste vi se över de fakta vi har. I dag framstår Iran mer och mer som den ledande makten i Persiska viken och Washington försöker förhandla fram ett avtal med landet. I december fastställde den amerikanska underrättelsetjänsten att Iran inte utgör ett omedelbart hot. Den 12 januari fick IAEA-chefen ELBaradei försäkringar från iranierna om att IAEA skulle få svar på alla kvarstående frågor.

Påtryckningen på Iran kommer att fortgå, men det skulle vara till stor hjälp om en överenskommelse kunde nås som är hanterbar för alla och för stabiliteten i området och för att undvika eventuella radikala och ofta ineffektiva åtgärder. Vi borde erinra oss Irak och hur ineffektiva sanktionerna var mot landet. Vi måste inse Irans roll i den nya maktbalansen, och Iran måste få säkerhetsgarantier eftersom landet ligger i ett ytterst turbulent område. USA: s direkta inblandning är väsentlig för att diskussionerna ska lyckas, diskussioner som i detta läge inte bör utesluta något, vilket EU faktiskt gör.

Å andra sidan är det helt klart att Iran måste acceptera vissa skyldigheter. Det måste överge sina nukleära och militära ambitioner, tillåta rigorösa kontroller, påta sig en konstruktiv roll för att lösa befintliga konflikter, respektera mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter och, för att vidga begreppen, även respektera demokrati. Det var inte så länge sedan som mottagaren av Nobels fredspris Shirin Ebadi skickade mig ett e-postbrev, där hon starkt kritiserar de allvarliga och allt vanligare kränkningarna av mänskliga rättigheter. Hon skrev att i dagens Iran är detta mycket mer bekymmersamt än kärnteknikfrågan. Vi borde lyssna på henne.

  Baroness Nicholson of Winterbourne (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för deras oerhört idoga arbete med frågan om Islamiska republiken Iran, som vållar så många människor i världen huvudbry och oro, och deras arbete med FN:s säkerhetsråd.

Jag har med nöje företrätt min grupp under delegationens nyligen genomförda besök i Islamiska republiken Iran strax före jul, där vi deltog i en rad ytterst givande möten, som både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner har nämnt.

Vår inbjudan till dialog med Islamiska republiken Iran faller självklart i god jord eftersom Irans förre president, som ni vet, år 2000 lade fram sin idé om ett år för interkulturell dialog för FN, en idé som ni själva har anammat i EU just i år.

Jag tror att det finns mycket goda möjligheter till en dialog, men inte bara om mänskliga rättigheter och inte bara om den dominerande kärnteknikfrågan. Jag menar att vi bör ha en dialog om kulturella frågor – musik, konst, arkeologi, måleri och kalligrafi – där vi har så många gemensamma historiska referenspunkter och stor potential för framtida framsteg.

Jag menar också att en besvärlig fråga som vi måste diskutera är den så kallade barriären mellan islam och demokrati. Kanske har man inte uppmärksammat att Islamiska republiken Iran anser sig ha löst den speciella svårigheten och att landets form av demokrati är fullt förståelig utifrån Islamiska republiken Irans version av islam, den allt överskuggande sharialagstiftningen och den shiitiska islamiska traditionen. Återigen menar jag att detta är något vi bör välkomna och diskutera just i år, kanske med den förre presidenten Khatami eller med andra företrädare för Irans religiösa inflytande och tradition.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter att ha tagit del av debatten här, är min åsikt fortfarande att det absolut inte finns någon annan väg att gå än via diskussion och dialog, även om det är svårt att se på vilka grunder dialogen ska kunna utvecklas

Hur är det över huvud taget möjligt att föra en dialog med ett land som inte respekterar barnens rättigheter och utsträcker dödsstraffet att gälla även minderåriga? Med ett land, eller det vore bättre och mer korrekt att säga med en regim, som har offentliga hängningar, med en regim som hotar att utplåna staten Israel? Och vad gäller kärnteknikfrågan, ska vi bara lägga ned den och inte ens tvivla på att kärnenergin är för fredliga ändamål? Vilken tilltro ska vi ha till militära planer för nationellt försvar? Dessutom, kan vi anse att en regim som finansierar gerillakrigföring i grannländerna som trovärdig?

