Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Ieke van den Burg och Daniel Dãianu, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om uppföljningen av Lamfalussyprocessen: framtida tillsynsstrukturer (2008/2148(INI)) (A6-0359/2008).

  Ieke van den Burg, föredragande. − (EN) Herr talman! Sedan 2002 har jag hållit på med frågan om finansmarknadernas stabilitet och tillsyn. Redan då pläderade jag, i ett betänkande till parlamentet om tillsyn, för ett starkt system med europeisk tillsyn jämförbart med det europeiska systemet med centralbanker.

Tack gode Gud för att vi har euron och ECB i dessa turbulenta tider, men det är desto mer genant att vi inte har denna starka tillsynsstruktur. Då lyckades jag inte få någon majoritet i parlamentet att ställa sig bakom en revolutionerande reform utan alla talade om utveckling. Jag har emellertid genom årens lopp talat med ett antal tillsynsmyndigheter och andra företrädare på hög nivå för branschen och tillsynsorgan, och de har sagt: ”Vi kan inte säga det här offentligt, men ni har rätt i att något mer måste hända – en verklig krissituation kommer att visa att detta inte är tillräckligt.”

Vi behövde alltså en kris för att skapa känslan av att detta är angeläget. Det säger sig självt att jag skulle ha föredragit att undvika en sådan kris och jag önskar att vi hade varit bättre förberedda. Men nu är krisen här, och tsunamin, som Charlie McCreevy fortfarande inte ville se på för några veckor sedan när vi behandlade betänkandena från Poul Nyrup Rasmussen och Klaus-Heiner Lehne, är här och det är makalöst tungt, skulle jag vilja säga.

Nu förväntar jag mig att det finns en sådan kraft, men jag är besviken och generad över att det som vi gör i EU är för lite och försent. Hela världen tittar på, men vi lyckas inte få till någon gemensam strategi. Till och med ekonomer och kommentatorer, som hejade på denna fantastiska finansiella ingenjörskonst som inte skulle hindras av regleringar, är nästan eniga i sin besvikelse över vad EU:s ledare hittills har åstadkommit. Jag kan hänvisa till gårdagens ledare i Financial Times exempelvis, där man säger: ”Hittills har EU:s ledare enbart visat att man är enig i deklarationer, där man gemensamt förkunnar att var och en tar hand om sina egna problem”. Financial Times drog också slutsatsen att vi behöver en dirigent och inte bara solosångare.

I morgon har parlamentet en möjlighet att visa att vi inte bara sjunger våra egna arior om sorg och ilska, och att vi skyller på andra, utan vi kan verkligen bidra konstruktivt till ledarskapet och ta till oss de mycket konkreta förslag som Europeiska kommissionen kan sätta i gång med omedelbart.

Det kan se ganska tekniskt ut för många andra parlamentsledamöter, men jag kan försäkra er att de är väl genomtänkta och genomarbetade av oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Det krävs bara ledarskap och mod från er sida, herr kommissionsledamot, för att visa grönt ljus och sätta i gång processen. Ni bör inte lyssna alltför mycket till lobbyisterna från finansvärlden som vill hindra er från att göra någonting, och självklart bör ni lyssna till experterna, men det politiska ansvaret att ta dessa initiativ ligger hos er.

José Manuel Barroso har redan nämnt några kortsiktiga åtgärder. Det han sa om en visemannagrupp glädjer mig, men återigen, detta är något som vi i parlamentet föreslog för två år sedan, och vi fick inte ert stöd för det. När det gäller förslagen i kapitalkravsdirektivet, åtgärderna för kreditvärderingsinstitut, är det inte helt klart för mig vilka förslag ni kommer att lägga fram om rekommendationen om direktörslöner. Jag hoppas att ni i detta avseende inte bara lyssnar till de svaga förslagen från Ekofinrådet utan att ni är beredda att gå lite längre. Slutligen, när det gäller tillsynen: visemannagruppen handlar inte bara om långsiktiga åtgärder, utan vi bör sätta i gång med någonting redan nu. När det gäller mina ändringsförslag 5, 6 och 7 så hoppas jag att det kommer att finnas stöd för ett förslag som omedelbart leder till en oberoende ordförande och vice ordförande för EU:s tillsynsstruktur.

  Daniel Dăianu, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag tänker använda denna stund till att säga några ord om frågor som verkar utgöra ramen för den offentliga debatten om reglering och tillsyn.

Först och främst, fria marknader är inte lika med avsaknad av reglering. En slapp penningpolitik kan leda till högre inflation och i slutändan till recession, men det kan inte i sig orsaka en kollaps i det finansiella systemet. De grunddrag i det finansiella systemet som har lett till hotet om kollaps är strukturella drag i det nya finansiella systemet.

Själva roten till denna kris är ett finansiellt system som saknar tillräckliga regleringar. Hypotekslån är inte problematiska i sig utan det är illa konstruerade värdepapper som grundas på dem som är problematiska. Ompaketering av finansiella produkter kan skapa brist på insyn i marknaderna. Ersättningssystem som leder till oansvarigt uppträdande – det är problematiskt. Missvisande modeller är problematiska, extrema hävstångseffekter är dåliga. Att inte ta itu med dessa problem skulle vara förfärligt fel.

Alla finansiella innovationer är inte av godo. Det är därför förvirrande att höra att det är dåligt med nya regleringar eftersom det skulle hämma finansiella innovationer.

Att konstruera ordentliga regleringar och tillsyn handlar inte om att införa socialism. Det handlar om vilken typ av marknadsekonomi vi vill leva i. Det kan leda till att man återskapar inslag av statskapitalism, det håller jag med om, och detta bör diskuteras.

