Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Alain Hutchinson, för utskottet för utveckling, om arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen under 2007 (2007/2180(INI)) (A6-0175/2008).

  Alain Hutchinson, föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I det betänkande jag utarbetat för utskottet för utveckling granskas arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen under 2007. De av er som är aktivt engagerade i det här arbetet eller som helt enkelt är intresserade av det vet att det inte endast är en formell eller symbolisk struktur, utan faktiskt det motsatta, eftersom församlingen alltmer fungerar som en riktig parlamentarisk församling. Ledamöternas engagemang har ökat, inflytelserika personer försöker komma underfund med församlingen och det har lett till att den fått en ökad politisk betydelse. Detta är det första jag vill framhålla.

Församlingens ökade politiska betydelse beror även på det faktum att inte bara de grundläggande frågor som rör samarbete mellan AVS- och EU-länderna diskuteras utan även frågor som är aktuella både för länderna i Europa och AVS-länderna. Så är till exempel fallet med avtalet om ekonomiskt partnerskap som förhandlats fram mellan unionen och AVS-länderna. I denna fråga har den gemensamma parlamentariska församlingen genom Kigaliförklaringen bekräftat att de berörda ledarna tydligt vill att Europeiska kommissionen ska ge AVS-länderna tillräckligt med tid för att förhandla fram regionala utvecklingsavtal. Kigali innebär inte bara en möjlighet att visa att det finns ett verkligt motstånd mot dessa avtal, i deras nuvarande form, utan även att detta motstånd grundar sig på en oro som är fullt berättigad och som måste beaktas.

På samma sätt är det endast genom att delta i församlingens arbete som många parlamentsledamöter i AVS-länderna har fått kännedom om att det finns nationella strategiska dokument där samarbetsområden mellan EU och deras egna länder anges. Detta är en påminnelse om det faktum att församlingen för många parlamentsledamöter i AVS-länderna ibland är det enda möjliga forumet för demokratisk yttrandefrihet.

Jag vill också betona att vi under 2007 upplevde ett ökat engagemang från det civila samhället i AVS-länderna vid utmärkta möten och initiativ som anordnades i anslutning till varje session med den gemensamma parlamentariska församlingen. I kampen för utveckling av det civila samhället i AVS-länderna innebär församlingen även en utomordentlig möjlighet för utbyte och möten. I detta hänseende måste unionen både tekniskt och ekonomiskt stödja närvaron av dessa organisationer och icke-statliga organisationer i den gemensamma parlamentariska församlingens arbete.

Avslutningsvis vill jag understryka att vi i vårt betänkande uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att stärka rollen för dess utskott för politiska frågor. Tanken bakom detta är att göra det till ett forum för att förebygga och lösa konflikter och uppmuntra nära samarbete mellan AVS-ländernas och EU-ländernas parlamentsledamöter i arbetet som valobservatörer inom ramen för EU:s valobservation.

Ni bör även känna till att församlingen sammanträdde 2007 i Wiesbaden och därefter i Kigali. Nio resolutioner antogs. De ständiga utskotten sammanträdde fyra gånger, två gånger i anslutning till sessionerna och två gånger mellan sessionerna i Bryssel. Dessa utskott, som ansvarar för uppföljningen av resolutionerna, har sedan 2007 anordnat utfrågningar av de ansvariga tjänstemännen inom motsvarande områden.

Förutom flera betänkanden antogs även en resolution om situationen i Darfur vid sessionen i Wiesbaden. Det hölls en mycket konstruktiv och viktig debatt om situationen i Zimbabwe. Seminarierna om invandring, klimatförändringar och läkemedel för försummade sjukdomar lockade samtliga till sig ett stort antal deltagare och väckte ett starkt intresse. Vid sammanträdet i Kigali antogs tre resolutioner som ingick i betänkandena från de ständiga utskotten, utskotten och två brådskande resolutioner om naturkatastrofer i AVS-länderna och situationen i Demokratiska republiken Kongo.