Och sedan, vad gäller CIA-rapporten, vill jag föreslå att vi inte ska ha alltför många illusioner om dess tillförlitlighet. Det är inte första gången som en sådan rapport offentligt förkastats senare. Det är visserligen så att vi inte kan vägra någon möjligheten att kunna experimentera med kärnkraft för civila, och inte militära, ändamål. Men det är inte bara det att president Ahmadinejad inte lämnar några garantier, han lämnar inte en enda garanti, och han får oss faktiskt att frukta det värsta.

Genom att avfärda alternativet att intervenera militärt – det ser jag som en uppfattning som delas av alla representanter och ledamöter i Europaparlamentet, att undvika militär intervention är det primära – tror jag att alternativet att ta till sanktioner skulle bli katastrofalt för alla. Det skulle drabba ekonomin och straffa försvarslösa, oinformerade och oskyldiga människor. Mitt förslag är återigen att använda diplomati, eftersom, som jag redan sagt, inget gott har någonsin kommit ut av sanktioner. De bidrar bara till ett ökat hat mot väst och speciellt mot USA.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Att ljuga är enligt Koranens taqiyya-doktrin ett tillåtet vapen i krig. Iran säger sig inte ha några planer på att utveckla kärnvapen. Bevisen för motsatsen är överväldigande. Iran hade redan 3 000 urancentrifuger. Ingen av dem kan användas för att framställa kärnkraft för fredliga ändamål. Tillsammans kommer de årligen att tillverka så mycket höganrikat uran som krävs för en atombomb.

Nu planerar Iran att bygga ytterligare 5 000 centrifuger. Under tiden pågår en olaglig import av obearbetat uran från Kongo, ett land som EU stöder med humanitärt bistånd. Storbritannien låter fortfarande iranska studenter läsa kärnfysik på våra universitet. Dessutom samarbetar Iran, Syrien och Nordkorea för att framställa missiler bestyckade med kemiska stridsspetsar. Förra året dödades tekniker från tre länder när något gick snett i Syrien. Spår av gasen sarin hittades senare i atmosfären.

Huruvida dessa länder når framgång i sina försök att utveckla kärnvapenstridsspetsar och kemiska stridsspetsar kommer sannolikt att visa sig inom en nära framtid.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattar EU: s förhandlingsförsök beträffande stöd till självbestämmanderätt och jag stöder synergin i IAEA: s handlingsplan för Iran. Den är berömvärd och hjälper oss att oroa oss mindre och likaså att avdramatisera politiska och strategiska spekulationer som grundar sig på teoretiska hot mot freden.

Dessutom finns i resolutionens punkt 5 ett medgivande om att vi ska upphöra med spekulativ politisk retorik vad Iran beträffar. Hela resolutionens första del och förslaget att skapa en ny multilateral ram för användning av kärnenergi är delar av samma strategi.

Andra delen däremot verkar vara mer demagogisk. Kränkningar av mänskliga rättigheter i så många andra delar av världen har inte utlöst den nivån av benhårt fördömande. Exempel på det är de aktuella resolutionerna om Pakistan och Kina, som inte på långt när var så stränga i tonen; inte heller fanns där ett sådant tydligt stöd för den inhemska oppositionen. Detta föranleder mig att ta avstånd från resolutionen, eftersom mänskliga rättigheter och mänsklig frihet är oinskränkta värden som inte kan tillämpas olika i olika situationer och som inte kan användas godtyckligt.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det iranska kärnteknikprogrammet är fortfarande en källa till djup oro. Vi hoppas att processen för att finna en förhandlingslösning ska fortsätta.