Det räcker inte att lita på branschledda initiativ, för sådana initiativ brukar ofta gynna kapitalets intressen.

Hur kommer det sig att vi inte har lärt oss av tidigare kriser? Det är uppenbart att kapitalintressena kan ha en lång arm och försöka påverka regleringar och tillsyn, och även hur folk som vi beter oss.

Spelar moraliska värderingar någon roll? Ja, det tror jag att de gör. Den röra som vi i dag befinner oss i är också orsakad av att vissa ansåg att moraliska värderingar inte spelar någon roll i affärer. Lagstiftare och tillsynsmyndigheter måste förstå att det finns inbyggda risker i systemet. De bör alltid vara uppmärksamma på den finansiella stabiliteten.

Påfrestningar och kriser kan inte undvikas helt, men vi kan begränsa den skada de åstadkommer. Vi behöver mångsidiga svar på kriserna och en verklig samordning mellan EU, Förenta staterna och andra viktiga finanscentrum, särskilt i dåliga tider.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig inleda mitt anförande med situationen på finansmarknaderna. Vi befinner oss i den allvarligaste krisen i mannaminne. Det som började som en bolånekris har nu blivit mycket mer omfattande och berör hela ekonomin. Farhågor om finansieringsförmågan skapar en ännu större brist på förtroende bland alla ekonomiska aktörer. Om man inte snarast upphäver lånestoppet så står vi inför en nedåtgående spiral som får uppenbara konsekvenser för den ekonomiska verksamheten. En lättnad av lånevillkoren är i dag prioritet nummer ett. De åtgärder som centralbankerna vidtar i dag kommer att utgöra ett viktigt bidrag för att få i gång utlåningen.

Något som vi har lagt märke till de senaste veckorna är att ingen ekonomi eller finansmarknad är immun mot det som sker.

Vid rådets (ekonomiska och finansiella frågor) möte i går var finansministrarnas farhågor uppenbara. Vi konstaterade att regeringarna måste ingripa för att stötta finansmarknaderna, antingen genom kapitaltillskott, garantier eller genom andra medel. Det finns ingen universallösning. Starka och skyndsamma motåtgärder är avgörande.

Kommissionen för sin del visar sin förmåga att reagera snabbt. Kommissionen kommer nästa vecka att ta upp ändringsförslag rörande systemet för insättningsgaranti som kommer att innebära en högre miniminivå på skyddet och även kräva att medlemsstaterna inför förfaranden för snabb utbetalning.

Vid Ekofinrådet i går enades man om att medlemsstaterna skulle öka den nuvarande nivån till lägst 50 000 euro, och många gick ännu längre, upp till 100 000 euro. Detta återspeglar i viss grad skillnaderna i det genomsnittliga sparandet i medlemsstaterna.

Dessutom kommer vi skyndsamt att genomföra förändringar i våra redovisningsregler för att se till att bankerna i EU kan använda sig av samma flexibilitet som erbjuds bankerna i Förenta staterna, dvs. möjligheten för enskilda banker att, om de så önskar, flytta tillgångar från sina handelslager till sin finansieringsverksamhet. Detta är en åtgärd enligt kommittéförfarandet som jag hoppas att parlamentet kommer att samtycka till eftersom det är mycket angeläget. Jag hoppas att de nationella tillsynsorganen under tiden redan tillämpar de nya bestämmelserna så att de banker som så önskar kan använda sig av denna nya möjlighet för sina resultat för det tredje kvartalet. Dessutom har IASB godtagit Förenta staternas Securities and Exchange Commissions förtydligande av användningen av redovisning till verkligt värde när det saknas information från en aktiv marknad. Detta är också mycket viktigt för bankerna och bör användas vid kvartalsrapporteringen från det tredje kvartalet.

Givetvis fortsätter vi arbeta för ett snabbt genomförande av Ekofinrådets färdplan för att stärka EU:s förmåga att förhindra och hantera framtida finanskriser. Genomförandet av dessa initiativ är i gång överallt.

I kristider måste man se att politikerna gör någonting för att lugna allmänheten. Det är inte annorlunda här i Bryssel, förutom att vårt handlingsutrymme är mycket mer begränsat. Vi har inte tillgång till de finansiella resurser som krävs för att bekämpa denna kris. Det är centralbankerna och finansministrarna som håller i plånboken. Det vi kan göra är att sträva efter att optimera en gemensam strategi för medlemsstaterna. Det får inte råda något tvivel om att medlemsstaterna, genom att arbeta tillsammans, kommer i en mycket starkare ställning för att motverka den nedåtgående spiral som vi för närvarande befinner oss i. Vi måste fortsätta bistå medlemsstaterna i arbetet mot gemensamma mål och strategier. När vi har verktygen kommer vi att fortsätta att gå framåt snabbt med alla nödvändiga åtgärder.

Jag övergår nu till ert betänkande om uppföljningen av Lamfalussyprocessen och den framtida tillsynsstrukturen, och jag vill gratulera utskottet för ekonomi och valutafrågor – särskilt Ieke van den Burg och Daniel Dãianu – för deras utmärkta arbete med ett så tankeväckande och omfattande betänkande. I betänkandet lyfter man fram många av de utmaningar som vi nu står inför i samband med den pågående finanskrisen. Det finns ett synnerligen stort behov av innovativa och välgenomtänkta förslag om en reform av reglering och tillsyn i den rådande situationen.

