Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Burma.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) EU följer på nära håll situationen i Burma, eller Myanmar. Vi stöder aktivt de insatser som görs av framför allt FN för att påskynda övergången till demokrati, försoning och utveckling i landet. Vi samråder också med våra asiatiska partner om alla dessa frågor. Det särskilda sändebudet Piero Fassino har inför Europaparlamentet redogjort för situationen i Burma/Myanmar. Han har också underrättat parlamentet om de anpassningar som görs tillsammans med Burmas grannländer och andra medlemmar i Asean.

FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari besökte som vi vet landet i början av mars. Jag måste framhålla hur besvikna vi är över att hans besök inte ledde till några tydliga resultat. Framför allt fick vi intrycket att de burmesiska myndigheterna inte var beredda att samarbeta med det internationella samfundet. EU skulle vilja att myndigheterna godtog Ibrahim Gambaris förslag om en fortsatt politisk process. Hela det internationella samfundet ställer sig bakom dessa förslag, som inte är särskilt långtgående.

EU och Ibrahim Gambari pekar på liknande problem. Dessutom sänder EU regelbundet centrala politiska budskap till Burma/Myanmar. Ett av dessa centrala budskap är Europaparlamentets resolution nyligen om situationen i landet. Vårt gemensamma centrala budskap är i stora drag att försoning, stabilitet och välstånd i landet endast kan åstadkommas genom en trovärdig och allomfattande demokratiseringsprocess. EU följer därför med stort intresse oppositionens respons på den kommande folkomröstningen om konstitutionen.

Vi uppmanar myndigheterna att möjliggöra en obehindrad och öppen debatt om konstitutionen före folkomröstningen, att upphöra med sina förföljelser av politiska aktivister och att avskaffa lagar som begränsar yttrandefriheten. Trots den rådande situationen har inte EU förlorat hoppet om att de burmesiska myndigheterna kommer att garantera en fri och rättvis folkomröstning och tillåta internationella observatörer att närvara. Vi är beredda att stödja observatörer från Aseanländerna.

Vid sidan av uppmaningen om att möjliggöra ett korrekt genomförande av folkomröstningen vill vi också att Burma ska frige politiska fångar och upphöra med gripandena. Rådet vädjar i likhet med Europaparlamentet till Burma om att inte förlänga Aung San Suu Kyis husarrest. Vi hoppas att Kina och Aseanländerna också fortsätter att stödja Ibrahim Gambaris arbete och FN:s säkerhetsråds ståndpunkt i framtiden. Vi har sänt detta budskap via diplomatiska kanaler och vårt särskilda sändebud.

Vid det möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) som ska hållas nästa vecka tänker EU förlänga giltigheten för den gemensamma ståndpunkten i fråga om Burma. Därigenom kommer humanitär verksamhet, om än begränsad sådan, fortfarande att vara möjlig medan sanktionerna ännu gäller. Vi uppmanar internationella partner att ge mer stöd, något som Burmas medborgare är i trängande behov av. Stödet från EU kommer att fortsätta.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Benita Ferrero-Waldner kan inte delta i det här sammanträdet. På hennes och kommissionens vägnar vill jag säga några ord om Burma.

Om ett par veckor, den 10 maj, kommer Burmas folk att ges möjlighet att godkänna eller förkasta en konstitution. EU och dess partner anser att de olika politiska krafter och etniska grupper som finns i landet inte i tillräcklig utsträckning medverkat vid utarbetandet av konstitutionsförslaget. Den styrande juntan har gjort precis som den velat i denna process.

Ett resultat av detta är att det i konstitutionen föreskrivs att 25 procent av parlamentsledamöterna ska utses bland militärer, medan övriga 75 procent ska väljas. Det är möjligt att Aung San Suu Kyi kommer att kunna rösta i det val som planeras till 2010, och kanske till och med kandidera, men regimen verkar vilja hindra henne från att en dag bli Unionen Myanmars president. Kina, Indien och Asean har ett visst inflytande – de är främst angelägna om landets stabilitet liksom om handelsförbindelser och investeringar.

Tack vare diskret kinesisk diplomati misslyckades FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari med att få till stånd någon ytterligare öppning av den politiska processen, och han uppgav att han skulle koncentrera sig på ekonomiska, sociala och humanitära frågor.

