ORDFÖRANDESKAP:  SIWIEC
Vice talman

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Marco  Cappato, för utskottet för utrikesfrågor, om årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2007 och EU:s politik på området (2007/2274(INI)) (A6-0153/2008), och

- betänkandet av José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra och Véronique De Keyser, för utskottet för utrikesfrågor, om EU:s valobservatörsuppdrag: mål, tillvägagångssätt och framtida utmaningar (2007/2217(INI)) (A6-0138/2008).

  Marco Cappato, föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En politik för att främja de mänskliga rättigheterna kräver först och främst effektiva befogenheter att bedriva internationell politik, vilket EU har. Alltför ofta är EU:s politik tyvärr i själva verket medlemsstaternas politik, vilket är fallet med det betänkande som vi enhälligt har antagit i utskottet. Det är svårt att ha en EU-politik för de mänskliga rättigheterna när medlemsstaterna gör sina nationella intressen gällande i så hög grad.

Men om det finns politisk vilja kan vi göra betydande framsteg, och denna politiska vilja skapas då och då tack vare Europaparlamentet, som inte har några befogenheter att bedriva internationell politik. Ta dödsstraffet som exempel: tre resolutioner av Europaparlamentet ledde slutligen till att EU fattade det viktiga beslutet att stödja det moratorium för avrättningar som Förenta nationerna beslutade om i New York i december. Ett annat exempel är att parlamentet föreslog en EU-politik för Tibet genom en resolution som vi antog under den förra sammanträdesperioden.

Det finns också instrument för att främja de mänskliga rättigheterna, men alltför ofta erkänner EU inte dessa instruments laglighet. Vi har människorättsklausuler i alla våra samarbetsavtal, men vi har inga effektiva mekanismer för övervakning och tillfälligt upphävande av avtalen, trots att människorättsklausulerna verkligen kan bidra till att garantera respekt för demokratin i tredjeländer.

Under de senaste åren har vi i EU ofta varit kritiska mot USA eftersom främjande av demokratin med militära medel är ineffektivt. Detta är sant! Men vi måste också finna alternativa instrument. Vi kan inte bara nöja oss med att säga att vapen inte fungerar, eftersom vi då skulle ge vika för den frestelse som pacifism och neutralitet innebär. Det räcker med att säga att denna väg på ett riskabelt sätt kan bli till påtaglig nytta för diktatorer.

Vårt vapen är därför icke-våld, vilket uttryckligen nämns i betänkandet, och jag är uppriktigt ledsen över att den socialdemokratiska gruppen faktiskt har lagt fram ett ändringsförslag om att denna del ska strykas. Med icke-våld avses närmare bestämt Gandhis icke-våldsprincip som ett politiskt instrument och inte bara som en folklig företeelse, icke-våld som bygger på kunskap, som bygger på rättigheter – som bidrar till att skapa rättigheter och garanterar att de upprätthålls, samt skyddar rätten till livet.

Vi uppfattar icke-våld som ett praktiskt tillvägagångssätt och därför föreslår vi att 2010 ska utses till ”Europeiska icke-våldsåret” och att EU ska föra en aktiv politik genom att kommissionen och rådet främjar icke-våldsinstrument, hjälper dissidenter och hjälper den demokratiska oppositionen. Detta är avgörande om vi ska gå längre än att bara formellt försvara de mänskliga rättigheterna genom dokument och texter och i stället arbeta aktivt för att de mänskliga rättigheterna förverkligas i diktaturer och ”icke-demokratier”.

  Véronique De Keyser, föredragande. − (FR) Herr talman! Vilken bedömning av valövervakningarna kan vi göra femton år efter det första valobservatörsuppdraget i Ryssland och åtta år efter kommissionens första meddelande om detta ämne? För det första kan vi göra en positiv bedömning. Syftet med betänkandet, som jag har utarbetat gemensamt och i fullt samförstånd med José Ignacio Salafranca, är att uppmärksamma de framgångar som har uppnåtts: valobservatörerna har blivit alltmer professionella och EU kan nu räkna med en grupp erfarna valobservatörer – framgångar som har inneburit att budgeten för Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) nu ligger nära 25 procent – och framför allt den lyckade kombinationen av två observatörsuppdrag som båda leds av Europaparlamentariker, dels EU:s uppdrag som är mer tekniskt och långsiktigt, dels parlamentets uppdrag som är mer kortsiktigt och politiskt.

Men vi måste fortsätta att kämpa. De viktigaste rekommendationerna i betänkandet är för det första att öppna observatörsuppdragen för medlemmar i de parlamentariska församlingarna för EU–AVS-länderna, EU–Latinamerika respektive EU–Medelhavsområdet, men mycket försiktigt. Det är viktigt att se till att professionalismen inte går förlorad och att uppdragen behåller sin EU-prägel. För det andra bör en årlig rapport utarbetas där årets uppdrag utvärderas – detta är ytterst viktigt – för att hålla kvar EIDHR-budgeten på omkring 25 procent. Man måste också granska säkerheten när det gäller datoriserade val – en ny utmaning för valobservatörerna – och framför allt arbeta mycket mer med uppföljning. Det är i uppföljningsarbetet svårigheterna finns, och det är svårt att göra valen till en verklig drivkraft för demokrati, vilket de bör vara. I betänkandet beskrivs en rad möjligheter för uppföljningsarbetet, men jag ska bara nämna den politiska uppföljningen, och här vänder jag mig framför allt till rådet. När folkliga företrädare eller presidenter ser till att bli valda på bedrägliga grunder är det oacceptabelt att EU:s politik gentemot dessa länder fortsätter som om ingenting hade hänt. Allt är som vanligt. Det är också otänkbart – och förödande – att demokratiskt valda företrädare inte ges den respekt och legitimitet som detta innebär. Vi har haft olyckliga exempel tidigare som har lett till tragiska situationer. Jag vill inte göra detta till ett skolexempel. Betänkandet bygger på samförstånd och det är inte polemiskt, och EU förfogar över ett utmärkt instrument, som vi inte bör avstå från att använda.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, föredragande. − (ES) Herr talman! Valobservatörsuppdragen är en framgångshistoria, och jag anser att EU:s utrikespolitik som så ofta har kritiserats i detta fall förtjänar ett erkännande eftersom dessa uppdrag gör EU synligare, höjer EU-institutionernas prestige och förbättrar omvärldens bild av Europeiska unionen.

Jag anser att det är rätt att erkänna att EU under kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners mandatperiod har blivit världsledande i fråga om valövervakning tack vare EU:s metoder och trovärdiga arbete.

Som Véronique De Keyser sa antogs betänkandet med 60 röster mot 0 i utskottet för utrikesfrågor, och detta är ett tydligt bevis för ett gott samarbete.

Jag anser att vi måste utgå från våra positiva erfarenheter, men vi får inte vila på våra lagrar även om vi kanske har gjort oss förtjänta av det, eftersom mycket arbete fortfarande återstår att göra.

Därför anser jag att det är viktigt att uppmärksamma rekommendationerna och förslagen i slutrapporterna från valobservatörsuppdragen, dock utan att förglömma att det handlar om rekommendationer och förslag och att stater är suveräna och därför kan välja om de vill genomföra dem eller inte, men jag menar att det är viktigt att de tas med i programmen och i de politiska dialogerna med våra partner.

En annan mycket viktig aspekt är valobservatörsgruppernas oberoende ställning och den prestige som dessa grupper åtnjuter på grund av sin objektivitet, opartiskhet och självständighet.

Detta oberoende måste emellertid innebära att valobservatörsgrupperna genom samordning kan komma fram till en ståndpunkt som både medlemsstaterna och kommissionen är överens om så att EU visar upp en enad front, utan splittring, som Véronique De Keyser sa när hon påpekade att det har funnits en del problem med minsterrrådet.

EU och EU:s valobservatörsgrupper måste samarbeta med andra grupper och även med lokala organisationer.

Avslutningsvis anser jag att det är ytterst viktigt att kommissionen, som har arbetat mycket bra med denna fråga, får tillräckligt handlingsutrymme och inte begränsas av en alltför snäv budget som hindrar den från att utföra detta utmärkta uppdrag.

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka mitt stöd för och min tillfredsställelse med det som har åstadkommits hittills och även mitt stöd inför framtiden.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. – (SL) Låt mig göra en procedurmässig anmärkning innan jag går över till mina inledande anmärkningar. Vid sammaträdets början i dag sades det att en av punkterna på dagordningen hade skjutits upp eftersom rådet inte hade möjlighet att delta. Med tanke på att vi började diskutera denna punkt vid en så sen tidpunkt finns det uppenbarligen skäl att flytta den till en annan dag, framför allt eftersom dagordningen för dagens sammanträde är så full. Ordförandeskapet hade för avsikt att närvara vid alla schemalagda punkter och kommer att närvara under hela debatten om den punkt som inledde så sent eftersom vi vill visa att rådet och ordförandeskapet fäster mycket stor vikt vid denna fråga. Mina inledande anmärkningar kommer även att vara lite längre än de planerade fem minuterna. Jag ber om er förståelse för detta och kommer att försöka att korta ned mitt avslutningsanförande i slutet av debatten.

Jag välkomnar det betänkande som Marco Cappato utarbetat om Europeiska unionens årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i världen. Jag vill betona att vi betraktar parlamentets roll när det gäller främjandet av de mänskliga rättigheterna internationellt som grundläggande och att vi ser era kritiska synpunkter som ett viktigt bidrag till EU:s strävan på detta ytterst viktiga område. Rådet kommer att studera betänkandet i detalj. I dag skulle jag emellertid vilja kommentera några av de viktigaste delarna av ert betänkande, herr Cappato.

För det första står det klart att de flesta av de grundläggande människorättsliga utmaningar som EU står inför behandlas i ert betänkande. Vi är framför allt glada över att Europaparlamentets verksamhet också har inkluderats i rapporten om mänskliga rättigheter. I kapitlet om detta ämne i rapporten erkänns denna aktade församlings viktiga roll när det gäller att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Rådet strävar även i framtiden efter att ha ett nära samarbete med parlamentet, framför allt med utskottet för utrikesfrågor och underutskottet för mänskliga rättigheter. Vi är övertygade om att årsrapporterna även fortsättningsvis kommer att spegla Europaparlamentets insatser på detta område.

När det gäller uppmaningen att förbättra samarbetet mellan Europarådet och EU måste jag säga att vi håller med om att det finns stora möjligheter på detta område och att undertecknandet av samförståndsavtalet mellan Europarådet och EU naturligtvis är viktigt. EU respekterar Europarådets insatser för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Unionen förblir även en stark förespråkare för FN:s system för skydd av de mänskliga rättigheterna. Vi stöder aktivt ett oberoende ämbete för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och strävar efter att garantera att FN:s råd för mänskliga rättigheter blir ett effektivt organ för att hantera allvarliga människorättsliga kränkningar världen över.

Den sjunde sessionen för FN:s råd för mänskliga rättigheter, som nyligen genomfördes i Genève, blev en framgång för Europeiska unionen. Våra två huvudsakliga initiativ – förnyande av mandaten för FN:s särskilda rapportörer om mänskliga rättigheter i Burma/Myanmar och Nordkorea – godkändes. Alla initiativ från EU:s enskilda medlemsstater godkändes också. Vi gjorde dessutom ansträngningar för att förnya mandatet för den oberoende experten för Demokratiska republiken Kongo, men lyckades dessvärre inte med detta. Bland de positiva resultaten av denna session förtjänar förnyandet av mandaten för människorättsförsvarare och försvarare av kvinnors rätt att inte utsättas för våld att omnämnas.

I april lanserades en ny mekanism, de allmänna återkommande utvärderingarna, inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter. EU betraktar den som en mycket viktig mekanism för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Det är fortfarande lite för tidigt att göra en korrekt bedömning av hur denna mekanism fungerar, men de första intrycken tyder på att medlemsstaterna tar den på allvar och agerar ansvarsfullt. Vissa försök av några av medlemmarna i FN:s människorättsråd att försvaga denna mekanism ger emellertid upphov till oro.

Förutom det intensiva arbetet inom FN har de senaste åren ägnats åt att införliva de mänskliga rättigheterna i andra delar av utrikespolitiken. Jag vill återigen bekräfta att denna fråga är högt prioriterad av det slovenska ordförandeskapet. Ordförandeskapet stöder även alla de insatser som Javier Solanas personliga representant för mänskliga rättigheter, Riina Kionka, genomfört i detta sammanhang.

Nu vill jag ta upp den del av betänkandet som innehåller en uppmaning om att uppdatera människorättsriktlinjerna. Under vårt ordförandeskap kommer tre av de fem tematiska riktlinjerna att uppdateras. Förra veckan antog rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) de uppdaterade riktlinjerna om tortyr. Nästa månad räknar vi med att slutföra en uppdatering av riktlinjerna om dödsstraff, i samband med riktlinjernas tioårsjubileum. Ordförandeskapet är dessutom i färd med att slutföra en uppdatering av riktlinjerna om barn och väpnade konflikter. När det gäller detta bör det påpekas att denna månad förväntas även rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att godkänna en tvåårig översyn av genomförandet av checklistan för att integrera skydd av barn som berörs av väpnade konflikter i EU:s säkerhets- och försvarspolitik.