I betänkandet ingår en ganska krävande lista med rekommendationer på områden där det behövs lagstiftning. Det är uppmuntrande att se att så många av de frågor ni lyfter fram är de som kommissionen också prioriterar. I många fall pågår arbete eller är planerat, efter initiativ enligt rekommendationerna.

Låt mig här nämna några av våra viktigaste pågående initiativ, såsom Solvens II-förslaget, förslaget till översyn av kapitalkravsdirektivet, som antogs av kommissionen förra veckan, och lagförslaget om kreditvärderingsinstitut som snart kommer upp.

Detta återspeglar många av de rekommendationer som framförs i ert betänkande.

Förslaget till ändringar i kapitalkravsdirektivet omfattar viktiga områden och kommer att leda till grundläggande förstärkningar av regelverket för EU:s banker och det finansiella systemet. Jag hoppas att ni kommer att stödja oss helhjärtat i detta. Det är mycket viktigt att vi når en överenskommelse senast i april.

Vi kommer snart att lägga fram ett förslag om kreditvärderingsinstitut. Syftet med förslaget är att införa ett system med rättsligt bindande tillstånd och stabil extern tillsyn, varigenom gemenskapens lagstiftare kommer att övervaka kreditvärderingsinstitutens riktlinjer och förfaranden. Europeiska värdepapperstillsynskommittén kommer här att inta en stark samordnande roll.

När det gäller EU:s tillsynsorganisation arbetar vi med en översyn av kommissionens beslut om att inrätta de tre tillsynskommittéerna. Före årets slut kommer dessa tre kommittéer att tilldelas specifika, konkreta uppgifter såsom a) medling, b) utarbetande av rekommendationer och riktlinjer, och c) en uttalad roll att stärka analysen och reaktionerna på risker för stabiliteten i EU:s finansiella system.

Vi måste också tänka på den mer långsiktiga visionen av EU-tillsynen. Det som händer nu visar på vilka begränsningar som finns i dag. Europeiska centralbankens hantering av krisen har varit föredömlig. Vi måste nu seriöst tänka igenom hur vår tillsynsorganisation för gränsöverskridande finansinstitut är uppbyggd. Som ordförande José Manuel Barroso tidigare sa vill vi inrätta en högnivågrupp för att gå igenom olika alternativ och komma med rekommendationer om hur vi ska gå vidare.

Detta omfattar förslaget i ert betänkande om en högnivågrupp för att ta itu med EU:s tillsynsorganisation.

Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att det inte kommer att bli lätt att enas om reformer av tillsynsorganisationen.

Men om vi inte drar lärdom av den nuvarande krisen gör vi EU en stor otjänst. Denna reflektion får dock inte skymma behovet av att vidta de pragmatiska åtgärder för att stärka tillsynen som vi har lagt fram i Solvens II-förslaget och i kapitalkravsdirektivet. Tillsynskollegier är helt nödvändiga.

Den tid vi har framför oss kommer att vara laddad. Vi måste alla ta det ansvar som ligger på oss. Det är nu dags för oss att visa att vi, genom att arbeta tillsammans, kan möta utmaningarna. Jag ser fram emot parlamentets starka stöd i detta avseende.

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tror det var Gertrude Tumpel-Gugerell som sa i Nice i mitten av september att vårt största misstag var att inte inkludera strukturer för finanstillsyn i Maastrichtfördraget. Vi borde redan ha klarat av den här frågan, tillsammans med besluten om EMU:s sista fas.

Jag håller helt med om detta, och Gertrude Tumpel-Gugerell är definitivt inte den enda som sagt det. Men vem ska vi klandra för att inga framsteg gjorts när det gäller tillsynsstrukturen? Jag tror inte att det är EU:s fotfolk vi ska klandra – och med det menar jag Europeiska kommissionen, som har levererat resultat, och även parlamentet. Som Ieke van den Burg sa har vi arbetat med denna fråga sedan början av år 2000 och lagt fram flera förslag för rådet, men rådet verkar fullständigt ovilligt att agera.

Jag undrar fortfarande hur det var möjligt att införa Lamfalussysystemet. Kanske var det överenskommelsen mellan Storbritannien och Tyskland om att låta Paris få Europeiska värdepapperstillsynskommittén som till slut var avgörande, men jag tror att man i rådet varit helt och hållet ovillig att gå vidare i denna fråga. Nu är det alltså hög tid, kanske är det för lite och för sent, men nu händer det åtminstone något även i rådet.

Parlamentet har lagt fram flera mycket viktiga förslag. Dessa tre är de viktigaste, i prioritetsordning:

För det första, kravet på kollegier för alla gränsöverskridande finansinstitut, med rättsligt bindande regler för deras verksamhet, informationsutbyte och beslutsförfaranden.

För det andra, förbättrad rättslig status för nivå 3-kommittéerna och effektivare arbetsmetoder även för dem. I denna fråga kanske kommissionen skulle kunna ge nivå 3-kommittéerna lite mer manöverutrymme, så att de i framtiden inte bara är rådgivande utan även beslutsfattande organ.

Och för det tredje, stärkt roll för ECB när det gäller finansiell stabilitet. ECB bör få mer information. Den bör kopplas till Europeiska värdepapperstillsynskommittén och Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner, och de bör samarbeta mer.

Till sist vill jag säga något om den transatlantiska dialogen. Just nu är det inte lämpligt att låta de transatlantiska finansiella tjänsterna vänta. Jag vet att det inte är kommissionens fel utan nu främst är avhängigt av USA:s agerande, men jag menar att ju mer man kan göra för att hålla diskussionen i gång, desto bättre. Det är mycket viktigt för framtiden …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Antolín Sánchez Presedo, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Vi kan inte blunda för detta. Den rådande krisen har avslöjat bristen på tillsyn och ekonomisk styrning på finansmarknaderna.

