Talmannen. − Nästa punkt är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:

– Muntlig fråga till rådet av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, angående EU:s svar på utmaningen från statsägda förmögenhetsfonder (O-0067/2008 – B6-0164/2008).

– Muntlig fråga till kommissionen av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor , angående EU:s svar på utmaningen från statsägda förmögenhetsfonder (O-0068/2008 – B6-0165/2008) .

  Pervenche Berès, författare. − (FR) Fru talman, fru rådsordförande, herr vice-ordförande för kommissionen, tack för att ha ni har gett oss möjlighet att hålla denna debatt med de två berörda institutionerna. Jag hoppas, Günther Verheugen, att du kommer att kunna rapportera tillbaka till kommissionsledamot Charlie McCreevy om vår debatt.

Vi har under en lång tid haft aktiva statsägda förmögenhetsfonder i Europa, främst den norska fonden, och fram till nu har denna fonds verksamhet inte utgjort något problem för oss. Två nya händelser har dock skakat om den nuvarande situationen. Den första är sammansättningen av viktiga reserver av oljemonarkier och länder som har ackumulerat handelsöverskott som fyller på dessa statsägda förmögenhetsfonder. Den andra händelsen är naturligtvis sub prime-lånekrisen, vilken har visat på den strategiska roll dessa statsägda förmögenhetsfonder skulle kunna spela.

Tidigare, när dessa medel användes för att investera här och där, i synnerhet i Förenta staterna, ifrågasattes deras strategiska egenskap. Nu när vi tittar på den roll som har övertagits av statsägda förmögenhetsfonder från investeringsbanker i form av att bidra med likviditet eller egna medel, inser vi att de i stället har blivit sista utvägens investerare.

Under dessa villkor kommer känslor in i spelet och det är därför vi vill ställa denna fråga. Det är utan tvekan själva orsaken till att kommissionens ordförande själv, till skillnad från kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden, kände att det var användbart och nödvändigt att den 27 februari offentliggöra ett dokument som utgör grundvalen för våra diskussioner i dag.

Vi löper risken av att se en strategi tillämpas i varje medlemsstat som i slutändan inte skulle kunna bidra till att ta tag i realiteterna, nämligen att statsägda förmögenhetsfonder i dag har åtagit sig ett ansvar, en aktiv roll på kapitalmarknaden. Denna nya situation leder i viss utsträckning till förpliktelser för dem, och för oss i den dialog vi vill föra med dessa fondchefer.

Därför, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, vill vi ta upp fem frågor i dag.

För det första är vårt intryck att kommissionens svar fram till nu har varit: ”Låt varje medlemsstat genomföra sin egen strategi vad gäller öppenhet och styrning med avseende på dessa fonder, och på EU-nivå kommer vi helt enkelt att verifiera huruvida kraven i varje medlemsstat överträder fördragsreglerna, eller reglerna för den inre marknadens funktion.”

Detta verkar som vi ser det inte vara en korrekt strategi. Enligt vår åsikt bör vi i ett fall som detta arbeta mot en proaktiv strategi och etablera koordination på EU-nivå: å ena sidan för att förhindra orättvis konkurrens mellan medlemsstater – för det står klart att det i viss uträckning är en kapplöpning mellan medlemsstater för att se vem som kan dra mest fördel av de säkra, långfristiga investeringskapaciteterna hos dessa statsägda förmögenhetsfonder – och å andra sidan, för att definiera och arbeta tillsammans med strategiska och känsliga sektorer som behöver bevaras.

Den andra frågan hänför sig till problemet med registrering av dessa fonder. Skulle det vara möjligt att förutse registrering av dessa fonder på EU-nivå, precis som vi för närvarande överväger att göra med kreditvärderingsinstitut?

Den tredje frågan rör tolkningen av artikel 58, som anger restriktioner för den fria rörligheten för kapital med anledning av allmän ordning. Finns det vad det beträffar rådet och kommissionen i dag en tolkning som bör få företräde på detta område? Vi skulle vilja få ytterligare information om detta.

Den fjärde frågan är som följer: är inte detta en debatt som har en internationell dimension? Enligt vår åsikt skulle Europeiska unionen stå bättre rustad och bättre förberedd att kunna bemöta den internationella dimensionen om vi till en viss utsträckning hade fastställt vår grundinställning, dvs. Europeiska unionens position, snarare än den ena eller andra medlemstatens position, vilken, lockad av de ekonomiska möjligheterna, kan ha kastat sig in i denna kapplöpning.

Den sista frågan hänför sig till växelkursen. Vad anser ni om situationen där oljemonarkierna för närvarande investerar i eurotillgångar från oljeförsäljning i US-dollar, och därmed förvärrar den spända växelkurssituationen, med de följande återverkningarna på våra handelsbalanser?

Fru talman, herr vice-ordförande, dessa är de frågor som utskottet för ekonomi och valutafrågor vill ställa och vi ser fram emot svaren från rådet och kommissionen.

