Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B6-0433/2008

Debatter :

PV 25/09/2008 - 4
CRE 25/09/2008 - 4

Omröstningar :

PV 25/09/2008 - 7.9
CRE 25/09/2008 - 7.9
Röstförklaringar

Antagna texter :


Debatter
Torsdagen den 25 september 2008 - Bryssel EUT-utgåva

4. Sociala paketet (andra delen: Gränsöverskridande sjukvård) (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om det sociala paketet (andra delen: Gränsöverskridande sjukvård).

 
  
MPphoto
 

  Roselyne Bachelot-Narquin , rådets ordförande. – (FR) Herr talman, kommissionsledamot Vassiliou, herr Bowis, medföredragande, föredragande för yttrandet, mina damer och herrar! Jag tackar parlamentet för att det gick med på att skjuta upp vårt arbetsmöte, som ursprungligen var planerat till början av denna månad.

Som ni känner till fäster det franska ordförandeskapet stor vikt vid samråd och dialog om lagstiftning. Jag ansåg att det var nödvändigt att ha ett första meningsutbyte med mina ministerkolleger vid det informella rådsmötet i Angers den 8–9 september, innan jag kom till er för att lägga fram – inte den franska uppfattningen naturligtvis – utan uppfattningen hos rådets 27 hälsoministrar.

Detta första meningsutbyte, liksom det inledande arbete som genomförts av rådets arbetsgrupp för hälsa, gör det inte möjligt för mig att besvara alla era frågor i detta högst komplexa och mångfacetterade ämne, men jag är säker på att dagens sammanträde kommer att ge kommissionsledamoten med ansvar för hälsa möjlighet att förklara Europeiska kommissionens viktigaste beslut och låta mig förmedla rådets första intryck till er.

Rådet stöder antagandet av ett direktiv om gränsöverskridande hälso- och sjukvård och patienträttigheter. Det skulle vara otänkbart att låta besluten på detta område vara helt i händerna på EG-domstolen. Enligt min åsikt, som jag delar med mina kolleger, bör detta inte uppfattas som kritik av domstolen eller ens av innehållet i dess domar, som ofta medför stora framsteg för patienterna. Inte desto mindre vore det lämpligt om EU:s hälsopolitik utvecklades av de båda medlagstiftarna, det vill säga av er och oss, som ett resultat av politisk dialog och en demokratisk process. Det måste vara vårt gemensamma mål att bygga upp en lagstiftning som bidrar till den rättsliga säkerheten.

Andra punkten: I Angers lovordade alla delegationer från de 27 medlemsländerna kvaliteten på det arbete som utförts under de senaste månaderna, och var eniga om att man hade tagit hänsyn till deras åsikter under de senaste samråden. Kommissionsledamot Androulla Vassiliou tackades varmt för detta vid det informella rådsmötet. Det slovenska ordförandeskapet har utan tvivel upplyst er om att rådet var väldigt tveksamt till textens första version, vars huvuddrag hade presenterats för rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 19 december 2007. Endast några få stater stödde den versionen. I själva verket fanns ett liknande motstånd mot den i parlamentet, vilket parlamentsledamöter bekräftade för mig under mina förberedande samråd med det franska ordförandeskapet i Strasbourg, Bryssel och Paris. Det råder inga tvivel om att den politiska dialog som kommissionsledamot Vassiliou inledde så fort hon tillträdde sin tjänst hjälpte till att lägga en god grund för förhandlingar, och rådet välkomnar detta.

Tredje punkten: När det gäller tidsplanen så kom detta förslag, som kommissionsledamöterna antog den 2 juli, för sent för att vi skulle kunna ha en första behandling under vårt ordförandeskap, men vi kommer att driva på förhandlingarna i rådet så långt som möjligt, samtidigt som vi inleder en politisk dialog med Europaparlamentet. I det syftet har arbetsgruppen för folkhälsa redan tagit upp direktivet vid flera tillfällen. Den sammanträder igen i morgon för att fortsätta att granska texten artikel för artikel. På detta område, liksom med våra övriga politiska prioriteringar, kommer Frankrike att fullgöra sin uppgift i ordförandetrion genom att nära samarbeta med Tjeckien och Sverige. Låt mig för protokollet påminna er om att hälsan i EU, i patienternas tjänst, har varit en prioritet för vårt gemensamma 18-månadersprogram.

Fjärde punkten: När det gäller tillämpningsområdet för förslaget till direktiv vet jag, genom att ha talat med ledamöterna i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd när de var i Paris i maj, att många av er beklagar beslutet att endast ägna texten åt patientrörlighet och inte ta upp frågan om rörligheten för yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården. Med tanke på att jag själv var parlamentsledamot då man röstade om Evelyne Gebhardts betänkande och lämnade parlamentet endast några få dagar före debatten om Bernadette Vergnauds betänkande, förstår jag fullkomligt skälen till denna besvikelse. Att utelämna sjukvårdstjänsterna från direktivet om tjänster på den inre marknaden skapar en gråzon som inte helt behandlas i det föreliggande förslaget till direktiv, som endast tar upp patientrörlighet. Man skulle till och med kunna säga att förslaget till direktiv har mer att göra med strävan att införliva och anpassa EG-domstolens rättspraxis än med att utesluta sjukvårdstjänsterna från tjänstedirektivet, och därför med vissa parlamentsledamöters krav på ett konkret sektoriellt instrument som omfattar sjukvårdstjänster. Detta ämne diskuterades inte av hälsoministrarna. I det avseendet är allting ändå en fråga om tidsplaner, och Europeiska kommissionens beslut kan berättigas av behovet av att så snabbt som möjligt reagera på utmaningarna inom området patientrörlighet, som redan omfattar ett väldigt stort område. Ett bredare direktiv som omfattar rörligheten för yrkesverksamma inom sjukvården skulle säkerligen inte ha haft någon möjlighet att antas före valet i juni.

Femte punkten: När det gäller textens innehåll har vi ännu inte tagit itu med alla föreslagna bestämmelser. Inte desto mindre kan ordförandeskapet i detta skede meddela att förhandstillstånd för sjukhusvård i rådets ögon är en nyckelfråga för EU:s medlemsstater. Den skulle till och med kunna betecknas som hälsoministrarnas största orosmoment. Under arbetslunchen i ämnet, som anordnades i Angers den 9 september, var de ministrar som där höll anföranden positiva till att man strävar mot en bättre balans mellan patienternas individuella rätt till rörlighet och upprätthållandet av nationella reglerande och planerande befogenheter, till nytta för alla.

Texten speglar denna förbättrade balans, i synnerhet genom att återinföra kravet på förhandstillstånd för sjukhusvård. Det är inte fråga om att sätta EG-domstolens rättspraxis i tvivelsmål, vilken konkretiserar hur fördragets principer om fri rörlighet tillämpas för hälso- och sjukvård, utan om behovet av att i positiv lagstiftning införliva den balans som domstolen redan har upprättat mellan principen om fri rörlighet och medlemsstaternas reglerande roll. Den skilde i själva verket mellan öppenvård, där tillhörighetssystemet inte kan kräva förhandstillstånd, och sjukhusvård, där kravet på förhandstillstånd framstår som en nödvändig och rimlig åtgärd.

I en tid av stora budgetbegränsningar – åldrande, teknisk utveckling – måste medlemsstaterna ha möjlighet att vara helt ansvariga för den vård de tillhandahåller i detta avseende, i synnerhet sjukhusplanering. Som domstolen själv erkände är ett syfte med denna planering att säkerställa fullgod och permanent tillgång till en balanserad sjukhusvård av god kvalitet i hela landet. Detta är också en del av arbetet med att kontrollera kostnaderna och i mest möjliga mån undvika slöseri med mänskliga, ekonomiska och tekniska resurser.

Jag skulle också vilja påpeka att kravet på förhandstillstånd gör att man kan tillhandahålla gränsöverskridande vård så snart det är medicinskt berättigat. I förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen erkänns i själva verket redan detta: tillståndet kan inte förvägras om likvärdig behandling inte finns tillgänglig inom en rimlig tidsrymd. Vi bör heller inte glömma att förhandstillstånd också är en skyddsåtgärd för patienterna, eftersom den ser till att all vård som ges i en annan medlemsstat blir ersatt.

Slutligen skulle direktivet, även om vi håller oss till vad vi anser vara den rätta tolkningen av domstolens rättspraxis, ändå erbjuda mycket mervärde genom att man där klargör patienternas rättigheter, förser dem med nödvändig information och ser till att denna rättspraxis tolkas på ett enhetligt sätt och därför tillämpas allmänt och konsekvent i alla EU:s medlemsstater.

Tack för er uppmärksamhet. Jag kommer att begära ordet igen i slutet av debatten för att besvara era frågor.

 
  
MPphoto
 

  Androulla Vassiliou , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har redan haft möjlighet att ingående diskutera förslaget med olika intressenter och aktörer i beslutsprocessen. Ni kanske minns att jag lade fram förslaget för utskottet för miljö och folkhälsa då det hade antagits av kommissionen, och vi hade ett fruktbart meningsutbyte. Och jag har också haft möjlighet till meningsutbyte med olika nationella parlament och självfallet med medlemsstaterna inom ramen för hälso- och sjukvårdsrådets informella möte i Angers nyligen. Det är nu ett stort nöje för mig att ta del av den här diskussionen, och jag ser fram emot den tillsammans med er, ärade ledamöter, i plenum. Jag vill ta tillfället i akt att tacka Roselyne Bachelot-Narquin för hennes stöd och möjligheten hon gav mig att ingående diskutera frågan med ministrarna.

Jag skulle vilja sätta förslaget om patienträttigheter i sitt sammanhang. Efter EG-domstolens talrika diskussioner i frågan om unionsmedborgares fördragsmässiga rättighet att välja hälso- och sjukvård i den medlemsstat som de själva föredrar, och efter den konkreta begäran från Europeiska rådet och Europaparlamentet att lägga fram ett förslag för att lagstifta om rättigheten efter det att de sjukvårdsrelaterade bestämmelserna med rätta hade avlägsnats från förslaget till tjänstedirektiv, antog kommissionen förslaget om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård den 2 juli.

Det är utan tvivel det viktigaste hälsoinitiativet under den nuvarande kommissionens mandatperiod. Dess syfte är att ge patienterna större möjligheter och tillgång till hälso- och sjukvård, oavsett bostadsort, samtidigt som de nationella ansvarsområdena för sjukvårdsorganisationen respekteras.

Det har tre huvudsakliga mål: Det första är att klargöra de omständigheter under vilka patienter har rätt att söka gränsöverskridande hälso- och sjukvård och få ersättning samt göra den effektiv, om detta är rätta lösningen i deras bestämda fall. Det andra är att uppnå en trygg gränsöverskridande hälso- och sjukvård av god kvalitet i hela EU. Det tredje är att främja samarbete mellan hälso- och sjukvårdssystemen i EU.

Som jag nämnde är förslaget baserat på EG-domstolens rättspraxis. Det är helt i enlighet med fördraget å ena sidan och medlemsstaternas befogenheter att organisera och leverera hälsovårdstjänster och sjukvård å andra sidan.

Förslaget är uppbyggt kring tre huvudområden.

För det första klargörs och bekräftas de grundläggande principerna hos alla EU:s hälso- och sjukvårdssystem: allmängiltighet, rättvisa, tillgång till hälso- och sjukvård av god kvalitet, samt solidaritet. I förslaget erinras om den övergripande princip som understryks i fördraget och av domstolen, nämligen att de medlemsstater där sjukvården erbjuds är helt ansvariga för att bestämma reglerna och se till att dessa gemensamma principer följs.

I syfte att hjälpa medlemsstaterna att översätta denna princip i tydligare begrepp har vi föreslagit att man genom kvalitets- och säkerhetsnormer på ett bättre sätt förtydligar syftena hos den hälso- och sjukvård som erbjuds på deras territorium till patienter från andra medlemsstater.

Vi införde också en bestämmelse för att se till att patienter från andra medlemsstater får likvärdig behandling som medborgarna i den medlemsstat där behandlingen utförs.

För det andra klargörs i direktivet vad patienterna har rätt till samt förknippade villkor för att få hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat. Till exempel kan det för människor i gränsregioner vara lättare att söka sjukvård utomlands än att resa långa sträckor till närmaste inhemska sjukvårdsinrättning.