Europeiska unionen måste stå enad i denna ytterst komplicerade fråga, och vi måste stödja den höge representantens, kommissionens, medlemsstaternas och det internationella samfundets ansträngningar, inbegripet det nyligen framlagda förslaget till resolution i FN:s säkerhetsråd.

Ansträngningarna bör inriktas mot att uppmuntra Iran att återuppta samtalen om långsiktiga arrangemang för att lösa kärnteknikfrågan.

Vi i Europaparlamentets utrikesutskott beslutade att bjuda in Dr Jalili till samtal och föra en dialog. Utskottet var inte tillfreds med de svar som gavs och vi vet hur svårt det är att få till stånd en dialog. Mötet med utrikesutskottet har emellertid visat att vi står eniga i Iranfrågan, och har också skickat en tydlig politisk signal till den iranska regeringen.

Om vi ska kunna fortsätta ha en meningsfull dialog måste vi återställa trovärdigheten i våra förbindelser. Våra iranska samarbetspartner måste införa absolut öppenhet i sitt kärnteknikprogram genom att fullt ut samarbeta med IAEA. De måste genomföra bestämmelserna i det heltäckande säkerhetsavtalet fullt ut, och vi måste fortsätta trycka på hos den iranska regeringen för att förmå den att uppfylla sina åtaganden och få iranierna att förstå att det är enda sättet att vinna internationellt erkännande och få en positiv ekonomisk utveckling som gagnar landets medborgare.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har på sista tiden kraftigt förvärrats, och vi måste fortsätta att fördöma de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, i synnerhet när kränkningarna drabbar ungdomsbrottslingar och kvinnor.

Med tanke på att EU är en gemenskap som bygger på värderingar som utgår från mänskliga rättigheter och demokrati, och med tanke på att stabilitet och säkerhet är högt prioriterade mål, varken bör eller kan vi bortse från den förvärrade människorättssituationen i Iran, och vi måste göra vårt yttersta för att övertyga våra partner om att det lönar sig att respektera rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Mitt bidrag till debatten i dag skulle jag vilja koncentrera till två aspekter av förbindelserna med Iran.

Ett civilt samhälle är första aspekten. Under mitt besök nyligen i Iran upplevde jag att där finns ett mycket starkt och aktivt samhällsliv. Kvinnor, journalister, nationella och religiösa minoriteter kämpar alla för sina rättigheter. Studentlivet är tämligen aktivt. Busschaufförer, bagare, och många andra yrkesgrupper organiserar sina egna oberoende fackföreningar. Ekonomer och företagare verkar för privatisering och avreglering av det iranska näringslivet.

Alla dessa grupper och kretsar, som utgör det iranska samhället, vänder sig till Europa, till EU, och söker dialog och hjälp. Det är orsaken till att jag vill uppmana kommissionen och den höge representanten Javier Solana att som en del i dialogen effektivt använda det nya verktyg för demokrati och mänskliga rättigheter som står till vårt förfogande.

Det är även min åsikt att EU ska ha diplomatisk representation i Iran. Det skulle främja inte bara diskussion och dialog med det civila samhället utan även samarbete med lokala institutioner och myndigheter inom områden som är av gemensamt intresse. Vi delar verkligen många intressen med Iran trots våra skilda åsikter om kärnenergiprogrammet och om mänskliga rättigheter.

Jag vill bara nämna ett av Irans grannländer och det är Afghanistan. Jag är övertygad om att det inte gagnar vare sig oss eller Iran om till exempel tonvis av afghanska illegala droger översvämmar Europa. Vi har liknande gemensamma intressen när det gäller frågan om afghanska flyktingar och när det gäller en övergripande fredlig lösning på situationen i Afghanistan.

Det är bara ett av de många skälen till att EU behöver en egen diplomatisk representation i Teheran.

