Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B6-0213/2008

Debatter :

PV 07/05/2008 - 13
CRE 07/05/2008 - 13

Omröstningar :

PV 08/05/2008 - 5.6
CRE 08/05/2008 - 5.6

Antagna texter :


Debatter
Onsdagen den 7 maj 2008 - Bryssel EUT-utgåva

13. Transatlantiska ekonomiska rådet (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om Transatlantiska ekonomiska rådet.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! EU och Förenta staterna står tillsammans för 60 procent av världens bruttonationalprodukt och 40 procent av världshandeln. Transatlantiska kommersiella tjänster och revisionsflöden uppgår till 3 miljarder US-dollar dagligen. De transatlantiska ekonomiska förbindelserna skapar sysselsättning åt 14 miljoner människor. Detta är proportionerna för det som vi ska tala om i dag.

I april 2007 undertecknade EU och Förenta staterna ett ramavtal för att stärka den transatlantiska ekonomiska integrationen mellan USA och EU. Avtalet baseras på erkännande av att EU och Förenta staterna är varandras viktigaste ekonomiska partner, men att vi även har gemensamma intressen och utmaningar och delar en lång rad gemensamma värderingar, t.ex. att måna om frihandel och öppenhet för investeringar, att måna om fri konkurrens utan snedvridning, respekt för äganderätt inklusive immateriella rättigheter och effektivt skydd för konsumenter, arbetstagare och miljön.

Det transatlantiska avtalet är en förstärkning av vårt gemensamma engagemang för att uppnå närmare ekonomiskt samarbete och påskynda avvecklingen av transatlantiska handels- och investeringshinder. Transatlantiska ekonomiska rådet har inrättats för att se till att detta samarbete ska fungera. Målet är att avveckla hindren för en verkligt transatlantisk marknad. Samtidigt delar vi emellertid gemensamma utmaningar i våra förbindelser med andra länder. Transatlantiska ekonomiska rådet har redan visat sig vara ett värdefullt forum för en strategisk dialog om hur man gå vidare i förhållande till Kina och när det gäller statliga medel. Produktsäkerhet hos importerade varor och hävdande av immateriell äganderätt i tredjeländer är specifika exempel på praktiskt samarbete i specifika frågor.

De största hindren mot handeln mellan våra högt utvecklade ekonomier är olika regler och lagstiftningsstrategier. Icke tariffära handelshinder har så gott som avskaffats i de åtta största världshandelsrundorna under de senaste 60 åren. Icke tariffära hinder, exempelvis onödigt stränga föreskrifter och administrativa förfaranden som begränsar handeln är nu den viktigaste typen av hinder. Dessa hinder är ofta mindre synliga och mer komplicerade, och de kan vara mycket politiskt känsliga eftersom de ofta är följden av avsiktliga inre politiska avgöranden.

De goda nyheterna för oss är att Förenta staterna, där man tidigare alltid varit mycket skeptisk mot föreskrifter som inte genomförts i det egna landet, öppnar sig alltmer för internationellt samarbete om lagstiftningsfrågor, särskilt med oss. Beslutet av US Securities and Exchange Commission (SEC) att godta globala redovisningsstandarder (IFRS; International Financial Reporting Standards) var ett historiskt steg framåt.

Som ordförande i Transatlantiska ekonomiska rådet har jag lärt mig ett viktigt koncept under dessa tidiga steg. Transatlantiskt samarbete är inte möjligt utan politiskt ledarskap. Att hålla med om att det är önskvärt att ha en marknad utan handelshinder är en sak, men så snart som vi börjar hantera specifika hinder finner vi att den ekonomiska integrationen kräver en hel del hårt arbete, tålamod, uthållighet och som sagt, politiskt ledarskap. Det var förresten likadant när vi ville genomföra EU:s inre marknad. Jag erinrar mig att det behövdes 30 år av ekonomisk och politisk integrering för att bana väg för projektet med en europeisk inre marknad.

Ändringar av befintliga föreskrifter och inarbetade förfaranden är inte alltid populärt. Det finns alltid grupper som inte måste avstå från fördelar om vi behåller status quo. Vissa grupper känner sig alltid hotade på hemmaplan. Om vi ger efter och saktar farten och glömmer fördelarna för den europeiska ekonomin som helhet, då stänger vi in oss och stoppar gemensamt huvudet i sanden.

I dag skulle jag vilja framhålla dels att de befintliga bestämmelserna hindrar ekonomisk integration och minskade administrativa bördor, och dels att nya lagar kan undergräva det mål vi vill nå. Ett exempel är lagförslaget från den amerikanska kongressen om att alla frakter som lämnar våra hamnar med Förenta staterna som destination ska förhandskontrolleras. Det här är givetvis något som kommer att diskuteras inom ramen för Transatlantiska ekonomiska rådet.

Nästa möte i Transatlantiska ekonomiska rådet är nästa tisdag här i Bryssel. Det blir det första mötet på europeisk mark. Ett stort antal amerikanska regeringspolitiker kommer att delta. Vi har en omfattande dagordning och vi kommer att diskutera framsteg inom många områden. Liksom vid vårt första möte i Washington, kommer vi att fortsätta vår strategiska dialog under detta möte. De planerade ämnena är Rysslands integrering i världsekonomin, frågan om hur man bör reagera på växande riskerna med protektionism och framför allt vilka slutsatser vi alla kan dra av krisen på finansmarknaden. Som ni ser kommer vi att täcka ett mycket brett spektrum.

Parlamenten på båda sidor om Atlanten har en betydelsefull roll att spela i hela processen. Jag är mycket tacksam mot Europaparlamentets ledamöter för det starka intresse som de visat för den här processen. Jag är också tacksam för de nära kontakter som Europaparlamentets ledamöter upprätthåller med den amerikanska kongressen och jag vill framhålla att som parlamentsledamöter har ni en mycket viktig uppgift, eftersom mycket av det som vi vill och kan avtala politiskt också måste formaliseras i lag. För att det ska kunna ske måste vi få godkännande från kongressen i Förenta staterna och från er här i Europa. Detta är också orsaken till att lagstiftningsdialogen är inkluderad i hela projektet.

Låt mig till slut framhålla att den väg som vi nu slagit in på skiljer sig i hög grad från tidigare försök som alla har misslyckats mer eller mindre spektakulärt, och att båda sidor är övertygade om att vi nu har den hittills mest lovande strategin för att nå verklig förändring. Det är viktigt med en ständig politisk granskning och en tydlig fördelning av vilka som har ansvar för initiativen, eftersom de initiativ som tidigare tagits tyvärr inte nått målet.