Eftersom konkreta planer saknas kommer man vid mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att diskutera alla tänkbara åtgärder som EU skulle kunna vidta för att påverka situationen i Burma. Jag vill framhålla att EU:s mål är att främja en balanserad syn på Burmafrågan. Framför allt vill vi ha objektiva resultat. Den 19 november 2007 antog rådet en version av den gemensamma ståndpunkten om införande av nya sanktioner. EG-förordningen trädde i kraft den 10 mars och den årliga översynen planeras äga rum i slutet av denna månad.

EU:s sanktioner speglar vårt missnöje med de långsamma framstegen mot demokrati, det fortsatta kvarhållandet av ett stort antal politiska fångar och kränkningarna av grundläggande friheter. Sanktionernas effekt måste dock undersökas regelbundet, så att vi ser till att de får direkta konsekvenser för regimens företrädare och deras tillgångar. Kommissionen har inrättat biståndsprogram inom ramen för den övergripande samarbetspolitiken, och dessa är inriktade på hälsa och utbildning. Det gläder mig att konstatera att Europaparlamentet har uttryckt sitt stöd för dessa åtgärder under utövandet av sin rätt att kontrollera.

Dessa insatser görs vid sidan av Echos humanitära stöd till grannländer och burmesiska flyktingar i regionen. Vi stöder även fortsättningsvis Ibrahim Gambaris arbete. EU ingår i vänskapsgruppen ”Group of Friends”, som i New York samlar de fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, Aseans ordförandeland, Indien, Japan och Norge, som alla deltar i övervakningen av situationen i Burma. EU:s särskilda sändebud för Burma, Piero Fassino, spelar en nyckelroll när det gäller att stödja Ibrahim Gambaris arbete. Det var den information jag ville förmedla till er på Benita Ferrero-Waldners vägnar.

  Geoffrey Van Orden, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! I dag diskuterar vi Burma, eftersom EU:s riktade sanktioner ska förnyas om fem dagar och de burmesiska myndigheterna driver igenom en folkomröstning om sin bluffkonstitution om bara drygt två veckor.

Vi vill uppriktigt vädja till den burmesiska regimen att vidta en åtgärd som i högsta grad ligger i dess eget och det burmesiska folkets intresse: att göra vad som krävs för att kunna ansluta sig till det internationella nationssamfundet. Den misstänksamma isoleringspolitiken har nu prövats under nästan hela Burmas livstid som självständig stat, och den har misslyckats. Den har skadat Burma och den har skadat det burmesiska folket.

Burma var 1948 världens största risexportör, producerade 75 procent av världens teak och var det rikaste landet i Sydostasien. Landet antogs kunna få en snabb utveckling. I dag har det lägre BNP per invånare än både Rwanda och Bangladesh.

Den burmesiska ekonomin är i trängande behov av stöd från internationella finansinstitut, men ända sedan Burma vände sig inåt och bort från demokrati har Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och Internationella valutafonden med rätta sagt nej till ytterligare finansiell hjälp. Den burmesiska regimens vägran att ha något med omvärlden att göra har fått länder över hela världen att införa ekonomiska sanktioner.

Burma behöver vänner som kan hjälpa till att skydda dess nationella intressen på den globala scenen, men till och med Asean har nu förklarat, även det med rätta, att man inte längre kommer att försvara de burmesiska myndigheterna i något internationellt forum.

Till den burmesiska regeringen vill vi säga: världen är inte emot er om ni bara slutar vända den ryggen. Ni behöver inte vara mer rädda för det internationella samfundet än för ert eget folk. Ni behöver inte världens nionde största armé och femtonde största militärbudget. Ni behöver inte leva i en bunker. Erkänn ert folks demokratiska strävan, upphör med det politiska förtrycket och ge oppositionskrafter möjlighet att till fullo och fritt engagera sig i en ny konstitutionell process.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill vi vädja till den burmesiska regeringen att frige politiska motståndare och de över 1 800 politiska fångarna, inklusive Aung San Suu Kyi, ledarna för 88-generationens studentrörelse och ledarna för shanfolkens förbund för demokrati (Shan Nationalities League for Democracy), som greps 2005, att redovisa alla offer och saknade efter tillslaget i september förra året med anledning av de buddistiska munkarnas och demokratiaktivisternas protester och att tala om var saknade munkar och nunnor befinner sig samt att se till att FN:s särskilda sändebud för människorättssituationen i Burma ges rätt att resa in i Burma och att oppositionella politiska partier ges tillstånd att träffa det särskilda sändebudet.