Medborgarna har klart uttryckt att det är mycket bättre att identifiera risker och förebygga dem än att vidta åtgärder när de lett till obalanser och orsakat skada på finansmarknaderna och realekonomin. Den tid då en stor del av dessa finansmarknader fungerat på ett dunkelt och okontrollerat sätt och varit överlämnade åt oförsiktiga eller skrupelfria aktörers oansvariga spel måste få ett slut.

Fri rörelse för kapital, den ekonomiska och monetära unionen, den tilltagande komplexiteten på området för finansiella tjänster och globaliseringen kräver att vi går längre än till nationella tillsynsramar. Vi måste närma oss europeisk tillsyn. EU kan inte vara frånvarande eller utestängt från nya företeelser som makrotillsyn, systemrisker, global finansiell stabilitet och behovet av att delta i global ekonomisk styrning.

Vi måste därför närma oss europeisk tillsyn, och vi måste göra det beslutsamt. Att inte göra det är ett allvarligt strategiskt misstag i en tid när den globala makten förändras. Vår passivitet måste upphöra om vi ska kunna bryta dödläget när det gäller Solvens II, och vi måste därför korrigera och godta en integrerad EU-hållning.

För att säkra konsekvens och rättvisa vid lösning av tvister mellan myndigheter eller mellan olika finanssektorer måste vi överge unilateralismen och gå vidare mot ett europeiskt system som verkligen fungerar. Tvister mellan två myndigheter kan inte lösas genom ett beslut som bara en av dem fattar; man kan inte vara både domare och berörd part på samma gång.

Jag stöder därför starkt betänkandet av Ieke van den Burg och Daniel Dǎianu. Jag är tacksam för att mina ändringsförslag har beaktats och bidragit till en del av kompromisserna, och jag hoppas att deras mest ambitiösa förslag kommer att gå igenom. Det gynnar våra medborgare och är nödvändigt för finansmarknaderna.

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I början av detta årtionde lade baron Lamfalussy fram en rapport med förslag om hur tillsynsmyndigheter i Europa skulle kunna samarbeta bättre och mer. Vid den tiden välkomnade rådet hans förslag utan att göra något åt dem. Om det finns något positivt med den finanskris som vi nu upplever är det kanske att frågan om bättre tillsyn har hamnat högst upp på dagordningen.

Men det är förvånande att det krävs ett betänkande från utskottet för ekonomi och valutafrågor enligt artikel 39 för att kommissionen ska börja ta detta ämne på allvar. Helt säkert är att vi kan möta utmaningarna på en integrerad och växande finansmarknad framgångsrikt endast om tillsynen utvecklas mot ökad samstämmighet och integration. Samtidigt är det nu 58 av de 100 finansiella konglomeraten som är verksamma över gränserna. Den statistiken visar i sig hur mycket som måste göras!

De två föredragandenas betänkande går i rätt riktning. Piia-Noora Kauppi nämnde det: det omfattande inrättandet av kollegier för tillsyn av gränsöverskridande finansiella konglomerat; stärkandet av nivå 3-kommittéerna. Det är bra, men man bör också minnas att de små medlemsstaterna ofta är företrädda i dessa kollegier endast som värdlandets tillsynsmyndigheter och att det därför är viktigt att ta vederbörlig hänsyn till deras intressen.

På kort och medellång sikt finns det antagligen inga andra sätt att förbättra situationen; på medellång och lång sikt kommer det inte att räcka. Vi måste få ett system som förtjänar att kallas en europeisk tillsynsmyndighet, och det systemet bör anpassas till de europeiska centralbankernas.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag sa tidigare på min grupps vägnar att vi stödde slutsatserna från Ekofinrådet. Jag noterar att börserna har rasat i dag igen och att marknader över hela Europa befinner sig i fritt fall. Åtgärderna är därför otillräckliga.

I ansvarsfrågan håller jag med Piia-Noora Kauppi om att det faktiskt har funnits en hel del motstånd i rådet, men det står klart att kommissionen – särskilt ni själv – aldrig har varit någon anhängare, för att uttrycka sig försiktigt, av mer reglering på EU-nivå. Hela er ämbetstid har präglats av tanken på självreglering inom branschen. Det är därför vi ligger långt efter när det gäller EU-lagstiftning på de områden vi diskuterar i dag.

När det gäller det betänkande vi ska rösta om i morgon kommer min grupp att stödja alla ändringsförslag som lagts fram, särskilt av föredraganden Ieke van den Burg. Som vi ser det är syftet med dem också att se till att vi får mer bindande bestämmelser om värdepapperisering och de mekanismer som förhindrar spekulation. De innebär att Lamfalussys nivå 3-kommittéer nästan är en förelöpare till denna europeiska tillsyn, den europeiska tillsynsmyndighet som vi vill ha.

Det är i den riktningen vi vill gå, och jag anser att kommissionen, som ensam har rätt att lägga fram lagstiftningsförslag, inte har fullgjort sin skyldighet under denna valperiod. Visst är det i det här avseendet fint med stora ord, men ni har mycket kort tid på er att få upp farten.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag uppskattar medföredragandenas vilja att arbeta för att nå samförstånd kring detta betänkande. Det är fortfarande inte fulländat enligt min mening – vilket de antagligen blir glada över att höra! – men det är mycket bättre än tidigare, och jag anser att det är berättigat att stödja det.