Därför är det mycket viktigt att klargöra synpunkten att detta är en övning i samarbete som inte kan sättas ihop i en handvändning. Det är ett långsiktigt projekt. Båda sidor är helt överens om att varken mandatet för den sittande amerikanska regeringen, som löper ut i januari nästa år eller för den sittande Europeiska kommissionen, vars mandattid går ut i november nästa år, ska få inverka på planeringen på medellång eller lång sikt av detta arbete.

Vi är fast beslutna att det här projektet inte ska påverkas av mandattider och mandatperioder.

 
  
MPphoto
 
 

  Jonathan Evans, för PPE-DE-gruppen. – Fru talman! Jag vill börja med att tacka vice ordförande Günter Verheugen. Han har talat om behovet av politiskt ledarskap, hårt arbete och uthållighet. Han har visat samtliga dessa kvaliteter och jag vill framhålla att vi inte skulle befinna oss där vi är i dag om det inte vore för det hårda arbete och personliga engagemang som han har visat i det här projektet.

Jag anser att dagens resolution den här gången återspeglar synpunkter från samtliga parlamentsutskott. Jag vill gratulera dem, för det första för deras engagemang och för det andra för deras disciplin, eftersom det här är ett dokument som är begränsat till 47 punkter som kommer från samtliga utskott i parlamentet, tro det eller ej.

Det här är en positiv process. Det är något som enligt min uppfattning måste fortsätta i framtiden. Jag vill tacka företagardialogen och konsumentdialogen för deras kontakt med lagstiftarna. Jag vill också uppmärksamma er på vice ordförande Günter Verheugens kommentar om kongressens engagemang. Jag träffade faktiskt våra kolleger i kongressen i Washington och förvånande nog – jag tror det är första gången – har jag blivit ombedd att lägga fram deras synpunkter på det möte som ska hållas den 13 maj. Jag menar att det är en helt annorlunda förbindelse än vad parlamentet hade med kongressen för tre eller fyra år sedan.

Varför är då detta viktigt? Därför att vi försöker åstadkomma ett samarbete om lagstiftningsfrågor, korrekt riskbedömning – bland annat säkerheten hos importerade produkter – och för att överbrygga skillnader i tekniska standarder, motarbeta protektionism, undanröja hinder mot den transatlantiska handeln och befrämja avreglering av kapitalmarknaderna.

Men jag anser även att vi kan ta på oss en roll som föredöme inför globaliseringens utmaningar. Vi kan visa att vi på en transatlantisk bas kan se till att standarderna inte minskas i de utmaningar som vi möter när det gäller Kina och Indien.

Låg mig får avsluta med ett par ord om en annan person som har bidragit till den här processen. Tom Lantos, ordförande i kongressens internationella utskott, avled tragiskt nog för några veckor sedan. Jag vill bara säga att han var den enda i den amerikanska kongressen som kommit som överlevande från förintelselägren och att han räddades till livet av Raoul Wallenberg. Jag vill att hans engagemang i denna process ska bekräftas här i parlamentet och jag vill tacka honom på allas våra vägnar.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Även vi vill ge kommissionsledamot Günter Verheugen en eloge för hans engagemang i samarbetet mellan EU och Förenta staterna och i utvecklingen och inrättandet av det translantiska ekonomiska rådet, som har till syfte att stärka det ekonomiska samarbetet och skapa en stor gemensam marknad – inte bara i EU:s och Förenta staternas intresse utan också för att ta itu med de problem som båda sidor står inför, exempelvis globaliseringens utformning, sakfrågor som måste regleras och ibland också avregleras på global nivå, när så behövs.

Kommissionsledamot Günter Verheugen har rätt i att politiska faktorer har en mycket viktig roll i detta avseende och att den politiska verkställande makten också är viktig – vilket är en särskild fråga. I år är det val i Förenta staterna – det vill säga ett år av osäkerhet när det gäller landets kommande förvaltning. Vi vet inte vem som blir ny president även om jag har en personlig preferens. Förenta staternas ekonomiska utveckling skiljer sig från vår. Det går fortfarande ganska bra för oss, men i USA upplever man en viss pessimism. Överuttag av ekonomiska resurser, stigande arbetslöshet, bittra klagomål över höga energipriser är några exempel; allt detta leder till en osäkerhet som givetvis inverkar på landets ledande aktörer.

I vilket fall som helst behöver vi varandra för att kunna genomföra detta omfattande arbete, som kommissionsledamot Günter Verheugen redan sagt. Det här handlar inte bara om att utveckla en gemensam marknad, det handlar också om vårt engagemang i de globala problem som är förenade med handel och handelspolitik och med våra förbindelser med de nya ekonomier som kallas BRIC-länderna. Detta är en viktig aspekt.

Det är också viktigt att överväga hur vi kan utveckla en gemensam handelsdagordning som också inkluderar sociala aspekter och miljöaspekter. Jag har här betonat några punkter som är mycket viktiga för min grupp.

Jag skulle vilja nämna ett antal prioriteringar på kortare sikt, förutom utveckling av marknaden. Jag menar att frågan om hur vi ska kunna tackla livsmedelskrisen också borde finnas med på dagordningen, precis som säker och hållbar energiförsörjning – vi är båda huvudsakligen energikonsumenter och beroende av producentländer – och givetvis stabiliteten på finansmarknaderna. Jag anser att det ytterst handlar om att hindra utvecklingen av en fästning Europa och en fästning Amerika som reaktion på all slags ny ekonomisk utveckling. Vi måste bemöda oss om att agera tillsammans på den internationella arenan, för vår egen ekonomiska framtid och för de många andra länder som är beroende av oss. Tack för ordet.

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionsledamot Günter Verheugen har påmint oss om flera mycket viktiga saker som har att göra med dagens ämne, först och främst att värdet på handeln mellan Förenta staterna och EU uppgår till 3 miljarder US-dollar per dag.

För det andra har han påmint oss om att det har tagit mer än 30 år att utveckla den inre marknaden mellan våra medlemsstater – och att den som vi alla vet fortfarande inte är perfekt. Vi har med andra ord påmints om att utvecklingen av en inre marknad mellan Förenta staterna och Europa måste bli ett långsiktigt projekt.

Slutligen har han i detta sammanhang betonat politikens viktiga roll: politiska kretsar och politiska institutioner.