Så här ligger det till. Jag har kortfattat sammanfattat ett formellt betänkande som jag ville ge ett politiskt innehåll för att kunna förklara och mer effektivt stödja arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Tack så mycket, men jag kan försäkra er om att jag verkligen tycker att det är trevligt att vara här, och jag vet att min kära kollega beklagar att han inte kan vara här och delta i diskussionen. Denna typ av utbyte av åsikter ligger honom mycket varmt om hjärtat, men jag kan försäkra er att han inte slösar bort sin tid: han är på väg till ett viktigt möte utanför Bryssel.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är en unik institution. Louis Michel är min granne i kommissionskollegiet, och imorse förklarade han allt om hur församlingen fungerar för mig, så jag kan nu hävda att jag känner till lite grann om detta.

Han nämnde att den gemensamma parlamentariska församlingen är den plats där partnerskapsandan, som är central för Cotonouavtalet, kan upplevas direkt genom att 156 folkvalda företrädare från Europeiska unionen och från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet tillsammans diskuterar de frågor som är centrala för deras samarbete. Det är en verklig dialog mellan nord och syd, en dialog som grundar sig på jämlikhet och ömsesidig respekt och som går utöver det traditionella förhållandet mellan mottagare och givare. Det är en parlamentarisk form av ägande och kontroll.

Under de senaste åren har den gemensamma parlamentariska församlingen blivit alltmer parlamentarisk när det gäller storlek och utförande, vilket speglar den mognad som präglar samarbetet mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Dessa debatter är öppnare och regionala konflikter mer sällsynta. Det är verkligen ett värdefullt resultat.

Församlingen har sannerligen blivit ett forum för en öppen politisk dialog där det är möjligt att diskutera ytterst känsliga och politiskt relevanta frågor såsom gott styre, tillgång till sjuk- och hälsovård, effekter av utländska direkta investeringar, yrkesutbildade arbetstagares migration och ekonomiska partnerskapsavtal.

I det utmärkta betänkandet av Alain Hutchinson och utskottet för utveckling presenteras denna utveckling på ett välformulerat sätt, och på Louis Michels och mina egna vägnar vill jag tacka föredraganden för hans arbete. Resultaten och utmaningarna presenteras, och möjligheterna med den framtida utvecklingen utforskas.

Ett resultat var den ledande roll som den gemensamma parlamentariska församlingen spelade i övervakningen av förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap, då ett tvåvägsinformationsflöde garanterades tack vare diskussioner med chefsförhandlarna och min kollega Louis Michel i denna fråga under året.

Ett annat stort steg var kommissionens överförande av de nationella och regionala strategiska dokumenten till församlingen. Det visar att det finns en tillit till att församlingen kan spela en mer politisk roll och innebär dessutom en möjlighet för församlingen att visa ytterligare tecken på mognad.

För att kunna förbättra den parlamentariska granskningen bad kommissionsledamot Michel kommissionens delegationer att även överföra dessa strategiska dokument till de nationella parlamentens talmän via Europeiska utvecklingsfondens (EUF) nationella utanordnare i förmånsländerna. Som ni känner till kan kommissionen inte överföra dem direkt eftersom den nationella utanordnaren enligt Cotonouavtalet är vår officiella kontaktpunkt för alla frågor som rör programplanering och genomförande av EUF.

Samtidigt har den gemensamma parlamentariska församlingens sekretariat även överfört dessa dokument till företrädarna för respektive land i den gemensamma parlamentariska församlingen. Vi har därför anledning att tro att de nationella parlamenten informeras och kan delta i övervakningen och kontrollen av utvecklingsprogrammen.

Det är sant att de nationella parlamentens kapacitet när det gäller att spela sin roll fullt ut i förberedelserna inför och genomförandet av EUF ofta är begränsad. Därför finansierar EUF institutionellt stöd i många AVS-länder.