  Anne-Marie Idrac, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, herr kommissionens vice-ordförande, de frågor som omger statsägda förmögenhetsfonder har sammanfattats perfekt av Pervenche Berès. Jag skulle vilja lägga till ett antal orsaker till varför de diskuteras. De har naturligtvis dragit i väg under senare år: enligt IMF genererar de mellan 2 200 miljarder euro och 300 000 miljarder euro i dag. Vi behöver emellertid även titta på deras investeringsstrategier, deras öppenhet och tydlighet, och möjligtvis framväxten av nya fonder.

I oktober 2007 bad finansministrarna i G8-länderna IMF och OECD att granska dessa frågor. Båda instituten började därför arbeta med detta: IMF inriktade sig på de länder som var ansvariga för dessa placeringsfonder, medan OECD inriktade sig på mottagarländerna. IMF undersökte fondernas aktuella förfaranden, organiserade ett rundabordssamtal om främst dessa ämnen och satte samman en internationell arbetsgrupp bestående av företrädare för 25 länder som innehar sådana fonder med avsikt att sammanställa en rapport, som ska publiceras i slutet av oktober detta år. Målet är att upprätta bästa praxis, som det står statsägda förmögenhetsfonder fritt att anta, i synnerhet med avseende på öppenhet, investeringsstrategier och styrning. Det bör i detta hänseende noteras att den norska statens pensionsfond av många har tagits upp som referens på detta område.

Vad beträffar OECD har tonvikten lagts på bästa mottagarländernas praxis, och OECD-ministrarna antog en deklaration för några veckor sedan. Arbetet kommer nu att fortsätta i investeringskommittén, som i synnerhet kommer att betona inbördes övervakning av politikutvecklingen och hålla en bred debatt om de investeringar som kontrolleras av utländska regeringar.

Jag kommer nu att gå över till gemenskapsdimensionen. Som ni vet lade kommissionen i februari 2008 fram meddelandet ”En gemensam europeisk strategi för statsägda förmögenhetsfonder”, där man noterar att nya lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå är onödiga, men man förespråkar en gemensam EU-strategi baserad på samarbete mellan de länder som mottar statsägda förmögenhetsfonder, själva fonderna och de som är ansvariga för dem, med avsikt att etablera ”en uppsättning principer som säkerställer öppenhet, förutsägbarhet och ansvarsskyldighet för statsägda förmögenhetsfonders investeringar”.

Den gemensamma strategi som rekommenderades av kommissionen skulle grunda sig på fem principer: åtagande för en öppen investeringsmiljö, stöd till multilateralt arbete, användande av befintliga instrument, respekt för förpliktelserna i EG-fördraget och internationella förbindelser, och slutligen, proportionalitet och öppenhet. Det är viktigt att notera att kommissionen i sitt meddelande rekommenderar den gemensamma EU-strategin som ett komplement till medlemsstaternas förmånsrätt med avseende på användningen av deras nationella lagstiftning.

Den 4 mars granskade rådet detta meddelande och lade fram en rapport till Europeiska rådets vårmöte. Det senare övertog de idéer som hade framförts av kommissionen, och klargjorde i synnerhet två principer. Å ena sidan föredrog rådet att uttrycka sin position specifikt i det pågående arbetet i IMF och OECD, som jag just har nämnt, snarare än att utrycka sitt stöd för den multilaterala strategin i allmänhet. Å andra sidan fann rådet det mer lämpligt att, vid behov, anta användandet av nationella instrument och EU-instrument som en grundprincip, snarare än att hänvisa till användandet av befintliga instrument.

För att inte utelämna någonting är det även viktigt att notera att frågan om statsägda förmögenhetsfonder diskuterades på transatlantiska ekonomiska rådets möte, vilket kommissionsledamot Günther Verheugen är mycket bekant med, som hölls den 9 november 2007.

Vad det gäller nationella initiativ, är det sant att vissa medlemsstater har vidtagit vissa sådana, eller planerar att göra så. Det gäller även andra länder som är stora mottagare av statsägda förmögenhetsfonder utanför Europeiska unionen. Sådana nationella åtgärder borde naturligtvis inte motsäga den gemensamma EU-strategin som förespråkas av kommissionen utifrån de principer jag just nämnt, vilket stöds av Europeiska rådet. De nationella åtgärderna måste ses i sammanhanget av en gemensam EU-strategi, som de borde komplettera. Jag tror att detta motsvarar de saker som Pervenche Berès tar upp.

Samordningen av nationella åtgärder är en av hörnstenarna i den gemensamma EU-strategi som kommissionen har föreslagit. Som du framhåller, kommer en analys av de befintliga initiativen i medlemsstaterna med ganska stor sannolikhet att bli nödvändig i syfte att effektivt etablera sådan samordning och för att säkerställa att det inte inkräktar på nationell förmånsrätt och befogenheter i form av skydd. Denna analys av europeiska förfaranden skulle kunna utgå från resultaten från den inbördes övervakning som kommer att genomföras av OECD:s investeringskommitté, som jag sa för en stund sedan.

