Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2007/2255(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0080/2008

Ingivna texter :

A6-0080/2008

Debatter :

PV 22/04/2008 - 16
CRE 22/04/2008 - 16

Omröstningar :

PV 23/04/2008 - 4.10
CRE 23/04/2008 - 4.10
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0173

Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 22 april 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

16. Den kinesiska politiken och dess följder för Afrika (debatt)
PV
MPphoto
 
 

   Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Ana Maria Gomes, för utskottet för utveckling, om Kinas politik och dess konsekvenser för Afrika (2007/2255(INI)) (A6-0080/2008).

 
  
MPphoto
 
 

   Ana Maria Gomes, föredragande. (PT) Herr talman! Kinas ändlösa jakt på olja, naturresurser och nya marknader i Afrika ger upphov till frågor om vilka effekter Kinas ökande närvaro i denna del av världen får och vilka följdverkningarna blir för den europeiska politiken. EU kan inte börja peka finger åt Kina av rädsla, men har heller inte råd att delta i en samvetslös konkurrens och undvika metoder och kriterier som ligger i Pekings eget intresse. Både EU och Kina har en skyldighet att bidra till att millennieutvecklingsmålen nås, så att fattigdomen kan minskas och konflikter lösas i Afrika. Båda måste inse att de måste främja hållbar utveckling och goda styrelseformer för att deras egna intressen och investeringar ska bli lönsamma och uppfattas som legitima i Afrika.

I det här betänkandet har vi försökt analysera Kinas närvaro i Afrika på ett objektivt sätt och erkänna både dess positiva och negativa effekter. Utifrån olika specifika rekommendationer om åtgärder finns det två centrala politiska budskap. Det första är EU:s behov av att gemensamt hantera de utmaningar som Kinas förment ”villkorslösa” politik innebär. Det måste EU göra i enlighet med europeiska principer. EU måste hålla fast vid sin politik för utvecklingssamarbete, särskilt villkoret om mänskliga rättigheter. Skälet är att det inte kan finnas något gott styre utan respekt för mänskliga rättigheter och att goda styrelseformer, och den rättssäkerhet detta borgar för, är en förutsättning för hållbar utveckling i Afrika och alla andra delar av världen. För det andra måste EU inleda diskussioner med Kina om båda parters Afrikapolitik, även om ett sådant samarbete givetvis inte kan ske över huvudet på afrikanerna. Detta trilaterala samarbete kräver lämpligt stöd för deltagande av de afrikanska institutionerna, däribland Afrikanska unionen, Nepad, andra regionala institutioner samt regeringar och nationella parlament. Därför måste EU öka sitt stöd för att stärka det afrikanska civila samhället i syfte att främja de olika regeringarnas ansvarsskyldighet.

I betänkandet rekommenderar vi att EU inte ska försitta de möjligheter som ges att tala öppet med Kina, eller om Kina i Afrika, särskilt när detta innebär att framföra kritik privat och offentligt. Kina vill uppfattas som en ansvarsfull aktör i Afrika. Trots detta hänvisar landet ofta till principen om icke-inblandning, för att därigenom försöka rättfärdiga oacceptabla åtgärder, såsom Kinas fortsatta flathet mot den sudanesiska regeringen, som hindrar att en hybridstyrka från FN och Afrikanska unionen sänds till Darfur, något som skulle ha skett för länge sedan. Ett annat aktuellt och motbjudande exempel är vapenleveransen till Mugaberegimen via ett fartyg som Zimbabwes grannländer med all rätt hindrade från att lossas. I realiteten får allt som Kina gör i Afrika politiska följdverkningar, vare sig de är positiva eller negativa.

Kina visar dessutom att landet är en pragmatisk aktör som lär sig snabbt. Det är avgörande att EU inte slutar att försöka förmedla till Peking vad man kan vänta sig av en ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, vilket Kina är, nämligen att landet bidrar till att främja FN:s principer och mål.

I betänkandet föreslår vi att EU ska uppmuntra Kina att i högre grad delta i multilaterala givarsamordningsmöten och anta särskilda internationellt erkända kriterier och riktlinjer om öppenhet när det gäller bistånd, utvinningsindustrin, gott styre, miljöskydd, arbetstagares rättigheter osv. för att se till att Kina verkligen bidrar till att minska fattigdomen, nå millennieutvecklingsmålen och främja fred och säkerhet i Afrika.

Men EU måste också ta en titt i spegeln och lära av sina egna misstag och tillkortakommanden i Afrika. Medlemsstaterna måste leva upp till sina officiella åtaganden om utvecklingsbistånd. Minskat bistånd och lägre ambitionsnivå för de mål som ska nås kommer bara att ytterligare framhålla Kinas möjligheter att snabbt ställa finansiering till Afrikas förfogande. EU måste effektivisera sitt bistånd och samordna sina olika politikområden, vilket innebär att man inte längre kan blunda för de brott som begås av vissa afrikanska förtryckarregimer, som EU fortsätter att ha kontakt med precis som vanligt, i uppenbar strid med de kriterier och principer som EU har fastställt.

Avslutningsvis vill jag tacka skuggföredragandena och övriga kolleger för ett utmärkt samarbete. Deras ändringsförslag har i hög grad bidragit till att berika betänkandet. Jag hoppas att detta breda samförstånd ska hålla i sig också till i morgon, framför allt eftersom det bara är ett fåtal ändringsförslag vi ska rösta om. Jag har lagt fram tre ändringsförslag själv, två som avser mindre korrigeringar och ett tredje som syftar till att upprepa Europaparlamentets ståndpunkt och kräva att EU:s uppförandekod för vapenexport ska bli rättsligt bindande. Därigenom kan vi undvika att uppmaningen i punkt 66 upprepas i nuvarande punkt 62.

 
  
MPphoto
 
 

   Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, fru Gomes, mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera Ana Maria Gomes till hennes utmärkta arbete med denna känsliga och svåra, ja till och med kontroversiella, fråga.

Jag stöder flera av era rekommendationer om den politik som EU måste föra för att hantera Kinas ökande närvaro i Afrika. EU och Kina har faktiskt mycket gemensamt när det gäller deras kontakter med Afrika. För det första har båda två insett Afrikas enorma potential, kanske i högre grad – och hur som helst tidigare – än någon annan.

EU och Kina är också två av de viktigaste handelspartner som investerar i Afrika – nummer ett respektive tre i världen. Givetvis kräver detta långt större samarbete, diskussion och kanske gemensamma strategier mellan Kina och EU i förhållande till Afrika och i samråd med Afrika. Jag delar er åsikt i det avseendet.

Jag skulle vilja presentera för er här i dag de utfästelser jag överväger för att få med Kina och våra afrikanska partner i ett trilateralt samarbete. Jag vill också delge er mina tvivel och frågor inom andra områden. Slutligen vill jag berätta för er hur jag planerar att följa upp det här betänkandet.

För det första lever Afrika i den globala ekonomins och globaliseringens era. Afrika befäster sin ställning som en internationell och global aktör, som agerar i viktiga globala frågor. Man har byggt upp ett omfattande nätverk med partnerskap över hela världen i en tydlig strävan att återupprätta förbindelser. Uppriktigt sagt tvingar Afrika nu sina partner att konkurrera med varandra, vilket kanske är lite klumpigt, men man har goda skäl. Så ser verkligheten ut, och jag skulle till och med vilja påstå att det är rättvist och rimligt. Det innebär att Afrikas partner måste ha en modern, tillitsfull och rättvis attityd.

Jag menar att EU och Kina är redo att genomföra denna nya strategi och att de vill göra det, av olika anledningar kanske, men de är uppenbart redo. Vi är båda viktiga partner för Afrika. Vår politik för Afrika skiljer sig givetvis åt i fråga om principer och värderingar, men i grunden kan flera gemensamma intressen och likheter identifieras. Vi har till exempel redan inlett en dialog om fred, stabilitet och hållbar utveckling i Afrika. Givetvis måste vi gå vidare med det avgörande stödet från våra afrikanska vänner, som måste ge ökad kraft åt denna dialog. Det är bakgrunden till den trilaterala strategi som jag föreslog förra året och som ni tycks hålla med om, i synnerhet i ert förslag om att bygga upp en permanent plattform.

I samband med detta understryker ni med rätta vikten av rättvisa och ömsesidig respekt, som måste ligga till grund för det trilaterala partnerskapet. Med tanke på risken för tvister måste EU inse att det för närvarande och med en sådan partner som Kina kanske inte är så klokt att försöka ta kontrollen genom att ensidigt diktera våra villkor. Vi måste undvika generaliseringar, och en dialogprocess måste inledas. Jag är övertygad om att när vi väl har inlett en dialog med Kina så kommer vi inom ramen för den att kunna ta upp frågor som rättsstatsprincipen, demokrati och styrelseformer – med andra ord allt som ligger till grund för EU:s värderingar och politiska ställningstaganden.

Jag håller med er om att vi behöver en EU-politik som är effektivare och kanske lite snabbare, eftersom det är den huvudsakliga fördelen kineserna har framför oss. Det skulle vara mer attraktivt också, mer i linje med våra afrikanska partners prioriteringar. Bara för att ge er ett exempel så är vi som EU-institutioner bokstavligen oförmögna att utnyttja program, bistånd och åtgärder i situationer efter konflikter. Ta Liberia som exempel. Detta land har en vald regering och en president som har ett verkligt program och strävar efter förändring. Var finns den effektiva insats som det här landet behöver för att se att fred, stabilisering och demokrati lönar sig? Ingenstans! Det plågar mig varje dag.