Jag vill ta upp två specifika frågor. Värdepapperisering ses som en av den rådande finanskrisens demoner, och nu tycks man se det som en nödvändig lösning att kreditgivarna blir skyldiga att behålla en viss andel av sina produkter. Kommissionen föreslår 5 procent i sin kapitalkravsöversyn. Vi måste åtminstone få en konsekvensbedömning av detta förslag. Jag vågar påstå att det enda resultatet kommer att bli att finansmarknaderna täpps till, och kanske leder det till och med till att investerarna frestas att göra avkall på omsorgen. Det verkligt viktiga är att kunna spåra kreditgivarna via förmedlingstjänster och hålla dem ansvariga för all falsk framställning, försumlighet eller inkompetens.

Den andra frågan gäller hur tvister eller oenigheter ska hanteras i kollegiet av tillsynsmyndigheter. Föredragandena har föreslagit ett rätt komplext och formellt besvärsförfarande med ordförande och vice ordförande och en ny byråkrati. Sådana situationer måste definitivt lösas snabbt, och vi har därför föreslagit att båda parter, vid oenighet som inte kan göras upp i godo, ska enas om en medlare vars beslut, åtminstone enligt vår mening, bör vara slutgiltigt.

Till sist, herr kommissionsledamot, uppskattar jag inledningen av ert anförande om den rådande krisen, och jag beklagar att ni inte var här vid den förra debatten med Joaquín Almunia och Jean-Pierre Jouyet, när parlamentets ledamöter, jag också, behandlade alla dessa frågor. Ni kanske kan läsa igenom de anförandena i deras helhet och besvara våra synpunkter.

  Sharon Bowles (ALDE). - (EN) Fru talman! Det här är ett ambitiöst men ändå realistiskt betänkande. Det innehåller en analys av orsakerna till den finansiella turbulensen och förslag till framtida förändringar. Många av dessa förändringar skulle, som andra har sagt, ha föreslagits även om inte den aktuella situationen uppstått, för man ansåg redan att Lamfalussyprocessen inte kommit så långt som den kunde eller borde ha gjort.

Det handlar alltså om nästa generations tillsyn, snarare än om att avhjälpa den rådande krisen – även om vi tror att det kommer att bidra till att undvika att något liknande händer igen. Medlemsstaterna bör nu vara mer villiga att införa formella integrerade beslutsstrukturer.

Men jag upprepar att det är viktigt att regleringen blir smart. Lösningen på våra nuvarande problem, och den lugnare framtiden när den inträder, kommer inte att bestå i regleringsutskick med tusentals rutor att kryssa i när kraven uppfyllts. Det leder som vi vet till att specialiserade avdelningar får i uppgift att sätta kryssen, utan att styrelserna blir direkt delaktiga.

Vi bör ha tydliga, enkla regler. Vissa måste visserligen vara mer utförliga, men det måste vara regler som inte tränger undan helhetsbilden, så att personer i ledningen har ett lämpligt ansvar och vet vad som försiggår.

Slutligen behöver vi, som en del av krislösningen, förbättringar när det gäller likvidation, men inte bara i krissituationer: vi måste också titta på gränsöverskridande likvidation under normala förhållanden. Även här kan vi behöva gå in på områden som gör medlemsstaterna illa till mods, men vi måste ta itu med det.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). - (EN) Fru talman! Låt mig först och främst säga emot dem som påstår att vi inte kan få till stånd ett EU-omfattande gensvar på finanskrisen. Vi reagerade med djärva åtgärder på nationell nivå när så behövdes. Eftersom våra nationella finansmarknader skiljer sig åt har vi manöverutrymme under tider av stress, med hänsyn till de olika nivåerna och möjligheterna för våra finansmarknader i medlemsstaterna. I Vilnius har vi inte något City, så våra åtgärder ser annorlunda ut.

Jag är på sätt och vis inte förvånad över att kommissionens förslag grundas på gränsöverskridande finanskoncerners behov; jag har varit ledamot av Europaparlamentet i fem års tid. Vad som förvånar mig är att kommissionen inte förstår att den gränsöverskridande koncernens modell inte kan överleva vid nedgångar i ekonomin. Det är det vi bevittnar nu. Företagsledarna måste utarbeta planer för en modernisering av sin modell genom att införa flexibilitet på lägre nivåer, för att spegla de mångskiftande behoven i EU:s realekonomi. EU:s tillsyns- och regleringssystem måste säkra en smidig omstrukturering av finansindustrin. Utgångspunkten för reformen måste vara ett svar på frågan ”vilken statskassa ska till sist betala notan för räddningsaktionen?”. Detta har betydelse för hela EU:s stabilitet.

Jag vill dock be mina kolleger att inte glömma ett litet grannland till EU som har nära förbindelser med oss – Island. Vi har lämnat dem åt sitt öde.

  Olle Schmidt (ALDE). - Fru talman! Finanskrisen slår nu mot Europa med full kraft. Det beslut som Europas finansministrar tog i går om en gemensam lägsta nivå på insättningsgarantin är ett viktigt steg. Likaså de räddningsaktioner av enskilda banker som skett. Dagens samordnade räntesänkning av flera centralbanker är nödvändig för att återupprätta förtroendet för finansmarknaden. Dessa åtgärder är riktade och måste lösa en kris här och nu.

Vi beslutsfattare behöver också ta ett ansvar för en långsiktigt fungerande marknad. Det innebär att vi måste agera metodiskt och tydligt när det gäller ny lagstiftning som vi tar fram så att den också skapar goda möjligheter till tillväxt. Betydelsen av konsekvensanalyser är inte mindre på grund av finanskrisen, tvärtom är det i dag ännu viktigare.