När det gäller riktlinjerna om människorättsförsvarare ber ni i ert betänkande medlemsstaterna att överväga möjligheten att utfärda visum för denna grupp. Ordförandeskapet anordnade i april diskussioner i Europeiska rådets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter (COHOM) i syfte att utbyta information om viseringsförfaranden. Det förefaller som om diskussionen föranledde flera medlemsstater att tillsammans med behöriga department som ansvarar för konsulära frågor undersöka möjligheten att hjälpa människorättsförsvarare genom att utfärda nödvisum. Samtidigt rapporterade medlemsstaterna att en hänvisning till denna fråga införts i den nya gemenskapskodexen om viseringar. Den avgörande aspekten när det gäller riktlinjerna är naturligtvis deras genomförande i praktiken, dvs. övervakning av den människorättsliga situationen och att agera mot kränkningar genom démarcher och uttalanden samt att inkludera frågan i dialogen.

Respekten för de mänskliga rättigheterna världen över är en av de viktigaste målsättningarna med EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Genom instrument såsom gemensamma åtgärder och strategier, démarcher och krishanteringsinsatser har EU försökt att stärka den demokratiska processen och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i många länder. I detta sammanhang är dialogen om de mänskliga rättigheterna särskilt viktig. EU samtalar med Iran, Uzbekistan, Ryssland, Afrikanska unionen och Kina.

Genom samarbetsavtal som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter genomförs sådana dialoger även med andra tredjeländer. Här bör jag nämna att nästa tillfälle till diskussion om situationen i Kina kommer att infalla redan nästa vecka, den 15 maj, då nästa omgång av människorättsdialogen mellan EU och Kina äger rum i Ljubljana. Jag bör även nämna samråden med Ryssland som genomfördes i april.

Jag vill även beröra samarbetet mellan EU:s enskilda institutioner om frågor som rör skydd för och främjande av de mänskliga rättigheterna. De närmaste dagarna förväntas rådet utarbeta ett svar på skrivelsen från Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering om det interinstitutionella samarbetet när det gäller dialogen om mänskliga rättigheter. Jag kan försäkra er om att det finns en stark politisk vilja att stärka dessa förbindelser, åtminstone från ordförandeskapets sida.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag välkomnar betänkandet av Véronique De Keyser och José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra om valobservatörsuppdrag. Valobservatörsuppdrag är en mycket viktig del av Europeiska unionens politik för att främja demokrati. De bidrar till att förbättra den demokratiska dialogen och den demokratiska valprocessen och att stödja uppbyggandet av demokratiska institutioner. I år har val hållits och kommer att hållas i många länder. Rådet har noggrant övervakat dessa val och kommer att fortsätta att göra detta.

Som en del av våra ansträngningar för att stärka förbindelserna mellan Europaparlamentet och rådet när det gäller valobservatörsuppdrag har vi redan genomfört en diskussion med parlamentsledamöter som deltagit i observatörsuppdrag. Deras rapporter utgör ett viktigt bidrag vid utformningen av politik på detta område och jag är övertygad om att även dagens debatt kommer att visa sig vara användbar i detta avseende.

  Talmannen. − Jag vill påpeka något för ministern som har uttryckt förvåning över att debatterna har fördröjts. Detta är vad som händer när talare tar upp mer tid än vad som beräknats. Enligt vår tidigare överenskommelse skulle ministern tala i 5 minuter. Han talade i 10 minuter, vilket innebär att vi nu har en ytterligare fördröjning på 5 minuter. En halv minut här och 5 minuter där leder sammanlagt till långa fördröjningar, så låt oss gemensamt ta ansvar för att hålla tiden.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − Herr talman! Det är naturligtvis ett stort nöje för mig att återigen kunna delta i den gemensamma debatten i parlamentet om två mycket viktiga betänkanden på området mänskliga rättigheter och demokrati: Cappatobetänkandet om EU:s årliga rapport om de mänskliga rättigheterna och Salafranca-/De Keyser-betänkandet om valobservatörsuppdrag. Jag vill gratulera de tre föredragandena till deras utmärkta arbete.

Jag välkomnar även att de två betänkandena om mänskliga rättigheter och valobservatörer diskuteras i anslutning till varandra eftersom jag anser att detta är ett tydligt bevis på vår gemensamma övertygelse om att mänskliga rättigheter och demokrati går hand i hand och inte bör behandlas var för sig. De mänskliga rättigheterna är grunden till demokratin och demokratin är oumbärlig för att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.

Låt mig tala om de två punkterna på dagens dagordning i tur och ordning. Jag ger bara en allmän översikt här, men jag är naturligtvis beredd att gå in på dem i närmare detalj senare under debatten.

Valövervakning är en framgångssaga som blivit möjlig tack vare EU:s utrikespolitik och jag vill tacka parlamentsledamot Véronique De Keyser för hennes ord. Som ett resultat av vad jag anser vara konsekventa och ytterst noggranna metoder och oberoende, opartiska och långsiktiga observationer betraktas EU som en av de mest trovärdiga internationella observatörsorganisationerna. Detta bekräftades nyligen vid EU:s observatörsuppdrag i känsliga valprocesser som till exempel Kenya (med Alexander Graf Lambsdorff), Pakistan (med Michael Gahler) och Nepal (med Jan Mulder). Några av de kommande uppdragen kommer att genomföras i Kambodja och Rwanda, två länder som båda håller på att återhämta sig från ett mycket smärtsamt förflutet. Precis som under 2007 kommer dessa uppdrag att finansieras med fullständig hänsyn till den överenskomna budgetramen.

Det väletablerade samarbetet mellan EU:s valobservatörer och Europaparlamentet är en kombination av tekniska expertkunskaper och politisk lyhördhet och innebär en garanti för att EU uppträder enat. Jag vill därför återigen gratulera alla de chefsobservatörer som hittills deltagit till deras enastående arbete. Professionalismen hos Europeiska unionens valobservatörer har varit en av de viktigaste prioriteringarna för mig sedan jag inledde min ämbetsperiod. Under denna tid har det funnits chefsobservatörer i omkring 36 länder.

Jag håller med om att EU:s valövervakning inte kan vara en fristående politik utan att den måste vara en del av en mer omfattande strategi för mänskliga rättigheter och stöd till demokratin. Det finns ett behov av att förbättra den politiska och tekniska uppföljningen av EU:s valobservatörsuppdrag. Vi måste alla delta i detta och kommissionen kommer att använda sig av den kommande översynen av landstrategidokumenten för att planera mer sammanhängande politiska strategier på landnivå, vilket föreslås i betänkandet, och se till att våra åtgärder när det gäller skydd och främjande av de mänskliga rättigheterna, främjande av demokratin, valstöd och utvecklingsstöd i syfte att förbättra det demokratiska styret och rättssäkerheten är ömsesidigt stärkande.

Det finns definitivt utrymme för ytterligare förbättringar av politiken. Jag kommer att fortsätta att arbeta för detta i nära dialog med parlamentet. När det gäller detta föreslår jag att ett andra gemensamt seminarium om valövervakning anordnas i höst, där vi bygger vidare på resultaten av vårt framgångsrika möte från förra året, då den viktiga frågan om att följa upp samt bibehålla kvaliteten på observationsarbetet betonades. På dessa områden har vi redan tagit viktiga steg. EU:s valobservatörsuppdrag införlivas nu systematiskt i valperioden och det finns en ökad medvetenhet om behovet av att integrera rekommendationer för EU:s valobservatörsuppdrag i dialogen med partnerländerna. De två metodiska riktlinjer som helt och hållet gåtts igenom och som just har utkommit samt det ständiga stödet till utbildningsprogram för observatörer kommer att hjälpa oss att bibehålla den höga kvaliteten på det arbete som chefsobservatörerna och deras team på fältet utför. Det andra seminariet skulle kunna inriktas på att öka synligheten för EU:s valobservatörsuppdrag och den politiska dimensionen av valstödet.

Vi kan naturligtvis diskutera att öppna upp våra uppdrag ytterligare, som Véronique De Keyser nämner. Än så länge har vi till exempel observatörer från Schweiz, Kanada och Norge.

Jag ska försöka vara kortfattad när det gäller den andra delen eftersom vår rådsordförande redan har sagt mycket. Detta år är ett viktigt år för de mänskliga rättigheterna eftersom vi firar 60-årsjubiléet av förklaringen om de mänskliga rättigheterna och 15-årsjubiléet av världskonferensen om de mänskliga rättigheterna.

Jag tycker att man kan säga att det senaste året har kännetecknats av de avgörande förändringar vi upplevt inom FN:s system för de mänskliga rättigheterna i och med slutförandet av den institutionella utformningen av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Nu har den första omgången av allmänna återkommande utvärderingar avslutats och den andra omgången inleddes den 5 maj. I och med att både några EU-medlemsstater och tredjeländer noggrant granskas anser jag att det kommer att vara väldigt värdefullt att i detalj analysera om denna viktiga innovation kommer att bidra till att förbättra effektiviteten hos FN:s människorättsråd. Den behöriga EU-rådsgruppen (COHOM) i Genève har börjat förbättra samarbetet i syfte att nå en mer sammanhängade EU-ståndpunkt inom FN:s råd för mänskliga rättigheter och kommer att diskutera i detalj vilka slutsatser som ska dras från de första två omgångarna.

Jag ska inte gå in på alla detaljer nu. De återstående frågorna kommer säkerligen upp under debatten och jag kommer då att vara redo att besvara alla frågor.

  Thijs Berman, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. − (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Burma i katastrofens kölvatten: risfält täckta av lik, hemlösa överlevande, hjälporganisationer som inte kan ta sig in i landet. Burmas gasexport ger landet 3 miljarder i intäkter varje år och trots detta spenderar regimen nu endast 5 miljoner euro på katastrofbistånd. Detta är ett chockerande lågt belopp med tanke på att juntan kände till att cyklonen var på väg utan att varna befolkningen.

Burma innebär en mycket stor utmaning för EU:s politik för mänskliga rättigheter. Hårdare sanktioner är den enda lösningen. Skärp viseringsrestriktionerna, sätt fast de företag som stöder regimen och stäng EU för alla regimens banktransaktioner.

Rådet borde ha vidtagit dessa åtgärder förra veckan, men gjorde det inte. Kommersiella hänsyn vägde tyngre. Detta slags kritiska analys saknas helt i EU:s årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i världen 2007. Nya sanktioner mot Burma måste emellertid vänta. Först måste EU få Asean-länderna att bidra med stöd. Medlemsstaterna måste även själva erbjuda sitt stöd. Säkerhetsrådet måste skicka generalsekreterare Ban Ki-moon till Burma. Burmas gränser måste öppnas.

  Giusto Catania, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen oroar sig ofta för kränkningar av de mänskliga rättigheterna utanför vårt territorium, men inser inte att vår politik bidrar till den systematiska kränkningen av rättigheter utanför EU.

Därför anser vi att mandatet för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter även bör omfatta länder som har ingått stabiliserings- eller associeringsavtal eller till och med länder som har ingått återtagandeavtal med EU. Vi anser att detta är viktigt för invandrare och asylsökande som ofta utvisas från våra länder och skickas till platser där individens friheter och grundläggande rättigheter inte garanteras.

Vi bör också nämna det land som för närvarande innehar EU-ordförandeskapet, Slovenien, där medborgare utan identitetshandlingar, och således medborgarskap, skickas till länder såsom Kosovo eller Serbien utan någon garanti för deras säkerhet.

Vi är också oroade av att det internationella samarbetet i kampen mot terrorismen har lett till att skyddet av de grundläggande friheterna har försämrats. Detta är anledningen till att det i yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om detta betänkande krävs att alla de åtgärder som parlamentet föreslår ska genomföras, framför allt när det gäller CIA-flygningar och olaglig internering av misstänkta terrorister.

  Laima Liucija Andrikienė, för PPE-DE-gruppen. – (LT) Jag vill börja med att tacka mina kolleger, vars gemensamma insatser har underlättat utarbetandet av den årliga rapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2007 och EU:s politik. Stort tack till Marco Cappato. Vårt samarbete har varit produktivt och angenämt.

I vår resolution framhävs de mänskliga rättigheterna som den viktigaste prioriteringen och det viktigaste värdet. Min politiska familj, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, har alltid betraktat de mänskliga rättigheterna som en ytterst viktig fråga. Högst upp på vår dagordning finns avskaffandet av dödsstraffet, betraktandet av tortyr som något oacceptabelt, kvinnors och barns rättigheter samt kampen mot diskriminering. PPE-DE-gruppen har alltid ägnat stor uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter i länder som Kina, Ryssland och Iran, och haft anledning att göra detta, eftersom den människorättsliga situationen i dessa länder ger upphov till stark oro.