Att modernisera EU:s Afrikapolitik har varit en prioriterad fråga för mig sedan jag tillträdde mitt ämbete. Jag menar att man lugnt kan säga att vi redan har gjort betydande framsteg, särskilt med de strategiska partnerskap som blev resultatet av toppmötet i Lissabon, även om det är tydligt att det fortfarande återstår mycket att göra. Kampen mot fattigdom är fortfarande det huvudsakliga målet för vår utvecklingspolitik. För att nå det måste vi skapa välstånd och ekonomisk tillväxt. Kina lever med sådan ekonomisk tillväxt dagligen, och det är förstås en erfarenhet som de afrikanska länderna kan dra fördel av.

All slags ekonomisk tillväxt måste givetvis åtföljas av en aktiv fördelningspolitik för att kunna bekämpa fattigdomen på ett effektivt sätt. Jag har sagt det många gånger: tillväxt är ingen garanti för utveckling. Fördelning är centralt och kräver ett starkt styre. Dessutom krävs ett uppmärksamt samhälle, en fri press – allt sådant. Jag menar att EU och Kina har en verklig roll att spela här, även om det här är en långdragen process som kommer att kräva betydande insatser från båda håll.

Jag vill gärna delge er en del av de frågor jag funderar över. Är det till exempel verkligen realistiskt, konstruktivt, till nytta eller ens önskvärt att inleda det här samarbetet med att kräva att Kina ska anta den politik och de normer som fastställts inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken? Jag är tveksam till det. Om det fungerar, så visst, men jag har mina tvivel.

Hur som helst vore nog inte afrikanerna särskilt glada om Kina skulle slå in på den vägen, just för att de vill ha ett alternativ till EU:s utvecklingsbistånd. Kinesiskt bistånd värdesätts just för att det är snabbare än europeiskt bistånd och inte förenat med lika många inskränkningar, som i slutändan minskar Afrikas politiska handlingsutrymme. Det ligger i viss mån något i detta, men det har skett ett missförstånd någonstans. Man får ofta höra ”Ni européer med era villkor!” Det stämmer inte. Det är inte politiska villkor förknippade med det samarbete eller den finansiering som vi erbjuder. Däremot stödets beskaffenhet och hur det används – visst. Budgetstöd beviljas till exempel inte till länder utan goda styrelseformer eller till konfliktdrabbade länder. Men det hindrar inte att vi erbjuder utvecklingsbistånd eller humanitärt bistånd, även när vi inte sympatiserar med den sittande regeringen eller regimen.

En grundläggande skillnad, som det råder förvirring om, är att kineserna är lättillgängliga och att deras utbetalningar ombesörjs mycket snabbare än våra, som omges av all denna byråkrati som har drivit mig till vansinne i snart fyra år nu. Så ser verkligheten ut; det är där förvirringen och missförstånden finns, och jag menar att det är viktigt att betona detta.

Som synes gör jag samma bedömning som ni. Det är viktigt att det kinesiska stödet anpassas efter Afrikas nationella prioriteringar och system, helst i samverkan med andra partner.

Samma sak kan sägas i dag. Det vore förhastat och kanske till och med kontraproduktivt att forcera utvecklingen här, för att inte prata om att försöka göra det unilateralt. Det är ett långsiktigt mål, men just nu kan jag bara se tre områden som vårt samarbete och vår dialog kan inriktas på.

Ett sådant område är inledandet av en öppen och konstruktiv dialog om Afrika mellan EU, som varit givare länge, och Kina. Det andra området är behovet av att utbyta utvecklingserfarenheter med Kina och Afrika, så att vi tillsammans kan föra utvecklingsagendan framåt. Kina har till exempel utformat flera solcellsprogram. Det är klart att det finns utrymme för trilateralt samarbete i en världsdel som Afrika, och det är detta ett exempel på. Jag talade med handelsministern om det här efter vårt möte i Tonga, och han var mycket öppen i den här frågan. Vi kommer att diskutera den på nytt i Peking, dit jag ska åka direkt efter det här, så vi kommer att återkomma till dessa frågor där.

För det tredje måste vi fullgöra våra åtaganden inom ramen för Parisförklaringen. Det här handlar om harmonisering av lagstiftning och om arbetsfördelning. Här uppmanar och ber jag parlamentet att bistå oss, för att tvinga våra medlemsstater att leva upp till sina åtaganden. Det finns inte en enda biståndsminister eller premiärminister i Europa som inte håller med om att bättre arbetsfördelning och större samordning krävs för att säkra sammanhållningen. Det är gott och väl, men när vi föreslår verkliga strategier för arbetsfördelning för dem får vi inget svar. Den här frågan måste tas upp eftersom den är ett faktum. Ni förstår, mitt mål är inte bara att inlemma Kina i den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill gå längre än så genom att försöka nå en samsyn med de olika kinesiska aktörerna i Afrika, inklusive Kinas regering, för att främja utvecklingen i Afrika.

Vi européer måste tillsammans med kineserna ta itu med den afrikanska agendan och bidra med och förena våra respektive fördelar, utan att ge avkall på de värderingar och principer som har varit en garant för stabilitet, fred och välfärd i Europa under de senaste femtio åren. Det gör mig inte till en drömmare eller narr, tvärtom faktiskt. Det är viktigt att som ni gör erkänna att Kinas engagemang ger upphov till frågor och ibland farhågor, till och med i Afrika. Jag oroar mig också ibland över vilken form samarbetet med Kina kommer att anta, men än sedan? Det är precis därför jag säger att vi behöver dialog. Det är uppenbart att Kina utvecklar sina ekonomiska, diplomatiska och strategiska intressen i Afrika. I EU har man alltför ofta gjort misstaget att inte erkänna att man är frestad att göra detsamma. I stället för att gömma sig bakom argument som hur som helst ibland är oerhört hycklande så vore det mycket bättre att medge att Afrika har potential, att Afrika har speciella band med Europa och att vi har ett gemensamt intresse av att utforska, bygga upp och förfina dessa band. Det anser jag vara en strategi som alla vinner på, eftersom det är enda sättet för oss att lösa den negativa ekvationen mellan givare och mottagare, som alltid skapar förnedring och en känsla av den svagares beroende av den starkare.

Som jag nämnde kommer jag att vara i Peking i övermorgon, och jag ska försöka att sondera terrängen med en positiv tolkning av ert utmärkta betänkande, fru Gomez.

 
  
MPphoto
 
 

   Bastiaan Belder, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. − (NL) Herr talman! Som föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor över Ana Maria Gomes utmärkta betänkande vill jag ta upp några punkter i yttrandet.

De kinesiska myndigheterna måste respektera principerna om demokrati, goda styrelseformer och mänskliga rättigheter i sina kontakter med Afrika. Utrikesutskottet beklagar därför Kinas rent pragmatiska samarbete med afrikanska förtryckarregimer.

Kinas kommersiella närvaro i Afrika ger miljöeffekter som Kina måste hantera på ett ansvarsfullt sätt. I västerländska tidningar har vi sett rapporter som uppriktigt sagt är alarmerande och som talar om exploatering av den naturliga miljön, särskilt i Kongos deltaområde. Rapporterna handlar om allt från oljeutvinning och överfiske till skogsskövling, och det till på köpet i ett område som klassats som naturreservat.

Utrikesutskottet beklagar också att Peking utesluter flera afrikanska länder från det strategiska partnerskapet mellan Kina och Afrika, enbart på grund av deras diplomatiska förbindelser med Taiwan. Den kinesiska hållningen strider inte bara mot Kinas egen princip om icke-inblandning i tredjeländers interna angelägenheter, utan också mot den tillnärmning som för närvarande sker mellan Taiwan och Peking.

 
  
MPphoto
 
 

   Gay Mitchell, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Kina började bedriva handel och förändras i början av 80-talet och har lyft 400 miljoner kineser ur fattigdom, som det står i Ana Maria Gomes’ utmärkta betänkande. I vilken annan del av världen har 400 miljoner människor lyfts ur fattigdom under den tidsperioden? Vi måste se realistiskt på det här. Det är en av de frågor vi måste diskutera här i kväll.

Många andra delar av världen har fått värme från den kinesiska drakens eld. Det ekonomiska uppsving som skett i många latinamerikanska och afrikanska länder beror i hög grad på Kinas ekonomiska utveckling. Kinas verksamheter, vare sig det handlar om investeringar, handel eller bistånd i Afrika, har växt i en fascinerande takt under de senaste åren. Siffrorna talar för sig själva. Värdet av Kinas handel med Afrika ökade från 2 miljarder US-dollar 1999 till nästan 40 miljarder US-dollar 2005. Som kommissionen sa är Kina nu Afrikas tredje största handelspartner.

Kinas engagemang i Afrika öppnar många möjligheter. Men vi måste hålla ett kritiskt öga på dess följder för utvecklingen. Utvecklingspotential och villkor för utveckling är två sidor av samma mynt. Det ena är en förutsättning för det andra. Det stämmer att utvecklingspotentialen är mycket stor i många länder i Afrika, men korrupta afrikanska regeringar har under decennier struntat i sina folk och berövat dem möjligheten att utvecklas. Det är Afrikas politiska styren som kommer att avgöra om Kinas engagemang ska betraktas som en välsignelse eller en förbannelse för vanliga människor i Afrika.

Kongo är ett uppenbart exempel på ett land med enorm utvecklingspotential. Landet har en BNP per capita på 714 US-dollar. Det kongolesiska folket har lidit oerhört. Kina har ingått ett avtal med Kongo om att bygga åtta sjukhus, tusentals kilometer vägar och järnvägsstationer, mot att Kina får mineraler som landet stort behov av. Om man kan få detta att fungera blir det inte bara en situation som gynnar två parter. Det kan bli en trefaldigt gynnsam situation, eftersom det kan påskynda millennieutvecklingsmålen. Kan vi i EU samarbeta med Kina för att försöka finslipa händelseutvecklingen och förbättra situationen, i stället för att bara tala nedsättande om det som Kina gör eller om Kinas brister? Om vi kan samarbeta med Kina och Afrika för att åstadkomma goda styrelseformer så tror jag att vi kan tillhandahålla bistånd, handel och förbättringar.