Min grupp har bidragit till arbetet med denna resolution och stöder därför resolutionens huvudteman. För det första måste vi sträva efter största möjliga harmonisering av standarder, vare sig det är fråga om produktsäkerhet eller andra finansiella faktorer, dvs. ett system med enhetliga, harmoniserade standarder. Men om det skulle visa sig omöjligt eller om det skulle ta för lång tid, för vi vet ju hur svårt detta är, och med hänsyn till olika ekonomiska aspekter, förespråkas det i resolutionen att vi ska godta varandras standarder enligt principen att om det duger för oss så duger det åt våra partner – och vice versa, givetvis.

Nåväl, som vi alla vet är det lättare sagt än gjort och det finns fortfarande många problem som vi måste lösa tillsammans, vare sig det gäller fjäderfä, hormoner, boskap eller den mycket känsliga fråga som kommissionsledamoten nämnde – Förenta staternas krav på att varenda container ska genomsökas.

Om vi har den rätta positiva inställningen anser jag att vi kommer att lyckas lösa alla dessa problem, ett efter ett, och om både Europaparlamentet och den amerikanska kongressen bidrar anser jag att vi kommer att kunna nå ett gott resultat.

 
  
MPphoto
 
 

  Dariusz Maciej Grabowski, för UEN-gruppen. (PL) Fru talman! Några erkännande ord till kommissionsledamot Günter Verheugen för att han har tagit upp och engagerat sig i en så viktig fråga. Man kan säga att 1800-talet var en tid av europeisk expansion, 1900-talet var den period då Förenta staterna dominerade och 2000-talet tycks bli Kinas och Sydostasiens århundrade. För att inte de konflikter som åtföljde de ekonomiska förändringarna under 1800- och 1900-talen ska upprepas, och med tanke på hur snabba de ekonomiska processerna varit under de senaste decennierna, måste vi förutse eventuella stridigheter och komma på metoder för att förebygga konfrontationer.

Nu måste något sägas om tre mycket viktiga hotbilder – ojämlikhet när det gäller tillgång till och överföring av information, ojämlikhet när det gäller tillgång på råvaror och för det tredje ojämlikhet i fråga om tillgång på forskning och teknik. Det är här som Transatlantiska rådets roll och betydelse blir tydlig.

Vi måste diagnostisera, förutse och förebygga kriser – ekonomisk frihet får inte innebära ekonomisk anarki. Europa får inte visa likgiltighet eller protektionism i förhållande till Förenta staterna liksom inte heller Förenta staterna i förhållande till Europa. Både USA och Europa, som överlägset dominerar när det gäller tillgång till information, måste agera så att skillnaderna i utveckling inte blir djupare och hindra detta från att inträffa.

 
  
MPphoto
 
 

  Umberto Guidoni, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag menar att det behövs större överensstämmelse mellan bilaterala handelsavtal och Världshandelsorganisationens multilaterala regler för att den internationella handeln ska bli mer balanserad. Utan sådan överensstämmelse finns risk för att det translantiska ekonomiska rådet utnyttjas för att skapa en speciell ekonomisk förbindelse mellan två stormakter, en protektionistisk marknad som ställer Atlanten mot andra globala marknader.

I stället bör EU och Förenta staterna förena sina krafter för att skapa en mer rättvis handel, föra upp miljömässiga och sociala standarder på dagordningen och prioritera utveckling, minskad fattigdom, miljöskydd och kulturell mångfald, i stället för att införa avreglering, som bidrar till snabb omflyttning av kapital och innebär större vinster för de multinationella företagen.

Det är delvis på grund av finansiell spekulation som livsmedelskrisen sprider sig över världen. Kommissionen måste sätta upp frågan om råvarupriser på dagordningen – särskilt livsmedelspriser – så att en mekanism för att stabilisera priser kan definieras för att bekämpa spekulation på de stora kapitalmarknaderna.

Vi måste arbeta för att det immateriella äganderättskyddet inte ska skapa kunskapsbarriärer och uppmuntra och belöna överföring av kunskap och teknik till utvecklingsländer.

Otaliga handelstvister mellan EU och Förenta staterna handlar om genmodifierade organismer och kötthormoner. Rådet och kommissionen måste agera i linje med och till försvar av EG-lagstiftningen så att Europas medborgare garanteras rätten till säkra livsmedel och en säker miljö. Vi måste börja med Europas jordbruk och se om det verkligen finns behov av produkter som förorenats med genmodifierade organismer, och alltid utgå från en försiktighetsprincip som möjliggör spårning och märkning av produkter som innehåller genmodifierade organismer.

EU och Förenta staterna måste också gå i spetsen för utvecklingen av förnybara energikällor och finna ekologiskt hållbara tekniska lösningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernard Wojciechowski, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Det gläder mig att det finns politisk vilja på båda sidor av Atlanten för ett gott partnerskap mellan de båda kontinenterna. Jag vill också tacka kommissionen för arbetet med att bygga upp den här ömsesidigt fördelaktiga strukturen. Jag är glad över att parlamentet, trots att det finns några kommunister bland oss, stöder insatserna för att minska handelshindren och stöder investeringarna mellan Förenta staterna och EU och jag ser fram emot inrättandet av en transatlantisk marknad 2015.

Över hela Europa satte man stort hopp till att Frankrikes nye president skulle genomföra ekonomiska reformer i ett land som fastnat i socialistisk övervintring. Det verkar dock som om Nicolas Sarkozy är mer intresserad av en före detta fotomodell än av avreglering av ekonomin. Man hade stora förväntningar på att den nya förbundskanslern skulle reformera Tysklands föråldrade sociala trygghetsmodell och samtidigt ge nya impulser till övriga EU under det tyska ordförandeskapet. Resultat: nada, zero, zip. Det som en gång var den europeiska integrationens motor är i dag en bromskloss för en liberal europeisk ekonomi. Jargonguttrycket ”ett socialt Europa” eller ett ”solidariskt Europa” är missvisande för vårt folk. Det är hög tid att vi sätter igång med att minska de ekonomiska hindren på hemmaplan och bygga upp ett omfattande partnerskap med Förenta staterna. Det är enda sättet att uppnå ett konkurrenskraftigt Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag förväntar mig att det nya transatlantiska rådet först och främst ska söka lösningar för att hejda ytterligare ökningar av livsmedelspriserna. Jag förväntar en reaktion på den plötsliga prisuppgången men också på det faktum att i år kommer tiotals miljoner människor att dö och ytterligare hundra miljoner sjunka ner i ännu djupare fattigdom.