Det är allmänt känt att EU har utformat och genomfört många åtgärder för att skydda de mänskliga rättigheterna och sprida demokrati. Några exempel är politisk dialog, démarcher och finansiella instrument – europeiska instrument för att skydda demokratin och de mänskliga rättigheterna, ramen och arbetet som utförts i de flernationella forumen.

Därför är en av målsättningarna med vår resolution att bedöma hur effektiv EU-politiken och de åtgärder som för närvarande genomförs är samt bedöma deras resultat och föreslå sätt att förbättra dessa åtgärder och samtidigt göra dem mer konsekventa och se till att de är öppna och synliga. Det är viktigt att betona att förbindelserna mellan EU och FN:s institutioner på området för skydd av de mänskliga rättigheterna har gett fantastiska resultat, vilket innebär att framtida insatser på detta område är nödvändiga.

Uppriktigt sagt tenderar vi i Europaparlamentet att på grund av våra olika övertygelser, erfarenheter och kulturer göra olika bedömningar av vissa frågor och problem, till exempel sexuell och reproduktiv hälsa. När det gäller sådana kontroversiella frågor är den människorättsliga normen den som är mest korrekt, framför allt barns och kvinnors rättigheter. Därför bör pedofili (försök har gjorts att dölja detta under begreppet ”sexuell hälsa”) inte tillåtas, oavsett vad vi kallar det.

Jag måste nämna hur betydelsefullt det civila samhället är eftersom politikernas ansträngningar ofta inte ger önskade resultat utan det civila samhällets och de icke-statliga organisationernas aktiva deltagande. Människorättsförsvarare, oavsett vilket land de kommer från, Oswaldo Payá och Kvinnor i vitt från Kuba, Yuri Bandazhevsky från Vitryssland, Salih Mahmoud Osman från Sudan och hundratals andra, förtjänar vår respekt och vårt ökade stöd.

  Csaba Sándor Tabajdi, för PSE-gruppen. – (HU) Herr talman! Som företrädare för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag tacka föredraganden Marco Cappato för ett balanserat och grundligt betänkande och för hans stora öppenhet och samarbetsvilja. Det är särskilt viktigt att ekonomiska och sociala rättigheter har fått större tyngd i betänkandet, efter en rekommendation från socialdemokraterna. Om vi, frånsett partipolitiska överväganden som medlemmar av Europeiska folkpartiet, liberalerna, de Gröna eller socialdemokraterna, är stolta över ett Europa med en social dimension, så är det extra viktigt och rätt att vi kräver av andra att de ska respektera de sociala rättigheterna. När det gäller till exempel Kina och Ryssland har hundratals miljoner bybor ingen socialförsäkring, ingen tillgång till grundläggande sjuk- och hälsovård och ingen pension. Detta är enligt min mening grundläggande mänskliga rättigheter och därför bör vi ägna mer uppmärksamhet åt den frågan i fortsättningen.

Vi är mycket stolta över att ni kräver ett förstärkt samarbete mellan Europeiska unionen och Europarådet på området minoriteternas rättigheter i ert betänkande. Köpenhamnskriterierna, ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter och Europeiska stadgan för regionala språk och minoritetsspråk är trots allt grundläggande dokument för såväl EU som Europarådet. Men samtidigt tycker vi det är ett problem att det inte finns något separat betänkande, eller ens ett särskilt avsnitt, om nationella minoriteter, eftersom vi – och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner där borta – kommer att bevaka Kosovo och vad som sker där när det gäller minoriteternas rättigheter. I vårt betänkande nämns enbart Kina och Ryssland. I framtiden skulle det därför vara bra om betänkandet om mänskliga rättigheter kunde innehålla ett särskilt avsnitt om etniska minoriteter, om romer och om migranter, med andra ord de nya minoriteterna. Tack för uppmärksamheten.

  Janusz Onyszkiewicz, för ALDE-gruppen. – (PL) Låt mig för ett ögonblick koncentrera mig på kopplingen mellan mänskliga rättigheter och demokrati. Man anser allmänt att dessa rättigheter enbart kan respekteras fullt ut i en demokrati. Demokrati definieras i sin tur som majoritetsstyre som uppkommit genom val. Detta var den grekiska demokratin, där majoriteten bestämde om allt. Men genom det systemet med majoritetsomröstningar, dömdes Sokrates till döden.

Majoritetsviljan kan alltså inte alltid garantera de medborgerliga rättigheterna. Därför uppstod en viss osäkerhet i det politiska tänkandet under 1800-talet – en osäkerhet som vi har svårt att sätta oss in i idag – en rädsla för att utsträcka rösträtten till bredare sociala grupper, eftersom man antog att endast en upplyst minoritet kan respektera de mänskliga rättigheterna och friheterna.

I dag hamnar vi ofta i situationer där fullt respektabla val leder till diktatoriska regeringar, eller stöder sådana regeringar. Tänk bara på länder som Vitryssland, eller Hamasledningen på Gazaremsan. Man får heller inte glömma bort det berömda svaret från Egyptens president Hosni Mubarak, som när han uppmanades att genomföra rättvisa val svarade att detta skulle resultera i att ledningen för Egypten togs över av radikala, fundamentalistiska islamister.

Helt klart är det svårt att säga vilket värde val har, och det är också därför de måste övervakas. Men egentligen är det kanske så att en regering som följer rättsstatens principer och ett verkligt oberoende rättsväsende i dag kan vara viktigare än val i många länder. Annars kan vi få en demokrati som inte är annat än en diktatur med valmandat, en diktatur där det inte finns några fristående institutioner som kan skapa ett komplicerat system av motvikter och garantier för att skydda medborgarna från godtyckliga åtgärder från myndigheternas sida. Demokratin måste vara en liberal demokrati, inte majoritetens diktatur. Vi måste därför fortsätta bevaka valen, men vi får inte begränsa oss till sådana åtgärder i vår kamp för att skapa en verkligt liberal demokrati. Detta betyder att vi måste ägna mer uppmärksamhet åt att bygga upp en demokratisk kultur och de institutioner som krävs i civilsamhället.

Sådana åtgärder kan inte räkna med stöd från autokratiska regimer. Därför måste vi utveckla bättre stödmekanismer, mekanismer som till och med är mer flexibla än de vi redan har. Syftet med vårt betänkande måste breddas genom att ge stöd åt de modiga individer som utsätts för olika former av förtryck på grund av sin verksamhet.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Enda förklaringen till att det saknas lämpliga formuleringar om religionsfriheten i världen i betänkandet om de mänskliga rättigheterna måste vara vänsterns, och kanske också föredragandens, fördomar.

Friheten att utöva och praktisera en viss religion är ett av de viktigaste inslagen i de mänskliga rättigheterna. Den friheten har befästs genom artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i artikel 16 i OSSE:s slutdokument och i artikel 9 i Europakonventionen. Den friheten har kränkts i stor skala. Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen i dag och de kan inte utöva sin religion fritt i Kina, Saudiarabien eller Iran. I Irak har assyriska kristna, som har bott i landet under flera århundraden, tvingats fly från sina hem. I Ryssland blir det allt svårare för religiösa samfund som inte tillhör den ryska ortodoxa kyrkan att arbeta.

Dessvärre får vi inte lära oss något om detta i Marco Cappatos betänkande. Sådan censur leder direkt till att vi förlorar det som utgör den enda styrkan i systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna: det leder till att vi förlorar vår trovärdighet.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! De betänkanden som lagts fram är mycket stringenta och väldokumenterade. De ger en övertygande bild av parlamentets nuvarande förmåga att granska EU:s politik på området mänskliga rättigheter och demokrati. Instrument som riktlinjer, dialoger och samråd, handlingsplaner, människorättsklausulen och valobservatörsuppdrag utvärderas grundligt. De framsteg som fortfarande krävs beskrivs också tydligt, oavsett om det handlar om att utarbeta strategier för de mänskliga rättigheterna för varje enskilt land eller detaljerade indikatorer för att utvärdera olika situationer eller uppmana parlamentet att vidta lämpliga åtgärder för att människorättsklausulen ska tillämpas. Dessa syften är väl kända för såväl kommissionen som rådet, och kommer att finnas kvar på dagordningen för våra diskussioner.

Specifika frågor ställs också till medlemsstaterna. Framför allt beklagar vi att ett stort antal internationella konventioner och tilläggsprotokoll fortfarande inte har ratificerats av många av dem. Det gäller konventionen om skydd för alla migrerande arbetares och deras familjemedlemmars rättigheter, tilläggsprotokollet till konventionen mot tortyr, den internationella konventionen för skydd mot påtvingat försvinnande och andra instrument, till exempel ILO:s konvention 169. Att ratificera dem skulle hedra medlemsstaterna och EU som helhet.

Det finns också ett par ännu svårare, återkommande problem som på grund av den internationella situationen ständigt står i centrum för vår uppmärksamhet, frågor som gäller en heltäckande, integrerad strategi för de mänskliga rättigheterna i alla EU:s politiska program. Ja, det stämmer att asyl- och invandringspolitiken som bedrivs av EU och medlemsstaterna leder till massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna, framför allt vid våra yttre gränser. Ja, det stämmer att de europeiska länderna blundar för direkta attacker på arbetslagar eller rätten till en sund arbetsmiljö, eller till och med direkt orsakar dem. EU borde sträva efter en lagstiftning där unionens verksamhet och respekten för de mänskliga rättigheterna är förenliga. Ja, det stämmer att vår jordbruks- och energipolitik ifrågasätts till följd av livsmedelskrisen. Och återigen, det stämmer att klimatförändringen påverkar de mänskliga rättigheterna. Rätten till liv, hälsa, bostad och livsmedel står högst upp på listan över kränkningar.

Vårt mål är en heltäckande, integrerad politik. Arbetet med att genomföra Lissabonfördraget har påbörjats. Det kommer att bli ytterligare en milstolpe i vårt arbete för de mänskliga rättigheterna. Det engagemanget måste garanteras av stabilare och mer enhetliga organisationer och resurser när det gäller de mänskliga rättigheterna. Den europeiska tjänsten för externa åtgärder bör till exempel inkludera ett centrum som inriktas på de mänskliga rättigheternas gränsöverskridande karaktär. Europaparlamentet bör på egen hand ta tag i detta. Ett i alla avseenden fungerande parlamentariskt organ står högt upp på önskelistan i det sammanhanget.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att förespråka och försvara de mänskliga rättigheterna riskerar i dag att bli tomma gester, framför allt om principuttalandena inte följer på specifika händelser. Under en period har Europeiska unionen velat framstå som hjälplös mot regimer som kränker de mänskliga rättigheterna och enbart varit intresserad av att främja handel och ekonomiska förbindelser.

Kommissionens verksamhet och dess strategier för att främja de mänskliga rättigheterna i världen undergrävs allt mer av rådet och medlemsstaterna. Under en tid har vi sett en medveten åternationalisering av behörigheter när det gäller främjandet av de grundläggande rättigheterna. Aldrig tidigare har kommissionen stått så svag vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i världen, vilket till exempel visas av dess vägran att tillämpa den demokratiklausul som Europaparlamentet röstade igenom för två år sedan.

De mänskliga rättigheterna ställs återigen under ekonomisk och militär kontroll, vilket Bushadministrationens ”krig mot terrorn” är ett bevis på. Därför är det viktigt att Europaparlamentet spelar en pådrivande roll inom detta område, till exempel genom betänkanden som det som lagts fram av Marco Cappato. Betänkandet inriktas naturligtvis enbart på en aspekt av de mänskliga rättigheterna, en aspekt som jag skulle vilja kalla ”individuell”.

Marco Cappato röstade själv mot våra ändringsförslag där vi ville visa att främjandet av mänsklig utveckling och sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, enligt FN:s definition, är en förutsättning för att man ska kunna åtnjuta individuella rättigheter. Det är just dessa idéer om rättigheternas inbördes beroende och odelbarhet som ligger bakom denna tanke.

Än en gång har föredraganden svartlistat länder där de gamla vanliga misstänkta attackeras och de mäktigaste slipper kritik. Med våra ändringsförslag försökte vi till exempel uppmärksamma att Turkiet bedriver en politik som raderar ut kurdernas kulturella, politiska och sociala identitet. Detta förtryck drabbar miljontals människor, men inget har gjorts. Jag anser att kurdfrågan är helt avgörande om vi ska få ett demokratiskt Europa i framtiden. Tillsammans med allmänna och vaga formuleringar om mänskliga rättigheter ger detta ett intryck av hyckleri. Därför valde vår grupp att avstå i slutomröstningen.

  Talmannen. − Den som väntar på ett inlägg från Georgios Georgiou från gruppen Självständighet/Demokrati kommer att bli besviken. Han är nämligen inte i kammaren.

  Frank Vanhecke (NI). − (NL) Tack, herr talman! Även om vissa aspekter av Marco Cappatos omfångsrika betänkande kan kritiseras, förs helt rätt diskriminering mot minoritetsreligioner i ett antal tredjeländer tydligt upp på dagordningen genom betänkandet – något som verkligen behövdes.