Jag anser att kommissionsledamoten hade rätt. Om vi vill att Kina ska lyssna på oss är megafondiplomati fel väg att gå. En viktig del av den kinesiska naturen är att man inte får tappa ansiktet. Diplomati – tyst diplomati – har större chans att åstadkomma det vi vill. Jag anser att EU bör samarbeta med Kina för att uppmuntra bästa praxis i det som kan vara den första riktiga möjligheten att göra något för Afrika efter åratal av prat utan handling. Om Kina sätter press på oss att konkurrera för att nå millennieutvecklingsmålen – desto bättre. Vi behöver den konkurrensen; vi behöver den pressen.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

   Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Ana Maria Gomes till detta allvarliga och politiskt mycket viktiga betänkande.

Kina är en global världsaktör nu, och vi skulle gärna vilja att Kina blev en verklig partner för EU i globaliseringsprocessen. Kina bör spela en viktig roll i den nya världsordningen, och vi lovordar Kinas insatser för freden i Afrika.

Samtidigt måste Kina ta sitt ansvar för mänskliga rättigheter och utveckling. Kina bör framför allt använda sitt inflytande till att lägga band på sina mest otäcka vänner, däribland Sudans regering. Lyckligtvis motsätter sig Kina inte längre fredsbevarande FN-styrkor i Darfur, och landet har skickat egna militäringenjörer för att delta i insatsen.

Till de negativa sakerna hör att Kina fortsätter att skicka vapen till Afrikas diktaturregimer. Så sent som den här veckan har Zambia, Moçambique, Sydafrika och Tanzania hindrat ett kinesiskt fartyg från att leverera en stor last med ammunition, granatkastare och andra dödliga vapen till president Mugabe i Zimbabwe. I händerna på Mugabes regim skulle dessa vapen kunna få en antidemokratisk eller till och med dödsbringande roll.

I betänkandet uppmanar Europaparlamentet Kina att stödja Afrikas samhällen, demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika.

 
  
MPphoto
 
 

   Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Ana Maria Gomes för hennes enorma arbetsinsats i det här betänkandet liksom hennes nära samarbete med sina kolleger.

Betänkandet är mycket brett, så jag måste inrikta mig på ett fåtal frågor. Jag välkomnar särskilt uppmaningen till kommissionen att snarast möjligt lägga fram förslag för att förbjuda allt olagligt avverkat virke och produkter av olagligt avverkat virke på EU:s marknad. Detta är avgörande för att stoppa den handel som sker i smyg med kinesiska möbler tillverkade av olagligt avverkat virke. Sådan handel är ett hot inte bara mot Afrikas regnskogar utan berövar dessutom de afrikanska länderna välbehövliga skatteintäkter. Världsbanken uppskattar att olaglig avverkning kostar utvecklingsländerna 15 miljarder US-dollar varje år i uteblivna intäkter.

För det andra stöder jag helhjärtat föredragandens krav på att EU ska anta ett rättsligt bindande instrument om kontroll av vapenexport och behålla sitt vapenembargo mot Kina. Efter att betänkandet skrevs har vi som flera kolleger nämnt fått talande bevis för att Kina fortfarande exporterar vapen till länder som Zimbabwe, där grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker.

När det gäller handelsfrågor generellt stöder jag personligen omnämnandet av ekonomiska partnerskapsavtal i betänkandet. Ekonomiska partnerskapsavtal är inte oviktiga, eftersom de kan användas som förebild för handeln mellan Kina och Afrika, om de vore mer flexibla och mer tydligt utvecklingsvänliga. Som det ser ut nu riskerar Kina att knuffa tillbaka Afrika i råvarufällan.

Slutligen välkomnar jag vädjan i betänkandet om en multilateral dialog mellan EU, Afrika och Kina. Det här är särskilt viktigt när det gäller klimatförändringen.

Kommissionsledamoten nämnde exemplet med solceller. Ingen världsdel är mer utsatt för den globala uppvärmningen än Afrika, och miljontals afrikaners framtid kan hänga på att EU får med Kina i avtalet om klimatförändring efter Kyoto och får till stånd ett utbyte av teknik för förnybar energi.

 
  
MPphoto
 
 

   Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Ana Maria Gomes tar i sitt betänkande upp alla de viktigaste aspekterna av Kinas närvaro i Afrika. Det finns bara ett fel – Kinas närvaro i Afrika har ingenting att göra med någon utvecklingspolitik och än mindre med bistånd. Utvecklingspolitik här är ingenting annat än ett verktyg för att genomföra Kinas två allmänna strategiska mål.

Det första målet är att säkra tillgången på råvaror, vilket man gör genom en ganska brutal råvarudiplomati. Det är den växande kinesiska efterfrågan på naturliga råvaror och råvaror för kraftproduktion som gör att stater som Sudan, Angola och länderna i Afrika söder om Sahara får så stor betydelse.

Det andra målet för den kinesiska regeringen är inte minst att samla världens diktaturer som en motvikt till västvärldens liberaldemokratiska modeller. Därav kränkningen av till och med ett FN-embargo mot vapenhandel med Darfur, Liberia och Kongo. Därav de politiska banden mellan Peking och Sudan, Tchad, Zimbabwe och Somalia.

Att länder som har erkänt Taiwan utesluts från biståndssamarbetet är ännu ett bevis för hur särintressen prioriteras framför utvecklingspolitik.

I dag måste vi erkänna att EU står maktlös inför den här situationen. Visst kan vi följa upp kommissionsledamotens uppmaningar och hänvisa till OECD:s principer om korruption och offentliga finanser, och sedan kan vi göra samma sak med övriga internationella överenskommelser. Slutligen kan vi till och med hänvisa till FN-stadgan, men då kommer vi inte längre att veta vad vår roll i världspolitiken bygger på och vad som skiljer oss från övriga världspolitiska aktörer.

 
  
MPphoto
 
 

   Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. (DA) Fru talman! Jag vill tacka Ana Maria Gomes för ett utmärkt och balanserat betänkande och för ett utmärkt samarbete. I EU är vi vana att spela en framträdande roll på handels- och utvecklingsområdet i Afrika. Men Kinas ökande investeringar innebär att detta kan förändras snabbt. EU:s närvaro i Afrika är inte problemfri, men Kinas närvaro hotar att utvecklas i en ytterst olycklig riktning. Kinas enorma efterfrågan på råvaror och energi styr de kinesiska investeringarna utan någon särskild hänsyn till en sund samhällsutveckling. Kina borde i stället fokusera på frågor som hur man kan skapa nya arbetstillfällen genom lämpliga investeringar. Kina bör med andra ord sluta att ta med sin egen arbetskraft och i stället utveckla produktionssektorn och bearbetning på plats, alltså i Afrika. Men investeringspolitiken måste också innefatta goda styrelseformer. Kina har hittills vägrat att anamma den strategin och har struntat i om man stöder korrupta och våldsamma regimer eller om man bidrar till att förtrycka civilbefolkningen. Kina måste följa spelets demokratiska regler och respektera de mänskliga rättigheterna, i stället för att bara framställa sig som ett billigt alternativ.

Kineserna skulle trots allt kunna göra så mycket mer för afrikanerna. Jag vill ta upp ett av Afrikas allra viktigaste problem, som redan har nämnts, nämligen befolkningstillväxten. Kina har unik kunskap och erfarenhet inom det här området, som skulle kunna vara till stor hjälp. Betänk dessutom att Kina nu köper vapen, vilket flera personer har nämnt här i dag, vapen som har skickats till Zimbabwe och som nu stoppas i många hamnar i länder som Moçambique och Sydafrika. Kina skulle i stället kunna framstå som en supermakt som är lyhörd för andra och som lever upp till sitt ansvar som medlem i FN:s säkerhetsråd. Det är just detta som uppmuntras i betänkandet – att en god dialog bör inledas mellan EU, Kina och Afrika, till nytta för alla parter.

 
  
MPphoto
 
 

   Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. − (FR) Fru talman! All ära åt Ana Maria Gomes, men jag skulle också vilja ställa en allmän fråga. Jag vill fråga vem den kinesiska regeringen tror att den kan lura. Jag har ett svar på det: jag tror att den försöker lura alla. Den har gjort Europeiska kommissionen till åtlöje, och jag måste säga att kommissionen var oerhört naiv och eftergiven i frågan om textilkvoterna. Kinas regering gör narr av de internationella handelsreglerna – om det ännu finns några – genom att ständigt strunta i att kontrollera om landets exportvaror tillverkas i enlighet med importländernas kvalitets- och säkerhetsstandarder. Det gäller framför allt leksaker, vilket därmed visar det orimliga i frihandel.

Den kinesiska regeringen gör Frankrike till åtlöje genom att anordna anti-franska demonstrationer i Paris, eftersom den var upprörd över franska protester mot övergreppen på folket i Tibet, som Kina fortsätter att förtrycka.

Kinas regering gör hela världen till åtlöje, eftersom den vet att världen styrs av marknadskrafterna och traktar efter den kinesiska marknaden. Därför gör den precis som den vill. Kinas dominans kommer att bli ännu starkare eftersom dess regering genom politisk list har lyckats manövrera ut EU, herr Michel, för att komma åt Afrika och därigenom få kontroll över våra stapelvaror. Vem kan klandra kineserna? De utnyttjar bara vår svaghet, inte minst EU:s och i synnerhet Frankrikes dumma och farliga distansering från en del av världen som kommer att bli allt viktigare för oss under 2000-talet.

 
  
MPphoto
 
 

   Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Det blir allt mer uppenbart i exemplet med Afrika att det så omtalade utvecklingssamarbetet ofta inte går lika mycket enligt planerna som man skulle vilja tro. Alltför ofta används det för att främja export från givarländer och ibland för att stödja diktatorer eller till och med bara för att skapa nya beroenden genom skuldpolitik.

Mot den här bakgrunden bör den senaste tidens strävanden av Kina och Indien på den afrikanska kontinenten betraktas med yttersta skepsis ur ett europeiskt perspektiv. Här har vi lågkostnadsländer som tillfogar enorma skador på den europeiska ekonomin och som uppenbarligen försöker säkra tillgången till billiga råvaror och öppna nya marknader. Den typen av nykolonisering, som jag skulle vilja kalla det, av Afrika från Kinas och Indiens sida kan i ett slag omintetgöra alla ansträngningar som hittills gjorts i den västerländska politiken. Peking och New Delhi kan inte tillåtas att förmå länder, som precis har fått sina skulder avskrivna, att ta lån och skapa ett nytt beroende bara för att säkra råvaruleveranser. På samma sätt bör de afrikanska länderna inte tillåtas att alltför ivrigt ta emot utvecklingsbistånd när de inte ens är beredda att ta emot sina egna medborgare, då dessa grips av Frontex som olagliga invandrare längs Europas kuster.

Men mot bakgrund av den globala maktbalansen skulle vi européer framstå som synnerligen löjliga om vi försökte utöva påtryckningar på Kina. Kina drar sig inte heller för att göra affärer med regeringar som fördömts av det internationella samfundet, däribland Sudans regering. Kineserna drar sig inte heller för att leverera vapen till Zimbabwe. För ett land där mänskliga rättigheter, demokrati, miljöskydd och hållbarhet fortfarande har så liten betydelse är väl det en inte helt ologisk strategi.

När det gäller Afrika behöver vi därför en politik som kräver stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter, samt – och det är viktigast av allt – en politik där hänsyn tas till europeiska intressen. EU kan inte bara dela ut pengar i all oändlighet i Afrika utan att koppla det till innehållsliga och politiska mål. Den strategi som följts hittills har placerat oss i ett vakuum, vilket har lett till vågor av migration, människorättskränkningar och djup fattigdom. Kinas och Indiens ambitioner kommer sannolikt att driva på denna utveckling ytterligare om vi inte slutligen gör en helomvändning. Vi européer kan inte fortsätta att finansiera enbart humanitära projekt och låta andra krafter, i det här fallet Kina och Indien, fortsätta med sin handelsverksamhet.

 
  
MPphoto
 
 

   Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! När jag tänker på Afrika frågar jag mig ofta om Afrika är en bortglömd världsdel i vårt europeiska sinne eller om vi som européer ser möjligheter i Afrika?

Jag har ofta intrycket att vi européer fortfarande i alltför hög grad ser Afrika som ett problem och inte ser de möjligheter som finns där. Den kinesiska hållningen gentemot Afrika är en helt annan. För kineserna är Afrika först och främst en möjlighet, och de fokuserar på att utnyttja denna möjlighet. Det har de kunnat göra relativt obemärkt de senaste åren. Det är bara de senaste månaderna som kineserna fått större uppmärksamhet, av det enkla skälet att de för en politik som bygger på rent ekonomiska intressen.

Frågor som mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer, som en del av våra kolleger har tagit upp här i dag, saknar för närvarande betydelse för kineserna i Afrika. Allt de bryr sig om är att investera i Afrikas infrastruktur så att de kan få obegränsad tillgång till råvarumarknaderna. Det handlar om att täcka Kinas växande behov av råvaror. Det handlar definitivt inte om att hjälpa Afrikas länder och folk till en verkligt hållbar ekonomisk utveckling.

Jag är fast övertygad om att vi måste lägga större vikt vid att förankra de afrikanska länderna i världsekonomin så att de kan dra fördel av världsmarknadernas globalisering genom de råvaror, resurser och allt annat de har att erbjuda, i stället för att bli ensidigt beroende av de kinesiska monopolen. Vi måste inleda en dialog om detta med de afrikanska länderna i högre grad än vi hittills har gjort. Vi måste också ta upp konkurrensen med kineserna på detta område mer intensivt än tidigare och verkligen göra allt vi kan för att få afrikanerna att inse värdet av goda styrelseformer och fördelen med fria marknader.

Det är det enda sättet för oss att verka för rättsstatsprincipen, demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika och därefter framgångsrikt hindra de afrikanska länderna från att glida i väg i Kinas riktning, eftersom Afrika verkligen inte har något att lära av Kina om hur demokrati och en social marknadsekonomi fungerar – något vi har fått lära oss den hårda vägen de senaste veckorna.

 
  
MPphoto
 
 

   Alessandro Battilocchio (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Ana Maria Gomes till en utmärkt insats. Kinas växande närvaro i Afrika tvingar oss att anta ett europeiskt perspektiv för att så gott vi kan hantera de möjligheter och nya utmaningar detta innebär.

Kinas bidrag till Afrika som biståndsgivare är någonting bra, men jag vill kort lyfta fram två aspekter. För oss européer är det – delvis på grundval av Cotonouavtalets principer och åtaganden och mer generellt i linje med den övergripande ramen för vår utvecklingspolitik – oroande att Kina tillsammans med sitt bistånd tyvärr exporterar en rad fördärvliga inhemska vanor, däribland korruption, dåliga lån, bristande respekt för arbetstagares rättigheter och liten medvetenhet om miljöfrågor.

En annan fråga som noggrant måste beaktas är det nära förhållandet mellan Peking och vissa totalitära och förtryckande regimer i Afrika, till exempel Sudan och Zimbabwe. Mot denna bakgrund behöver Kina axla hela det ansvar som följer av rollen som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd.

 
  
MPphoto
 
 

   Danutė Budreikaitė (ALDE). (LT) Fru talman, mina damer och herrar! Kinas politik i Afrika utgör ett hot mot en harmonisk utveckling för de afrikanska länderna. Arbetsvillkoren i de kinesiska företag som verkar i Afrika tangerar slaveri. Kina fortsätter att erbjuda politiskt och ekonomiskt bistånd till afrikanska diktatorer och ökar sitt militära samarbete med regimer i Afrika. Sudan och Zimbabwe är de största importörerna av vapen från Kina. Kina erbjuder de afrikanska länderna enorma lån utan ställa villkor på öppenhet, vilket förstärker den redan utbredda korruptionen i de styrande skikten i Afrikas länder. Kinas olagliga export av afrikanskt virke och elfenben får förödande konsekvenser för Afrikas miljö. I en sådan situation kan de utvecklingspolitiska målen inte nås. Jag uppmanar därför EU att se till att Kina inte underlåter att respektera mänskliga rättigheter och goda styrelseformer när de genomför investeringar och att all vapenhandel med afrikanska länder som är inbegripna i eller hotas av krig eller militära konflikter stoppas. EU bör införa ett vapenembargo mot Kina till dess att landet är berett att stoppa vapenhandeln. Det finns ännu en fråga som måste tas upp, nämligen att mot bakgrund av Kinas politik i Afrika måste de enskilda EU-medlemsstaterna sätta sig över sina interna stridigheter. En ny EU-politik skulle göra det möjligt för Afrika att använda sina naturliga och mänskliga resurser på ett ömsesidigt gynnsamt sätt och fortsätta att utveckla sitt ekonomiska och politiska oberoende.

 
  
MPphoto
 
 

   Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ana Maria Gomes betänkande är i själva verket en detaljerad föreläsning om de högkomplexa trilaterala banden mellan afrikanska stater och Kina, med särskild tonvikt på EU:s intressen. Utöver detta har vi dessutom andra organisationers roll i Afrikas utveckling, till exempel Världsbanken.

Det råder inga tvivel om att Kinas för varje år allt större roll i de afrikanska staternas utveckling måste ses som något positivt, trots reservationer för hur saker och ting prioriteras. Vi måste själva finna svar på om kommersiella intressen är viktigare än humanitärt stöd. För fattiga afrikanska stater är allt bistånd viktigt, precis som vatten är viktigt, liksom även kampen mot sjukdomar, utbildning, uppbyggnad av infrastruktur och fred. Det finns bara en slutsats att dra: vi måste arbeta tillsammans för att utveckla de bästa metoderna för en hållbar men samtidigt snabb och varaktig utveckling för dessa stater.

 
  
MPphoto
 
 

   Bastiaan Belder (IND/DEM). (NL) Fru talman! I artikel 65 i sitt grundliga betänkande uppmanar Ana Maria Gomes Europeiska unionen och Kina att inte bedriva vapenhandel med afrikanska regeringar som är skyldiga till överträdelser mot mänskliga rättigheter, är inblandade i konflikter eller står på randen till krig. Jag instämmer fullständigt med föredraganden på den punkten. Detsamma gäller de konkreta exempel hon ger, och i listan över afrikanska stater märks sannerligen Mugabes Zimbabwe nu för tiden.

I slutet av förra veckan rapporterade västerländsk press om en storskalig kinesisk vapenleverans till Mugaberegimen via Sydafrika, som om de inre spänningarna i Zimbabwe inte hade stigit tillräckligt till följd av alla intriger kring presidentvalet. ”För Zimbabwe är att resa till Kina att åka till vårt andra hem”, sa president Mugabe under sitt senaste besök i Peking, för ungefär ett och ett halvt år sedan. När kommer de kinesiska myndigheterna att verkligen ta avstånd från dem och från andra afrikanska ”vänner”? Herr kommissionsledamot! Jag förväntar mig att ni kommer att ställa denna angelägna fråga i Peking. Ana Maria Gomes betänkande ger också skäl till detta.

 
  
MPphoto
 
 

   Zbigniew Zaleski (PPE-DE). (FR) Herr kommissionsledamot! Efter allt ni sagt, låt oss nu granska Kinas närvaro i Afrika. Jag fortsätter på polska.

(PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vid början av förra århundradet kom kinesiska medborgare till engelska och franska hushåll som exotiskt tjänstefolk. På 1950- och 1960-talen kom kinesiska produkter: pennor och diverse skolmateriel. Nu stiger kineserna fram som en stark ekonomisk och politisk makt.