En situation där hungersnöd i utvecklingsländerna kan leda till uppror medan utvecklade länder ransonerar livsmedel, är inte resultatet av en naturkatastrof. Det är ett resultat av oklok politik på båda sidor Atlanten. På grund av höga bidrag och importtullar har jordbruksprodukter inte odlats där de ger högsta avkastning till lägsta pris. I stället för grödor på åkrarna odlas raps, majs och halm som efter bearbetning slutar i bilarnas bränsletankar. Samtidigt är det välkänt att priset på vete genast skulle falla med 10 procent och att priset på majs skulle falla med så mycket som 20 procent om staterna utfärdade ett moratorium på biobränslen. Jag vill inte undanhålla er en komisk aspekt av denna fråga, nämligen att det ofta behövs mer än en liter diesel för att producera en liter biobränsle.

Jag menar att under en veckas diskussioner i Transatlantiska rådet kommer det att klargöras om EU och Förenta staterna verkligen känner ett verkligt globalt ansvar eller om de håller fast vid en rent populistisk inställning. Mot bakgrund av de bokstavligen dödliga resultat som är följden av den livsmedelspolitik som hittills förts bör det orättvisa jordbruksstödet och de tullavgifter som gynnar orimliga biobränslen upphöra omedelbart. Det är enda sättet att se till att livsmedelspriserna faller och för att fler människor ska slippa leva med rädslan att dö av hunger. Det är enda sättet att garantera ett sant globalt ansvarstagande.

 
  
MPphoto
 
 

  Erika Mann (PSE).(DE) Fru talman! Jag måste erkänna att jag är häpen över det som Bernard Wojciechowski just har sagt om Tyskland och den störning som Tyskland tycks vara för EU-systemet. Jag har alltid sett det annorlunda. Jag finner det märkligt att höra sådana kommentarer fällas här i Europaparlamentet.

Kommissionsledamot Günter Verheugen, ni tog upp de viktigaste punkterna, men det var en sak som inte nämndes, och det är hur svåra förhandlingarna varit denna gång. Translantiska ekonomiska rådets verksamhet har ju just inletts och förväntningarna är naturligtvis mycket höga. Det finns mycket på ”att göra”-listan och jag personligen menar att en sund realism vore på sin plats, eftersom några i gruppen överbelastar rådet med för många ämnen – bland annat psykologiskt svåra frågor som till exempel fjäderfäfrågan. Min personliga rekommendation är att vara lite mer realistisk och kanske korta av dagordningen.

Jan Marinus Wiersma påpekade också att det är ett mycket svårt politiskt år för Förenta staterna. Här i Europa står vi också inför ett besvärligt år, och det har faktiskt redan börjat. Många är involverade i förvalskampanjer och måste se till att bli omvalda. Från nästa år kommer vi att ha ett annat parlament och en annan kommission, så det vore bra för båda sidor att bemöda sig om att vara realistiska för att inte skapa problem, såsom ofta har hänt.

Vi får aldrig glömma varför vi gjorde det här. Vi har gjort detta för att bättre inse vad en integration av de båda marknaderna kan innebära – inte av önskan att de ska bli integrerade utan för att de faktiskt redan är integrerade. Det var rätt av Annemie Neyts-Uyttebroeck att framhålla siffrorna. Det som vi fortfarande helst vill göra – och det har varit målet när allt kommer omkring – är att undanröja så många hinder som möjligt. Vi kan inte undanröja alla. Vi måste fortsätta leva med några av dem. Även inom den europeiska marknaden lever vi med en del hinder som inte kan tas bort, och ändå störtar inte världen samman. Vi behöver bara undanröja de hinder som vi kan, de som är svåra att leva med, och som är svåra för konsumenter att leva med, de hinder vars undanröjande kommer att ge mer sysselsättning, de som är orimliga.

Vissa hinder är löjliga. Man behöver bara besöka några småföretag, så kommer de att berätta om en del helt idiotiska hinder. Det finns faktiskt många dumma hinder och det är dem som vi ska bli av med.

Jag hoppas verkligen att kommissionen och parlamentet kommer att fortsätta samarbeta på det här engagerade sättet. Många problem börjar i parlamentet eller måste handläggas av parlamentet. Jag vill därför tacka för ert nära samarbete och önska lycka till med nästa framgångsrika möte.

 
  
MPphoto
 
 

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Under 2000 enades vi om säkert mottagande av företagsavgifter som överförs till Förenta staterna. Vi har dock aldrig kommit längre än till att dra upp gemensamma transatlantiska standarder. Av säkerhetsändamål sker en ständig ökning av överföringen av kommersiella uppgifter till myndigheter, i synnerhet passageraruppgifter men också överföring av bank- och telekomuppgifter.

Det här är inte rätt sammanhang för att ta upp frågor om medborgerliga rättigheter men det finns en viktig ekonomisk dimension. Om affärsresenärer utsätts för onödiga förseningar innebär det helt klart en kostnad. Ännu mer betungande är dock den ansenliga kostnad som belastar företagen.

Enligt vad jag förstått tillämpas kostnadsersättning i Förenta staterna men inom EU finns ingen konsekvent politik. I direktivet om lagring av uppgifter har vi exempelvis överlämnat till medlemsstaterna att besluta om de vill kompensera telekomföretagen. Det skulle vara intressant att ta reda på hur många som verkligen gör det. Men resultatet är att EU knappast har tillräckligt stark ställning för att kräva ett gemensamt transatlantiskt ramverk, inte bara för dataskyddsnormer, som har mycket stor betydelse, utan också för att hantera de ekonomiska konsekvenserna av uppgiftsinsamling när företag används som ombud för myndigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Karl von Wogau (PPE-DE).(DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under de senaste åren har EU gjort stora framsteg mot en gemensam marknad. Det finns emellertid fortfarande marknader som endast öppnas gradvis även inom EU, exempelvis inom området finansiella tjänster, där vi i realiteten inte har någon gemensam europeisk marknad. Också när det gäller fordon har vi stannat halvvägs under processen på det transatlantiska området, även om det finns en gemensam marknad inom Europa. Vi har gjort framsteg mot en gemensam marknad inom säkerhets- och försvarsområdet. Ett första steg i den riktningen har varit att införa Europeiska försvarsbyrån och ett annat steg var att göra 1,4 miljarder euro tillgängliga för försvarsforskning som del av Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram.

Det viktigaste steget framåt är emellertid kommissionens aktuella förslag till direktiv, för det första om upphandling på säkerhets- och försvarsområdet, och för det andra om interna transporter av försvarsmaterial. Det här är avgörande steg mot en gemensam europeisk marknad inom försvarsområdet, men hur går det för den transatlantiska marknaden inom detta område? Här finns två viktiga förändringar. En förändring är tydlig genom att Förenta staterna nyligen beslutade att inhandla flygbränslepåfyllning från ett europeiskt företag. För det andra innehåller det förslag till direktiv som kommissionen lade fram om upphandling av försvarsmaterial inte några regler om att ”köpa europeiskt”, vilket kan jämföras med existerande regler om att ”köpa amerikanskt”. Det viktiga är att anskaffa den bästa utrustningen för våra väpnade styrkor och det innebär intensiv dialog mellan EU och Nato.

Det är lika viktigt att EU och Förenta staterna för direkta diskussioner om de här ekonomiska frågorna. Ledamöterna i Transatlantiska ekonomiska rådet kommer därför att behöva diskutera den här frågan – antingen denna gång eller kanske vid något senare tillfälle.

 
  
MPphoto
 
 

  Antolín Sánchez Presedo (PSE).(ES) Fru talman! Att stärka förbindelserna mellan EU och Förenta staterna är nyckelfrågan för det transatlantiska initiativet i en alltmer multipolär värld.

I ekonomiska termer har Förenta staterna och EU världens bästa bilaterala förbindelser när det gäller ekonomiskt samarbete, handel och investeringar.

Om vi kan undanröja hindren för den transatlantiska ekonomiska integrationen kommer det att gynna välståndet på båda sidor. För att fullborda den transatlantiska marknaden till 2015 måste det finnas politisk vilja.

Antagandet av ramavtalet för att förbättra den ekonomiska integrationen under toppmötet 2007 var en viktig milstolpe för att i den nya transatlantiska agendan återskapa andan från 1995 i Madrid och ge ny drivkraft åt det transatlantiska ekonomiska partnerskapet.

Vi måste sända ett budskap till Transatlantiska ekonomiska rådet att det har Europaparlamentets stöd att gå vidare i den riktningen.

Förenta staterna och EU är två jättar i den globala ekonomin, och har därför särskilt stort ansvar för att skapa en globaliserad värld med ett mänskligt ansikte. Vår ekonomiska integrering är en positiv referenspunkt för att bygga upp en öppen, tillförlitlig och globalt hållbar ekonomi.

Denna process, som är förenlig med multilaterala engagemang, bör gå vidare och vi bör öppna nya vägar och staka ut nya riktlinjer för att utveckla öppnare, mer tillförlitliga och jämlika förhållanden enligt gemensamma normer.

Den kommer också att hjälpa oss att förena våra insatser för att ta itu med finansiella stabilitetsproblem, klimatförändringar och människors utvecklingsbehov.

Produktsäkerhet, konsumentskydd, rättvis handel, försvar av företagens anseende, främjande av tekniska innovationer, bokföringsregler, utveckling av finansiella tjänster och tillsynssamarbete finns samtliga på dagordningen.

Herr Verheugen, vi hoppas och litar på att ni inte kommer att återvända tomhänt till parlamentet.

 
  
MPphoto
 
 

  Sophia in ’t Veld (ALDE). – (EN) Fru talman! Trots att jag är medveten om att jag kanske överlastar Transatlantiska ekonomiska rådets dagordning, skulle jag vilja föra upp frågan om uppgiftsskydd på dagordningen, eftersom uppgiftsskydd – i motsats till vad många tror – till stor del är en ekonomisk fråga. I kommissionen brukade detta faktiskt omfattas av ansvarsområdet för Generaldirektoratet för inre marknaden, fast det är ändrat.

Personuppgifter har blivit ”big business” och är en växande verksamhet. Just nu ser vi till exempel flera fusioner värda miljarder inom den sektorn. Tänk på Google/Double Click, som vi diskuterade i januari, fusionen mellan Microsoft och Yahoo!, som nu har återkallats och nu snart Reed Elsevier och ChoicePoint. Det visar hur viktigt det är med personuppgifter.

Verksamheten är också av global natur. Företagen konfronteras allt oftare med olika lagstiftningar över hela världen, eller till och med inom Europa eller inom Förenta staterna, till exempel regler som rör anmälan av överträdelser, uppgiftsskydd, profilanalys och beteendeinriktad reklam. Företag och medborgare behöver världsomfattande regler för mer rättsäkerhet och öppenhet. Vi måste därför börja utarbeta globala standarder. Jag anser att Transatlantiska ekonomiska rådet är en lämplig plattform för detta och jag skulle därför vilja höra om kommissionsledamot Günter Verheugen håller med mig om att frågan borde tas upp på Transatlantiska ekonomiska rådets dagordning.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Den nyligen inträffade hypotekskrisen i Förenta staterna har sänt chockvågor genom Europas största finansinstitutioner. Den visar oss hur nära sammankopplade de amerikanska och europeiska finansmarknaderna är.

Bankernas tveksamhet att låna ut pengar till följd av detta – också till sig själva – har lett till en kreditkris som har en negativ påverkan på den ekonomiska tillväxten och på företagens och hushållens välstånd, vare sig de befinner sig i Paris, Texas, eller Paris, Frankrike.

Många regeringar har svikit sina medborgare. De har varit ineffektiva i sin tillsyn över finansmarknaden, där hela tiden nya finansiella verktyg har tillåtits cirkulera, som i leken ”pass-the-parcel”. När musiken nu stannat upp vill ingen behålla paketet eftersom det bara är en bunt skuldebrev.

I rapporten betonas mycket riktigt behovet av att stärka samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna på båda sidor av Atlanten, särskilt under en tid då regeringarna inriktar sig på kortsiktiga räddningsoperationer, och går i borgen för eller stöttarbanker och enskilda kreditorer.

Regeringarna måste se upp så att de inte skickar fel signaler till hänsynslösa eller dumdristiga personer. Via de organ som reglerar finansmarknaden måste de kräva att finansinstitutionerna tillämpar öppna redovisningsmetoder och förståndiga utlåningskriterier.