Vi måste ha modet att tala klarspråk. I första hand borde vi utan omskrivningar fördöma den fanatiska totalitarismen i de islamiska staterna. Faktum är att medan islam i Europa erkänns och behandlas som en likvärdig religion och muslimerna naturligtvis erkänns och behandlas som likvärdiga medborgare – i mitt land erkänns islam och får statligt stöd – betraktas kristna och icketroende i den islamiska världen öppet som andra klassens medborgare och diskrimineras till följd av detta.

Låt mig ge bara ett exempel. I det förmodat ”moderna” Algeriet kan den som försöker få en muslim att konvertera dömas till ett femårigt fängelsestraff och skyhöga böter. Även i andra muslimska länder är diskriminering och förtryck av icke-muslimska minoriteter helt enkelt officiell politik. Det är med andra ord dags för EU att vidta kraftfulla åtgärder.

Jag konstaterar att Islamiska konferensen (OIC) ständigt hävdar att muslimer diskrimineras både här och där, medan EU håller absolut tyst om den mest oresonliga, systematiska, officiellt organiserade förföljelsen av personer som har en annan religiös övertygelse i de muslimska länderna. Detta ger ett intryck av att den officiella människorättsdialogen och människorättsklausulerna bara har blivit ett moraliskt svepskäl. Hur trovärdig kan till exempel Europeiska unionen vara om den slår upp portarna på vid gavel för ett land som Turkiet, där vi vet att polisen använder tortyr i oerhört stor omfattning?

Vad kan EU lära andra om yttrandefrihet och pressfrihet när man under åratal har fört hemliga och öppna anslutningsförhandlingar med ett land som Turkiet, som av Reportrar utan gränser beskrivs som ett av de värsta länderna när det gäller kränkningar av yttrandefriheten? Och vilka lärdomar kan unionen förmedla om religionsfrihet när den välkomnar ett land som Turkiet, som har massakrerat eller fördrivit personer som tillhört alla minoritetsreligioner som fanns tidigare och som öppet diskriminerar de som fortfarande finns kvar?

Men om vi ser bortom den officiella retoriken och officiella förklaringar och klausuler, ser vi i många fall att EU:s människorättspolitik präglas av dubbelmoral och en enorm klyfta mellan ord och handling.

En perfekt symbol för denna tvetydiga EU-politik är förresten den nuvarande kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd, Louis Michel. När han fortfarande var belgisk utrikesminister uppträdde han som ett slags världssamvete när han satte Österrike i karantän, samtidigt som han strök den ondskefulle diktatorn Fidel Castro medhårs. För ett par månader sedan förespråkade han en kraftig förbättring av förbindelserna med Kuba, trots att alla människorättsorganisationer bekräftar att den kubanska statsapparaten är långsiktigt inställd på att begränsa kubanernas rättigheter och friheter.

Sådana personer, sådana kommissionsledamöter är inte väl lämpade att föra en människorättspolitik. En annan sak är att det i betänkandet saknas en kraftfull vädjan om att återställa rätten till yttrandefrihet i ett antal av våra egna europeiska länder, inklusive Belgien. I Belgien är oppositionspartiet formligen belägrat av framställningar och förfaranden, och ett antal lagar har skärpts för att göra det omöjligt att tillämpa yttrandefriheten när man talar om invandringsproblemet. Det är hög tid att vi visar modet att se bjälken i vårt eget öga.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det faktum att val hålls av erkända institutioner förbättrar valklimatet och kan ibland också bidra till att konkretisera viktiga förändringsprocesser, vilket till exempel skedde under den orangefärgade revolutionen i Kiev. Valövervakning är naturligtvis kostnadskrävande, men det är värt mödan, eftersom vi å ena sidan lär ut demokrati och å andra sidan får en inblick i den politiska viljan och själen hos en viss nation.

Jag har ett par förslag på hur man kan göra valobservatörsuppdragen effektivare på ett kostnadseffektivt sätt. För det första borde vi skicka personer som talar det lokala språket. Om det inte är möjligt bör observatörsgruppen sättas samman så att ett enda språk används (franska eller engelska), till vilket alla översättningar görs, vilket i sin tur betyder att man tar med tolkar som kan översätta till det språket.

Det skulle vara en bra idé att i så stor utsträckning som möjligt rekrytera frivilliga från andra länder, till exempel studenter eller medlemmar i icke-statliga organisationer och studentorganisationer. Varför? Ju fler observatörer det finns, desto bättre går det. Även om vi ibland hör ironiska kommentarer, till exempel i Afrika, om att de inte behöver några fler kolonisatörer, visar det sig att kontakter och samverkan med väljarna leder till att de erkänner uppdragets betydelse och samtidigt den formen av demokratiskt stöd.

När det gäller de mänskliga rättigheterna vidtar vi i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater för vår del åtgärder för att garantera att människor som lever i känsliga områden i världen blir medvetna om sina rättigheter och kan kämpa för dem. För detta krävs en ständig utbildning. Det finns ingen annan utväg. Låt mig sluta med att säga att utan grundläggande mänskliga värden och rättigheter kan demokratin bli en bristfällig lösning, om inte till och med en karikatyr av hur man ska leda ett land.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Dagens diskussion gäller en av de viktigaste frågor som EU, och i synnerhet Europaparlamentet, är engagerat i: respekt för de mänskliga rättigheterna i världen och övervakning av situationen för demokratin just nu i världen. Jag tycker att dessa båda betänkanden är ett viktigt resultat från Europaparlamentet. Låt mig gratulera Marco Cappato, Véronique De Keyser och José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra som har utarbetat dessa betänkanden.

I dessa situationer ställs vi alltid inför följande dilemma: hur kan vi försvara de mänskliga rättigheterna, tala om de rättsprinciper som vi vill förmedla till andra regioner i världen och samtidigt föra en effektiv EU-politik? Att kunna balansera dessa båda principer, att förmedla hela det människorättsliga perspektivet och samtidigt föra en effektiv politik, ligger till grund för dagens EU-politik. Detta är den nakna verklighet vi i dag står inför i Burma, i Kina, i Kaukasus och i många andra regioner i världen. Jag tycker att man i dessa båda betänkanden gör ett mycket gott försök att balansera dessa båda utmaningar som EU står inför.

En fråga till: jag vill utnyttja denna diskussion till att tacka kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för hennes svar på frågan om att iaktta de mänskliga rättigheterna i Mongoliet. Min information visade sig vara korrekt. Mongoliet kan vara ett exempel på ett land där vi verkligen kan se en positiv trend i fråga om de mänskliga rättigheterna. Mongoliet kan vara ett exempel på hur situationen kan ändras till det bättre i detta avseende. Det är ett mycket viktigt asiatiskt land, som EU i framtiden kan hänvisa till som ett föredöme för andra centralasiatiska länder.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Valobservatörsuppdragen spelar en central och viktig roll i EU:s stöd för de mänskliga rättigheterna, demokratisering och gott styre. Jag vill här särskilt nämna observatörsuppdragen i Afrika, eftersom det finns ett särskilt partnerskap mellan EU och länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet.

Ofta genomförs observatörsuppdragen i anslutning till utvecklingsstöd enligt Cotonouavtalet. I samband med valet i Demokratiska republiken Kongo 2006 gavs det till exempel omfattande tekniskt stöd för röstregistreringsprocessen och valobservatörsuppdragen bör också kunna ge stöd efter valet, vilket Véronique De Keyser understryker i sitt betänkande. Det finns ett enormt behov av praktisk, teknisk hjälp efter valen, till exempel utbildning av tjänstemän och olika former av direkt utbyte med andra parlamentsledamöter. Nyvalda parlament behöver stöd så att de kan stärka sin egen kapacitet att ställa sina regeringar till svars. Det krävs också en politisk uppföljning av valen, i första hand vad gäller valobservatörernas rekommendationer, som bör följas upp före nästa val.

Låt mig framföra ytterligare ett par synpunkter. Det stämmer att valobservatörsuppdragen är mycket speciella, eftersom de är fristående och helt avskärmade från den övriga processen. De är inte kommissionen. De har inget med yttre förbindelser att göra. Och även om det stämmer att observatörerna bör tala med den lokala delegationen från kommissionen, med medlemsstaternas ambassadörer och även med andra valövervakningsdelegationer, så är de inte ansvariga inför några av dessa och detta oberoende är dess styrka. Även om jag stöder kontakter och samordning, så tycker jag inte att vi ska ha gemensamma delegationer med andra organ, för det kan äventyra det mycket viktiga oberoendet för EU:s observatörsuppdrag.

Jag konstaterar att det finns en önskan att utöka observatörsuppdragen och göra dem mer aktiva i södra Medelhavet. Jag kan förstå detta, men det skulle ske på bekostnad av uppdragen i framväxande demokratier i Asien, Latinamerika och framför allt Afrika. Som flera talare har påpekat är uppdragen inte billiga, så om vi ska ha fler delegationer måste vi också ha en större budget.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Låt mig först av allt gratulera Marco Cappato, både till hans arbete och till resultatet.

Jag skulle faktiskt vilja gratulera hela underutskottet för mänskliga rättigheter, för jag anser att detta betänkande visar att underutskottet nu sedan en tid tillbaka har blivit myndigt, men allt vad det innebär.

När det gäller betänkandet finns det emellertid ett par aspekter som vi skulle vilja ta upp igen, och vi hoppas att alla gör en sista ansträngning för att få dem erkända.

För det första måste vi inse och påminna om att de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara, vilket aldrig sägs uttryckligen i texten och det skulle vi vilja att man gjorde. Därför har vi lagt fram ett ändringsförslag i det avseendet.

För det andra skulle det också vara bra för oss om vi kunde komma överens om att alla EU:s särskilda sändebud i framtiden har ett tydligt mandat avseende mänskliga rättigheter och framför allt när det gäller att se till att de människorättsliga riktlinjerna respekteras.

För det tredje anser jag att det är viktigt att komma ihåg något annat när det gäller dessa riktlinjer: även om kvinnornas rättigheter per definition är mänskliga rättigheter, anser vi att de särskilda faktorer som ofta är förknippade med vissa kränkningar av de rättigheterna ur ett jämställdhetsperspektiv innebär att det skulle vara lämpligt att så snart som möjligt anta nya riktlinjer som särskilt avser kvinnors rättigheter.

Till sist: även om det är sant att det finns många specifika fall som borde tas upp här, vilket vi inte kan göra på grund av bristen på utrymme och tid, så vill jag ändå utnyttja denna diskussion för att än en gång ta upp de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som de marockanska myndigheterna gör sig skyldiga till i Västsahara, eftersom detta är ett tydligt exempel på ofullständig eller dåligt genomförd avkolonisering.

Därför har Spanien, och i förlängningen EU, en skyldighet att inte tiga i denna fråga, framför allt eftersom FN:s människorättsråd än en gång har krävt att konflikten ska avslutas genom en rättvis och varaktig lösning som överensstämmer med internationell rätt och vi vet alla att detta framför allt betyder att rätten till självbestämmande ska tillämpas.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Marco Cappato och underutskottet för mänskliga rättigheter, men jag tänker inte tala om betänkandet. Jag hoppas att underutskottet för mänskliga rättigheter blir ett fullvärdigt utskott, snarare än ett underutskott. Jag vill också tacka Véronique De Keyser och José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra för deras detaljerade och stimulerande betänkande. Jag beklagar emellertid att betänkandet inte utarbetades tillsammans med utskottet för utrikesfrågor och utskottet för utveckling, eftersom ordförandena för dessa båda utskott gemensamt leder Europaparlamentets valobservatörsgrupp.

Jag vill tacka kommissionen, och framför allt Benita Ferrero-Waldner, för det engagemang och den beslutsamhet de visat i utvecklingen av Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) för att bidra till att främja de mänskliga rättigheterna genom valövervakning, väl medvetna om att demokrati och mänskliga rättigheter inte bara kräver fria och rättvisa val, utan utveckling och strategier för att bekämpa fattigdomen.

Jag har bara en minut till mitt förfogande, så jag vill understryka behovet av större konsekvens under perioden efter valet. Ta till exempel Palestina. Jag anser att konsekvens, och även kontinuitet när det gäller uppföljningen av rapporter och politiska program till stöd för nationella parlament, är av avgörande betydelse om EIDHR ska bli trovärdigt. Benita Ferrero-Waldners förslag om ett andra gemensamt seminarium om valövervakning är också viktigt, framför allt om vi lyckas engagera civilsamhället och lokala valobservatörer, som skulle bli en viktig kommunikationskanal för oss.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! EU är en värderingsunion som har sin grund i en gemensam överenskommelse att respektera de mänskliga rättigheterna. När dessa inte respekteras inom unionen eller i EU:s närområde bör EU agera. Det är dock olyckligt att detta parlament försöker använda sig av de mänskliga rättigheterna för att flytta fram sin egen position inom det utrikespolitiska området på bekostnad av medlemsländernas kompetens. Vi får inte glömma det faktum att flera av våra egna medlemsländer inte alltid respekterar de mänskliga rättigheterna, t.ex. då det kommer till HBT-rättigheter, när vi i vår iver självgoda slår oss för bröstet och kritiserar tredje länders politik.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag måste fråga om denna diskussion bara är en årlig ritual för att putsa till vårt människorättssamvete eller om vi menar allvar i EU med att tvinga länder som ständigt överträder de mänskliga rättigheterna att genomföra verkliga förändringar.