De förslag som lades fram här i Lamfalussyprocessen innebär en bättre samordning av europeisk tillsyn och är ett viktigt steg för en bättre europeisk marknad. Jag vill tacka de båda kollegerna, framför allt Ieke van den Burg som har gjort ett storartat arbete under många år och varit väldigt envis. Det är bra när politiker är det!

Förslagen bygger på redan existerande system som också måste bli bättre och effektivare, utan att ekonomin bromsas. Vi får inte blanda ihop vårt ansvar att reagera och krishantera snabbt med ett ännu större ansvar – det att våra regler måste fungera, inte bara i dessa kristider utan även vara till gagn för Europas framtida tillväxt.

Protektionism är aldrig svaret och detta är inte slutet för den globala ekonomin.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag vill hälsa kommissionsledamot Charlie McCreevy välkommen. Jag har lyssnat till många kollegers reaktion på det irländska gensvaret på vår bankförtroendekris och våra likviditetsproblem och andra länders agerande sedan dess, för efter att ha kritiserat irländarna tvingades de sedan göra likadant. Det är minst sagt ironiskt att vi i dag debatterar tillsynsstrukturen för finanstjänster i Europa. Jag vet inte om man ska kalla det en lycklig slump eller för lite, för sent.

Skulle det ha sett så annorlunda ut om vi hade haft något slags tillsynsstruktur på plats, särskilt när det gäller kreditvärderingsinstituten? Jag tycker, när man ser tillbaka till det första skedet, att de i själva verket tycks vara orsaken till många av problemen. De lät sub prime-krisen gå över styr genom att fortsätta att ge starka värderingar till institut som förpackat dessa bedrägliga produkter och sålt dem vidare. Det ledde till det problem vi dras med i dag.

Låt oss förvissa oss om att vårt gensvar visar att vi håller huvudet kallt och tänker klart, med tanke på den kris vi står inför.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! När, om inte nu, blir det nödvändigt att förbättra EU:s tillsyn? Alla tecken är tydliga: det finns behov av åtgärder och vi har ett uppdrag här. Bestämmelserna om övervakning av finansmarknadernas stabilitet är avgörande. Vi behöver striktare bestämmelser om övervakning inom den makroekonomiska politiken och vi behöver tillsyn av finansmarknaderna, särskilt från Europeiska centralbankens sida.

Det är absolut nödvändigt med nyckelparametrar för beslutsfattande med kvalificerad majoritet i kollegiet av europeiska tillsynsmyndigheter för gränsöverskridande institut. Vi måste naturligtvis hantera och bedöma varje medlemsstats storlek för sig. Ett mindre land får inte trängas undan av ett större. Det måste finnas en struktur på EU-nivå, som stöds med lagstiftning, för att hantera blockader och lösa konflikter mellan nationella och sektorsvisa tillsynsmyndigheter. Vi måste utnyttja alla styrmöjligheter på nivå 3 för att kunna skapa en bättre struktur.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Det främsta skälet till dagens sammanbrott i finanssektorn är finansinstitutens bristande ansvar, olämpliga riskhantering och dåliga lån samt att de tillåtit alltför stora fordringar utan ordentliga garantier, vilket i slutändan lett till en likviditetsförlust. Hela tillsynssystemet var dessutom ineffektivt. Dagens lösningar tycks inte hålla jämna steg med förändringarna i de globala finanserna. Vi måste därför modernisera dem för att lindra de potentiella konsekvenserna av nya kriser i framtiden. Med den nuvarande svåra situationen på finansmarknaderna i åtanke bör vi ge absolut prioritet åt lagstiftningsarbete för att inrätta konsekventa och effektiva tillsynsmetoder. Samtidigt måste vi inse att integrationen ökar och det ömsesidiga beroendet mellan enskilda finansmarknader tilltar och därför säkra största möjliga förenlighet mellan det nya europeiska systemet och det amerikanska, det japanska och det kinesiska.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag vill helt kort kommentera några av de synpunkter som framförts. En gäller den förra debatten, som John Purvis nämnde. Jag var inte inbjuden till den förra debatten. Jag skulle knappast tacka nej till att få komma till Europaparlamentet och höra mina vanliga anhängare till vänster hylla mitt bidrag till allt europeiskt. Jag skulle aldrig missa ett tillfälle att få lyssna till så framstående personer som Martin Schulz och Pervenche Berès och många andra tala om mig i så entusiastiska ordalag, så om jag hade blivit inbjuden hade jag gärna kommit hit.

När det gäller europeiska lösningar vill jag ge två exempel.

Min företrädare vidtog en åtgärd i fråga om löner; det gjordes i form av en rekommendation, som väl är ett av de mildaste instrument som EU har till sitt förfogande. Det var enda chansen att få någonting accepterat, eftersom det är medlemsstaterna som är behöriga på detta område. Vi utarbetade en rapport för ungefär ett och ett halvt år sedan, och det är bara en medlemsstat som har genomfört de flesta av rekommendationerna. De övriga har i stort sett ignorerat den. Den medlemsstat som genomfört den – för att ära den som äras bör – är Nederländerna. Jag säger inte att man genomfört den till punkt och pricka, men det är den enda medlemsstat som valt att gå den vägen.

Så det fanns en europeisk lösning. I dag hör vi många kommentarer om bonuskulturen och chefslönerna. Vi försökte komma fram till ett slags europeisk lösning, som lades fram av Frits Bolkestein – jag tror att det tekniskt sett var jag som satte den i verket men det var Frits Bolkestein som tog initiativet. Det är vad vi gjorde, och det är vad vår rapport visar.

För det andra, när det gäller tillsyn – som är huvudämnet för detta betänkande – har jag många gånger, både i parlamentet och på annat håll, talat om frågan om gränsöverskridande tillsyn av finansinstitut. Jag har talat vid Ekofin och på presskonferenser. Det är praktiskt taget omöjligt att komma vidare med just den här frågan eftersom medlemsstaterna inte vill ha någon europeisk lösning på det här området.

Jag vill dock påpeka en sak för Europaparlamentets ledamöter.

Förra året tog jag initiativ till Solvens II-förslaget rörande försäkring och framförde tanken på kollegier av tillsynsmyndigheter, grupptillsyn och grupptillskott. Det har avsevärt urvattnats både i ministerrådet och vid förhandlingarna med Europaparlamentet. Om vi ska kunna få igenom det här direktivet under den nuvarande valperioden krävs en hel del hårt arbete med ministerrådet eftersom det finns stora motsättningar, inte bara i just de frågorna utan även i andra.

Jag har sysslat med politik i hela mitt vuxna liv och har slutat att förvånas över de motstridiga ståndpunkter som politiker ibland intar – om ni tittar på min långa karriär hittar ni säkert några där också. Ändå tycker jag, när vi förespråkar en europeisk lösning för t.ex. tillsyn i samband med Solvens II, att det är fullständigt ironiskt och förbluffande att de som vill ha europeiska lösningar – både ministrar och ledamöter av Europaparlamentet – ofta är samma personer som sedan driver på för sina egna nationella ståndpunkter när de får en viss rättsakt framför sig.

De av oss som vuxit upp med den katolska religionen känner till den helige Augustinus bön, som lyder ungefär ”gör mig ren, men inte riktigt ännu”. Det här påminner lite om det. Det förvånar mig inte eftersom jag varit politiker i hela mitt vuxna liv och är van vid ironi av det slaget, för att uttrycka det mycket artigt.

Hur det än ligger till med det finns det bara 44 eller 45 gränsöverskridande finansinstitut, och vi har ett tillsynssystem som är helt föråldrat för sådana transaktioner.

Till sist vill jag säga en sak om den rådande krisen, som jag har talat om här och i andra forum, bl.a. på presskonferenser. Det finns ingen magisk universallösning på allt detta. Om en sådan hade funnits skulle man ha hittat den för länge sedan. Det som händer nu har aldrig förut hänt och man har bemött det på helt nya sätt, både på den här sidan Atlanten och i Förenta staterna.

Låt mig bara påminna parlamentets ledamöter – vilket ordförande José Manuel Barroso säkert också gjorde i sitt inlägg – om att vi i Europeiska kommissionen gör vårt bästa för att samordna och uppmana medlemsstaterna att finna en heltäckande lösning. Men som jag sa inledningsvis ligger detta ansvar hos medlemsstaterna, hos deras centralbankschefer och ministerier, eftersom det är de som har valts. Det är de som kontrollerar skattebetalarnas pengar och det är de som måste komma med lösningarna.

Vi har försökt – och i viss mån lyckats – åstadkomma en europeisk lösning på en del av dessa områden. Låt mig till sist påpeka att vi måste ha EU:s struktur i åtanke. Vi är inte en federation som Förenta staterna. Vi är inte en central regering, som de som finns i de 27 medlemsstaterna, och därför kan vi bara agera inom gränserna för våra befogenheter.

  Ieke van den Burg, föredragande. − (EN) Fru talman! Det finns mycket att debattera.

Om jag får citera kommissionsledamoten på några punkter skulle jag vilja börja med hans påpekande att politiker måste agera i tider av kris.

Jag tycker att de måste göra det mycket tidigare. Innan en flodvåg sköljer över oss bör vi vidta åtgärder och vara proaktiva, för att förhindra att sådant här händer. Jag håller alltså med om vad andra har sagt: om vi börjar agera nu är det för lite och för sent.

För det andra vill jag ta upp frågan om vilka tillsynsåtgärder som bör vidtas. Ni nämnde exemplet med Solvens II och anklagade oss i parlamentet för att försvaga förslagen om grupptillsyn. Jag anser inte att det är en försvagning av strukturen som har föreslagits, vilket jag tror min kollega Antolín Sánchez Presedo redan nämnt. Vad kommissionen i själva verket föreslår är ett system för grupptillsyn, där ledande tillsynsmyndigheter, som ofta är de stora medlemsstaterna, leder arbetet i ett kollegium.

Jag stöder tanken på att vi ska inrätta kollegier och att vi ska behandla en del av tillsynsfrågorna gemensamt, eftersom dessa gränsöverskridande koncerner verkar på gemensam nivå. Men problemet är att det kan uppstå intressekonflikter mellan dessa ledande tillsynsmyndigheter i en medlemsstat och tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat, där en stor del av marknaderna kanske domineras av den andra koncernen.

Vid sådana konflikter är det alltså inte rättvist att bara säga att man kan ha ett slags frivillig medling av nivå 3-kommittéerna, endast följt av en rekommendation till den ledande tillsynsmyndigheten, och i slutändan kan den ledande tillsynsmyndigheten sedan antingen rätta sig efter rekommendationen eller förklara att man inte tänker följa den.

Det är detta som oroar värdmedlemsstaten, och därför kan man inte låta enbart nationella tillsynsmyndigheter hantera frågan. I sådana här fall behövs en neutral, opartisk, oberoende skiljedomare på EU-nivå, och det har jag redan föreslagit i betänkandet: inte en byråkratisk tillsynsstruktur utan bara en vidareutveckling av dagens struktur genom att de två andra ordförandena för nivå 3-kommittéerna får sällskap av en oberoende ordförande och en oberoende vice ordförande som arbetar tillsammans med nivå 3-kommittéerna och på ett bindande sätt hanterar konflikter som kan kvarstå mellan tillsynsmyndigheterna.

Detta anser jag bör garanteras för att göra det möjligt för värdmedlemsstater, i synnerhet mindre medlemsstater, att samtycka till denna typ av grupptillsyn och dessa mandat till ledande tillsynsmyndigheter.

Denna extra nivå, det tillägg som behövs för att lösa det här problemet, och som behövs på kort sikt, finns med i ändringsförslag 7 som jag lagt fram inför morgondagens omröstning.

En annan fråga är rollen för dessa tillsynskommittéer i förhållande till kommissionen. Jag får i likhet med Piia-Noora Kauppi intrycket av att ni i kommissionen helst bara skulle vilja att dessa tillsynsmyndigheter fungerade som rådgivare och inte hade någon egentlig självständig roll, t.ex. i internationella sammanhang, i standardiseringsorganet IASB eller i Forum för finansiell stabilitet.

Jag har en direkt fråga till er. Vi har fått veta att José Manuel Barroso var mycket stolt över att kommissionen nu inbjudits till Forum för finansiell stabilitet, men att ni inte deltog i mötet i förra veckan fast ni var inbjudna. Ni kanske kan svara direkt och berätta om det stämmer eller inte?

Till sist, när det gäller rekommendationen om chefslöner sa ni bara att det är mild lagstiftning och att en medlemsstat vidtagit åtgärder. Det finns utrymme för mer kraftfulla förslag, så var snäll och lägg fram dem.

  Daniel Dăianu, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill ta upp något som jag anser inte har förklarats ordentligt. Reglering och tillsyn handlar inte bara om strukturen utan även om föremålet, dvs. vad vi reglerar och kontrollerar – och det är det som är den springande punkten.

Även om vi hade haft ett oberoende, EU-omfattande tillsynsorgan med ansvar för regleringen i EU hade vi ändå fått se krisen bryta ut, då problemet är att den svaga punkten finns i finanssystemet, inte nödvändigtvis i avsaknaden av ett gemensamt övervaknings- och tillsynsorgan.

För det andra står vi inför en mycket svår recession. Vi måste rekapitalisera bankerna, och det kommer att kosta oerhört mycket pengar. Det kommer att sätta en enorm press på de offentliga budgetarna, och jag frågar mig vad som kommer att hända – vi måste nämligen titta på hela bilden. Jag anser att den pågående krisen visar att EU:s budget inte på långa vägar räcker till när det är dags att ingripa och göra något, så jag anser att vi måste se över EU:s budget.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Elisa Ferreira (PSE), skriftlig. – (PT) I avsaknad av effektiva mekanismer på EU-nivå ser vi nu en störtflod av ofta osammanhängande och till och med konkurrerande nödingripanden i finanssektorn av olika länder.

Åtgärderna på EU-nivå har varit reaktiva och kommit i efterhand, i ett försök att avvärja ännu större skada. Nettoresultatet är att EU-medborgarnas förtroende undergrävts.

Reglering måste tänkas igenom i lugnare tider. Varken medborgarna eller vi, deras valda företrädare, kan förstå den apati som parlamentets många specifika initiativ har mött.

Nu, mitt i turbulensen, är det inte rätt tidpunkt att diskutera var ansvaret ligger. En sak är dock klar: systemets regler måste ändras.

Den text vi ska rösta om i morgon är central för en bättre reglering av och tillsyn över EU:s finansmarknader. Den är ett proaktivt svar från parlamentet och inte en reaktion på händelserna nyligen – som tyvärr bara bekräftar dess relevans.

Många av dem som i politiskt hänseende motsatt sig en minsta grad av insyn, reglering och tillsyn när det gäller de nya finansiella instrumenten har nu tystnat eller ändrat uppfattning.

Vi hoppas att kommissionen till sist tar sitt initiativansvar och ser till att stärka de europeiska finansinstituten och att återupprätta en del av medborgarnas förtroende.

  Cătălin-Ioan Nechifor (PSE), skriftlig. – (RO) Den finanskris som har spridits över nästan hela världen bör analyseras vid EU:s institutioner. Det är oacceptabelt att EU, den yngsta territoriella organisationen i världen, inte kan ingripa och komma fram till en lösning som är godtagbar för alla parter. Jag vidhåller att instrument för snabba åtgärder bör inrättas, på samma sätt som kommissionens expertgrupp på hög nivå också har utsetts. Vi lever i en tid som saknar motstycke i historien.

Vi står på gränsen till ett finansiellt sammanbrott som hotar uppnåendet av de mål som EU satt upp, både för de 27 medlemsstaterna och för övriga länder i världen. Varje sekund som går förlorad på administrativa och byråkratiska förfaranden betyder enorma förluster för det internationella banksystemet och börsmarknaderna i alla världsdelar, liksom försämrad levnadsstandard för alla invånare. EU måste hålla stånd och gå i spetsen för kampen mot den pågående finanskrisen.

Just nu måste vi bevisa att EU:s system och institutioner fungerar; vi behöver samordning och samarbete mellan medlemsstaternas regeringar, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Vi har den mognad och de kunskaper som krävs för att ingripa och åtgärda en situation som är farlig för både EU:s och mänsklighetens framtid.