Jag hoppas att de samordnade insatserna av såväl amerikanska och europeiska parter kommer att leda till att vi slipper sådana kriser i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès (PSE).(FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ni har rätt. Efter det att andra försök har misslyckats syftar detta till att förbättra våra transatlantiska förbindelser på en rättslig grund från fall till fall. Det finns dock en dimension som uppenbarligen saknas i vår analys av dagens situation, och det är sammanhanget för den här debatten. I dokument efter dokument kan vi se vilka framsteg som gjorts med varje rättsakt på båda sidor om Atlanten.

Hur går det med den grundläggande diskussion som vi borde ha med våra amerikanska partner om situationen, om risken för att ekonomin mattas av, problemet med att organisera frikopplingen i början av sådan avmattning och självklart växelkursfrågan? Syftet med resolutionen är inte att behandla växelkurserna och ändå vet vi mycket väl att situationen för de transatlantiska förbindelserna till stora delar beror på vår förmåga att reglera handeln internationellt. När ni undersöker läget i diskussionerna med våra amerikanska motparter fråga för fråga, finns det kanske anledning att ta upp frågor som inte är en del av den transatlantiska dialog i rådet som ni hjälpt till att etablera.

Jag ska ge ett exempel: situationen på egendomsmarknaden. Det är givetvis upp till de amerikanska lagstiftarna att besluta om hur de ska förbättra sin förmåga att utfärda fastighetskrediter som speglar de verkliga behoven och låneförmågan hos den amerikanska befolkningen och ta hänsyn till vad det i realiteten innebär att finansiera sociala bostäder. I Europa inser vi att finansmarknadernas återgång till sin normala funktion i stor utsträckning är beroende av att den amerikanska finansmarknaden återgår till det normala. I dialogen med våra amerikanska partner bör vi därför också betona frågor som rör deras förmåga att ändra lagstiftningen

 
  
MPphoto
 
 

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE).(NL) Sedan i går kväll verkar det inte som om man kommer att välja en kvinnlig president i Förenta staterna. Nåväl, oavsett vem som blir vald kommer handeln att fortsätta att ha en viktig roll i förbindelserna med Förenta staterna.

Vi är varandras viktigaste handelspartner och därför är det viktigt med konstruktivt ekonomiskt samarbete. Kommissionsledamot Günter Verheugen ska ha all heder av sin strategi. Vi har stora förväntningar på Transatlantiska ekonomiska rådet, men vi måste inse att det är en långsiktig investering. Rådets ledamöter har en viktig roll för att harmonisera lagstiftningen, minska byråkratin och undanröja handelshinder – så att det blir lättare för företagen att göra affärer i Förenta staterna och så att våra marknader blir bättre samordnade.

Herr kommissionsledamot, vi ber er också att prioritera ”die verrückten Maßnahmen”, som Erika Mann så träffande uttryckte saken: på holländska har vi inte något lika bra uttryck. Sådana ”verrückte Maßnahmen” är till exempel att man vill skanna 100 procent av alla containrar, vilket verkligen borde avvisas, eftersom det är en absurd åtgärd som kommer att uppfattas negativt och bli alldeles för dyr.

Vi måste också förena våra krafter med Förenta staterna när det gäller våra intressen i den övriga världen, särskilt bör vi verka mot osäkra leksaker från Kina och tillverkning av varumärkesförfalskade artiklar i Asien. Beträffande varumärkesförfalskade artiklar tycks vi inte komma någon vart, vi tycks inte kunna hejda inflödet i någon verklig omfattning.

Jag vill också särskilt uppmärksamma er på gemensamma åtgärder under den pågående finanskrisen. Även här måste Transatlantiska ekonomiska rådet snarast ta på sig en positiv roll.

Ansvaret att upprätthålla dialogen med amerikanska kongressen vilar inte bara på Transatlantiska ekonomiska rådet och kommissionsledamot Günter Verheugen, utan också på oss: om vi förenar våra krafter kan vi stärka varandra; detta är vår målsättning.

 
  
MPphoto
 
 

  Benoît Hamon (PSE).(FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Den transatlantiska ekonomiska dialogen kommer i ett sammanhang som är märkt av en tredubbel kris: den globala bank- och finanskrisen, som vi fortfarande inte ser slutet på, de ökade livsmedelspriserna, och slutligen den pågående oljepriskrisen. Alla dessa kriser har uppstått mot en generell bakgrund med global uppvärmning och klimatförändring, som gör det nödvändigt att vända på cykler och leder till att en del av de trossatser som västvärldens välstånd bygger på hotas.

Kan en förstärkning av de transatlantiska förbindelserna verka för en sådan målsättning? Jag tror det, men det blir svårt, komplicerat och inte utan motsättningar. I resolutionen tar man upp några reaktioner som stämmer med kraven och strävandena hos den allmänna opinionen i Europa och i Förenta staterna. För det första är det inte fråga om att sänka målsättningarna till att bara inrätta ett transatlantiskt frihandelsområde, vi ska se till att handelsutvecklingen tjänar andra, mer lovvärda ändamål som främjar sociala och miljömässiga standarder.

Ur den synvinkeln är den resolution som vi ska rösta om i morgon väl balanserad. Man erkänner att de så kallade handelshindren mellan EU och USA ofta är lagar med specifika sociala, miljömässiga, kulturella syften eller folkhälsosyften, och att dessa hinder inte kan undanröjas utan demokratiska beslut och positiva lagstiftningsåtgärder för att skydda dessa ändamål.

I texten uppmuntras även EU att inspireras av vissa bilaterala handelsavtal som undertecknats av USA och som innehåller utförliga bestämmelser om arbetsrätten. Det är särskilt av dessa orsaker som jag anser att denna resolution kan användas i den transatlantiska dialogen.

 
  
MPphoto
 
 

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det är ett erkännande av Günther Verheugens, Jonathan Evans och de övriga deltagarnas arbete att vi träffas här i dag för att följa upp det här viktiga initiativet.

Jag vill speciellt ge ett erkännande åt Jonathan Evans för hans politiska ledarskap eftersom jag anser att den politiska och parlamentariska komponenten har varit helt avgörande.

Förra året fick jag förmånen att för första gången resa till Washington med delegationen från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, då vi fick tillfälle att komma till kongressen och betona att engagemanget i dessa frågor var mycket brett i parlamentet.

Jag vill också berätta att vi inom utskottet för den inre marknaden nyligen haft glädjen att ta emot besök av Nancy Nord, tillförordnad ordförande i den amerikanska kommissionen för konsumentsäkerhet. Det kom som direkt resultat av vårt besök i Washington, och jag menar att det visar att vi nu har insett den politiska dimensionen.