Mervärdet av en gränsöverskridande sjukvård är också tydligt då människor behöver mycket specialiserad behandling, som endast ett mycket begränsat antal läkare i EU kan tillhandahålla. Detta kan exempelvis vara fallet i fråga om sällsynta sjukdomar.

I verkligheten är dock de flesta patienter helt enkelt inte medvetna om att de har rätt att söka sjukvård i ett annat EU-land, och att de har rätt till ersättning för sådan vård. Och även om de är medvetna om denna rättighet är ofta reglerna och förfarandena långt ifrån tydliga. Detta är vad vi vill klargöra med det nya direktivet: alla patienter kommer att få samma tydliga information och garantier för gränsöverskridande sjukvård.

I praktiken innebär det att så länge vården omfattas av patienternas inhemska sjukvårdssystem så kan de få denna behandling utomlands och få ersättning upp till kostnaden för samma eller liknande behandling i hemlandet.

Vi klargör också att medlemsstaterna under vissa omständigheter har rätt att införa begränsningar för ersättningen eller betalning av sjukhusvård som erhållits utomlands genom förhandstillstånd, om det finns en tydlig risk eller möjlighet att det nationella sjukvårdssystemet undergrävs.

Dessutom klargörs i direktivet definitionerna av sjukhus- och icke-sjukhusvård, och på det sättet förenklas förfarandena och villkoren för tillgång till gränsöverskridande sjukvård.

I detta sammanhang skulle jag vilja betona att vi har behållit möjligheten att utvidga begreppet ”sjukhusvård” till sjukvård som inte nödvändigtvis kräver sjukhusvistelse, men som i sig är kostsam eller kräver en väl utbyggd infrastruktur för att kunna tillhandahållas på ett riktigt sätt.

För det tredje fastställs i direktivet nya ramar för EU-samarbete på områden som vi har identifierat som nyckelområden inför framtiden och där vi måste agera samfällt på EU-nivå för att på ett bättre sätt bemöta utmaningarna framför oss. Detta görs i enlighet med de principer jag nämnde tidigare, genom rationaliserat och förbättrat samarbete, genom enkel teknisk vägledning och genom ett systematiskt sökande efter bästa praxis.

Dessa ramar kommer att göra det möjligt att utveckla ett förbättrat framtida samarbete på EU-nivå när det gäller exempelvis europeiska referensnätverk, i syfte att sammanföra expertis, kunskap och medicinska färdigheter, både för tillämpad medicinsk forskning och för diagnos och behandling. I synnerhet kommer detta att bli mycket viktigt för sällsynta sjukdomar, för tillhandahållande av nya behandlingsmetoder och för en snabb spridning av ny hälsoteknik.

Det andra området gäller bedömningen av hälsoteknik, genom vilken de mest effektiva behandlingsmetoderna kommer att identifieras på EU-nivå av medlemsstaternas främsta experter, och spridas för att främja deras användning. När det gäller nya behandlingsmetoder och deras höga kostnader måste vi, eftersom de tillgängliga resurserna är begränsade, se till att de väljs ut och används så ändamålsenligt som möjligt.

Det tredje området är e-hälsa, där tiden är kommen att främja tekniska krav för att uppnå interoperabilitet på alla nivåer och åtminstone hjälpa till att etablera e-hälsa som en integrerad del av morgondagens sjukvård.

För det fjärde finns ett behov av en bredare strategi på EU-nivå för insamling av hälsorelaterade uppgifter förknippade med gränsöverskridande sjukvård, för att bättre övervaka följderna av de föreslagna åtgärderna och förbättra den epidemiologiska kontrollen.

Slutligen behöver vi underlätta erkännandet av medicinska recept i alla medlemsstater. Vi måste dock hålla i minnet att recept som utfärdats i en annan medlemsstat endast kommer att ersättas av patientens ursprungsland om läkemedlet är godkänt och ersättningsberättigat i detta land.

Låt oss också vara tydliga med att initiativet inte handlar om att harmonisera sjukvårdssystemen. Det handlar inte om att byta roller i fråga om hanteringen av hälso- och sjukvården. Medlemsstaterna är ansvariga för att bestämma hur de ska organisera sina respektive system, vilka förmåner de ger sina medborgare och vilka behandlingar och läkemedel de betalar. Så kommer det att förbli.

Vad vi vill uppnå med lagstiftningsförslaget nu och framöver är att ge patienter möjligheter och information för att få tillgång till de säkraste och bäst lämpade behandlingarna av bästa kvalitet, var denna behandling än finns tillgänglig i EU. Mer samarbete mellan hälso- och sjukvårdssystemen kommer även att leda till större solidaritet och tillgång till ett större sjukvårdsutbud.

Målet med den föreslagna lagstiftningen är kort sagt att bereda väg för bättre sjukvård i EU.

Direktivet diskuteras redan i rådet, som Roselyne Bachelot-Narquin nämnde, och jag hoppas att diskussionerna kommer att fortlöpa snabbt även i parlamentet, och att de till sist bär frukt.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen.(EN) Herr talman! Vi känner alla till frågan som hänger i luften: Vad gör EU för mig? Här kommer ett svar: EU skapar en ny möjlighet för patienter. Det är goda nyheter. Vi måste bara se till att det fungerar, och de tre institutionerna kommer att samarbeta, och man kommer säkerligen att arbeta tillsammans i parlamentet, för att se till att det fungerar. Men vi talar om domstolsbeslut. Vi talar inte om ett tomt pappersark, så vi börjar inte från början. Vi måste ta hänsyn till de domstolsbesluten.

Domarna innebär i lekmannatermer att om din behandling otillbörligen försenas har du rätt att vända dig till en annan medlemsstat, genomgå behandlingen där och få räkningen skickad till hemlandet, så länge kostnaden är jämförbar och behandlingen är normalt tillgänglig. Det är enkelt. När jag lade fram mitt betänkande om patientrörlighet i parlamentet godtogs det av en överväldigande majoritet. Framför allt fastslog vi att detta måste beslutas av politiker, inte av jurister.

(FR) Fru Bachelot-Narquin! För att citera Jean Giraudoux: ”Ingen poet har någonsin tolkat naturen så fritt som en advokat tolkar sanningen.”

(EN) Det är därför vi vill att politiker och inte jurister tolkar detta. Det är därför vi kräver rättslig säkerhet, så att alla vet var de står – myndigheter, sjukvården, patienter, läkare. Och det är skälet till att vi måste få det att fungera för patienterna och sjukvården. Det måste bli en möjlighet och inte en mardröm för cheferna inom sjukvården där hemma.

Så vi har frågor. Vi har frågor som patienten har rätt att få svar på. Är jag kvalificerad? Om jag är det, vilket är nästa steg? Var kan jag ta reda på vart jag kan åka och vilken läkare jag kan konsultera? Vilka valmöjligheter har jag? Vilka är sekretesskraven? Och vad händer om något går snett?

Detta är frågor vi måste besvara. Och sedan finns det frågor som vi måste diskutera inbördes. Några av dem har redan tagits upp.

För det första förhandstillstånd. Min känsla säger att det är rättvist att ha förhandstillstånd för sjukhusvistelse. Domstolen bedömde inte att detta skulle vara fel i sig. Den sa att det är fel att neka under vissa omständigheter, så vi behöver se över detta mycket noga.

Vi behöver också se över frågan om recept. Ja, jag inser att hemstaten måste kunna avgöra vad som ska ordineras, men om du ordineras en läkemedelsbehandling som en del av vårdvistelsen i en annan medlemsstat och du återvänder hem och de säger att du inte kan få resten av behandlingen, vad blir det då av patienten? Det är den sortens frågor vi måste besvara.

En annan fråga är ersättningen. Patienten vill slippa åka med fickorna fulla av pengar. Det måste finnas ett sätt att få räkningen hemskickad, exempelvis genom en clearingcentral.

Men detta är en åtgärd för patienterna – inte för sjukvården, som vi kan lämna därhän tills vidare. Patienterna står i centrum här – patienter, inte jurister – och det är för alla patienter, inte bara för några få.

 
  
MPphoto
 

  Dagmar Roth-Behrendt , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi talar i dag om ett förslag som i sanning är inriktat på människor i Europeiska unionen, nämligen patienterna. Jag är mycket tacksam mot kommissionsledamoten för hennes inledning, men jag skulle också vilja uttrycka min tacksamhet mot Markos Kyprianou för allt grundarbete som han utförde under en svår tid.

Varför kallar jag det en svår tid? Därför att medlemsstaterna i många fall fortfarande är de sista fossilerna i EU, huggna i sten, oförmögna att förstå att människorna är det centrala och inbillande sig att världen kretsar kring dem och deras system. Så är inte fallet. Patienterna står i centrum, och de är de svagaste länkarna i vårt samhälle, eftersom de är sjuka och försvarslösa.

Om vi talar om patientrörlighet i dag, med vetskapen om att det faktiskt är en rättighet på den inre marknaden, vilket innebär att den skulle ha införts redan för 20 år sedan, bör vi besinna om det är en läglig debatt och om medlemsstaterna håller jämna steg med utvecklingen. Jag hävdar att så inte är fallet! Om Eurobarometern i dag meddelar att 30 procent av alla människor i EU är omedvetna om sin rättighet att få vård utanför sitt eget land så innebär det att alla medlemsstater har misslyckats. De har inte informerat människor om deras rättigheter. De har inte meddelat dem vad de har rätt att göra och vilka alternativ som står öppna för patienter.

Ja, jag delar John Bowis och andra ledamöters åsikt, och kommissionens med, att medlemsstaterna helt klart bör behålla sina självstyrande sjukvårdssystem. Vi vill inte lägga oss i där, men vi vill samtidigt se till att patienterna har fri rörlighet.

Med hänsyn till medlemsstaternas oberoende inser jag också behovet av att kunna planera i förväg, i synnerhet när det gäller sjukhusvård. Av detta skäl bör tillstånd utgöra ett av huvudämnena för våra diskussioner. John Bowis har redan uttryckt den åsikten.

Genom nätverk och informationsställen måste man se till att patienterna vet vad de får göra, men de måste också veta var den bästa vården finns – vare sig det är i Tyskland eller på Cypern – så att patienterna också har möjlighet att bli framgångsrikt behandlade.

Om vi lyckas förbättra sjukvårdens kvalitet och människors tillgång till sjukvård nära hemmet, kommer det med all säkerhet att vara en fantastisk prestation, och ingen kommer behöva vända sig någon annanstans. Det är vad vi verkligen vill åstadkomma.

 
  
MPphoto
 

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen.(NL) Herr talman, kommissionsledamot Vassiliou, fru Bachelot-Narquin! I förra veckan deltog jag vid presentationen av en ny webbplats om patienträttigheter på alla EU-språk, som anordnades av min danska kollega i ALDE-gruppen, Karen Riis-Jørgensen.

En dam från Danmark var där, men det hängde på håret. Hon hade bröstcancer och kom ingen vart i det danska systemet, eftersom hon hade fel antal tumörer. Om hon hade haft fem tumörer skulle hon ha fått behandling, men hon hade sju och var därför inte kvalificerad enligt kriterierna. Så på ett eller annat sätt var hon tvungen att bli av med två tumörer innan hon kunde få hjälp. Kort sagt, en ändlös kamp. I slutänden fann hon hjälp i Tyskland. Hon gjorde det – hon lånade pengar från vänner och familj och åkte till Tyskland, där hon fick hjälp. Hennes sekundära metastaser har nu försvunnit. Hon är botad, i den utsträckning som man någonsin kan säga att man är botad från cancer.

Det är omänskligt att tvinga en individ att kämpa mot systemet vid en tidpunkt då personen är sjuk, vid en tidpunkt då personen är svagare än någonsin. Det är att ge systemet företräde framför patienten. Jag anser att det är fullkomligt oacceptabelt! Danskarna betalade i slutänden en stor del av behandlingen, och allt slutade lyckligt. Men vad den kvinnan var tvungen att gå igenom hör inte till undantagen. Det händer alltför ofta.

Så kommissionens förslag innebär ett stort steg framåt för att hjälpa dessa patienter och min grupp är mycket angelägen om att stödja det. Vi måste också se till att denna debatt inte blir en ideologisk debatt. Detta är inte bara ytterligare ett direktiv om sjukvården. Detta handlar inte om hur man ska förändra sjukvården i EU. Det handlar inte om huruvida det ska finnas en fri marknad inom sjukvården. I mina ögon är det inte ens en subsidiaritetsfråga. Frågan är inte huruvida medlemsstaterna eller unionen segrar. Nej, frågan är huruvida patienterna vinner. Det är allt som verkligen betyder något. Vi kommer definitivt att bli tvungna att ta upp alla dessa andra frågor, kanske orda ordentligt om dem under valkampanjen, men i mina ögon och enligt min grupp är de inte relevanta för oss i dag.