Precis som ni säger har alla rätt att agera på den ekonomiska och politiska arenan, och ingen kommer att hindra dem från att göra det. Men kineserna har förenat sina krafter, och det finns en viss plan bakom hur de närmar sig sina mål – men vilka är dessa mål som de eftersträvar? Ingen stämpel eller fläck från kolonialismens dagar hindrar dem; de kan exploatera naturtillgångar i Afrika, och det kommer de att göra. Jag säger det rent ut – exploatera. Vidare, och vad värre är, kan de exportera – och exporterar redan – sin totalitära socialpolitiska modell, och Afrika behöver skyddas från detta. Afrika behöver räddas från detta.

Europa har traditionella band från kolonialtiden till vad som artigt kallas ”samarbete”. Både från ett humanistiskt perspektiv och på grund av skuldkänslor bör vi bidra konstruktivt till Afrika på alla sätt – och det gör vi också, men kineserna tränger ut oss. Parallellt med denna supermakt bör även EU vinna Afrikas förtroende och samtidigt visa att vi är redo att bidra till att utveckla denna stora kontinent, som ligger oss så nära.

Herr kommissionsledamot! Vi står inför en enorm utmaning.

 
  
MPphoto
 
 

   Vural Öger (PSE). – (DE) Fru talman! Det förnyade intresset för Afrika världen kring åtföljs av ett förändrat perspektiv. I dag är Afrika mer än bara en fattigdomens världsdel. Tillväxttakten i vissa afrikanska länder ligger på upp till 10 procent.

Nu till sakens kärna: vad söker Kina i Afrika? Deras viktigaste motiv för engagemang där är energiresurser. Men i kampen om tillgång till råvaror drar den västerländska, värderingsbaserade politiken allt oftare det kortaste strået. Europas viktigaste motiv är hållbar utveckling för Afrika.

En gemensam Afrikaplan för EU och Kina skulle vara idealisk i teorin. Vi bör inte hävda att vi är den goda sidan här, för länderna i Afrika misstror EU precis lika mycket som Kina. EU kan inte erbjuda lösningar för vare sig Kina eller Afrika. Men i vilket fall måste EU fortsätta att knyta engagemang till villkor. Samtidigt bör man ge starkare stöd till regeringar, institutioner och det civila samhället än vad man hittills gjort. Dialog med Afrika är nödvändig, men man bör inte överse med missförhållanden. I detta avseende kan jag inte annat än stödja Ana Maria Gomes’ betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

   Renate Weber (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar min kollega Ana Gomes till hennes arbete och hennes omfattande och realistiska bedömningar. Som betänkandet visar är Kina redan en viktig ekonomisk och politisk samarbetspartner för Afrika. I fråga om Afrikas utveckling anser jag att det finns så mycket arbete att utföra på denna kontinent och att Kina, som ny aktör, bör vara välkommet att delta.

Vad jag dock är mycket orolig för är att Kina i stället för att inrikta sitt stöd på konstruktiva ansträngningar – hälsa, utbildning, fattigdomsbekämpning och infrastruktur – skulle fortsätta att bidra till att underblåsa tragedierna i denna världsdel genom vapenhandel och genom att underminera varje steg de afrikanska länderna tar i riktning mot demokrati, goda styrelseformer och respekt för mänskliga rättigheter. Det kinesiska fartyget med vapen till Zimbabwe i lasten gör att man återigen måste betvivla Kinas verkliga engagemang för att bidra till fred och säkerhet i Afrika.

Många afrikanska länder välkomnar sitt samarbete med Kina, eftersom det inte finns några politiska villkor för de ekonomiska förmånerna. Ändå bör EU fortsätta att starkt förespråka upprättande av institutioner, framsteg på området för mänskliga rättigheter och mer genomblickbara regler om nyttjandet av naturtillgångar, både i Kina och i de afrikanska länderna. Den senaste tidens utveckling visar att även i de fall där regeringar hade börjat redovisa mer öppet hur offentliga medel och resurser användes under de senaste åren har de nu gått tillbaka till en mindre öppen förvaltning. Det är EU:s plikt att hjälpa Kina att bli en partner man litar på inom utvecklingssamarbete.

 
  
MPphoto
 
 

   Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Trots den livliga handeln mellan Kina och afrikanska länder, och till och med trots att Kina nyligen blivit nettobiståndsgivare till Afrika, väljer afrikanska emigranter fortfarande Europa, inte Kina, trots vårt koloniala förflutna. Detta är det bästa beviset på att Afrika föredrar våra värderingar, som respekt för mänskliga rättigheter och strävan efter en hållbar utveckling som garanterar en bättre framtid.

Detta ger Europeiska unionen moralisk rättighet, men också skyldighet, att granska den kinesiska Afrikapolitiken. Kina skulle, som föredraganden med rätta betonar, kunna påskynda hållbar utveckling i Afrika avsevärt, men lika gärna kunna skada denna utveckling. Med tanke på detta är idén om trilaterala samtal mellan Europeiska unionen, medlemsstater i Afrikanska unionen och Kina särskilt värd att stödjas.

 
  
MPphoto
 
 

   Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Den kinesiska uppvaktningen av Afrika handlar inte enbart om militärt samarbete, strategiskt viktiga råvaror, storskaliga investeringar och skapandet av en enorm marknad för kinesiska produkter; den handlar även om att bygga upp infrastruktur. Handelsvolymen har femdubblats sedan 2000 och kommer snart att uppgå till totalt 100 miljarder dollar, även om västerländsk handel i dagsläget fortfarande står för upp till två tredjedelar av de afrikanska handelsintäkterna. Den kinesiska politiken grundas på en princip om ”icke-inblandning” och relativ ekonomisk fördel. Detta innebär att man exporterar kostnadseffektiva varor och vapen i utbyte mot råvaror. Investeringar och långtidskontrakt utgör delar i en överlagd, långsiktig kinesisk strategi som saknar medkänsla för Afrika.

Kinas inflytande på afrikanska länder är ett farligt exempel på en totalitär modell, och en korrupt marknadsmodell, utan hänsyn till individuella eller mänskliga rättigheter, eller hänsyn till miljön. Den kinesiska hungern efter råvaror i utbyte mot villkorslös vapenexport till Afrika blir ett allt större hinder för att kunna uppnå millennieutvecklingsmålen. Vi måste tvinga Kina att ta sin del av ansvaret för utvecklingspolitik, fattigdomsbekämpning och hållbar tillväxt. Kina är trots allt permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och har därmed ett ansvar för utvecklingen i Afrika.

Jag fördömer Kinas stöd för den sudanesiska regimen. Jag stöder en dialog med Kina om att harmonisera Afrikapolitiken i syfte att minska fattigdomen, men jag har inga större förhoppningar. Men vi får inte ge upp. Vi måste sätta stopp för plundringen av råvaror och hjälpa Afrika att bli ekonomiskt oberoende. Vi måste hålla oss till vår strategi med handelspolitik som grundas på respekt för mänskliga rättigheter och miljöskydd. Jag ber till Gud att vi ska kunna uppnå detta.

 
  
MPphoto
 
 

   Katrin Saks (PSE). – (ET) Först av allt vill jag tacka Ana Gomes för betänkandet. För mig handlar dess primära budskap inte bara om Kinas uppförande, utan också om de ständiga tillkortakommandena inom Europeiska unionens gemensamma utrikespolitik. Vi är helt tydligt alla överens om att en gemensam ståndpunkt från Europeiska unionen vore mycket välkommen.

Jag vill fokusera på ett par punkter. För det första, den övergripande strategin: vi bör se på samarbete mellan Kina och Afrika från ett globalt perspektiv, inte från synvinkeln att Afrika traditionellt är ett område under exklusivt europeiskt inflytande. För det andra måste vi betona ansvar: Kina måste erkänna det växande ansvar som ett strategiskt partnerskap av det här slaget medför.

Och så en sista anmärkning: punkt 13 i förslagen från utskottet för utrikesfrågor.

(EN) ”Europaparlamentet anser att Kinas engagemang i Afrika å ena sidan och det nyligen lanserade strategiska partnerskap mellan EU och Afrika å andra sidan bör vara förenliga med varandra.”

(ET) Först och främst anser jag inte att vår politik bör anpassas till Folkrepubliken Kinas, och jag är ännu mindre övertygad om att kineserna ens kommer att överväga att ta hänsyn till vår berättelse av rekommendationer.

 
  
MPphoto
 
 

   Cristian Silviu Buşoi (ALDE). – (RO) Värdet på handeln mellan Kina och Afrika ökade från 2 miljarder euro 1999 till ungefär 39,7 miljarder euro 2005. Kina är nu Afrikas tredje viktigaste handelspartner.

Detta bevisar mycket tydligt vilket stort intresse Afrika representerar för Kinas globala intressen.

Resolutionen innehåller några mycket viktiga slutsatser, som är värda att understrykas ytterligare en gång. Vi måste vara mycket tydliga i att framföra våra förväntningar på att Kinas involvering i Afrika inte bara ska handla om nationer som är intressanta ur energipolitisk synvinkel.

Vi bör även uppmuntra Kina att ge villkorslöst stöd till afrikanska partner, och ekonomiska villkor som är knutna till internationella subventioner eller lån bör inte påverka målet: hållbar utveckling.

Det är viktigare för oss att avgöra vad vi ska göra och vad Europeiska unionen ska göra under dessa omständigheter. Jag instämmer med kommissionsledamot Louis Michel som sa att Europeiska unionen tyvärr inte drar nytta av sin unika ställning gentemot Afrika.

Europeiska unionen bör rikta en större andel av sin årliga budget mot ekonomiskt stöd för de infrastrukturprojekt som kan dra till sig direkta utländska investeringar.