  Struan Stevenson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner har upprepade gånger i sina anföranden här idag betonat behovet av dialog, förhandlingar och övertalningsförmåga. Benita Ferrero-Waldner lyfte fram behovet av kontakter mellan medborgarna i våra respektive länder. Hon berättade om vårt framgångsrika program Erasmus Mundus och om programmen för fattigdomsbekämpning.

Stämmer det att vi utbildar iranska kärnfysiker vid våra universitet? Bekostar vi med skattebetalarnas medel åtgärder för att minska fattigdomen i ett av de rikaste oljeproducerande länderna i världen, bara för att det har valt att satsa miljarder på ett kärnvapenprogram? Vad har vi uppnått med vår undfallande politik?

Än så länge inte mycket, om man får tro Javier Solana. Han sa att den iranska regimen fortsätter att strunta i oss. Benita Ferrero-Waldner sa att avrättningarna är fler än någonsin. Herr talman! Låt mig då berätta att 23 människor avrättades under årets första fjorton dagar, däribland flera kvinnor. Fem människor fick händer eller fötter avhuggna. Män och kvinnor stenas fortfarande till döds av denna jihadistiska, kvinnofientliga, homofoba, folkmordsivrande och brutala regim som sponsrar terrorister världen över.

Om vi verkligen vill stödja Irans studenter måste vi stödja de modiga studenterna vid Teherans universitet, som de senaste fem dagarna har demonstrerat och krävt ett regimskifte. I stället för att stödja undfallenhet måste vi stödja den legitima iranska oppositionen. I stället för att behålla PMOI (Iranska folkets Mujahedin) på vår förteckning över terrororganisationer borde vi terrorstämpla Irans revolutionära garde.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr Talman! Som vi just hörde finns det även här i vårt Europaparlament företrädare som i första hand inte vill förändra den iranska regimens uppträdande utan vill krossa regimen. Jag menar att det är en sak som måste sägas väldigt tydligt, nämligen den logiska nödvändigheten att de som vill förstöra en regim, och har det som målsättning, inte kommer att göra någonting för att förändra regimens uppträdande. Ändå måste vi sträva efter en sådan förändring varje gång vi diskuterar den kärnenergifrågan.

Den diplomatiska offensiven skulle stärkas oerhört om Förenta staterna var direkt inblandat i samtalen, eftersom de kan erbjuda något som EU inte kan tillgodose i samma utsträckning, nämligen säkerhetsgarantier. Som Javier Solana påpekade kan inte de bevis som tagits fram av USA: s underrättelsetjänst motivera en slutsats som säger att det iranska programmet inte utgör ett potentiellt hot. Detta är verkligen ett problem och det kan inte lösas genom att att man upphör med påtryckningar. Frågan kan inte lyftas bort från FN:s säkerhetsråd eftersom det kan leda till att den iranska regimen så småningom säger: ”Tack, nu har vi tillräckligt med höganrikat uran. Det är dags för oss att dra oss ur icke-spridningsavtalet och börja tillverka våra kärnvapen.” Blir det scenariot verklighet har vi inget annat alternativ än att återvända till strategin med atomvapen som avskräckande medel som vi känner till från 1960- och 1970-talen.

En sak vi till varje pris måste utesluta ur debatten – och låt det inte råda något tvivel om den saken – är det så kallade militära alternativet. Vad än begreppet ”väst” står för, om det antingen är bara Nordamerika eller om det inkluderar Europa, skulle användningen av det så kallade militära alternativet innebära en katastrof som skulle slå tillbaka på västvärlden under kommande decennier vad gäller relationerna inte bara med den muslimska världen utan också med länder som Indien, som har hjälpt till med att sätta denna fråga på dagordningen för FN: s säkerhetsråd.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Låt mig uttrycka min djupa oro över försämringen av människorättssituationen i Iran: användning av dödsstraff, tortyr, omänsklig behandling av fångar och förtryck av politiska opponenter. Vi borde kategoriskt fördöma sådan uppenbara brott mot de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som utgör grunden i våra demokratiska samhällen.