Varför måste vi inse att det finns en politisk dimension? Jo, därför att i synnerhet arbetet med frågor om teknisk produktsäkerhet och harmoniseringsfrågor måste ha en politisk dimension. Problemet ligger på en byråkratisk nivå. Om vi tar motorfordon, som Karl von Wogau talade om förut, är problemet det att experterna i EU och i Förenta staterna – inte politikerna – fortfarande inte lyckas komma överens om grundläggande frågor som utsläppsnormer för tunga lastbilar eller hur vi kan testa bilars säkerhet.

Detta är inte politiska frågor. Det är frågor som byråkraterna inte lyckas komma överens om. Jag menar att vi måste kunna ta itu med detta eftersom det alldeles i onödan faktiskt kostar en massa pengar, som vi skulle kunna använda och investera i tillverkning av säkrare och grönare produkter åt konsumenterna. Det är vad det till syvende och sist är fråga om.

Herr kommissionsledamot, jag vet att jag kan räkna med er och ert politiska ledarskap för att hantera detta, men jag anser att vi alla måste engagera oss i processen, inte för att fatta de enskilda besluten utan för att kunna säga till de berörda: gå samman och intensifiera era insatser, för vi alla vill att ni ska lyckas.

 
  
MPphoto
 
 

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Det var en god idé att bilda Transatlantiska ekonomiska rådet för ett år sedan för att förbättra det transatlantiska samarbetet på det ekonomiska området. Vi får inte glömma att Förenta staterna är vår största handelspartner. Jag är övertygad om att den ekonomiska tillväxten kommer att stimuleras om vi effektivt identifierar de hinder som finns och sedan undanröjer dessa hinder. Jag hoppas att båda sidor snart kommer att utarbeta detaljerade planer som visar vilka initiativ som ska tas av de individuella sektorerna för att skapa en framgångsrik transatlantisk marknad.

Samverkan inom ramen för Transatlantiska ekonomiska rådet innebär att man diskuterar problem som måste lösas för att den gemensamma marknaden ska fungera. Jag är särskilt nöjd med att det bland prioriteringarna för denna samverkan finns frågor som berör skydd av immateriell äganderätt. Får jag påminna er om att kommissionen förra året offentliggjorde ett meddelande om förbättring av patentsystemet i Europa där man gjorde försök att återuppliva debatten om ett gemenskapspatent. Nu väntar jag ivrigt på ett meddelande om strategier som rör den immateriella äganderätten. Det transatlantiska samarbetet är särskilt viktigt inom det området. Våra ekonomier är till stor del kunskapsbaserade. Det är en av orsakerna till att skydd och upprätthållande av den immateriella äganderätten har så stor betydelse.

Det ligger emellertid i våra ekonomiers intresse att de lösningar som gynnas av oss ska respekteras av tredjeländer. Utan förståelse och engagemang från deras sida kommer våra satsningar inte att ge förväntad effekt. En del av det transatlantiska samarbetet måste därför vara att vi använder vårt inflytande för att förbättra det immateriella äganderättskyddet i tredjeländer.

Jag räknar med att Transatlantiska ekonomiska rådet inom kort kommer att offentliggöra en rapport om framstegen i samarbetet på området immateriell äganderätt, där vi kommer att presentera vilka åtgärder som ska vidtas i framtiden för att stärka samarbetet i kampen mot varumärkesförfalskningar och pirattillverkade varor.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Syftet med Transatlantiska ekonomiska rådet är att lämna förslag på bättre lösningar för ekonomiskt samarbete och öka handelsomsättningen mellan EU och Förenta staterna. Rådet är också den plats där vi utarbetar grunden för en konsoliderad gemensam marknad. Vi närmar oss en tidpunkt då vi tillsammans måste föreslå en förändring av världsekonomins och världshandelns regler och funktionsprinciper för andra regioner i världen.

Ett viktigt område för vårt samarbete är att övervaka finansmarknaderna och anta tydliga principer inom det här området för att undvika de risker som uppkommit till följd av krisen på hypoteksmarknaden, som rullat vidare och orsakat turbulens på världens livsmedelsmarknader.

 
  
MPphoto
 
 

  Corina Creţu (PSE). – (RO) Vår debatt äger rum före Ljubljanamötet mellan europeiska och amerikanska lagstiftare, som kommissionsledamot Günter Verheugen liksom delegationens ledare, Jonathan Evans har nämnt, och jag är övertygad om att man vi mötet än en gång kommer att betona behovet av att konsolidera den transatlantiska dialogen.

Det faktum att vi har inrättat Transatlantiska ekonomiska rådet speglar vårt behov av att harmonisera båda parters ståndpunkter när det gäller att hantera de globala kriser som vi har att göra med, särskilt livsmedels- och energikrisen, men även kriser inom andra områden.

Fattigdomen är och förblir tyvärr mänsklighetens fiende nummer ett och kan inte lindras utan verkligt samarbete mellan internationella organ och nationer, särskilt mellan EU och Förenta staterna.

Sist vill jag ta tillfället i akt för att åter be kommissionen om stöd för att lösa viseringsfrågan som ett tecken på den solidaritet som behövs med de nya EU-medlemsstaterna, där man ännu inte löst detta problem.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Skinner (PSE). – (EN) Fru talman! Flera talare har tagit upp mycket allvarliga frågor. Det är givetvis viktigt att det alltid ska finnas en pågående dialog mellan Förenta staterna och EU, men Transatlantiska ekonomiska rådet handlar faktiskt om resultat. Det är dags att sticka hål på retoriken och sluta upp med de dåliga ursäkterna på båda sidor Atlanten när det gäller de åtgärder som måste vidtas för att vi ska kunna lyfta våra ekonomier och ge folket tillväxt, i synnerhet under dessa dagar med alla finanskriser.

Därför är jag mycket glad över att vi verkligen gjort framsteg. Jag välkomnar att många i likhet med Jonathan Evans, kommissionsledamot Günter Verheugen och kollegerna här i parlamentet har arbetat hårt med att komma framåt i den här frågan. Internationella standarder för finansrapportering har nämnts liksom mäklaravtal. Allt detta är goda steg framåt och mycket viktiga frågor, men det får inte bli en inköpslista. Transatlantiska ekonomiska rådet har sju prioriteringar som vi måste gå vidare med, bortom retoriken. Försäkringar är en sådan prioriterad fråga och skulle också kunna vara ett område där vi når resultat – kanske inte i dag men definitivt i morgon.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka för det breda stöd för det transatlantiska ekonomiska samarbetsprojektet som ledamöterna har visat under debatten och åter betona att projektet endast kan bli framgångsrikt om alla institutioner är engagerade. Rådet har sin roll att spela, parlamentet har sin roll och kommissionen försöker också att spela sin roll.