Vi försöker inte harmonisera sjukvården, det är inte rätt tid för det och kanske kan det ändå inte genomföras. Men vi måste lära oss att använda oss av de möjligheter som Europeiska unionen ger oss, skalfördelarna som vi kan dra nytta av, så att verklig specialisthjälp kan ges människor med sällsynta sjukdomar. Denna möjlighet har naturligtvis funnits i åratal, men nu kan vi verkligen använda oss av den, och det måste vi göra.

Avslutningsvis anordnade parlamentet i förra veckan också ett möte där Dagmar Roth-Behrendt stod som värd och där Europeiskt patientforum lade fram sin programförklaring. Jag gläder mig över att patienterna gör sig hörda, för det är deras åsikter vi behöver. Vi är nu redo att fatta ett demokratiskt beslut, i juristernas fotspår. Men beslutet kommer nu att fattas av rätt instans, nämligen de folkvalda representanterna.

 
  
MPphoto
 

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är synd att vi inte hade möjlighet att diskutera denna konkreta fråga under föregående session, när vi diskuterade de två föregående lagstiftningsförslagen. Men som man säger, bättre sent än aldrig. Vi är nöjda med att kommissionens förslag verkligen går på parlamentets föreslagna linje, i den riktning som parlamentet uppmanade kommissionen att gå i detta avseende.

Om EU verkligen ska bli ett EU utan gränser så måste detta först och främst åstadkommas på sjukvårdsområdet. Att garantera sjukvården för invånarna i våra medlemsstater kommer att visa att vi verkligen har åstadkommit något för EU:s skattebetalare och väljare. Vad som, när allt kommer omkring, intresserar den genomsnittlige polacken, eller den genomsnittlige ungraren, cyprioten, engelsmannen eller italienaren mer än Lissabonfördraget är om de kommer att kunna få sjukvård utomlands under semestern, eller till och med om de kan företa en särskild resa för att dra nytta av ett specialiserat sjukhus.

Slutligen är jag övertygad om att de åtgärder som vi diskuterar i dag verkligen skulle kunna förbättra sjukvården för utlänningar och på samma gång öka EU:s auktoritet – en auktoritet som nyligen har skakats av ideologiska debatter och genom försök att pådyvla EU:s medborgare oönskade institutionella lösningar.

 
  
MPphoto
 

  Jean Lambert , för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar starkt rådets uttalande om detta konkreta direktiv och dess begränsningar och sammanhang. I egenskap av parlamentets föredragande för uppdateringen av samordningen av de sociala trygghetssystemen, och även dess föredragande för tillämpningsförordningen, har jag ett mycket speciellt intresse i detta eftersom frågor om ersättning – hur den tillhandahålls, vilken information som ges, dess snabbhet och metod etc. – faller inom ramen för den förordningen. Jag anser att när vi talar om frågor som sjukvård för människor som är på semester på andra håll i EU, så bör vi komma ihåg att det faller inom ramen för det europeiska sjukförsäkringskortet och samordningen av de sociala trygghetssystemen. Det är uppenbart.

Vad man försöker göra genom direktivet är att ta fasta på några av de frågor som inte nödvändigtvis behandlas i den nämnda förordningen, och jag anser att vi måste vara försiktiga på denna punkt för att urskilja skiljelinjen mellan dem. Frågan om förhandstillstånd har naturligtvis varit oerhört viktig. Jag anser att vi måste vara tydliga med att vi inte nödvändigtvis talar om en absolut rätt för patienter att flytta och få vård inom EU inom ramen för sina nationella system, och att deras nationella system ska ersätta dem. Det är en begränsad rättighet och jag anser att vi måste var på det klara med det.

Jag anser att vi också behöver vara på det klara med att vad som föreslås i direktivet, som jag förstår det, är att vad som kommer att betalas är vård som är tillgänglig inom det nationella systemet, inte nya eller andra behandlingar, så även detta begränsar rättigheten som vi talar om inom ramen för detta konkreta direktiv.

Det rådet inga tvivel om att förhandstillståndet behöver hanteras på ett bättre sätt, och att inte bara patienterna utan även de berörda förvaltningarna behöver förstå vad detta är och att det bör fungera snabbt i fråga om medicinska behov. Det är kriteriet som har fastslagits av domstolen: medicinskt behov. Förvaltningarna måste därför ta hänsyn till detta, och inte nödvändigtvis sitt eget kostnadsunderlag.

Det finns mycket bra i direktivet, och frågorna rörande bästa praxis, kvalitet, rättslig säkerhet och ansvarighet är också viktiga. Som John Bowis nämnde måste vi också göra framsteg i frågor som fortlöpande vård eller recept som kanske inte är giltiga i en medlemsstat på grund av dess egna system. Men vi måste också vara försiktiga – och detta gäller förordning (EG) nr 883/2004 såväl som direktivet – så att vi inte ägnar oss åt att hjälpa patienter att tjäna pengar genom att spela ut ett system mot ett annat. Jag anser inte att sjukvårdssystemen i allmänhet är betjänta av det.

Jag vill på min grupps vägnar göra klart att det inte är ett mål i sig att öka mängden gränsöverskridande vård. Dagmar Roth-Behrendt nämnde att de flesta patienter vill få vård hemma och ha den kvalitet och snabbhet som denna vård kan erbjuda. Att öka mängden i sig är alltså inte något mål. Det görs många påståenden om följderna av att man försöker öka mängden gränsöverskridande vård, vilka jag anser att vi behöver ta oss i akt för, och jag är glad att debatten har speglat detta.

Somliga hävdar att det inför konkurrens, att det driver upp den inhemska kvaliteten, och att vi till och med bör öppna marknaden för att faktiskt öka och uppmuntra den gränsöverskridande sjukvården. Parlamentet har dock tagit tydlig ställning: sjukvård är inte en tjänst som bilförsäkring. Den har en väldigt speciell roll och dess användare är inte bara konsumenter, utan potentiellt utsatta människor i behov av hjälp.

Många av dem som hävdar att det är bra att öka den gränsöverskridande sjukvården försäkrar också att den bara omfattar 2–3 procent. Jag vill veta vilken bedömningen är för framtiden och vilken effekten blir för de 98 procent som inte flyttar och för närvarande inte vill flytta.

 
  
MPphoto
 

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är ledsen att jag inte kan dela övriga ledamöters optimism, eftersom jag är övertygad om att direktivet mycket väl kan åstadkomma mer för företagen än för sjukvården: ett sorts Bolkestein-direktiv fast för sjukvården.

Det centrala för EU måste vara att varje medborgare måste ha rätt till den bästa möjliga vården i sitt eget land. Den okränkbara rättigheten att få vård var som helst kommer annars att dölja att behandlingen inte finns tillgänglig i hemlandet – vilket är något som inte kan hänföras till subsidiaritetsfrågor. Det döljer också intressena hos dem som gärna vill spekulera i sjukvård, vilket gynnar försäkringsbolagens affärer och ökar medborgarnas kostnader liksom EU:s sjukvårdsutgifter.

Direktivet är i mina ögon missriktat eftersom det inte tar hänsyn till harmoniseringen, till den allmängiltiga karaktären hos den vård som EU måste garantera, och inte är grundat på uppfattningen att sjukvård är en rättighet som måste garanteras av den offentliga sektorn och inte lämnas åt människors möjligheter att teckna privat försäkring. Fackföreningarna är med rätta mycket oroade, och vi med dem.

 
  
MPphoto
 

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det centrala i detta paket – uppsökandet av vård utanför sjukhus i andra länder än hemlandet – är att hemlandet ersätter kostnaderna, men enbart upp till det belopp som behandlingen skulle ha kostat där. Så det är fördelaktigt att åka till ett land där vården är billigare, så länge den samtidigt är bättre. Hälsoturisterna kommer att bli tvungna att finna skillnaden mellan kostnaden på behandlingsorten och hemlandets kostnadsgrund. Det är sant att resekostnaderna i slutänden ersätts av hemlandet, men på hemlandets egen nivå, vilket gör att hälsoturisterna troligen får stå för mellanskillnaden för behandlingskostnaden och för resekostnaderna. De fattigaste har inte möjlighet att göra detta och får därför den lägsta vårdkvaliteten. De rika kan göra det, men de väljer troligen ändå privata kliniker. När det gäller väntelistor så kommer länder med undermålig och dyr sjukvård inte att besväras av hälsoturister, men där sjukvården är billig och bra kan landet snart bli överbelastat. Detta skapar därför ett tudelat sjukvårdssystem. Är det vad man kallar en oavsiktlig följd?

 
  
MPphoto
 

  Luca Romagnoli (NI) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Fyra av hundra medborgare i EU söker vård utomlands. Enligt min uppfattning är emellertid hälsoturismen ett symptom på lokala tillkortakommanden och brister i vårdutbudet. Den italienska sjukvården spenderar omkring 40 miljoner euro om året på italienska medborgare som söker vård i andra länder, och det omfattar naturligtvis inte privata försäkringar.

Vilka är orsakerna till detta? Utan tvivel de mycket långa väntetiderna för behandling. I Italien måste man till exempel vänta 300 dagar för att genomgå en prostataoperation och väldigt ofta en månad eller mer för datortomografi. För det andra måste man betala för tjänster som tandvård eller kosmetisk kirurgi i Italien, vilket man inte behöver i andra länder. För det tredje – och jag vill göra alla uppmärksamma på detta – åker människor utomlands för att dra nytta av teknik som konstbefruktning, vilket är förbjudet eller delvis förbjudet i deras egna länder, eller företeelser som är rent ut sagt olagliga, såsom köp av levande organ. Även om Indien är ett sorgligt exempel kan det mycket väl ha funnits lika sorgliga exempel i andra länder innan de gick med i EU.

Sammantaget beslutar sig människor för hälsoturism på grund av att högkvalitativa och mindre kostsamma behandlingar erbjuds. I många fall anser jag dock att unionens tillsyn behöver skärpas, både som en garanti för konsumenterna och för att se till att konkurrensen blir rättvis. Det sociala sammanhang inom vilket tjänsterna erbjuds utgör ofta en blandning av offentligt och privat, även i de länder som nyligen har anslutit sig. Fru Vassiliou! Jag skulle därför, utöver de principer som ni har inriktat er på, vilja rekommendera sträng tillsyn av hur befintliga regler följs, vilka kräver användning av råmaterial, CE-märket och överensstämmelsedokument, eftersom kvaliteten hos medicinsk utrustning och medicinska behandlingar måste garanteras. Vi får inte glömma bort att det alltid finns någon...

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). - Herr talman! Fru kommissionsledamot! Feminister! Nu har vi europaparlamentariker chansen att visa att vi just är europaparlamentariker. Att vi står upp för fördraget och de rättigheter som det ger oss. Att vi lagstiftar med patienternas bästa för ögonen, inte för att skydda och understödja den protektionism som ibland genomsyrar diskussionen. Att vi är övertygade om att det finns ett mervärde i att samarbeta för att kunna ge våra patienter bästa möjliga vård oavsett var den finns.

Det förslag som kommissionsledamot Vassiliou har lagt fram är en bra utgångspunkt och värd en eloge. Vi måste fullfölja hennes linje och se till att inga onödiga byråkratiska hinder sätts upp. Det betyder i klarspråk att medlemsstaterna inte har rätt att hindra den fria rörligheten utan att det finns anledning därtill. Krav på förhandsbesked får bara användas i undantagsfall – om det specificerats på kommissionens lista eller om det finns risk för en massutvandring av patienter som skulle underminera hälsosystemet. Att det skulle ske med tanke på att det är så få patienter som valt att söka vård utomlands är högst otroligt. Alltså, utgångspunkten är inga förhandstillstånd. Allt annat skulle strida mot fördraget.

Nästa steg i det här arbetet med att skapa förutsättningar för bästa möjliga vård är att implementera direktivet korrekt. Sjuka människor ska inte behöva gå till domstol för att få sina rättigheter och för att ta bort omotiverade krav på förhandstillstånd. Domstolen kommer att döma till den fria rörlighetens förmån, men vad det skulle kosta i pengar och hälsa om patienterna ska behöva tvinga fram sina rättigheter varje gång! Det hoppas jag verkligen att vi ska slippa få erfara och jag uppmanar mina kolleger att hjälpa till, och också fru ordförandeminister, och jag är helt övertygad om att vår kommissionsledamot hjälper oss.

 
  
MPphoto
 

  Bernadette Vergnaud (PSE) . – (FR) Herr talman, fru Bachelot-Narquin, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter mitt initiativbetänkande om sjukvårdstjänster, som parlamentet antog den 23 maj 2007, föreslår nu kommissionen som en del av det sociala paketet ett direktiv som helt och hållet är inriktat på patienträttigheter inom gränsöverskridande sjukvård.

Jag är därför mycket ledsen över att texten har så låga ambitioner och att man inte tar hänsyn till de många interna utmaningar som måste lösas för att bekämpa de växande klyftorna på hälsoområdet, såsom åldrande befolkning, sociala klyftor, geografisk segregation och medicinska demografiska problem inom medicinsk demografi. I en fråga som är så viktig för EU:s medborgare kan rådet och parlamentet därför inte bara kodifiera EG-domstolens beslut. Vi måste finna en viss balans mellan att garantera både patienternas (som inte bara är konsumenter) rätt till gränsöverskridande vård och allas tillgång till kvalitetsmässig vård, och det solidariska ansvaret att uppnå social och territoriell sammanhållning och respekt för subsidiaritetsprincipen. Det finns fortfarande en oroande gråzon när det gäller definitionerna, till exempel av förhandstillstånd och begreppet sjukhusvård. Vi behöver ett klargörande här för att inte öppna för en diskriminering som kan ge upphov till ett tudelat sjukvårdssystem i EU, i stället för att skapa mervärde.

Sjukvård har inget pris men dock en kostnad. Direktivet å andra sidan – och det är bra – bekräftar både subsidiaritetsprincipen och behovet av närmare samarbete för att föra nätverken för medicinsk forskning och centrum för patientupplysning närmare varandra.

Debatten har inletts. Det måste bli en djupgående och fruktbar debatt hellre än en förhastad debatt, och alla inblandade aktörer måste ta del i den, i syfte att bygga en verkligt europeisk social modell.

 
  
MPphoto
 

  Elizabeth Lynne (ALDE). - (EN) Herr talman! Varför ska en patient behöva förlora synen i väntan på en gråstarrsoperation i Storbritannien – bara för att ta ett exempel – när ingreppet skulle kunna göras i en annan medlemsstat? Och varför ska någon som har ont och väntar på en höftoperation inte kunna dra fördel av att det saknas väntelistor i en del medlemsstater och att kostnaden ibland är lägre än i ursprungslandet? Och varför måste vissa hjärtpatienter vänta i månader på kirurgiska ingrepp för att vidga artärer, trots att det egentligen inte finns någon anledning till det?

Om en läkare rekommenderar behandling och denna behandling inte kan erbjudas där vi bor, behöver det finnas ett regelverk som gör att vi kan söka behandling på annat håll. Diskriminering och orättvisor när det gäller tillgången till sjukvård drabbar alltför ofta de som har det allra sämst ställt. Därför måste vi se till att medlemsstaterna kan godkänna behandling i ett annat land innan behandlingen genomförs. Vi får inte begränsa den gränsöverskridande sjukvården enbart till dem som har råd.

Detta nya direktiv får inte heller äventyra vårdstandarderna för de personer som väljer att stanna där de bor. Vi måste också se till att det finns säkerhetsmekanismer så att patienternas rättigheter och säkerhet sätts i första rummet. Därför är det viktigt att det utvecklas en mekanism för att överföra patientjournaler mellan patienternas hemland och landet där de får sin behandling.

Utöver detta behöver vi utveckla ett ersättningssystem för patienter som lider undvikbar skada när de behandlas i ett annat EU-land. Och när det gäller spridning av bästa metoder välkomnar jag artikel 15 i direktivförslaget, där det ställs krav på ett system med europeiska referensnätverk. Dessa centrum med specialiserad kompetens skulle kunna vara en bra kanal för kunskapsspridning, utbildning och informationsutbyte. Alltför ofta ser vi vårdförvärvade infektioner eller riktlinjer för cancerscreening; svaret finns i vår omedelbara närhet, och det är hög tid att vi börjar lära oss mer effektivt av varandra.

 
  
MPphoto
 

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! När det gäller sjukvården består våra främsta utmaningar i dag i att ge äldre människor en förbättrad hälsa, att förbereda oss inför att behandla geriatriska sjukdomar i förhållande till den åldrande befolkningen, att ge allmän tillgång till rätt nivå av sjukvård, att garantera ekonomisk stabilitet för de nationella sjukvårdssystemen, och då med särskild tonvikt på tillgången till sjukvård för funktionshindrade, barn, äldre personer samt sämre ställda familjer, att garantera patienträttigheterna vid gränsöverskridande sjukvård, att upprätta gränsöverskridande elektronisk interoperabilitet för sjukjournaler, samtidigt som personuppgifter skyddas, samt att erbjuda de anställda inom vårdsektorn goda arbetsförhållanden.

De konkreta åtgärder som föreslås i det sociala paketet i syfte att bemöta dessa utmaningar – t.ex. att utarbeta en kommuniké som handlar om att tillgodose behoven hos den åldrande befolkningen eller att utarbeta en grönbok om de anställda inom vårdsektorn – ger oss visst hopp om att vi inte kommer att hålla oss enbart på önskestadiet. Det gläder mig att så mycket fokus har lagts på frågan om gränsöverskridande sjukvård, vilket är så viktigt i dessa tider av ständigt ökande migration.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). - Herr talman! Direktivet innebär mer makt till EU över sjuk- och hälsovården och jag är emot att man öppnar upp för EU-lagstiftning på detta område. Sjuk- och hälsovård ska vara en nationell kompetens. Att patienter ska kunna ägna sig åt en form av sjukvårdsturism är en felaktig prioritering av våra gemensamma sjukvårdsresurser. Den nya grundregeln att ha rätt till vård i annat EU-land utan att förhandsbesked krävs öppnar upp för en gräddfil för unga, språkbegåvade, relativt friska personer och riskerar att utarma resurserna för dem med ett större vårdbehov, exempelvis våra äldre och människor med funktionsnedsättningar. Självklart ska alla ha rätt till vård om man blir sjuk i ett annat EU-land, men den rätten har vi redan, utan ny EU-lagstiftning på området. Sjuk- och hälsovård är fortfarande en nationell kompetens.

 
  
MPphoto
 

  Hanne Dahl (IND/DEM). (DA) Herr talman! Vi önskar väl alla den snabbaste och bästa behandlingen om vi skulle bli allvarligt sjuka, men jag vill inte se en amerikansk modell där de resursstarka medborgarna får den bästa behandlingen och de svaga i samhället får andra klassens behandling – om de har tur. Har de otur får de ingen behandling alls. Därför måste vi fastställa några grundläggande principer. Alla ska ha fri och lika tillgång till sjukvårdstjänster, och behandlingen ska ske baserat på turordning och behov. Detta innebär att en offentlig myndighet måste övervaka att ”turordning” och ”behov” fastställs utifrån en läkarbedömning. Det är de sjukaste som ska behandlas först, inte de rikaste. För alla medborgares fria och lika tillgång till sjuk- och hälsovårdstjänster skulle det vara en framkomlig väg att granska de offentliga anslagen till behandlingar på privata sjukhus samt skatteavdragen för privata sjukförsäkringar. EU:s lagstiftning ska inte följa någon ideologisk tankeskola som bygger på den inre marknaden. Den ska syfta till att skapa ett flexibelt system i Europa, som säkerställer alla medborgares minimirättigheter till behandling.

 
  
MPphoto
 

  Irena Belohorská (NI).(SK) Direktivet om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård syftar till att lösa ett akut problem.

Det här problemet består i att det finns en konflikt mellan sjukvårdssystemens subsidiaritet och EU-medborgarnas rätt till fri rörlighet samt även deras grundläggande mänskliga rättighet att få tillgång till sjukvård. Alla medborgare som bor i en medlemsstat har rätt till fri rörlighet och deras hälsa är något som följer med dem. Om de inte kan ta del av sjukvården står de inför ett allvarligt hinder som begränsar deras fria rörlighet. Fullständigt likvärdiga tjänster är omöjligt att uppnå, eftersom man betalar olika skatt i olika länder för sjukvården samtidigt som behandlingsnivåerna varierar mellan olika länder.

Många politiker oroar sig visserligen för att det ska uppstå en vårdturism, särskilt från öst, men deras farhågor är ogrundade. För en patient är det väldigt viktigt att vara nära sina släktingar och att inte behöva konfronteras med en språkbarriär. Relationen mellan patient och läkare är mycket speciell. Om behandlingen ska bli lyckas beror till viss del på om patienten har förtroende för sin doktor och vårdinrättningen. Patientens beredvillighet att resa utomlands för att få behandling beror på hur allvarlig sjukdomen är. När det gäller livräddande behandlingar eller behandlingar av en allvarlig sjukdom saknar hindren betydelse.

Jag tror att det vore bättre om dessa frågor behandlades av Europaparlamentet än av EG-domstolen. Jag kan bara beklaga att vi – trots att vi är medborgarnas företrädare – har svårare att fatta beslut än EG-domstolen, som i varje fall så här långt har konstaterat att patienten har haft rätt.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga en sak. Många av mina parlamentskollegor här talar om fattiga och rika. För mig som själv är läkare finns det bara patienter. För mig spelar det ingen roll om patienten äger en Ford eller är hemlös.

 
  
MPphoto
 

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). - (NL) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja säga hur roligt jag tycker att det är att se vår tidigare kollega Roselyn Bachelot hos oss här i dag och återigen få höra henne framhålla att EU-medborgaren står i fokus. Denna ståndpunkt är något som avspeglas i denna rättsakt. Jag skulle också vilja framföra mina komplimanger till kommissionsledamot Androulla Vassiliou, som har gjort att denna mycket komplicerade rättsakt har kommit till stånd.

Med denna rättsakt gör vi – Europaparlamentet, Europeiska kommissionen och rådet – verkligen något för folket. Genom det här direktivet införs rättsliga skyddsmekanismer för rörlighet samtidigt som det ger en rättslig grund när det gäller befintliga initiativ inom gränsöverskridande sjukvård.

Men när jag jämför detta direktiv med de tidigare versionerna, som mötte motstånd, kan jag konstatera att fokus nu ligger mer på patientrörlighet än på sjukvårdstjänster, och syftet med detta är att tillfredsställa medlemsstaterna. Jag har en kritisk ståndpunkt här. Gränsregioner som redan har genomfört ett antal bra initiativ inom gränsöverskridande sjukvård – t.ex. samarbetsavtalet mellan Universitätsklinikum Aachen och Academisch Ziekenhuis Maastricht i min egen region, provinsen Limburg, som ingår i EU-regionen Meuse-Rhen och som gärna skulle vilja vara ett pilotområde – håller på att bli alldeles för beroende av rörligheten och därmed också av försäkringsgivarnas godtycke och de nationella myndigheternas goodwill, eftersom fokus nu inte längre ligger på tjänsterna i sig. Vi bör titta mycket ingående på artikel 13 för att bestämma hur vi ska kunna få regioner att samarbeta i mycket högre utsträckning. Och när jag ändå tar upp denna fråga, fru kommissionsledamot, skulle jag vilja framhålla att vi i EU-regionen Meuse-Rhen mycket gärna skulle kunna tänka oss att vara ett pilotområde.

För det andra skulle jag vilja tala om patienternas delaktighet när det handlar om att inrätta nationella kontaktpunkter. Ulla Schmidt i Tyskland har genomfört ett utmärkt initiativ här och vi bör undersöka hur vi ska kunna integrera detta i våra mer omfattande planer.

En annan fråga är den ”förteckning över behandlingar som inte kräver att patienten läggs in men som ska omfattas av samma regler som sjukhusvård”, som har till syfte att undanta vissa inrättningar från detta direktiv. Detta behöver också övervägas noga, eftersom vi inte kan ha en situation där en överdrivet strikt tolkning av denna lista omöjliggör samarbetsmöjligheter av det slag som jag redan har nämnt. Det är viktigt att veta att ett effektivt samarbete leder till att de bästa expertklinikerna inte blir dyrare, utan billigare och lättillgängligare för människor. Det är trots allt det vi vill åstadkomma.