Personligen, som ledamot av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, är jag ganska oroad över säkerhetsfrågan och över att Iran, trots protester från EU och det internationella samfundet, fortsätter att utveckla sitt kärnenergiprogrm. Trots försäkringar om att de gör så enbart i fredliga syften är det mycket svårt att inte oroa sig över den väg utvecklingen tar.

Till slut skulle jag vilja ta upp att Ryssland nyligen försåg Iran med kärnmaterial. Det finns ytterligare indikationer som säger oss att Iran är en opålitlig partner, och vi borde agera i enlighet med detta.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Har alla EU-länder varit entydiga i sitt politiska budskap till Iran till stöd för EU3-gruppens och Javier Solanas ansträngningar i kärnteknikfrågan genom att konsekvent tillämpa de ekonomiska sanktionerna?

Och har alla EU-länder och ni själv, herr Solana, pressat Bushadministrationen att samtala direkt med Iran, inte bara om Irak, utan i synnerhet om kärnteknikfrågan? Eller anser ni att det inte tjänar något till och att det kan vänta tills nästa amerikanska regering har tillträtt?

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja återvända till något som Javier Solana tog upp och det är den korrekta tolkningen av CIA:s rapport om Irans kärnenergiprogram.

Låt mig återge vad Javier Solana sa: endast ett steg har hejdats, och det är ytterst tveksamt om det har hejdats definitivt. Den iranska oppositionen hävdar att programmet helt enkelt har spritts till andra områden men att det fortfarande pågår. Jag menar att vi ska tro på det, eftersom det var den iranska oppositionen som först drog uppmärksamheten till den militära aspekten av Irans kärnenergiprogram, och deras påståenden visade sig vara helt och hållet sanna.

Vilket tar mig till nästa punkt, nämligen att det är hög tid att ta bort Folkets Mujahedin från listan på terroristorganisationer. Domstolarna, Europarådets parlamentariska församling och det italienska parlamentet har redan talat ut i frågan. Det är på tiden att vi också gör det.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! I likhet med Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner ser jag ingen skillnad mellan civil och militär kärnenergi. Javier Solana har förklarat för oss att uran är allt som behövs för att göra en bomb. Jag tror att man måste vara lite naiv om man tror att ett land som har så rika naturtillgångar som Iran behöver kärnenergi för sin utveckling. Å andra sidan vet vi mycket väl att det krävs kärnenergi för att tillverka bomben.

Javier Solana sa också att kärnenergi är en orsak till instabilitet och att vi inte har något inflytande över Iran. Han har helt rätt. Vi håller helt och hållet med om hans förslag att anrikning borde förbjudas. Jag går till och med längre än så. Jag anser att kärnenergi helt enkelt skulle förbjudas. Endast fyra procent av all energi världen över är för närvarande kärnenergi.

Den fråga jag skulle vilja ställa till Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner är om de inte tycker att Frankrike och dess president Sarkozy leker med elden och orsakar instabilitet i världen genom att skriva under kärnenergiavtal med länder som Libyen, Kina och Georgien? Skulle vi inte kunna ta Irans dåliga exempel som en förevändning för att sätta stopp för spridningen av kärnkraft i världen?

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Debatten om Iran handlar om mer än bara kärnenergi, krigshot och kränkningar av mänskliga rättigheter. Javier Solana har redan i sitt inledningsanförande beskrivit varför Iran, trots vissa inslag av demokrati och hög utbildningsnivå, inte är en trevlig plats att vara på för så många människor.

Många som har förföljts av iranska regeringen eller som inte kan leva fritt under den nuvarande regimen har flytt till Europa. EU och dess medlemsstater får inte stå i vägen för dessa människor och måste ge största möjliga frihet till den fredliga oppositionen i exil.

Därför är det viktigt att EG-domstolen har slagit fast att det var fel att sätta organisationen i fråga på listan över terrororganisationer. Det är viktigt att parlamentet påpekar för rådet att det är orättvist och oacceptabelt att göra så. Denna lista är en av de saker som det inte går att kompromissa med den iranska regimen om.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja veta om någon kan ge mig ett svar. Bevistade parlamentsledamöterna någon offentlig avrättning under sitt besök i Teheran? I synnerhet någon där europeiska lyftkranar användes?

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Jag skulle vilja påpeka att kärnenergiprogrammet i Iran paradoxalt nog tog sin början under den tid då Iran var Förenta staternas allierade. Amerikanarna rådde shahen att bygga tjugo kärnkraftsanläggningar. Det verkar som om tiderna har förändrats, allierad är nu fiende och bilden av Iran är full av motsägelser.

Fastän jag känner till hur våra vänner i Tudehpartiet fått lida, måste jag framhålla att inget annat arabland kan glädja sig åt en sådan grad av mångfald och ett sådant utvecklat samhällsliv som Iran.

Förutsättningarna för fackföreningar, som Libor Rouček tog upp, förtjänar definitivt att uppmärksammas och det gäller även kvinnorörelsen. Min åsikt är att Libor Roučeks förslag att EU upprättar en representation i Teheran bör undersökas och stödjas.

Det är mycket viktigt att utveckla förbindelserna. Iran är en stor nation och en storslagen kultur som har fler likheter med oss än vi kan ana.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Iran är fortfarande en fara för stabiliteten i Mellanöstern och i hela världen. Iranska jihadister strider tillsammans med terrorister i Irak och dödar brittiska soldater. Irans domare utdömer rutinmässigt dödsstraff för homosexuella och tonåringar.

Varför envisas Iran med att anrika uran när man inte har några driftsklara kärnkraftverk eller ens planer på att bygga sådana i framtiden? Varför utvecklar Iran Shahab III-missiler som kan bestyckas med kärnvapenstridsspetsar som kan fällas över europeiska städer?

Vårt budskap måste vara tydligt och kompromisslöst. Det internationella samfundet får inte tillåta att Iran skaffar sig kärnvapen.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Detta har givetvis varit en mycket viktig diskussion. Varför? För att det finns ett omfattande civilt samhälle i Iran som tveklöst vill ha ett annat sätt att leva, samtidigt som det fortfarande finns en mycket hård regim.

Jag tror att vi alla vet att kärnteknikfrågan är den stora stötestenen i nuläget. Den blockerar alla möjligheter till utveckling och bilaterala förbindelser, som skulle ha en mycket stor potential. Detta säger jag gång på gång till Dr Jalili: ”Varför tar ni inte till er det här? Varför finns det ingen möjlighet att inleda en dialog med er? Varför visar ni ingen politisk vilja i denna fråga?’ Jag tror att det är vad vi måste göra – försöka att också vända oss till befolkningen för att se om det kan vara möjligt att förändra saker och ting i nästa val – även om vi vet att det blir mycket svårt.

Men jag tycker att det är intressant att se att oppositionen åtminstone börjar enas igen. Tidigare har den varit splittrad. Den har varit uppgiven. Nu finns det åtminstone en ny vilja att ställa upp i valet och kanske förändra situationen, åtminstone vad gäller regeringen. Men som jag tidigare har sagt pågår nu väktarrådets granskning av kandidaterna, och den är avgörande. Som Angelika Beer påpekade har alltför många kandidater redan underkänts, även om 7 000 kandidater tillåts ställa upp i valet om 290 platser. Två tusen kandidater lär ha underkänts. Därför hoppas jag verkligen att någon form av överklagandeförfarande ska råda bot på situationen. Irans väljarkår förtjänar rätten att få välja sina företrädare utifrån ett brett spektrum av partier och uppfattningar. Självklart stöder vi inget särskilt parti, men det är viktigt att det finns en verklig pluralism.