Slutligen bör en starkare europeisk närvaro i Afrika förvandlas från avsikt till verklighet.

 
  
MPphoto
 
 

   Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Under det senaste årtiondet har Kina börjat stärka sina diplomatiska och ekonomiska band till Afrika avsevärt, framför allt på grund av efterfrågan på råvaror. Den kinesiska handeln med denna världsdel har fyrdubblats sedan 2001, med en rusning efter resurser som även har haft negativa följder och som gör att korrupta och förtryckande eliter i Afrika kan sitta kvar. Ett exempel på en sådan repressiv regim är Sudan, där CNPC – ett statligt ägt kinesiskt oljeföretag – kontrollerar uppskattningsvis 60–70 procent av den sudanesiska oljeproduktionen, medan Sudan även är en stor mottagare av kinesiska vapen.

Mycket ofta finns det inte några politiska villkor om styrelsesätt, demokrati och mänskliga rättigheter knutna till Kinas affärer med Afrika. Kina har själva allvarliga problem på hemmaplan inom god förvaltning, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande arbetsnormer. Detta är ett land som inte verkar ha några förutsättningar att göra sitt stöd beroende av förbättringar i afrikanska standarder för mänskliga rättigheter, då det inte självt efterlever dessa standarder. Kinas politik, som bygger på ”icke-inblandning” i sina ekonomiska partners inrikes affärer, har nu blivit en alltför bekväm ursäkt som ger Kina fria händer att fortsätta med sina stundtals vårdslösa avtal, särskilt på den afrikanska kontinenten.

Denna ”icke-inblandningspolitik”, med Kinas överseende inställning till tvivelaktiga regimer som den i Sudan, är en fråga som fortsätter att behöva behandlas. Eftersom Kinas huvudsakligen bilaterala förhållningssätt till Afrika går stick i stäv med EU:s huvudsakligen multilaterala tillvägagångssätt hamnar EU tyvärr lite på efterkälken. Korrupta afrikanska ledare föredrar att underteckna lukrativa avtal som inte åtföljs av några krav, och på så sätt verkar EU missa tillfällen.

Trots detta bör EU upprätthålla sin traditionella politik med positiv villkorlighet i syfte att främja hållbar utveckling och inte låta sig frestas att nyansera sitt tillvägagångssätt gentemot Afrika bara för att Kina tar hem fler kontrakt. I stället behöver EU sätta press på Kina att anta fler utvecklingskriterier i sina förbindelser med Afrika. Kina är en stormakt och en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och har därför ett ansvar i Afrika och i hela världen.

 
  
MPphoto
 
 

   Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar min kollega Ana Maria Gomes till ett utmärkt betänkande. Detta betänkande stärker våra förbindelser med Kina, vilket är nödvändigt för att stötta den globala ekonomin. Tills nyligen, och under tusentals år, utövade Kina enbart ”mjuk makt”, som vi nu gör i EU, men Kina håller på att förändras. Hon är en supermakt, såväl ekonomiskt som militärt, och hon befinner sig i en period av förändring.

Vårt förhållande till Kina måste grundas på respekt. Det får inte vara en förbindelse där endera parten tycker sig ha rätt att läxa upp eller mästra den andra. Vi avslutade det kalla kriget genom att inleda en dialog med Sovjetunionen, och vi skapade fred i Europa. På liknande sätt måste vi inleda en dialog med Kina, på alla nivåer. Vi måste bevara institutionerna som stöttar vår regelbaserade globala liberala ekonomi och värderingar, annars är det ute med oss.

Detta innebär att Kina måste spela en fullständig och aktiv roll i alla de Bretton Woods-institutioner vi så noga byggt upp under efterkrigstiden. Det innebär också att vi måste arbeta tillsammans med Kina för att stärka reglerna för världsordningen, så att det tjänar våra intressen och hennes. År 2020 kommer Kinas ekonomi att vara den största i världen. Nu har vi ett val. Antingen ger vi Kina möjlighet att spela en fullständig och aktiv roll i de liberala, regelbaserade, öppna, multilaterala institutioner som byggts upp efter Bretton Woods-konferensen – och detta omfattar EU, AVS, Rio- och Bali-konferenserna, utöver FN, WTO, Internationella valutafonden och Världsbanken – eller så tvingar vi genom vår kortsynthet Kina att dra sig tillbaka och oundvikligen, så småningom, att förstöra dessa institutioner och bygga egna, som passar hennes enorma makt.

Det är därför detta betänkande kommer så lägligt. Det är också därför – och nu ska jag vara kontroversiell här – som olympiska spelen i Peking är så viktiga, för detta är första gången i historien som Kina öppnar sig mot hela världen. Det är därför detta måste bli en stor framgång, inte bara för Kina utan för hela den deltagande världen.

Den uppgift vi står inför nu vid 2000-talets början är enorm. Den har aldrig tidigare genomförts under hela mänsklighetens gemensamma historia, men genomföras måste den. Denna uppgift består i att engagera den äldsta och största nationen på jorden i alla vår planets angelägenheter som vår samarbetspartner.

 
  
MPphoto
 
 

   Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! Mitt besök i Kina i mars i år övertygade mig om hur väl i tiden denna debatt ligger. För Europeiska unionen är Kina enligt min åsikt inte enbart en viktig handelspartner, utan också en allvarlig konkurrent. Ana Maria Gomes’ betänkande bekräftar min personliga erfarenhet.

Jag fick möjlighet att få se den förunderliga arbetsamheten hos billig arbetskraft. Även om Kina måste handskas med stora sociala och ekonomiska skillnader och en oroväckande försämring av miljön, och även om politiska rättigheter och grundläggande friheter fortfarande är mycket begränsade, har landet mycket erfarenhet som kan vara till nytta för afrikanska länder. Afrika kämpar mot fattigdom men är rikt på råvaror. Tack vare efterfrågan från Kina och andra parter kan afrikanska stater få bättre fotfäste på marknaden.

I dagsläget är EU den största biståndsgivaren till Afrika och dess största handelspartner. Kinas målsättning är att bli Afrikas största handelspartner före 2010. Kinas agerande i Afrika utgör därför en allvarlig utmaning för EU.

 
  
MPphoto
 
 

   Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Kinas intresse för afrikansk olja, ädelmetaller och gas börjar påminna lite om vissa europeiska makters gamla kolonialpolitik. Kina ger sig ut för att vara en god vän och affärspartner till Afrika; de övertygar afrikaner att de vill hjälpa dem undfly fattigdom och underutveckling, och att de kommer att stödja den ekonomiska utvecklingen.

Låt oss hoppas att deras avsikter är ärliga, men i affärer liksom i politik helgar ändamålet ofta medlen. Kineserna bygger broar, vägar, idrottsarenor, sjukhus, de förser Afrika med vapen, de ger ekonomiska lån, och på så sätt vinner de själva en ny marknad för försäljning medan de samtidigt framstår som en stat som bryr sig om Afrikas framtid.

EU borde engagera sig betydligt mer i Afrikas utveckling. Vi kan inte stå bredvid som neutrala åskådare medan denna nya kinesiska dominans fortgår.

 
  
MPphoto
 
 

   José Ribeiro e Castro (PPE-DE). (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag gratulera Ana Maria Gomes till det utmärkta betänkande hon har utarbetat, men under den lilla tid jag har vill jag rikta kommissionsledamotens uppmärksamhet, och mina kollegers uppmärksamhet, på ett praktiskt exempel på denna förbindelse, som utspelar sig mitt framför våra ögon. Detta praktiska exempel är Zimbabwe. Rapporter i tidningarna berättar om ett fartyg – varifrån? Från Kina. Lastat med vad? Med vapen, vapen till Zimbabwe, små vapen, granater och granatkastare. Det hindrades från att lossa sin last i Durban, men det finns rapporter om att det begett sig till Angola för att leverera dessa vapen som ska användas till att skada folket i Zimbabwe.

Vi måste uppträda bestämt mot Kina, och även mot Zimbabwes grannländer, för att se till att denna sorts perversa förbindelse, denna sorts dödliga förbindelse, kvävs i sin linda och att valresultat respekteras. Jag anser att vi i vårt förhållande med Kina måste uppmärksamma Kina på dess ansvar på den internationella arenan, som den stormakt och det enorma land det är, för att bevara fred och upprätthålla folks rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

   Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under de senaste 10–15 åren har Kina snabbt blivit den ekonomi i världen som utvecklas snabbast, som man kan se på den årliga ökningen på 10 procent eller mer av dess nationalinkomst. Detta har lett till att landet blivit den fjärde största ekonomin i världen, med världens största utländska valutareserver.

En sådan snabb utveckling i ekonomisk potential innebär att Kina snabbt håller på att bli en av världens främsta handelspartner. Under de senaste 15 åren har värdet på handeln mellan Kina och Afrika växt sig 20 gånger så stort. Det ser inte ut som om Europeiska unionen kan motsvara denna expansion. Därför behöver vi uppmuntra Kina att se till att dess ekonomiska involvering i Afrika omfattar sociala och miljömässiga aspekter, liksom upprätthållande av demokratiska standarder.

Europeiska unionen bör hålla ögonen på Kinas expansion i Afrika. Vi är trots allt alltjämt den största biståndsgivaren till afrikanska länder. Vi bör därför sträva efter att se till att när bistånd erbjuds dessa länder ska detta ske i samband med en avsevärd breddning av handelsförbindelserna med Afrika.

 
  
MPphoto
 
 

   Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Även jag vill framföra mina gratulationer för betänkandet. Där visas mycket tydligt att Kina även kan vara en förebild. Utvecklingen i Kina, särskilt den ekonomiska utvecklingen, kan vara en förebild för Afrika. Marknadsförbindelserna och tillväxten som uppnåtts är anmärkningsvärda.