 
  
MPphoto
 

  Anne Van Lancker (PSE). - (NL) Herr talman, kommissionsledamot Vassiliou och minister Bachelot-Narquin! EU har en viktig uppgift när det gäller att hjälpa medlemsstaterna så att de kan garantera alla en kvalitativ och överkomlig sjukvård, i närheten av hemmet om det går och utomlands om så krävs. Därför känner jag stor tacksamhet gentemot er, fru kommissionsledamot, för ert initiativ som utan tvivel har många positiva aspekter när det gäller att säkerställa kvalitet och trygghet, information till patienten, mer europeiskt samarbete, e-hälsa, referensnätverk och liknande.

Jag håller också med er, fru minister, när ni säger att det inte är bra att överlåta avgöranden om patienternas rörlighet till EG-domstolen och att det finns ett behov av lagstiftning här. Jag instämmer också i John Bowis och Jean Lamberts synpunkter om att vi kanske borde tänka på en bättre balans när det gäller frågan om godkännande av patientrörlighet, eftersom detta förhandsgodkännande är ett viktigt instrument för medlemsstaternas planering och politik.

Fortfarande är det en del frågor som återstår om vilka avgifter som ska tas ut och vilka mekanismer som ska förhindra att patientrörligheten leder till väntelistor i vissa länder. Men jag är säker på att vi ska kunna lösa dessa frågor och överväganden under de fortsatta diskussionerna om direktivet.

Ännu en gång skulle jag vilja tacka er för ert initiativ, fru kommissionsledamot. Och vi ser fram emot att samarbeta med er, fru minister.

 
  
MPphoto
 

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! I början av året genomförde jag ett antal samrådsmöten i min valkrets kring EU:s socialpolitik, och resultaten från dessa möten slussades sedan vidare till kommissionens samråd om kartläggningen av den sociala verkligheten.

Det blev väldigt tydligt för mig att medborgarna är mycket intresserade av att EU får en mer framträdande roll inom socialpolitiken och detta omfattar med all säkerhet patientrörligheten. Kravet på ett mer socialt Europa stärktes också under kampanjen för Lissabonfördraget, och denna respons från kommissionen behandlar visserligen inte alla medborgares farhågor, men den kommer i alla fall lägligt och är ett steg i rätt riktning.

Jag välkomnar verkligen förslagen om patientrörlighet, men håller med vissa av de föregående talarna om att det fortfarande är väldigt många frågor som behöver klargöras – särskilt frågan om förhandsgodkännande.

Kärnpunkten är ändå att patienterna måste stå i fokus för all politik och att de inte ska behöva oroa sig för kostnader, säkerhet och kvalitet.

Under tiden måste patienterna få fullständig information om sina nuvarande rättigheter, eftersom rättsosäkerhet alltid är till nackdel för personer som inte har så mycket egna resurser.

Det franska ordförandeskapet påpekade slutligen att vissa personer kommer att bli besvikna över att rörligheten för vårdpersonalen inte har behandlats. Jag är en av dessa personer. Oavsett hur politiken är utformad gäller att om vi ska sätta patienterna i fokus så är patientsäkerheten av största vikt och därför måste vi upprätta standardiserade ackrediteringssystem för vårdpersonal runtom i EU.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). - (PL) Herr talman! Genom mitt inlägg i den här debatten skulle jag vilja framhålla att sett ur de nya medlemsstaternas perspektiv är det viktigt att låta de nationella myndigheterna ha möjlighet att införa begränsningar för utnyttjandet av sjukvård utomlands, framför allt på grund av de otillräckliga finansieringsanslagen till sjukvården i dessa länder. Fram till dess att det inte är så stora skillnader mellan de gamla och nya medlemsstaternas utvecklingsnivå är det också viktigt att tillämpa principen om att en patient har rätt att få ersättning för kostnaderna upp till ett värde av vad som skulle ha betalats om patienten skulle ha utnyttjat sjuk- och hälsovården i sitt eget land.

Slutligen bör det understrykas att de lösningar som har föreslagits, framför allt vad gäller införandet av det europeiska referensnätverket samt även EUnetHTA, det europeiska nätverket för utvärdering av medicinska metoder, är en möjlighet att höja standarden på sjukvården samt även att utnyttja sjukvårdsresurserna mer effektivt inom EU.

 
  
MPphoto
 

  Jiří Maštálka (GUE/NGL).(CS) Mina damer och herrar! Som ni säkert redan känner till är det kommande tjeckiska ordförandeskapets motto ”Ett Europa utan gränser”. I detta sammanhang är jag glad över att kommissionen i samarbete med EG-domstolen har kunnat lägga fram ett förslag som bryter en av dessa gränser, nämligen tillhandahållandet av sjukvård. Jag är positiv till att medborgarna är närmare en lösning, tack vare de förhandlingar som har förts så här långt. Eftersom jag själv är läkare skulle jag vilja se att de nödvändiga dokumenten antas så snart som möjligt, men jag antar att frågan är så komplex att det gamla romerska ordspråket ”skynda långsamt” får gälla här. För närvarande anser jag att följande grundläggande frågor bör diskuteras: För det första bör vi ställa oss bakom att det är nödvändigt att ge patienter som har rätt till sjukvård i EU ett garanterat rättsligt skydd genom att hålla oss till EG-domstolens domslut. För det andra kan inte direktivet leda till att kommissionen får några nya befogenheter, eftersom dessa inte är avgörande. För det tredje anser jag att det är felaktigt att direktivtexten i första hand inriktas på rörlighet för patienter som behöver icke-akut vård, trots att det grundläggande syftet var att säkerställa fri rörlighet för medicinska tjänster. De fortsatta diskussionerna utgör en möjlighet, inte bara för det tjeckiska ordförandeskapet, utan även för Europa.

 
  
MPphoto
 

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Direktivet om gränsöverskridande sjukvård är något som jag både ser fram emot och oroar mig för.

Jag ser fram emot det eftersom jag vet att det finns så många personer som har fått ökade funktionshinder eller som har dött efter att ha väntat länge på behandling på de irländska allmänna sjukhusen. Tanken att mina väljare kommer att kunna få sina journaler och resa utan det hinder som E112-ordningen för förhandsgodkännande utgör – att resa och få behandling direkt – är fantastisk. Jag kommer definitivt att rekommendera mina väljare som faktiskt kan resa att göra det.

Men jag är också medveten om att detta ytterligare kommer att förstärka problemen i det irländska sjukvårdssystemet och jag känner oro för dem som inte har möjlighet att resa och måste förlita sig till detta system.

 
  
MPphoto
 

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). - Herr talman! Den här frågan handlar om den enskildes rätt att söka sjukvård där det finns bra vård att få. Vänsterns företrädare Eva-Britt Svensson sa här tidigare idag att detta kommer att leda till sjukvårdsturism. Jag skulle vilja upplysa henne om att när sjuka människor söker vård, så är det för att de har ont, de lider, de är skadade och de behöver vård. Det handlar inte om turism.

Den här frågan handlar ytterst om byråkratins makt eller den enskildes rätt. Det handlar om huruvida man ska använda gamla gränser som ett hinder för människor att söka sjukvård eller om man ska använda den europeiska öppenheten som en möjlighet för människor över hela Europa att få den bästa sjukvård man kan få. Det var intressant med beskedet från vänstern, men eftersom jag har socialdemokratins företrädare här framför mig, Jan Andersson, och han kommer precis efter mig på talarlistan, så vore det intressant att av honom få veta: Delar han Eva-Britt Svenssons uppfattning om att sjuka människor som vill ha vård utomlands ägnar sig åt sjukvårdsturism? Vill han liksom hon bygga upp olika typer av hinder eller kommer du att verka för, och socialdemokratin att verka för, att vi har största möjliga öppenhet, där sjuka människor inte behöver be offentliga makthavare om lov för att få sjukvård. Den här frågan, Jan Andersson, handlar om det sociala Europa. Det handlar inte om hur enskilda beslutfattare ska bestämma över andra, utan om hur den enskilde ska kunna få den bästa sjukvården. Ordet är därmed ditt, Jan Andersson.

 
  
MPphoto
 

  Jan Andersson (PSE). - Herr talman! Fru kommissionsledamot och speciellt välkommen till fru Bachelot. Vi samarbetade bra tidigare och jag hoppas vi kommer att samarbeta bra i framtiden också. Välkommen till parlamentet. Snabbt till herr Hökmark, detta är ingen inrikesdebatt. Jag relaterar inte mina åsikter till fru Svensson, jag framför mina egna åsikter.

Jag välkomnar det här direktivet av flera skäl. Vi behöver klargörande, rättsligt sett. Jag tycker att det är bättre än det utkast som fanns tidigare. Det finns stora fördelar framför allt för människor som bor i gränsregioner, vilket jag själv gör. När detta är sagt vill jag också säga att det är viktigt att det går att förena detta med de olika systemen runt om i Europa, kring organisation, finansiering och liknande frågor.

Framför allt en fråga det är viktigt att vi tar hänsyn till. Det är likabehandlingen. Vi vet om att det sker prioriteringar inom sjukvården, men det är viktigt att alla människor behandlas lika och att inte några på grund av sina resurser går före och att vi med en gränsöverskridande vård kan kombinera de här två sakerna. Då är frågan om förhandsgodkännande viktig. Vi måste diskutera den frågan mera. Den gräns som ges i direktivet är inte bra. Sjukhusvård, icke sjukhusvård. Det är väldigt olika mellan länder, det förändras över tiden. Vi måste hitta andra kriterier. Jag ser fram emot ett samarbete. Vi i vårt utskott kommer att syssla med finansieringen av de sociala trygghetssystemen, som är en del av detta samarbete. Jag ser fram emot samarbetet med de andra utskotten i denna fråga.

 
  
MPphoto
 

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). - (FI) Herr talman! För patienterna är det viktigast att få bra, säker och billig vård, och i de allra flesta fall vill de få sin vård så nära hemmet som möjligt. Den nationella sjukvården behöver med andra ord kunna erbjuda sina tjänster på lämpligt sätt.

Det kommissionsförslag som vi har framför oss bör ändå välkomnas. Det är viktigt att vård och behandling också kan erbjudas i ett annat land. Det skulle ge ökad valfrihet och tydligare riktlinjer och råd, samtidigt som även frågor som rör hälsa och säkerhet skulle klargöras. För patienterna skulle detta i så fall vara en fördel.

För medlemsstaterna är detta en något mer komplicerad fråga, eftersom direktivet inte kan fungera ordentligt förrän medlemsstaternas elektroniska system för social välfärd och sjukvård är kompatibla. Det vet vi att de inte är i dag och att genomföra detta direktiv skulle kräva en hel del av medlemsstaterna. När direktivet har antagits behöver vi också se till att patientuppgifter kan överföras från ett system till ett annat, att informationssäkerheten garanteras och att patientens säkerhet garanteras. Patienten är det som är viktigast här.

 
  
MPphoto
 

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). (DA) Herr talman! Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och man behöver inte vara någon professor för att se vad det här förslaget leder till i dess nuvarande form. Å ena sidan kommer det att vara ett topplag med dem som är rika, välutbildade och har rätt kontakter – vilket i princip alla vi här i kammaren är. Vi har möjlighet att hoppa över väntelistan i vårt hemland och söka de bästa experterna i EU. Vi har nämligen råd att betala för behandlingen och vi har råd att betala för resan och andra extra omkostnader. Å andra sidan har vi de fattiga och de underprivilegierade. De får ställa sig längst bak i kön och när det till slut är deras tur får de den behandling som vi, de rikaste, inte vill ha. Vid högtidliga tillfällen presenterar EU sig självt som ett alternativ till USA, men poängen är att EU börjar likna USA alltmer – även inom hälsoområdet. Vår grupp stöder fri och lika tillgång till nödvändiga behandlingar. Därför säger vi nej till detta förslag.

 
  
MPphoto
 

  Alojz Peterle (PPE-DE). - (SL) Europas sociala landskap har förändrats. Vi står inför nya utmaningar som kräver en förnyelse av den europeiska sociala modellen. Europas sjukvårdslandskap håller också på att förändras. Framgångstalen ökar för vissa sjukdomar, liksom utgifterna för att driva sjukvårdssystemen. Men den sjukvård som medborgarna möter uppvisar också stora kvalitetsskillnader, både mellan medlemsstaterna och mellan olika medborgare. Överlevnadstalen för cancer varierar så mycket som 10 procent mellan medlemsstaterna.

Jag välkomnar Europeiska kommissionens planer på att undersöka sjukvårdsfrågan inom ramen för en förnyad social agenda. Samtidigt beklagar jag emellertid att medborgarnas hälsorelaterade rättigheter har kommit i fokus enbart på grund av en dom i EG-domstolen. Jag talar i egenskap av en som själv har överlevt cancer och som känner till fall där patienter har fått höra att ”vi kan inte göra något mer för dig” i ett land och sedan fått effektiv vård i ett annat land.

Fri rörlighet innebär valmöjlighet. Valmöjligheten leder till större konkurrens och därmed till ökad kvalitet och möjligtvis också till lägre kostnader. Jag är övertygad om att direktivet om patientrörlighet kommer att sätta fart på Europa och få många positiva konsekvenser. Vårt gemensamma mål är hälsa för alla. Direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård innebär utan tvekan ökad närhet till medborgarna, som är mindre intresserade av diskussioner om befogenheter än av den kortaste vägen till hälsa – och det är helt naturligt den som är tydligt utmärkt.

Den mest framgångsrika EU-politiken är sådan politik som medborgarna känner i plånböckerna, vilket de gjorde med roaming-direktivet. När det gäller direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård kommer medborgarna inte att känna det direkt i sina plånböcker, åtminstone inte till att börja med, men de kommer att få ökad valfrihet för samma pengar. Och det är ingen dålig känsla, särskilt inte när det gäller hälsa.

 
  
MPphoto
 

  Evelyne Gebhardt (PSE). - (DE) Herr talman, fru minister, fru kommissionsledamot! När vi talar om ett socialt EU måste vi alltid sätta människorna och deras intressen främst. Det betyder att vi alltid först måste prioritera att genom hälso- och sjukvårdssystemet ge människor bästa möjliga vård lokalt. Det är den absolut första prioriteringen. Det är det förbehåll som måste vara grunden för vårt förhållningssätt till direktivet.

Det finns dock många problem som kräver andra lösningar, oavsett om det handlar om att människor reser eller arbetar i andra länder, har en sällsynt sjukdom eller att de kan få bättre vård i ett annat land. I dessa fall finns det således ett behov av att upphäva hindren för rörlighet och se till att rättslig klarhet skapas. Det är den andra prioriteringen.

Den tredje prioriteringen är att vi återigen måste komma ihåg att enligt EU:s fördrag är den nationella hälso- och sjukvården en fråga för medlemsstaterna, och vi måste respektera detta. Med andra ord är organisationen och finansieringen av hälso- och sjukvårdssystemen medlemsstaternas ansvar, och vi kan inte förändra detta genom vår lagstiftning. Det är inte en åsikt, vi kan inte det, och vi har inte för avsikt att göra det om vi inte någon gång i framtiden kommer överens om att inrätta en gemensam hälso- och sjukvårdspolitik. Det vore ett idealiskt scenario, men jag är rädd att vi långt ifrån är redo att ta ett sådant steg.

 
  
MPphoto
 

  Othmar Karas (PPE-DE). - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi och EU:s folk är nöjda över att vi äntligen kan börja diskutera förslaget i parlamentet.

Jag beklagar att PSE-gruppens hot mot kommissionen ledde till ett dödläge som varade i flera månader. Förslaget är bra och det ger mervärde för EU:s befolkning. Vi vill se att man politiskt skapar gränsöverskridande rättslig klarhet så att folk inte längre behöver vända sig till domstolen för att hävda sin grundläggande rätt till personlig frihet och rörelsefrihet.

Vi diskuterar ett direktiv om patientrörlighet, inte om hälso- och sjukvårdstjänster. Det främsta ansvaret för att se till att hälso- och sjukvården genomförs och att den håller hög kvalitet samt att finansiera den ligger alltjämt hos medlemsstaterna. Vi vet dock att vi behöver större samarbete mellan medlemsstaterna inom hälso- och sjukvården samt mer gränsöverskridande europeisk input i forskningen, framför allt när det gäller tillhandahållande av sjukhus och på utbudssidan.

Frågan gäller den fria rörligheten för patienter. Vi frågar inte om hälso- och sjukvårdssystem och högkvalitativa hälso- och sjukvårdstjänster kan organiseras utan oönskade sidoeffekter, utan vi frågar hur det kan göras. Vi rör oss mellan fyra poler: patienträttigheter, skydd av hälso- och sjukvårdssystemen, skydd av sjukförsäkringar och kvalitetssäkring av hälso- och sjukvården, säker finansiering samt rättslig klarhet.

Patienterna har ett legitimt intresse av att söka efter vad som verkar vara den bästa sjukvården. För att de ska kunna göra det behöver vi en rättslig ram och rättslig klarhet. Å andra sidan vill huvuddelen av befolkningen ha tillgång till vård så nära sina hem som möjligt. Vi har problemet med finansiering av sjukvården i medlemsstaterna. Större rörlighet till samma kostnad är därför den rätta lösningen. Vi har problemet med kvalitetssäkring av hälso- och sjukvårdstjänster. Vi borde inleda en debatt om europeiska minimistandarder även inom detta område.

 
  
MPphoto
 

  Mia De Vits (PSE). - (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med andra ledamöter om att det är viktigt att vi äntligen lägger fram det här förslaget. Det tillgodoser ett behov, en realitet, och det betyder att vi verkligen kan göra någonting för människor.

Vissa ledamöter påstår att bara de som är rika kommer att ha möjlighet att få behandling utomlands. Vi måste se till att hälso- och sjukvården utomlands inte bara är tillgänglig för de mest välbärgade, bara för att de kan utnyttja lagstiftningen för att få tillgång till dyra behandlingar. Patienterna har rätt till klarhet och rättslig klarhet och vi kan arbeta för det. Det är vårt jobb.

Förslaget är verkligen positivt för EU-medborgarna. Det är givetvis inte perfekt, utan vissa förändringar behövs. Jag tänker på definitionerna av ”sjukhus”, ”vård utanför sjukhus” och så vidare samt på att man bör ta upp särskilda fall där det kan vara berättigat med förhandstillstånd. Vi kommer säkerligen att ta upp detta under debatten.

Jag hoppas att vår debatt kommer att var lugn och pragmatisk samt att den inte kommer att baseras på ideologier. Man kommer att vara tvungen att ta itu med andra aspekter i den nationella lagstiftningen, men jag håller verkligen inte med dem som säger att förslaget undergräver medlemsstaternas möjligheter att organisera sin hälso- och sjukvård. Jag anser att det är oerhört viktigt att vi diskuterar förslaget.

 
  
MPphoto
 

  Milan Gaľa (PPE-DE).(SK) Ansvaret för hälso- och sjukvården i EU ligger först och främst hos medlemsstaterna. Ansvaret för att organisera och tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster enligt artikel 152 i fördraget erkänns fullt ut.

Syftet med förslaget är att införa och garantera en öppen ram för säker, högkvalitativ och effektiv gränsöverskridande hälso- och sjukvård inom EU och på samma gång garantera en hög nivå av hälsoskydd, samtidigt som man fullt ut respekterar subsidiaritetsprincipen. Även om jag helhjärtat stöder direktivets avsikter och mål skulle jag vilja ta upp några tillkortakommanden i förslaget som kan övervinnas.

Vissa är rädda för att den här typen av vård kommer att skapa onödig press på vissa medlemsstaters sjukförsäkringssystem. Vi behöver en mer exakt definition av de förfaranden som rör tillhandahållande av vård och ersättning av kostnader för upprepade sjukhusvistelser och skador, liksom för komplicerade behandlingar Vi måste fastställa en tidsram för ersättning av kostnader och samtidigt tydligt ange att vi genom direktivet varken vill eller kommer att lösa långsiktiga hälso- och sjukvårdsfrågor inom de inrättningar där hälso- och sjukvårdssystem och sociala system vanligen möts.

Termen ”fördelaktig för patienten” måste specificeras. I första hand bör man ta hänsyn till de medicinska aspekterna, inte till de subjektiva fördelarna. När man specificerar termerna ”sjukhusvård” och ”öppenvård” skulle det vara bra om man också specificerar termen ”specialiserad öppenvård”. Dessutom kvarstår problemet med metoder för ersättning för recept som utfärdats i andra länder.

Precis som andra gånger när fri rörlighet har införts finns det vissa problem. Jag menar dock att dessa inte är oöverkomliga.

 
  
MPphoto
 

  Pier Antonio Panzeri (PSE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det har sagts att hälso- och sjukvårdstjänsterna är en viktig pelare för den europeiska sociala modellen. Därför är det helt riktigt att vi bör ta itu med denna fråga för att garantera en hög nivå av hälsoskydd och lika tillgång till sjukvård för alla. Tyvärr verkar det inte som texten som diskuteras är ett steg i den riktningen.

Vi får inte glömma bort varför direktivet bör upprättas, nämligen för att se till att medborgarna har rätt att utnyttja hälso- och sjukvårdstjänster inom EU, inom ramen för den fria rörligheten. I praktiken kan texten ses som ett verktyg för att sjukvårdsmarknaden ska öppnas upp på gemenskapsnivå, någonting som är tämligen svårt och som mycket väl skulle kunna leda till en rätt till hälsa för de välbärgade.

I direktivet tar man enbart upp rätten till ersättning för de kostnader man lagt ut och det handlar bara om ersättning av sjukvårdskostnaden i förhållande till kostnaden i hemlandet. Kostnader för transporter och uppehälle i värdlandet ingår inte. Direktivet innehåller också andra kritiska punkter som har diskuterats, från behovet av att garantera tjänsterna håller en viss standard på gemenskapsnivå till den viktiga frågan om information.

Därför anser jag att det behövs en djupare reflexion så att vi tillsammans kan försöka ge EU-medborgarna de svar som fortfarande fattas i direktivet.

 
  
MPphoto
 

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) För det första skulle jag vilja välkomna kommissionens hela förslag om ett nytt socialt paket. Behovet av att modernisera den europeiska sociala modellen är uppenbart under 2000-talet och i förhållande till Lissabonsstrategins mål angående fortsatt ekonomisk tillväxt och befolkningstillväxt.

Det direktiv som diskuteras är viktigt för att man ska kunna förstärka den sociala agendan, i synnerhet när det gäller att främja geografisk och yrkesmässig rörlighet, liksom ett längre och hälsosammare liv för EU-medborgarna. Jag hoppas att bestämmelserna i direktivet kommer att föra hälso- och sjukvårdstjänsterna närmare medborgarnas hem och då syftar jag på alla sociala kategorier, inklusive invandrare och personer som arbetar eller studerar utomlands.

Det är mycket viktigt att sjukvården tillhandahåller säkra, kvalitativa tjänster överallt i EU. I detta avseende skulle jag vilja betona vikten av utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal inom EU, liksom vikten av att man underlättar kommunikation och utbyte av god praxis inom gemenskapen. Med tanke på direktivets gränsöverskridande natur bör utbildningen omfatta studier i främmande språk och kännedom om grunderna i den interkulturella dialogen.

Dessutom är adekvat kunskap om informations- och kommunikationsteknik lika viktig för direktivets framgång. Det är till och med nödvändigt för att man ska kunna stärka den så kallade e-hälsan.

 
  
MPphoto
 

  Daciana Octavia Sârbu (PSE). - (RO) Hälso- och sjukvårdstjänster är en pelare i den europeiska sociala modellen och när man inrättar en inre marknad för dessa tjänster bör man inte uppmuntra sjukvårdsturism, som bara välbärgade patienter som kan många språk och har tillgång till information kan utnyttja.

Man behöver förtydliga villkoren för ersättning och beviljande av sjukvård, liksom begreppet hälso- och sjukvård. Jag är oroad över vilka konsekvenser direktivet kommer att få för de nya medlemsstaterna. EU-medborgarna kommer inte att resa till länder där sjukvården är mycket dyr, tvärtom kommer de att åka till länder som Rumänien, Bulgarien eller Polen, vilket kommer att leda till en massutvandring av patienter från Västeuropa till Östeuropa.

Även om bestämmelserna om hälso- och sjukvårdstjänster i de nya medlemsstaterna i enlighet med tydligt definierade kvalitets- och säkerhetsnormer inte tillämpas på samma sätt för alla sorters hälso- och sjukvård växer efterfrågan på tandläkartjänster i Östeuropa hela tiden. Det kommer att leda till att priserna ökar i värdländerna, vilket gör att det blir svårare för medborgarna att utnyttja hälso- och sjukvården, dels på grund av priserna och dels på grund av att vissa företag kommer att leta efter klienter som är beredda att betala mer.