Jovisst, EU protesterar. Men står våra åtgärder i omvänd proportion till den handelsmässiga betydelsen av de länder vi riktar in oss på? Ta Indien och Kina. Vi försöker ställa oss in hos båda dessa länder för att öka handeln. Hur seriösa är vi egentligen när vi hävdar att de måste respektera de mänskliga rättigheterna? Varför är våra handelsavtal så tandlösa när det gäller mänskliga rättigheter? Är det sant att handel är viktigare för EU än förtryck?

Ett exempel på detta är Indien med sin kastdiskriminering, sin vidriga tradition av tvångsarbete och sexhandel och omfattande kränkningar av religionsfriheten. Och sedan upptäcker jag att allt vi har är en ad hoc-dialog med Indien och att det saknas ett meningsfullt engagemang i människorättsfrågor. Det är knappast underligt att det inte blir bättre.

Jag måste också säga att vi ibland inriktar oss på fel saker. Inom ramen för utvecklingsbiståndet går EU ut hårt med människorättsfrågorna, bland annat genom att främja aborter, även om detta är stötande för den lokala kulturen, precis som i Kenya, där EU-finansierade icke-statliga organisationer använder pengarna till att finansiera aborter i strid mot lokal sedvänja och lag.

Borde vi inte inrikta oss på de grundläggande rättigheterna och borde inte våra utvecklingspengar kunna användas bättre genom att bidra till livsmedels- och vattenförsörjning, snarare än att försöka föra ut våra egna budskap, även om det sker i form av en hälsovårdspolitik?

  Ari Vatanen (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att detta är rätt dag att diskutera betydelsen av val och observationsuppdrag. Just i morse fick vi en ny uppsättning resultat från USA. Där verkar det som om valet har pågått i evigheter, och vi vet fortfarande inte vem som kommer att bli den demokratiska kandidaten i presidentvalet. Jag tror det blir Obama, men ingen kommer att fråga mig.

Medan detta har pågått i månader i USA har det varit val i Ryssland och i dag överlämnade Vladimir Putin, om man säger så, presidentskapet till Dimitrij Medvedev. Jag borde säga att Medvedev installerades, men det skulle egentligen inte vara rätt beskrivning, för hans valkampanj varade bara en enda dag – detta enligt pressmeddelandet från Kreml. Där stod till och med att han inte fick betalt den dagen. Hur kan man bedriva en valkampanj om man gör det under en enda dag? Det går, om man vet att man får 17 gånger mer tv-tid än alla de andra tre kandidaterna tillsammans. Sådan är den trista sanningen i Ryssland. Det ryska folket förtjänar mer än så. Detta är inte ett försök att ge sig på Kreml. Vi måste göra oss till tolk för det ryska folket och för folk i andra länder som ännu inte har demokrati så som vi definierar den.

Är dessa observatörsuppdrag viktiga? Ja, de är viktiga, för de handlar om att bygga upp demokratin, vilket är parlamentets allra viktigaste uppdrag. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra och Véronique De Keyser har utarbetat ett mycket bra betänkande, men vi måste helt enkelt driva den här frågan. Vi kan inte vara tysta, för detta är något vi är skyldiga de människor som ännu inte lever i demokratier.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Jag gratulerar Marco Cappato, som har varit en utmärkt föredragande, till hans betänkande om årsrapporten om de mänskliga rättigheterna.

Låt mig förklara två av den socialdemokratiska gruppens ändringsförslag. För det första respekterar jag hans och er ståndpunkt när det gäller Gandhi och ickevåld och jag anser att detta är en mycket viktig tradition och att det är bra att den uppmärksammas i parlamentet. Men vi vill stryka det stycket, helt enkelt eftersom det inte kan vara den enda styrande principen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Skapande och bevarande av fred innebär ibland att man måste tillgripa militära medel, men våra fredsinsatser är ändå hedervärda och detta är vad vi kan och måste göra för att skapa en fredligare och mer framgångsrik värld.

För det andra vill jag ta upp vårt ändringsförslag om FN:s människorättsråd. Eftersom jag tillsammans med mina kolleger i underutskottet regelbundet reser till Genève, så delar jag er oro. Det har varit nedslående att se den polarisering som fortfarande existerar när det gäller de ockuperade palestinska territorierna, den låsta mentaliteten, framför allt i den afrikanska gruppen, även om vi i Europa också måste akta oss för det. Ändå tycker jag att det är viktigt i år att vi fortsätter stödja andan i FN:s reformsträvanden, att vi inser den viktiga roll som EU:s medlemsstater spelar i människorättsrådet och att vi även inser att den inbördes utvärderingen bara har börjat och att det bästa sättet att stödja människorättsrådet är att göra det öppet, fullständigt och effektivt.

I skäl P och punkt 4 ber vi slutligen kommissionen och rådet att stödja förslaget om ett samförstånd när det gäller främjandet av demokratin i grannskapspolitiken, i Köpenhamnskriterierna, i våra regionala strategier i världen. Vi talar om att främja demokrati, men det finns ingen gemensam europeisk definition av det begreppet. Att vi skulle få kommissionen, medlemsstaterna och parlamentet att gemensamt definiera och engagera sig i att främja demokrati i världen på samma sätt som vi fick en gemensam uppslutning kring utvecklingsfrågorna, är en kraftfull tanke. Javier Solana stöder den, och jag hoppas att både rådet och framför allt kommissionen offentligt ska stödja den tanken här i kväll.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Förra årets rapport bestod av 104 sidor, varav fyra ägnades åt de mänskliga rättigheterna. Årets siffror är 216 respektive 10. Uppgifter från förra årets rapport, såsom utvecklingen av byrån för de grundläggande rättigheterna och parlamentets arbete på området, upprepades. Trots detta ger rapporten en detaljerad beskrivning av hur vi européer försvarar folkens rättigheter i världen.

Men inte ett ord sägs i vare sig rapporten eller resolutionen om skyddet av de mänskliga rättigheterna eller om fall av överträdelser inom unionen. Finns det överhuvudtaget inga fall där de mänskliga rättigheterna har överträtts i EU eller, om de nu faktiskt inträffar, löser vi dem i så fall rättvist och skyndsamt? Ingenting av detta stämmer enligt min åsikt. Det verkar som om det är lättare att tala om andras synder än att erkänna våra egna.

Känner vi inte till att olagliga arbetsförmedlingar i London förvandlar invandrare från Litauen och Polen till slavar? Känner vi inte till att massaresteringar av ”olagliga” personer sker i Paris på order av president Nicholas Sarkozy? Och hur är det med de olagliga åtgärderna mot rumäner i Rom? Naturligtvis kan den som drabbas vända sig till domstolen i Strasbourg. Och om ett antal år, när ärendena i den domstolen uppgår till flera tusen, kanske rättvisa kan skipas. Men varje dag och varje timme är viktig för de personer det gäller.

Vi har valts för att arbeta för våra folk, företräda dem och skydda deras rättigheter. Låt oss se dem i ansiktet. I Europa ska alla människor vara trygga. Då blir vi starkare och får bättre förutsättningar att hjälpa andra.

  Talmannen. − Tack, fru Juknevičienė. Detta är ett exempel på att se grandet i någon annans öga men inte bjälken i sitt eget.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! Tack för ett utmärkt betänkande om de mänskliga rättigheterna. Det har emellertid ett mycket allvarligt fel. Världens största människorättsproblem – diskrimineringen av 260 miljoner kastlösa daliter – nämns bara i förbigående, och då endast i samband med en förteckning över faktorer som skulle kunna ge upphov till diskriminering. I februari förra året fattade vi ett viktigt beslut i frågan och det är därför oroande att det ändringsförslag som lades fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen avvisades av utskottet för utrikesfrågor. Vi föreslog att EU tillsammans med FN skulle utarbeta riktlinjer för att bekämpa kastdiskrimineringen och ta upp problemet vid toppmöten med de berörda länderna. Har Indien och den brittiska regeringen varit igång igen, eftersom de var emot beslutet förra året, och har de lyckats den här gången?

Problemet finns i många sydasiatiska länder, men jag nämner Indien för det är ett demokratiskt land, något som framhålls som den mest betydelsefulla faktorn i samband med mänskliga rättigheter. Landet är demokratiskt och har till och med bra lagar mot kastdiskriminering. Men lagarna överträds hela tiden. Den indiska demokratin förtjänar att dessa lagar respekteras, och Indien borde bli en modell för andra. Det är emellertid också pinsamt att EU vänder ryggen åt daliternas lidande – liksom parlamentet! Detta kunde vi säga förra året. Vad är det som har hänt, eftersom vi inte kan säga det i dag? Har läget förbättrats för daliterna? Håller diskrimineringen på att försvinna? Nej, alla här vet att så inte är fallet. Varför skulle då inte dessa människors desperata situation uppmärksammas av EU?

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Tack så mycket. Mina damer och herrar, den 13 april arresterades Ennaama Asfari, en människorättsaktivist från Västsahara, i Marrakech. Ytterligare ett anhållande i Marocko.

Jag berättar detta för er eftersom vi inte får glömma bort att EU ansvarar för avkoloniseringsprocessen med stöd av FN. Vi har ansvaret, och därför borde det stå i alla människorättsrapporter att EU ska vara krävande och vaksam och måste följa resolutionerna från FN:s säkerhetsråd.

För det andra befinner vi oss i en situation under 2000-talet där befolkningen fattigare och hungrigare och sjukdomarna och ojämlikheten ökar. Under de senaste tio åren har Afrika enligt FN blivit fattigare. Jag vill därför kräva, föreslå och begära att man erkänner att de mänskliga rättigheterna omfattar alla rättigheter: ekonomiska, sociala, kulturella och politiska rättigheter. Om vi hade en skala skulle vi bli mycket förvånade över att se ranglistan för länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Jag tycker därför att vi måste vara betydligt medvetnare och ta upp alla frågor som gäller efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det är viktigt när vi diskuterar val och observatörsuppdrag att vi analyserar oss själva med utgångspunkt i Lissabonfördraget. Hur många av EU:s 500 miljoner människor utanför den innersta politiska cirkeln i rådet kommer att välja EU:s president? Ingen. Hur många personer ur allmänheten kommer att välja EU:s statsminister, dvs. kommissionens ordförande? Återigen ingen.

Kanske skulle vi göra större framsteg med att främja demokratin på andra håll i världen om EU själv kunde tillämpa demokratin. När Kinas president diskuterar demokratifrågor med EU:s kommande president och frågar med hur många rösters majoritet han eller hon valdes, så kommer det att bli ett mycket pinsamt ögonblick, som Jens-Peter Bonde har påpekat.

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar det utmärkta betänkandet om Europaparlamentets roll i valobservatörsuppdragen. Valövervakning i nya demokratier under utveckling ses med all rätt som en prioriterad fråga för EU och ett tecken på EU:s engagemang för dessa nationer.

Jag kan emellertid se en ytterligare roll för våra medlemsstater, för våra så kallade ”mogna demokratier”, och det är att föregå med gott exempel.

Jag minns en upphetsad diskussion i Polen inför valet i oktober 2007. OSSE ville skicka en liten observatörsgrupp. Denna begäran möttes först av en negativ reaktion av många politiker som såg det som en ren förolämpning. Men det är det inte alls. Observatörsuppdrag har skickats till många av de gamla europeiska demokratierna. Det franska presidentvalet är bara ett exempel. I slutändan välkomnades observatörerna i Polen.

När vi ska övertyga framväxande eller nya demokratier att tillåta internationella observatörer måste vi visa att vi själva låter andra granska oss. Våra valförfaranden är inte helt problemfria. Britterna har kunnat styrka fall av valfusk i samband med poströstning och vi står alla inför nya utmaningar, såsom Internetröstning, i framtiden.

Låt oss därför vara öppna för granskning. Sådan öppenhet kan bara öka vår egen trovärdighet.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) I dag diskuterar vi två betänkanden som har ett nära samband med varandra: det årliga betänkandet om de mänskliga rättigheterna i världen och betänkandet om EU:s valobservatörsuppdrag. Fria val och rätten till demokrati är grundläggande mänskliga rättigheter. Bland annat finns de inskrivna i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och även i FN:s millennieförklaring. Av de skälen är främjandet av demokrati ett av huvudmålen för EU:s utrikespolitik. För att stödet ska bli effektivt måste vi stärka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och se till att EU:s valobservatörsuppdrag blir effektivare.