Jag håller inte med dem som uttrycker oro för att det här är ett slags transatlantisk protektionism eller att världens två största och mäktigaste ekonomiska regioner bygger upp en mur kring sig själva. Jag försäkrar att det transatlantiska ekonomiska samarbetet inte är riktat mot någon. Det är mycket intressant att veta att de ekonomiska regioner som nämnts i denna debatt redan visar stort intresse för arbetet och redan har frågat mer eller mindre rakt ut om vi kan tänka oss att göra något liknande med andra enheter.

Mitt svar är alltid detsamma: vänta och se om den modell som vi har skapat verkligen fungerar, vi befinner oss ju fortfarande i ett tidigt stadium. Jag skulle vilja försöka visa att det finns ett brett spektrum av dimensioner. Den verkliga kärnan är att undanröja handelshindren. Det är precis som Malcolm Harbour sa: det här är handelshinder. När man tittar närmare på saken är det obegripligt, ja otroligt, att vi har hållit på så här under så många år. Han har alldeles rätt. Det är byråkraterna som inte kommer överens. Det som vi ska göra är att sporra byråkraterna till handling, tvinga dem att tala med varandra och sätta upp riktlinjer för dem.

Låt mig få tillägga något som egentligen inte hör hit. Trots att jag har varit med ganska länge har jag lärt mig något nytt genom mitt engagemang i den här frågan. Jag har alltid trott att om en politisk process i Förenta staterna kontrollerades av Vita Huset, behövdes det bara en knapptryckning för att hela administrationen och den verkställande myndigheten skulle göra som presidenten ville. Men inte ens i Förenta staterna går det till så. Europa är inte ensamt om att ha problem med att aktivera sin byråkrati – man har samma problem i USA. Detta är således vår kärnfråga. Vi talar om åtgärder för att befria ekonomin på båda sidor från onödiga utgifter på många miljarder euro, pengar som kan investeras eller användas för att skapa arbete och ge stöd åt smarta uppfinningar. Det är vår viktigaste uppgift.

Den andra dimensionen är att vi bör se mycket längre framåt och bedöma om vi kanske kan arbeta med gemensamma standarder. Den amerikanska medordföranden och jag är exempelvis överens om att det vore är meningslöst om Förenta staterna och EU utvecklar standarder på varsitt håll och sedan konkurrerar med varandra om dessa standarder på de externa marknaderna. Vi försöker göra en hel del mer tillsammans och förebygga problem med framtida bestämmelser och det är en av orsakerna till att vi håller nära kontakt om nanoteknik och att vi diskuterar standarder för biobränslen. Vi gör allt det här för att inte behöva upprepa det i framtiden, och för att våra uppfattningar inte ska glida isär.

Jag vill också dela med mig av min personliga vision. Med tanke på de mycket olika tänkesätten på ömse sidor om Atlanten, exempelvis om hur man kan uppnå produktsäkerhet, anser jag att vi kan nå målet endast om vi är beredda att erkänna varandras filosofier och regleringsmetoder, till exempel om vi erkänner att amerikanerna är lika ovilliga som vi att förgifta sina medborgare och om amerikanerna erkänner att vi är lika ovilliga som de att utsätta våra medborgare för risker från elektriska apparater. Det finns således en grund för ömsesidigt erkännande av förnuftiga bestämmelser.

Nu till den tredje dimensionen. Detta är det område som eftermiddagens diskussion nästan uteslutande har inriktats på – de stora vittomspännande frågorna, som ibland involverar global politik, som har nämnts här. Jag håller med Erika Mann och jag vill be er att inte överbelasta rådet, förutom det faktum att vi har ett ramavtal om vilka ämnen vi kan ta upp och inte kan ta upp. Många ämnen har nämnts som definitivt inte ingår i ramavtalet och som det finns andra forum för. Hur som helst, erfarenheten har redan visat att det praktiska samarbetet gör att vi måste debattera de stora strategiska frågorna med varandra, exempelvis världshandelns framtid, frågan om protektionism, frågan om hur man ska hantera investeringar med offentliga medel, frågan om livsmedels- och energipriser och om det kanske finns behov av att reglera finansiella tjänster. Det är just det vi gör. Vi har hittat ett sätt att reagera mycket snabbt och mycket flexibelt. Därför kan jag inte utesluta att vi långsiktigt sett kan komma att diskutera ämnen som ligger utanför det som stakats ut i ramöverenskommelsen.

Jag vill upprepa att den här debatten har uppmuntrat mig att fortsätta på den inslagna vägen och att se till att vi lyckas denna gång. Tillsammans har vi en enorm potential, som vi inte ens har börjat utnyttja till fullo. När vi undanröjt de barriärer som hindrar oss från att utnyttja vår fulla ekonomiska potential, kommer vi att kunna göra mycket mer för att nå våra politiska, sociala och ekologiska mål. Det är vad det hela handlar om.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har tagit emot sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De globala utmaningarna är hotande stora mot bakgrund av dagens debatt. I stället för att käbbla om gamla problem och detaljer när det gäller våra ömsesidiga förbindelser måste vi inse att EU globalt sett bara representerar 7 procent av jordens befolkning. För att anta dessa ständigt ökade utmaningar finns bara en lösning: de två största demokratiska frihandelsområdena måste förena sina krafter. Det finns absolut inget alternativ till närmast möjliga transatlantiska samarbete. Det handlar inte om ett långsiktigt önsketänkande.

Förra året gjorde Europaparlamentet och den amerikanska kongressen en lovande start. Ambitiösa mål har ställts upp för att den transatlantiska marknaden ska vara fullbordad till 2015. För att nå detta mål behöver vi både rådets och kommissionens fulla medverkan.

Den första uppgiften är att kartlägga och undanröja alla existerande hinder – politiska såväl som tekniska. Den andra uppgiften är att utarbeta ett dokument där man kortfattat klarlägger de väsentliga orsakerna och fördelarna för allmänheten.

Slutligen måste vi komma ihåg att Lissabonstrategins målsättningar bäst kan uppnås om vi skapar en äkta och effektiv transatlantisk integration.

 
  

(1)Se protokollet.

Senaste uppdatering: 21 oktober 2008Rättsligt meddelande