Att öppna upp EU:s marknad för hälso- och sjukvårdstjänster kommer att ha stora effekter på hälso- och sjukvårdssystemen i Östeuropa, och ojämlikheten kommer att öka. Ökad valfrihet när det gäller form och plats för sjukvården är positivt, så länge alla medborgare har tillgång till tjänsterna, oberoende av social ställning.

 
  
MPphoto
 

  Dariusz Rosati (PSE). - (PL) Herr talman! Syftet med det sociala paketet bör vara att se till att alla EU-medborgare har en universell och rättvis tillgång till högkvalitativa hälso- och sjukvårdstjänster. I viss utsträckning kan målet nås genom adekvat reglering på gemenskapsnivå, men många problem uppstår på grund av felaktiga och ineffektiva lösningar inom de enskilda medlemsstaterna. Därför bör kommissionen uppmuntra medlemsstaterna att reformera sina nationella sjukvårdssystem, främst genom att sprida god praxis och genom effektiva finansieringsmetoder.

En förutsättning för en effektiv hälso- och sjukvård är fri rörlighet för vårdpersonal mellan medlemsstaterna. I detta avseende måste jag rikta er uppmärksamhet på de restriktioner som alltjämt tillämpas för polska sjuksköterskor och barnmorskor som vill arbeta utomlands. Detta är diskriminering av polska arbetare och en uppenbar kränkning av principen om fri rörlighet för arbetskraft samt principen om likabehandling. Jag uppmanar kommissionen att sätta stopp för denna diskriminering och att åter ge de polska sjuksköterskorna rätt att utöva sitt yrke, utan restriktioner, i andra EU-länder.

 
  
MPphoto
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE).(SK) Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd hade intensiva diskussioner om gränsöverskridande hälso- och sjukvård när tjänstedirektivet debatterades. Den överenskomna kompromissen uppnåddes bara genom att hälso- och sjukvårdstjänster, på grund av sin specifika natur, ströks från direktivets räckvidd. Eftersom problemet är komplext välkomnar jag debatten.

Patienterna måste, även innan de efterfrågar hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat, ha tillgång till tydlig och begriplig information, framför allt när det gäller behandlingskostnadernas nivå, möjligheten till ersättning från sjukförsäkringsgivaren och behovet av förhandstillstånd. Vi måste anta regler på gemenskapsnivå som gör det möjligt för patienterna att utnyttja hälso- och sjukvården överallt inom EU, snarare än att göra dem till offer för systemet.

 
  
MPphoto
 

  Arlene McCarthy (PSE). - (EN) Herr talman! Många talare betonar att alla patienter, oavsett om de reser eller stannar hemma, är berättigade till högkvalitativ och säker sjukvård. Låt oss inte glömma att en av våra största demografiska utmaningar är en åldrande befolkning som utan tvekan vill ha tillgång till hälso- och sjukvård nära hemmet. Vi behöver tydlighet för att kunna respektera patienternas rätt till hälso- och sjukvård, och på samma gång måste vi respektera att organisationen av sjukvårdstjänsterna, framför allt finansieringen, enligt EU-fördraget ligger inom medlemsstaternas behörighet. Vi måste inse att 27 stater har olika system, olika finansieringssystem. Jag beklagar att man inte är tydlig på denna punkt i direktivet, men jag litar på att våra föredragande kan förtydliga dessa frågor. Om vi vill hålla advokaterna utanför måste vi vara tydliga, inte bara för att undvika att patienterna vänder sig till domstol, utan också för att undvika att de vänder sig till domstol på grund av att de har nekats gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Vi behöver således vara mer nytänkande i vår strategi. Jag anser att den ideala blandningen är att ha patientrörlighet och samtidigt uppmana medlemsstaterna att köpa in experttjänster, att inte bara behandla en patient utan grupper som lider av samma problem. Det är mer kostnadseffektivt, och på så sätt har patienterna möjlighet att vara nära familj och vänner.

 
  
MPphoto
 

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! I teorin är direktivet underbart, men i praktiken skulle det kunna vara en mardröm. Jag säger detta eftersom det skulle kunna leda till att tjänsterna blir bättre på vissa ställen och sämre på andra. Ta följande exempel. Om alla patienter i ett litet land som Cypern med neurokirurgiska problem åker till Sverige eller Storbritannien för att få neurokirurgisk behandling, vad kommer då att hända med neurokirurgin på Cypern? Standarden kommer oundvikligen att minska, och detta gäller även behandlingar av hjärt- och kärlsjukdomar, ortopediska behandlingar, onkologiska behandlingar med mera. Så vi måste vara mycket försiktiga.

Jag stöder helt och hållet direktivet, men vi måste se till att vi inte gör bra vårdinrättningar bättre och dåliga sämre. Vi måste vara försiktiga när vi höjer hälsonivån i EU, i stora länder såväl som i små.

 
  
MPphoto
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Syftet med den nya sociala agendan är, bland annat, att upphäva hindren för rörlighet i ett samhälle som accepterar likhetsprincipen, där det inte borde finnas några hinder för någon. En mycket viktig fråga är förslaget till direktiv om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det behövs för att människor ska kunna fungera i dagens snabba värld, där människor reser hundratals kilometer för att delta i möten. Därför är det oerhört viktigt att alla EU-medborgare vet att om deras liv är i fara kommer någon att rädda dem och att de är garanterade hälsa utan onödiga regler eller hinder. Vi bör se till att alla EU-medborgare vet att de måste ha ett europeiskt sjukförsäkringskort för att kunna få tillgång till sjukvård i en nödsituation. Patienterna måste veta att i en nödsituation ska de behandlas på samma sätt som medborgarna i det land de behandlas i. Kvalitet, produktivitet och, framför allt, patientsäkerhet är de frågor som bör vara viktigast för oss.

 
  
MPphoto
 

  Christel Schaldemose (PSE). (DA) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionen för att den har lagt fram detta direktiv. Jag anser att det är otroligt viktigt att politikerna har möjlighet att diskutera patienträttigheter, snarare än att det ska vara upp till EG-domstolen att fatta beslut inom ett så viktigt område. För mig är patienterna allra viktigast. Vi måste koncentrera oss på patienterna och därför måste vi också reflektera över hur vi ska inrätta direktivet så att vi kan fokusera på att ge alla patienter möjlighet att få bra vård. Därför anser jag att det är viktigt att se till att man genom direktivet gör det möjligt för patienterna att stanna i sitt hemland och att de även där har tillgång till bra behandling. Följaktligen anser jag att förhandstillstånd bör bara regel snarare än undantag.

Det är vad jag menar att vi bör fokusera på. Dessutom håller jag med min kollega Daciana Octavia Sârbu om att vi måste se till att direktivet inte skapar en klyfta mellan öst och väst, och mellan nord och syd i Europa.

 
  
MPphoto
 

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionens förslag. Frågan som ställs är ”Vad kan EU göra för mig?” Jag anser att det är viktigt att vi gör sjukvården tillgänglig i hemlandet om den inte redan är det. Eftersom jag är en av dem som har dragit fördel av gränsöverskridande hälso- och sjukvård – men jag hade råd med det – anser jag att det är viktigt att den är tillgänglig för alla i gemenskapen. Därför är det viktigt att se till att behandlingarna inte tillhandahålls för sent. Det är en av de saker jag anser är viktiga när man utvecklar politiken.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Jag menar att det finns ett antal principer som man bör beakta i den här frågan. Den första är att patienternas hälsa givetvis måste vara det centrala.

Vi får inte lämna över frågan om dessa rättigheter till domstolsbeslut. Vi som lagstiftare måste skapa lagen inom detta område.

För det tredje får inte konkurrens mellan nationella hälso- och sjukvårdstjänster uppmuntras i direktivet eller bli resultatet av det. Inte heller får konkurrens i allmänhet uppmuntras inom området.

 
  
MPphoto
 

  Petru Filip (PPE-DE). - (RO) De nya medlemsstaterna har problem med en omfattande migration av högt kvalificerad arbetskraft inom sektorn för hälsovårdstjänster, vilket leder till svåra obalanser som kommer att bli utgiftskrävande att korrigera. De nya medlemsstaterna måste få stöd genom EU:s utökade finansieringsprogram för att kunna utveckla en flexibel hälsovård för alla patienter på ett handfast och icke-diskriminerande sätt.

 
  
MPphoto
 

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). - (RO) EU:s politik för rörlighet är ett av EU:s viktigaste politikområden, som ger medborgarna möjlighet att etablera sig och arbeta i de länder där de kan höja sin levnadsstandard. Den fria rörligheten hämmas dock avsevärt av oron över om det är möjligt att få ersättning för sjukvårdsbehandling utomlands.

Jag förordar därför att det inrättas ett europeiskt sjukförsäkringsprogram som erkänns av alla medlemsstater och som underlättar det europeiska samarbetet inom området för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det kommer att leda till att vi utvecklar en modern social agenda som kan bidra till att skapa möjligheter inom utbildning och sysselsättning.

 
  
MPphoto
 

  Elisabeth Morin (PPE-DE).(FR) Herr talman! I detta förslag till direktiv läggs tonvikten vid patientintresset och jag välkomnar att kommissionen och ministern anlägger detta mänskliga perspektiv. Jag uppskattar också det förbättrade samarbetet mellan medlemsstaterna vad gäller respekten för nationella hälsovårdssystem och jag hoppas att denna möjlighet för EU:s medborgare ska förstärkas genom tillhandahållandet av korrekt information, något som behövs. Effektivitet och medmänsklighet – det är vad som tilltalar mig i förslaget till direktiv.

 
  
MPphoto
 

  Panayotis Demetriou (PPE-DE).(EL) Herr talman! Jag är stolt över att detta direktiv har utarbetats och drivits av två cypriotiska kommissionsledamöter, Markos Kyprianou och Androulla Vassiliou. Direktivet är riktigt och nödvändigt och måste genomföras.

Fokus i direktivet läggs framför allt på patienten, som ges rätt till bästa möjliga vård, i synnerhet när den inte kan tillhandahållas i patientens hemland.

De praktiska svårigheterna har effektivt kartlagts och måste uppmärksammas, eftersom bristfällig tillämpning i slutänden kan omintetgöra en idé som i andra avseenden är sund.

 
  
MPphoto
 

  Roselyne Bachelot-Narquin, rådets ordförande. (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig börja med att vara lite personlig och säga hur glad jag är över att återse mina kolleger från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottets ordförande Jan Andersson, Anne Van Lancker, Ria Oomen-Ruijten, Jiří Maštálka med flera. Jag vill framföra mina varmaste hälsningar till dem.

John Bowis, som talade för PPE-DE-gruppen, satte frågan i sitt rätta sammanhang när han undrade: Vad kan EU kan göra för mig? Han tog på nytt upp frågan om ett europeiskt grannskap, i likhet med flera andra, exempelvis Dagmar Roth-Behrendt för socialdemokratiska gruppen och Jules Maaten för ALDE-gruppen.

Många av dem som talade efter John Bowis betonade också att patienterna ska ges företräde framför stater och system. Det är helt riktigt. Likväl får vi inte hamna i att ställa patienter mot stater och sjukförsäkringssystem eftersom varje form av destabilisering av sjukförsäkringssystemen skulle få förödande konsekvenser för hälso- och sjukvårdens organisation och i synnerhet för de patienter vi vill värna om.

Därför vill jag svara Dagmar Roth-Behrendt att det här inte handlar om patientens rätt till rörlighet inom EU, som är en självklar och grundläggande rättighet. Den fråga som tas upp i direktivet gäller ersättning och ersättningsvillkor, och huruvida man har rätt till ersättning eller inte. I artikel 152 i fördraget slås det fast att medlemsstaterna får organisera och finansiera hälso- och sjukvården i det egna landet som de vill.

En central aspekt av frågan om förhandsgodkännande är balanserade och sunda finanser i de nationella hälsovårds- och sjukförsäkringssystemen, framför allt i de fattigaste länderna. I denna text påminns vi om det ansvaret, och medlemsstaterna kan under inga omständigheter använda sig av direktivet för att undfly sitt ansvar.

Jean Lambert sa i korthet att gränsöverskridande vård inte är ett mål i sig och Derek Roland Clark påpekade att vi kanske bör se till att bestämmelserna i det nya direktivet inte i sista hand gynnar de mest välbärgade, högutbildade och välinformerade patienterna, medan de fattigaste patienterna givetvis missgynnas.

Kärnfrågan här, den fråga vi nu diskuterar och som kommissionen och rådet noga bör överväga, är emellertid förhandsgodkännande för sjukhusvård, eftersom det verkligen är där det föreligger störst risk för en avreglering av de nationella systemen.

Jean Lambert frågade om förslaget till direktiv var förenligt med förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen. Domstolen har slagit fast att dessa båda ersättningssystem är förenliga. Vi måste därför se till att de båda systemen organiseras på rätt sätt. I det föreliggande förslaget till direktiv prioriteras genomförandet av förordningen, vilket förefaller rimligt. Principen om patientens valfrihet måste dock fortsätta att tillämpas om en patient av andra skäl än rent ekonomiska föredrar att utnyttja de möjligheter som öppnar sig genom EG-domstolens rättspraxis.

I likhet med Bernadette Vergnaud beklagade en del ledamöter att texten inte täcker alla svårigheter patienter kan stöta på inom EU, och i synnerhet i sitt ursprungsland. Om vi tittar enbart på de svårigheter som tas upp i denna text kan man konstatera att det inte är sannolikt att en mer vittfamnande text skulle ha varit bästa sättet att lösa en del högst konkreta problem, exempelvis rörande ersättning till patienter som reser till ett annat EU-land för att studera, arbeta eller helt enkelt ha semester.

Direktivet handlar inte heller enbart om hälsovårdstjänster, på gott och ont. Därför är det inte meningsfullt att beskriva det som någon sorts ”Bolkesteindirektiv”. Det är inte alls vad direktivet handlar om.

När de grundläggande principerna väl har slagits fast – och jag har noterat dem – måste därför detta direktiv ge oss möjlighet att bevara vissa regleringsmöjligheter, såsom finns mellan kommissionen och rådet men även mellan många ledamöter i alla grupper, vad gäller respekten för patientens valmöjligheter. När det gäller förhandsgodkännande för gränsöverskridande hälso- och sjukvård måste medlemsstaterna även i fortsättningen ha ansvaret för vilka vårdalternativ de erbjuder.

När en stat ställer vissa villkor för tillgång till vård som ges av folkhälsoskäl – exempelvis systemet med läkares remittering, eller vad som brukar kallas ”gate-keeping” på engelska – så ska de systemen iakttas och tillämpas när patienter vänder sig till ett hälsovårdssystem i ett annat land än hemlandet.

Självklart kan inte diskussionen om direktivet frikopplas från kommissionens kommande meddelande eller från rådets förslag till rekommendation om gemenskapens åtgärder inom området för sällsynta sjukdomar. Jag menar att det är fullt möjligt att föra dessa diskussioner samtidigt. En annan fråga som många ledamöter berört är hälsoinformationssystemens interoperabilitet. Direktivet kan bidra till detta i lagstiftningshänseende.

Självklart befinner vi oss bara i inledningen av dialogen och diskussionen om denna fråga, som ska omfatta så skilda ämnen som dataskydd och transparenta normativa delar och räckvidd. Med hjälp av den rättssäkerhet direktivet skapar bör vi emellertid kunna fortsätta utvecklingen mot ökad interoperabilitet, vilket inte betyder att det är vårt enda mål. Vi vill helt enkelt ha harmonisering och ökad kompatibilitet.

Tack allihop för era genomtänkta och värdefulla bidrag, som har varit mycket klargörande för debatten.

 
  
MPphoto
 

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det har varit en mycket intressant diskussion.

Låt mig säga att vi ofta hör frågan om hur vi ska få medborgarna att närma sig EU.

Detta är ett exempel på hur vi kan få medborgarna att känna att EU gör någonting just för dem. Med det nuvarande systemet finns många orättvisor. Genom den tydliga lagstiftningsram som tillhandahålls i förslaget till direktiv när det gäller medborgarna och diverse frågor försöker vi ge medborgarna tydlig information om deras rättigheter och hur de kan utöva dessa.

Visst finns det problem. Jag lyssnade mycket uppmärksamt på er oro, och jag är säker på att vi under debatten och våra kommande överläggningar måste ta itu med dessa frågor så att vi i slutänden får ett resultat som verkligen gagnar medborgarna.

Detta är inte ett andra Bolkesteindirektiv – långt därifrån – och vi ska inte tänka i de banorna. Direktivet handlar om patienternas rättigheter och hur dessa rättigheter kan utövas.

Vi försöker inte att harmonisera hälsovårdssystemen. Medlemsstaterna kan fortsätta att driva och reglera sina hälsovårdssystem, och de kan själva avgöra vilka förmåner de vill erbjuda sina medborgare och i vilken omfattning.

Vi försöker inte att uppmuntra till hälsovårdsturism. Vi försöker inte att erbjuda medborgarna en möjlighet att skönhetsoperera sig. I stället försöker vi att ge medborgarna rätt till god hälso- och sjukvård när de är sjuka och behöver det.

Vi förväntar oss inte heller att en våg av EU-medborgare ska strömma från sina hemländer till andra medlemsstater. Enligt våra beräkningar och konsekvensanalyser kommer endast en liten andel medborgare att söka sig utomlands. Varför? För att de vill få den vård de behöver i närheten av familjen, de vill tala sitt eget språk och vistas i en bekant miljö.

Det finns dock tillfällen då de behöver extra hälso- och sjukvård som deras hemland inte kan tillhandahålla. Detta är en rättighet vi ger dem – en extra rättighet att på basis av adekvat information själva besluta vart de ska vända sig för att få vård.

Vi har faktiskt uppmuntrats av EG-domstolen att lagstifta. Vi kan inte hela tiden överlåta åt domstolen att från fall till fall besluta om patientens rättigheter. Det är inte rättvist. Hur många europeiska medborgare har råd med advokat och kan kosta på sig att gå till domstol? Bara ett fåtal. Därför måste vi erbjuda alla patienter lösningar, ge dem korrekt information och låta dem själva bestämma vad de behöver.

Nu är det dags för oss att samarbeta – rådet, kommissionen och parlamentsledamöterna – och försöka hitta bästa tänkbara lösningar för patienterna.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Tack, fru kommissionsledamot! Av applåderna att döma tror jag att parlamentet är belåtet.

Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Jag vill upplysa er om att PPE-DE-gruppen nu har dragit tillbaka sitt resolutionsförslag.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Lívia Járóka (PPE-DE), skriftlig. (EN) Hälso- och sjukvård för romer är en fråga man systematiskt har blundat för och sällan tagit i beaktande inom EU, trots att tillgång till hälso- och sjukvård är en grundläggande rättighet för EU:s medborgare. Den förnyade sociala agendan om gränsöverskridande hälso- och sjukvård måste ta i tu med de problem romer stöter på när de inte kan få hälsovårdstjänster i närheten av där de bor. De flesta romer lever i städernas utkanter, miltals från hälsovårdsinrättningar. Att de är avskurna från dessa tjänster leder till att den förväntade livslängden för romer beräknas ligga tio år under riksgenomsnittet. Förebyggande åtgärder och vaccination mot vanligt förekommande sjukdomar i romska samhällen, liksom frågan om akutsjukvård och regelbundna hälsokontroller, återstår fortfarande att lösa. En annan faktor som begränsar romernas tillgång till hälso- och sjukvård sammanhänger med att de ofta saknar id-kort som gör att de kan ansöka om försäkringar och socialhjälp. I samband med kommunistregimernas fall blev många romer inte registrerade, de glömdes bort eller ströks från ländernas medborgarregister. Slutligen måste de romska kvinnornas hälsa uppmärksammas, eftersom det är de som bär upp de romska samhällena. Om kommissionen ska hjälpa EU-medborgare att få tillgång till hälsovårdstjänster inom EU måste den se till att detta tillämpas generellt och rättvist.

 
  
MPphoto
 
 

  Lasse Lehtinen (PSE), skriftlig. (FI) I ett välfungerande EU måste patienten kunna begära att få god vård överallt där den finns att tillgå. Om det är väntelistor för en hjärtoperation eller en höftledsoperation i ett land måste det vara möjligt att få tillgång till behandling i ett annat land utan någon protektionistisk lagstiftningsdjungel. Att undanröja hinder innebär också att befintliga resurser utnyttjas mer effektivt. Många av uttalandena mot den fria rörligheten för patienter och tjänster vädjar till de sämsta sidorna hos Europatanken – främlingsfientlighet och misstro. Välfungerande hälsovårdstjänster i både privat och offentlig regi hör hemma i välfärdssamhället – det europeiska välfärdssamhället.

 
  
MPphoto
 
 

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. (EN) Gränsöverskridande hälso- och sjukvård är en viktig del av det sociala paketet. Eftersom EU har underlättat fri rörlighet och rätten att bo och arbeta i andra EU-länder fanns det ett trängande behov av att klargöra patienternas rätt till hälso- och sjukvård i andra medlemsstater.

Trots en rad domar i EG-domstolen inom detta område är medborgarna ännu inte fullt medvetna om sina rättigheter. Dessutom får de inte korrekt information om exakt vad de har rätt till och hur de ska gå till väga för att få behandling eller ersättning.

I Nordirland har pilotprojekt genomförts i angränsande länder för att folk ska kunna utnyttja de hälsovårdstjänster som ligger bäst till för dem. Dessa projekt har varit mycket framgångsrika och blivit mycket uppskattade av de patienter som deltagit. Jag vill i detta sammanhang berömma de brittiska och irländska läkarförbunden för deras insatser när det gäller att främja gränsöverskridande hälso- och sjukvård mellan Nordirland och Irland.

Även om jag välkomnar kommissionens arbete kan jag inte hjälpa att jag tycker den är sent ute. Nu när denna fråga har blivit utredd och fått en rättslig ram hoppas jag uppriktigt att medlemsstaterna kommer att samarbeta fullt ut.

 
  
MPphoto
 
 

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Vi är fortfarande glada över att Europaparlamentet undantog hälsovårdstjänster från det allmänna tjänstedirektivet. Hälsovård är när allt kommer omkring en speciell sektor som kräver en speciell strategi.

Grundförutsättningen i förslaget, som ligger i linje med gällande rättspraxis, måste vara att det är medlemsstaternas ansvar att organisera och finansiera sin egen hälso- och sjukvård. Det betyder å ena sidan att patientens rörlighet inte får upphöjas till en absolut rättighet och å andra sidan att det inte finns några ursäkter för att inte investera i det egna landets hälsovårdssystem. Det förutsätter också med nödvändighet att medlemsstaterna måste få låta patienten betala den verkliga kostnaden. Det måste finnas solidaritet, men också en möjlighet att tillämpa olika taxor för patienter som via socialförsäkrings- och skattesystemet bidragit till finansieringen i sitt eget land och utländska patienter som inte har gjort det.

Det är en god sak att vi har direktivet, men alla med inblick inom området vet att mycket arbete fortfarande återstår. Enligt min mening är nyckelkriterierna fortfarande kvalitet, tillgänglighet och ekonomisk hållbarhet på grundval av en socialt ansvarsfull solidaritet.

 
  
MPphoto
 
 

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. (RO) Jag anser att tillgång till hälso- och sjukvård av god kvalitet är ett grundläggande värde i det sociala Europa. Patienternas rättigheter inom EU och gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna på detta område är en väsentlig del av det sociala paketet. Patienterna måste få tillgång till hälsovårdstjänster av hög kvalitet i alla medlemsstater och de måste få möjlighet till ersättning med belopp motsvarande vad de skulle få i hemlandet. I dagsläget finns betydande skillnader inom EU både när det gäller kvaliteten på hälsovårdstjänster och ersättningsbelopp. Jag menar att det finns ett brådskande behov av en utvärdering av EU:s hälsovårdssystem och den medicinska teknik som används. Lämplig utrustning på alla sjukhus med den teknik som krävs för att ställa diagnos och behandla olika tillstånd är en grundförutsättning för att tillhandahålla hälso- och sjukvård av god kvalitet. Läkare och sjuksköterskor flyttar mellan olika medlemsstater på jakt efter högre lön men också bättre diagnos- och behandlingsmöjligheter. Det är viktigt att direktivet om patienters rättigheter enligt EU:s prioriteringar omfattar en minimiförteckning över hälsovårdstjänster som fullt ut ska omfattas av sjukförsäkringsbudgeten.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

 
  

(1)Se protokollet.

Senaste uppdatering: 27 mars 2009Rättsligt meddelande