Angående artikel 58, som Pervenche Berès nämnde, så enges i den att medlemssataterna har rätt att införa restriktioner på grund av allmän ordning eller allmän säkerhet, men för rådets kännedom har denna artikel aldrig åberopats gällande statsägda förmögenhetsfonder. Vad det gäller behovet av att förtydliga denna bestämmelse, ska jag bara påpeka att det i Lissabonfördraget inte finns något tillägg till den.

Avslutningsvis vill rådet granska Europeiska unionens roll i internationella organ. Kommissionens meddelande visade tydligt att vi deltar aktivt, och kommer att fortsätta att delta i IMF:s, OECD:s och andra organs arbete. Eftersom statsägda förmögenhetsfonder har en internationell spännvidd, är det viktigt för EU att samarbeta med mottagarländerna å ena sidan, och med de statsägda förmögenhetsfonderna, och de som ansvarar för dem, å andra sidan. Unionen måste därmed spela en aktiv roll i säkerställandet av att arbetet i de multilaterala organ jag nämnde rör sig framåt, snarare än att följa diskussionerna som en tyst observatör. Det är av den orsaken man vid Europeiska rådets vårmöte stödde de idéer som framfördes av kommissionen. Rådet framförde i synnerhet sitt stöd för det aktuella arbetet att uppnå en internationell överenskommelse om allmänna regler för bästa praxis, vilket skulle stå de statsägda förmögenhetsfonderna fritt att anta, och som skulle kunna upprätta principer som är tillämpbara för mottagarländer på internationell nivå. Europeiska rådet lade också till att unionen borde eftersträva att bidra till den aktuella debatten på ett samordnat sätt, och Europeiska rådet uppmanade kommissionen och rådet att fortsätta arbeta i den riktningen. Rådet kommer att fortsätta på den vägen.

Angående er sista fråga, angående kopplingen till oljerelaterade ekonomiska frågor, är vi inom G8, som det har framförts i dag, medvetna om vikten av de frågor som är inblandade i en minskning av de globala obalanserna. Vissa tillväxtekonomier, i synnerhet oljeexporterande länder, har stora överskott. Det är av yttersta vikt att justeringar görs, i synnerhet genom en lämplig revalvering. Dessa frågor övervakas naturligtvis väldig noggrant i G7/G8, men även av IMF, och självklart med deltagande av EU-medlemsstaterna.

  Günter Verheugen, kommissionens vice-ordförande – (DE) Fru talman, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Statsägda förmögenhetsfonder har blivit stora aktörer i det globala finanssystemet och har under senare tid med god anledning börjat väcka allmän uppmärksamhet. I dess tidigare nämnda meddelande från februari har därför kommissionen framfört hur EU, enligt vår åsikt, bör bemöta denna utmaning.

På sitt vårmöte stödde Europeiska rådet förbehållslöst den strategi som föreslogs av kommissionen. Den innevarande situationen är enkel: Europeiska unionen är världens största exportör av direktinvesteringar, och attraherar samtidigt en hel del investeringskapital i motsatt riktning. Detta är allt väldigt välkommet. Investering och öppenhet är två av de huvudsakliga drivkrafterna för tillväxt och sysselsättning i Europa. Vi kan inte backa från vårt åtagande om att tillhandahålla en öppen investeringsmiljö.

Statsägda förmögenhetsfonder anlände inte på investeringsscenen i går, utan har faktiskt investerat i Europa under 50 års tid. Dessa ansvarsfulla och pålitliga investerare har följt en långsiktig, stabil politik som därutöver dessutom har bestått testet under tumultet på finansmarknaderna den sista tiden. Dessa fonder har tillhandahållit kapital just när det behövdes som mest.

Inte heller har vi vid denna tidpunkt några skäl till att anta att statsägda förmögenhetsfonder har en negativ påverkan på växelkurser. Det finns inga verkliga indikationer för att sådana fonder skiftar från US-dollar till euro, och därutöver är deras storleksordning inte ännu på den nivån att det skulle göra dem i stånd att ha en betydande effekt på utvecklingar på de internationellla valutamarknaderna.

Antalet och storleken på dessa fonder växer för närvarande snabbt. Investeringsmönster ändras. Även den geopolitiska kartan för de länder som upprättar dessa fonder ändras. Omfånget av och kvaliteten på den information som fonderna gör tillgängliga för marknaden tenderar att skilja sig enormt från fond till fond, och härav kommer oron för att investeringen av dessa pengar skulle kunna ge de berörda utländska staterna ett överdrivet politiskt inflytande, och det är en oro vi bör ta på allvar.

Om fonderna är öppna för insyn och följer tydliga regler för redovisningsskyldighet borde inte det faktum att de är statligt ägda investeringsinstrument ge upphov till oro. Vad vi behöver är tilltro till den rent kommersiella beskaffenheten i deras målsättningar, vilket betyder att öppenhet och företagsstyrning är nyckelfaktorer.