Kina är också vår partner i WTO. Vi kan ju se att när förhandlingar i WTO om standardlöner och kvotminskning är framgångsrika kan det leda till en situation som båda sidor vinner på. Afrika och Kina behöver Europa. Europa är för närvarande den köpstarkaste marknaden i världen. Jag kan föreställa mig att ett gott partnerskap kan utvecklas.

 
  
MPphoto
 
 

   Louis Michel, ledamot av kommissionen. - (FR) Under en så debatt viktig som denna, och med ett sådant utmärkt betänkande, är det naturligtvis extremt frustrerande för parlamentsledamöterna att ha så lite tid.

Jag vill helt enkelt nämna att jag har sett två läger bildas här i parlamentet. Det finns de – och jag kritiserar dem inte, jag säger bara att detta är vad jag har lagt märke till – som anser att pessimism och rädsla kommer att driva ut kineserna från Afrika. Glöm det, det kommer helt uppenbart inte att hända. Personligen har jag en orubblig tro på den optimism som kommer från modernitet och öppenhet.

Annat som jag hört här i dag får mig att tänka att vi behöver inse hur denna sorts inställning till Afrika är precis vad som får Afrika att tappa förtroendet för Europa. Men vi måste sluta tro att vi har en moralisk rättighet att vara i Afrika. Vi har ingen rättighet alls att vara i Afrika, vare sig moralisk eller annan. Vårt förflutna ger oss sannerligen ingen rätt att tro att så är fallet, och jag vill bara påminna alla om det.

På liknande sätt har jag hört hur kineserna kritiseras för att stjäla våra naturtillgångar från Afrika! Ursäkta, jag vet inte om Paul Marie Coûteaux fortfarande är här – kanske var det en felsägning. Men ändå, som om vi ägde naturtillgångar i Afrika! Det är verkligen ganska häpnadsväckande. Jag ska vara ärlig mot er: kommentarer av det här slaget får mig nästan att tappa hakan ibland.

Jag vill säga er att den enda fara jag ser i Kinas närvaro i Afrika är ”naturresursförbannelsen” för afrikanerna. Detta är något som vi behöver diskutera med afrikanerna – den så kallade ”naturresursförbannelsen” eller ”rentierekonomin”. Detta ämne måste tas upp i våra samtal med Afrika. Jag har en stark tro på dialog, på trepartspartnerskap, på feedback och på ömsesidig förståelse av problem, liksom på eftersträvande av verkligt samarbete. De som är mer benägna att predika hävdar att ”vi européer måste undervisa i hur man ska skydda de stackars afrikanerna från kineserna”. Jag måste säga att jag möter argument av den här typen dagligen i mina bilaterala förbindelser. De är meningslösa, och jag deltar inte i dem, och inte heller förväntar jag mig att någon annan ska göra det.

Ana Maria Gomes’ betänkande är på rätt spår. Personligen anser jag att nästan allt som sägs i betänkandet är på rätt spår. Som ni vet är jag på väg till Kina om några timmar. Jag kommer att möta den kinesiska handelsministern. Ordförande Barroso och jag kommer att möta den kinesiska premiärministern. Tror ni verkligen att vi inte kommer att tala om mänskliga rättigheter, om Tibet, om demokrati, om Afrika? Naturligtvis kommer vi att göra det, på den konventionella diplomatins särpräglade språk. ”Megafondiplomati” har helt motsatt verkan i detta fall. Ju mer man säger till afrikanerna att de måste akta sig för kineserna, att de är beslutna att kolonisera afrikanska länder, att detta är naturresursförbannelsen – ju mer man säger detta, desto mindre kommer de att höra och desto mindre kommer de att vilja lyssna på en.

Europa har verktygen som krävs för att kunna uppnå sitt mål. Detta kan göras på två sätt. För det första har vi vår modell, som vi måste försvara. Vi måste vara annorlunda än andra, eftersom vår modell är annorlunda än andra modeller. Den grundas på delade värderingar, den grundas på tolerans, den grundas på öppenhet, den grundas på dialog, den grundas på feedback, den grundas på ömsesidig respekt. Detta är Europa, och Europa ska inte behöva ändra på sig. Europa behöver inte bli något annat eller jaga efter andra modeller. Det är det första jag ville säga.

Det andra har att göra med vad jag sa tidigare. Vi skulle behöva lite mod att övertala medlemsstaterna att fördela arbetet bättre, att justera reglerna om hur Europeiska utvecklingsfonden ska användas – och här kan Europaparlamentet hjälpa oss enormt, och har redan hjälpt oss. Om vi gav lite mer till de europeiska institutionerna, om parlamentet – till exempel genom att integrera EUF i budgeten, som då skulle bli mycket effektivare politiskt sett – anslog mer resurser till kommissionsledamöter så att de kunde agera i enighet med Europas värderingar, och använda EUF-medel, då garanterar jag att Europa inte skulle behöva oroa sig över konkurrens med Kina. Det är ett faktum.

Det finns viss fog för detta, för vi har en oerhörd fördel. Vilken är denna fördel? Jo, vi ger inte lån; vi erbjuder bistånd. Jag ska förklara bättre. Dagens afrikaner vänder sig till kineserna och kritiserar oss för att inte vara tillräckligt lyhörda, trots att vi erbjuder bistånd – med andra ord, pengar som de inte behöver betala tillbaka – till skillnad från mjuka lån som sanningen att säga slukar upp naturtillgångar. Men om dessa lån används till infrastruktur, till hållbar utveckling, vem kan då hävda att de inte gynnar Afrika? När det handlar om infrastruktur i Afrika skulle som ni vet Europa, eller Europa och Kina, eller Europa, Kina och USA, eller Europa, Kina, Japan och USA, till och med resten av världen, kunna erbjuda hur mycket medel de vill, men det skulle fortfarande ta åratal innan det finns tillräcklig infrastruktur i Afrika för att kunna stödja någon verklig utveckling.

Därför är inte alla dessa pengar, alla dessa investeringar, nödvändigtvis av ondo. Den verkliga frågan är att veta hur allt detta används, hur det förvaltas. Jag vet att jag inte kan få alla att komma överens, men det är det fina med demokrati. Jag tror uppriktigt att det är genom öppenhet och dialog, och i detta fall genom att eftersträva ett tresidigt partnerskap, som vi kan åstadkomma något. Enligt min åsikt kommer Europa alltid att förbli en särskild partner för Afrika av historiska skäl, av geografiska skäl, av förebildsskäl. Jag är inte rädd för detta, och jag anser att om vi verkligen vill vara närvarande i Afrika – vilket, som någon nämnde, är mycket viktigt – måste vi göra som jag föreslår och tillsätta ytterligare en ingrediens till vårt recept. Vi måste sluta antyda att vårt intresse för Afrika enbart grundas på generositet, godhet och medmänsklighet.

Vi har förstås även en skyldighet på detta plan, men vi måste inse att en förbindelse med Afrika utgör en enorm potential för Europa som alla parter kan vinna på. Den erbjuder enorm potential för ömsesidig ekonomisk utveckling, och det är absolut inget fel eller omoraliskt med att se på saken från det perspektivet. Kineserna har åtminstone en god egenskap: de gör ingen hemlighet av sina planer. Jag har aldrig hört kineserna säga att de vill hjälpa afrikaner eller bidra till utveckling i Afrika. Nej, de är ärliga. De spelar enligt den ekonomiska utvecklingens regler; det är deras primära intresse. Personligen anser jag att om vi vill respektera våra partner måste vi acceptera detta. Vi får inte förkasta denna aspekt. Det finns ingen mirakelkur. Om Afrika inte utvecklas ekonomiskt kommer det inte att utvecklas alls, punkt slut, och vår välgörenhetspolitik kommer inte att göra någon skillnad.

Det var vad jag ville ha sagt. Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag har tagit så mycket tid, men jag har uttryckt en åsikt som bygger på min dagliga erfarenhet av dessa länder.

En sista kommentar, vad den nu kan vara värd: det kinesiska fartyget är nu på väg tillbaka till Kina. Folk har alltid sagt att Europa inte har mycket politiskt inflytande. Jag har just kommit tillbaka från SADEC-toppmötet, där jag talade med statschefer. Zimbabwe fanns naturligtvis med på dagordningen. Jag talade med alla statscheferna: Angolas, Moçambiques, allihop. Jag klargjorde frågan om det kinesiska fartyget. Enligt den senaste informationen jag har skickades fartyget tillbaka till Kina. Europa har försökt att göra sin plikt, vad det nu kan vara värt, med mjuk diplomati och med hamnarbetarna, naturligtvis med folkets röst. Det var mödan värt, och det bevisar att afrikaner inte är beredda att godta precis vad som helst när det gäller diplomati, eller för den delen politik.

 
  
MPphoto
 
 

   Ana Maria Gomes, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill minnas att vår kollega Erika Mann, som var föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel, inte kunde närvara. Hon bad mig betona följande punkt som vi har tagit med i betänkandet: Det handlar om vikten av att Afrika utvecklar sin egen strategi gentemot Kina och att en sådan strategi kan stärka ömsesidigheten i förbindelserna mellan Kina och Afrika om den fokuseras på större delaktighet för afrikanska arbetare i kinesiska projekt i Afrika, större vilja från Kinas sida att överföra teknik och bättre tillgänglighet för afrikansk export på de kinesiska marknaderna.

föredragande. − (FR) Jag vill tacka kommissionsledamot Louis Michel och mina andra kolleger för deras synpunkter och för de meningsfulla frågor som har ställts.

Jag förstår kommissionsledamoten när han säger att Europa inte ensidigt kan diktera villkoren för Afrika, särskilt med tanke på att Kina inte tillämpar dem. Det är emellertid just av denna anledning som vi som européer måste investera mer för att stärka det afrikanska civilsamhället, institutioner såsom parlament, fria medier, universitet osv. så att afrikanerna själva kan kräva och genomdriva villkor, såsom de som har sin grund i millennieutvecklingsmålen, och försäkra sig om att de respekteras.