Jag stöder därför rekommendationerna från våra föredragande. Jag anser till exempel också att valprocessen, inklusive för- och eftervalsfaserna, bör inkluderas i den politiska dialogen med berörda tredjeländer. Ett av målen med ett val, inte bara själva röstandet utan också för- och eftervalsfaserna, borde också vara att konsolidera de demokratiska institutionerna såsom rättsstatsprincipen, mediernas och domstolarnas oberoende, civilsamhället etc. Mina personliga erfarenheter av observatörsuppdragen har också övertygat mig om att Europaparlamentet både bör och kan spela en betydligt effektivare och mer betydelsefull roll i denna process.

Avslutningsvis vill jag bara som företrädare för Tjeckien säga ett par ord om ratificeringen av Romstadgan. Precis som förra året vill jag uppmana parlamentsledamöterna och senatorerna i Tjeckien att ratificera Romstadgan så snart som möjligt. Det faktum att Tjeckien, som kommer att vara ordförandeland under första halvåret nästa år, är den enda medlemsstat i EU som ännu inte ratificerat den är enligt min mening pinsamt för Tjeckien som, dessvärre i det här fallet, är mitt hemland.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag säger för det första – och jag vänder mig direkt till kommissionen och rådet – att EU måste ge Internationella brottmålsdomstolens åklagare sitt kraftfulla stöd så att han kan genomföra processen mot de båda personer som enligt uppgift har kränkt de mänskliga rättigheterna i Darfur, den ena som minister i den sudanesiska regeringen. EU:s reaktioner har hittills varit svaga, vilket är tämligen ynkligt om man tänker på att vi tar åt oss äran – eller en stor del av äran – för att ha inrättat Internationella brottmålsdomstolen.

Vi riskerar till och med att bli omkörda av Förenta staterna. I ett intressant tal för fjorton dagar sedan sa John Bellinger, det amerikanska utrikesdepartementets högste jurist, att USA var villigt att praktiskt stödja Internationella brottmålsdomstolens arbete, utan att ändra sin ideologiska ståndpunkt, och han nämnde uttryckligen Darfur. Så jag tycker att det är dags att vi gör något när det gäller stödet till Internationella brottmålsdomstolens arbete med Darfur.

Apropå Förenta staterna har vi nu en möjlighet att få slut på överträdelserna – eller åtminstone de värsta överträdelserna – i kriget mot terrorismen, oavsett vem som vinner presidentvalet. Samtliga kandidater tänker stänga Guantánamo, men EU måste hjälpa till genom att följa upp sitt krav på nedläggning och leda ett internationellt initiativ för att återföra de fångar som inte kommer att få en rättvis rättegång till sina hemländer. Men dessutom – och jag håller med dem som säger att EU måste respektera de mänskliga rättigheterna internt för att vara trovärdigt i världen – måste vi ställa de europeiska regeringarna till svars för deras delaktighet i extraordinära överlämnanden, vilket översatt betyder kidnappning och tortyr, vilket vi fortfarande inte har gjort.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Det är som det är. Dödsstraff, tortyr och svält är barbariska fenomen i världen, en värld som vi delvis leder. Men det kommer bara att fortsätta på det viset om vi låter det göra det. Upplysningens Europa, värdenas och värdighetens Europa, saknar politisk enighet. Europaparlamentet och rådet intar inte alltid exakt samma ståndpunkter på detta område, men det finns bara en väg att gå, och det är att EU-institutionerna måste agera konsekvent och enhälligt i alla sina inre och yttre politiska åtgärder. Vi har stora förväntningar på den nya byrån för yttre åtgärder enligt Lissabonfördraget när det gäller mänskliga rättigheter.

Men låt oss se på världen och de exempel som ger oss anledning till oro: Förenta staterna, liksom Afrika, har dödsstraff. Kina har inte bara Tibet, utan också slavarbete, tortyr och summariska avrättningar. Sådana exempel borde få oss att göra något åt den bristande konsekvensen. EU behöver en aktiv människorättspolitik. Det är viktigt att mobilisera civilsamhället, men vi får inte glömma att kampen för rättigheter i första hand är en fråga för medlemsstaterna och deras diplomati. Den franske presidenten gjorde rätt när han sa att han inte tänkte besöka olympiska spelen i Peking. Och det borde inte heller EU:s övriga ledare göra. Unionen är en enhet som bygger på värderingar. Det räcker inte att EU gör uttalanden och utfärdar resolutioner. Europeiska unionen får inte sälja sin själ.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru kommissionsledamot! Samtidigt som jag gratulerar de tre föredragandena vill jag särskilt framhålla vikten av ett absolut och självklart beaktande av kvinnornas rättigheter i alla delar av det offentliga livet, i sociala relationer och i rent mänskliga, privata relationer. Och inte bara i teorin, utan även i praktiken.

Detta kräver framför allt att man avskaffar alla former av diskriminering och våld mot kvinnor och flickor. Men det räcker inte. Låt oss se på Europa. Europeiska unionen förbereder ett antal resolutioner för att uppmana medlemsstaterna att behandla kvinnor och män lika. Sedan kommer man att kontrollera om och hur de principerna omsätts i handling. Jag är emellertid mycket nyfiken, fru kommissionsledamot, på att se om principen om integrering av jämställdhetsperspektivet kommer att tillämpas i EU:s interna strukturer. När nya EU-institutioner inrättas och de fyra högsta posterna ska tillsättas – unionens president, kommissionens ordförande och parlamentets talman samt EU:s höga representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – kommer det då att finnas regler som återspeglar den principen?

Detta kommer att bli sanningens minut, där det kommer att visa sig om vår inställning till kvinnornas rättigheter verkligen är vad vi säger att den är.

  Maria-Eleni Koppa (PSE). – (EL) Herr talman! Det betänkande som vi behandlar i dag är det viktigaste uttrycket för Europaparlamentets politik för mänskliga rättigheter i världen. Utmaningarna är stora, och parlamentet kan och måste agera som garant för demokrati och mänsklig värdighet.

Det är viktigt att EU visar upp en fast och enhetlig attityd i dessa frågor. Det är enda sättet att bidra till att stärka och förbättra våra gemensamma åtgärders effektivitet.

Vi får inte ha dubbla måttstockar när det gäller de här frågorna. Vi måste inkludera avskaffandet av dödsstraff och tortyr och skyddet av barn som hamnar i väpnade konflikter bland huvudmålen för vår politik. Skyddet av mänskliga rättigheter måste genomsyra alla förbindelser och avtal med tredjeländer. Ingen avvikelse från detta eller opportunism bör tolereras.

De mänskliga rättigheterna måste vara vägledande för alla våra politiska val.

Låt mig avsluta genom att tacka föredraganden för hans utmärkta och detaljerade betänkande.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! När EU talar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer måste samtliga medlemsstater i unionen själva vara helt fläckfria när det gäller att respektera de rättigheterna om man ska vara tillräckligt övertygande.

Som andra talare redan har sagt så förhåller det sig dessvärre inte så. Låt mig bara ta ett exempel, som gäller Storbritannien. Storbritannien har, i strid mot internationella konventioner, fortfarande två kolonier i en annan medlemsstat, nämligen Cypern. I de två kolonierna, Akrotiri och Dhekelia, bor det cirka 10 000 cypriotiska civila som är EU-medborgare, trots att deras hem ligger på mark som Storbritannien, av uppenbara skäl, har undantagit från EU. Dessa människor åtnjuter inte ens den grundläggande mänskliga rättigheten att få välja sin egen regering. De styrs av en guvernör som är brittisk armégeneral och som utsetts av den engelska drottningen och de har inte rätt att ha ett valt parlament. Lagarna som gäller för dessa kolonier tolkas helt av guvernören, I själva verket lever dessa EU-medborgare under en brittisk militärdiktatur.

Det är verkligen skamligt att Europaparlamentet, kommissionen och rådet alltid blundar inför denna situation.

Kanske har andra medlemsstater sin egen smutsiga byk som de inte vill få uppvisad. Eller kanske dessa institutioner inte tror på de principer om demokrati och rättvisa som de hävdar att de står för. Eller det kanske är så att EU enbart bryr sig om de mänskliga rättigheterna när det inte gäller de egna medlemmarna.

Hur som helst, en sak är säker: den fortsatta brittiska koloniseringen av Cypern gör att alla EU:s rapporter om de mänskliga rättigheterna i världen förlorar i trovärdighet och får dåligt rykte.

  Corina Creţu (PSE). – (RO) Herr talman, fru kommissionsledamot, kära kolleger! Låt mig först av allt tacka Véronique De Keyser och ansluta mig till dem som här har talat om kopplingen mellan mänskliga rättigheter, val och demokrati. Jag kommer från ett land, Rumänien, som har upplevt många år av diktatur och vi som fortfarande minns dessa tider borde kanske tydligare understryka betydelsen av att anordna demokratiska, fria och korrekta val.

En berömd amerikansk professor, Larry Diamond, har nyligen riktat uppmärksamheten på något som han kallar ”demokratisk recession”. Som de nyligen publicerade rapporterna från Freedom House visar var 2007 det värsta året för friheten i världen sedan kalla krigets slut.

Under sådana förhållanden håller jag med om att kommissionens, Europaparlamentets och EU-medlemsstaternas viktigaste uppgift före, under och efter ett val är att utarbeta en gemensam och global strategi för att främja demokrati. Jag stöder idén att hjälpa nyvalda parlament att i så hög grad som möjligt stärka sitt lagstiftningsuppdrag och utföra det enligt etablerade demokratiska normer.

Men jag vill också understryka att inte alla organisatoriska brister är ett försök till bedrägeri, och att det är viktigt att slå fast i vilken utsträckning de rättsliga ramarna kan erbjuda en rättvis och öppen valprocess.

  Talmannen. − Nästa punkt är förfarandet ”catch the eye”. Låt mig säga att i dagens möte med högnivågruppen för jämställdhet mellan könen och mångfald kritiserades en vice talman kraftigt för att han sagt att enbart manliga parlamentsledamöter utnyttjade ”catch the eye”-förfarandet och att kvinnliga ledamöter inte gjorde det. Låt mig säga att i det här fallet kommer det att bli mycket enkelt för mig, eftersom alla som har bett om ordet är kvinnor. Vi kommer därför inte att drabbas av den kritik som riktades mot oss för bara en timme sedan.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Marco Cappatos betänkande om de mänskliga rättigheterna förtjänar stort beröm. Jag håller med om att Europeiska unionen måste göra kraftfulla insatser för att bedriva en konsekvent, stark politik för att främja de mänskliga rättigheterna i världen. Det är sant att övervakningen av skyddet av de mänskliga rättigheterna måste vara effektivare.

Jag stöder EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Genom att föra ut samma budskap kan vi reagera på alla typer av kränkningar av de mänskliga rättigheterna i världen på ett effektivt sätt. Detta kan innebära att tusentals människoliv räddas. Jag stöder förslaget om att sammankalla en europeisk konferens om ickevåld 2009.

Att Europaparlamentets ledamöter engageras i valobservatörsuppdragen är oerhört viktigt. Men de måste uppträda opartiskt, vilket understryks av föredragandena Véronique De Keyser och José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra. Hur kan deltagandet av Europaparlamentets grupper i valövervakningen och EU:s valobservatörsdelegationers arbete bli effektivare utan att man äventyrar någondera? Vi måste hitta en gemensam lösning.

EU engagerar sig allt mer i människorättsliga frågor. Och världen kan se att solidaritet och skydd av de grundläggande rättigheterna är en av våra grundprinciper, utan vilken inget land kan skapa välstånd.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Tack för ert försvar av jämställdheten mellan kvinnor och män. Personligen skulle jag också vilja gratulera föredragandena till de tre betänkandena, men jag vill också understryka betydelsen av de valobservatörsuppdrag som vi genomför i hela världen. Det är värt att upprepa att detta är särskilt positiva åtgärder som verkligen bör främjas bland våra medborgare, framför allt kanske under valrörelserna.

Låt mig också hylla samtliga observatörer. Till syvende och sist, även om vi som huvudobservatörer är närvarande ute på fältet, även om vi också reser på observatörsuppdrag, så har vi hundratals experter – unga och inte så unga – över hela världen, som generöst arbetar för att stödja demokratin i andra länder. Jag anser inte att vi nämner detta tillräckligt ofta. Utan detta nätverk av observatörer skulle vi inte ha dessa fantastiska observatörsuppdrag. Jag vill även nämna den entusiasm med vilken befolkningen välkomnar dessa observatörer, framför allt de som stannar i landet under en längre tidsperiod.

Jag är emellertid besviken över att mina kolleger i parlamentet inte stödde mitt ändringsförslag om att öka budgeten. Ju fler experter vi har i valuppdragen desto mer efterfrågat kommer EU att bli. Det skulle verkligen vara synd om en brist på resurser skulle hindra oss från att bemöta dessa förfrågningar från olika länder.

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Jag bad om ordet för att kräva att de mänskliga rättigheterna i Afghanistan får mer uppmärksamhet. EU och medlemsstaterna har lämnat betydande bidrag till Afghanistan.

Jag besökte Afghanistan förra veckan som en av deltagarna i Europaparlamentets delegation och jag skulle vilja berätta om två personer.

Perwiz Kambakhsh, en ung journalist som dömdes till döden för att ha laddat ned material från Internet om kvinnornas ställning i islam. Hans öde vilar nu i händerna på president Hamid Karzai.

Det andra namnet är Malalai Joya, en ung, kvinnlig parlamentsledamot som efter att ha kritiserat krigsherrarnas makt i regeringen och parlamentet helt enkelt kastades ut från parlamentet. Hon berövades sina rättigheter på ett olagligt sätt. Det finns inga lagar som stöder detta.

I dag handlar det inte bara om att hon inte kunde hävda sina rättigheter och sitt mandat i domstolen, utan dessutom att hennes liv är i fara. Vi träffade henne, och hon behöver verkligen vårt stöd och att vi ingriper.

EU borde ägna mer uppmärksamhet åt vilket slags stat vi bygger upp i Afghanistan, framför allt mot bakgrund av den internationella konferensen i Paris, där ökat stöd till Afghanistan kommer att diskuteras.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. – (SL) Tyvärr har den tid som avsatts för företrädaren för rådet i denna debatt redan löpt ut och därför kommer jag att vara disciplinerad och ytterst kortfattad. Låt mig bara gratulera samtliga föredragande till deras betänkanden, som är mycket användbara och håller en hög kvalitet. Jag vill tacka alla som deltagit i denna diskussion för deras synpunkter. Som företrädare för ordförandeskapet kan jag försäkra er om att vi kommer att försöka ta hänsyn till dem i så stor utsträckning som möjligt i rådets framtida arbete.

  Talmannen. − Tack, herr minister! I den här debatten har faktiskt varken rådet eller kommissionen någon fast talartid, hur underligt det än kan låta. Ni har därför överträffat er själv när det gällde att respektera den tid som ni hade till ert förfogande. Tack så mycket för att ni utnyttjade tiden så försiktigt i ert andra inlägg. Nu är det vår kära kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner som har ordet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Eftersom jag inte talade om människorättsfrågor tidigare kommer jag nu att försöka presentera ett par idéer. Låt mig lägga till något om de mänskliga rättigheterna.

Människorättsdialogerna har blivit ett allt viktigare inslag i EU:s verksamhet för att främja de mänskliga rättigheterna över hela världen. I linje med riktlinjerna för människorättsdialogerna från i december 2001 har EU inlett ett 30-tal dialoger, och andra – till exempel med Centralasien, södra Kaukasus, Sydafrika och eventuellt också vissa viktiga partner i Latinamerika – övervägs för närvarande. Civilsamhället, och framför allt icke-statliga människorättsorganisationer från de berörda länderna, deltar i regel i förberedelserna inför mötena. Vi har också haft mycket bra och konstruktiva resultat från några av våra grannskapspartner och, det måste sägas, en del mer blandade resultat, som till exempel i dialogen med Ryssland nyligen. Ryssland var förresten det första landet där kommissionen och rådets sekretariat hade ett informationsmöte med ett begränsat antal parlamentsledamöter som en uppföljning av Valencianobetänkandet för att uppfylla era förväntningar på en bättre samordning och information. Jag hoppas att alla berörda parter tycker att detta är till nytta.

Det nya europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter genomförs nu också fullt ut, med två förslagsinfordringar för Mål 1 – de svåra länderna – och en för människorättsförsvarare som för närvarande utvärderas av kommissionens tjänsteavdelningar. De flesta av de landbaserade stödprogrammen har offentliggjorts och utvärderas just nu av våra delegationer på landsnivå, så jag hoppas att de flesta projekten kommer att ha inletts ute på fältet till sommaren.

Vi arbetar också aktivt med att integrera de mänskliga rättigheterna och mänsklig trygghet i alla relevanta frågor och politiska program. I framtiden kommer den nya europeiska säkerhetsstrategin naturligtvis att inrättas och jag hoppas att vi kan utarbeta en stark, människocentrerad strategi för trygghet, eftersom syftet just är att även omfatta de mänskliga rättigheterna, säkerhet och utveckling. Båda finns där – frihet från rädsla och frihet från fattigdom.

Jag vill särskilt rikta er uppmärksamhet på ett par saker. De mänskliga rättigheterna inom EU har nämnts av flera talare. Europaparlamentet har inte lagt fram något betänkande sedan 2004 om den frågan. Naturligtvis är det viktigt att ta itu med problemen, och vi har två viktiga instrument för att göra det. Det ena är Europarådet och det andra är den människorättsbyrå som just har inrättats i Wien för att övervaka situationen i medlemsstaterna och som kommer att utarbeta årsrapporter.

Jag vill också tala om något som även nämndes av en kollega som dessvärre har lämnat kammaren, nämligen skyddet av de kristna i tredjeländer. EU motsätter sig kraftigt all diskriminering som drabbar religiösa grupper. I vår dialog med tredjeländer tar vi upp detta när vi finner det lämpligt och vi försöker verkligen framhålla detta tydligt.

Jag vill också säga ett par ord om valobservatörsuppdragen. Många av de som talat har redan varit chefsobservatörer och har gjort ett utmärkt arbete. Jag kan bara upprepa betydelsen av att EU:s valobservatörsuppdrag är helt fristående, att de är konsekventa i sitt arbete och bland aktörerna och framför allt deras professionalism. Det är i den riktningen vi vill fortsätta i framtiden.

Nu till kvinnofrågorna – jag är ju själv kvinna, vilket innebär att jag alltid tar jämställdhetsfrågor på allvar. Så sent som den 6 mars anordnade jag en kvinnokonferens som vi naturligtvis vill följa upp med ytterligare en konferens. Alla åtgärder utvärderas ur ett integrations- och jämställdhetsperspektiv. I riktlinjerna för valobservatörsuppdragen finns det ett särskilt avsnitt om kvinnor. FN:s säkerhetsråd har utfärdat en viktig resolution, 1325, om kvinnor i konfliktområden som kräver övervakning. Vi kommer också snart att offentliggöra projekt om kvinnors utveckling. Jag vill bara påpeka att i Barrosokommissionen, där jag själv arbetar, är en tredjedel kvinnor. Det är i och för sig inte alltid andelen, utan också kvaliteten, som är viktig. I det sammanhanget vill jag bara säga att kommissionen främjar ett sunt och reproduktivt liv. Det är viktigt för kvinnors och barns liv. Detta är ett av de projekt i Kenya som nämndes, men det täcker naturligtvis också hela världen och jag tycker det är viktigt att nämna det.

En annan mycket speciell punkt är Internationella brottmålsdomstolen, som har ett mycket starkt stöd från kommissionen. Vi avsätter fyra miljoner euro inom ramen för Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Klausulen om Internationella brottmålsdomstolen ingår i våra avtal. Vi har utfärdat démarcher om att Internationella brottmålsdomstolen ska accepteras av våra partner och sedan finns det internationella domstolar, om man tänker på Kambodja och många andra – så där arbetar vi verkligen mycket omsorgsfullt.

Låt mig sluta med att besvara Richard Howitts vädjan om att förstärka de demokratifrämjande insatserna, vilket även andra har gjort. Detta är naturligtvis själva kärnan i vårt arbete. Kommissionen erkänns som den viktigaste institutionen när det gäller att främja demokrati genom våra europeiska valobservatörsuppdrag och andra åtgärder för att stödja val och genom vårt omfattande stöd till tredjeländers demokratiska insatser och för internationella organisationer som FN, OSSE och Europarådet. Ni kan lita på att vi tar främjandet av demokrati på lika stort allvar som alla andra i EU.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara ställa följande fråga till kommissionsledamoten innan hon slutar: hon nämnde Internationella brottmålsdomstolen och det stöd som kommissionen ger, men skulle hon kunna besvara min specifika fråga och berätta i detalj vad EU, och i hennes fall kommissionen, tänker göra för att verkställa åtalen mot människorna i Sudan?

Hon besvarade inte den frågan, och jag skulle vara tacksam …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Som jag sa, så stöder vi naturligtvis Internationella brottmålsdomstolen generellt, men det är sedan brottmålsdomstolen som har ansvaret för att se till vem den skyddar och vilka mål den ska ta upp.

Detta hör naturligtvis till brottmålsdomstolens dagordning, inte vår.

  Marco Cappato, föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill svara ett par ledamöter som inte är närvarande, men jag vill gärna göra ett förtydligande: i betänkandet tar jag upp minoriteternas rättigheter och religionsfrihet. Det sägs inget om respekten för de mänskliga rättigheterna i EU helt enkelt eftersom det inte ingår i mandatet för detta betänkande.

Men jag anser ändå att vi på något sätt har täckt detta, eftersom vi inte bara har kritiserat andra, utan även har talat om oss i EU, om hur vi använder de tillgängliga instrumenten och respekten för EU:s lagstiftning, mer eller mindre framgångsrikt. När vi säger att människorättsklausulerna inte tillämpas korrekt så talar vi om oss själva! Därför tycker jag inte att betänkandet kan kritiseras i den aspekten.

Janez Lenarčič talade länge om de instrument som borde utnyttjas. Det råd jag vill ge, och som ingår i betänkandet, är att tala mer om att bedöma resultaten än om de enskilda instrument som uppnås.

Vittorio Agnoletto kritiserade oss för att inte säga tillräckligt mycket om de mänskliga rättigheternas kollektiva dimension. I själva verket anser jag att de grundläggande mänskliga rättigheterna i första hand baseras på individuella rättigheter. Till och med när det gäller folkmord, det mest kollektiva och fruktansvärda av brott, kan enskilda individer i dag väcka talan i Internationella brottmålsdomstolen för att därigenom skydda sina individuella rättigheter. Rätten till demokrati är nu en grundläggande mänsklig rättighet, och detta är ett viktigt instrument att använda.

Jag anser att integrationen borde inriktas mer på respekten för de mänskliga rättigheterna i samband med invandring och narkotikapolitik. Låt mig sluta genom att svara Richard Howitt. Vi hävdar inte i betänkandet att ickevåld är det enda sättet att främja de mänskliga rättigheterna, utan att det är det lämpligaste sättet. Vi argumenterar för ickevåld, inte bara som frånvaron av våld, utan som en aktiv kampanj av olydnad och sabotage mot auktoritära regimer och diktaturer. I det avseendet föreslår vi att EU ska främja olika tekniker och tekniska lösningar för ickevåld i samband med de mänskliga rättigheterna och främjandet av demokrati. Jag hoppas att det stycket kommer att finnas kvar efter morgondagens omröstning.

  Véronique De Keyser, föredragande. − (FR) Herr talman! Jag vill tacka alla mina kolleger som har talat och säga hur mycket de varma ord som yttrades av till exempel Marie Anne Isler Béguin, återspeglar entusiasmen hos dem som deltar i valobservatörsuppdrag. Även om det kan verka som om detta betänkande i hög grad bygger på överenskommelser och, som det har sagts i vissa rapporter som jag har läst, inte är särskilt intressant för medierna, inte väckte mycket intern konflikt, inte mycket extern konflikt, inte särskilt mycket av någonting, så är det sannerligen viktigt för länder med unga demokratier som ska hålla val.

Jag skulle vilja svara två av mina kolleger i första hand. För det första vill jag svara Janusz Onyszkiewicz, som tog upp en mycket allvarlig fråga, nämligen minoriteter. Jag vill säga till honom att trots min uppfattning – och jag förstår mycket väl att valövervakning inte automatiskt innebär demokrati – så kan jag inte instämma i hans filosofi, som egentligen innebär en upplyst despotism eller revolutionär avantgardism, där till och med Condorcet talar om minoriteter. Vi kan inte följa honom längs den vägen. Självklart är inte demokratin perfekt. Det skulle vara underbart om den vore det. Det är demokratin som gjorde det möjligt för Frank Vanhecke att hålla ett ondskefullt, islamofobiskt och rasistiskt anförande i dag. Frank Vanhecke företräder 30 procent av väljarna i mitt land, i Flandern. Tyvärr kan vi inte radera ut Frank Vanheckes parti och 30 procent av Flandern. Herr Onyszkiewicz – han kanske inte är kvar längre– vi kan inte radera ut 50 procent av palestinierna som röstade för Hamas. Demokratin ställer frågor och det är de frågorna vi måste besvara. När vi talar om en politisk uppföljning, om de frågor som valobservatörerna tar upp och om utmaningarna, så är det de här sakerna vi måste ta itu med.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, föredragande. − (ES) Herr talman! Jag vill också tacka mina kolleger i parlamentet för deras uppskattande ord om betänkandet som jag utarbetade tillsammans med Véronique De Keyser om valobservatörsuppdrag, som inte bara gäller valdagen, utan också valsystemet, rättssystemet, lika möjligheter och lika tillgång till medierna, till finansieringen av politiska partier, systemet för tvistlösning etc., etc.

Men det jag tycker är viktigast är att påpeka att detta betänkande om valobservatörsuppdragen, liksom det betänkande som Marco Cappato har utarbetat om de mänskliga rättigheterna i världen, inte har något abstrakt syfte, utan snarare ett konkret uppdrag, nämligen det åtagande vi har gjort i EU, och framför allt i Europaparlamentet, att främja en hel uppsättning värderingar: demokrati, frihet, rättstatsprincipen och framför allt respekt för de mänskliga rättigheterna.

Europaparlamentet är EU:s demokratiska puls, och därför måste vi alltid uttrycka oss mycket tydligt och mycket kraftfullt, sända en tydlig och klar signal om det fullständiga och varaktiga åtagande som vi har gjort för de mänskliga rättigheterna som, vilket vi har fått höra i parlamentet i dag, inte avser eller predikas av endast en viss region eller kontinent, utan är universella och världsomfattande, och vi måste börja visa detta genom att föregå med gott exempel på vår egen hemmaplan.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Herr talman, kära kolleger, herr Cappato!

När vi nu diskuterar årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen, låt oss då även uppmärksamma följande: i slutet av april beslutade myndigheterna i Skopje att arrestera journalisten Victor Kanzurov mitt i natten utan att några anklagelser hade riktats mot honom. Victor Kanzurovs enda synd är att han under flera år har kämpat med helt lagliga medel för sin egen rätt och rätten för ett mycket stort antal av sina landsmän att kalla sig bulgarer.

Efter att ha suttit arresterad i 24 timmar tilläts Victor Kanzurov återvända hem, men hans pass beslagtogs. Följaktligen är han i praktiken fortfarande i husarrest utan att några officiella anklagelser har riktats mot honom.

Jag är övertygad om att myndigheternas åtgärder i Makedonien är fullständigt oacceptabla och att de kränker en grundläggande mänsklig rättighet, nämligen yttrandefriheten, framför allt om man betraktar händelserna mot bakgrund av den moderna, dynamiska utvecklingen i vårt gemensamma europeiska hem. Jag är också övertygad om att vi inte får stå likgiltiga inför ett egenmäktigt förfarande som förflyttar oss decennier tillbaka i tiden till ett mörkt, totalitärt samhälle som vi borde ha lämnat för länge sedan.

Tack!

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. – (RO) År 2009 kommer det att hållas parlamentsval i Republiken Moldavien. I samband med valet kommer parlamentet att välja president. Moldavien ligger vid EU:s östra gräns och det är nödvändigt för de demokratiska reformerna att Moldavien närmar sig EU-medlemsstaternas demokratiska värderingar. Detta bör bland annat uppnås inom ramen för EU:s grannskapspolitik.

Uppdraget att observera valet i Moldavien är nödvändigt och lämpligt, men övervakningen måste börja redan under perioden före valet och man måste beakta behovet av att korrigera de allvarliga överträdelserna av pressfriheten från Chisinaus kommunistregim, de upprepade överträdelserna av principen om rättsystemets fristående ställning och de ändringar av vallagen som nyligen gjordes av Moldaviens parlament, som domineras av kommunistpartiet.

Den 10 april 2008 gjordes en hel rad ändringar av vallagen, som allvarligt kränker europeiska demokratiska regler och rutiner. Ändringarna rör bland annat förbud mot valallianser, höjning av tröskeln för att komma in i parlamentet från 4 till 6 procent, orealistiska och odemokratiska trösklar i förhållande till den faktiska politiska situationen i Moldavien, förbud för personer med dubbelt medborgarskap, inklusive vissa parlamentsledamöter, att inneha offentliga befattningar etc.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN), skriftlig. – (PL) I det nyligen undertecknade Lissabonfördraget åtar sig EU:s medlemsstater att stärka de mänskliga rättigheterna och friheterna och den demokratiska ordningen i världen. Detta är helt klart huvudsyftet med EU:s utrikespolitik.

Samtidigt är det helt uppenbart att ordförande José Manuel Barroso och andra kommissionsledamöter under besöket i Folkrepubliken Kina nyligen genom sitt agerande och uttalande att Tibetfrågan är en inre angelägenhet för Kina har uppträtt på ett sätt som klart strider mot den idé som inte bara skrivits in i Lissabonfördraget, utan som vi dessutom försöker tillämpa i praktiken varje dag, framför allt här i Europaparlamentet – idén att de mänskliga rättigheterna alltid ska komma först.

Mot bakgrund av detta är det svårt att förstå att EU behandlar Ryssland som en demokratisk partner och glömmer att de ryska myndigheterna inte bara gör sig skyldiga till upprepade kränkningar av våra grundläggande idéer, utan dessutom öppet hånar dem. Varför blundar vi för den ständigt pågående utrotningen av tjetjener och att den ryska pressen beläggs med munkavle?

Kanske beror det på att även EU brister i respekten för de mänskliga rättigheterna. Jag beklagar att rätten för föräldrar och barn att samtala på det språk de själva väljer inte respekteras i Tyskland, i enlighet med nuvarande praxis hos domstolar och myndigheter med ansvar för ungdomsfrågor.

Vi måste försöka besvara frågan om vilket vårt mål är. Är det verkligen meningen att våra resolutioner och ändlösa diskussioner ska bidra till att skapa en bättre värld, eller är det bara ett sätt att maskera vårt hyckleri, så att EU-politikerna kan känna sig nöjda med sig själva?

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) De mänskliga rättigheterna är ett viktigt inslag i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. De människorättsliga frågorna handlar också om säkerhetspolitik. När vi stöder de mänskliga rättigheterna stöder vi säkerheten. När vi stöder de mänskliga rättigheterna på olika håll i världen stöder vi säkerheten i Europa.

Nya utmaningar, såsom klimatförändringar, ökenspridning och den livsmedelsbrist som kan bli följden, är hot mot människors säkerhet och de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna handlar inte bara om politiska rättigheter, utan också om rätten till ren mat och rent vatten, som är en prioriterad fråga i människors vardag. När människornas grundförutsättningar är acceptabla är också sannolikheten störst för att de ska rösta för sansade politiska ledare och kräva politiska rättigheter. En varaktig grund för de mänskliga rättigheterna bygger på idealen demokrati och frihet, samt social och ekonomisk rättvisa.

I betänkandet om de mänskliga rättigheterna nämns Gandhi och den ickevåldspolitik som han förespråkade. Mänskliga rättigheter och friheter kan inte främjas genom krig och våld. Den rätta vägen framåt är att agera i överensstämmelse med de värden som ingår i de mänskliga rättigheterna.

Om vi främjar de mänskliga rättigheterna, främjar vi säkerheten. De mänskliga rättigheterna är inte enbart ett verktyg för att uppnå andra politiska mål. De är ett värde i sig. De mänskliga rättigheterna är universella värden. Av den anledningen behöver EU stärka sin människorättspolitik. De mänskliga rättigheterna är inte en öde ö, avskuren från andra politikområden, vilket lyfts fram på ett bra sätt i betänkandet om de mänskliga rättigheterna.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Jag vill tacka Marco Cappato för hans omfattande och heltäckande betänkande, där man med all rätt kräver att EU tillämpar en mer konsekvent människorättspolitik och effektivare metoder för att övervaka dess effekter. Mycket återstår fortfarande att göra innan unionen har utvecklat en tydlig och konsekvent politik med ett bredare inflytande på detta område.

Vi ska inte bara stödja, utan helt enkelt insistera på respekten för de mänskliga rättigheterna, såväl inom EU som i de yttre förbindelserna. Som Marco Cappato tydligt visar i sitt betänkande bör till exempel kvinnors rättigheter integreras i alla EU:s människorättsdialoger.

I betänkandet behandlas parlamentets avgörande roll i EU:s människorättspolitik på ett mycket tillfredsställande sätt, till exempel parlamentets regelbundna debatterna om aktuella och brådskande frågor. I de resolutioner som blir resultatet av dessa debatter har man kunnat lyfta fram allvarliga brister i politiken i samband med enskilda och mer allmänna kriser, vilket är en allvarlig kränkning av människors värdighet. För att standardisera diskussionerna och förbättra övervakningen bör de parlamentariska delegationerna under alla omständigheter se till att uppföljningssamtal om de mänskliga rättigheterna blir en fast punkt på dagordningen inför besöken till de berörda länderna i framtiden.

Slutligen är en väl riktad finansiering av grundläggande betydelse om EU:s människorättspolitik ska fungera på lämpligt sätt och ge resultat. Styrkan hos Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) som finansiellt verktyg är att det kan användas för att rikta resurser direkt och snabbt till kritiska situationer under svåra förhållanden. Det är viktigt att dessa medel även görs tillgängliga för de lokala människorättsorganisationernas arbete så effektivt som möjligt. Nya sätt att utnyttja finansieringsinstrumentet bör undersökas för länder där det är olagligt för icke-statliga organisationer att arbeta.

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. – (HU) Det är chockerande att 82 procent av alla personer med funktionshinder i utvecklingsländerna fortfarande lever under fattigdomsgränsen och utsätts för de grövsta människorättskränkningar. De nekas t.ex. rätten till liv, behandlas illa och förnedras. Situationen för barn med funktionshinder är speciellt alarmerande.

EU är fortfarande långt ifrån att genomföra en enhetlig och effektiv politik för att skydda och främja de mänskliga rättigheterna över hela världen. För att få större effektivitet behöver vi göra stora framsteg mot en rigorös efterlevnad av de befintliga EU-bestämmelserna om de mänskliga rättigheterna. På grund av den bristande efterlevnaden kan många kvinnor än i dag utsättas för negativ diskriminering på arbetsplatsen. Situationen för romska kvinnor är ännu svårare och de diskrimineras på två sätt. I det här sammanhanget vore en EU-strategi för romer och en samordnande roll för kommissionen en stort steg framåt.

Jag tycker det är synd att man i betänkandet inte tar upp en europeisk reform om rätten till mötesfrihet, och jag föreslår därför detta. Noggrant utformade föreskrifter behövs för att undvika juridiska kryphål som kan utnyttjas av de allt mer spridda politiska extremistgrupperna, och samtidigt låta minoriteterna utöva sina rättigheter utan ingripanden på ett sätt som inte stör lugnet hos den tysta majoriteten. En noggrann formulering bidrar till att både mötesdeltagare och ordningsmakt exakt vet vilka verksamheter som strider mot lagen. Jag menar att det både är hög tid och nödvändigt att reglera bland annat de spontana men fredliga demonstrationer som myndigheterna inte fått vetskap om i förväg.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL) , skriftlig. – (EL) Detta betänkande fastställer cyniskt EU:s imperialistiska politik. EU hyllas som ”försvararen” av de mänskliga rättigheterna och demokratins ”ambassadör” i världen. EU:s ”respekt” för de mänskliga rättigheterna och för demokratin har fått tragiska konsekvenser för människorna i det forna Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Palestina, där den förvandlades till blodbad av det imperialistiska EU, Förenta Staterna och Nato i de mänskliga rättigheternas namn.

EU utnyttjar de mänskliga rättigheterna enbart som en förevändning för att utöva påtryckningar och utpressning på länder som av olika anledningar motsätter sig imperialismen, som t.ex. Kuba, Vietnam, Nordkorea, Vitryssland och Iran. EU påstår sig vara en global domare för de mänskliga rättigheterna men säger samtidigt inte ett ord om Israels folkmord på palestinierna eller om massakern på irakier utförd av de ockuperande styrkorna från det imperialistiska Förenta staterna och dess allierade inom EU. Betänkandets hänvisningar till fattigdom, miljön, arbetarnas rättigheter, hälsa med mera är en förolämpning mot de människor som lider under imperialismens överhöghet och kapitalismens exploatering.

Greklands kommunistiska parti (KKE) röstar mot betänkandet. Partiet fördömer EU:s provocerande hyckleri och dess selektiva utnyttjande av de mänskliga rättigheterna som en förevändning att använda imperialistiska påtryckningar och till och med föra krig mot människor.

  Toomas Savi (ALDE) , skriftlig. – (EN) Jag gratulerar min kollega Marco Cappato till hans heltäckande betänkande där förra årets mest aktuella människorättsliga frågor behandlas. Jag håller fullkomligt med om att dialogen mellan EU och Kina om de mänskliga rättigheterna måste intensifieras, speciellt med tanke på de kommande olympiska spelen i Peking.

Det är sorgligt att Kina inte har förbättrat situationen för de mänskliga rättigheterna avsevärt efter beslutet 2001 att OS ska hållas i Peking. Men detta är absolut ingen anledning att ge upp hoppet om Kina. Som det påpekas i betänkandet innebär de olympiska spelen ”en viktig historisk möjlighet att förbättra de mänskliga rättigheterna i Kina” och därför måste vi oförtröttligt påminna de kinesiska myndigheterna om de utfästelser de har gjort.

Men vi bör undvika att uttala hotelser som leder till större isolering och motstånd i Kina, vilket nyligen hände och orsakade flera demonstrationer mot västvärlden i landet. Vi måste vara försiktiga så att vi inte skapar en opposition mot demokratiska reformer bland det kinesiska folket. Vi bör i stället koncentrera oss på att skapa en dialog som ger oss en chans att klargöra vår ståndpunkt utan att behandla den andra parten med förakt.