Efter detta vill jag säga att jag är helt enig med alla dem – utan att gå in på alla detaljer – som sagt att vi måste göra åtskilligt när det gäller mänskliga rättigheter, även om vi inte kommer någon vart i kärnteknikfrågan. Självklart har vi gett vårt stöd till alla FN-resolutioner. Kanada har ingivit en sådan resolution, som har antagits och som tydligt visar var Iran – olyckligtvis – står idag. Till de av parlamentets ledamöter som har sagt att vi bör använda det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter vill jag säga att vi redan gör det via FN, UNICEF och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, exempelvis inom områdena ungdomsbrottslighet och unga narkotikamissbrukare, och när det gäller rättsväsendet. Detta blir dock allt mer komplicerat i det ansträngda samtalsklimat som råder. Jag har försökt att ha en diplomat på en ambassad i Teheran, för att försöka se till att samordningen av gemensamma projekt fungerar smidigare. Detta är självklart ett mycket litet steg, men förhoppningsvis ett meningsfullt sådant, som i någon mån kan bereda väg för ett utvecklat samarbete oss emellan. Tyvärr intar dock Iran fortfarande en undvikande attityd. När jag i förra veckan själv nämnde detta fick jag inget svar.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig helt kort eftersom jag hade tillfälle att svara tidigare. Det finns inte så många nya frågor, och som jag redan har sagt är vi i stort sett eniga med de åsikter som kommit till uttryck.

När det gäller frågan från José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra pågår det nu en diskussion i säkerhetsrådet, så jag tror inte att jag ska fördjupa mig i det. Ni frågade vad jag skulle önska. Jag skulle önska att det inte behövdes någon resolution, för att den dialog vi efterlyser var verklighet. Ni vet vilka bitar som krävs om vi ska få en meningsfull dialog.

När det gäller en del andra tankar kring ett utvidgat samarbete finns det många andra områden där vi skulle kunna samarbeta. Afghanistan och narkotikafrågan har nämnts. Det är viktiga frågor där vi är mycket angelägna om ett samarbete.

Andra frågor som har ställts handlar om gruppen av sex länder i FN. Jag kan inte tala för någon annans räkning. Jag kan bara tala för de sex länder som jag förhandlar med. Jag har fått stöd från samtliga, från alla som deltar i gruppen inklusive Europeiska unionen – ingen tvekan om den saken – men även från övriga medlemmar i säkerhetsrådet som inte är EU-medlemmar.

(FR) Mitt svar på frågan från Marie Anne Isler Béguin angående kärnkraften blir att jag inte vill ge mig in i den allmänna debatten om kärnkraft i dag. Det kommer vi att få tid till när vi talar om energi, men jag ska förklara den tydliga skillnaden mellan kärnkraft för elproduktion och kärnkraft för andra användningsområden, områden som ni ju också har delat upp. Den grundläggande skillnaden är att för elproduktion måste kärnkraften anrikas med X, och den anrikning som behövs för tillverkning av massförstörelsevapen är mycket större än så.

Den andra punkten rör avfallet. Det är mycket viktigt att känna till vad som händer med avfallet. Ni vet att det innehåller plutonium och andra användbara material. Ansvaret för att ta hand om avfallet ligger ju hos de företag som tillhandahåller tekniken. Situationen är därför helt olik den vi tänker på när vi talar om Iran och den ensidiga anrikningsprocessen.

I mitt första anförande beskrev jag det Iran som jag skulle vilja se. Jag tror att detta Iran både är möjligt och önskvärt, och att detta Iran är ett land vi borde ha ett samröre med. Det är ett levande land med många intellektuella, kulturella och andra värden, och vi skulle gärna se att man där engagerar sig i ett arbete tillsammans med oss inom flera områden, såsom energi, mänskliga rättigheter, Mellanöstern och kärnkraften. För att det ska ske måste vi inleda en allvarlig dialog om alla dessa frågor.

Tack för att ni lyssnar till denna viktiga debatt. Jag kommer gärna och talar med er om Iran och andra ämnen närhelst jag får en inbjudan.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Solana.

Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, framlagda i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 31 januari.