Jag håller fullständigt med kommissionsledamoten, vilket tydligt framgår av betänkandet, när han säger att snabb utbetalning av bistånd eller EU-finansiering är livsviktigt för Afrika och att samordnade insatser och delat ansvar för uppdragen mellan medlemsstaterna och kommissionen är väsentligt om vi ska kunna konkurrera med det otvungna sätt som Kina för närvarande finansierar Afrika på utan att göra någon bedömning av andra konsekvenser än sina egna intressen.

När det gäller OECD:s kriterier är det onekligen Kinas sak att avgöra om det är värt att anta dessa. Jag anser emellertid att det är vår uppgift att utifrån våra positiva och negativa erfarenheter i Afrika få Kina att förstå att det ligger i dess intresse på lång sikt att se till att Afrikas naturresurser utnyttjas utan att decimeras och att det utan goda styrelseformer inte finns några garantier, inte ens för Kina.

När allt kommer omkring kanske en av de positiva följderna av Kinas ökande närvaro i Afrika är denna debatt och det betänkande som vi kommer att anta i morgon. Kina har hjälpt Europa att förstå att det finns en enorm potential i Afrika och att det finns framgångssagor i Afrika. Jag hoppas verkligen att er resa till Kina denna vecka, herr kommissionsledamot, kommer att ge er tillfälle att främja det konstruktiva engagemang som skisseras för Kina och Afrika i detta betänkande och att, som ni har sagt i dag, ni kommer att ta tillfället i akt och påminna Kina om dess plikter som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, inte bara i förhållande till Tibet och Myanmar utan även gentemot Afrika, särskilt gentemot Zimbabwe och Darfur. Jag gratulerar er, herr kommissionsledamot, om era insatser verkligen har bidragit till att skicka tillbaka fartyget till Kina. Detta är mycket positivt.

 
  
MPphoto
 
 

   Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

   Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Ana Maria Gomes’ betänkande är onekligen en detaljerad och intressant analys av Folkrepubliken Kinas närvaro i Afrika. Jag kan emellertid inte befria mig från ett intryck av att någonstans mellan handel, investeringar, infrastruktur, energi och andra viktiga frågor har vi tappat bort en fråga som är av grundläggande betydelse både utifrån den institution som vi företräder – Europaparlamentet – och utskottet för utveckling, som är ansvarigt för detta betänkande. Att försvara de mänskliga rättigheterna över hela världen äger absolut prioritet för Europaparlamentet – vi ser detta på hemsidan på Europaparlamentets webbplats. Om vi verkligen tror på denna slogan kan vi inte i avsnittet om förvaltning och mänskliga rättigheter nöja oss med

– en rutinmässig sammanfattning av Kinas inblandning i Darfur (uttryckt så positivt som möjligt), då vi alla säkert mycket väl vet att ingen som helst förbättring kan skönjas i regionen,

– en enda mening med hänvisning till Folkrepubliken Kinas kränkning av FN:s embargo mot vapenförsäljning i Afrika – låt oss inte glömma att Folkrepubliken Kina är ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, eller

– den korta kommentaren om det kinesiska samarbetet med regeringar som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, såsom Zimbabwe.

”EU [bör] inte underskatta kraften av att kritisera Kina både privat och offentligt”, som Ana Maria Gomes skriver i motiveringen till sitt betänkande. Det är synd att vi har försummat just en sådan möjlighet med detta betänkande. Tack för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 
 

   Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Ana Maria Gomes’ betänkande är ett viktigt bidrag till debatten om denna betydande utmaning för det internationella samarbetet. Jag vill än en gång tacka henne för hennes klarsynthet.

Å ena sidan kan det verka som om Afrika har haft fördel av sina nära ekonomiska förbindelser med Kina. Det ekonomiska uppsving som Afrika har fått genom förbindelserna med sin, bortsett från Europa, viktigaste handelspartner har minskat fattigdomen. Kina ser inte på Afrika som en börda utan som en möjlighet med stor ekonomisk potential.

Å andra sidan har det blivit uppenbart att Kinas ställning i Afrika i vissa hänseenden ger upphov till stor oro. Vapenexport, osunda investeringar och exploatering av råmaterial – Europa känner alltför väl till tecknen på nykolonialism bland all entusiasm. Man kan undra om ekonomisk makt bör användas för att uppmuntra en besatt strävan att bli en supermakt. Detta är tydligt exempelvis i Darfur.

En annan fråga är hur EU bör reagera. Kina är på många sätt Europas rival i Afrika, och det finns många här som har sagt att det inte tjänar något till att läxa upp en självgod supermakt i vardande. I betänkandet har man klokt nog valt ett konstruktivt synsätt. Enligt detta måste vi tydligt se vår roll, som är att påminna Kina om de förpliktelser som ett partnerskap innebär. Det krävs förenade krafter för att nå millennieutvecklingsmålen, hindra konflikter och garantera en hållbar utveckling.

Samarbete är av yttersta vikt för att sätta stopp för klimatförändringarna. Bali gav hopp om att Kina som en av de största förorenarna och Afrika som ett oskyldigt offer skulle bli delaktiga i detta samarbete.

Slutligen måste vi inse att Kina inte delar EU:s idéer om respekt för de mänskliga rättigheterna. Därför måste vi anstränga oss mycket mer för att se till att bestående demokrati, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer slår rot i Afrika. Den slutliga lösningen på den kinesiska utmaningen står inte att finna i Kina utan i Afrika självt.

 
  
MPphoto
 
 

   Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. – (PL) Den växande makt som Kina utgör har en oerhörd betydelse för hur den hållbara utvecklingen fortskrider i Afrika, men vi måste komma ihåg att de afrikanska staterna bär ansvaret för det övergripande inflytande som närvaron av främlingar och främmande organisationer eller regeringar utövar på deras territorium.

Både EU och Kina agerar för att främja säkerhet, fred och hållbar utveckling i Afrika, men EU är för närvarande Afrikas största givare och främsta handelspartner. Trots att Kina har en hel mängd positiv erfarenhet efter att under de senaste 25 åren ha lyft 400 miljoner av sina egna medborgare ur svår fattigdom måste vi ändå koncentrera oss på de enorma sociala och ekonomiska orättvisorna liksom den oroväckande förstörelsen av den naturliga miljön, de begränsade grundläggande friheterna och de usla anställningsförhållandena.

Vi måste övervaka exploateringen av de afrikanska naturresurserna, eftersom resultatet kan bli att de töms fullständigt och att korruptionen breder ut sig liksom att de sociala orättvisorna fördjupas och konflikter anstiftas, vilket skulle påverka utvecklingen i afrikanska länder negativt. Det är just handeln och konsumtionen i staterna i väst som får till följd att Kinas efterfrågan på afrikanska naturresurser ökar, vilket resulterar i ökade koldioxidutsläpp i utvecklingsländerna. Inte mindre viktigt är det att medlemskapet i WTO för med sig en rad förpliktelser som Kina inte iakttar på ett tillfredsställande sätt. EU bör ta upp frågan om rättvisa i förhållande till handel, klimat och andra problem som ett led i trepartssamarbetet med Kina och Afrika.

 
  
MPphoto
 
 

   Toomas Savi (ALDE), skriftlig.(EN) Herr talman! Det mest oroande med Kinas politik i Afrika är att de tillhandahåller bistånd och investeringar utan villkor där. Det utvecklingsstöd som Europeiska unionen bidrar med har alltid varit knutet till stränga villkor i fråga om demokratiska framsteg, erkännande av rättsstatsprincipen och goda styrelseformer samt respekten för de mänskliga rättigheterna.

Kinas pragmatiska ”villkorslösa” samarbete med repressiva regimer i Afrika undergräver de strävanden som EU har gjort för att uppmuntra till demokratisk statsbildning i Afrika och uppmanar oss att införa några nya, mer flexibla strategier för Afrika. Även om villkorligt bistånd ibland är synnerligen effektivt kan det även uppfattas som nedlåtande, och Kina har i sin strävan att tillfredsställa sitt växande behov av resurser undvikit att använda sig av sådant bistånd.

Kinas växande intresse och engagemang i Afrika äventyrar europeiska intressen där, och för att inte tappa mark i Afrika måste vi presentera några nya och mer tilltalande sätt att uppmuntra övergången till demokrati i afrikanska länder. Men å andra sidan får vi inte dra oss för en konstruktiv dialog mellan Europeiska unionen och Kina eller andra stora bidragsgivare som kan vara intresserade av att utforma en sammanhållen multilateral strategi för Afrika.

 
  
MPphoto
 
 

   Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig.(EN) Napoleon sa till oss att vi skulle låta Kina sova, för Kinas uppvaknande kommer att bli omtumlande för världen. Det är en dålig nyhet att Kina har stigit upp, medan vi har slumrat in. Vi handskas fortfarande med det koloniala arvet, både i de koloniserade och de koloniserande staterna, men vi har bortsett från möjligheten att denna tragedi kan inträffa igen. Anklagelsen att Kina ägnar sig åt nykolonialism är inte alls oberättigad. Kina har samma intresse av att exploatera afrikanska länder som några av våra europeiska stater har haft i flera hundra år. Vi har betalat ett högt pris för att lära oss läxan, men Kina måste fortfarande lära sig att tillämpa de mänskliga rättigheterna på hemmaplan samtidigt som man redan experimenterar med kolonialt styre. Vi är inne på en farlig väg med Kinas törst efter olja och dess hunger efter afrikanska resurser. Vi bör skicka en tydlig signal till Kina: Ta först hand om era egna meriter när det gäller de mänskliga rättigheterna och visa sedan världen att ni på allvar vill engagera er i Afrikas utvecklingsmål och inte bara vill utnyttja dem som ett instrument för egna syften.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy