Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2050(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0310/2008

Ingivna texter :

A6-0310/2008

Debatter :

PV 22/09/2008 - 24
CRE 22/09/2008 - 24

Omröstningar :

PV 23/09/2008 - 5.7
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0420

Debatter
Måndagen den 22 september 2008 - Bryssel EUT-utgåva

24. Uppföljning av Monterreykonferensen 2002 om utvecklingsfinansiering (kortfattad redogörelse)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Thijs Berman, för utskottet för utveckling, om uppföljningen av Monterreykonferensen 2002 om utvecklingsfinansiering (2008/2050(INI)) (A6-0310/2008).

 
  
MPphoto
 

  Thijs Berman, föredragande. − (NL) Herr talman! I New York diskuterar FN just nu millenniemålen. Om inget förändras kommer vi inte att uppnå dessa mål till 2015. Detta betyder att fattigdomen inte kommer att ha halverats, mödradödligheten inte kommer att ha minskat avsevärt och att alla barn inte kommer att få ta del av grundläggande utbildning. På vissa håll har vi också hört uppmaningar om att lägga millenniemålen på hyllan. De fungerar inte. Problemet är biståndströtthet, vilket är ett annat ord för cynism och kortsiktigt egenintresse. Otillräckligt bistånd ger garanterat inga resultat och biståndsprogrammen misslyckas ofta. Problemet är att det inte fungerar med för lite bistånd. Det är som om en fotbollstränare skulle utrusta sitt lag med enbart högerskor. Efter ett dussintal matcher säger han ”ni förlorar varje gång, ni kommer aldrig att bli bra. Jag sticker – behåll skorna, men från och med nu får ni klara er själva”.

Det finns många länder där bistånd ger resultat. Biståndets omfattning är viktigt. Rwanda fick ett omfattande bistånd efter folkmordet. Landet har återhämtat sig på ett imponerande sätt. Det finns mycket kritik som kan riktas mot president Paul Kagame – jag har mycket själv – men efter terrorn år 1994 framstår Rwanda som ett exempel för hela världen. Utan bistånd hade landets ekonomiska tillväxt dock inte varit lika imponerande. Även i Moçambique har biståndet gett resultat och det finns många andra exempel. Sedan millenniemålen formulerades har 29 miljoner barn kunnat ta del av grundläggande undervisning. Om världen hade hållit sina löften skulle det inte bli någon livsmedelskris. Om varje välmående land lade 0,7 procent av sitt BNI på utvecklingsbistånd skulle antalet undernärda barn inte börja öka igen efter att ha minskat under flera år.

Detta betänkande är en skarp påminnelse från Europaparlamentet till medlemsstaterna om att de ska hålla sina löften, särskilt de medlemsstater som drar fötterna efter sig – Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien, för att bara nämna de stora medlemsstaterna. De måste öka sitt bistånd till 2015, inom en fast tidsram och med lika stora höjningar. Det får inte senareläggas eftersom en senare ökning efter en rad minskningar skulle innebära att fattiga länder går miste om bistånd till ett värde av 17 miljarder euro mellan i dag och 2015.

En sak är dock klar: enbart offentlig finansiering räcker inte för att få igång utvecklingen och hålla den igång. Det behövs mer än så. Europeiska unionen måste fortsätta att investera i fred och säkerhet, i goda styrelseformer och i respekt för de mänskliga rättigheterna. Tack vare påtryckningar från EU har det fungerat i Kenya, och Raila Odinga är nu premiärminister. I östra Tchad har EUFOR mycket större problem. Men det är väldigt viktigt att utnyttja privat finansiering för offentliga ändamål. Här är det förmågan att låna pengar som är viktig. Lån är oftast inte tillgängliga för de fattigaste och det måste förändras. När utveckling är målsättningen måste man ge kvinnor och män lika tillgång, avskaffa straffräntor och investera i möjligheter för småföretagare som är mycket bra på nätverksarbete – allt detta i samarbete med lokala organisationer. Privata banker tänker inte automatiskt på dessa villkor och är långsammare med att låna ut till kvinnor än till män. Här kan EU göra stora förändringar genom kreditgarantier. Och Europeiska investeringsbanken måste låna ut mycket mer än vad den gör till mikrokreditinstitutioner. Dessa saker ger människor en riktig chans att visa vad kan och befästa sin egen existens som oberoende, självförsörjande medborgare. De fattiga länderna behöver också få mer att säga till om i Internationella valutafonden (IMF).

Mer pengar behövs också för att hantera konsekvenserna av klimatförändringar genom att använda system för handel med koldioxidutsläppsrätter. Förorenaren betalar – det är inte de fattiga länderna som är ansvariga för den globala uppvärmningen. Biståndet måste inriktas på hållbara energiformer.

Utvecklingspolitik är en central fråga för EU. EU måste vara en stark aktör på världsscenen och varje medlemsstat får agera på sitt eget sätt, men de måste även hålla samman och bidra med 0,7 procent av BNI. Det är millenniemål nummer åtta och om det åttonde målet uppnås kommer de andra målen att bli lättare att genomföra.

Till sist vill jag säga att under den tid som det tog för mig att hålla detta anförande har 80 personer dött av svält och 50 barn har dött av sjukdomar som är lätta att bota.

 
  
MPphoto
 

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill utrycka min tacksamhet, speciellt till Thijs Berman, för detta betänkande. Det är mycket grundligt och framåtblickande.

Jag tycker att betänkandet kommer lägligt och det kan särskilt inverka på två områden. Det ena är FN-förhandlingarna i New York om slutdokumentet från uppföljningskonferensen om utvecklingsfinansiering i Doha som startar i slutet av november. Det andra är EU:s ståndpunkt i förhandlingar i FN och EU:s eget bidrag till ett lyckat resultat i Dohakonferensen. Den ståndpunkten utarbetas för närvarande.

Som ni sa var Monterrey framgångsrikt 2002 – de utvecklade och underutvecklade länderna enades om och förband sig till ett konkret åtgärdspaket, den så kallade Monterreyöverenskommelsen. EU agerade kraftfullt och beslutsamt för att åstadkomma ett lyckat resultat. Jag anser att EU har fullföljt sina åtaganden i Doha på ett seriöst sätt och kommissionen har årligen granskat utvecklingen i våra medlemsstater. År 2005 såg vi i EU över och stärkte våra åtaganden ytterligare.

De viktigaste EU-åtagandena är de tidsbestämda målen att öka volymen för officiellt utvecklingsstöd i syfte att år 2015 bidra med 0,7 procent av EU:s bruttonationalinkomst till utvecklingsstöd. Ni vet alla att vi beslutade att nå dit steg för steg med det första omedelbara målet år 2006 – som skulle uppnås gemensamt av EU. Nästa tidsfrist är 2010, när vårt sammanlagda bistånd ska nå 0,56 procent av BNI.

I juni i år (2008) bekräftade Europeiska rådet med eftertryck återigen dessa mål, en välkommen och viktig åtgärd eftersom EU:s biståndsnivåer sjönk under förra året för första gången sedan Monterrey. Detta var en negativ signal. Mot bakgrund av detta är kommissionen säker på att EU:s biståndsnivåer kommer att öka igen från och med 2008 – i år. Fleråriga rullande tidsplaner som visar hur varje EU-medlemsstat har för avsikt att uppnå de uppsatta målen är ett viktigt verktyg i detta sammanhang. Vi behöver se helhetsbilden, men också en fördelning land för land.

Sedan Monterrey har EU varit framgångsrikt i sina övriga åtaganden. Målet med Dohakonferensen är att undersöka vilka resultat som har uppnåtts, bekräfta åtagandena, identifiera hinder men också att hitta sätt att övervinna dessa hinder. Det handlar också om nya utmaningar, t.ex. klimatförändringen och höga eller instabila priser på livsmedel, bränsle och basvaror i samband med den globala ekonomiska avmattningen och finanskrisen.

Kommissionen hoppas att världssamfundet i Doha återigen bekräftar det globala partnerskapet om utvecklingsfinansiering som bygger på ansvarsfördelning mellan industriländer och utvecklingsländer. Därmed är det inte en envägs- utan en tvåvägsprocess.

Doha bör ge ett verksamhetsinriktat, framåtblickande resultat för att förenkla ett effektivt genomförande av Monterreyöverenskommelsen i alla dess dimensioner, som mobilisering av inhemska resurser, utländska direktinvesteringar för utveckling, internationell handel, utvecklingsländernas utlandsskulder, finansiellt och tekniskt samarbete och globala styrelseformer.

I betänkandet som ni ska anta tas ett antal av dessa frågor upp och det utgör ett välkommet bidrag till den internationella debatten. Tack för ert betänkande och för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Sirpa Pietikäinen (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Thijs Berman för hans utmärkta betänkande där han sammanfattar inriktningen för EU:s utvecklingspolitik. Det har skett en utveckling med det återstår fortfarande mycket att göra.

Helt nyligen publicerade EU en forskningsrapport med titeln ”Halvvägs mot millenniemålen”, där genomförandet av millenniemålen och EU:s roll för att uppnå dem granskades. I rapporten dras slutsatsen att utvecklingen har varit positiv men att det finns områden som måste förbättras.

EU är världens största givare av utvecklingsbistånd och står för sammanlagt 60 procent. År 2006 nådde EU sitt officiella mål att kanalisera 0,31 procent av sin sammanlagda BNI till utvecklingsstöd.

Trots att EU har uppnått målet för 2006 räcker inte biståndsbeloppen och prognoser för 2007 visar att det minskar oroväckande. De flesta EU-länderna har inte ökat beloppet för det donerade utvecklingsbiståndet under tidigare år och i vissa länder har beloppet sjunkit med mer än 100 procent. De EU-länder som har åtagit sig att uppnå millenniemålen har därför mycket att förbättra.

Enligt de uppsatta EU-målen måste procentsatsen för bistånd öka till 0,7 procent av BNI till år 2015. Detta bidrar inte automatiskt till att undanröja utvecklingsproblem och fattigdom med 0,7 procent: det finns ett trängande behov av planering, struktur och övervakning. Utan pengar kommer dock ingenting att hända och det är mycket viktigt att vi håller oss till detta mål och våra löften.

 
Senaste uppdatering: 22 mars 2009Rättsligt meddelande