Den så kallade folkomröstningen är verkligt bekymmersam: det finns en risk för att en folkomröstning som hålls under de rådande repressiva förhållandena endast kommer att befästa ett fortsatt militärstyre. Sedan folkomröstningen tillkännagavs har regeringen utfärdat lag nr 1/2008, som innebär att medlemmar av religiösa samfund, inklusive munkar och nunnor, inte har rösträtt. Den innehåller också bestämmelser om ett treårigt fängelsestraff för den som ses ”föreläsa, dela ut papper, använda anslag eller på annat sätt störa omröstningen i vallokalerna eller på allmän eller privat plats för att sabotera folkomröstningen”.

Vi vill ha garantier från regeringen för att oberoende valkommittéer kommer att sammankallas och en korrekt röstlängd sammanställas, att de långvariga restriktionerna för medierna hävs, att förenings-, yttrande- och mötesfrihet tillåts i Burma och att nya bestämmelser som kriminaliserar legitim debatt om folkomröstningen upphävs.

  Marco Cappato, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Barrot! Ni talade om en balanserad syn. Jag måste säga att jag är rädd att vi är alltför försiktiga, först och främst därför att det finns saker som parlamentet måste få veta, nämligen att EU har tillgång till instrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter.

Det här är nya instrument, och nu är det inte ens obligatoriskt med godkännande från ett diktaturlands ledning för att kunna betala ut medlen. Vi kan alltså antingen diskutera det som händer som iakttagare, eller också diskuterar vi det som människor som undrar vad som kan göras. Och i så fall måste vi få veta – i dag – hur dessa medel betalas ut, vem vi kan hjälpa och hur vi lyckas få information till och från landet. Vi måste exempelvis fundera på hur pengar som spenderas i det så kallade kriget mot narkotikan, pengar som i Burma hamnar direkt i regimens penningkista så att den får bättre möjligheter att förtrycka sitt eget folk, tack vare FN-kontoret. Vi i EU bör också ta itu med det här problemet. När det gäller folkomröstningen handlar det egentligen inte om att alla parter inte fått medverka i tillräcklig utsträckning, som ni sa. Folkomröstningen tjänar som kamouflage för att förbättra regeringens möjligheter att fortsätta att godtyckligt nonchalera mänskliga och medborgerliga rättigheter i Burma.

Till rådets företrädare Janez Lenarčič vill jag säga att munkarna ju redan var djupt engagerade i den fredliga kampen och till och med har gett sina liv för den. Jag anser därför att ert tillkännagivande av att ni inte har för avsikt att bjuda in Dalai Lama till Bryssel för välbehövlig politisk dialog med EU-länderna, i symbolisk mening kommer att få – och redan har fått – negativa konsekvenser för det burmesiska folkets, särskilt munkarnas, fredliga kamp.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! I oktober förra året bevittnade världen hur tusentals personer, buddistiska munkar och allmänhet, tågade längs Rangoons gator och krävde frihet och reformer av Burmas orättfärdiga och våldsamma militärregim. Det var den största regeringsfientliga demonstrationen sedan den första demokratirörelsen slogs ned under blodiga former 1988.

(EN) Om någon tror att situationen kunde ha varit värre än den var förra året behöver vi bara titta på verkligheten: fattigdom, livsmedelsbrist, fortsatt förtryck, undanröjande av politiska motståndare, fortsatt fängslande av vinnaren av Sacharovpriset och Nobels fredspris, fortsatt förtryck och undertryckande av alla avvikande synpunkter som framförs.

Vi i EU måste fortsätta med de starka stödbudskap som vi i september 2007 sände till de människor som kämpar i Burma. Vi står nu inför en situation där en folkomröstning ska hållas om en ny konstitution, en konstitution som av somliga betecknas som nästa steg mot ett återupprättande av demokrati. Ändå innebär den att militären får en fjärdedel av platserna i parlamentet, att Aung San Suu Kyi förbjuds att kandidera i parlamentsvalet eftersom hon är gift med en utlänning och att juntans diktat måste åtlydas till fullo.

Kina måste nu bidra till att sätta press på juntan i Burma för att se till att folket får ordentlig representation, men Bangladesh och Thailand måste också få stöd för att kunna uppmana de burmesiska myndigheterna att ändra synsätt. Vi måste intensifiera våra insatser i fråga om sanktioner och kraftfulla politiska åtgärder, inte bara på EU-nivå utan i hela världen, och framför allt inom FN. Alla EU:s medlemsstater bör uppträda enat i FN för att pressa myndigheterna att vidta åtgärder på den nivån.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Som just har påpekats blir den humanitära och människorättsliga situationen i Burma allt värre, och nu måste rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) vid sitt nästa möte högt och tydligt erkänna detta och ompröva de åtgärder som genomförts inom ramen för EU-politiken.

Vad som först såg ut som ett positivt tecken, den omtalade konstitutionella reformen, blev snabbt ett i högsta grad machiavelliskt projekt. Militärens regeringsnärvaro ska alltså formellt skrivas in i konstitutionen, i strid med alla internationella normer och utan några som helst observatörer, medan alla motståndare till dagens regim utesluts från väljarkåren. Detta är en ren fars och kommer att leda till att juntan får ett ännu hårdare grepp om Burma.

Man måste säga att detta innebär ett misslyckande för den allomfattande strategi som EU och FN tillämpat i själva Burma och på regional nivå. Vårt sändebud har inte ens lyckats ta sig in i Burma. Vår dubbelsidiga strategi med sanktioner och incitament måste därför bli mer effektiv och fokuserad. Med andra ord måste de kriterier som redan fastställts med utgångspunkt i de mål som satts upp tillämpas bättre, mer insiktsfullt och mer konsekvent.

Våra finansiella åtgärder måste innebära att företag som har kopplingar till juntan eller på ett eller annat sätt bidrar till dess finansiering isoleras helt och hållet. Detsamma gäller de makthavare som kan ge sig iväg på shoppingturer till andra länder och skicka sina barn till skolor utomlands. Det gäller även de banksanktioner som införts för dem, som i dag inte innefattar något förbud mot överföringar via europeiska banker.

Vad Asean beträffar måste förhandlingarna om frihandelsavtal ses som en möjlighet att se till att grannländerna avstår från att genomföra strategier som kan ta udden av sanktionerna mot Burma.

Den andra frågan gäller incitament. Vi måste stödja landets livsnerv – på det humanitära planet, givetvis, men samtidigt också på politisk nivå. Här ingår ett offentligt fördömande av de burmesiska myndigheterna, skarp kritik mot folkomröstningens innehåll och de förfaranden som tillämpas samt ett beslutsamt främjande av rättsstatsprincipen och grundläggande friheter genom projekt inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom måste vi stödja och skydda människorättsverksamhet, bekämpa tvångsvärvning av barn till väpnade grupper och skydda barn från våld.

  Luca Romagnoli (NI). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ber er att inte betrakta mig som Kinafientlig för att jag ofta kritiserar Kinas hållning i mina anföranden. Jag anser dock att det knappast kan råda någon tvekan när det gäller situationen i Burma och den kinesiska regeringens väl kända ansvar i och med att den stöder den burmesiska statsmakten. Kina har för övrigt samma ansvar i Darfur, Tibet och många andra delar av världen där kränkningarna av mänskliga rättigheter fortsätter, och inte minst i det egna landet.

Jag kan därför givetvis ansluta mig till och ställa mig bakom den indignation, den avsky och de fördömanden som brukar prägla våra resolutioner, men jag är fortfarande tveksam till hur effektivt detta kan vara. Jag stöder det tydliga fördömandet och beklagar djupt att den burmesiska regimen inte på 45 år gjort några framsteg när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och samvetsfrihet.

Hur skulle jag kunna undgå att fördöma det politiska och etniska förtrycket av det burmesiska folket? Jag vill faktiskt ta tillfället i akt att särskilt erinra om situationen för karenfolket, som i årtionden upprätthållit sin stolta kamp för sin identitet, och jag vill lika bestämt fördöma folkomröstningsmekanismen i den konstitution som regimen vill införa i Burma. Naturligtvis instämmer jag på ett känslomässigt plan med allt som sägs i resolutionen, men eftersom allt som har sitt ursprung i EU-beslut alltid stannar kvar på känsloplanet tycker jag att den är fullständigt meningslös. Det sägs ju i resolutionen att inte ens de nya, riktade sanktionerna har fått önskad effekt.

Det är alltså definitivt värt att efterlysa hårdare sanktioner, men liknande press bör framför allt sättas på stater som Kina, Ryssland och Indien, så att de, med stöd av sitt ekonomiska och politiska inflytande över den burmesiska regimen, samarbetar med EU på det här området och upphör med sina leveranser av vapen och strategiska resurser. I princip håller jag alltså med om vad Hélène Flautre så övertygande sa.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om några dagar kommer rådet att besluta om huruvida den gemensamma ståndpunkten i fråga om Burma ska vidmakthållas och om sanktionerna ska vara kvar. I Burma har det inte skett några egentliga förändringar när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen eller respekt för mänskliga rättigheter. Det finns nästan 2 000 politiska fångar i landet. Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest i åratal. Det finns alltså inget som helst skäl att lätta på sanktionerna.

Det stämmer visserligen att en konstitutionell folkomröstning har tillkännagetts och ett konstitutionsförslag offentliggjorts, men det saknar helt och hållet demokratisk legitimitet. Varken allmänheten eller den demokratiska oppositionen har rådfrågats. Konstitutionsförslaget är fullt av demokratiska brister. Det är absurt att en fjärdedel av parlamentsplatserna ska gå till militären. Det är absurt att utesluta kandidater som är gifta med en utlänning eller har barn som är utländska medborgare. Allt detta vittnar om avsaknaden av demokratiska framsteg.

Vad ska då göras? Jag ställer mig bakom vädjandena från tidigare talare, särskilt de genomtänkta synpunkterna från min kollega Geoffrey van Orden. Men vi kan inte hantera Burmafrågan på egen hand. Utan stödet från Kina skulle juntan inte överleva. Kineserna har alltså också ett ansvar för vad som pågår i Burma. Kina har gått in för att fylla det ekonomiska tomrum som västvärldens sanktioner gett upphov till och skördar nu frukterna. Vi måste därför närma oss Kina om vi vill att situationen i Burma ska förändras.

Jag vill också vädja till mina vänner i Asean. Jag är medveten om att de ser alla synpunkter på Myanmar som en inblandning i deras interna angelägenheter, men jag vet också att situationen i Myanmar gör dem illa till mods. Mitt budskap till dem är att Myanmar skadar omvärldens bild av Asean. Därför måste även Asean utöva påtryckningar.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar uttalandena från rådet och kommissionen i eftermiddag, men nu när 700 politiska fångar hålls kvar efter förra årets demonstrationer och general Than Shwe har vägrat att träffa FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari måste vi förnya vår gemensamma ståndpunkt ett halvår senare. Men det räcker inte. Varför inte utöka sanktionerna till att även gälla olja och gas, som är regimens huvudsakliga finansieringskällor? Om Förenta staterna inför sanktioner inom finans- och banksektorn och förvägrar regimen utländsk valuta, varför gör inte EU det? Vilka åtgärder kan vidtas för att den humanitära hjälpen ska nå östra Burma, där 3 000 byar rapporteras ha jämnats med marken och europeiska hjälporgan är beredda att agera? Buddistmunkarna har skrivit ”nej” på klostermurarna för att sända sitt budskap till den burmesiska civilbefolkningen inför folkomröstningen om konstitutionen i maj. EU:s budskap till Burma måste också vara ett rungande nej till diktatur och ja till demokrati.

  Pierre Schapira (PSE). - (FR) Herr talman! Det är nu sex månader sedan demonstrationerna i Rangoon avslöjade för världen vilka allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som regelbundet sker i Burma.

Tyvärr verkar den internationella allmänna opinionen redan ha glömt detta krisdrabbade land. Vi måste i själva verket ge Burmas folk ständigt stöd och anta en sammanhängande, långsiktig strategi för att äntligen garantera respekten för demokrati, pressfrihet och religions-, yttrande- och föreningsfrihet.

Trots diplomatiska påtryckningar, trots det föredömliga agerandet från Aung San Suu Kyi, som – det måste jag påminna om – tilldelades Sacharovpriset 1990, och trots det internationella civila samhällets insatser har situationen inte förbättrats. Det är 400 000 buddistmunkar som saknar rösträtt och inte kommer att kunna delta i folkomröstningen.

Denna oacceptabla situation bevisar att påtryckningarna så här långt har varit otillräckliga. Sanktionerna mot den burmesiska regimen måste utökas och riktas mot den politiska eliten i stället för befolkningen.

Framför allt hoppas jag att EU:s åtgärder kommer att stärkas. För att öka allmänhetens medvetenhet kräver jag, kräver vi, att Aung San Suu Kyi – som förkroppsligar denna kamp – får hedersborgarskap i alla europeiska huvudstäder. På så sätt visar vi att vi är fast beslutna att se till att mänskliga rättigheter och frihet effektivt främjas i Burma.

  Katrin Saks (PSE). - (ET) När jag kommer in i parlamentets byggnad i Bryssel på morgnarna tittar Aung San Suu Kyi ned på mig med sorgsna ögon från en stor affisch, och jag måste erkänna att jag varje morgon känner mig besvärande maktlös.

De resolutioner som vi nästan enhälligt har antagit har inte haft någon som helst effekt. I dag när jag hörde både kommissionens och rådets företrädare tala här lade jag märke till ordvalet: ”Vi hoppas, vi önskar, vi anser, vi är bekymrade.” Är inte det en alltför försynt hållning gentemot en regim som denna? Vi måste definitivt agera samfällt och med större kraft.

Hur går vi vidare? Vi återkommer alltid till ekonomiska sanktioner. Enligt min mening är det dock uppenbarligen det enda sättet att påverka den här regimen. Vi måste givetvis mycket noga övervaka vart vårt utvecklingsstöd tar vägen. Vårt stöd måste vara avhängigt av mycket konkreta reformer i samhället.

  Ana Maria Gomes (PSE). - (EN) Herr talman! Jag har varit i Burma och sett den misär och det förtryck som det burmesiska folket lever under. Skandalöst nog har EU inte gjort tillräckligt för att hjälpa burmeserna – deras modiga munkar, deras politiska fångar, deras orädda ledare Aung San Suu Kyi – att bli fria och göra sig av med förtryckarjuntan.

EU har inte gjort tillräckligt för att mobilisera inflytelserika grannländer som Thailand, Malaysia, Singapore och framför allt Indonesien att stödja dem som slåss för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma.

EU har inte gjort tillräckligt för att sätta press på Kina och Indien att upphöra med allt stöd till förtryckarna i Burma. EU har inte gjort tillräckligt för att hindra och straffa europeiska företag som franska Total, som fortsätter att göra affärer i Burma och därigenom bidrar till att finansiera narkotikamaffian och förtryckarna i den burmesiska juntan. EU måste agera nu och vägra att godta den farsartade folkomröstningen.

José Manuel Barroso och hans kommissionskolleger, som åker till Peking i dag, måste uttrycka sig bestämt och tydligt när det gäller Burma och Pekings ansvar, som hanteras på ett undermåligt sätt. Dagens och nästa ordförandeskap måste agera beslutsamt för att hjälpa Burmas folk, framför allt genom att strikt genomföra de beslutade sanktionerna och pressa FN:s säkerhetsråd att agera mot de burmesiska förtryckarna.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Parlamentet antar vanemässigt resolutioner, resolutioner som i mycket stor utsträckning är helt utan effekt. Vi är också vana vid att tillämpa sanktioner, som också helt saknar effekt eftersom de inte riktas mot dem som ansvarar för att verkligen göra förändringar utan, som i det här fallet, mot vanligt folk i Burma, som får det ännu eländigare på grund av oss.

Det har redan nämnts att den verkliga syndaren i det här fallet är Kina. Riktar vi några sanktioner mot Kina? Nej! EU-marknaden översvämmas av defekta varor som vi köper från Kina. Varför tillämpar vi inga sanktioner mot Kina för att se hur det påverkar situationen i Burma?

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag håller med mina kolleger i den här frågan. Det handlar inte bara om att det inte skett några förändringar under de senaste månaderna, utan om att inget hänt på 50 år.

Brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen. Religiösa samfund går inte ut på gatorna om de inte anser att något är radikalt fel i ett land. Vi såg det för några månader sedan, när munkarna gick ut på gatorna för att de ansåg att de kunde få fram sitt budskap. Juntan reagerade på ett annat sätt: den såg till att deras protester på gatorna omedelbart stoppades och kvävdes, och de mord som begicks strax efter är skändliga. Och denna regering har behållit makten.

De största missdådarna här är de företag och länder som handlar med Burma – de som levererar vapen och köper burmesiska produkter. Jag håller med mina kolleger om att vi mer aktivt bör tvinga Kina att hantera Burma på ett helt annat sätt. Det är det enda sättet att få till stånd en förändring. Vi måste också agera och tala med de europeiska företag som hjälper juntan. Om vi inte gör något själva kommer det att bli mycket svårt för oss att påtvinga andra länder förändring. Jag stöder detta resolutionsförslag.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Burma är en sådan där fråga som av goda skäl ger ett stort tillskott i parlamentsledamöternas brevlådor.

Jag ser paralleller mellan Burma och Zimbabwe. Båda har varit blomstrande ekonomier. Båda gick sedan från demokrati till förtryck och allt vad det innebär: förnekande av grundläggande friheter, svår fattigdom och förtryckande militarism.

Men jag ser också en parallell i EU:s hållning gentemot både Burma och Zimbabwe. I båda fallen är EU uppriktigt sagt alldeles för försynt. Vi har lyssnat på kommissionen och rådet i dag, men vad hade de egentligen att säga till oss? Mycket, mycket lite.

Jag menar att vi måste vara mycket mer beslutsamma. Vi måste trappa upp de ekonomiska och de övriga sanktionerna, och vi måste införa ett effektivt och totalt vapenembargo. Vi måste sätta press där det kanske har som störst effekt: på de regimer, de sympatisörer, däribland Kina, som stöder denna junta. Först då, särskilt när vi har att göra med dem som är ambivalenta till militärjuntan, kan vi få en förändring.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag har redan nämnt att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) vid sitt nästa möte kommer att debattera Burmafrågan och antagligen anta en del slutsatser. Jag kommer tillbaka till detta, men först vill jag svara på en del av kommentarerna.

För det första, Marco Cappato. Jag vill betona att rådet hittills aldrig har diskuterat möjligheten att bjuda in Dalai Lama till ett möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Jag tror inte heller att ett sådant möte någonsin kan komma till stånd. Om det gjorde det skulle det handla om Tibet och Burma, som vi diskuterar just nu. Jag vill dock framhålla att vad som behövs för att förbättra situationen i Tibet inte främst är en dialog mellan EU och Dalai Lama, utan snarare en dialog mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lama. Det slovenska ordförandeskapet har redan efterlyst detta flera gånger.

Jag vill nu säga något om nästa möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Vi förväntar oss att rådet kommer fram till slutsatser och beslutar att på nytt uttrycka sin stora oro för situationen i Burma och att kräva att de burmesiska myndigheterna agerar snabbt för att få till stånd en övergång till ett legitimt civilt styre och nationell försoning. Vi förväntar oss också att rådet kräver en öppen debatt om folkomröstningen, som bör hållas under fria och rättvisa förhållanden. Dessutom förväntar vi oss, som Hélène Flautre nämnde, att de burmesiska myndigheterna bjuder in internationella observatörer för att övervaka folkomröstningen.

Jag betvivlar inte att rådet kommer att kräva omedelbar frigivning av samtliga politiska fångar, som Richard Howitt påpekade. Inte heller betvivlar jag att man samtidigt kommer att vädja om frigivning av Aung San Suu Kyi. Vi förväntar oss dessutom att sanktionerna, som snart upphör att gälla – som Geoffrey Van Orden helt riktigt konstaterade, förlängs med ytterligare 12 månader med möjlighet till ändringar, dvs. en skärpning eller en lindring, när som helst beroende på situationen.

När det gäller vapen vill jag säga till Luca Romagnoli att EU har förbjudit export av alla slags vapen och tillhörande materiel till Burma. Det ingår i EU:s sanktioner, och vi förväntar oss en förlängning samtidigt med sanktionssystemet eller sanktionsmekanismen. Vi försöker få med oss andra medlemsstater i denna fråga.

Till sist vill jag tillägga att man kan säga, som Hélène Flautre gjorde, att FN:s strategi gentemot Burma har misslyckats. Man kan emellertid också säga att den ännu inte har burit frukt. Jag lutar åt det senare.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman! Jag har lyssnat uppmärksamt på alla kommentarer, som återspeglar det faktum att Burma fortfarande har långt kvar innan det finner vägen till demokrati, och det är vi alla alltför väl medvetna om. Vi måste fortsätta att stärka vår politik, och i det avseendet vill jag framhålla att vi nyligen trappade upp de sanktioner som framför allt riktar sig mot regimen och ledarna. Rådet undersöker nu möjligheten till utökade finansiella sanktioner.

När det gäller de politiska fångarna vill jag tillägga att mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 29 april utgör ett tillfälle att på nytt sända ett budskap till regimen och be den upphöra med sina hotelser och fängslanden. Vi är oerhört angelägna om att upprätthålla vår solidaritet med Aung San Suu Kyi. Jag bör påpeka att vi inte kan kontakta henne direkt, men vi står i kontakt med medlemmar av hennes parti.

Vid sidan av sanktionerna nämnde några av er givetvis samarbetet med grannländerna, som måste hjälpa oss att påverka den burmesiska regimen, och Benita Ferrero-Waldner kommer att ta upp Burmafrågan i Kina den här veckan. Kommissionen har också uppvaktat den thailändska regeringen, medan Indonesien tycks hålla på att utarbeta ett nytt initiativ. Ni gör dock helt rätt i att betona vikten av att andra länder i regionen vidtar åtgärder.

Jag kommer nu till problemet med att hjälpa befolkningen. Det burmesiska folket ska inte behöva betala priset för den politiska stagnation som ledarna har orsakat i landet. Från EU:s sida är det inte tillräckligt att bara fördöma och isolera Myanmar. Jag vill påpeka att vi när vi ger bistånd försöker ta varje tillfälle i akt att betona att det endast är genom ett bättre styre från regimens sida som biståndet kan bli så effektivt som vi hoppas.

Framför allt Marco Cappato uttryckte oro för hur den internationella hjälpen övervakas. Jag måste påpeka att den internationella hjälpen ges genom FN-organ och icke-statliga partnerorganisationer, och jag kan försäkra er att vi övervakar den mycket noga. Ni gjorde dock rätt i att ta upp frågan.

Jag anser därför att det vi bör göra är att sätta så stor press som möjligt för att se till att Burma snabbare går mot demokrati. Samtidigt måste vi se till att Burmas folk inte får lida ännu mer som en följd av fullständig isolering, eftersom det antagligen inte är en bra lösning.

  Talmannen. − Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 24 april 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar varmt denna resolution, som visar parlamentets fortsatta oro för situationen i Burma. Vi har ett ansvar för att se till att utvecklingen i detta land inte spårar ur.

Det är väl känt att Burma, trots sina rika tillgångar och sin bördiga mark, fortfarande är ett av världens fattigaste länder. Det anses också allmänt att militärjuntan bär ansvaret för en lång rad brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive den brutala behandlingen av de buddistmunkar som protesterade mot regimen.

Med tanke på den senaste utvecklingen, framför allt juntans avsikt att genomdriva en fullständigt odemokratisk och orättfärdig konstitution, är det hög tid att EU utövar allt sitt inflytande för att försöka förbättra situationen.

Vi kan inte längre bara diskutera situationen i Burma inom det internationella samfundet. Förhandlingar mellan FN och de burmesiska myndigheterna har visat sig helt och hållet fruktlösa. Det finns nu ett trängande behov av riktade sanktioner mot juntan och företag med kopplingar till den.

Jag stöder till fullo denna resolution, där rådet uppmanas att införa bredare och hårdare sanktioner mot den burmesiska militärregimen. I detta avseende hoppas jag verkligen att våra ord kommer att följas av handling.