Förutom granskningen av de nationella strategiska dokumenten är det bästa sättet att garantera parlamentarisk kontroll av EUF-medel att inrätta allmänna eller sektorsvisa budgetstödprogram. På så sätt integreras de externa medlen helt och hållet i det nationella budgetförfarandet där de nationella parlamenten har en avgörande roll. Det är en av orsakerna bakom kommissionens beslut att anslå omkring 45 procent av tionde EUF till budgetstöd i 44 länder, jämfört med endast 25 vid början av nionde EUF, så det är en uppåtgående trend.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt och gratulera regeringen och parlamentet i Rwanda och det tyska ordförandeskapet för deras utmärkta organisation av förra årets sessioner i församlingen.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Alain Hutchinson och gratulera honom till hans betänkande som är mycket bra. Jag delar föredragandens åsikter, iakttagelser och tillfredsställelse i frågor som ett djupare engagemang från församlingens medlemmar i arbetet, kvaliteten på debatterna och den mer relevanta karaktären på debatterna. Jag instämmer med att det ökade engagemanget från de icke-statliga organisationerna i församlingens arbete är mycket positivt.

Jag kan emellertid inte tiga still om några tråkigare aspekter som framkommit vid granskningar av det arbete som den gemensamma parlamentariska församlingen utför. Jag anser att det är synd och skam att inte alla ämnen hanteras med en lika ingående dialog och lika stark önskan om att hitta en gemensam ståndpunkt vid diskussioner, debatter och förhandlingar om gemensamma projekt mellan AVS och företrädarna för Europaparlamentet. Mitt intryck är att AVS-länderna koncentrerar sig mest på ekonomiska frågor och ägnar mindre uppmärksamhet och engagemang åt politiska frågor.

Under 2007 visades prov på en ovanlig entusiasm och beslutsamhet vid diskussioner av ekonomisk karaktär, framför allt när det gällde förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, och naturligtvis är det inget fel med det. Det är emellertid svårt att se tecken på en lika stark motivation när det gäller att lösa svåra men viktiga politiska problem. Alain Hutchinson erinrade om att vi debatterade situationen i Zimbabwe, men ändå upprättades ingen resolution. Denna trend att inte anta resolutioner fortsätter emellertid. I år anordnade vi en debatt om Tchad. Där antogs en kompromisstext till en resolution, men själva resolutionen förkastades av våra AVS-partner.

För mig förefaller det som om vårt mål borde vara att uppnå en större balans mellan ekonomiska och politiska mål. Jag inser att det ibland är lättare att koncentrera sig på ekonomiska frågor, eftersom de förefaller viktigare och lättare att utveckla politiskt. Vi européer bör emellertid koncentrera oss på att visa att det inte kan ske någon fortsatt utveckling utan fred, stabilisering, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och bättre förvaltning.

  Marie-Arlette Carlotti, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill först av allt gratulera Alain Hutchinson till hans utmärkta betänkande.

Under 2007 bekräftades det att den gemensamma parlamentariska församlingens roll stärkts och fått en ökad betydelse för de huvudsakliga utmaningarna i dialogen mellan nord och syd. När det gäller politiska krissituationer har till exempel våra viktiga debatter möjliggjort en ingående konstruktiv dialog utan några tabun i frågor som situationen i Haiti, Zimbabwe och Etiopien. Jag tror att införandet av den gemensamma parlamentariska församlingens regionala möten (det första hölls i Namibia) kommer att fördjupa den politiska dialogen ytterligare.

Vid genomförandet av EUF har de nationella och regionala strategiska dokumenten överlämnats till regeringarna i AVS-länderna sedan slutet av 2007. Den gemensamma parlamentariska församlingen måste nu anta en strategi och en arbetsmetod för att garantera att dessa medel följs upp och övervakas på bästa sätt.

När det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap (EPA) har den gemensamma parlamentariska församlingen genom diskussioner och möten med ekonomiska aktörer och företrädare för det civila samhället och genom en öppen politisk dialog med våra kolleger i parlamenten i de sydliga länderna gjort EPA till en politisk prioritering under 2007. Kigaliförklaringen, som Alain Hutchinson nämnde tidigare, är ett exempel på detta.

Jag beklagar att Europaparlamentet avfärdade denna förklaring, trots att den förhandlades fram och enhälligt röstades igenom av företrädare för de olika politiska grupperna. Det förefaller som om det ibland är svårare för vissa att genomföra en ståndpunkt som antas i Afrika när vi återvänder till Europa.

Jag beklagar också att Europeiska kommissionen ignorerar de åsikter AVS-ländernas parlamentsledamöter i den gemensamma parlamentariska församlingen har och att den föredrar att tillämpa en översittarattityd genom att vägra att ta ställning till en omförhandling eller nyorientering av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Förslaget om att inrätta ett nytt parlamentariskt organ inom ramen för avtalet med Västindien bidrar ytterligare till förvirringen.

Avslutningsvis kan jag inte komma över det faktum att det officiella utvecklingsbiståndet från hela EU för första gången sedan 2000 minskade under 2007. Det är min övertygelse att när det gäller internationell solidaritet så är det viktigaste av allt att vi håller vad vi lovat och flera medlemsstater – bland annat min – håller inte vad de lovat. Under 2008 bör den gemensamma parlamentariska församlingen vaksamt och bestämt fortsätta kampen för avtalen om ekonomiskt partnerskap, bedriva lobbyverksamhet för en ordentlig omförhandling av interimsavtalen – för dem som vill ha sådana – i enlighet med kommissionsledamot José Manuel Barrosos löfte och inför tionde EUF, som nu går in i en aktiv genomförandefas, men som riskerar att se sina anslag omdirigeras för att finansiera avtalen om ekonomiskt partnerskap.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är ett unikt forum och ett unikt verktyg i dialogen mellan nord och syd. Den erbjuder en möjlighet till rättvis, hållbar och gemensam utveckling. Min kollega Alain Hutchinson har redan nämnt allt detta, och jag vill återigen gratulera honom.

  Juan Fraile Cantón (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Alain Hutchinson till den tydliga beskrivningen av det arbete som den gemensamma parlamentariska församlingen utfört under 2007 i hans betänkande.

Församlingen är på väg att bli den starkaste stöttepelaren i samarbetet mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Jag vill framhäva att det är den enda internationella församlingen där folkvalda företrädare från olika länder regelbundet möts för att främja det ömsesidiga beroendet mellan nord och syd.

Den gemensamma parlamentariska församlingen har visat vägen med avtalen om ekonomiskt partnerskap, som är verktyg i den regionala utvecklings- och integrationspolitiken för AVS-länderna och ett medel för att fortlöpande inkludera dem i den globala ekonomin på ett hållbart sätt.

Avtalen om ekonomiskt partnerskap kan emellertid inte förhandlas fram endast som frihandelsavtal. Min grupp hävdar bestämt att det finns en möjlighet att omförhandla frågor i dessa avtal, såsom tjänster, immateriell egendom och de så kallade Singaporefrågorna: investeringar, befogenheter och offentliga marknader samt föreskrifter om sysselsättning och sociala frågor och andra frågor som rör hållbar utveckling.

  Alessandro Battilocchio (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar Alain Hutchinson till hans arbete och till betänkandets politiska strategi som jag stöder. Jag välkomnar valet av en väg som präglas av dialog och samarbete.

Jag vill framhålla en punkt. För att kunna tillgodose behoven hos människorna i AVS-länderna och uppnå de ambitiösa millennieutvecklingsmålen är det nödvändigt att förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap på nationell och regional basis blir mer öppna för demokratiskt deltagande och övervakning. Jag bekräftar därför att de åtaganden vi gjorde i Kigali vid den gemensamma parlamentariska församlingens fjortonde session är centrala för vårt agerande.

Jag välkomnar även hänvisningen till behovet av att skydda och försvara demokratiska organ och mänskliga rättigheter vid förhandlingar om och tillämpning av de nya avtalen. Våra insatser kan inte och får inte inskränkas till ekonomiskt bistånd.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Även jag vill gratulera Alain Hutchinson till hans utmärkta betänkande.

För mig förefaller det viktigt att vi ser på betydelsen av kontakter av denna typ mellan parlament, mellan grupper av parlament och mellan Europaparlamentet och både AVS-länderna och EUROLAT-länderna i en världsomfattande dialog. Jag anser att det är denna form som bör vara dominerande i våra kontakter. Det som fastställs mellan regeringar är av en annan karaktär. Dialogen som äger rum mellan parlamenten är mycket bredare. Den omfattar bredare debatter, och för mig förefaller det som om den på ett bättre sätt speglar intressen och angelägenheter hos de länder som deltar i dialogen. Därför betraktar jag denna typ av dialog som särskilt värdefull. De politiska aspekter vi vill upprätthålla är också viktiga, dvs. att bevara freden, respektera mänskliga rättigheter och ha ett fungerande civilt samhälle.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på de anföranden som ledamöterna hållit. Jag tycker inte att det är lämpligt att kommissionen reagerar på eller lägger sig i er dagordning och era prioriteringar, så jag ska inte nämna vilka tankar vi har ännu. Det är upp till er.

När det gäller att återuppta förhandlingarna måste det vara uppenbart att interimsavtalen är det enda sättet att bevara handelsflödena efter den 1 januari 2008, så förhandlingarna kan inte återupptas. Diskussionen och därmed förhandlingarna om fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap – regionala och heltäckande – pågår.

  Alain Hutchinson, föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för era svar och kommentarer. Jag vill bara påpeka att den gemensamma parlamentariska församlingen i själva verket är en fråga för parlamentsledamöterna men att kommissionen naturligtvis spelar en viktig roll för utvecklingspolitiken på EU-nivå, och därför är det min önskan att kommissionen inte betraktar – och jag tror att åtminstone kommissionsledamot Louis Michel tillhör dem som gör det – församlingens arbete som anekdotiskt, att den inte betraktar församlingen som ett slags säkerhetsventil där spänningarna mellan oss diskuteras, utan att den tar hänsyn till de åsikter som uttrycks där eftersom det för många av våra kolleger i AVS-länderna dessvärre är det enda forum där de kan ge uttryck för sina åsikter.

När det gäller detta vill jag kommentera det faktum att ni har lagt märke till att det inte har förekommit någon debatt i AVS-ländernas parlament om vare sig avtal om ekonomiskt partnerskap eller nationella strategiska dokument. Trots att vi stöder de folkvalda företrädarna – genom att finansiera val till höger och vänster, och försöka exportera vår demokratiska modell – har vi inte tid att rådfråga dessa folkvalda parlament, och några av era kolleger tillämpar, som Marie-Arlette Carlotti påpekade, en översittarattityd när det gäller allt. Jag hoppas därför att kommissionen verkligen tar hänsyn till detta arbete och erkänner hur utmärkt det är.

Jag har mottagit gratulationer för mitt betänkande. Jag vill tacka mina kolleger, och jag skulle också vilja gratulera Glenys Kinnock som inte är här eftersom hon i egenskap av vice ordförande för församlingen faktiskt befinner sig någonstans i Västindien. Jag skulle vilja gratulera henne till det utomordentliga arbete hon utför som vice ordförande i denna gemensamma församling.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen äger rum imorgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Goda förbindelser mellan Europeiska unionen och AVS-länderna ligger mig mycket varmt om hjärtat, och därför är jag mycket glad över att den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fortsätter att få en mer politisk form och kvalitet.

Vid förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap och rent allmänt i samarbetet mellan EU- och AVS-länderna måste frågor såsom hållbar utveckling, mänskliga rättigheter, demokrati och upprättandet av fungerande konstitutionella system definitivt finnas med på dagordningen.

Vi får på inga villkor ignorera miljöskyddet och särskilt inte kampen mot klimatförändringarna. Även i AVS-länderna kan klimatförändringarna få katastrofala följder.

Här måste EU föregå med gott exempel och uppfylla målsättningarna och skyldigheterna från 2007. Först då kan vi förvänta oss detsamma av AVS-länderna.

En annan fråga vi definitivt måste hantera är vatten. Vattenbrist och torka är ett stort problem i AVS-länderna, och det krävs lösningar så att ingen migration orsakad av miljöförändringarna sker.