I kommissionens meddelande framförs några av de tillgängliga alternativen. Reglering är knappast det bästa bemötandet. Alla investerare på den inre marknaden borde behöva iaktta samma bestämmelser så som de gäller för konkurrens, den inre marknaden och anställningslagstiftning. De olika instrumenten angående utländska investeringar som medlemsstater antar i syfte att skydda allmän säkerhet, lag och ordning måste följa gemenskapens riktlinjer.

Fru Berès, jag skulle dock vilja påpeka att medlemsstater är berättigade att vidta sådana åtgärder, och att de flesta verkligen har gjort det under en viss tid. Kommissionen kommer att övervaka detta noggrant, även om det ännu inte finns några planer på att att genomföra en ingående revision. Alla kontroller av investeringar inom känsliga sektorer på EU-nivå måste även gälla alla investeringskällor, inte bara statsägda förmögenhetsfonder. Vi är sannerligen överens om att det finns andra typer av fonder som ger mer skäl till oro än statsägda förmögenhetsfonder, och här är det inte så enkelt att tala om öppenhet och företagsstyrning.

Det är sannerligen korrekt att vi inte kan bemöta en internationell fråga genom att anta en snäv EU-strategi, utan vi behöver snarare söka efter en internationell och global lösning. Kommissionen anser att det bästa svaret skulle vara en uppförandekod som skulle kunna utvecklas gemensamt på en global nivå av mottagarländerna och fonderna själva. En frivillig uppförandekod som framställer grundläggande standarder för styrning och öppenhet skulle kunna säkerställa en större klarhet i fondernas fungerande.

Eftersom Europeiska rådet vid marsmötet signalerade sitt stöd för detta tillvägagångssätt har kommissionen varit aktivt involverad i IMF:s och OECD:s arbete med att definiera bästa praxis. Det sker framsteg i båda dessa organisationer. Jag kan säga att en lösning nu börjar ta form och vi har ett väldefinierat och integrerat europeiskt tillvägagångssätt som vi nu följer.

Vi borde inte glömma att detta är en bilateral process. Det ligger i allas intresse att uppnå tydlighet. För fonderna kommer detta att innebära stabilitet och reducera riskerna för bakslag. För de nationella ekonomier som fonderna investerar i kommer ett stabilt, förutsägbart och icke-diskriminerande ramverk att eliminera risken för att dessa viktiga investerare röstar med fötterna, med andra ord lämnar EU och investerar på annat håll.

Vi tänker föra IMF:s och OECD:s arbete vidare. Vi har ett starkt samförstånd inom EU och detta betyder att vi har ett gemensamt synsätt. Medlemsstater har inte valt att göra det själva. Faktum är att inte en enda medlemsstat önskar föra spelet ensam. Detta stärker vårt argument, och det är viktigt att vi vidmakthåller detta vad som än händer. Med detta slags stöd kan vi förvänta oss att vår poltitik får en hel del tyngd och kommissionen är övertygad om att vi i slutet av detta år kommer att ha konkreta positiva resultat att rapportera till parlamentet.

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman, jag håller helt med i kommissionens och rådets bedömning av statsägda förmögenhetsfonder, som är en aktuell trend och denna debatt är mycket välkommen.

Dessa fonder har blivit mer och mer synliga under finanskrisen och har involverat en mängd banker och investmentbolag när de har trätt in för att tillhandahålla mycket välbehövliga kaptitalinjektioner i några av dessa företag.

Statsägda förmögenhetsfonder förutsägs växa alltmer framöver, vilket inte borde skrämma oss. Detta är en naturlig del av marknadsutvecklingen. Det kapital som statsägda förmögenhetsfonder medför till den globala marknaden behövs för att hålla investeringarna i gång. De kan tillhandahålla likviditet till finansmarknader och företag, vilket ibland är livsviktigt för deras överlevnad.

På grund av deras strolek och tillgångar kan statsägda förmögenhetsfonder investera där medel behövs desperat, men där andra inte kan, eller kommer att, investera.

I teorin söker statsägda förmögenhetsfonder, precis som andra investeringsfonder, goda avkastningar från sunda investeringar som därutöver tenderar av vara långsiktiga. De utgör inte först och främst ett hot mot globala finansmarknader eller EU-ekonomin, utan de är snarare väldigt gynnsamma för den.

Samtidigt som det finns viss oro i dag över den ökande ekonomiska makten för en del oljerika länder, och även för länder som Kina, och implikationerna av detta, bör inte svaret på denna ängslan vara att utesluta dessa länder från globala finans- och investeringsmarknader. EU borde välkomna inflödet av medel från dessa stater och deras investeringsfonder.

Naturligtvis är det faktum att några av dessa länder inte följer samma grundläggande principer som vi ett skäl till oro. Om politiska målsättningar driver deras investeringsstrategier – vilket dock inte har varit fallet – så finns det inget bevis för att statsägda förmögenhetsfonder skulle ha orsakat någon större kris. De har verkat på ett sunt sätt utan politisk inblandning. Det är både kontraproduktivt och emot principerna för god reglering att diskriminera alla statsägda förmögenhetsfonder på grund av deras ursprung.

Grundprincipen för regleringar av finansmarknader och företagsstyrning bör vara likabehandling av samtliga aktörer som är involverade i liknande verksamhet. Uppförandekoden skulle naturligtvis vara välkommen, men den bör vara grundad på denna icke-differentiering av inkomstkällan.

  Elisa Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Att öppna upp för handel och investeringar är ett kännetecken för europeisk integrering. Statsägda förmögenhetsfonder har länge funnits. I det aktuella sammanhanget med allvarliga ekonomiska problem har, som sagt, deras kapitaliseringspotential och intresset för denna potential ökat. Att öppna upp strategiska sektorer och tilldelning av viktiga offentliga tillgångar till privata initiativ är en annan sak som kännetecknar Europeiska unionen. Det är emellertid viktigt att kunna se till att alla operatörer, och statsägda förmögenhetsfonder i synnerhet, vägleds av tydliga och öppna regler, och att deras målsättningar är kompatibla med det korrekta fungerandesättet för marknaderna, med rättvis konkurrens mellan operatörer, och med både kortsiktigt och långsiktigt skydd av EU-medborgares rättigheter.

Vi välkomnar kommissionens engagemang för en multilateral uppförandekod under IMF:s beskydd. Emellertid är inte en god uppförandekod tillräckligt, vilket vi kan se av utvecklingen med hedgefonder och privata stamaktier. Vi vill be kommissionen om en oberoende och mycket starkare garanti för att principerna om öppenhet och styrning, utifrån europeiska och inte enbart nationella eller internationella kriterier, kommer att respekteras på vederbörligt sätt av alla finansoperatörer på den inre marknaden, inklusive dessa fonder.

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar, statsägda förmögenhetsfonder har i allt högre grad blivit samtalsämnet de senaste månaderna, eftersom de har gjort affärer i den europeiska och amerikanska banksektorn. Många tror att denna inblandning bara är första steget och att statsägda förmögenhetsfonder nu ställer sig i kö för en massiv shoppingyra som kommer att sluta med att många företag i Europa, och möjligen även annorstädes, hamnar under deras inflytande, eller rentav under deras kontroll. Här blandas fruktan för politiskt inflytande med ängslan för att åtminstone ett försök kan komma att göras för att få tillgång till teknik som annars skulle vara otillgänglig, i synnerhet som vi nu har att göra med partners och marknadsaktörer som inte tidigare har varit aktiva på den internationella scenen, nämligen statsägda förmögenhetsfonder från Ryssland och Kina.

Pengar finns förvisso. Med tillgång till mer än 3 miljarder US-dollar har denna verksamhet nu två gånger så mycket medel som internationella hedgefonder. Det har emellertid sagts ur en historisk synvinkel att det inte finns något bevis som stöder detta antagande. Fonderna – vilket redan har påpekats – har alltid visat sig vara goda aktieägare. De är intresserade av en långsiktig, positiv utveckling av deras affärsverksamhet, och därmed av att uppnå en god, långsiktig avkastning på sin investering.

Vi ska dock inte stå storögda och naiva medan vi ser dessa händelser utveckla sig. Vi behöver en uppsättning regler, men vi vill inte ha isolationalism eller protektionism, för nationella investeringsfonder är, trots allt, ett exempel på det faktum att den fria kapitalmarknaden fungerar, och det ligger i vårt intresse att det fortsätter så.

Vi liberaler stöder därför kommissionens synsätt och dess efterlysning av en uppförandekod, och vi hoppas att en sådan kod verkligen kommer att leda till öppenhet, att de grundläggande motiven för dessa statsägda förmögenhetsfonders investeringar blir tydliga, och att fonderna själva tillämpar god företagsstyrning och håller sig till den.

Vi behöver emellertid en lösning som omfattar hela EU – inte 27 olika EU-lösningar – och vi behöver även en internationell lösning. Jag välkomnar därför kommissionsledamotens ord, nämligen att intensiva samtal är på gång med OECD och IMF.

Under årens gång har den fria rörligheten för kapital bidragit till tillväxt i EU och i världen. Vi får inte äventyra detta i framtiden genom överreglering och protektionism, utan bör snarare följa våra fria marknadsprinciper.

  Cornelis Visser (PPE-DE). – (NL) Statsägda förmögenhetsfonder har funnits på finansmarknaden i mer än 50 år. Medlen i de statsägda förmögenhetsfonderna har ökat enormt på senare år i bland annat Kina, Ryssland och arabstaterna.

Syftet med statsägda förmögenhetsfonder är att investera överskjutande statsreserver för att generera vinst. Jag anser att dessa länder mycket väl kan ha rätt att söka det bästa sättet att investera sina reserver i utländska valutor, så jag intar en positiv syn på bidraget från dessa fonder. Fonderna förbättrar likviditeten på finansmarknaderna och skapar tillväxt och sysselsättning. De bidrar också till investeringar på längre sikt. De skapar stabilitet för de företag som de investerar i. Vi bör därför fortsätta att ge dem utrymme för att investera. Dessa fonder kan dock även medföra hot. Vi måste se på den typ av investeringar som de gör och huruvida de uppfyller kraven på öppenhet.

Det finns fortfarande inte en fullständig klarhet kring det politiska engagemanget i dessa statsägda förmögenhetsfonder. Nackdelen med denna brist på öppenhet är att den kan leda till ökande oro från vår sida angående dessa statsägda förmögenhetsfonder. Kommissionen bör därför vidta åtgärder och det är bra. Annars kommer länderna att hantera dessa statsägda förmögenhetsfonder på nationell nivå. Jag är emot alltför mycket nationell politik angående detta. EU är rätt nivå för att bemöta detta och vi bör ha ett gemensamt svar.

Det är viktigt att ha en samordnad inställning på EU-nivå. Jag är därför nöjd med svaret från rådet och kommissionen om att samarbeta nära med IMF och OECD. Jag ser fram emot att få se de riktlinjer som IMF, Världsbanken och OECD utvecklar och jag hoppas att de kommer att omfatta öppenhet, god förvaltning och ömsesidighet.

När det gäller ömsesidighet anser jag att vi bör begränsa oss till de statsägda förmögenhetsfonderna. Vi vill alltid ha privata investerare, men vi kan behöva ömsesidighet från statsägda förmögenhetsfonder.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). - (ES) Fru talman! Mer än 30 länder har inrättat statsägda förmögenhetsfonder de senaste 50 åren. Deras tillväxt på senare år beror på utländsk valuta från olje- och handelsöverskott, och vissa länder ser nu dessutom över hur de kan användas för att bära upp de offentliga pensionssystemen.

Statsägda förmögenhetsfonder kan lämna ett globalt bidrag till den finansiella stabiliteten, som vi har sett, och även till den ekonomiska tillväxten, för att garantera solidariteten mellan generationer.

De kan även leda till problem och snedvridningar. Därför behöver vi ett gemensamt europeiskt synsätt och vi måste se till att de fungerar med öppenhet, pålitlighet och god förvaltning. Vi måste förhindra intressekonflikter, och den paradox varigenom europeiska sektorer vars effektivitet anförtroddes marknadens logik åter blir en fråga för det offentliga godtycket. Den här gången är det dock tredjeländers godtycke. Vi måste inte bara garantera sammanhang och ömsesidighet, utan vi måste även reflektera över denna fråga och gå framåt när det gäller att fastställa internationella regler.

  Olle Schmidt (ALDE). - Fru talman! Herr kommissionsledamot! Jag är en varm förespråkare av frihandel och allergisk mot protektionism, men det betyder inte att jag måste vara naiv. Ett av problemen med statsägda fonder är deras enorma tillväxt. Bara från februari i år har tillgångarna stigit med 600 miljarder dollar till att nu närma sig 4 biljoner dollar, dvs. 4 000 miljarder dollar. Det är makt! Detta kombinerat med att många av dessa fonder inte har tillräcklig öppenhet, vilket har nämnts, hur de investerar och också att vissa av dem härstammar från icke-demokratiska länder tycker jag anger att vi bör vara intresserade.

Fonderna behövs, investeringarna behövs, men vi behöver ett spel- och regelverk som gäller för alla, där öppenheten ska tjäna som föredöme. Den norska oljefonden tycker jag är ett föredöme, vilket har nämnts i debatten. Den bör också gälla som riktlinje när code of conduct inrättas. Fru talman, när solen skiner behöver vi inga paraplyer, men när det regnar kan vi behöva det.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). - (ES) Fru talman! Jag ska göra mitt bästa för att inte upprepa några av de kommentarer som redan har lämnats. Jag måste dock påpeka att den första gången jag hörde talas om statsägda förmögenhetsfonder var i samband med den ”KIO-skandalen” i Spanien 1993, som enligt de kuwaitiska myndigheterna då orsakade mer ekonomisk skada än Saddam Husseins invasion 1991.

Andra namn har dykt upp sedan dess. Vi har redan talat om Gazprom, kinesisk verksamhet i Afrika och Venezuelas användning av fonderna för att exportera den bolivianska revolutionen, och vi kommer att tala mer i dag på grund av den ekonomiska krisen. Många företag köps upp eller får ekonomiskt stöd genom dessa fonder.

Som Piia-Noora Kauppi sa på min grupps vägnar är det riktigt att fonderna har några oomtvistliga fördelar – de kan bidra till att förbättra resursfördelningen, de injicerar likviditet och minskar rörligheten och de är mycket användbara i just denna tid.

En del av den oro som har väckts av fonderna har också nämnts – mer statlig inblandning i ekonomier, inblandning som ibland kan dikteras av politiska syften i stället för ekonomiska – vilket kan leda till snedvridningar av marknaden och hot mot den nationella säkerheten – och den nationella reaktionen av varje regering, vilket kan dela upp den inre marknaden ytterligare.

För att parafrasera Lenin – vad ska göras? Vi måste förstås fortsätta att undersöka hur dessa fonder fungerar och göra en korrekt diagnos av deras funktion, och gemenskapsramen måste ses över. Det är riktigt att de är föremål för regler om behörighet och investerarskydd, men är det tillräckligt? Vi måste även upprätta en frivillig uppförandekod för att garantera öppenhet, förutsebarhet och ansvarsskyldighet. Slutligen bör uppförandekoden exporteras till den internationella ramen.

Jag välkomnar därför verkligen det transatlantiska samarbetet och samarbetet med organ som OECD och IMF. Åtgärder måste vidtas, och de måste vidtas snart.

  Ieke van den Burg (PSE). - (EN) (EN) Fru talman! Jag delar den oro som har uttryckts här av många talare om statsägda förmögenhetsfonder, men jag vill även betona att privata kommersiella fonder, exempelvis hedgefonder och privat kapital, oroar ännu mer. Det beror på att de ofta inte är långsiktiga, medan statsägda förmögenhetsfonder, tillsammans med pensionsfonder, ofta har denna långsiktiga inriktning och kan stärka rollen för minoritetsaktieägare, samt spela en positiv roll för att ge marknaden likviditet.

Poängen är att de ofta inte är tillräckligt öppna i sin investeringsstrategi och sina avsikter, och jag hoppas att kommissionen kommer att betona detta. Utskottet för rättsliga frågor antog nyligen ett betänkande i parlamentet om öppenheten hos institutionella investerare, och där bad vi kommissionen att framställa ett direktiv som garanterar gemensamma normer för öppenhet. Jag hoppas att kommissionen kan tillmötesgå detta önskemål.

Min sista poäng handlar om uppförandekoden och ”uppfylla eller förklara”-förfarandet. Är detta också något som kommissionen har diskuterat?

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Fru talman! Statsägda förmögenhetsfonder har hamnat i strålkastarljuset, särskilt efter i fjol, då Kina förklarade sin avsikt att investera 3 miljarder US-dollar, bara 3 miljarder US-dollar, av sina fondreserver i privata holdingbolag. Det kapital som innehas i statsägda förmögenhetsfonder uppgår nu totalt till mer än 3 000 miljarder US-dollar, vilket är dubbelt så mycket som innehas i hedgefonder – vilket är anledning nog för oss att nu se över hela den här verksamheten. Hittills känner vi bara till ett öppet norskt system som bedriver god förvaltning. Precis som privat riskkapital kan statsägda förmögenhetsfonder dock dölja vem entreprenören egentligen är.

Statsägda förmögenhetsfonder kan investera strategiskt och växa snabbt. Behovet av öppenhet är därför brådskande. Arbetstagarnas rättigheter kan vara begränsade och anställningsvillkoren ändras till följd av företagsöverföringar som har påverkats av statsägda förmögenhetsfonder. Öppenhet och korrekt information behövs därför inom detta område. En annan poäng som är värd att nämna är att IMF, USA:s finansdepartement och den tyska förbundskanslern kräver ökade kontroller och reglering. Det verkar definitivt som om vi måste göra något.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag vill varna mina kolleger för att demonisera statsägda förmögenhetsfonder eller ännu mindre, Ieke van den Burg, investerare i privat kapital. Återvinning av överskott är mycket önskvärt, oavsett om det sker genom utgifter eller investeringar. 1930-talets depression var en följd av överskottsländernas hamstrande. Det är mycket bättre om dessa överskott återvinns som investeringar dit de behövs – till våra banker med sin kapitalbrist, till vår infrastruktur som behöver moderniseras, våra fastigheter i sina nuvarande svårigheter och våra företag och industrier generellt för att skapa och bevara arbeten.

Ja, vi behöver ömsesidighet, men EU är trots allt den största internationella investeraren. Det får inte bli en ursäkt för protektionism för att hålla andra investerare borta. Vi har ju vår konkurrenspolitik för att hantera karteller och monopol. Vi har våra arbets-, hälso- och säkerhetsregler för att skydda våra arbetstagare och, som sista utväg, vi har vår suveräna rätt att lagstifta mot oacceptabel politisk inblandning. Man ska inte skåda given häst i munnen!

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). - (HU) Bara några korta saker. Vi är heterogena – jag kommer till exempel från en av de nya medlemsstaterna, och jag är den första person därifrån som talar i dag – vi har ont om kapital, en försvarslös offentlig sektor och ett mycket olyckligt förflutet, vilket hotar att återkomma på ett imperialistiskt sätt, och alla måste ta detta på allvar.

Det andra som har diskuterats här är att dessa statsägda förmögenhetsfonder mycket ofta har imperialistiska mål, och inte bara för investeringar på medellång sikt, utan även i världens energikällor – se bara på Kinas ”shopping” i Afrika. Det är därför inte säkert att detta internationella avtal eller denna internationella uppförandekod kommer att räcka i sig.

Efter den relevanta analysen måste vi fundera länge och djupt över om vissa medlemsstater vidtar nationella säkerhetsåtgärder på ett enhetligt sätt, vilka skulle förhindra utländska banditinvesteringar i strategiska sektorer, och att detta inte skulle motverka det fria kapitalflödet men ändå innebära ökad säkerhet. Tack.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag vill påpeka för mina kolleger att vi kanske inte bör lägga så mycket tid på utländska fonder utan i stället koncentrera oss på våra egna, som John Purvis har sagt – vi investerar för mycket i tredjeländer och förlorar pengar. Därför behöver vi investeringar i förmögenhetsfonder. Vi kanske bör organisera vår ekonomiska politik på ett sådant sätt att våra medborgares besparingar kan investeras säkert i Europa, för då skulle vi inte behöva oroa oss över tredjeländers förmögenhetsfonder.

Jag vill avsluta genom att tacka det franska ordförandeskapet för att det äntligen har kommit för att lyssna på våra debatter. Slovenien är ett mycket mindre land, men jag kan inte undgå att lägga märke till att dess representanter alltid har deltagit i parlamentsdebatterna. Representanterna för Frankrike har dock, trots att Frankrike är ett stort land, ännu inte varit särskilt aktiva, och jag hoppas att dessa debatter uppmuntrar dem att delta mer aktivt i våra sammanträden.

  Ieke van den Burg (PSE). - (EN) Fru talman! Tack för att ni gav mig ordet igen. Det är för att John Purvis säger att vi kanske demoniserar statsägda förmögenhetsfonder och privat kapital och hedgefonder, och jag tycker inte att så är fallet.

Vi valde även en mycket balanserad strategi i den muntliga frågan såsom den lades fram och i resolutionen, och jag tror att det är klokt att inte ignorera eller förneka att det är viktigt för oss som parlament att notera det som händer inom detta område. Jag anser att det är vår skyldighet, det är vår rätt att göra det och jag vill inte se detta avvisande som ren demonisering.

  Anne-Marie Idrac, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag slås av den enighet som framgår av era anföranden, vilken jag kan sammanfatta på följande sätt: varken demonisering eller naivitet.

Vi har alla hört ledamöternas kommentarer om att vi naturligtvis inte får avskräcka från att använda de statsägda förmögenhetsfonderna på ett bra sätt, och olika användningssätt beskrevs för att EU ska blomstra. Det fanns dock en enighet om ett antal politiska principer som bör förhindra oss från att vara alltför naiva.

De är principerna om öppenhet, rättvisa, förutsebarhet och ömsesidighet. Dessa bidrag från ledamöterna kommer utan tvekan att hjälpa oss att fortsätta arbetet i rådet och kommissionen i syfte att upprätta en uppförandekod. Det är mycket uppmuntrande och viktigt att ledamöterna belyste behovet av ett samordnat arbete mellan medlemsstaterna, och ur detta perspektiv vill jag säga att det är mycket tillfredsställande att höra länderna i euroområdet tala med gemensam röst, eftersom de har förmåga till samordning uppströms och samordning med ECB.

  Günter Verheugen, kommissionens vice-ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill verkligen tacka er igen för det breda stöd ni har gett åt kommissionens strategi under denna debatt. Jag uppfattade några skillnader i prioriteringar, men inte i den politiska inställningen och det är jag särskilt tacksam för.

Någon frågade mig hur detta arbete går framåt på internationell nivå. Låt mig bara säga att trots att arbetet i IMF och OECD går parallellt så rör de inte exakt samma ämnen. De skulle snarare kunna beskrivas som kompletterande. Arbetsgruppen i Internationella valutafonden, som sammanträder varje månad, försöker fastställa hur beteendet hos de statsägda förmögenhetsfonderna själva kan påverkas på sätt som vi har diskuterat. OECD-arbetsgruppen strävar å andra sidan efter att fastställa hur vi själva bör uppföra oss som svar på den påverkan som utövas av de statsägda förmögenhetsfonderna.

Detta ämne hanteras från två sidor och jag kan än en gång säga att de framsteg vi har gjort hittills har varit tillfredsställande. Vi är ganska säkra på att vi verkligen ska uppnå något och att – för att återknyta till det som Olle Schmidt sa – vi faktiskt kommer att ha ett paraply, om vi behöver det.

  Talmannen. – För att avsluta debatten har jag tagit emot ett förslag till resolution i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 9 juli 2008.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman